Men ändå. Omgivningen är, som var och en förstår, trött på undertecknads språkliga iakttagelser. Det är svårt att ensam sitta inne med en massa know-how (som det hette i början av anglifieringen) och ständigt bli bespottad.
Nej, förresten, helt ensam är man icke. Det finns en grupp åldringar som förstår ordens innehåll. Men många av dessa äldre (brutusar!) anpassar sig alltför lätt. De hör nya uttryck, ruskar på sig lätt ett tag, och börjar sen använda dem. Om de ännu yngre, ca 50 år och nedåt, finns inget hopp, ty de veten icke nåt annat. Nu ska en sådan scen återges:
Sbråkbloggaren (S) grimaserar åt en radioröst som säger att man måste ”ta höjd” för något. Den närvarande personen under 50 (U, d v s ”ungdom”) påstår att ”äsch så har man alltid sagt. Och inte är det engelska heller”. S: ”Näe, men det är ett av flerfaldiga och trista babbelibabbeluttryck som används av dem som tar sig själva på för stort allvar!”
S visar i KB:s dagstidningsdatabas hur antalet fraser som ”ta höjd, sätta oss ner, titta på det här, lyfta frågan” och annat skräpspråk vuxit enormt sedan efter ca 2010. Nåt måste ha hänt inom den digitala världen och det vore intressant att veta vad som exploderade just då. Tycker jag.
U sätter sig ner och tittar – inte på ”det”, utan på mig, och ser vänligt deltagande samt bekymrad ut. Bara därför skriver jag detta: det som hörs i bloggen är en ropandes röst i öknen. Och den ropande rösten kommer förstås också från bibeln. Märkligt det här. Så fort man vill säga något kraftfullt så har det ett par tusen år (”ge och ta”, som svensken säger) på nacken.
Börjar man tänka på den saken så går det att lugna ner sig en stund. Låt flosktalarna prata sitt språk, bara de blir glada.
