Jakten på mer eller mindre gångbara ord fortsätter. Oförtrutet

Här i bloggen bedrivs research (efterforskning, faktainsamling), det ska läsaren veta. Men lika gärna fälls mycket subjektiva omdömen, också bra att känna till. I alla fall: lite gluttande på det världsvida nätet – angående gårdagens dagis-spörsmål – ledde bl a till sajten Quora. Det är ”en webbplats där frågor ställs, besvaras, redigeras och organiseras av dess användare. Företaget grundades i juni 2009 och webbplatsen gjordes tillgänglig för allmänheten den 21 juni 2010”, skriver Wikipedia.

En deltagare på Quora sa att begreppet "dagis" har en historia av negativ connotation och kan uppfattas som nedsättande, särskilt för vuxna som arbetar på förskolan.

Själv skulle jag skriva konnotation med k, men är det citat så är det. ”Konnotation” togs in i SAOL 1973, och sägs i dag innebära ”associativ bi­betydelse hos ett ord som inte till­hör grund­betydelsen”. År 1973 och några upplagor framåt gavs enbart synonymen ”bibetydelse”. Varför jag nu skriver det?! Hur som helst får man instämma i det Quora-skribenten påstod.

Framför allt från dem som jobbat på förskola har man under några decennier hört namnfrågan diskuteras. Men med ett litet skutt presenteras ​nu något helt annat: ett ord som blivit sönderkramat på senare år, dock inte av undertecknad.

Det dök upp i radion för enbart ett par timmar sedan. I samband med att Leif ”Loket” Olsson avlidit gav ett nyhetsprogram en kortare minnesteckning och bl a sas att han besatt ett ”varmt och lustfyllt tilltal”. Ordet är alltså ”lustfyllt”. Inte helt nytt, inte översatt direkt från engelska. Använder man Google Translate kan man få förslaget ”full of lust” för svenska ”lustfylld”. Den formuleringen går nog åt ett annat håll än Lokets ”tilltal”. Men vad begriper man?

Det tycks mest vara energi, läs- och konstupplevelser, resor samt liknande som beskrivs som ”lustfyllda”. Och används av entusiastiska personer vars eget tal och egna ”tilltal” är alldeles för fulla av njutning, mys, värme, kärlek och – ja, lust. Men dessa personer brukar vara så människovänliga att de inte har något emot oss tvära och kärvare tråkmånsar.

Vad gäller Loket måste väl ”humoristisk” och ”gladlynt” vara bra beskrivningar? Den senaste meningen har ingen ironi i sig, vem minns inte scenen med Loket i filmen Yrrol?

Har käftisarna, pluttisarna och vaktisarna gått på dagis eller föris?

En av många intressanta språkfrågor är den om hur namn på ”vanliga” företeelser plötsligt sätts under lupp, granskas och döms ut. Ska inte ta det uttjatade städare-lokalvårdare-exemplet en gång till, de flesta vet att ord- och namnbytarcirkusen blivit större under senare decennier.

Ett av de ord som arbetats hårt för att få bort är ”dagis”. Det har väl gått sisådär. Äldre gör ofta misstaget att använda alla möjliga gamla beteckningar och benämningar på en massa grejer. Då tas de hårdhänt i örat av barn och barnbarn trots att de inte haft den minsta gnutta ond avsikt med sitt ordval.

Bäst att tala tydligt här: det går givetvis att förstå båda grupperna. Ändå är konsekvensen beträffande de nya orden svår att upprätthålla. Nu har nog dagens exempel redan använts i flera år, men för egen del hörde jag det för första gången bara häromdagen. Någon pratade nämligen om ”föris” och det är en smula underhållande.

Största problemet med dagis var säkert inte slutstavelsen -is, även om den mestadels används i barnspråk eller hör till samtliga gullisars ordförråd. Dagis är en förkortning av ”daghem” som i själva verket var förskolans föregångare med mindre pedagogiskt arbetssätt och förhållningssätt (kan man läsa i ett examensarbete vid en lärarhögskola 2007).

Eftersom ”föris” är en förkortning av ”förskola” kanske inte folk i allmänhet reagerar, vad vet man? Men detta lilla ”-is” sätts ju normalt inte på s k högstatusjobb eller något med högstatus alls, och frågan är om ”föris” finner nåd inför ordbytarentusiasterna. Vardagsspråket tycks sträva mot såna här -is-ord (om med mot menas i riktning till).

Vad entusiasterna försöker komma åt med diverse benämningsrevisioner är snarare många människors åsikter om vad som är ”fult” respektive ”fint”. Det arbetet måste ses som mycket långsiktigt. Särskilt som grunden i s k underhållning inom samtliga moderna medier består av tävlingar som rör berömmelse, status, utseende. Det är dags för samtliga sötisar, pluttisar, vaktisar, käftisar och gullisar att förbehållslöst ta strid för sin existens!

Stora steg framåt eller jättekliv bakåt: en humoristisk betraktelse

Man skriver någon liten tarvlig rad om ungdomar (gårdagens inläggs första stycke) och drabbas av dåligt samvete. Men det är både en pärs och en balansgång detta: man förväntas vara snäll, bekräftande (viktigt i dag) och allmängullig när man är gammal.

Men det är svårt när ungdomen flinar och skrattar åt en (om än hjärtligt) för att man inte kan beställa liksom medfött geschwint [även gesvint] i telefonen på restaurang – eller bara är allmänt långsam i mobilfingrarna. Själv har ungdomen svårt att stava enkla ord eller ens skriva för hand, men sånt kan man ju inte använda som repliker, ty då är man ond.

Nu kommer här ett par ord från den mogna erfarenhetens horisont för att gjuta olja på vågorna. Själv har man varit ung, något som den unga generationer inte tror är möjligt. Åtminstone vet de att man förr knappt kunde tänka eller ha roligt eftersom det inte fanns underhållning ”ett knapptryck bort”, som det heter i dag. Man förblev därmed lätt kokobello och outvecklad.

Å andra sidan rår givetvis inte dagens barn och ungdomar för detta. Lätt för oss att veta hur det är att vara ung, svårare för dem att veta hur det är att vara gammal. Den orättvisan jämnar förstås ut sig för oss alla, problemet är att det inte sker samtidigt (utlovade jag kanske inte klokskap nyss?) Tänk också om detta är straffet för alla gånger man själv tjatat sönder barn i sin egen hjärnmässiga tondövhet?

Hur ska de årsfattiga (oooo, vad jag avskyr begreppet ”årsrik”) kunna känna av vilket existentiellt krävande slukhål internetet utgör? För många skulle det ju vara lika förfärligt om nån satt en hammare i nätet (som jag brukat önska). Sax, borde det kanske vara, förresten. Här är nu platsen för att berätta om hur stor nytta man själv har av den digitala världen, hur lätt det är att kunna hålla kontakt med folk på andra sidan jorden (samt i Säffle).

Prisa tekniken – det ska dock ske en annan dag. Och ungdomarna kan inte rå för att de har den på alla sina fem fingrar, det måste man slå in i skallen ständigt. Alla generationer skänker en slags framtid till nästa. Gud bevare oss hela bunten.

Det sägs roliga saker i radioapparater som "är externa från datorn"

Radio som alldeles säkert var "extern från datorn". Bild av Hihiman, Wikipedia

      
Nej, man är inte anpassningsbar och vill inte att något som är användbart ska ändras stup i kvarten. För några år sen kallades människor med sådan inställning förändringsobenägna, men heter säkert något ballare i dag. Det går att strunta högaktningsfullt i. Finns det f ö något mer tragiskt än unga människor som tycker att den sortens äldre är tragiska? Det kan hända att gamlingarna anser sina liv fullödiga, till skillnad från dagens fulödsliga. (Jamen förlåt då!)

Som bloggens alla läsare (fem, sex, sju pers) känner till beskrivs inte bara ordens och meningarnas yttre på denna plats. Det yttre är förhärskande på alla plan, men här går vi på djupet. Det finns exempelvis yttranden som visserligen verkar betyda något, men som förlänar en slags tidsresenärskänsla till den mognare högkostnadsbefolkningen.

Delar av min hjärna sitter kvar i alla de decennier som genomlevts och ibland kan vissa utsagor snarare nå den 1970-talsmänniska som var jag. Hör här vad en man nyligen sa i vad som är mångas favoritradioprogram Ring P1: ”Jag har en radioapparat som är extern från datorn”. Det känns som baklänges-science-fiction om den alerte förstår? Radioapparat extern från datorn, jo, man tackar.

Liknande meningar hörs varje dag och skulle följaktligen kunna skapa en jätterolig film som man fraktar tillbaka till 70-talet, visar i dåtidens biosalonger och får folk att skratta ihjäl sig åt. Det dräller in såna här fina one-liners för den filmen. En i morse löd: ”Fartyg som är ute och gör en aktivitet, vad gör man då?” (Frågan riktades till Kustbevakningen.)

Intressant formulering: Vad gör man om fartyg är ute och gör en aktivitet? Kröker man bara den där einsteinska rumtiden lite till så ska nog filmen kunna visas. På bio, externt från datorn.

