Som gammal avdankad idiot kan man minnas de dagar då de flesta lärde sig en svenska av och i skolan, en som givetvis inte talades exakt likadant på rasterna. Men den var ett underlag som i bästa fall var jämlikt och, likaså i bästa fall, förberedde barn och unga på det språk de skulle mötas av i radio, tv och från myndigheter av alla slag.
Många tror att detta ännu är fallet. Det kan man fetglömma. Där använder jag ett ord som säkert redan är på väg ut ur ungdomens språk, men som lika säkert stannar hos de äldre. Själv lattjar jag med modeord som kommer och går, men det vore finfint om en kraftfull kärna blev kvar, om det funnes diskussioner om språket, mer än en halvtimme i veckan i P1. Samt, och inte minst, om språkvetare upphörde med sitt eviga ”språk förändras”. Här kommer något lika tjatigt: ja det är klart att de förändras, men det får inte ske på en pisskvart, som pöbeln säger.
Det vore för det bästa, nämligen, om världsanden till jorden kunde sänka ner språkmedvetna människor, översättare, undervisare och vem som helst som var inne på ett omvårdande – tänkande – spår. I en film sa en person precis samma sak som i det inledande citatet, men då på engelska: ”this is for the best”. Översättaren hade just här valt ”det här är nog bäst”.
En svensk kan säkert forma meningen på annat, individuellt, men idiomatiskt passande sätt. För egen del stör mig engelskans ”för” som slentrianmässigt tas över. Jag minns första gången nån sa: ”Jag ska gå ut för en kaffe”. Va? Vad hände med ”jag ska gå och fika”? Som för övrigt turistbranschen trycker på servetter och brickor: ”Swedish fika”.
Små variationer gör att man ändå känner igen engelskan i botten. Eller gör man inte det? Osäkerheten börjar bli stor, det blåser i språket, blåser upp till storm.
