Identifierandet-sig-som är intressant för en språktant. Inte så hemskt länge har folk nu presenterat sig så här: ”Jag är Majken/Nisse”. Det brukade heta ”jag heter M/N”. Vaddå ÄR Nisse? Hur är man då? Det är en filosofiskt svår fråga. Man måste nästan vända sig mot det liknande och nya som heter ”jag är det och det” och innebär att man sympatiserar med något.
Ett av de första (?) exemplen var när folk i samband med terrorattentatet mot franska satirtidskriften Charlie Hebdo markerade en stödjande och solidarisk hållning genom att säga ”Je suis Charlie”. Enligt undertecknad är det en mycket konstig sak att utbrista. Kanske var det inte första gången detta slags ”identfierande” fick vingar, men därefter har uttrycket hörts ofta. På många språk.
![]() |
Vill nog vara sig själv. Bild Joakim Berndes, Wikipedia |
Vill slå ett slag för mig själv och en egen skapelse från 7-årsåldern: en adresslapp, ifall jag skulle komma bort. På den plitade jag ner namn, gatuadress, stad och därefter ”Sverige, Jorden, Tellus”. Om inte minnet sviker fanns inte Europa med på denna adresslapp. Att Jorden och Tellus är sak samma var mig också obekant. Men i alla fall hoppade jag över Europastadiet och
sa stolt ”jag är jag”. En Tellusmedborgare.