Här tarvas en lindrigt sagt grundlig och mental upprustning!

”Saggig”, det tjusiga ord som togs upp i går har i SAOL fått synonymerna ”halvbra, dålig, seg”. Och som man bäst håller på med halvbra och dåliga ord kom plötsligt ”tarvlig” farande. Det är ett bra alternativord som beskriver lumpna handlingar. Förr verkar det ha dragit åt det torftigt enkla eller det enkelt torftiga, billiga och vulgära.

Möjligen var det mer gångbart i ett tydligare klassamhälle t o m (här spekuleras hej vilt!). Men eftersom ”tarvlig” i dag ges betydelserna "lumpen" och "nedrig" (i SO) känns det som ett bättre alternativ till ”taskig”, som SAOL numera även kallar ”elak, o­kamratlig, dålig”. Det beror nog på att detta adjektiv har för stor släktskap med ett äldre ord för manligt könsorgan. Man (jag) må använda sig (mig) av ett vardagligt språk och även svordomar, men vid könsord är det stopp.

Nå. Ur askan i elden. Eller ja, så illa är det inte, men faktum är att ”tarvlig” också går att härleda till ord som inte direkt berör rosendoft och liljekonvaljeängar. Börjar man tänka efter blir det konstigt. Tills det förklaras. En del av oss är så gamla att vi kunnat säga ” Här tarvas en grundlig upprustning” (ur en riksdagsmotion från 1973 om djurförsök).

Det visar sig att grundordet ”tarv” enkelt uttryckt betyder behov, något nödvändigt. Ett av alla användningsområden för tarv var (SAOB): ”göra eller uträtta eller förrätta sitt tarv och dylikt, som betyder ”förrätta sina naturbehov”, det såväl barn som vuxna i dag kallar ”bajsa”.

Här gällde det förr att uttrycka sig försiktigt, eftersom en gammal fras löd: ”väl förrättat värv” eller ”oförrättat värv”, där värv betydde "syssla" eller "arbete". Efter väl förrättat värv kunde man unna sig vila/kaffe/mat och dryck eller vad man nu tyckte var lämpligt.

Eftersom jag befunnit mig bland korrekturläsare en gång i världen hände det att någon talade om ”väl förrättat tarv” (ljudlikheten är stor) och då fnissade åhörarna. Vi hade inte så stora krav på underhållning under tiden före Netflix, Counter-Strike och Candycrush.

PS Petimätrar som anar ett inkonsekvent bruk av citationstecken har helt rätt: störande.

Vad ett hugga-mugga-språk är? Jo, en godtyckligt bildad svenska

Nej, nu är det dags för det vanliga kverulantstuket. Först ut är de tidigare fasta uttryck som tappar sina objekt eller vad det kan vara. Nyligen hördes i bloggen veklagan över den ungdom i min närhet som sa: ”Nej, du driver!”. Det är inte kul att vara i min närhet, för jag svarade: ”Nej, jag driver inte, jag driver MED DIG!” Ungdomens ögon sa: ”Va?”

Så där håller det på. Har också noterat (från fler håll) det avhuggna ”nej, nu ska vi bege oss”. De seriösa ordböcker man rådfrågar säger att uttrycket är ”bege sig till någon/något, bege sig på resa, bege sig iväg” eller liknande. Man beger sig inte bara lite slarvigt så där!

Nu kommer ett tredje som nämndes i P1-programmet Spanarna: ”Krya!” Jajamensan, man svimmar och griper efter luktsaltet: Enbart ”krya”! Till och med SAOL använder ett tydligt språk: krya verb ~de ~t • tills. med på sig Så här kan ju inte folk hålla på och stöta ut enstaka ord som i andra hugga-mugga-språk!

Nu finns en uppsjö förklaringar på nätet till frasen ugga mugga som blivit viral genom en barnfilm om Daniel Tiger från 2010-talets början, med ursprung i USA och Kanada. I den milt sagt brutalgulliga filmen betyder Ugga mugga ”I love you”. Personligen har jag sagt hugga-mugga-språk i hela mitt liv, lite med anstrykningen av det hån folk använder när de tillskriver sig själva en språklig överhet och fånar sig med andras modersmål. Norska brukar ligga illa till liksom arabiska och asiatiska språk.

Det KAN hända, med tanke på ens ganska höga ålder, att det ligger nåt gammalt svenskt och lurar bakom detta mitt hugga-mugga. SAOB ger för det gamla ordet "mugga" synonymerna "trut, käft" eller, jag citerar: liten, mager o. ful kvinna. Men man misstänker att världens alla hugga-mugga-språk uttrycker sig tydligare än dagens svenska gör.

Som lök på laxen (OBS! Skilj från ”som grädde på moset”) talade en kulturpersonlighet i P1 om ”soggigt” bröd. Ordet finns inte i svenska ordböcker, det gör däremot ”saggig” och hör på detta! I SO från 2021, beskrivs ordet ”saggig” (med A!!!)bl a innebära ”uppblött särsk. om mat­varor”. Det, i sin tur, är exakt vad engelska ”soggy” betyder. Så pass att det i en amerikansk ordbok får exemplet ”soggy bread”. Men vi skulle väl snarare säga ”degigt bröd” än ”uppblött bröd”?

Det är den här sortens smygande påverkan på svenskan som gör den förtjänt av att kallas hugga-mugga-språk. Även om denna beteckning endast existerar hos undertecknad.

Om ryska kvinnan men f a ryske presidenten finns saker att säga

Ryske mannen

I en underrubrik står att ”tålamodet med den ryska presidenten verkar ha tagit slut”. Sbråkbloggaren som ofta sitter fast i textens yta tänker: ”Hm, ryska presidenten och Ryska posten”. Som vanligt kolliderar man med skrivregler från anno dazumal som piskats in i ens ryggmärg. Den ”ryska presidenten” har nog skrivits av en redigerare i tidsnöd (inte redigerarens fel utan samtidens): ”snabbt ut med artikeln!” Inne i den står på flera ställen ”ryske presidenten”, vilket man fick lära sig förr att det hette. 

Än så länge kan man vända sig med spörsmål till Språkrådets ”Frågelådan i svenska”. Eller avsnittet ”Ska adjektivet sluta med a eller e?” på Evas språkblogg. Ujujuj, vad det finns mycket att säga i frågan! Eva (Sahlström) skriver så här: ”Skriver du Bästa kund eller Bäste kund när du in­leder ett mejl till dina kunder? Vilken form ska du välja om du vill skriva köns­neutralt? Ja, känner du dig brydd är du inte ensam”.

Och vidare beskriver hon sin egen ”historia” i detta sammanhang: 

För egen del föl­jer jag regeln jag någon gång lärt mig att e-form är vikt åt indi­vider av man­ligt kön – den långe mannen – medan a-form används vid kvinn­ligt kön eller när könet är okänt – den långa kvinnan, den långa per­sonen. Van­ligt idag är också att använda a-formen genom­gående /…/

Äh, jag snor lite till ur Evas text om den här s k sexusböjningen:

Ryska kvinnan

Många upp­lever idag de köns­specifika ändel­serna som otids­enliga, men vill man skriva köns­neutralt är pro­blemet att ingen av form­erna är en­tydigt köns­neutral. Alla tycker till exempel inte att a-formen kan an­vändas om män och en del an­ser att e-formen är den köns­neutrala. 

Knepigt, alltså. Hon hänvisar till Språk­rådets rekommen­dation som hon beskriver ”för­siktigt oklar om vilken form man ska använda”. Eftersom Evas text är från 2018 kan det vara andra bud nu, en tid när det går undan på alla områden. Frågelådan skriver att a-formen blir allt vanligare. Jag kan nog inte klaga på ”ryska presidenten” (jo, det kan jag – i många fler avseenden förutom adjektivböjningen), men skulle själv välja "ryske".

Sakkunskapen säger alltså att a-formen börjar gå mot att bli den könsneutrala, att a- respektive e-slut på adjektiven ändå kan variera, samt att endera av de två formerna kan väljas av stilistiska skäl. Men ännu bör man inte använda e-formen för kvinnor: lille Elsa, den dumme Sara.

Varför "uppdatera" och "uppgradera" när innebörden är "höja"?

Nytt år betyder nya priser på mycket. De är vanligen högre, men ack, vad denna sanning förtigs! Ett trafikbolag skriver. ”Den 1 februari 2025 uppdateras våra biljettpriser”. Där är uppdatera=höjd. Ett annat trafikbolag förklarar sig på likande och smygande vis med ”varje år ser vi över priserna för våra biljetter”. Samt talar om höjningen som ”justering”.

I ett mejl från min s k telekomoperatör stod att de var glada över att ha mig som kund, och att de tänkte ge mig ett bättre utbud genom att ”uppgradera vissa tjänster”. Detta skulle ”innebära fler förmåner”, skrev de, och så beskrevs alla förmåner jag inte bett om.

Det följdes av följande egentligen ofattbara ordalydelse: ”Dessa uppgraderingar innebär också en uppdatering av ditt pris för att spegla det utökade innehållet”. En titt ut i världen visar att det finns hemskt onda människor här och där, och det vore fult att spegla ohyggligheter mot stackars människor som tvingas formulera sig så här när de ska skriva till sitt företags kunder.

