Tvätta ett språk – värre än att tömma en sjö med hjälp av en sil

Vi är alla barn av vår tid, men har man vuxit upp i en annan än dagens är det konstigt att i hög ålder tvingas att bli ett barn av den tid som är nu. Ettor och nollor har, trots sin litenhet, kommit att styra våra liv. Det är utmattande och en daglig chock. Mer om tysk-rumänske författaren Paul Celan, utlovades i går. ”Jo, tjena”, som ungdomen i 50-årsåldern säger.

Det går inte att tro sig kunna fånga något alls i ett fåtal ord när nätet blivit ett hav och varje person, företeelse och händelse finns omskrivna i mängder av texter och kommentarer, fler än riskornen på schackbrädet, eller havets plankton.

Men det var ändå intressant att försöka förstå något av en person som handskades med tyskan på ett så konsekvent, medvetet och smärtsamt sätt. Anledningen var att återerövra det språk som skändats i grunden av nazisterna. Celan hade, kan man säga, ett flertal andra språk att arbeta på och med, men tyskan var modersmålet och det han kände sig ”sannast” på.

Trots att det är futtigt citeras här ändå något av allt som skrivits om Celan. Bland annat finns beskrivningen av hans tyska som ett instrument ”som han knådade, bröt ner, förvrängde. Han skapade nya ord och utvecklade en poesi som inte kunde jämföras med något från tiden före andra världskriget eller efter”.  Särskilt många texter är från 2020, hundra år efter hans födelse. I en artikel som publicerades i ett flertal svenska tidningar, skriver Thomas Kjellgren, författare, poet, översättare:

Det som kännetecknar Celans tidigaste diktning är ett surrealistiskt rikt bildspråk, det som han kallade ”denna ordlekarnas härliga tid”. Men den präglas också av begrepp som Vallmo och Minne, som också en av de tidiga diktsamlingarna heter. Efter ett par längre diktsviter, ”Trångföring” och ”Dödsfuga” blir dikterna allt mindre flöde och de får mer av en ordknapp och nästan skulptural resning. Allt detta som blir Celans unika tilltal. Dikten har blivit en viktig, existentiell ANDNINGSVÄNDNING, för att använda titeln från den centrala samlingen från 1967.

Kanske är det en orättvis och/eller oanständig jämförelse, men om nu diktare och tänkare får slita hårt för att ta tillbaka sina modersmål från diktatorer, despoter, tyranner – hur får vi nu levande tillbaka vårt funktionella och vackra språk som vi själva varit med om att förstöra?

Hur besudlat kan ett språk bli? Kan det ”räddas” av användarna?

Det är viktigt att påminna sig själv och andra om hur kul man kan ha med språk (lyssna på barn när de går loss!). De börjar bli mer tunnsått med skojet eftersom våra sätt att uttrycka oss individualiserats så in i bänken. Under kort tid. Nu skulle förstås ingen se en som ett sanningsvittne, men det måste sägas: komiker är sällan lika roliga som förr. Det handlar mest om att våga vara extra-snuskig (märkligt nog en vana hos många kvinnliga humorister), chockerande och gärna otrevlig. Så att man spräcker livstycket, som det en gång hette.

När en sån känsla drabbar även dem som i likhet med undertecknad inte är särskilt salongsfähiga eller skraja för att ta i – ja, då är det dags att hålla upp ett par varningsskyltar. Apropå det: hand i hand med den tråkiga humorn går den själlösa tv-reklamen. Branschen kunde att förutom säljande även vara underhållande. Ett tråkigt nutidsexempel är mobiltjänsten ”Vimla” som profilerar sig med en person som står och skakar. Är det ordet ”vimla” som man försöker skoja med så är det nog mer fel än långsökt.

Vi flyttar oss till de riktigt farliga hjärntvättsverksamheterna. I en OBS-essä (P1) häromdagen, beskrev Jimmy Vulovic, lärare vid institutionen för kommunikation, Lunds universitet, hur orden användes som vapen för att förbereda det nazistiska maktövertagandet i Tyskland förra seklet. Sånt sker smygande och problemet är att när ett språk börjar förändras kraftfullt, oavsett syfte, men ofta som led i ett maktövertagande, vet demokraten i en ”att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord”. Vulovic säger att

långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har /…/ orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription.

Dött blev mycket riktigt det tyska språket för många författare och poeter. Efter krigsslutet ansåg en falang att tyska inte längre kunde användas. Filosofen Theodor Adorno (1903–69) formulerade saken som att det var barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Andra tyckte snarare att det var ett måste att ”ta tillbaka” språket.

En som förfäktade detta motsatta beteende var tysk-rumänske poeten Paul Celan (1920–70). Mer om honom och lite annat i morgon. Det blir bara åsikter om sånt många känner till och det är bäst att påminna om för vem denna blogg skrivs främst: Mig själv. Vi kan kalla den ett försök att i bästa fall behålla en viss grad av mental friskhet.

Lite fredagsmys med grisdeg och annat vi människor kan behöva

I går förutskickades en text om hur nazisterna knådade språket för att anpassa det till en ny ”verklighet”. Och det som hände därefter. Men innan jag sparkade i gång (mja) hjärnan för den uppgiften kastade jag en blick på dagens Dagens Nyheter och rubriken "Madeleine är näringsidkande grisch för Sverige i tiden". Man må säga (som Kalle Stropp ofta utbrast på sin tid) att det väntas mycket av en läsare i dag.

Försökte hejda eftersökningsimpulsen, men prövade ändå att konsultera delar av internetet. Ordet finns inte, som var och en förstår, i någon ordbok. En av de ”svenska tre” försökte hitta på något (som inte heller fanns): "förslagsprogrammet" skapade förhoppningsfullt "gris-deg”.

Grisch är tydligen inte engelskt (och stavningen antyder tyskt), men Wikipedia, som utgörs av alla oss ”språkbrukare”, ger besked: ”Grisch-stilen handlar om att klä sig snyggt och klassiskt”. Se där på fan, häpnadsväckande upplysningar! Oret tycks motsvara engelska ”posh”, och en person i min ålder kan, förutom de redan använda adjektiven, säga "flott, flådig, tjusig, elegant". Synonymer.se föreslår ytterligare runt 35. Det finns med säkerhet fler.

En invändning mot DN:s rubriksättare är användningen av ordet som substantiv. Wikipedia beskriver det som en ”beteckning” eller ”stil”, utan att ange ordklass. En kommersiell sida som säljer ”grischa” saker står för fler upplysningar:

Ursprunget till ordet grisch är mycket oklart, men enligt en del har det sina rötter i det svenska ordet gris, och att det är en hyllning till att leva livet fullt ut eller nästan lite grisigt som uttrycks på SVT:s Morgonstudion. Grisch är att stå ut i folkmassan, att vara självklar och att omfamna din stil. Men en sak som vi på GardeGrisch vill ta i akt att förtydliga är att man absolut inte behöver vara grisig bara för att man klär sig grisch!

Enda vettiga i det här icke-sammanhanget är förslaget från ordbokssidan svenska.tre (men som tyvärr inte fanns på riktigt): Grisdeg. Det är ett ord som fattas i våra lexikon och det skulle kunna användas för mängder av företeelser. Allvarstexten skjuts upp ännu en dag, men det är ingen brådska, vi bor i en långsamverkande apokalyps.

Vi flyttar oss långsamt från makrillen till fasligare och fulare fiskar

Inte särskilt populär hos alla. Bild Hans Hillewaert, Wikipedia

  

I dessa dagar önskar man sig en rolig historia att berätta, nästan om vad som helst. Se där, i minnet dök faktiskt upp en, med flera decennier på nacken, men vad gör det? Informanten K återberättade den häromdagen, det är vad vi åldringar gör: berättar samma saker om och om igen för varann. K hade kommit hem efter jobbet och frågade sin son om han ätit något. Sonen, i den mellantonårsålder när man inte orkar säga så många ord till föräldrar, skrek inifrån sitt rum: Makrill!

K ställde frågan igen och fick samma svar, vilket var besynnerligt: fisk var inte vad ynglingen brukade äta. Konversationen fortsatte en stund med ett flertal: ”Va? Makrill!” När tonåringen till slut illvrålade ”MAKRILLEN!” sa K att ”du brukar väl aldrig äta fisk?”

Det visade sig att han hela tiden sagt ”mackgrillen” och menat smörgåsgrillen, samt därmed ansåg sig ha menat att han nyss ätit ett par mackor han tillagat i denna grill. Nu är detta ett speciellt fall av ett inte alltför starkt intresse av att bli förstådd, men något säger det om mänsklig kommunikation.

Det vore förfärligt att efter en sådan rolig språkhistoria ta ett kliv in i det slags språk som autoritära regimer arbetar med för att föra människor bakom ljuset och därför kommer det inte att ske förrän i morgon. Ett tips som förberedelse: Tänk på en amerikansk president som ljuger utan att skämmas, dock beskyller andra för lögn och gör en hel värld osäker.

Ytterligare ett tips: gårdagens OBS-essä i P1 om "när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak”.

Vi får ytterst sällan någon tårta, Eric Blair och undertecknad

Ett par inlägg nyligen har handlat om George Orwell, eller, som han hette på riktigt, Eric Blair. Han lär ha varit en riktig språknörd, långt innan det ordet fanns. Så mycket i hans språkresonemang (förutom det rent synska) i romanen 1984 är träffande så att det visslar om det. Undrar om man inte är hans inkarnation.

Hur mycket bevis behövs? Han avled samma år som undertecknad föddes. En liten tidslucka på några månader mellan oss – äsch. I den tibetanska dödsboken beskrivs hur en avliden själ irrar runt ett tag innan den finner ett nytt hem. Kanske låter inte dessa fakta hundraprocentiga, men om man anser sig tycka det så är det väl så?

Det har jag lärt av samtiden och vad som i dag kallas faktagranskning. Radioprogrammet om Eric Balir häromdan beskrev bl a hur dödstrött han var på sin tids klyschor och återkommande plattityder. Det går att ana sig till hans mentala morrande när han klagade på snön som föll i november och en medmänniska sa: Jamen, det blir ju så mycket ljusare!

Eller när Blair klagade på sin förkylning i juni och folket runt honom sa: "Och tänk, dessa sommarförkylningar som aaaaldrig går över". Nja, det där var lite friserat, det är inkarnationen Blair som säger så genom sitt medium (eller vad det kan heta), nämligen mig.

Hans eget modersmål, amerikanska varianten av det, skulle bli en plåga för oss som levde ett antal decennier efter honom, i andra länder. Med ens sa folk ”trevlig kväll” till varann, eller ”ha en trevlig helg”. Sånt önskade vi varandra förr, fast tyst: det var självklart att alla skulle ha det trevligt. Värre är ”Ha en fortsatt trevlig dag” av någon som inte vet hur dagen börjat för en. ”Fortsatt trevlig” kan utlösa vrede och ”önskaren” riskera en tjottablänga mellan lysmaskarna.

Den senaste plågan i tv- eller radioprogram, då! ”Jaha, tack, Kajsa Lundmark för att du kom hit och berättade om snytbaggen!” I hundra fall av hundra säger Kajsa Lundmark: ”Tack för att jag fick komma”. Det enda vi begär, Eric och jag, är en pytteliten avvikelse. ”Kul att jag fick vara med”, t ex. Den gång det händer ska det noteras i bloggen samt får vi tårta.

Kan den småchica kamratkretsen tävla med Ferlin i att negga?

Med en dåres envishet upprepar jag en brasklapp som gäller denna blogg. Här kan allsköns språk förekomma Det kan vara ålderdomligt, ha snotts av ungdomarna, vara svordomar, oegentlig- och felaktigheter. På ett sånt här ställe har man carte blanche, serrni!

