Låt mig för guds skull också för tusende gången påminna om att ord och fraser som skrivs ner på denna plats kommer från svenskar som är modersmålstalare. Åtminstone som min ringa person uppfattar saken. Nå. För ett par dar sen berömde jag en tjej som jobbade på en restaurang för nåt bra hon gjorde (vad har jag glömt). Hon svarade: ”Tack, men det tar träning”. Det är naturligtvis inte hennes fel, men antagligen – om det inte är så att man själv är ute och cyklar – så signalerade hennes hjärna först: ”it takes practice”.
Hur ska en ung person kunna behärska det som är idiomatiskt, kombinationer som är typiska för svenskan, ord som ”hör ihop”? Som t ex och i detta fall uttryck som ”kräver träning/övning”? Eller ”man måste öva/träna” eller andra sätt att uttrycka det som på engelska vanligtvis blir ”it takes practice”. Hennes svenska input (skämt!) är det inte mycket bevänt med, som bekant. Intresset för hur man talar och skriver är inte stort längre. I det här svärord landet.
När vi nu ändå håller på med ”ta” kan det vara bra att påminna om att det vidunderligt osnygga ”ta din tid” vanligen (förr, i alla fall) brukat uttryckas som ”/det är/ingen brådska”. I vissa fall kan möjligen de något mer utarbetade ”ta den tid du behöver” eller ”ta tid på dig” passa, men mitt burdusa jag har antagligen aldrig uttalat såna sirliga fraser. Förresten låter de inte heller svensktypiska om man upprepar dem ett par gånger. Mitt eget språk är nog också kaputt.