Men det är väl ändå berättigat att undra över hur det skulle kännas att skriva på så här vis när det enda raka och hederliga är att berätta att priset höjs? Många affärer, företag m m fl, beskriver hur deras omkostnader ökat och tvingat dem att höja priset på sina varor och tjänster. Det tycker kunden är tråkigt, men borde det ens vara lagligt att använda en massa ord för att babbla ur sig en hel hög med skit för ett enda ord, ”höja”?

Tyvärr har det som man brukat kalla ordbajseri tilltagit i takt med att samhället blivit såväl ”modernare” som mer ”upplyst”! Västgötaklimax är en korrekt beskrivning. Kommer just nu även på den reklam där en ung tjej handlar på Coop och texten (eller rösten) säger om henne att ”hon tjänar mer ju mer hon handlar för”.

Det resonemanget används ofta av kreti och pleti som berättar hur mycket de sparat då de handlat nåt på, låt oss säga, Black Friday. Det är nog snarare ett exempel på hur betydelserna av ”spara” och ”tjäna” bytts ut. Mot vetefan.

Inte bara morgondrakar tas i öronen utan även man själv lite grann

En del av undertecknads beteende kan uppfattas som felsökande och petitessartat. Men här skys inga medel, vi tutar och kör! Sbråks läsekrets (även den i Singapore och Honkong som nu toppar listan…) vet att undertecknad skriver ner exempel så fort de syns eller hörs i medier.

Ur en stor morgontidning, ni vet, en som höll sig med ett bra skriftspråk förr, saxades följande: ”Fyra saker att hålla koll under installationen”. Ingen bigg diil, anser väl populasen. Och det är det inte, om och utifall det vore en sällsynt företeelse. Sånt gick ens gamla jobb som korr-läsare ut på: Man satte ett s k lokaliseringstecken mellan ”koll” och ”under” och skrev vid detta: ”på”.

Skillnaden då mot nu är att inget ”åkte ut” i publicerat skick oläst. På nätet går det undan och de här småfelen (samt de större) är väldigt många. Det finns fel även i korrekturläsares egna texter (som denna) eftersom inga fler ögon nagelfar dem förutom skribentens.

Nå, tycker väl nämnda populas, felaktigheterna ändras ju på ett senare stadium! Javisst, den citerade meningen utan ”på”, byttes senare mot den mer kvalitetstidningsmässiga rubriken Trumps tillträde i dag: Fyra saker att hålla ögonen på. Det är med säkerhet en jäkligt gammaldags åsikt: men om nu rubriker och texter ändras efterhand, då kan ju vad som helst när som helst friseras? Det här händer stup i kvarten och gäller kanske ofta småsaker, men ens tilltro till blaskorna har inte ökat med den vrålsnabba kommunikationen.

Och genast ska mitt eget ordval synas i sömmarna: ”populas” är egentligen ett nedsättande begrepp för ”den stora massan eller de breda lagren av befolkningen” (SAOB). I samma ordbok står även hur det användes 1953: ”numera i synnerhet i vitter stil, eller något skämtsamt”. Mja, vitter kan man knappast kalla Sbråk, kanske skämtsam ibland.

Men här passar ett vackert citat. En präst, författare och släktforskare, berättade i Släktband (P1) om sin farfars mor och dennas hårda, fattiga och strävsamma liv. Om många av människorna runt henne i Tornedalen under sekelskiftet 1800-1900, sa släktforskaren: ”De hade mindre boklig bildning, men de var bildade i mänskligt leverne”.

Att falla i farstun för plastspråket – eller det landsvägsfärgade

En gubbe som intervjuades sa om vad-det-nu-var: ”Vi hoppas att det håller över tid”. Tror han sa det ett par tre gånger i intervjun: Över tid, över tid, över tid. Det direktöversatta ”over time”, alltså. Från KB:s dagstidningsdatabas går att dra slutsatsen att denna ordkombination inte existerade förrän på 2000-talet med en stark uppgång 2013 för att sen fortsätta.

På Glosbe, en ansedd översättningssida, ges flera svenska ord och uttryck för ”over time”. Där redovisas även att ”över tid” är vad den automatiska översättningstjänsten Google Translate ger. Det här är en tråkig historia. En svensk som säger enbart ”vi hoppas att det håller” har tidsbegreppet ”inbakat” i en sådan mening. Vill man betona detta självklara kan man säga ”vi hoppas att det håller i framtiden/framgent/på sikt”.

Som dagens många politruk- och managementsvensktalande använder ”över tid” kan förutom de nyss föreslagna även ”med tiden, så småningom, under årens lopp, efterhand” användas. Ta en exempelmening som ”det har vi sett över tid” – ja, där passar ”under årens lopp”. Vi tar ett exempel till: ”Engagemanget har växt över tid”. Där kan lika gärna ”efterhand” användas. Det borde framgå för de svenskar som bryr sig om språket att avhänder man sig ord och uttryck hela tiden, kommer det så småningom (”över tid”) att leda till ett gravt utarmat språk.

Ska man hoppas på diktare? Poeter och författare? Informanten L hade läst en bok där en person beskrevs ha ”stripigt och landsvägsfärgat hår”. Vi fick olika uppfattning om en dylik kulör: ”asfalts-svartgrå”, tyckte L, och själv såg jag framför mig något bland-råttfärgat.

På nätet finns de båda åsikterna representerade och det slår en att det som kallas ”blommigt” språk kan få en mängd tolkningar. Men å andra sidan: konstnärers frejdiga språkbruk är en helt annan femma än det vi alla förväntas vara överens om.

Här har man hållit på och iscensatt växter, må det också funka!

Den mediearbetare som skvallrades på igår för att den sa ”rookie” (och inte precis är ensam om den saken) använde även engelska ”stageat” som man sannerligen inte kan förstå hur man ska stava. Som om svenskan inte hade nog med aborre, igentligen, bestämmt, fotölj, agusti m fl!

Nu går vi till botten med stagea (staga, skriver en del), som svenskar uttalar [steidja]. De innebörder jag känner till hos detta engelska ord är dels substantivet ”scen”, dels verbet ”iscensätta”. Självklara ord på svenska, men ändå hörs ”steidja” mer och mer.

Frågan är, som sagt, hur det ska stavas eftersom e-et i ”stage” s a s ”gör” uttalet [steidj]. Utan detta e är ”stag” en kronhjortshanne och uttalas [stägg]. Många känner också igen ”stag party”, vårt ”svensexa”. Men nu gällde det alltså hur man ska stava verbet på svenska om man har svårt att få till ”iscensätta”.
      

Deppig dracena stagad med stenar

Av nätet får man inga svar, där finns stagea och staga i en salig röra. Nu är ingen bra idé att ta över ord på det här sättet och ”svenska till” dem, men om man propsar så är ”stagea” det bättre valet eftersom det ger en vink om (”hintar”, som det heter i SAOL) ursprunget. Googlar man meningen ”det är stagat”, handlar en del träffar om något ”iscensatt, uppgjort i förväg”.

Men man hamnar lika gärna hamna hos en händig person som fixat sin lätt hopsäckade vedbod: ”Såväl syll som resning är i minst 95x95 och det är stagat med snedsträvor i hörnen så huset känns robust”.

Som av en händelse stagade jag själv något i dag: en växt hade tappat sin hållning, kapades av och stoppades i jord för att förhoppningsvis rota sig. Och så stagades den upp med hjälp av ett par stenar. I någon mening – poetisk? – och med god vilja är den kanske även iscensatt, men det är inte det ord man skulle välja i första hand.

Plötsligt förstår man att ett blåbär inte är detsamma som en rookie

Det är inte självklart om och när man har rätt att gnälla på andras språkbruk. Det som används i denna blogg är både blommigt och skräpigt, men jag påminner ofta om att klagomålen gäller det mer eller mindre offentliga språket. Om avsikten är att bära information till så många som möjligt kan man inte slamsa till den på ett alltför personligt sätt.

Denna blogg har inte så många läsare och därför kan man riskera ett djärvt s k tilltal. Statistik visar i vilka länder eventuella läsare finns och för tillfället är de flest till antalet i Singapore. It’s hard to understand why there are readers abroad, but probably it has to do with silly algorithms and stuff I cannot understand!

I vilket fall som helst ska det bli lite blandad kompott den dag som i dag är. Först ut är något en röst ur radion sa: ”Detta budskap är både hatiskt och hotiskt”. Det finns fler som formulerat sig så och där har vi säkert ett exempel på att folk använder ett felaktigt ord för att det låter kul – om sanningen ska fram hade man själv kunnat falla för den frestelsen!

En bekant (vanligen ej i rollen som informant) lattjade till ett vanligt uttryck så att det lät nytt och roligt. Det var något arbete som skulle påbörjas och personen sa exakt så här, med en rejäl paus vid punkten: ”Då kör vi då. Så det börjar ryka”. Det lät riktigt kul. Man är lättroad, det måste sägas också.

