Verbet ”plocka” har varit störande under en lång period: folk plockar upp tankar, de plockar upp idéer och strömningar. Ibland plockar de upp tråden i ett samtal. Plockandet är enahanda och borde kunna ersättas med ”ta fram, ta upp" och säkert andra konstruktioner.
Kollar man i Svenskt språkbruk (från 2003), blir det tydligt att svenskan i de flesta fall – för den bildliga användningen – framför allt valt ”ta”. Oftare ”tog man upp” tråden, ämnet, idéer. Som vanligt är det fråga om en språklig lavin. Vi ligger och sprattlar i den allesammans.
En från urtiden plockar upp saker från golvet, mycket plockar man fram och in. Jodå, naturligtvis är betydelsen densamma, men man kan väl få bli lite arg, när världen i övrigt är stillastående och inget händer. Det är också irriterande att så få vill bjuda motstånd.
Av mycket som yttras är det ibland svårt att försöka tänka efter hur i hela fridens dar man sagt under de tidigare decennierna i ens liv. ”Hur har det här spelat ut i opinionen?” frågade nån häromdan. Vad menade denne? Hur har det här ”utspelat” sig? Nej, det låter inte klokt. ”Vad har det fått för resultat?” Lugn, man förstår fortfarande det mesta. Men varför är det så svårt att hitta ens eget, oftast äldre, språk som skulle säga ungefär detsamma, fast tydligare?
En ekonomigubbe använde begreppen ”tala ner” respektive ”prata upp”. Visst igen, för tusende gången, det går att förstå, men vad heter det på svenska? Tala till nackdel för? Prata till fördel för? Det kan förstås vara fel på en själv, man kan ha drabbats av frontallobs- eller annan demens som leder till enkelspråkighet. Jisses. OMG. Mon Dieu. Med flera.