Se mig som en konstnär – en blid och from önskan. Vad sa han, C J L Almqvist? Jo, ”Så jag målar, donna Bianca, / Ty så roar mig att måla”. Det är lätt för oss skönandar att säga så, vi uppträder bara på platser där inget annat krävs än att vi gör skojiga (eller kassa) konster. Skriver vi ett nyhetsblad är det en annan femma. Då tarvas ett renodlat språk, så tydligt som bara går. Om syftet är att nå många. Finns inte det målet kan man skriva som Almqvist och jag.

I tidningar har tydligheten varit bruklig, comme-il-faut, korrekt och passande. Men om det nu inte längre går att förstå det som står i medierna, är det då deras fel? Eller ens eget? Man kan ha halkat så långt bak tiden att man på sin höjd är en anakronism.

Två exempel från en rikstidning, det första ur en debattartikel om höga matpriser: ”Marknaden har under många år kritat maten och skjutit de riktiga kostnaderna på framtiden”. Jovisst, man är ju inte korkad: krita kommer från ”kredit”, som i ”köpa på krita”. Men kritat maten?

Den närmaste användningen av verbet krita har med ett skrivdon att göra. Nils Ferlin skrev 1939 dikten När skönheten kom till byn. Där beskrevs mänskorna lika tröga som de är i dag: ”Nu sitter de där och spindlar* så smått och så grått / och kritar för sina lador och hyllor”.

I samma nyhetsblad som kritandet skriver en krönikör om sig och sina kompisar som brukar träffas för att negga (utan citattecken): ”att negga tillsammans är basen för vår vänskap”. Ungdomarna (i 40-årsåldern) har kommit på det festliga i att klaga på saker (negativitet, ni vet). Inte så nytt. Många av oss äldre har flera medaljer i neggning.

För att dra ett varv till på negg-kvarnen citerar krönikören den österbottniska gruppen KAJ: ”Skippa peppen och embrace att livet kanske inte är så kul hela tiden, var deras tips till svenska folket.” Hur korrekt citatet är framgår ej. Om du skulle råka vara runt 70 och läser detta: Bli poppis! Negga mera, skippa peppen och embrace att saker inte alltid är så kul! Yeah.


*Rör sig spindellikt, enligt SAOB

Här skriver en solstråle som kanske inte plisar alla, vid eftertanke

Det är svårt att plisa alla, sa rösten i radion. Så sant, så sant, det vet var och en som försöker pleasa alla (både ”plisa” och ”pleasa” rödmarkeras av stavningsprogrammet, förvånansvärt alert). Det är nästan lika svårt att göra alla nöjda.

Utom just i dag, kanske, eftersom man tycks vara den enda människa som inte fallit för popgruppen Kent. Fjättrad (mja, lite frivilligt) vid radioapparaten kan man frestas tro att det bara finns en skapligt levande människa förutom man själv i tillvaron. Den andra blir jätteglad av Kent. Nästan mer skrämmande än romanen 1984.

Det är en rasande tur, som Evert Taube skrev, att man inte ”är” på Facebook (den andra delen av meningen skrev han inte). De som är språkligt överkänsliga skulle kunna gå mer bananas än vad som redan är fallet av mänskliga läten och utrop.

Informanten K sitter dock och uppdaterar sig med De Mångas göranden och låtanden och kunde häromdagen berätta att om någon är sjuk får den ofta (i FB-familjen) uppmaningen ”krya dig”, ibland bara "krya". Vi som vuxit upp f FB (före Facebook) vet att ”krya” inte går att säga så, uttrycket är ”krya på dig”. Enbart ”krya”, eller ”krya dig”, har inte funnits i det här språket. SAOB ger ett exempel från mitten av 1800-talet, visserligen, men det låter lattjo: ”Det ligger något, Gud vet hvad, som kryar/ I detta skimmer (från brasan), något ljust och gladt”.

Åter igen, fast ingen direkt bett om ens åsikt: det är nästan värre med den här nya klämkäcka svenskan som ett antal tongivande och glada influerare samt deras jämlikar får till. Jämfört med plisa, t ex. Då har ju bara någon fått problem med sin tvåspråkighet.

Eftersom det är en sån dag i dag ska även påpekas att det inte hjälper om Astrid Lindgren skrivit skojiga ord som av nån anledning spritt sig högt upp i åldrarna. Hennes hittepå-ord kan man avstå från, hur roliga böcker hon än skrivit. (Hittepå – ryyyys!)

Varför finns det de som undrar över varför svenskar inte längre kan skriva och läsa så vidare värst? Det finns knappt något språk kvar. Ju.

Det kan vara så att ens bästa vapendragare är döda sedan länge

Konsekvens är en egenskap man önskar av andra, om ens egen fallerar lite så är det inte hela världen, man är ju människa! Nu ska här klagas på andras inkonsekvens, noterad i diskussionen om 1984 (återgiven i bloggen i förrgår), där tre vittra personer – förutom att ställvis prisa romanen – såg med dagens ögon på den, kallade den lite tråkig, torr och utan större litterära kvalitéer.

Inte så förvånande, men mer ”släkt” med Orwell än kulturpersonerna, vidgår jag härmed en liknande aspergersk (språkpolisiär, skulle omgivningen kunna säga) hållning som författaren. Det är nödvändigt att göra avsteg från sina principer ibland, men i dag är inte en sådan dag. Det slappa accepterandet av språkförändringar är en styggelse!

Bland diverse sådana försyndelser är (har någon hört det förr i bloggen?) det gränslösa inbjudandet av engelska på ett eller annat sätt. En del av de som talade i programmet hade visst ett antal tänkvärda inlägg. Och f ö, den som säger ”tänkvärd” en gång till närmar sig giljotinen. Ett så urvattnat och TRÅKIGT pliktord!

     

George Orwell, 1903-1950. Wikipedia

(Kom till saken!) Jo, en av dessa människor nämnde en förutsättning för något i stil med om det och det hänt, ”så hade jag rantat om det”. Man vänder sig mot Eric Arthur Blair där han sitter i idévärlden under namnet Orwell, och skickar iväg ett par postuma nickningar.

Svenska ”ranta” betyder ”ränna, löpa, springa planlöst omkring”, medan engelska ”rant” betyder ”gaffla, tjata, skrika om”. Det verkar som om andra inte ser något problem med sånt här. Men man kan misstänka att diktatorer och tyranner får bättre fäste om hela mänskligheten skiter i vad den säger – en blygsam tanke.

En del hör och ser eländet mot sin vilja, andra är mer fria i anden

När man går på knäna kroppsligt (lååååång influensa) och mentalt (världens senaste avveckling) kan det förvåna en med plötsliga, språkliga, dödsryckningar. En tappad geist hoppar upp utan förvarning, upprinnelsen är Danmarks statsminister. Här kommer hela den ocensurerade historien.

I sjuklägret stod P1 på och nu började det som numera heter Ekot. Bara det, när man tänker efter: Höga vederbörande bestämmer att Dagens eko plötsligt heter Ekot. Det är närmast Trumpdumt. Nå. Där ljöd reporterns stämma ur radiolan: ”Europa kan inte acceptera att en man i Moskva definierar framtiden för varken Eu eller Nato”.

Nämen va i h-e, tänker man på sitt uppfostrade vis och trycker på repetera-knappen ett par gånger. Det är nu det blir komiskt. Den svenska reportern översatte ordagrant vad danska statsministern sa och det lät i stort sett identiskt, med övlig skillnad för uttalet. Eftersom bloggen går till botten med det mesta kollade jag här och där, bl a de ”falska vänner” som kan lura oss nordbor.

I förrförra stycket markerade i alla fall Words stavningskontroll den felaktiga formuleringen och föreslog ”vare sig EU eller Nato”. Tänk. Ändå var ambitionen på senare tid att blunda med såväl ögon som öron, men somt sitter i bakhuvudet och skriker när någon plötsligt illdådar sig (påhittat verb som låter rätt och bra).

Frågan är varför en del har grammatik i ryggmärgen och andra inte. Det var ju inte precis tonåringar som skiter i skolan som talade: en svensk reporter och en dansk statsminister. Man har för höga krav, förstås. Fast det i alla fall är lätt att instämma i Staffan Doppings kommentar om saken på X: ”Varför behärskar vare sig varken inte heller journalister varken vare sig inte?”

1984 aktuell? Romanen är nog snarare att betrakta som eternell

Folk ska ge fan i att ha ihjäl ens gamla gudar. I ett radioprogram om 1984 diskuterade en grupp litterära människor romanens (enbart ett par år äldre än den som här för pennan) relevans för vår samtid. Den tillerkändes en ganska stor betydelse för sättet att beskriva totalitära stater – en betydelse som verkar kunna fortsätta i evighet. Men givetvis nämnde också en av deltagarna att den är daterad.

Daterad är ett annat ord för föråldrad, en term jag själv föredrar. ”Daterad” är torrt och ointressant i jämförelse. Diskussionen var dock intressant, någon hade dykt ner i Orwells språkbesatthet och beskrev detta så att man (d v s jag) anade en broder i synen på vårt främsta kommunikationsmedel.

Han gav, förstås, inte folk i allmänhet skulden för ett dåligt språk utan pekade på hur makt manifesteras genom det lingo som pumpas ut för att beskriva en ny verklighet. Den amerikanske presidenten och ”hans folk” är ett nästan genant exempel på den tydliga och oförblommerade parallell vi får betrakta i dag.

En av bloggens yngre informanter, H, stod nyligen för en milt sagt avig inställning till romanen: ”Det är några årtal jag inte orkar höra en gång till, 1984 och 30-talet!” Intressant med tanke på att några av de litterära personerna i radioprogrammet sa att de inte lagt märke till att 1984 nämnts så ofta på senare år.

Hur som helst är det en bestickande tanke att när ett begrepp som under en tid varit i svang upphör – ja, då kan det vara ett tecken på en sån där orwellsk förvandling. Ett eget favoritexempel är ”snuttifierat” som användes flitigt för ett par tre decennier sen. Nu har det inte hörts av på länge. Men däremot är det ”verkställt” i sociala medier, Tiktok, Youtube m fl kanaler: där firar det riktigt snuttifierade triumfer.

Vad ska vi å andra sidan med språk till, vi får ju snart ledigt som människor. AI-robotar kan göra oss mer lika än vi (oss?) själva. Fast detta frenetiskt gående över ån efter vatten kan inte upphöra att fascinera en så länge man har lite tankeverksamhet kvar.

I dag kommer problemen från djurvärlden: en vessla och en mask

Ständigt denne Musk! Det där var en mening som för några svenskar betyder mer än bara orden i sucken, eftersom den också är ett ofta använt citat – eller vad nu stilfiguren kan heta. Ursprunget är vad privatdetektiven Ture Sventon brukar utbrista när hans ärkerival, brottslingen Ville Vessla, dyker upp och stör: ”Ständigt denna Vessla!”

Så här beter sig språket ibland: det innehåller mer än det verkligt sagda. (Där kom ytterligare en anspelning, men låt oss inte ta i för mycket.) Ibland vet kanske inte folk vad de säger. När man hör en nutidsmänniskas (snäppet yngre än en själv): ”Tänkte inte på det”, är det antagligen plankat ur en film där Peter Dalle står för uttalandet.

Själv förstår jag inte hur en så enkel mening kan hanteras som ett citat: en misstanke säger att samtiden gjorts en smula kort om roten. Men nu var det varken Ville Vessla eller Peter Dalle det gällde, utan Elon Musk. Samt ett slags eget tramp i klaveret. Ämnet är ”guilt by association”, även om en inre kamp pågår för att rentvå mig för detta brott.

Häromsistens innehöll bloggen en nästan lyrisk betraktelse om ett par astronauters hemfärd till jorden och den intressanta sista etappen av deras resa, betraktad av många jordmänniskor och några delfiner. I ett svenskt tv-inslag påminde i går en ekonomi-influerare om vad Musk ”gör för världen”: bl a står hans företag SpaceX för den här ”säkra” landningen.