En informant, P, kommenterade ett roligt s k klipp nånstans ifrån: två kineser stod och skrek åt varann. P tyckte att de uppträdde så behärskat mitt uppe i ett jättegräl för att de ”tillät varann att skrika till punkt”. Sen hade vi en kock i radion, en av de tusenden som står och lagar mat i alla medier. Han skulle uttala sig kring en maträtt och förmodligen ville han kalla den ”bombastisk” men sa ”bombardisk”. Skoj igen! På Google finner man fler personer som lagt sig till med det bombardiska. 

Men vad är dessa mina inlägg utan ett klag på engelskanammandet? Här var det en journalist som i ett radioprogram av den lite lättare sorten kallade en nykomling i nåt sammanhang för ”rookie”. Det ordet, kära läsekrets, finns i SAOL och har så varit i ett decennium! Fler och fler engelska ord tar sig in i svenska ordböcker och det är tur att dessa är på väg att försvinna i pappersform – vilka luntor skulle de inte bli framöver? Annars har vi, som sagt, det fullt fungerande ordet nykomling, för att inte tala om det kända som används med ett humoristiskt tonfall: blåbär.

Bäret är f ö också listat i SAOL, förutom som bär, förstås, med innebörden "nybörjare, nykomling". Till skillnad från blåbäret som är lite halvkorkat beskrivs rookien som en ”lovande nykomling". Kom nu ihåg att skilja dessa åt!

Vid hålkakebak kan snapsglas användas för att sticka (ta) ut hålen

Sticka ut, sticka ut, sticka ut. Jamen hjälp oss, alla milda herrar och damer: kan ingen använda ett alternativ, en synonym? De finns nämligen. Sticka ut-andet tycks gå att härleda till – håll i er! – engelska ”stand out”. Det betyder ju lika gärna ”stå ut”, vilket man undantagsvis kan höra som "synonym", men ”sticker ut” vinner. ("Stå ut" i betydelsen tåla är nåt annat.)

Detta partikelverb använder jag oftast när det handlar om att ”sticka ut på stan, i skogen, på sjön” och liknande. Artikeln om det i SAOB skrevs 1989, m a o under förhållandevis modern tid. Där finns ”sticka ut ögonen”, de mildare "stickat (ta) ut” kakor ur deg, tårna "stack ut" genom de trasiga strumporna och uttrycket ”sticka ut hakan” med en bildlig betydelse: ”märka ut sig”. Mitt ”eget sticka ut på sjön” finns med och det var faktiskt en sjöterm från början!  

Kan bl a nyttjas vid hålkakebak

Nu sticker mycket annat ut: artister, restauranger, mode, föreställningar, utställningar och antagligen även fan och hans mormor om de nämns. Ur ens egna gamla språkarv, alltså modersmålet svenska som förr inte förvandlades inom loppet av ett par år, fanns mycket enkla alternativ för de nutida utstickarna, hör här:

”Hon är en artist som märks! Hans klädval gör att han syns i mängden. Man lägger sannerligen märke till den nya butiken i stan”. Erkänn att de formuleringarna säger samma sak som det tradiga ”sticker ut”! Men, men, men, det finns för få av mig, det verkar bara finnas en och det är jag… Nu visade sig kärnan i min språkliga bitterhet, det är nästan så att den sticker ut.

Påfallande många ger icke ett vitten för det ohyggligt avsmalnande språk som omvandlats till ett plakatlingo. Det går i och för sig att skita i hur andra talar, men när man inser att ens eget försök att språka med samtiden inte har en chans, vem är man då? Kanske ska vi som vet vad ”hägra” och ”lägra” innebär (14 och 15 januari), sitta i museer och sticka ut enbart genom att tala konstigt?

För den som fascinerats av problemet "egen/egna": här är mer

Att notera språkliga egenhet är som att plocka trattkantareller. Först ser man inte en enda, men så fort man hittat en visar sig marken vara full av dem. Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och handlade i den lilla närbutiken. Där satt en skylt bredvid en vara (glömt vilken) som annonserades som ”vår egna”, vad det nu var, ”blandning, produktion, korv” eller nåt. Ungefär: ”Det här är vår egna korv!”

Googla ”egna eller egen” och det finns läsning i timmar, för den som vill. Där är också undantagen, som när ”egen” har ett adjektiv ytterligare framför sig: ”min nya egna båt”. För den med språkkänslan i behåll låter ”min nya egen båt fel”. I den svenska jag tillägnat mig är annars ”min egen båt” korrekt, inte ”min egna båt”. Men begreppet ”korrekt” svajar numera till förmån för det som ”brukarna (de som talar svenska som modersmål) bestämmer”. Det finns ingen språkvård nånstans, hur skulle ens undervisning kunna finnas när barn får veta de senaste decenniernas vaga och tillåtande ”inget är direkt fel”.

Det finns bakomliggande problem i det här ”egen”-fallet och förstår jag rätt har det bl a att göra med vilken ordklass ”egen” egentligen är: ordet vacklar mellan pronomen och adjektiv. Den som är våldsamt intresserad uppmanas att kolla ”egen” på Wiktionary. Där finns fler engagerade, förstår man av en etikett över sidan: ”På diskussionssidan finns en pågående eller oavslutad diskussion som rör detta uppslag”.

En ytterligare text om saken är den av Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska, ”Språkfrågan: En säregen böjning av egen” (i GP, 12 maj, 2015). Bruket (missbruket…) var redan i full gång då, och artikelns slut är både komiskt och lite småtrist för en annan (samt en och annan annan):

Hur blir det om 50 år? Jag är rätt övertygad om att den nya böjningen kommer att slå igenom. En student, kanske 40 år yngre än jag, uttryckte saken så här: ”Jag vet att det heter min egen bil men jag tycker det låter bättre med min egna bil.”
Vi som har tillägnat oss den gamla böjningen behåller naturligtvis den livet ut, men de yngre kommer sannolikt inte att följa oss i böjningsspåren. 

Egen har nog haft en lite väl egen böjning.

Men visst ja, ”egna” finns givetvis och självklart, förstås, (ville bara vara betona det givna) i plural: "Hon har alltid gått sina egna vägar".

Ens egna språkliga småplock verkar helt enkelt aldrig ta slut!

Så nyligt som 4 januari innevarande år beskärmade sig undertecknad över det myckna ”plockande” som blivit en epidemisk språksjuka. Kanske även pandemisk, men hur mycket andra språk plockat upp (se själva!) av engelskan i just detta fall är mig obekant.

När det kommer nya skurar vill man gärna skriva om dem, för att kunna användas androm till varnagel. Häromdagen kom ett mejl från sajten tv.nu, som är ”en svensk tv-guide som startade 1999 och ingår i Schibsted-koncernen. Den har med åren utökats med en streamning-guide” (ur Wikipedia som skriver streamning, mer om det en annan gång).

Mejlet hade rubriken ”5 bra filmer som snart plockas ned!” Javisst, det plockas hit och dit så kör i vind, tyckte jag först. Men under rubriken följde texten ”Vi har plockat ut fem riktigt bra filmer som plockas bort närmsta veckorna”. Och då kanske en Sbråk-läsare förstår ens upprepade irritation.

Det gör som sagt inte alla. Men så finns det de som är rent förbålt oskuldsfulla när det gäller språket. Så exempelvis informanten L som har höga tankar om konstellationen människa och språk. Vi talade om ett av dessa lurendrejerier i vilka skurkar ger sig på oskyldiga, ofta äldre, för att skrämma dem till att ”gå in” i sina internetbanker och öppna vägen för stöld.

I ett skrivet skrämselmeddelande använde bovarna ordet ”våran” och det stod något i stil med att ”det framgår av våran kontroll att…” (exemplet hittade jag på, det är ordformen ”våran” det gäller!!!) Den oskyldige L sa att bara användandet av en sådan talspråklig variant borde få människor att reagera och inse att en bluff är på gång.

Skriver man ”våran egna” i Google får man många träffar för det som egentligen (än så länge?) heter ”vår egen”. Inga träffar från mediehåll dock: glädjande. Från 2013 (måste ta reda på varför det året utmärker sig) finns ett antal ”våran egna” i dagstidningsdatabasen, men de kommer inte heller där från redaktionellt håll utan allmänheten som gratulerar något barn, prisar ”våran egna” mataffär eller liknande.

Att folk skriver talspråk i såna sammanhang är inte upprörande, men hur många medborgare skulle i ordet ”våran” i ett mejl eller sms se det som bevis på att det är ”nå' tjyv- och rackarspel me' brevet” (meningen snodd ur den käcka låten Albin och Pia av Owe Thörnqvist).

Solen sänker sig över nejden, lägrar sig där gör den knappeligen

I dag skulle det handla om ”lägra”, men först till ”something completely different”, som det ofta hette hos brittiska gruppen Monty Python. Det blir gnäll i vanlig ordning: vart ska man ta vägen när ens frustration blir större än plastöarna i haven? Till saken: En s k talk show i svensk radio kan förstås inte vara stringent och samtidigt underhållande varje minut, det kan man förstå.

