Inte är väl för fanken ordet ”approchera” (i gårdagsinläggets sista mening) nedskrivet på allvar! Detta verb har varit på tapeten förr, och jag skriver om det så gärna igen. I SAOB:s artikel, från 1901, om ”approschera” (som det stavades enligt dåtidens regler, tror jag), framgår ett par viktiga fakta. Innebörden var ”närma sig, nalkas” och etymologiskt beskrevs 0rdet komma närmast från franska ”approcher” (dessförinnan latin och vad det kan ha vatt).
Beläggen gick tillbaka till 1600-talets senare hälft och här fanns även tillägget ”numera knappast brukligt”. Så var det 1901, men numera är det så brukligt att det approcheras hej vilt i det svenska språket. Engelska ”approach” översätts t o m av Google Translate till ”närma sig”, men detta svenska uttryck, plus "nalkas", kommer snart att försvinna.
Nu är den traditionstyngda, knäck-kletiga och översentimentala julen över, men trots inbyggt försvar mot alltför djupgående sentiment (ordet användes av en libertarian i en tv-intervju nyligen) måste jag uttrycka sorg och saknad över det modersmål som går hädan bit för bit.
Inför det populära programmet Vinter i P1 presenterades en vintervärd av en annan. Den presenterande personen är någon som värnar om tvåspråkighet på det ”gamla” viset: att två språk (eller fler) bör och kan samsas inom vissa geografiska områden (som franska och engelska i Kanada, t ex), Desto större blir ens förvåning när denna presentation avslutas med: ”Jag ger er Namn Namn!”.
Så gör man på engelska, framgår av pratshower: ”I give you Name Name!”. Här i landet heter det: ”Får jag presentera Namn Namn!” Vaddå ”jag ger er”? Sorg, sorg, sorg, är vad jag ger er.
