Angående det konstiga språk man talar (se gårdagens inläggsinledning): jag använde ordet ”innerlig” i ett samtal, varvid någon i sällskapet utbrast "Oh, vilket fint gammalt ord"! Man får väl bygga sig ett museum där man sitter och talar med sina gamla fina ord. Och ta inträde, det gör väl museerna numera?
Vi tar och återvänder till samtidens ordval och en mening att fundera över: ”Det känns som ett långskott”. En löslig efterforskning, av sådant slag som bedrivs i denna blogg, ger vid handen att ”långskottet” främst använts som en sportterm, men nu stundar andra tider. Och de tiderna tycks vara mycket förtjusta i bildliga uttryck. Engelska ordböcker har med långskotten i den bildliga bemärkelsen, men i SAOL togs den in 2015 och beskrivs då som ”vild gissning”. Innan dess gällde det bara bollskott.
Det är knivigt för en amatör att sitta och gissa varifrån uttryck plötseligen kommer, till slut tycker man att engelskan ekar bakom vartenda ord. Och mycket i våra respektive ordförråd är ju också släkt, det hörs mest i ”grund-ord” som arm, fot, yxa, kniv, ko, katt osv.
Nyligen har ett par lattjolajban-ord dykt upp i medierna, ett oftare, och som verkar visa på ett mönster: ”frågedriven”. En person sa sig vara ”väldigt frågedriven” och det lät som så mycket annat numera: ett begrepp som blåsts upp och fått mycket luft i sig. Och så talade en annan – det handlade om musik – om en musikstil som var ”genredriven”. Det är lätt att gissa att engelska ”driven”, perfekt particip-formen av ”drive”, ligger bakom, men att svenska motsvarigheten borde vara -styrd: frågestyrd, genrestyrd. Å andra sidan låter det lika uppvispat och dekorationsdrivet, så att säga.
Häromdan överhörde jag (”råkade höra”, sa man tidigare, innan ”overhear” tog sig in) vad en ungdom sa till en annan på busshållplatsen: ”Nej, det var bara några singulära anarkister”.
Här ekade det igen, trots att ordet ”singulär” funnits urlänge i svenskan (Words stavningsprogram protesterar mot urlänge, jättelänge går däremot bra…). Men kollar man i svensk dagstidningsdatabas så används ordet oftare numera. Det är lätt att misstänka engelska ”singular” som orsak. Vanligare har varit att säga ”enstaka”, så ungdomarna på busshållplatsen hade sagt ”några enstaka anarkister” för ett par decennier sedan.
Singulär låter vetenskapligt i mina öron, och det kommer säkert från grammatikens ”singular”. Om det skriver Wikipedia: ”Singularis (latinska formen) är ett numerus som betecknar ental”.