Men i går, bland en massa tramsigheter, skulle en av programledarna citera en del ur den gamla begravningsceremonin och sa: ”Av jord är du kommen, av jord ska du åter gå”. Upprepar vad som tidigare sagts i denna blogg om när folk klantar sig: ”det kan vi alla göra, o sv, o s v”. Men en sån här grej borde man upptäcka själv och då korrigera.

Icke, programmet tramsade vidare. I riktiga (ber om ursäkt i fall någon kränks av ett sådant ord) begravningsordningen lägger prästen jord på kistan och säger (i en av tre varianter) ”vid den första skoveln mull: Av jord har du kommit, vid den andra skoveln mull: Jord ska du åter bli" (Svenska kyrkan). I äldre tid sa prästen ”Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda”.

Vacklar man kring såna viktiga citat bör man nog låta bli dem. Men nu kommer vi till den journalist* på en större morgontidning som inledde en text med ”Solen har lägrat sig över sjön”. Till ens glädje är det svårt att på nätet finna fler solar som lägrar sig och informanten M är en av dem som ofta säger. ”Jag bara vet att det är fel, men inte varför”. Så talar språkkänslan.

”Lägra” är släkt med fornsvenska ”slå läger”. I SAOB står också att det kan handla om något som ”på ett täckande eller höljande sätt lägger sig eller utbreder sig på eller över eller omkring någon eller något, i synnerhet om mörker, moln, rök, skugga, dimma o dyl, även bildligt, om stämning, missnöje, svårmod, olycka o dyl (språket ”samtidsanpassat"). Ett citat från 1700-talet: ”Tusende wederwärdigheter hafwa alla på en gång kommit at lägra sig om kring osz”.

Tystnad, lugn och stillhet kan lägra sig, men inte solen. Antagligen för att den rör på sig. Vår samtida tankehjälpreda Google visar inga ytterligare tecken på att solen lägrar sig över något. Jo, en enda träff ytterligare finns, antagligen även det skrivet av någon som försöker sig på ett privatlyriskt uttryck. Vilket egentligen är en bra idé, men man bör kanske inte vara poet i en journalistisk gärning. Tycker en bloggande tråkmåns.

Jo, det finns ett annat ”lägra” som folk brukar känna till: ”dela läger med (någon); numera blott (i synnerhet i högre stil eller jur.) om man: hava olovligt könsumgänge med en kvinna; ofta med särskild tanke på att havandeskap uppstår” (min ”översättning” igen). Så enligt SAOB. Nyare SO är frejdigare på det gamla viset och ger exemplet: ”klockaren lägrade prästens piga”.

*En enskild person ska inte klandras, i en redaktion bör fler läsa det som ska publiceras!

Vägra hägra och lägra om du inte kan dem, ryter Fenrisulven

Den fängslade Fenrisulven har bitit av Tyrs hand. Del av isländskt manuskript från 1760. Wikipedia

När finliret (andra skulle skriva ”subtiliteterna”) försvinner ur språk rasar både Fantomen och Fenrisulven. Råkade få se en rubrik på tv4-nyheternas sajt (oktober 2024): ”Splittrande konflikter hägrar”. Jäpp, sä kan det gå med konflikter man suktar efter, eller vad som nu menas. På Facebook ligger ett flertal kommentarer om sakfrågan (innehållet i en partiledardebatt), men ingen enda kommenterar det felaktiga användandet av "hägra".

På nätet ligger – för den som söker – en mängd andra saker som hägrar, bland dem ”problem” och ”oro”. Det är inte bara ”vanligt” folk som använt hägrar i dessa sammanhang, det har även skapligt stabila publikationer samt en och annan renommerad journalist.

Låt oss tillsammans slå upp ordböckerna svenska. se/tre/ och lära oss vad ”hägra” betyder. Det är släkt med ”hägring” kan påpekas först. SAOL ger endast ”locka”. SO skriver bara om ordet ”hägring”: syn­villa som orsakas av ljus­brytning och ljus­spegling mot olika gräns­skikt i luften särsk. om synintryck av något efter­längtat. SAOB i den artikel som skrevs 1932: ”numera vanl., om ngt som man väntar l. hoppas på i en mer l. mindre avlägsen framtid”. (Den märkliga förkortningen l. står för "eller".)

Den nätburna mer aktuella Wiktionary säger att verbet handlar om något som framstår som en dröm, som ett lockande mål, och ger ett exempel: ”Om några få veckor hägrar för de allra flesta en efterlängtad semester”. I vanligt vardagsspråk kan man ju använda ”väntar”, så enkelt är det. I det inledande exemplet vore ”Splittrande konflikter väntar” det som låg närmast till hands.

I dagens inlägg (Sbråk, alltså) finns även verbet ”lägra” med i rubriken. Det är så komplicerat att det får ett eget aktstycke i morgon.

Stormugelon borde lära sig hantera sin ofattbara maktställning

Här sitter man och skriver en blogg om att språkets själ och finlir går förlorat. Här sitter man och klagar på mediernas ofta mediokra hantering av ett lands modersmål. Här sitter man och minns sätt folk kunde uttrycka sig på, sätt som var varierade och inte enkla klyschor, av vilka många dessutom var snodda från engelska.

Stor förvåning när en av den nya världens makthavare på sin egen megafonplattform förolämpar en person, för att denne i en kommentar på plattformen säger sig ha fått nog av förblindat maktmissbruk. Maktmannen kallar i sin kommentar Joni Askola (som personen heter) ”retard”, engelska för ”efterbliven, utvecklingsstörd” m fl ord som används som invektiv. Stormogulen i fråga (53 år gammal, inte 13) formulerar sig så här: ”F U retard”. Det kan översättas (ungefärligen) med "dra åt helvete, ditt mongo”.

Sånt här får Sbråkbloggen att rista i grunden trots att avsikten på denna plats INTE är att skriva om politik, matrecept, fantastiska serier att se på Netflix, med mera, med mera. Men den här Stormugelon platsar som exempel på användandet av ett mycket dåligt tilltal på sin omhuldade plattform som, har det hetat, var tänkt att tjäna ett högre syfte, yttrandefrihetens.

Desto mer förtjänar Joni (inte heller 13, men 31) att hyllas för sitt sätt att reagera på FU-t och han citeras i Expressen (6 januari, 2025): ” Det är tråkigt och patetiskt att världens rikaste och möjligen mest inflytelserika person har tid och ork att skriva något så oartigt och otrevligt”.

Det händer att Sbråk tar upp vikten av att anpassa sitt språkbruk (sin stilnivå) till mottagaren: en kompis, ens gammelfaster, chefen, eller, föralldel, läsare, lyssnare, tittare (de senare tre om man representerar gammelmedier). Och Sbråks läsare. När två parter som inte känner varandra samtalar, försöker båda hålla en hyfsad, neutral, ton utan okvädinsord.

En liten snabbgoogling ger vid handen att det här språkbruket hos Stormugelon förekommit tidigare mot dem som invänder mot hans ofattbara maktutnyttjande. Då är den yttrandefrihet han själv förespråkar inte mycket värd.

Så får vi lov, så får vi lov, att sjunga globala samhällets visa

Jaha, gott folk, då kommer några färska nyheter om tjugondag Knut (imorgon). Detta inlägg handlar inte, som vanligtvis, om språkets form, utan om dess innehåll. Detta kan som alla vet också bli lite hur som helst i dagar fyllda av skvaller om andra: djungeltrummorna, brevduvorna och röksignalerna är många. 

 

I Belgien har uppenbarligen ett rykte florerat, det säger att skandinaver äter sina julgranar:

"Ja, de där skandinaverna är allt lite tokiga!” Sanningen finns nog att söka hos samtidens spejsade* kockar som slänger allt möjligt i sin soppa. Inte mig emot. Granskott i matlagning känner vi till, men hela granar – så här års kanske med torra barr – var en nyhet för många.

Som ett brev på posten kom ett mejl från ett rederi jag åkt med. Tydligen gäller jag som tysk i deras ögon för de ger tips om att åka till Sverige och ta del av landets ”traditioner”. Bland annat lockas med festligheten tjugondag Knut. Här en hemgjord översättning av reklamtexten:

Den 13 februari firar svenskarna festligheten tjugondag Knut, en gammal tradition vid vilken den smyckade granen kläs av samt bränns under festliga former inom ramen för byfester. Särskilt barnen gläds över detta slut på en förlängd skandinavisk jultid då de får snaska i sig sötsakerna från julgranen.

”På tjugondag Knut dansas julen ut”, hette det i min barndom. Trots att det varje år arrangerades julgransplundringar av föreningar, politiska partier m m, var de nästan alltid en källa till besvikelse. De lovande smällkaramellerna innehöll aldrig nåt gott godis. Minns jag rätt var ”karamellerna” inuti bara nån slags sockriga bitar som såg ut som gips. Tidigt kom de vuxna på att det skulle ligga mandariner och russin i godispåsarna man fick. Succé.

Kanske lever traditionen lite halvt på sina håll, men tar godiset från granen gör nog barnen sällan. Det blir väl jättepåsar med lösgodis (för extrapris i helgerna) kan man tänka. Lagomlandet är inte så lagom som det sägs. Och hur som helst är såväl nämnda granbarr som tjugondag Knut bevis på hur mycket man ska tro på när man läser om andra länders kultur och traditioner. Inom ramen för deras byfester.

