Vi flyttar oss långsamt från makrillen till fasligare och fulare fiskar

Inte särskilt populär hos alla. Bild Hans Hillewaert, Wikipedia

  

I dessa dagar önskar man sig en rolig historia att berätta, nästan om vad som helst. Se där, i minnet dök faktiskt upp en, med flera decennier på nacken, men vad gör det? Informanten K återberättade den häromdagen, det är vad vi åldringar gör: berättar samma saker om och om igen för varann. K hade kommit hem efter jobbet och frågade sin son om han ätit något. Sonen, i den mellantonårsålder när man inte orkar säga så många ord till föräldrar, skrek inifrån sitt rum: Makrill!

K ställde frågan igen och fick samma svar, vilket var besynnerligt: fisk var inte vad ynglingen brukade äta. Konversationen fortsatte en stund med ett flertal: ”Va? Makrill!” När tonåringen till slut illvrålade ”MAKRILLEN!” sa K att ”du brukar väl aldrig äta fisk?”

Det visade sig att han hela tiden sagt ”mackgrillen” och menat smörgåsgrillen, samt därmed ansåg sig ha menat att han nyss ätit ett par mackor han tillagat i denna grill. Nu är detta ett speciellt fall av ett inte alltför starkt intresse av att bli förstådd, men något säger det om mänsklig kommunikation.

Det vore förfärligt att efter en sådan rolig språkhistoria ta ett kliv in i det slags språk som autoritära regimer arbetar med för att föra människor bakom ljuset och därför kommer det inte att ske förrän i morgon. Ett tips som förberedelse: Tänk på en amerikansk president som ljuger utan att skämmas, dock beskyller andra för lögn och gör en hel värld osäker.

Ytterligare ett tips: gårdagens OBS-essä i P1 om "när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak”.