Alla har varit med om den här diskussionen många gånger. Totalt sett, genom åren, hur mycket tid har vi gemensamt lagt på att vara oense om det ska heta större än jag eller större än mig? Säkert många år. Det är kanske det största enskilda slöseriet med tid inom den svenska språkvården.
Reklambyrån Cordova hyser Roffes Språklåda, en rolig (men mer seriös än Sbråk) blogg med kunskap och stuns i. Googla efter den, eller skriv bara meningen ”större än jag, större än mig” och få upp MASSOR av ställen, som visar på det här ”slöseriet med tid inom den svenska språkvården”. Ändå fortsätter tjatet hos menigheten. Alla anser sig ha rätt och frågan är okomplicerad om man ser till de större problemen med världens språk, t ex deras utdöende.
En närbesläktad historia är den om att pronomenet ”honom”, objektsform av ”han”, håller på att försvinna. Om detta skrev nyligen (i en DN-krönika) Anders Svensson, förändringsglad chefredaktör på Språktidningen. Naturligtvis görs i hans text en grej av detta faktum, så talade man nämligen under fornsvensk tid, förtäljer han.
 |
| Modern rackare, den där Skötkonung! |
Sbråks bloggare är vråååååltrött på alla de gånger förändringar i språket inträffar och den samlade (nästan) ämnesprofessionen kommer springande med hur svenskar talade för flera hundra år sen. Vilket ju knappeligen är nån anledning till att folk i dag säger ”jag träffade han”! Däremot ligger det något i det citat AS använder från Språkriktighetsboken (2005), och i vilket Svenska språknämnden beskrev denna användning av han som ”mycket vanlig exempelvis i norrländska och sydsvenska dialekter samt i moderna stadsspråk”.
Syn för sägen (eller vad det heter när hörseln är inblandad) är informanten A, som vanligen uppvisar en språksyn (ha!) betydligt strängare än sbråkbloggarens. A säger sig inte speciellt irriterad över att han används på objektplats. Detta beror på att A är uppvuxen i en västerbottnisk bygd där man använt han på detta sätt i evigheter. Om ända från forntiden, måste vi låta vara osagt.
Syn för sägen (eller vad det heter när hörseln är inblandad) är informanten A, som vanligen uppvisar en språksyn (ha!) betydligt strängare än sbråkbloggarens. A säger sig inte speciellt irriterad över att han används på objektplats. Detta beror på att A är uppvuxen i en västerbottnisk bygd där man använt han på detta sätt i evigheter. Om ända från forntiden, måste vi låta vara osagt.
