Hur besudlat kan ett språk bli? Kan det ”räddas” av användarna?

Det är viktigt att påminna sig själv och andra om hur kul man kan ha med språk (lyssna på barn när de går loss!). De börjar bli mer tunnsått med skojet eftersom våra sätt att uttrycka oss individualiserats så in i bänken. Under kort tid. Nu skulle förstås ingen se en som ett sanningsvittne, men det måste sägas: komiker är sällan lika roliga som förr. Det handlar mest om att våga vara extra-snuskig (märkligt nog en vana hos många kvinnliga humorister), chockerande och gärna otrevlig. Så att man spräcker livstycket, som det en gång hette.

När en sån känsla drabbar även dem som i likhet med undertecknad inte är särskilt salongsfähiga eller skraja för att ta i – ja, då är det dags att hålla upp ett par varningsskyltar. Apropå det: hand i hand med den tråkiga humorn går den själlösa tv-reklamen. Branschen kunde att förutom säljande även vara underhållande. Ett tråkigt nutidsexempel är mobiltjänsten ”Vimla” som profilerar sig med en person som står och skakar. Är det ordet ”vimla” som man försöker skoja med så är det nog mer fel än långsökt.

Vi flyttar oss till de riktigt farliga hjärntvättsverksamheterna. I en OBS-essä (P1) häromdagen, beskrev Jimmy Vulovic, lärare vid institutionen för kommunikation, Lunds universitet, hur orden användes som vapen för att förbereda det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förra seklet. Sånt sker smygande och problemet är att när ett språk börjar förändras kraftfullt, oavsett syfte, men ofta som led i ett maktövertagande, vet demokraten i en ”att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord”. Vulovic säger att

långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har /…/ orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription.

Dött blev mycket riktigt det tyska språket för många författare och poeter. Efter krigsslutet ansåg en falang att tyska inte längre kunde användas. Filosofen Theodor Adorno (1903–69) formulerade saken som att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Andra tyckte snarare att det var ett måste att ”ta tillbaka” språket.

En som förfäktade detta motsatta beteende var tysk-rumänske poeten Paul Celan (1920–70). Mer om honom och lite annat i morgon. Det blir bara åsikter om sånt många känner till och det är bäst att påminna om för vem denna blogg skrivs främst: Mig själv. Vi kan kalla den ett försök att i bästa fall behålla en viss grad av mental friskhet.