Så typiskt. Här sitter man och tänkte inte på det. Ture Sventon har man lite hum om, liksom hans fiender. Men Musks flådiga inverkan på vår värld når inte ens enkla hjärna. Och ändå om så: hur mycket skuld ska man känna? Hur inblandad är man i världens tokskallar, när de även är partiella smartskallar? En fråga som dyker upp är också: Hur kom astronauter hem från rymden förr, f M (före Musk)?

Sånt gör människor när de tycker att omvärlden bjuder motstånd

Människor som inte orkar vara riktigt närvarande i varje sekund hittar utvägar. En del väljer att sticka. Inte pysa eller pipa i väg, nej, de stickar sig bort ur verkligheten. Sitter de framför en tv där andra vuxna leker och skränar, så stickar de sig förbi även sådant. Vi andra ser avundsjukt på, men får ibland gåvor ur deras produktiva sätt att fly: strumpor som är så vackra att ingen jävel törs ha dem på sig.
       

Andra vilar sig med sysslor som trav, schack, patiens på datorn. Kanske ägnar de sig åt Tetris, det ryska pusselspelet som fyller fyrtio i år. För egen del har jag funnit ett mycket enkelt orddito på nätet, inget krävande och absolut inte utmanande: hela omvärlden är en utmaning.

Igår dök det perfekta divertissemanget upp. SAOB förklarar redan 1918 att detta ord, ”nästan blott skämtsamt arkaistiskt”, betyder ”förströelse, nöje, tidsfördrif”. 

Tursamt nog hamnade undertecknad i en livesändning av hemfärden för de sen länge strandade amerikanska astronauterna. Totalt ointresserad av rymd, teknik, världens framsteg och ett antal andra ting, satt jag i alla fall som fastnaglad vid den gammalmodiga stationära datorn. Kapseln kom farande långt uppifrån, bromsades upp av fallskärmar och plaskade slutligen ner i vattnet.

Runt räddningsbåtarna och kapseln samlades en grupp delfiner, glada att nåt hände i deras jättelika och vackra vatten. De mycket skickliga inhemska rapportörerna/journalisterna hade nyss beskrivit nedslagsplatsen: Strax utanför staden Tallahassee, Florida, i den Amerikanska golfen. Om nu någon hört talas om den. Astronauterna såg pigga och glada ut med tanke på de ansträngningar de varit utsatta för. Ja, vad ska man hitta för divertissemang i dag?

När ett par rejäla kraftkarlar får en att tvivla på den gamle romaren

Vi som kommer från brokiga och blandade genpooler kan berömma oss av att känna igen mycket av Det Mänskliga Beteendet. ”Inget mänskligt är mig främmande” har vi lärt oss säga av såväl födsel som ohejdad vana, men även lite hejdad bildning.

Citatet kommer från romerske författaren Terentius, ”egentligen Publius Terentius Afer, född ca 195 f Kr, död 159 f Kr”, skriver Wikiquote. Hela citatet lyder ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”. Det låter vettigt. Wikiquote bidrar med ytterligare en kort sentens från Terentius: Veritas odium paret, "Sanning skapar hat." Sanning? tänker man, och finner en uppsats inom ämnet ”vetenskapsteori och metodik”. Där skriver Johan Karlander:

Syftet med vetenskap är att komma fram till sanna påståenden, men vad menas med det? Frågan är svår. Man skulle vilja ha en definition av sanning som kan användas för att testa alla typer av påståenden. Men det verkar inte finnas någon allmänt accepterad definition, trots årtusenden av filosofi och vetenskap. Här är fyra påståenden, P1-P4. I vilken mening är de sanna? (1) Bilnycklarna ligger på köksbordet. (2) Varje deriverbar funktion är kontinuerlig. (3) Björn Gustafsson är skitkul. (4) Man bör hålla sig till sanningen.

Det kan man fundera över i afton, men där lämnar vi uppsatsen och den vetenskapen. Här är i alla fall dagsens sanning som gripit tag i denna skribent: inte kunde man tro att två diktatorer skulle få en på fall. Det finns förstås fler maktbesatta, men just de två visar i dagarna att den gamle romaren för tillfället inte har rätt: En del mänskligt är mig mycket främmande.

Tillfälligtvis har de där gubbkräken förstummat mig.

Enkelhet och tydlighet kommer att ta över i den moderna världen

Vissa dagar kantrar bloggen. Det här går ju inte. Här sitter man som en drunknande och sörjer över att ständigt möta ett bristfälligt språk. Om detta språk komme från den breda massan vore det en sak. Med den breda massan avses varenda människa utom de som har till uppgift att informera och upplysa denna massa: kommunikatörer av alla slag, journalister, myndighetspersoner – gärna också politiker, men det (språket) är inte alltid en huvudgren för den yrkesgruppen.

I dag känns det särskilt utmattande att stå ut med all verbal nonchalans – vi har ju alla våra små saker vi hänger upp oss på, eller hur? En långvarig influensa med feber och hosta sitter också och skriker i denna hårt prövade åldrings inre. Att man ska vara så känslig och petig.

 
 

Bild Daniel Torok, Wikipedia

Och hoppa högt bara för att en reporter säger ”Ukrainska liv går i spillan”. Eller för att en annan vuxen reporter formulerar meningen: ”Kan du föreställa sig det här?” Bara bagateller i det stora hela. No big deal. Och på tal om deal, den främste deal-gubben på jorden, han kan uttrycka sig klart, han, och hör därmed till de mer lättolkade. I ett av sina meddelanden riktar han sig till Iran och säger:

Stödet till Huthiterroristerna måste upphöra omedelbart! Hota inte det amerikanska folket, deras president, som har fått ett av de största mandaten i presidenthistorien, eller världsomspännande sjöfartsleder/---/ Om ni gör det, var försiktiga, för USA kommer att hålla er fullt ansvariga och vi kommer inte att vara snälla!

En president som ”fått ett av de största mandaten i presidenthistorien”! Kanske fick han detta jättemandat p g a sin tydlighet? Och vill man bråka med honom kommer hans folk och han själv ”inte att vara snälla”. Det kan vara så att en kraftfull, verbal tydlighet är på väg att ta över världen.

Är det man själv som är galen? Och om inte, hur är det då?

Den som gör en resa har något att berätta, heter det. Den som sätter på en radio har också något att berätta. Men det där med resan: det osar känt citat om det. man måste söka källan. Och se på sjutton, där dyker en Matthias Claudius (1740–1815) upp och tillskrivs citatet. Fast han, journalist och författare, skrev det på tyska, förstås.

Men hur mycket man ska tro på den sortens upplysningar? Det dräller säkert av folk som sagt samma sak långt innan MC. Kanske de inte reste så mycket, förstås, kanske inte så många låg åt det bokliga hållet, men det är ju inte världens klipskaste mening, om än sann.

Tillbaka vad en petimäter hör ur radion! Först en feluppfattning av ett ord, något som beskrevs i bloggen nyligen, 8 mars. innovasiv för invasiv. Som vanligt är det mer bestickande när folk inom vissa områden gör ett sånt misstag, det kan inte hjälpas. En journalist i ett vetenskapsprogram talade om innovasiva växter, ajajaj.

Det enda man kan säga om saken är att det kan hända vem som helst att halka på ett ord. Men det ligger påfallande många exempel på nätet och som visar att detta innovasiva är en rätt vanlig missuppfattning. Svårare är det med konstruktioner som har en bakgrund i engelskan.

Så tjatigt, tänker läsaren, det här skriver ju den förpepprade bloggaren alltid om! Ja, tänk för att hon gör det, vilket beror på att det ofta ligger en viss gasljuskänsla* över vissa formuleringar. En radioreporter förannonserade sin (UTMÄRKTA!) podd om Ryssland och sa ”Moskva och Donald Trump går långt tillbaka”. Tittar i amerikanska Merriam-Webster och finner dessa rader: 

go way back idiom:
to have known each other for a long time
He and I go way back.

Reportern jobbar säkert på minst tre språk, man kan inte bli arg på honom. Men jag bara säger. Jag bara säger att den här osäkerhetskänslan känns rätt drabbande. Men bara för mig, vad det verkar. Förutom nån enstaka åldring hörs ingen levande varelse kommentera saken. Och jag bara säger! Fast den meningen är säkert också amerikansk i botten.


* Gasljus: Anspelar förstås på filmen från 1944, med den skillnaden att manipulatören i bloggexemplet inte är en enskild individ

Kanske har Eva Rydberg någon buskisroll man kan aima för?

”Vi ska aima för det här”, sa en skojpropp utan att ha en aning om hur rasande en del av oss blir när något aimas för. Den idiomatiska och engelska frasen ”aim for” betyder ”sträva efter, ha som mål”. Men i dag sätter en mycket hög feber stopp för ens ilska och dagens epistel ska snarare gå åt buskishållet!

De tillkortakommanden som äldre drabbas av kan vara riktigt underhållande om man inte är känslig och mån om sin mentala apparition. Informanten M satt och lyssnade på radio och ropade till: ”Va? Hästar som fångar ärtor?” Det var förstås ett vanligt hörfel: sanningen är att programmet handlade om hästar som fångade räkor, rätt märkligt det också. Hittar följande:

I den belgiska regionen Oostduinkerke drar stora Brabanthästar tunga nät i det grunda vattnet för att fiska räkor. Det är en tradition som går århundraden tillbaka.

Ovan nämnde informant, med hörsel som anstår en äldre person hoppade till vid ett annat tillfälle, ett annat radioprogram. Det handlade om vården, och M hojtade åter: ”Vad sa dom? Varför pratade dom om en skeppsläkare?” Nja, det visade sig vara en ”chefsläkare”.

Det är ingen idé att försöka dölja såna här felhörningar och missuppfattningar när åren hopar sig runt en. De lär inte bli färre, såväl åren – om man har tur – som de svikande och sviktande förmågorna. En vacker dag är vi alla buskisskådisar: Fånga ärtor, var det.

Enkelspråkigheten har vi lätt för att plocka upp, unga som gamla

Hur går det till att bli enkelspråkig? Läs gärna enkelspårig, eftersom det börjat bli samma sak. ”Enkelspråkig” verkar inte existera, men vad gör väl det, kan man tycka lite djärvt. Ofta är det just de enkla uttrycken som vinner terräng, vilket inget är att förvånas över i den tid som nu är.

Verbet ”plocka” har varit störande under en lång period: folk plockar upp tankar, de plockar upp idéer och strömningar. Ibland plockar de upp tråden i ett samtal. Plockandet är enahanda och borde kunna ersättas med ”ta fram, ta upp" och säkert andra konstruktioner.

Kollar man i Svenskt språkbruk (från 2003), blir det tydligt att svenskan i de flesta fall – för den bildliga användningen – framför allt valt ”ta”. Oftare ”tog man upp” tråden, ämnet, idéer. Som vanligt är det fråga om en språklig lavin. Vi ligger och sprattlar i den allesammans.

En från urtiden plockar upp saker från golvet, mycket plockar man fram och in. Jodå, naturligtvis är betydelsen densamma, men man kan väl få bli lite arg, när världen i övrigt är stillastående och inget händer. Det är också irriterande att så få vill bjuda motstånd.

Av mycket som yttras är det ibland svårt att försöka tänka efter hur i hela fridens dar man sagt under de tidigare decennierna i ens liv. ”Hur har det här spelat ut i opinionen?” frågade nån häromdan. Vad menade denne? Hur har det här ”utspelat” sig? Nej, det låter inte klokt. ”Vad har det fått för resultat?” Lugn, man förstår fortfarande det mesta. Men varför är det så svårt att hitta ens eget, oftast äldre, språk som skulle säga ungefär detsamma, fast tydligare?

En ekonomigubbe använde begreppen ”tala ner” respektive ”prata upp”. Visst igen, för tusende gången, det går att förstå, men vad heter det på svenska? Tala till nackdel för? Prata till fördel för? Det kan förstås vara fel på en själv, man kan ha drabbats av frontallobs- eller annan demens som leder till enkelspråkighet. Jisses. OMG. Mon Dieu. Med flera.

