Å ena sidan använder han ett språk som minsta barn förstår, vilket i sig är rena motsatsen till det moderna floskelspråket, som framför allt vidlåder (hoppsan) Viktiga Människors lingo. De superlativer presidenten begagnar sig av är barnvänliga: min bil är störst, pappa är starkast i världen, o dyl.
Trött på babbel om Big Beautiful Bills och en massa annat man inte begriper sig på som kallas vackert, historiskt, bäst, förvånas man (jag) även av att europeiska kommissionens ordförande nyligen beskrev ett handelsavtal mellan EU och Indien som ”alla avtals moder”.
Ens egna kunskaper inom handels-, affärs- och politikområden är inte de största, och vad vet man, det finns kanske anledningar till att språket över världen börjar låta svulstigt och storvulet. Men, som sagt, undertecknad ska nog hålla sig till de enklare tilltalen och lämna de stora elefanternas prat.
Och apropå ”lämna”, det verbet nämndes i går (och inte är det första gången…). Den moderna användningen utan objekt – man får inte veta vad som lämnas – kan störa en del medborgare. Dock används engelska ”leave” på just så vis.
Finns en persons namn med går det att tyda innehållet: om t ex en rubrik lyder ”Ulf Kristersson lämnar” skulle de flesta tro att det innebär att han lämnar politiken. Men utan det ”bekanta” i utsagan kan det vara svårt att förstå vad personen i fråga lämnar. Om man känner någon irritation över detta kan man trösta sig med en språkspalt i SvD. Den har rubriken ”Ovant med naket lämna” och skänker tröst för ett tigerhjärta. Bara en liten irriterande detalj: den publicerades i oktober 2010.
(Har själv aldrig använt uttrycket ”tröst för ett tigerhjärta” och var osäker på innebörden. Som är ”klen, skenbar, liten tröst”.
