Hur mycket bevis behövs? Han avled samma år som undertecknad föddes. En liten tidslucka på några månader mellan oss – äsch. I den tibetanska dödsboken beskrivs hur en avliden själ irrar runt ett tag innan den finner ett nytt hem. Kanske låter inte dessa fakta hundraprocentiga, men om man anser sig tycka det så är det väl så?
Det har jag lärt av samtiden och vad som i dag kallas faktagranskning. Radioprogrammet om Eric Balir häromdan beskrev bl a hur dödstrött han var på sin tids klyschor och återkommande plattityder. Det går att ana sig till hans mentala morrande när han klagade på snön som föll i november och en medmänniska sa: Jamen, det blir ju så mycket ljusare!
Eller när Blair klagade på sin förkylning i juni och folket runt honom sa: "Och tänk, dessa sommarförkylningar som aaaaldrig går över". Nja, det där var lite friserat, det är inkarnationen Blair som säger så genom sitt medium (eller vad det kan heta), nämligen mig.
Hans eget modersmål, amerikanska varianten av det, skulle bli en plåga för oss som levde ett antal decennier efter honom, i andra länder. Med ens sa folk ”trevlig kväll” till varann, eller ”ha en trevlig helg”. Sånt önskade vi varandra förr, fast tyst: det var självklart att alla skulle ha det trevligt. Värre är ”Ha en fortsatt trevlig dag” av någon som inte vet hur dagen börjat för en. ”Fortsatt trevlig” kan utlösa vrede och ”önskaren” riskera en tjottablänga mellan lysmaskarna.
Den senaste plågan i tv- eller radioprogram, då! ”Jaha, tack, Kajsa Lundmark för att du kom hit och berättade om snytbaggen!” I hundra fall av hundra säger Kajsa Lundmark: ”Tack för att jag fick komma”. Det enda vi begär, Eric och jag, är en pytteliten avvikelse. ”Kul att jag fick vara med”, t ex. Den gång det händer ska det noteras i bloggen samt får vi tårta.