 

*Modern svenska för "häftig, cool, ball, trendig, modern, elegant" (Synonymer.se)

Är det så att saft och bullar samt räkmackor håller vad de lovar?

Det är inte bara språkliga grejer som snurrar runt i skallen, ibland är det intressant att betrakta andra företeelser som blivit till bilder i människors medvetande. En sådan är räkmackan. Man ska inte pådyvla andra sina känslor (ajabaja) men att berätta om de egna får gå bra. I vilket fall som helst finns det många som tänker på liknande sätt när man gått in på ett fik för att ta en kopp kaffe och en macka: ”Nä, jag ska allt slå på stort och ta en räkmacka i dag!”

Nu har jag rannsakat mig och mackorna. Häromdan uppstod åter en sån där plikt-nu-ska-jag-kosta-på-mig-detta-händelse. Hur många gånger har man blivit besviken? De runda tillplattade, degiga och ickesmakande tekakorna kan man undvika. Trots erfarenhet tar man ändå en på hålkaka, fast brödet bara är snäppet roligare. Salladen och gurkan är sladdriga respektive vattniga, tomaterna smakar inget.

Här bör man återvända till dessa smörgåsars ursprung, Danmark. Där har de i alla fall (haft?) vett att göra dem på mörkt bröd, rågbröd. Ska inte uppehålla mig mer vid det rent kulinariska utan fortsätta med hur vi ofta bildar oss en bild av smaskigheter med hjälp av omgivningen.

Konstigt att man går på sånt här. Det började i barndomen med upphöjandet av saft och bullar. I min familj bjöds vanligen apelsinsaft, den var säkert billigast. Samt minst god om man jämförde med jordgubbs- eller hallonsaft. Jag minns hur den fick mig att må illa i pannan (sant) men ingen tog notis om ens finsmakartendenser.

Bullarna, torra och små – det senare var en fördel. Förstå detta rätt: de nybakade var jättegoda, men de förblev inte länge i det tillståndet. Ja, detta var ett par exempel på hur man förleds av omgivningen och dess påtryckningar: Nu, barn, blir det saft och bullar!

Ibland frestas man tro att något liknande sker med dem som pratar. De kanske också känner att de måste använda ord som agil, initialt, de facto, disruptiv i stället för svenska motsvarigheter. Floskelpratet blir deras bullar och saft eller räkmackor. ”Glida på en räkmacka”, som hör till en äldre (1970-talet, påstås det) lista på poppis begrepp, finns kvar i viss utsträckning.

Här är en liten text för alla dem som låter bli att hänga med kidsen

Det händer att man undrar saker som: Vilka kallar är det som kallar barn, men framför allt ungdomar, för ”kidsen”? Ända sen ålderdomen inföll lite mer påtagligt har det visat sig att de man har svårast att förstå – på många sätt – är de som har hand om samhället. Vad det nu kan tänkas peka på.

Barn och unga kan vara jobbiga, men man vet ju att de är i vardande. Och så har man vatt en själv. Men de som sköter ruljangsen får automatiskt det där som tidigare i bloggen kallats managementsnicksnack (eller så). En nyare beteckning jag fann häromdan är (se i förrgår) Linkedin-svenska. Det är inte alltid som människor av kött och blod skriver den, snarare AI (och då avses inte Arne Ivarsson).

Misstänker att det är i stort sett samma åldersgrupp (cirka 30 till 50, sisådär) som även använder ordet ”kidsen”. Detta är en av många ”man-måste-visa-att-man-hänger-med-detaljer som borde kännas plågsamma. Första skämtet om just den saken, som jag såg alltså, utfördes av den fantastiska engelske sånggruppen Fascinating Aida, som för 10–15 år sen framträdde med låten ”Down with the kids”. 

Bild JW, Unsplash

Den finns till min stora glädje på Youtube och gruppens ”huvudkvinna”, Dillie Keane, parodierar dem som alltså ”hänger med kidsen”. Man måste inte vara jättebra på engelska för att förstå budskapet som är så roligt, så roligt.

”Gammal är äldst", heter det. Talesättet har lite mer i sig än det halvt uppenbara i utsagan. Så här skriver Wiktionary om innebörden: en gammal person har mest erfarenhet (och bör därför vara den vars ord väger tyngst).

Och bara därför kommer dagens andra ”tips” – något bloggen annars inte sysslar med: I DN av i dag skriver Sven-Eric Liedman en text som är svår att finna tillräckligt med superlativer för.

Gör det själv och bli en egengjord man eller ramla ner i GDS!

Det är inte bara managementjargongen som invaderar språket, även i våra vardagssysslor marscherar uttryck in, såna som är minst lika fåniga. I en tidningsartikel kallades en bloggare inom inrednings- och fixa-hemma-branschen för DIY-expert. Beteckningen är långt från ny,

DIY, en förkortning av begreppet do-it-yourself eller gör-det-själv, är ett uttryck som eskalerat i användning i Sverige på senare år, skriver Johanna Lagerfors i Göteborgs-Posten (2014). Där står även att fenomenet startade i 1950-talets USA. Och nån annanstans skriver någon att det kom till europeiska trakter på 1980-talet. Jag har aldrig använt det eftersom ”gör-det-själv” varit det självklara att säga – även om det kanske är ett översättningslån. Och känner man behov av att förkorta det ligger väl GDS närmare till hands? Det är svårt att låta bli svordomar när man vill förklara vreden över att det inte räcker med engelska ord och uttryck – vi tar även över eventuella förkortningar? Va?

I början kopplades DIY uppenbarligen mest till musik (orkar inte specialkolla saken) men från det magiska året 2013 vräktes gör-det-självet ut över tidningssidorna (KB:s register). Det finns ett annat uttryck av liknande art, men som använts på svenska under längre tid, och det är self-made, vanligen i kombinationen self-made man. Till ens förvåning skriver SAOB om ordet redan 1967. Beläggen ligger ännu längre bort i historien, i 1900-talets början.

Engelska Wikipedia kan visa på (naturligtvis!) ännu äldre skriftliga belägg för self-made men: det första dokumentet med beteckningen är från 1650. Frasen "self-made man", skriver W vidare, finns i såväl amerikanska som brittiska tidskrifter på 1820-talet. Den självgjorde (egengjorde?) mannen (nån självgjord kvinna har ännu inte sett dagens ljus) kunde på svenska, mer könsneutralt, uttryckas som att man är ”sin egen lyckas smed”.

Slutligen, och förresten: att kalla DIY för svenska GDS, skulle kunna ha sina sidor. I sökandet efter eventuellt annat med samma förkortning hittar man det GDS som står för Geriatric Depression Scale, vilket skulle bli detsamma på svenska: Geriatrisk depressions-skala. Men användbart vore det för den åldring som dyker ner i vårt tids fula svenska. Nog för att den kan drabbas av geriatrisk depression alltid.

Om man tänker, finns man då? Eller tror och tycker man det bara?

Varifrån kommer inspirationen till dessa blogginlägg? ”Inspiration” är kanske felvalt, i min privatpersonliga lilla låda med glosor för olika stilnivåer lutar ordets innehåll mest åt positiv skapandeglädje. MIN ”inspiration” brukar vara släkt med ”nu är jag förbannad, igen”. Låt oss kalla det ”hugskott, ingivelse, infall” i stället!

Ålrajt. Nästan allt som här plitas neder har formulerats i gammelmedier, företrädesvis radio. Så även denna dag då en person sa ”jag tänker att” cirka sjutusen gånger (mina överdriftsbehov är lite barnsliga). Men det får en ju att verkligen börja tänka. Och då särskilt på vad det engelska ”think” medfört för de tre svenska verb man kan översätt det med: tro, tänka, tycka.

Om man verkligen tänker på saken kanske det här är en typ av språkförändringar som går djupare än lajva, deleta, OMG och you name it! Personen i radio hade viktiga saker att säga och skulle nog förr i världen varierat sig mellan ”jag tänker, jag tror” och ”jag tycker”. Nej, förresten, hon/han/hen hade säkert mest valt ”jag tycker”.

Varför det blitt som det blitt? Jo, för att "think" och "tänka" låter så lika. Ett enormt (massivt, säger svensken i dag) användande av ”jag tänker” har smittat de flesta av oss. Flera gånger om dan kommer från mig själv: ”JAG TÄNKER” - vad det nu gäller. Det som oftast sker vid mitt datorbord (inget  ”skrivbord” värt namnet) är att ”jag tycker”. Ifall någon missat den detaljen.

Och angående språket finns en sak man kan tycka och tänka ihjäl sig om: Ponera att alla de svensktalande som finns på jorden och som av fysiska och psykiska skäl har möjlighet att fundera över sitt ordval gjorde det! Lagom mycket, förstås, inte så att man sitter och väger varje ord på guldvåg innan man öppnar munnen.

