”Avokado” kan få såväl -r som -s i plural. ”Studio” enbart -r. Man ser att envisheten varit mer utpräglad förr, att tidigare språkarbetare fått igenom -r i plural för dessa båda (och fler med liknande ordslut). Nu har säkert den nämnda radioreportern inte genast anammat nya SAOL:s ändringar, men ”studiosarna” blir förstå ett resultat av att ge sig inför engelskans pluralform. Då måste även de tuffa cyklarna heta mountainbikesarna i bestämd form.
Nog om detta. Gamla gnällspikar måste emellanåt ta till lite positivare tongångar, annars tröttnar folk på en. Det skulle jag göra. Och därför ska nu berättas om hur en låtskapare kan tala om sin musik utan att falla i nonsens- och floskelträsket.
Får först anmäla min starka avoghet mot alltför romantiskt-känslosamt tal som gärna dyker upp i musiksammanhang. Men den här låtskrivaren (Loney Dear) använde i en P1-intervju ett ovanligt eget bildspråk för sin musik. Bl a talade han om att ha ”fler färger i kastrullen” vid sitt skapande och att producenten hjälpt honom att ”dra ner på antalet penseldrag på skivorna”.
Vidare sa han sig inte vilja ”maximera” sina låtar mot slutet, detta för att ”undvika formen av en karamellstrut”. Trots sitt ”blommiga” språk förespråkade han ändå ”återhållsamhet”. Därefter kom en beskrivning av 1990-talets konstmusik vars ”avsikt inte var att röra upp känslor”. Den diskussionen gick över mitt huvud, men kvar blev idén om återhållsamhet: något av en lisa när svensk underhållningskultur under alltför lång tid framöver starkt kommer att präglas av kommersiell icke-återhållsamhet.
