Den som skäms för sina fäblesser kan väl hålla tyst om dem, då?

Det ständigt ökande utbudet av ALLT kan få en förstämd. Ta t ex dekorationstomten jag såg i dag i ett butiksfönster. Under några år har en viss sorts tomte översvämmat marknaden. Kroppen är oformligt antydd och i övrigt består figuren mest av en luva, nerdragen över ögonen. Synlig i övrigt är bara nästippen (stor eller liten). Det är som en bild, en förenkling av själva idén TOMTE, och när den dök upp för tiotalet år sen såg den riktigt charmig ut.

Nu vadar vi runt bland dessa tomtar, precis som vi vadar i julmusik och bjällerklang som tappat all stämning och färg. Det är klart att ens egen ålder spelar in, man har sett och hört eländet till förbannelse. Och, som det heter, för mycket och för litet skämmer allt. Det här gäller mer än tomtar och plingplongmusik. En del i konsumtionspandemin är tv-serierna. Om dem talas ofta med känslohöjt tonfall: ”Har du sett den och den? Du mååååste se den och den!”

I detta sammanhang måste man ha varit blind och döv om man missat ”guilty pleasure”. Uttrycket finns även med i vår nya termdatabas Wikipedia, för vilken inget mänskligt är främmande. Här ligger en redan färdigöversatt textsnutt som berättar att guilty pleasure är ”något, en aktivitet eller ett stycke media, som man njuter av trots att man förstår att det i allmänhet inte hålls högt eller ses som ovanligt”. Den översättningen är, som jag ser det, kass, men vi struntar i just det nu.

Informanten M, ingen överdängare i engelska, sa sig inte förstå uttrycket. Jag pekade på W:s förklaring och M sa lite uppbragt förvirrad sisådär: ”Jamen jag skäms ju inte för vad jag gör eller tittar på”. Det finns en sens moral i denna historia, men frågan är vilken. Fast med tanke på hur ofta man ser och hör folk bekänna sina guilty pleasures verkar de mer betona dem än tvärtom. Och då skäms de väl inte, då? Den här världen är jättekonstig.