I själva verket kom ordet ”bindevokal” knallandes p g a att ett antal sådana dykt upp i medier och – det måste också sägas – ändrats med tiden. Uppenbarligen.
Förr (då, när det var ordning) hette det svensklärare och engelskmajje. Nu är man förstås ingen expert på bindevokaler, däremot har man lärt sig rätt och fel! Tamejsjutton. Men slå gärna upp ”bindevokal” i någon uppslagsbok, t ex Wikipedia. Där står inledningsvis:
En bindevokal är en vokal som förekommer mellan lederna i ett sammansatt ord, t.ex. i barnasinne eller hjärtesorg. Bindevokalen är således ett slags interfix.
Kul det där med interfix som inte fanns i den här skrivande hjärnan där enbart prefix och suffix varit kända. I dessa dagar skulle man kunna tro att det är ”interfix” som världens ledare håller på med (hjälp oss alla gudar och madonnor, f ö), men här avses en något mindre företeelse.
Just hos svenskläraren och engelskmajjen har ett nytt interfix dykt upp och människorna säger numera ”svenskalärare” och ”engelskamagister”. En tidning hade följande rubricering av en text: ”Ledarekrönika” och den som tidigare bara känt till begreppen ”ledare” och ”krönika” lyfter ett ögonbryn. Men vill man ge denna text ett dubbelnamn borde det vara ”ledarkrönika”.
Fast äsch, det finns tydligen också "ledarestil" och då handlar det inte längre om tidningsledare i textform. Men tidningars chefredaktörer kan i och för sig kan ha olika ledarestilar. Nej, skämt igen, det heter ju ledarstilar. (Och här är vi överens, stavningsprogrammet och jag!)
Ibland händer det omvända. T ex skriver någon att en älg är ”skadeskjuten”, när man själv prompt säger ”skadskjuten”. I våra tre stora ordböcker ges båda varianterna. Men, ”c’est la guerre”, som jag bara hört sägas i engelskspråkiga sammanhang eftersom de franska lyst med sin frånvaro. På franska betyder det ”sånt är kriget, så går det till i krig”. Amerikanska Merriam-Webster översätter frasen med "it can’t be helped", d v s ”det kan inte hjälpas”.
