Inget är vad det synes (hörs) vara, inte ens en Göteborgshistoria

Den som gör en resa har något att berätta. Så skrev en författare (fast på tyska) nån gång efter 1740, det var då han föddes. Han är kanske mest känd numera för den meningen, som många tycker om att upprepa. Det sker även här i bloggen. Och inte är enbart denne tysks uttalande närmast en kliché: låt oss tala om göteborgarna. 

Bild Andrzej Otrebski, Wikipedia

Den muntra fördom (vitsandet) som finns om dem har ännu en gång infriats, eller vad det nu är fördomar gör. Jag gjorde en resa till Göteborg och hade inte suttit på en spårvagn mer än några minuter innan följande hände:

En äldre dam haltade in på spårvagnen där hon slog sig i slang med en man hon uppenbarligen kände. ”Här kommer jag haltande med min käpp”, sa hon. ”Tur att du har den”, sa mannen, ”annars skulle det la gå käpprätt åt helsicke”. Ja, Göteborg, som sagt, men det skulle bli ännu bättre.

Strax därpå passerade vi en byggnad där en stor skylt var uppsatt. På den stod ”Vitsen med en göteborgsk historia är att underhålla”. Jag tänkte ”jojo, men nu får ni väl dämpa er en smula”. Det tog några sekunder innan polletten trillade ner: Skylten var uppsatt av ett fastighetsbolag som berättade lite mer på Instagram:

Göteborgs Stadsmuseum huserar i det ståtliga Ostindiska Huset från mitten av 1700-talet – en gång kontor och lager för Sveriges handel med Kina. Nu rustas fasader, tak, fönster och portar upp så att huset kan fortsätta berätta stadens 

historia i många år framöver.

Museet har öppet som vanligt under upprustningen.