En historia som börjar med Roffe och slutar med Olof Skötkonung

Man måste hålla med Roffe. Han skriver:

Alla har varit med om den här diskussionen många gånger. Totalt sett, genom åren, hur mycket tid har vi gemensamt lagt på att vara oense om det ska heta större än jag eller större än mig? Säkert många år. Det är kanske det största enskilda slöseriet med tid inom den svenska språkvården.

Reklambyrån Cordova hyser Roffes Språklåda, en rolig (men mer seriös än Sbråk) blogg med kunskap och stuns i. Googla efter den, eller skriv bara meningen ”större än jag, större än mig” och få upp MASSOR av ställen, som visar på det här ”slöseriet med tid inom den svenska språkvården”. Ändå fortsätter tjatet hos menigheten. Alla anser sig ha rätt och frågan är okomplicerad om man ser till de större problemen med världens språk, t ex deras utdöende.

En närbesläktad historia är den om att pronomenet ”honom”, objektsform av ”han”, håller på att försvinna. Om detta skrev nyligen (i en DN-krönika) Anders Svensson, förändringsglad chefredaktör på Språktidningen. Naturligtvis görs i hans text en grej av detta faktum, så talade man nämligen under fornsvensk tid, förtäljer han.

Modern rackare, den där Skötkonung!

Sbråks bloggare är vråååååltrött på alla de gånger förändringar i språket inträffar och den samlade (nästan) ämnesprofessionen kommer springande med hur svenskar talade för flera hundra år sen. Vilket ju knappeligen är nån anledning till att folk i dag säger ”jag träffade han”! Däremot ligger det något i det citat AS använder från Språkriktighetsboken (2005), och i vilket Svenska språknämnden beskrev denna användning av han som ”mycket vanlig exempelvis i norrländska och sydsvenska dialekter samt i moderna stadsspråk”.

Syn för sägen (eller vad det heter när hörseln är inblandad) är informanten A, som vanligen uppvisar en språksyn (ha!) betydligt strängare än sbråkbloggarens. A säger sig inte speciellt irriterad över att han används på objektplats. Detta beror på att A är uppvuxen i en västerbottnisk bygd där man använt han på detta sätt i evigheter. Om ända från forntiden, måste vi låta vara osagt.

Vem hade kunnat ana att en helt vanlig punkt kunde uppfattas så?

Om någon skulle rita av en själv och ens uppfattning om och syn på världen, skulle teckningen föreställa en tant i ett moln av frågetecken. Och just frågetecknen verkar höra till de mest livaktiga skiljeditona – i sällskap med utropstecken! Med punkten (.) är det dock si och så. Redan för ungefär ett decennium sen kunde man notera att folk börjat sluta (hur skriver jag, egentligen?) med punkter, framför allt i sms. Det gällde särskilt de unga, men i språkväg (och mycket annat) tar de mer förändringsbenägna äldre efter.

Men de av oss som har stelare hjärnor, åtbörder och åsikter om talat och skrivet språk trycker på bromsen, sätter klackarna i backen, för att inte släpas med. Vid något tillfälle hörde jag att sms-meddelanden s a s inte tålde punkter, d v s oviljan föddes hos de sms-ande människorna.

I senaste Spanarna (P1-program) talade Jessica Gedin om detta faktum. Hon förklarade att en punkt efter ett sms-meddelande ofta uppfattas som aggressiv av mottagaren samt la hon ut texten en del kring detta fenomen. Och själv sitter man här höljd i sina frågetecken, upptagen med världens andra och aggressivare beteenden.

Den som googlar den finner, tänkte jag. Upplysningarna var få, kanske var sökorden inte så smarta. Vad som dök upp var en engelskspråkig sida – översatt av nåt AI-verktyg – och nu blev det åtminstone underhållande. Rubriken till texten om hur punkter uppfattas i sms löd: ”Varför perioden i din text gör dina vänner nervösa”. Det gäller att ha några små grå (säger Poirot, och menar hjärnceller) kvar när man läser utländska sidor (säkert även inhemska). ”Period” är ett engelskt ord för vårt ”punkt”, så detta slags översatta texter måste skärpa ens vaksamhet. En bit ner i detta märkliga halvspråk står:

Hur du punkterar eller inte punkterar dina texter kan förändra hela tonen och innebörden. Detta gäller särskilt korta meddelanden som "ok", "tack", "ja", "nej" etc. Att använda skiljetecken efter dessa ord kan uppfattas som passivt-aggressivt, beroende på frågan.

OK. Det finns numera mycket att uppfatta vad gäller människors försök till kommunikation. Och det är väl bara ens egen tröghet som gör att man anser större delen av vår tids meddelandesätt vara riktigt rejält  punkterade.

Hur kan man ens för en sekund tvivla på en KB-anställds ordval?

Många människor är nästan charmigt enögda. En sådan mening kan fresta folk att tro att man inte räknar sig till de halvseende. Jodå, men det känns emellanåt nödvändigt att säga något vackert om allas våra tillkortakommanden. När det gäller språkliga grejer har undertecknad lärt sig att vara försiktig, men inte tillräckligt, har det just visat sig!

En favoritsentens sitter i mitt minne, ”ju säkrare man är, desto mer fel kan man ha” – tafflig översättning av vad som tillskrivs engelskfödde amerikanske författaren/ serietecknaren Ashleigh Brilliant, 93. Den har redan förekommit i bloggen, som påminnelse om ens tillstånd.

Det var inte riktigt så illa häromdagen, men för en sekund gjorde jag mig skyldig till en totalövertygelse om ett ords innebörd. Inför blogginlägget 6 mars var det nödvändigt att ställa frågor till Kungliga biblioteket om dess tidningsdatabas. Svaret kullkastade en tvärsäkerhet från undertecknads sida. Bara det.

Under telefonsamtalet talade den trevliga kvinnan på KB om material som ”digitiserats" och inte. I en tvivlande sekund sa det inre ”jamen hallå, säger hon fel nu och arbetar på KB”? I nästa sekund dök den bistra tanken upp: ”inte fanken sitter hon och jobbar där hon jobbar och inte vet vad digitalgrejer heter!

Det blir som vanligt till att googla och uppdatera sin inre 1800-talsmänniska (kanske 1700-talsdito). Den första lättfattliga informationen kom från ett företag, Cedeo, som i och för sig sysslar med sånt en 1800-talsperson inte förstår. Men ändå. Cedeo förklarar att något "digitalt" inte nödvändigtvis betyder "digitaliserat": 

Till exempel: att man skannat in sin faktura till PDF betyder bara att man digitiserat den, men när man sedan digitalt skickar fakturan genom ett attestflöde, automatiskt tolkar informationen på fakturan, eller på annat sätt använder det digitala formatets möjligheter har man digitaliserat fakturahanteringen.

Och så här beskriver företaget (i digitaliseringsarbetesbranschen) sig självt: ”På Cedeo erbjuder vi lösningar för tillväxt”. Och även en liten nästan osynlig blogg tackar för denna tillväxt: Nu har man fått lära sig vad digitisering är fast stavningsprogrammet protesterar.

Innovativa, invasiva och innovasiva ting – klara det den som kan!

Språktidningen är, liksom P1:s Språket m fl liknande ”institutioner”, pigg på att skapa lattjolajban kring modersmålet. Tidningen som tillsammans med Språkrådet står bakom den årliga s k nyordslistan, uppmanar läsarna att delta på följande sätt: ”Har du stött på något nytt ord som är på väg in i svenska språket? Här kan du föreslå nyord!” Ett av dessa bidrag lyder (utan klåfingrig korrigering här och där):

Innovasiv: En innovation som i framtiden hotar människa, miljö eller samhälle. Exempelvis goda eller stödjande uppfinningar som övertas i militärt eller ett skadande syfte. AI kan tänkas bli innovasiv från att ursprungligt vart innovativ. Jag har själv kommit på detta ord genom att para innovation och invasiv (Tomas 27 december 2023)

Kanske är inte Tomas, 27, ute och cyklar. Innovativ och invasiv är förhållandevis nya begrepp för svensktalande. Kanske är mitt Word inte uppdaterat, och därmed inte heller dess stavningsverktyg – invasiv rödmarkeras nämligen. Det innovasiv Tomas föreslår är kul och smart tänkt, men många använder felaktigt ordet när de menar invasiv. (Läs även den vederhäftiga bloggen Sbråk, 3 september 2023.) Att kunna hantera såväl innovativ som invasiv SAMT innovasiv vete dock sjutton om vi skulle gå i land med.

Häromdagen hade informanten M hört en forskare (i ekonomi och psykologi!) som i ett radioprogram berättade att man ”inte gjort några invasiva och detaljerade intervjustudier”. Det kan ha varit en felsägning. Men tänk om engelska ”invasive” har innebörder man inte känner till? Efter flitigare letande än vanligt läser jag att ordet även kan översättas med ”kränkande, närgången, ingripande”. Man kan tänka sig att de "detaljerade intervjustudierna" skulle kunna vara ”närgångna”, men kanske främst ”ingripande”.

I shall say this only once*, som vanligt, men håll med om att det börjar bli riktigt svårt att hänga med i nyheter och reportage om och från alla möjliga ställen.


* Den som brukade yttra meningen ett oräkneligt antal gånger var en rollfigurer (ledare för gaullistiska motståndsrörelsen) i tv-serien  'Allå, 'allå, 'emliga armén (1982–1992)

Carl B har säkert goda sidor, men inte är jag han, ej heller tvärtom

Bland fraser som varit i omlopp under en tid, men knappt hade kunnat formuleras för några decennier sen, är ”jag identifierar mig som”. Därefter kan många olika saker komma: ”30, transfinansiell, ett tåg”. Många är skämtsamma, en hel del allvarliga. Hur som helst är det svårt för en person uppvuxen i en annan tid=värld att ens börja en mening som berättar vem/vad man identifierar sig som. Den oförmågan kan bero på ointresse, dumhet, trygghet.

Identifierandet-sig-som är intressant för en språktant. Inte så hemskt länge har folk nu presenterat sig så här: ”Jag är Majken/Nisse”. Det brukade heta ”jag heter M/N”. Vaddå ÄR Nisse? Hur är man då? Det är en filosofiskt svår fråga. Man måste nästan vända sig mot det liknande och nya som heter ”jag är det och det” och innebär att man sympatiserar med något.

Ett av de första (?) exemplen var när folk i samband med terrorattentatet mot franska satirtidskriften Charlie Hebdo markerade en stödjande och solidarisk hållning genom att säga ”Je suis Charlie”. Enligt undertecknad är det en mycket konstig sak att utbrista. Kanske var det inte första gången detta slags ”identfierande” fick vingar, men därefter har uttrycket hörts ofta. På många språk.

Vill nog vara sig själv. Bild Joakim Berndes, Wikipedia

Senaste (?) svenska variant gavs av en journalist i DN som skrev: ”Nu är vi alla Carl Bildt”. Artikeln handlade om att den senaste tidens hotfulla idiotskap gjort oss svenskar mer europeiska, mentalt sett. Journalisten använder för sitt resonemang titeln på Carl Bildts bok ”Hallänning, svensk, europé” från 1991. Men det är det väl att ta i att kalla oss alla Carl Bildt?

Vill slå ett slag för mig själv och en egen skapelse från 7-årsåldern: en adresslapp, ifall jag skulle komma bort. På den plitade jag ner namn, gatuadress, stad och därefter ”Sverige, Jorden, Tellus”. Om inte minnet sviker fanns inte Europa med på denna adresslapp. Att Jorden och Tellus är sak samma var mig också obekant. Men i alla fall hoppade jag över Europastadiet och 

sa stolt ”jag är jag”. En Tellusmedborgare.

