Tiaradiplomati: dra fram guld och allt som glimmar till presidenten!

Ska man för en gångs skull använda sitt lenare tonfall och skriva om det mjuka maktutövande som kallas tiaradiplomati? Innehållet kan förstås ses föraktfullt på, men ändå beskriver ordet ypperligt vad det är frågan om. Inte alldeles nyskapat, vad man förstår, men det kom verkligen i svang när den amerikanske presidenten i höstas besökte Englands kung.

Verksamt för politiken?  Bild: Sarah Penney, Unsplash

Att detta slags diplomati fungerar bra på nämnde president är allom känt, han är svag för guld, glitter och kungligheter. Samt den air som dessa omges av och han själv är i avsaknad av. Det är lite som den moderna pedagogiska form som kallas ”lågaffektivt bemötande”. Det beskrivs bl a innebära ”minskade krav och begäranden från stödpersoner för att reducera potentiella konfliktorsaker kring en individ”.

Metoden används främst på barn (men även äldre) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Inser man att omgivningen behandlar en på det viset skulle man kunna skämmas – om man nu var en ganska fungerande individ, men så är inte fallet med presidenten. Därför är termen ”tiaradiplomati” mycket belysande och bra.

Fler positiviteter: komikern Robert Gustafsson fick mig att känna mig mindre ensam. I en tv-talk-show beskrev han sin syn på mediepersonligheters (främst kvinnliga) sätt att tala med extremt surrande i-n. Fenomenet kallas Viby-i inom lingvistiken och beskrivs f ö underhållande hos Institutet för språk och folkminnen i en text med rubriken ”Det surrar i Sverige”.

En sista klyftighet. I sitt Vinter i P1 citerade en annan komiker, Claes Eriksson, författaren George Orwell, som lär ha sagt: ”Att slarva språket gör det lättare att äga dumma tankar”.