Så här beter sig språket ibland: det innehåller mer än det verkligt sagda. (Där kom ytterligare en anspelning, men låt oss inte ta i för mycket.) Ibland vet kanske inte folk vad de säger. När man hör en nutidsmänniskas (snäppet yngre än en själv): ”Tänkte inte på det”, är det antagligen plankat ur en film där Peter Dalle står för uttalandet.
Själv förstår jag inte hur en så enkel mening kan hanteras som ett citat: en misstanke säger att samtiden gjorts en smula kort om roten. Men nu var det varken Ville Vessla eller Peter Dalle det gällde, utan Elon Musk. Samt ett slags eget tramp i klaveret. Ämnet är ”guilt by association”, även om en inre kamp pågår för att rentvå mig för detta brott.
Häromsistens innehöll bloggen en nästan lyrisk betraktelse om ett par astronauters hemfärd till jorden och den intressanta sista etappen av deras resa, betraktad av många jordmänniskor och några delfiner. I ett svenskt tv-inslag påminde i går en ekonomi-influerare om vad Musk ”gör för världen”: bl a står hans företag SpaceX för den här ”säkra” landningen.
Så typiskt. Här sitter man och tänkte inte på det. Ture Sventon har man lite hum om, liksom hans fiender. Men Musks flådiga inverkan på vår värld når inte ens enkla hjärna. Och ändå om så: hur mycket skuld ska man känna? Hur inblandad är man i världens tokskallar, när de även är partiella smartskallar? En fråga som dyker upp är också: Hur kom astronauter hem från rymden förr, f M (före Musk)?