Det finns en tid för allt: rannsakan, nesa och självinsikt. Och kaffe

Man ska inte syssla med sånt man inte begriper. Här ska inte hänvisas till Kungliga biblioteket (KB) och dess tidningsdatabaser innan jag fattat nåt. Det kanske inte händer alls. Likt väldigt många människor är man mer känslo- än klyftighetsstyrd. Som maktens män, ungefär.

Skillnaden är att för några av oss går det upp en talgdank emellanåt. Vadan självkritiken och dito rannsakan, kan en läsare undra. Jo, det handlar alltså om KB. Under nåt år eller så har det i denna blogg hänvisats till vad dagstidningsdatabasen hos nämnda bibliotek visat vad gäller användning av ord och uttryck.

En vacker dag gör man slag i saken och ringer till KB för att fråga om det mystiska 2013. Under bloggens efterforskningar (aldrig vrålseriösa i och för sig) har bevisen på ett omedelbart språkförfall visat sig just det året. Givetvis hade nåt hänt i den digitala världen, men vad och hur? Påverkades språket av en anstormning av sociala medier just 2013? Man famlade i blindo.

En vänlig kvinna på KB berättade att detta år införlivades samtliga svenska dagstidningar (kanske även tidskrifter) i databasen. Tidigare innehöll den endast de som kallas rikstidningar. "Därför", sa damen, "får du en ökning av vilka ord som helst från 2013 och framåt". Ett sådant svar vill man ödmjukt tacka upplysaren hjärtligt för. SAMT klippa till.

Det går nog ändå att använda databasen genom att s a s smalna av tidsspann och ha sig, men mycket blir nu för abstrakt för undertecknad där andra har bättre fallenheter. Får väl sitta här och trumpeta ut de egna åsikterna utan att dyka djupare i Sanningen. Fast kan presidenter ha pratplattformar som heter ”Sanningen. Social”, kan man väl själv ha ”Sanningen. Verbal”?

Sökte efter KB-upplysningen förstås på helt vanliga ord som ”skrivbord, trädgård” och ”jultomte” för att konstatera hur även dessa företeelser ökade kraftigt 2013. Däremot var ordet ”nesa” betydligt vanligare i slutet av 1800-talet. Det finns slutsatser att dra av det. Ett annat ord som hade en massa ”träffar” vid sekelskiftet 1800-1900 var ”kaffe”.

Kastar man sig då in i Sveriges kaffehistoria går det att finna ett matbolag som skriver: ”Vid sekelskiftet 1800-1900 är den tidpunkt som kaffet sägs ha blivit Sveriges nationaldryck”. Mycket börjar ändå falla på plats: ens eget språk är från 1800-talet och man gillar kaffe. 

Att ha någons rygg är snällt, vända samme någon ryggen är elakt

Häromdagen sa en f d svensk statsminister ”Vi ska visa Ukraina att vi har deras rygg”. Det är både oroande och irriterande med det ogenerade kopierandet av engelska uttryck. Först av allt: det låter konstigt när man snor andra språks idiomatiska uttryck, talesätt och ordspråk. Det är inte hela världen, tycker tydligen många, men det riktigt tråkiga är att vi gör oss av med egna fullt gångbara uttryck. Ensam i sin kritik är man dock inte.

Språktidningen har en avdelning där språkpoliser uppmanas att lämna bidrag som de anser vara störande och där någon irriterar sig

på de importerade amerikanska uttrycken ”kasta någon under bussen” (vad hände med ”offra” eller det målande ”låta någon bära hundhuvudet”?) och att ”ha någons rygg”.

För ”att ha någons rygg” kan man välja en massa svenska varianter, beprövade och använda under lång tid: ”Skydda, försvara, stå bakom, stödja” och några andra sedan länge importerade, ”stå upp för” och ”backa”. Vi har redan en uppsjö egna uttryck med ”rygg” i: ”att hålla någon om ryggen”, som också innebär att stödja eller beskydda någon, men som mer antyder (tycker jag själv) att man då utövar ett favoriserande.

Ett annat rygg-exempel, ett jag gärna undviker, vilket inte är så svårt för sport-ointresserade, är att ”ta rygg på”. Sajten Synonymer.se säger så här om detta:

Följa tätt efter någon som befinner sig före; bildligt om att hänga med i konkurrensen. Exempel: "pojken tog rygg på sin storebror i skidspåret; public service tog rygg på konkurrenterna och började med poddar"

Komiskt nog verkar detta sportuttryck inte ha något med engelska att göra. Skriver man i Google Translate svenska ”han tog rygg på skidåkaren” får man den engelska översättningen ”he turned his back on the skier”. Trycker man på de pilar som genast ”översätter tillbaka”, åt andra hållet, blir resultatet ett annat: ”he turned his back on the skier” vilket då förvandlas till ”han vände ryggen åt skidåkaren”.

Nu blandas även tyskar och australiensare in i bloggens språksfär

Först ett eget-bannande: gårdagsinläggets rubrik var alltför sökt. Det händer ofta i denna blogg, men att använda "lösdrift” på så sätt som skedde kallar tysken ”fragwürdig”. (tveksamt). Svenska begreppet ”lösdrift” handlar (här är ordböckerna överens) om djurhållning.

Förresten är vartenda ord ”fragwürdig” numera. Någon kan reagera på ”bannande”, på goda grunder bildat oppanpå (och nej, inte finns oppanpå, inte!) ”banna”. Det ordet har gamla anor och under undertecknads levnad har det betytt ”läxa upp, gräla på”. På nätet riktar någon en undran till Språkrådets Frågelådan: ”Kan man skriva banna i betydelsen att utesluta någon, som i Kim blev bannad från gruppen på grund av olämpliga inlägg?”

Svaret visar på en av 14 miljoner eftergifter som numera görs/sker i det svenska språket:

Den etablerade betydelsen av banna är ’gräla på’ eller ’läxa upp’. Men på senare år har ordet även börjat användas i betydelsen ’stänga av’ eller ’bannlysa’. Det rör sig troligen om en direktöversättning av engelskans ban.
Man kan använda banna i betydelsen att utesluta någon, men det är bra att undvika det i formella texter och i situationer där det lätt kan missförstås. I stället för att skriva att någon bannades från sitt konto eller gruppen kan man till exempel skriva att någon stängdes av från sitt konto eller uteslöts från gruppen.
Banna i denna nya betydelse används än så länge främst i informellt språk, men förekommer även i tidningstext av mindre formellt slag, som krönikor.

Ja, sanna ens ord, det är svårt med den påstridiga globaliskan. Gårdagens inlägg diskuterade även det vanligt förekommande ”clash”. En tänkare av mått kan undra vad det är för fel på ”crash” (svenska "krasch"). Är det inte samma sak? Frågan måste ställas till engelsktalande världen. Australian Broadcasting Corporation svarar på undervisningssidan ”Learn English”.

”Crash” är ofta en olycka, berättar australiensarna, som i ”a car crash”. Det kan också beteckna ljud, exempelvis av vågor som slår mot klippor. En nutida (tror jag) användning är ”we decided to crash the party”, det ohyfsade tilltaget att ta sig in på en fest man inte är bjuden till.

”Clash”, däremot, beskriver ett slagsmål eller meningsutbyte av våldsammare slag. Det kan även användas om den som har osmaken att uppvisa dålig klädsmak: ”his clothes all clash”. Det är alltså frågan om färger och mönster som inte passar ihop (vem som nu vet sånt). På svenska kan man säga att saker ”skär sig”. Men stopp och belägg! Nu börjar även bloggen skära sig, den ska väl främst koncentrera sig på svenska?

Färgglada karameller på lösvikt, gamla prepositioner på lösdrift

Bild Viktor Talashuk, Unsplash

  
När livsfarliga tuppfäktningsvrål hörs från när och fjärran är det smaklöst och oetiskt att påstå att ett vacklande prepositionsbruk får ens värld att rämna. Men ändå. Vardagen fortsätter för dem av oss som ännu inte sitter så illa till att vi får helt andra problem. Försöka överleva, t ex.

Man skulle kunna kalla prepositionsproblemet som fick undertecknad att hoppa högt häromdan för en lyxkänsla. Men ändå. Det gällde någon som sålde karameller (eller spikar eller vad det var) ”på lösvikt”. PÅ? Ja, det är väl det numera gamla vanliga: Använd för fanken vilken 👿&💀¤👺/&%¤👹 preposition du vill.

Ingen idé att göra sig stöddig här och påstå att det heter ”i lösvikt”, som Svenskt språkbruk (ersättningen av den äldre Svensk handordbok) har som enda alternativ. Nej, nu serru, kan du sälja allt möjligt i lösvikt, på lösvikt, om lösvikt, efter, över, vid, genom lösvikt. Ta vad som passar bäst, annars kan det bli en dålig prepositionsdag (försöker vara ironisk och jämföra med ett nutida skrattframkallande begrepp som ”dålig hårdag”)

Och inte är man uppdaterad alls, häromdagen började ordet ”clash” störa och göra sig påmint här och där. Det har tydligen använts länge, bl a skrev någon för åtta år sedan en artikel i DN om "en clash mellan arbetarklassmän och medelklasskvinnor”. Mitt halvsekelgamla engelsk-svenska lexikon säger att ”clash” betyder ”skräll, kollision, brak, skrammel”. Med mera. Onomatopoetiska ord brukar ha mängder av synonymer.

Är det en ”clash” mellan människor betyder det att de drabbat samman, är oeniga. BBC skriver: ”European leaders back Zelensky after Trump clash”. Översättningssajten bab.la ger för "clash" som verb ”strida, skrälla, inte stämma, skära sig, skramla, drabba samman, komma ihop sig, råka i konflikt”. För ordet som substantiv finns alternativen ”smäll, skräll, sammandrabbning, sammanstötning”. Tur att vi kan låna ”clash” från engelska, så vi förstår vad vi menar.

Världens stora interfixare har det svårt, men c’est la guerre!

”Interfix”, kan man plötsligt börja tänka. Nej, här skämtas det, på så sätt som ibland sker.

I själva verket kom ordet ”bindevokal” knallandes p g a att ett antal sådana dykt upp i medier och – det måste också sägas – ändrats med tiden. Uppenbarligen.

Förr (då, när det var ordning) hette det svensklärare och engelskmajje. Nu är man förstås ingen expert på bindevokaler, däremot har man lärt sig rätt och fel! Tamejsjutton. Men slå gärna upp ”bindevokal” i någon uppslagsbok, t ex Wikipedia. Där står inledningsvis:

En bindevokal är en vokal som förekommer mellan lederna i ett sammansatt ord, t.ex. i barnasinne eller hjärtesorg. Bindevokalen är således ett slags interfix.

Kul det där med interfix som inte fanns i den här skrivande hjärnan där enbart prefix och suffix varit kända. I dessa dagar skulle man kunna tro att det är ”interfix” som världens ledare håller på med (hjälp oss alla gudar och madonnor, f ö), men här avses en något mindre företeelse.

Just hos svenskläraren och engelskmajjen har ett nytt interfix dykt upp och människorna säger numera ”svenskalärare” och ”engelskamagister”. En tidning hade följande rubricering av en text: ”Ledarekrönika” och den som tidigare bara känt till begreppen ”ledare” och ”krönika” lyfter ett ögonbryn. Men vill man ge denna text ett dubbelnamn borde det vara ”ledarkrönika”.

Fast äsch, det finns tydligen också "ledarestil" och då handlar det inte längre om tidningsledare i textform. Men tidningars chefredaktörer kan i och för sig kan ha olika ledarestilar. Nej, skämt igen, det heter ju  ledarstilar. (Och här är vi överens, stavningsprogrammet och jag!)

Ibland händer det omvända. T ex skriver någon att en älg är ”skadeskjuten”, när man själv prompt säger ”skadskjuten”. I våra tre stora ordböcker ges båda varianterna. Men, ”c’est la guerre”, som jag bara hört sägas i engelskspråkiga sammanhang eftersom de franska lyst med sin frånvaro. På franska betyder det ”sånt är kriget, så går det till i krig”. Amerikanska Merriam-Webster översätter frasen med "it can’t be helped", d v s  ”det kan inte hjälpas”.

