Utom just i dag, kanske, eftersom man tycks vara den enda människa som inte fallit för popgruppen Kent. Fjättrad (mja, lite frivilligt) vid radioapparaten kan man frestas tro att det bara finns en skapligt levande människa förutom man själv i tillvaron. Den andra blir jätteglad av Kent. Nästan mer skrämmande än romanen 1984.
Det är en rasande tur, som Evert Taube skrev, att man inte ”är” på Facebook (den andra delen av meningen skrev han inte). De som är språkligt överkänsliga skulle kunna gå mer bananas än vad som redan är fallet av mänskliga läten och utrop.
Informanten K sitter dock och uppdaterar sig med De Mångas göranden och låtanden och kunde häromdagen berätta att om någon är sjuk får den ofta (i FB-familjen) uppmaningen ”krya dig”, ibland bara "krya". Vi som vuxit upp f FB (före Facebook) vet att ”krya” inte går att säga så, uttrycket är ”krya på dig”. Enbart ”krya”, eller ”krya dig”, har inte funnits i det här språket. SAOB ger ett exempel från mitten av 1800-talet, visserligen, men det låter lattjo: ”Det ligger något, Gud vet hvad, som kryar/ I detta skimmer (från brasan), något ljust och gladt”.
Åter igen, fast ingen direkt bett om ens åsikt: det är nästan värre med den här nya klämkäcka svenskan som ett antal tongivande och glada influerare samt deras jämlikar får till. Jämfört med plisa, t ex. Då har ju bara någon fått problem med sin tvåspråkighet.
Eftersom det är en sån dag i dag ska även påpekas att det inte hjälper om Astrid Lindgren skrivit skojiga ord som av nån anledning spritt sig högt upp i åldrarna. Hennes hittepå-ord kan man avstå från, hur roliga böcker hon än skrivit. (Hittepå – ryyyys!)
Varför finns det de som undrar över varför svenskar inte längre kan skriva och läsa så vidare värst? Det finns knappt något språk kvar. Ju.
