Språkgalningens helt privatpersonliga rannsakan av nyordslistan

   

Barnboken om Struwwelpeter (1845) skrevs och illustrerades av Heinrich Hoffmann (1809-1894)

Man vore inte en språkgalning värd namnet om man inte intresserade sig för den s k nyordslistan. Och läsaren av denna blogg vore inte en läsare av denna blogg om den inte väntade sig en blandning av protester, morrande och kanske något litet (mycket litet) instämmande i vad som sägs om denna lista. Till att börja med kan sägas att de flesta listor brukar vara av ondo. Så, då är agendan satt!

Som en början tänkte jag använda ett av P1-programmen Språket (det senaste?). Men på årets sista dag blir bloggjobbet lidande och i stället citeras en text från Språkrådet (en avdelning inom myndigheten ”Institutet för språk och folkminnen") om syftet med sitt arbete:

/.../att kunna svara på frågor om nya ord, följa svenskans utveckling och, som en folkbildande uppgift, visa hur ordbildning och språk fungerar.

Eftersom många uppfattar nyordslistan som normerande, förklaras avsikten närmare:

Nyordslistan är bara ett litet urval av ord som speglar året, det vill säga inte ”de nya ord som lagts till i svenskan” – även om medierna ofta beskriver det så. Listan måste därför inte bestå av ord som är etablerade eller kommer att överleva, även om det gäller en hel del av orden. Listan är inte heller en samling ord som är ”godkända” för att tas upp i ordböckerna. Snarare är det en brokig provkarta på olika typer av ord som använts mycket de senaste åren, särskilt under det pågående året – en del på tillfälligt besök, andra för att stanna. Använder vi dem tillräckligt mycket, kommer de troligen att tas med även i ordböckerna.

Det här låter säkert klokt, följdriktigt och sansat. Men en del tar på sig rollen som en andligt-själsligt-mental Struwwelpeter. Således återstår mer att säga i ämnet!