Det räcker med att emellanåt tänka (!) på hur man formulerar sig, både i tal och skrift – i den mån man skriver. Om sin ”Svensk floskelordbok”, berättar författaren och journalisten Fredrik Kullberg på sajten SVT Nyheter (juni 2022). Bl a tas ur denna ”managementjargong” upp just ”tänka” och det beskrivs som ersättning för tycka, hävda, anse och liknande i of­fentligt språkbruk bland beslutsfattare med flera: "jag tänker att det finns ett spännande genusperspektiv i digitaliseringen av skolan”.

”You never walk alone”, tänker jag, som även läser vad journalisten Andreas Ekström skriver om mediesvenskan i Sydsvenska Dagbladet (mars 2024):

Svenska medieföretag har tappat greppet om sitt språk. Den vanliga svenskan har ersatts av ett slags Linkedin-svenska med fåfänga, överdådiga titlar och hårresande anglicismer.

En role model kan se ut på olika sätt för att tjäna som föredöme

"Lite biased", skrev jag igår i sista raden, angående Edith S. Men varför uttrycka sig så när man retar sig på att dagens svenskar nästan tvångsmässigt anglifierar sitt modersmål? Den som letar efter engelska ”biased” på nätet, får i de flesta fall översättningen ”partisk”. Varför inte skriva detta förhållandevis vanliga svenska ord, då?

Den här bloggen är ett rop. Den är inte en förebild utan ropar efter flydda förebilder. Om något är den rätt skruttig som "role model" – en flitigt använd fras som betyder ”förebild, rättesnöre, mönster, föredöme, förlaga”. Fler synonyma ord kan passa i olika sammanhang (”kontexter”, för en modern svensk). 

Edith S, självporträtt

Det uppfattas säkert raljerande att man uppträder som ett kasst rättesnöre när man KUNDE skriva bättre. Men förebilder tycks inte hjälpa, inte i en tillvaro där mångas ord går fortare än sina tankar. Hoppsan, raljans igen. Som också kan heta ”raljeri”. Till saken.

Att lyssna på dåliga förebilder vara bra – åtminstone de man själv anser vara dåliga. Hur många har inte sagt: ”Jag ska inte bli som min morsa/farsa”? Det låter ibland objektivt sett elakt att säga så eftersom omvärlden inte ser några fel hos ens föräldrar.

Oavsett allt detta dilettantiska prat hyser jag hoppet om att ens egna fel kan få någon att tänka ”hur sjutton kan nån uttrycka sig så”? Det är så bloggen delvis är uppbyggd, syftet är till hälften avsiktligt gott, till hälften färgat av ett raseri riktat mot de slappa krafter som medvetet bidrar till att svenskan går åt häcklefjäll.

Men varför biased (se inledningen)? Jo, för att undertecknad en gång i tiden la  ner mycket jobb på och själ i en uppsats* om Edith Södergran. Tonfallet i nämnda P1-program om diktaren var på sina ställen lite störande von oben som det lätt blir när man bestämmer vad döda människor gjort och menat.



*Hette då ”C-uppsats”, innan dess ”trebetygsuppsats” och nu vete fåglarna

Det vore bra om den svengkla språkhanteringen inte gynnades

Ibland hoppar man högt av förvåning. Det kan t ex vara när en serie eller film har kostats på en s k undertextare som inte fallit in i en svengkel (hittade på det nu) språkhantering, en sån som inte ger ett vitten för hur en bra översättning bör låta. Här är nu ett exempel från häromdagen.

Exakta sammanhanget har jag glömt, men en person i filmen (som var på engelska) gick iväg och svarade på någons fråga som kan ha varit ”Ska vi strunta i det här?” Svaret blev i översättning: ”för tillfället”. Men vad engelske skådespelaren sagt var idiomet ”for now”, som i dag ofta blir till ”för nu” på svenska.

Det är väl konstigt för somliga, men den glädje jag känner av detta, som kan tyckas vara en skitsak, är stor! Och det händer då och då, det måste sägas. Alla (?) vet att det vanligtvis är enklare att lägga märke till felaktigheter. Medier har i nästan alla tider frodats av nyheter om olyckor, missförhållanden, korruption och elände.

Folk ur allmänheten har brukat klaga på detta: ”Kan man inte rapportera om positiva saker också? Tveksamt, mänskligheten verkar ha starkare känslor för det negativa. När ett par bekanta träffas på gatan och frågar varann hur läget är, så brukar samtalet avstanna om båda svarar ”finfint”. En elak svärmor eller dum chef, ett brutet ben eller vidbränd gröt i morse brukar hålla konversationen flytande.

Vi går bakåt till hoppet av glädje över ”för tillfället”. Nyss satte jag på radion utan att veta vad som just sändes. Kom in när en röst sa ”hon är one of a kind”, Edith. Programmet handlade om Edith Södergran, en lyriker vars poesi överlevt tidens söndergnagande.

Google Translate ger ”en av ett slag” som översättning och det låter inte klokt. Seriösa översättarsidor föreslår ”unik” eller ”ensam i sitt slag”. En massa synonymer till ”unik” får man av Synonymer.se” som är ”en internetbaserad ordbokstjänst”, ägd av Sinovum Media:

ensam i sitt slag, enastående, exklusiv, alldeles särskild, sällsynt, sjusärdeles, oöverträffad, makalös, utan like, allenastående, egen, enda, ensam, exceptionell, oefterliknelig, ojämförlig, originell, ovanlig, speciell, sällspord, rar, egenartad, udda och (för all del) outstanding

Har även hittat ”mycket anslående, sällsynt, ovanlig” på andra ställen. Kanske passar inte alla för att beskriva en enastående poet, men utbudet är stort. Talar man om Edith S i ett program som heter Bildningsbyrån ska hon inte kallas ”one of a kind”. Men jag är lite biased, ser ni.

Är det nåt som är enkelt att förutsäga (förutse) så är det ens IQ

En politisk kommentator ville uttala sig om framtiden och stakade sig en smula i valet mellan att förutse och förutsäga något. Den tvekan kändes bekant: jag har själv svårt att bestämma mig för vilket (vid alla tillfällen man vill beskriva vad som kan hända framåt i tiden...).

Slår man på svenska.se/tre klarnar inte bilden direkt. SAOL ger ”spå” som synonym till ”förutsäga”. Och kör i vind, substantivet ”förutsägelse” låter för en människa född vid mitten av 1900-talet som något spådomsaktigt. Men SO säger följande om ordet (2021): ”på för­hand räkna ut och göra på­ståenden om viss fram­tida ut­veckling; vanligen på rationell grund”. Rationell grund, öh? SAOB (1928) drar också åt spådomskonst, om än lite vagt.

Om ”förutse” säger SAOL just ingenting, medan SO försiktigt föreslår: ”på för­hand räkna ut in­träffandet av viss fram­tida händelse”. SAOB, i sin tur, är inne på såväl spådomar (av religiös eller annan art) som följande mer rationella innebörd: ”av föreliggande omständigheter o. förhållanden sluta sig till (att ngt rimligtvis bör inträffa som senare värkligen inträffar); på förhand inse möjligheten av (ngt); ofta närmande sig till l. övergående i bet.: vänta sig l. vara beredd på (ngt, att ngt skall inträffa)”.

Inte konstigt att man tvekar mellan att förutsäga och förutse saker där man sitter vid sin spåkula. ”Förutspår” ställer dock vanligen inte till några tolkningsproblem. Men se det gjorde några reklamskyltar nyligen, i juletid. Undertecknad stirrade länge på bilden av en katt med luciakrona på huvudet och så texten Oh Mjau God! Så här i efterhand känns det svårt att erkänna att det tog ett tag innan det gick upp en talgdank.

Om ens egen reaktionsförmåga är kass eller om reklamen var dålig är svårt att avgöra, trots att vi alla har vana vid OMG och Oh my God. Att omvandla ”my” till ”mjau”, och sen det engelska ”God” till ”god”, koppla till katten med luciakrona samt de mindre bokstäver som berättade att det handlade om lussekatter, tog förvånansvärt lång tid. Skylten bredvid, med likande bild och innehåll, lät katten ”utropa” orden ”Ren Mjaugi”. Versalerna på alla ord försvårade tolkandet.

Men kanske kampanjen skulle kunna få tjäna som IQ-test. En del av oss får ju i vilket fall som helst 42 eller 37 i IQ av de uppgifter som visar en räcka komplicerade figurer där man ska kunna förutsäga (förutse?) den sista. Jag brukar klara dem som har först en cirkel, sen en kvadrat och därefter en rektangel. Den sista är då vanligen en triangel. I de efterföljande uppgifterna ser allt lika bra (eller dåligt) ut. 42 eller 37, sa jag.

Plocka upp en tråd, plocka hem en vinst, plocka alla, plocka alla...

Plötsligt kan ett ganska vanligt ord eller uttryck låta nytt eller främmande på nåt vänster. Och då lystrar man: ”Vad sjutton sa personen, egentligen?” Det var när radiorösten mitt i en mening yttrade: ”/…/ och så plockade han hem ett Nobelpris”.

