Hur var det nu igen med mödan, målet, meningen och vägen dit?

En kliché kan vara löjlig och tröttande för en person, vacker sanning för en annan. Det är bra att veta när man vräker ur sig ironi och spydigheter. Denna blogg har små men dock likheter med det faktum att många inte (v)aktar på vad de skriver i skydd av eventuell anonymitet.

Bild: Paul Raillard, Unsplash

Här vilar en liten gloria över det egna jaget. Eftersom jag befunnit mig i olika sociala sammanhang, olika samhällsklasser, t ex, finns en insikt som inte är i vägen: hur olika klyschor kan uppfattas. En typisk kliché är Karin Boyes väldigt ofta citerade rader om det där med vägen och mödan och målet. Dikten heter ”I rörelse”, om nu detta läses av någon som aldrig hört den.

Den blev intressant nog aktuell genom en resebyråannons vid en busshållplast. På bilden satt människor i en för svenskar exotisk miljö. Det var det vanliga, nån palm, pool och pina colada. Det verbala meddelandet löd: ”Längtan dit är nästan lika härlig som att vara där”.

Man suckade där man stod i snömodden och tänkte: ”Ni har nog inte längtat till så många ställen som ni också kommit fram till”. Alternativ tanke: ”Ni har aldrig råkat ut för biljettkrångel, rånförsök (eller fullbordade sådana), inställda flyg

och tåg och längtat efter att bara ha suttit

och längtat på ett så härligt vis som reklamtexten antyder.

Egentligen är den ovanligt dum för

att tjäna som reseannons.