När en reporter nämnde att någon kunde "få på moppen", hoppade ens inre korrekturläsare, trots tidigare åthutning, upp och ropade: ”på moppe, säger man”. Vad det än heter i idévärlden är det intressant. Vilken ”moppe” man kan "få på" om det inte är moped- eller golvmoppen?
SAOB skrev om ordet 1945 och gav det två betydelser. En kunde vara en vardaglig benämning på hunden ”mops”. Den andra förklarades så här: (vard.) i uttr. ge l. få på moppe, förr äv. på moppen, ge l. få på tafsen l. på pälsen l. på ”käften”.
Man har alltså förr, eventuellt också här och där, sagt ”på moppen”. Som låter ”fel” i mångas öron. I julaftonens samling av Disneyfilmer har en översättare för länge sen skänkt en ”italiensk” variant åt ordet, när Lufsens restaurangkompis vill ”giva” kompisen ”på moppo”. Det får lämnas åt sidan till förmån för vår moppe alternativt moppen.
Sara Lövestam, som brukar gå till botten med språkgrejer, skrev i sin språkspalt i SvD (2022) om denna moppe. Hon hänvisade till att SAOB som etymologisk kommentar skrev ”okänt ursprung”. Trots det fick Sara L ihop ett troligt ursprung till ”moppen” och använde hunden mops som utgångspunkt:
Rasen tros ha fått sitt namn av en germansk ordstam med den ungefärliga betydelsen ”grimas” – att jämföra med medelhögtyskans mupf för ”grimas, hängande mun”, eller danskans måbe för ”gapa”. Svenskans verb att mopsa sig har samma ursprung, liksom engelskans mope, ”tjura/hänga läpp”.
Det har kombinerats med det gamla svenska att ”ge någon på truten/käften” och mopsens tillplattade nos har givit uppslag till nytt ord. Eller nåt. Därefter har den amerikanska underhållningsvärlden som vanligt vunnit segrar. I och med julaftons-Kalle tycks han som vill ”giva” kollegan ”på moppo” vara på väg att ändra talesättet. Som Sara L fyndigt skriver:
Folket har sagt sitt. I takt med att moppe börjat beteckna moped har en översättares tolkning av italiensk brytning gett svenskan ett nytt ord. På moppe har fått på moppe av på moppo.
