Är det konstigt att äldre svenskar har svårt för amerikanskt uttal?

Det är bara att konstatera: AI är inget att hålla i när det blåser. Inte heller större delen av de svenska språkvetarna. Långt från alla medborgare håller med om den saken. Det lyssnar på det lätt småfnissiga P1-programmet Språket och tycker att det är jättetrevligt. Är det ”trevligt” man är ute efter stämmer deras iakttagelse. Vi tråkmånsar söker mer av allvar.

Vi diskuterade saken, några informanter och jag. Hade inte träffat dem på år och dag, men de instämde i min envetna klagan. Liksom undertecknad är dessa mänskor inga hårdföra, njugga eller orättvisa kritiker. Båda jobbar inom medievärlden och vill bara, precis som jag själv, att språket ska vara ”korrekt rätt” (såg den kuliga frasen i ett inlägg nånstans).

Vi är medvetna om att ”korrekt rätt” sällan existerar i verkligheten, alla har olika åsikter och käpphästar, men maken till slarv även i stora riksmedier, hade vi för några år sen inte kunnat föreställa oss. Samt att SÅ många språkproffs okejar SÅ mycket.

Ett av de senare Språket-avsnitten heter ”Engelskan fortsätter att ta plats i svenskan”. En lyssnare ringer och vill fråga varför s k talk-show-programledare uttalar ”talk” som ”tak”. Experten i Språket säger att ”det har gått mot ett mer öppet a och lite mer rundade läppar”.

Hon snävar in samtalet på att diskutera olika sätt att säga ”talk” i diverse engelskspråkiga länder. Här brast förståelsen personerna emellan, antagligen beroende på deras respektive ålder. Vad kvinnan som ringde in reagerade mot var antagligen att amerikanskt uttal nu dominerar när engelska ord används i svenskan.

I henne sitter säkert, som i mig, en gammal känsla och en (kanske?) outsagd överenskommelse om att svenskar använder sig av brittiskt uttal. Sådan engelska undervisades länge i skolan, vilket gör att barn och barnbarn numera skrattar sig fördärvade åt äldres engelska uttal.

Varför inte presentera den enkla förklaringen för lyssnare som eventuellt inte följer med i språkavvecklingen? Något lite nämndes om att engelskpåverkan är som störst från USA, men detta är så självklart för de yngre generationerna (experten i Språket är 42 år) att de inte kan förstå hur de äldres reaktioner ens kan uppstå.

Programmet fortsatte att, som vanligt, vara en uppvisning i medgörlighet inför mängden av  amerikanska ord som regnar över svenskan. Experten finner ofta förklaringar till att de ”tagits upp” – som t ex att de tillför något, ger en annan ton eller bibetydelse till det svenska ordet. Och så vidare. Att väldigt många utmärkta svenska ord försvinner i det här ”amerikanska regnet” verkar bekymra få språkmänniskor. Det kan bli regrets.