Nu handlar det om hela världens utkomst, inte enbart individens

Igår handlade bloggen om världens börsar som föll, men ”det är väl ingen som skiter i det” (citat från ett av de tidiga internetskämt som brukade roa människor innan dessa blev blasé). Roligheter verkar ha mycket kortare halveringstid än förr. T ex är jag helt omsprungen av humorn, men misstänker att det i själva verket är tvärtom.

Nå. Strunt i det och skit i världens börsar. Något annat som föll häromdagen var det en person berättade om, en önskan som ”föll in”. Sånt kan göra en upprörd, om inte annat så för att styra bort upprördheten man känner inför presidenter och vicepresidenter: En avledningsmanöver för att försöka hålla kvar det som ännu finns av ens eget vett och sans.

Önskningar faller inte in, de slår in. Nu tycks det inte som om engelska ligger bakom det svenska ”falla in”, de små efterforskningar man orkar en dag som denna säger att slå in översätts med ”strike” eller ”come true”, däremot inte något med ”fall”.

Värre är det med en fras som ”det som kom ut av mötet”. Man hittar konstruktionen ”komma ut av” i SAOB, med belägg från 1800-talets senare hälft, och där innebörden är ”resultera i”. Min egen språkkänsla (som börjar bli anfrätt och kanske inte varit mycket ull att skrika för*) hävdar att ”come out of” ligger bakom.

Well, tänkte jag, och började leta efter substantivet ”utkomst”. T o m Google Translate ger för engelska ”outcome” svenska ”resultat”. Men hos SKR står följande: ”Mellan etapperna finns möjlighet att utvärdera utkomsten av föregående etapp”. MSB skriver: ”Därutöver ska kommuner, regioner och beredskapsmyndigheterna redovisa utkomsten av sina RSA-arbeten”.

Ett tredje exempel från Svensk Vindenergi: ”Den enda tydliga utkomsten av planen är en tidsordning för omprövning”. Är läsaren med? Det är myndigheter, företag, universitet m fl som skriver om ”utkomsten”. SAOL och SO har följande beskrivning av ordet: ”bärgning, uppe­hälle”, respektive ”möjlighet att förtjäna pengar till sitt uppe­hälle”. Amerikanska Merriam-Webster ger för ”outcome” synonymen ”resultat”. Men vad vet en annan?

* Anspelar på talesättet "Mycket skrik för lite ull, sa bonden när han klippte grisen"

Oavsett om det är börser eller börsar som faller: tråkigt blir det

Den som tycker att prioritera bort och prioritera ner låter fel är inte bara gnällig utan förmodligen också gammal. Personen i fråga har under sin barn- och ungdom fått en känsla av att ordet prioritera betyder något som har med främsta eller första att göra. Man kan ha hört ordet ”prior” om en föreståndare för ett kloster – "priorinna" i nunnekloster. Man kan även tänka på ett ord som prima – något som är förstklassigt. 

Fallande börsar är också trist...

Prioritera bort och ner är förhållandevis nya i svenskan, de har inte funnits länge i ordböckerna. För äldre med svenska som modersmål låter det lika tokigt som om man sa ”första bort” och ”första ner”. Eftersom verbet ”prioritera” betyder ”ge företräde/förtur åt” blir ”prioritera bort” nästan ett existentiellt svåröverkomligt problem. Om man så säger.

Men det finns också små skitsaker (tycker andra) som kan visa på någons höga ålder. Denne någon kan ha lärt sig att det finns byråar. Och byråer. Till de förstnämnda räknas de som är möbler av enklare eller finare slag. De heter byråar i plural. De sistnämnda är ”av­delning av ämbets­verk e.d.; kontor, mot­tagning; före­tag”, (SAOL) och heter byråer i plural.

Sånt brydde sig tidningars korrekturavdelningar om en gång i världen, men i takt med att mänskligheten blivit klokare i skallen och mer utvecklad behövs inte längre larvigt finlir. Det är s k kunskap som man inte har s k nytta av. 

Det finns fler liknande brydsamheter med substantivs pluralform som en del skrattar åt, andra inte märker. Informanten M hörde en nyhetsuppläsare säga att "världens alla börsar föll". Vi vars börsar – eller plånkor – fallit, eller nån snott dem, vet att det innebär en hel del jobb med att beställa nya betal- och körkort, o s v. De fallande börserna skapar andra slags problem.

Ett generationsproblem: referenser vi alla har men inte alla förstår

Nu har man visst fastnat i barnvise- och sagoträsket! I går var det Egner och Hellsing, i dag blir det barn-tv. Det var nyligen någon med uselt humör som sa om sig själv att ”nu är jag en riktig Häxan Surtant. Har hört den "titeln" tidigare och fick slå upp eftersom den inget säger mig.

Det här är ett lysande exempel på när den generation som mest är ”den som har hand om’et”

(i politiken, på viktiga poster, tongivande i ”underhållning” etc) hänvisar till något som är en självklarhet för denna grupp. Lite som om man själv jämförde något med Humle och Dumle, två upp-och-nedvända hakor som sminkats till ett par roliga figurer. De bodde i skafferiet hos Kapten Bäckdahl, som barnprogrammet på 50-talets slut hette.

Min far brukade referera till Fyrtornet och Släpvagnen. Så håller generationer på och anser det  självklart att varenda kotte fattar vad de talar om. Häxan Surtant figurerade i några SVT-sända jullovsprogram för sådär två decennier sen. Då var man själv redan en åldring. Nästan.

Så här är det naturligtvis också med språket. Men ändå vill jag legitimera den hållning som släkt och vänner anser vara alltför strikt. Det är inte främst det faktum att yngre människor använder en massa mode- och inneord – sånt har alltid kommit och gått. Jag är mera ute efter språkets själ, den som gör att det fortfarande går att läsa en roman från 1940-talet och helst ännu längre tillbaka.

Men det som upphäver modersmålets bevarande i grunden är det här smågnagandet och bortnötandet av gamla grammatiska finesser. Det kan gälla ett problem som inte kallades problem förr: de, dem, dom! Och som man helt enkelt får fan för om man överhuvudtaget nämner i dag. Eller så kan det handla om det lika gigantiska ”sin-syndromet”, om vilket Charlotta Hemlin, lärare och krönikör berättar i en artikel i ”Ämnesläraren”:

Den traditionella tumregeln säger att sin, sitt och sina, som alla är exempel på reflexiva possessiva pronomen, ska syfta tillbaka på subjektet. Medan hans, hennes och deras syftar på något utanför satsen, säger Charlotta Hemlin och konstaterar att det egentligen inte är så svårt men att många ändå gör fel.

Var det Häxan Surtant man skulle kalla sig? Såna släpper inte taget, i morgon blir det mer gnäll om små språklighetsproblem som resten av världen (?) rycker på axlarna åt.

Kostråd till musik och ett gammalt hatobjekt som aldrig försvinner

Bara några år yngre än man själv, vilket ändå är rätt mycket, är mästerverket ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”, av Thorbjørn Egner. Av en Googlesökning, om än inte hundraprocentigt utförd, framgår att han även stod för musiken i sin stora produktion av barnböcker. ”Kamomilla stad” är också en av framgångarna. Det var sånt vi trallade på innan Fröken Snusk och Hooja gav småbarnen sånger ur andra världar.

Och vad är nu detta för populärbarnkulturblogg? Jo, det var så att palsternackan kom knallandes, lite som en annan grönsak hos en annan barnboksförfattare, Lennart Hellsing, vars gurka dansade vals och mazurka. Det började med att jag vill läsa om palternackan och fann ställen som sa att den är ”en väldigt god och användbar rotfrukt som dessutom är mycket näringsrik”. Finfint. Och nån annanstans i grönsakstextfloran: ”Palsternackan är mycket fiberrik och innehåller gott om fosfor och kalium”. Sen, ojojoj, det tredje ställe som beskrev den som ”den rotfrukt som innehåller mest fibrer, men också gott om fosfor och kalium vilket kommer med en rad hälsofördelar.

Överallt dyker det upp, det kommer som kommer från engelskan och förvandlar ett stycke vanlig svenska till en högfärdsvariant (ordet bara rusade in i hjärnan, vet inte varför). Nej, palsternackan, om god eller inte (smakfråga), innehåller fosfor och kalium vilket HAR en rad hälsofördelar. Eller INNEBÄR hälsofördelar.

Att slåss mot väderkvarnar är ännu en favoritsport. Om alla fem läsarna av bloggen påpekar för sina släktingar och vänner hur dumt det låter att använda ”kommer med” så kommer (!) avskyn att spridas enligt ringar-på-vattnet-effekten. Använd kombinationen ”kommer med” i avskräckande syfte tillsammans med begreppen ”ansvar, utmaningar, svårigheter” m fl. Ropa i korrigerande syfte "INNEBÄR"!

Då kommer kommer-med-sjukan att stävjas, ser ni! (Det är klart att det inte funkar, tror nån att bloggaren är dum i huvet?) Och så var det sången, ja, nämligen: den som äter palsternackor han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa. Han blir så lagom mätt i magen, glad och munter hela dagen, får sån spänst i bena att han inte kan stå stilla.

Har bloggaren tappat det? Eller hur nu tillståndet ska beskrivas

Nej, bloggen går inte ut på felsökeri hos gemene man, kvinna eller vilket kön som helst. Det är lätt att slås av hur svårt det är att driva en sån enveten kamp som begås i Sbråk. Det är inte ett fåtal gånger som någon ur omgivningen ropat till: ”Ha, nu sa du så här och så här! Du som gnäller så mycket på hur folk skriver och talar!” Då brukar jag ha sagt ”dissa” eller ”random” eller vad som helst som börjat sätta sig i det svenska språkdjupet.

Just det är en av anledningarna till den sorg, ibland skräck, som går att känna över att språket blivit en förlorad värld. Men talandet och skrivandet är i och för sig inte ensamma om att ha tappat riktning och bäring och kurs, så à la bonne heure (råkade först skriva bonneheur och fick i Word förslagen Bonnier, bönehus och bondehär*…)! Uttrycket är lånat rakt av, som det heter i dag, från franskan. Det betyder ”gärna för mig” eller det lite slängigare ”kör i vind”.

Efter denna hulkande brasklapp eller mea culpa kommer det jag har fräckheten att ha lagt märke till, en journalist som sa: ”Att äta eller inte ätas”. Det är en normal felsägning som hos vem som helst. Och den noteras i bloggen för att den är väldigt rolig. ”Tänkvärd” som hela allmogen kallar allt i dag som är ”kul, intressant, av vikt, fascinerande” m fl.

Frasen, kanske förväxlad med Hamlets "att vara..", bildar en icke-utsaga med innebörden "att äta eller äta”. Men vi är inte ensamma om truismer, det är glädjande. Nyligen sändes en TÄNKVÄRD essä i P1. Där nämndes Bertolt Brechts formulering ”Händelserna bakom händelserna”, som, om rätt uppfattat, är rubrik i en bok om teater som heter ”Om teater”.

Min ambition var egentligen att komma fram till palsternackan, men de stigar man hamnar på – såväl verkliga verklighetens som Det Digitalas – är typ outgrundliga. (Hjälp, jag skrev ”typ”!)


*någon borde använda förslagen i Words stavningsprogram till en experimentell diktsamling. Eller roman. I tre delar à 890 sidor

Verbet paradera rymmer en värld av innebörder och användningar

Parad av mer traditionellt och mindre aggressivt slag. Bild Morgan Skinner, Unsplash

Man ser så mycket konstigt numera. På ett flertal ställen har verbet ”paradera” dykt upp, fast inte i den användning jag känner till. Och, i och för sig, det KAN ju finnas företeelser man själv inte vet nåt om. Med ens modersmål är följande mycket intressant: Man anser sig verkligen veta att saker ska heta som de gör, men sätta sig in i den grammatiska verkligheten tarvar större tänkare än en själv!

