Gud bevare oss för den påträngande underhållningskulturen!

Man är inte en vanlig gammal språknörd, nej, på visitkortet kan även skrivas filosof, psykolog, kulturell gigant (alla konstarter!) och nästan något av en kvantfysiker. Ens omgivning har vissa kommentarer kring detta, men den omgivningen är inte här och kan förklara sig.

I dag blir det alltså annorlunda, vi svävar ut i en kombinerad omvärldsanalys och samtidsspaning. Tja, samtid och samtid förresten, första belägget för inläggets teorier är redan gammalt. En kollega berättade om en för tiden (30–40 år sen) populär ”soppteater”. Till denna helfestliga genre hörde improvisation och skådespelarna sprang runt borden, varvid en av dem tog tag i kollegans behåband och drog så den välkända resåreffekten uppstod. Attans kul. 

Ur I väntan på Godot, 1969. Wikipedia

Undertecknad blev indragen i en stå-upp-show i Edinburgh av alla ställen. Ståupparen började gasta om att jag, en pyttedel av publiken, fast tyvärr nära scenen, inte gapskrattade åt skämten. I detta fall berodde det på att min skotska var för dålig. Varken kollegan eller jag söker oss längre till publikindragande teaterstycken. Om ens några.

Däremot är de upplevelserna två av kanske miljoner exempel på hur Dagens Människa förväntas smälta ihop med allt. Alltså: ALLT. Bingea (försvenskad variant av ”binge” som innebär vråltitta på) världens alla tv-serier, stänga in sig i

ett äventyrsrum och försöka hitta ut, delta i, eller glo på, ”verklighetsnära” såpor där folk gifter sig, reser, super och 

har samlag, lagar mat.

Förhoppningsvis är vi autister, som vill ha tydliga gränser och konturer runt innehållen i våra liv, de som ska bygga den nya världen. Vi kommer inte att sitta i ett jättelikt klägg ihop med andra i ett globalt underhållningsrus. Som stillsamma argonauter ska vi sitta utan medhavt godis i solenna lokaler och titta på kammarspel, exempelvis "I väntan på Godot".