 |
| Tre män i en låda, var och en en astronaut. Uanför en president. Året är 1969. Bild: History in HD, Unsplash |
I den märgen är folk inte EN historiker, EN kassör, EN lärare. Ty i hela ens (!) liv – ja, fram till för något decennium sedan – har svenskar utan att veta det (?) översatt det engelska sättet att beskriva yrken: I am a teacher, I am a bookkeeper. Som den vänliga läsekretsen förstår är detta krävande när man frågar ett litet barn vad det vill bli när det blir stort.
Nja, nu gör man inte det, för det är nog hämmande, kränkande, förminskande och aningen hotfullt. Men ibland får vi gamla hållas, och då åker en sån där ogenomtänkt fråga ut i luften. Om barnet då säger sig vilja bli en astronaut får inte en gammal kärring bjäbbande säga sitt: Jaha, inte två, alltså?
Den här svårigheten tas sällan upp när åldersim – hahahaha, menade ålderism – diskuteras, en av ett växande antal nya -ismer. Sånt höll mest konstnärer och filosofer på med förr. Nå. Det här är ett av modern ålderismens svåraste problem som övertrumfar att gamla inte får jobba eller behandlas lite allmänt halvhjärtat: man inte få prata som man lärt sig! Men är inte det en yttrandefrihetsfråga?
Det duger dock inte att gnälla, då hoppar det alltid fram nån andlig Thore Skogman ur hörnen och ropar till sång och på vers att man ska vara optimistisk. Så man gör ett lappkast* och denna andra riktning får en att inse att i vilket fall som helst, rörande de språkliga utbrotten, så nog genererar de content, alltid. Håll ögonen öppna, det blir mer content om content i morgon!
*Lappkast innebär ”helomvändning på skidor, bildligt: plötslig åsiktsförändring”. Alla tre stora ordböckerna har i stort sett samma definition