Till verbet i fråga. I en tidning stod: ”gisslan paraderas”. De enda parader jag känner till är militära, eller länders idrottsmänniskor vid en OS-invigning. Eller prajdarnas. D v s en ordnad (vanligen) skara människa går något som mer liknar en marsch än en promenix (vanligen).

Verbformen med -s för ”paradera” känns obekant. Jämför "visas, demonstreras, presenteras". Satte man till alla klutar, och kanske framför allt ordnade hjärncellerna till en egen parad, kanske det skulle gå att förstå den grammatiska beskrivningen av varför ”paraderas” låter fel.

Menmenmen, inte ens vana vid studier har bibragt en del av oss möjligheten att förstå det som (för oss) ter sig ytterst abstrakt. Grammatikböckerna kommer att berätta om deponens och agenter och det kommer inte att vara såna med pickadoller. Men kör i vind, även envisa människor (jag) blir ibland piskade till ödmjukhet av livet självt. Man kan alltså tvingas förstå att andra är bekanta med att någon eller något ”paraderas”.

Har också sparat denna mening nånstans ifrån: "Man har byggt upp en scen med flaggor och paraderar män med vapen inför en stor skara med åskådare". Också ett främmande sätt att använda verbet på: "man paraderar män"  Men om det i dagarna känns som om det mesta flyter (ska inte skriva panta rei en gång till) så är inte det värsta ”paraderas”.

Att vara språkkonservativ är ett helvete för oss dito romantiker

Lingua franca, säger Wikipedia, är ”ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål". Latin har varit ett sådant och försök har gjorts att skapa andra

liknande ”hjälpspråk”. Esperanto kanske är det mest kända.

Numera har antagligen engelska tagit över rollen, vilket givetvis inte är av ondo. Det är överraskande att se och höra hur folk från hela världen numera kan kommunicera

med varann. Vad man kan förstå i ett det lilla hörn som Sverige utgör, kommer sig detta av Nordamerikas enorma påverkan på resten av världen.

Eventuella läsare av Sbråk kan frestas tro att bloggaren ogillar det engelska språket, vilket är fel, fel, fel. Nu var det visserligen det första (och nästan enda) språk svenskar introducerades i när det begav sig, men ändå: min personliga fäbless är den brittiska engelskan. Punkt.

Motviljan består snarast i hur lätt svenskar låter sig övertalas att blanda de båda språken med varann och inte, som man kan tro, få fram ett tredje prima språk, utan flera, i längden ganska oanvändbara. Men låt inte en gammal språkromantiker störa friden, för tusan, denna (romantikern) är på det klara med att den rasande utvecklingen (orkar inte skämta och skriva språkavvecklingen) sker utan att någon lyssnar på sierskor och olycksprofeter.

Algoritmer gör sitt jobb, även om man inte fattar hur det går till, liksom logaritmerna (här hånflinar de som vet vad det är) och botarna [uttalas bottarna] – angående dem ler de insatta också överlägset. Mot det här urvattnade och mångtydiga framtidsspråket finns ingen bot (hoppsan!). Men en språkromantiker slås inte ned, den går rasande med sina påkar som en stolt luddit och slåss till sista bokstav!

Man är f ö inte den enda som i dessa dagar går baklänges och stöter i trumpeter och avfyrar sina musköter!

Har man för lite is i magen? Kanske är inte svenska språket halvt?

Bloggen är oförtruten till sin karaktär och kastar ur sig än det ena, än det andra. Lite som de två kraftfulla männen på andra sidan det gigantiska vattnet: stora och små saker blandas, och undan går det. Här noteras nu senaste nyheterna i språkväg.

Passerade på gatan ett gäng grabbar i lägre tonåren. Förmodligen av den välartade sort som ägnar sig åt skolarbete, för en av dem berättade om en uppgift han gjort: ”Jag skrev en hel paragraf om det”. De såg inte ut som juridikstuderande, som säkert inte heller skriver paragrafer lite lättsamt.

Engelska ”paragraph” betyder svenska ”paragraf”, men också ”stycke”. Personligen skulle jag använda dem i strikt olika sammanhang, men vänj er! När barnen talar om stycken i sina uppsatser (osannolikt, men grabben ovan var ett sånt barn) kommer de att säga paragrafer.

En spännande tanke/fundering är den om hur lärare, särskilt de i modersmålet, hanterar det nya halvspråket hos barn och unga. Och kanske även hos vuxna, sig själva, för lärarna har väl också växt upp med samma språkliberalitet: Bara man förstår, så!

Nu några exempel från just vuxna talare, först en åklagare: ”Det har inte förelegat någon akut fara givet att vi har haft kontroll på skeendet i den här utredningen”. Tja, jag vet inte hur det är med läsaren, men det där satans givet ställer ofta till det när det gäller att förstå vad folk egentligen säger.

Nästa är en utrikesminister, som manade till att behålla lugnet inför vad som nu sker och inte ta förhastade beslut: ”Jag har fortfarande en rejäl isklump i magen”, sa ministern. I det här fallet måste man citera DN:s kulturchef som talade om ”ett överskott av is i magen” hos politikerna samt kallar uttrycket ”en av vår tids mest missriktade klyschor”.

Ja, det var inte bara blixthalka den dag som i dag är, det har verkligen varit oerhört mycket is i politikers magar på senaste tiden. Men utrikesministern har blandat två uttryck (eller kanske inte?), d v s ”ha is i magen” som betyder att vänta, ta det lugnt, samt ”ha en klump i magen" som kan tyda på stark oro eller andra dåliga känslor.

Kom ihåg: Här döms ingen, sbråkbloggen är bara åsyna och åhörande vittne.

Man är på fallrepet med övertänkandet, det är bäst att inte gå dit

Egentligen blir man inte särskilt överraskad av något längre. En liten truddelutt kom smygande i skallen, texten handlar om ”när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp. Och när dom som skulle säga sanningen, har börjat ta tillbaka det dom just har sagt”. Men nu övertänker jag som vanligt samt var ju inte riktigt färdig med gårdagens glosa som var just ”övertänka”.

Av den prima amerikanska ordboken Merriam-Webster framgår att ”overthink” beyder det som nu översatts ordagrant till svenska och förekommer i sammanhang där folk beskriver sin tendens att oroa och bekymra sig genom att tänka för mycket i negativa banor. På samma sätt använder svenska psyklogoger också termen som förr betydde ”tänka över, begrunda” och liknande. Sånt här är inte bra.

Men det är lätt drabbas av det moderna övertänkandet i en totalt galen värld. Ibland hör jag felsägningar som inte är fel. Med vid misstanke om egna misstag kör jag igång detektivarbeten för att inte föra eventuella missuppfattningar vidare. Ibland går det ändå åt skogen.

Men för oss som inser att vi har lite mänskliga brister är det i alla fall tur att vi inte har att göra med större saker, såsom politik. Där måste ju de mest kompetenta hjärnorna sitta. Men låt oss för guds skull inte gå dit. Det nyss skrivna, låt oss inte gå dit, betyder inte längre ”låt oss inte gå dit", utan ”låt oss inte tänka på det här" (politiken, t ex). I andra sammanhang kan det betyda ”låt oss inte göra det här” eller ”låt oss inte grubbla över det här” (d v s ”övertänka”).

Svenskt mediefolk och andra med informativa jobb säger ogenerat "gå dit", men Merriam-Webster påstår om ”go there” att det är ett idiom, som används ”informellt”. Ordboken ger förklaring och exempel som jag inte orkar översätta, alla talar väl engelska i vårt land?

Go there: to start to talk or think about something, usually used in negative statements. Ex: "Do you remember when we were dating?" "Let's not go there."Childhood was not a happy time for me. I don't want to go there.

Men apropå en värld på fallrepet (se inlägg 16 feb), så berättar informanten T – tidigare inblandad i båtar via sitt jobb – om intrikata båtbesök och verkliga fallrep han klivit på: "Ibland fick jag börja färden från lotsbåtens bordningsplattform upp till fartygsdäcket på en lotslejdare, alltså en repstege. Därefter kliva över till en trappa som alltså benämns fallrep.”

Här skulle det passa med en knorr om presidenter på fallrep, men äsch, hitta på en själv!

Viljen I veta och viljen I förstå hur svenskarna överge språket?

I dag blir det allvar, vilket inte är lätt för en enkel wavelmakare, men det kommer från botten av mitt hjärta, som ett stort antal svenskar meddelar på sin direktöversatta engelska. Vi har sagt ”från djupet av mitt hjärta”. Så här håller det på, som bekant, och i dag ska en enda glosa särskådas: ”övertänka”.

Råkade höra (som nyss nämnda svenskar kallar ”överhöra”) en ung kvinna klaga inför sin kompis: ”Du vet, jag övertänker ju saker”. Hon är inte ensam om det, ordet har använts på så vis (såvitt man förstår) i närmare ett decennium. Det finns dock inte i SAOL eller SO.

Däremot i SAOB. Måste nu citera mig själv (ett otyg, egentligen) och gårdagens inlägg. Det handlade bl a om SAOB:s belägg, de som visar på ords etymologi, d v s historia, härkomst och släktskap. Så här skrev jag om beläggen: ”Såna tar bara språkvetare till när de vill ge upp inför nya anglicismer som kanske användes i Norden för flera hundra år sen”. Så här: I många fall kan ord betraktas som ålderdomliga. Och står det i en artikel från 1929 (eller så) i SAOB, att ord betraktas som just ålderdomliga, kan man räkna ut med öronen vad de då ses som i dag. 

       

Övertänkaren? Wikipedia

Nu kommer i och för sig mycket gamla ord fortfarande fram ur djupet (botten?) av ens ordförråd, och inte bara ens eget, utan andra äldres dito. Men komiskt nog sägs "övertänka" i SAOB betyda ”tänka över, begrunda (ngt) samt (noga) överväga”.

Här kan språkfolket hoppa in och säga att svenskan använt ”övertänka” sen 1500-talet. Men det var inte att hon begrundat något som den unga nutida kvinnan ville meddela sin kamrat, nej, dagens innebörd av ordet står att finna hos modern psykologi. En psykologmottagning svarar (på nätet) på frågan: Vad menas med att man övertänker? Svaret blir:

Övertänkande är ett vittomfattande begrepp som ofta används i vardagligt tal för att beskriva intensivt tänkande. Benämningen används ibland synonymt med nära besläktade destruktiva tankemönster, såsom ältande, grubbleri och ruminering.

Se där ett begrepp som är okänt (urinering är dock bekant). Nätet svarar från några olika, fast liknande, håll: 

Ruminering är en maladaptiv emotionsregleringsstrategi som definieras av repetitiva, återkommande, okontrollerbara och påträngande tankar.

Som sbråkbloggen, ungefär. Nej, här avses inte att skämta om och med ångest, depressioner o dyl. Men i en engelsk-svensk, drygt femtioårig ordbok ges för ”ruminate” vårt inhemska ”grubbla” – som också finns med på psykologsidan. Men även om grubblerier kan bli övermäktiga säger en påträngande tanke att här skas både tänkas över och grubblas lite mer kring fenomenet ”övertänka”.

Vi vittnen som ägnar för lite tid åt Netflix och Mello blir lätt tjatiga

Åter till min självpåtagna vittnesbörda (skojade lite: upplysning till den som tänker Va?) som går ut på att utifrån den egna horisonten peka på vad som försvunnit, respektive kommit stället, i språkväg. Men som vittne är ens egen uppgift futtig i jämförelse med dem som vittnar om andra storheter: Jehovas Vittnen, t ex.

Andra, mer jordnära och ” samtida”, är de hängivna personer från Följeslagarprogrammet (ekumeniskt), där människor ”från hela världen reser till Palestina och Israel för att genom sin ickevåldsliga preventiva närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning”.

