Av dessa är en det mycket irriterande ”biopic”. En filmkritiker yttrade orden: ”En av filmerna är en vacker biopic”. Det blev ett letande i hjärnkontoren (en del av oss har flera) och så fanns det där: ordet som är så himla likt biopic men en ofta otäck historia, biopsi. Den senare är som de flesta känner till en vävnadsprovtagning, vanligen i samband med svår sjukdom.
Filmbegreppet, då? Ja, det är ju jättejobbigt att säga: ”Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv”. (Wikipedia). Den tid det tar att uttala ”biografisk film” stjäl ju flera sekunder av ens liv – när man kunnat ägna sig åt bättre och intressantare saker.
Men det är så, och man kan inte kalla det en nyhet, att de flesta svenskar (och säkert fler nationaliteter, likaså) hela tiden jonglerar med två språk. Många har också bott utomlands, somliga är födda där, andra är där för att jobba. Hur mycket det än kan ursäktas och förklaras, blir det inte lyckat när medier talar till de svenskar som INTE förstår en massa engelska.
Det låter onekligen småkul, kan man tycka i sina bästa stunder. En programledare i tv sa om två av sina gäster: ”Ni går också väg tillbaka, alltså way back”. Bra att programledaren översatte sig själv, men alla är inte så medvetna. Om man inte känner till uttrycket “you go way back” (ni har känt varann länge) måste ”ni går väg tillbaka” låta som en omöjlighet att ens formulera.
I samma prat-show, när vi nu ändå är inne på moderna tillgjordheter, upprepades en massa gånger det satans -ish-ljud som kan uppstå var och när som helst. I början användes det vid tidsangivelser som inte var så exakta (och, åter, en kopiering av det engelska uttrycket): ”Jag dyker upp tre-ish”. Nu sägs det ofta utan att sättas samman med något.
Om någon frågar en person om den gillar lakrits kan svaret bli ”-ish”. Just det skulle kunna heta ”sådär, javars”. I andra sammanhang har det ersatt det ”typ” som många ogillade. Det kan även betyda ”i runda slängar, mer eller mindre, nästan” och andra ord som inte låter som varianten på vårt ”usch”. En tidsangivelse skulle heta det inte alltför knepiga ”jag dyker upp vid tretiden”.