Man kan förstås inte tro att det döljer sig en strängt stilälskande människa bakom den här lindrigt sagt spretiga sbråkbloggen. Men när jag är på det allvarliga humöret finns det ingen som ”plockar hem ett Nobelpris”. Vid närmare eftertanke är det inga pris alls som ”plockas” hem. Kanske att sportare ”tar hem medaljer”, men där låter det bättre med ”tog silver” eller ”fick bronsmedalj”. Det där plocka hem-andet låter förringande: Nobelpris eller medaljer i simning är nog inget man lättvindigt plockar hem.

Så tråkig man låter, konstigt att man ens har några kamrater. Allvarligt ett tag nu: det är klart att man kan ”plocka upp” trådar (både konkreta och bildliga) och ”plocka hem” utmärkelser, men verbet är ett ypperligt exempel på hur illa respektive bra det kan se ut och låta om man håller sig till den stilnivå en text kräver. Men hoppsan, där kom ett sånt där normerande och kränkande ord. Kräver, hm.

Kontentan av dagens babbel är i alla fall att det verkar som om själva plockandet ökar på bekostnad av ett annat mycket vanligt verb, ta. De flesta exempel jag hört på senare tid är i still med ”plocka upp tråden”, vilket antagligen betyder ”ta upp temat/ämnet (igen)”. Märkligt nog (men vad vet man?) verkar inte plockandet komma från engelskan i de sammanhang jag hört det, men ibland vinner andra smittsamma inne- eller ickespråk eller vad de bör kallas.

KB:s dagstidningsdatabas visar det gamla vanliga: 2013 utmärker sig som ett år när de flesta ord och uttryck som denna blogg granskar, rejält ökar i antal, så även plocka upp och hem. För den som känner sig intensivt intresserad av frågan kan nämnas att det visst ”plockats hem” medaljer sen början av 1900-talet, om än inte i samma utsträckning som nu. Vilket i sig inte är konstigt med tanke på det ökande antalet tidningar (och andra medier) under förra seklet.

Däremot är, som sagt, det bildliga ”plocka upp” mycket vanligare i dag än förr. Uttrycket existerade, men det som då "plockades upp" var (exempelvis) barn av skolskjutsar samt hundars avföring. Men att hänvisa till KB är inte jätte-ad-hoc i alla sammanhang. (Mja, det latinska begreppet är inget jag borde använda, det strålar osäkerhet kring dess betydelse. Ville bara stjäla vad en man sa i nåt program nånstans: ”Det här skedde inte jätte-ad-hoc”.)

Man kan vara haj eller fena på saker, men knappast en hajfena!

Ödet (?) har skänkt en källa av outsinlig (?) kunskap till människosläktet. Med det avses förstås den digitala värld som nu också förmeras med hjälp av den jäkligt artificiella intelligensen (?). Här är en liten historia om hur det kan för den som vill bli upplyst!

Av nån anledning började jag fundera på – och det var nog för 34:e gången, glömskan är en generös kamrat till de äldre – uttrycken vara haj på/vara fena på. Som gjort för skojpettrar att säga ”vara en hajfena” på, vilket säkert redan skett (även för undertecknad, vem vet?).

Nätet är till viss hjälp, men leder ibland lite väl långt. Hur som helst: en riktig fena från förr heter Catharina Grünbaum, en av de få språkvetare som i Sbråk-bloggen inte får citattecken runt titeln. Googlar man "haj" och "fena på", el dyl, dyker en text av henne upp i DN, från 2008. Ungefär vid den tiden startade språkets sotdöd, som nu nästan nått sitt slutstadium.

Men då, 2008, förklarade hon kort och tydligt hur fenan egentligen inte är EN fena, utan en förkortning av ”fenomenal”. Däremot är hajen ”i bildlig betydelse en förslagen person”, så Cataharina Grünbaum, och den ligger bakom uttrycket "vara haj på något".

SAOB skriver 1930 om ordet haj, och förutom att vara en ”fisk av den till ordningen Plagiostomi, bredmunnar, hörande underordningen Selachii”, kan den även beteckna (föraktligt) glupsk l. girig person; person som på ett hänsynslöst l. ohederligt sätt söker skaffa sig vinning; ss. enkelt ord numera företrädesvis i inskränktare anv., om personer som i hamnstäderna söka förleda o. bedraga l. plundra sjömän o. emigranter/…/

Bild Stoica Ionela, Unsplash

Långt ner under uppslagsordet ”haj” finns även ”hajfena”, med det i vår tid tvivelaktiga tillägget ”I Kina användas hajfenor dels till beredning af gelatin dels för bordet”. Är inte säker på vad ”dels för bordet” innebär, men kanske syftade det på hajfenssoppa.

Sa jag inte att nätet är av ondo, kanske? Här har nästan ett par timmar gått på ingenting. Man hade kunnat förmera sin förmögenhet eller lära sig nåt vettigt.

När spriten slog klorna i Sven sas eufemistiskt att han ”smakade”

Man är som en rovfågel: har man siktat nåt offer så släpps det inte med blicken. Nej, det var lite väl tondövt att jämföra sig med ett alert djur, när en överförfriskad ekollonvivel kanske vore det mer adekvata. Såg en sån i ett naturprogram och kände släktskapen.

Nå. Inte släppa med blicken, var det. Häromdagen handlade bloggen om de verb som förlorar objekt: 1)”Han lämnar” eller 2)”Hon driver” utan att vi får veta vad de lämnar respektive driver. Beträffande 1) kan det vara politiken. Eller Peru. Eller några blommor. Och för 2) kan hon driva en blomsteraffär. Eller så driver hon med honom som lämnar. Hon kan även helt slött driva omkring utan mål och mening (samt objekt).

Så dök en ny variant upp: ”Mannens lidande hade kunnat besparas”. Det är väl bäst att be om ursäkt för de ord som nu komma skall: förr i världen hette det att ”lidandet besparades honom”. T ex. Här i bloggen vill jag inte bespara. Någon. Detta tjat.

Å andra sidan dök en kontragrammatär (hittar på hej vilt) tanke upp. Den har i och för sig som mycket annat mer än ett halvsekel på nacken och är ett minne från ens barndom när kvinnor var kvinnor och män män (det var ett skämt, om någon rättrogen ramlat in på bloggen). Min mor kunde ibland berätta om en beklagansvärd kamrat (de hette Elsa, Alma, Astrid eller fru Broman), vars make ”smakade” sprit.

Mannen i fråga var sällan någon finsmakare, verbet var en omskrivning för ”söp”. Men här kommer själva poängen, eller cloun*, som man säger i de finare salongerna: Det hände också att det skamliga i mannens beteende höljdes i ytterligare dunkel genom att man utelämnade ordet ”sprit”. Då och då sa man på den tiden (och i vår region) att ”den där, han smakar”.

Sällan var det någon kvinna som ”smakade”, de hölls vanligen undan sprit, tobak och dobbel samt vad som kan ha lockat Elsas, Almas och Astrids män. Som nog hette Arvid, Tage och Sven.

*Clou är ett förhållandevis ungt inlån från franska och användes i svenskan först mot 1800-talets slut. Ordet kommer ”af lat. clavus, spik, plugg”, skriver SAOB år 1905

Vart måste man vända sig för att slippa det växande slop-språket?

Det kan vara en arbetsskada, eller så är det en diagnos, detta att envetet hävda det egna språket som det enda rätta. Jag korrigerar: jämfört med dem som kallar sig språkpoliser är man en riktig soft girl. Men se där, genast blev det fel. Begreppet "soft girl" har hamnat på det som kallas nyordslistan och i den beskrivs det så här: ”ung kvinna som bejakar värden som anses mjuka, exempelvis skönhet och familjeliv, och som väljer bort karriären”.

Ett par grejer stämmer: bejakar skönhet och väljer bort karriären. ”Ung” är långt från en sann beskrivning. Dessutom har jag läst och sett tillräckligt av dem som kallar sig själva ”soft girls” för att betvivla att vi bejakar samma slags "skönhet" och talar om samma slags "karriärer".

Nej, de här nyorden är knappast något för alla, som det brukar heta. Men i det senaste Språket (sänt  i P1 27 december 2024) deltog en av de personer inom språkvetarkåren som jag haft kluven inställning till. Mycket kunnig och insatt i svenska språkets byggstenar och deras kombinationsmöjligheter har hon, likt många kolleger, inte varit främmande för den nutida, alltför välvilliga inställningen om hur och varför dagens svenska förändrats.   

Men nu hade denna förhållandevis unga människa blivit skrämd av det som pågår, vad AI kan åstadkomma i värsta fall – och vad som redan hänt – samt utnämnde "slop" till ett av de viktigaste ”nyorden”.  I ett citat ur DN (25 augusti 2024) förklaras ordet så här:

Forskare vid Amazon web services AI-labb uppskattade nyligen att över 50 procent av alla meningar på internet är halvkorrekt nervattnad slop från engelska. Detta oroar forskarna eftersom det blir en existentiell risk för AI själv. Om inget görs kommer modellerna att börja träna sig själv på sitt eget usla språk.

Och för en stund sen hördes följande ur väderleksrapporten i P1: ”…och på dagen en del sol. Tidvis skyms dock solen när moln passerar österut”. För att finna ett ofördärvat språk, nästan poetiskt i stilen, får man söka på ställen som känns lite ovana och ovanliga ännu.