Och här sitter bloggaren, en sån som petar i ord och deras innebörd samt utseende. Det betyder dock inte att ”titta bort” från vad som sker, eller att ”titta åt ett annat håll”. Nej, det är svårt att blunda för verkligheten. Tidigare blundade vi för den – eller inte – något vi nu översatt. När vi med ett annat språk/bildspråk i botten säger ”blunda för” kommer det säkert att låta konstigt, trots att det finns belägg från 1700-talets början.

Men, ack, belägg! Såna tar språkvetare gärna till när de ger upp inför pinfärska anglicismer som kanske användes i Norden för flera hundra år sen. Min strävan, om det inte framgått, är att vi skulle vara betjänta av att låta språket från 1900-talet släpa med en bit framåt. Annars blir resultatet det som nu finns många exempel på: att generationer har svårt att förstå varann.

Det kommer vi alla att må dåligt över, som det heter i dag. I min ungdom mådde man dåligt av saker och ting. Fast i mindre grad än nu, vad det verkar som. Och då finns det ändå så mycket kul: Mello, femtusen smaker på energidrycker, snus, shots och lika många streamingtjänster.

Det hjälper nog inte att addera mer läsning, som en del gamla och halvgamla tror. Vi adderade förresten enbart på mattelektionerna. I våra bulldegar och pannkakor tillsatte vi ägg, socker och mjöl – eller vad det skulle vara. Vi adderade inga ingredienserna. Det här var dagens sista vittnesmål som dessutom inte togs upp för första gången på denna plats. Man är inte bara ett vittne, utan morsa också. Såna tjatar.

Senior söker sanningen men spottar sannerligen inte så elegant

Det finns större problem i tiden än de futtigheter bloggen ryar om, det är ett som är säkert. Ändå tycks de höra ihop. Man drar sig till minnes hur folk reagerade på gamla framtidsromaner med många decennier på nacken: man kunde nästan skrämmas ihjäl även i vårt relativt lugna hörn av världen. Men många blev uppenbarligen inte rädda, så det vaccinet hjälpte inte.

Nu har i alla fall de där böckerna besannats med råge och framstår som profetior, även om författarna dåförtiden kanske tyckte att de bredde på. Den amerikanske presidentens jättetrumpet heter ”Social Sanning”, namnet låter som snott från de nämnda gamla romanerna. ”Truth Social” sägs vara en sociala-medier-plattform som ”uppmuntrar ett öppet, fritt och ärligt globalt samtal som inte diskriminerar någon på politiskt-ideologiska grunder”.

Man frestas att kommentera saken med ”my ass”, ett av detta fria och goda lands större verbala exporter som nått oss via landets kultur och öppna samtalston. Det stora och det lilla (se inledningen) flyter ihop, som sådant har för vana. Det större är de aggressiva hannar som växt i antal och makt, och som i sina megafoner vrålar ut meddelanden som börjat låta märkligt lika.

Kanske visar vrålen på de ”fria samtal” som inte ”diskriminerar” någon ”på politiskt-ideologiska grunder”? Samtidigt som ideologierna börjat förenas till en, blandas språkets futtigheter likaså ihop till en enda smet. Osäkerheten växer: Vad säger människorna? Förstår vi varann?

En del av oss råkar ständigt ut för det här: Fattar jag allt fel stup i kvarten? Är jag på väg att "tappa det", som förr hette ”bli galen, dement, knäpp i kolan”? Inte ska man förväntas hålla på och översätta saker som sägs i vanlig svensk radio? I ett modeprogram berättades om någon som gjort en intressant iakttagelse gällande ett speciellt klädesplagg. Journalisten sa om denna persons uppmärksamma blick: ”Det var elegant spottat av henne”. 

Och jodå, just det klarade jag av (”spot”=upptäcka, få syn på), men mycket av det här språket är verkligen odemokratiskt och elakt. Eller är det fel på en själv igen? Är man offer för ett sönderfall? Och i så fall vems?

Mycket och många har varit på fallrepet, mera sällan hängt på det

En kommentar ytterligare till gårdagens nostalgiosande text: Föräldrarna med kort skolgång omgavs i alla fall av ett samhälle som värnade om modersmålet. Texter i tidningar, det upplästa ordet i radio och så småningom tv, handskades vördsamt med språket. Nog blev det emellanåt något komplicerat, högtidligt och stelt för dem med brister i utbildning och kanske även bildning, men eftersom språket ansågs viktigt, eftersom det existerade renommerade experter i saken, eftersom korrekturläsning ansågs nödvändigt, så blev också de med sämre förutsättningar fortsatt skolade, så att säga. Deras gamla och något begränsade kunskaper vidmakthölls av dåtiden, jäpp, så var det.

Det går att misstänka att dagens människor har betydligt större problem med att följa med i allt som skrivs och sägs. När man själv, i alla fall partiellt utbildad och bildad, inte förstår blandningen av engelska lånord, försvenskade engelska ord och uttryck (ibland hela meningar) samt det som kallas managementsvenska, ja, då illvrålar nog Fantomen, som i grund och botten är en vanlig och hygglig man.

"

Är det Mr Walker på fallrepet? Bild Wiktionary

I dag tror man sig emellanåt förstå skapligt mycket av vad som sägs, men det är nog en chimär. Man blir ju osäkergjord stup i kvarten. Som när radioreportern sa att något ”hänger på fallrepet”. Kastade mig över de få befintliga, kvarvarande, språkauktoriteterna. I SAOB skrevs artikeln om fallrep år 1921 och den bildliga användningen formulerades: ”stå, vara eller komma på fallrepet”.

SAOL skrev 2015 att fallrep ursprungligen var en ”trappa utan­för far­tygs sida”, och att uttrycket skulle heta ”​vara på fall­repet" med innebörden "vara nära neder­lag el. under­gång”. Folk eller annat ÄR alltså på fallrepet, de varken hänger I eller PÅ det! 

Det verkar dock en stor skara människor inte känna till, hänga PÅ fallrepet tycks särskilt poppis. Kollar dagstidningsdatabasen hos KB och konstaterar att det här bildliga fallrepet – i kombination med fel eller rätt verb – tycks vara vanligare i modern tid, vilket verkar lite konstigt: det andas äldre tider.

Lär man sig låttexter om banan, kiwi osv, klarar man även annat

Jahapp, nu är man kommen till det övermogna stadium där man börjar yra om sin barndom, föräldrarna och lugnet innan den moderna världen klampade in och förstörde BLAND ANNAT språket. Orkar inte dra vår tids alla fördelar: varmvatten, spårvagnar, frysvaror, pizza, dataspel – man kan väl ändå få beklaga sig över det som försvunnit?

Mina föräldrar gick sex år i skolan. Vad de framför allt kunde efter dessa år var att läsa, stava och skriva – snyggt, dessutom. Skolämnena var givetvis andra, och säkert var inte heller den tidens barn roade av psalmverser att lära sig utantill, eller annat som de flesta ungar brukar sky. Själv var jag efter papegojåren (årskurs ett till sex) inget ess i skolan. Men långt efter föräldrarnas skolgång fick vi, deras barn, plågas med en del likartat studiematerial, ja, psalmverserna, till exempel.

Såvitt jag kan bedöma på det givetvis mycket subjektiva sättet, hade min mor inte det som kallades läshuvud. I gengäld var hon en arbetsmänniska av typen ardennerhäst. Min far hade möjligen kunnat ägna sig åt högre studier – i alla fall en bit bortom sexan. På den tiden var det vanligen stopp därefter, i alla fall om man kom från de s k lägre socialgrupperna.

Poängen med dagens inlägg är det gamla vanliga: man lärde sig mer förr, speciellt av det som var dåtidens ”kärnämnen”, bland dem svenska, historia, matematik, geografi, naturkunskap. Lägg nu för sjutton märke till att här inte talas i egen sak: större delen av skoltiden hyste jag stort ointresse för de flesta ämnen utom språk, teckning och roliga timmen på lördagar.

Men faktum är att dagens äldre – ur alla socialgrupper – har bättre grepp om de viktigaste kunskaperna, de som innefattar läsning, skrivning och räkning – och då menas det som sätter en i stånd att klara sin vardag. Nu tycker jag möjligen i ett anfall av närmast gudomlig godhet att man inte ska piska barn att lära sig sådant de absolut inte KAN tillägna sig p g a speciella inlärningsproblem. Men, men, men, det resultat som nu är synligt och hörbart i medier vittnar om att även de med ganska ”höga” utbildningar inte behärskar modersmålet. Snudd på tragik!

Det är f ö inte bortkastat att lära sig psalmverser utantill på det sätt vi gjorde. Barn lär sig ofta en massa sånger, ta exempelvis ”Banan, melon, kiwi & citron”, så varför inte också sånger på ett äldre språk? Många av oss över 50 (?) har säkert fått en känsla för hur gamla respektive psalmers texter kan låta. Fler, även högutbildade, skulle då, om de hör en mening som ”den som är satt i skuld är inte fri”, lockas att söka efter upprinnelsen och inte tillskriva citatet Göran Persson (se Sbråk i går). Eller ens Ernst Wigforss. (Ja, usch, detta var ett krävande inlägg.)

Lite allvarligt men även en smula skrattsamt om den nya kanonen

Kulturkanon! Hahaha, så man skrattar. Om berörda kanonarbetare kan enas och få fram en sådan, så heter jag morfar Ginko. Det där senare är ett fint gammalt uttryck som används endast av undertecknad och ett par till, i alla fall om man ska tro träffar på Google. Eftersom det riskerar att dö ut borde man skicka det som förslag till de 100 (hundra) verk som ska utgöra den svenska kulturkanon. Morfar Ginko (se Wikipedia) figurerade i ett populärt radioprogram (Snurran) under ens tidiga barndom för sju decennier sedan.

Det satte spår i dem av oss som ännu kan hänvisa till morfar Ginko, ett fenomen gammalt nog (måste vara över femtio år) att kanoniseras. Nu skämtar jag förstås. Hur i helskotta ska hundra verk kunna utgöra något som samlar det här landets invånare på nåt kulturellt vis när all slags bildning tackat och gått för länge sen? På ett så konstlat vis uppstår väl ingenting?

Man grubblar ändå lite över saken när man i ett radioprogram om pengar, särskilt lånade sådana, hör en programledare säga att citatet ”Den som är satt i skuld är inte fri” tillskrivs Ernst Wigforss, svensk finansminister 1936–1949. Tack och lov var en journalist och författare samt insatt i ämnet (bl a det nya fenomenet att vara ”överskuldsatt”) i studion och kunde berätta att citatet ursprungligen kommer från Gamla Testamentets Ordspråksboken (22:7) och lyder: ”Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl”. Bibelöversättningen är den från 1917, givetvis. Men journalisten använde i sanningens namn den nyare översättningen och sa: ”Den som lånar blir långivarens slav". På en av Wikipedias underavdelningar, Wikiquote, som tar upp citat, står:

Den som är försatt i skuld är inte fri.
Ernst Wigforss 1932.
Detta citat har ofta felaktigt tillskrivits Göran Persson.

Wikiquote har inte lyckats spåra citatet till bibeln, enbart till Wigforss. En massa andra ställen 

(d v s träffar på Google) gör precis samma sak. Och på så vis kan man börja tänka på hur en kanon såg ut förr, man kan nästan kalla den bildning, den slags allmänfolkliga bildning som många (men förstås inte ALLA) stod för.

Men kära hjärtanes då, nu har man ramlat in i en urtid som måste beskrivas lite ytterligare, typ i morgon. Innan dess en kommentar till detta inläggs början där jag skrattade åt kulturkanonen (inte kanonen utan kanonen!). Informanten M lyssnade på P4 och ropade om en person som just intervjuades om något roligt och sa ”Vi får skrattsamma kommentarer om det”.