Hur bör svenskarna tala för att förstå varandra? Frågan kvarstår

Tips om vad man bör (ska, måste) se eller höra i underhållningssyfte lämnar en rätt oberörd. Skulle man följa recensenters och kritikers brutala råd hunne man dö framför nån skärm: ”Femton tv-serier du inte får missa! Etthundra filmer du MÅSTE se”. Så låter det (bl a) i den rika världen i dag. Jag litar bara på ett fåtal människors råd och tips beträffande ”upplevelser” inom konst, litteratur, musik. Man kan också vänta till saker korsar ens väg på andra sätt.

För ovanlighetens skull vill jag själv ”tipsa” om ett radioprogram, Förmiddag i P1: ”Engelskans inflytande på svenskan” (repris, som mycket i dessa dagar). Nu borde jag inte föregripa genom att ge egna synpunkter, men de är väl redan kända efter 3 114 inlägg i denna blogg. Så vi kör!

I programmet samtalar programledaren med Språkrådets chef. Denna är inte på långa vägar lika upprörd som undertecknad vad gäller svenska språkets tynande tillvaro. Nej, hon pratar glatt på som andra i samma bransch om hur stabil svenskan är i grunden. ”Arslet på bagare Dahl”, brukar informanten E utbrista vid känslan av vanmakt inför yttre hot. Och menar ungefär ”Nä, det var det värsta!” men detta verbala utbrott har fått fäste i E:s familj och duger fint som kraftuttryck för fler.

”Jag målar fan på väggen, hör och ser mer än vad som finns, anser överdrivet att svenska språket (liksom andra språk, förstås!) är utsatt för en enorm förstörelse”. Så enligt en del av mina belackare. Vad de säger spelar ingen roll, problemet kvarstår: Vårt modersmål upphörde för länge sen att vara ett gemensamt språk för större delen av befolkningen.

Språkrådets chef säger i radiosamtalet att man ska passa sig för att använda ett elitistiskt språk. Med det menas ”svåra ord”. Om man nu vet vad andra anser vara svåra ord, och p g a det talar ”enklare” till folket – då har man väl sällat sig till eliten? Eller vad säger bagare Dahl? Mest utmärkande för engelska inflytandet, påstår språkrådschefen, ”är plural-s, t ex att man skriver och säger avokados i stället för avokador eller vad det nu heter på svenska”.

”Ja, vad det nu heter på svenska” kan man kolla i SAOL, som ännu är en god hjälp även om det gafflas om den här i bloggen ibland. Med tanke på att de flesta professionella ”språkvetarna” verkar anse att ett, för var och en individuellt, blandspråk är OK, uppstår en del frågor.

Hur bör undervisningen av svenska se ut? Kan lärare alls förmedla dagens språk och, inte minst, korrigera felaktigheter? Finns kanske inga fel? Hur i i all världen ska invandrare kunna lära sig svenska? Vilken svenska ska de lära sig? Eftersom det är en sjujäkla jättekoncentration – politiskt – kring denna senare fråga, bör samtliga höga vederbörande ta sig en funderare.

Det är nästan så att man tycker att väl mycket kallas "på riktigt"!

Gårdagens inlägg var aningens svårbegripligt, även för den som skrev det. Men det är inte lätt att sätta ord på det som tidigare var konkret och påtagligt. För att inte säga ta-på-bart (på-tag-bart?). Är det så att den ökande mängden bildliga uttryck – såna med ursprung i den ”verkliga” världen – bidrar till känslan av att allt fast förflyktigas fortare än fordom?

Alla bloggens fem läsare måste känna till undertecknads aversion mot den här rörelsen i språket – från en riktig tillvaro till något fluffigt. Det har pågått länge. Minns när viktigt folk började säga sånt som ”vi måste sätta oss ner och titta på det här”. En konkret handling frammanas inför ens inre syn, men visar sig vanligen innebära ingenting.

Naturligtvis vet jag att det finns många uttryck i språket som gjort resan (hehe, "resan"…) från den reella världen till den icke-reella, men de har bara blivit så många. ”Ducka” är vad man gjorde förr för bollar, nu betyder det ”undvika”. Man läser om politiker som ”duckar problemet”. Och inte ens ”duckar för”, som man sa angående bollarna. Skratta inte åt mig, jag försöker bara leverera värde!

Rimligen känner fler av detta! Tänk på politiker som desperat försöker beskriva en frågas allvar: ”Det här är allvarligt! På riktigt!” Detta lilla två-ordsuttryck har blivit mycket vanligt, på riktigt. Så här skriver (säger) Försvarsmakten: ”Höstens upprepade kränkningar visa att hotet är på riktigt, säger överbefälhavare Michael Claesson i sin årsfilm”. Är inte ”på riktigt” barnspråk? Borde inte en ÖB säga att ett hot är på allvar? Eller är verkligt?

Det är det här som känns knepigt: att verkligheten s a s duckar sig själv. Eller så blev vi äldre kvaddade på 50-talet av en poppis barnlåt. Alice Babs sjöng tillsammans med dottern Lilleba, och i sången hittade modern på olika händelser med en seriefigur i huvudrollen. Efter varje ”skämt” frågade Lilleba: ”Är det på riktigt”. Och mamman svarade: ”Nej, det är bara på låssas”. Många gamla hör en barnröst när samtiden, t ex ÖB, använder frasen "på riktigt".

Man tar en match med den nya gud som kräver ens totala lydnad

Det finns otroligt mycket att inte skriva om. I går beskrevs på denna plats att det kan vara svårt för en skribent att inte ha ett ämne. Fast egentligen är det jättelätt. Med tanke på hur nu världen, som vi känt den (variation på ett uttryck som förmodligen tagits över från engelska) övergått till en annan dimension, verklighet, digital variant eller parallellt universum, blir icke-ämnena allt fler.

I dagarna har t ex en stor icke-nyhet dykt upp i alla medier, ”nyheten” kallas Nyordslistan. Nån gång, kanske för en femton år sen, låg säkert begreppet IRL på en sån lista. Sidan ”Internet-

kunskap” skriver följande om förkortningen, egentligen en engelsk förkortning av ”in real life”: 1) För att beskriva det som händer i den fysiska världen. 2) För att beskriva hur en person är i verkliga livet kontra hens digitala identitet.

Man är enkel, man är platt och närmast tvådimensionell. Som inte ens äger en digital identitet. Mitt upp i torftigheten kan man känna en stilla lycka över just det. Och med tanke på ens höga ålder behöver man varken sakna eller hinna träna på en alternativ identitet.

En aning störande är att så mycket mänsklig verksamhet liksom lyfts (sänks) till en ickeverklig dito. Allt tack vare Det Digitala, vars kärna närmast påminner om gamla gudar man icke skall hava andra jämte sig: De går icke att ta på, de bestämma det mesta i tillvaron och kräva lydnad.

Varje dag drabbas man av en förfärligt luftig flyktighet, som trots sin icke-verklighet ändå kan skaka om en rejält emellanåt. T ex vid beställande av en verklig vara, en grej/sak/mojäng. Följande rad kan dyka upp på skärmen: ”Gäller endast i fysisk butik”.

Jodå, jag grejar delar av den här halvverkliga världen och vet att motsatsen till fysisk butik betyder ”online-inköp”. Ändå känns det hånfullt med begreppet ”fysisk butik”, saken jag beställer finns ju på riktigt, är fast materia och existerar, som sagt, i den riktiga världen. ”Riktig”, förresten, vad betyder det? Under morgondagen meddelas mer metafysik.

Det finns ingen enda dagsslända, men dagsländor är det gott om

Ett jättetråkigt tema för krönikor, kåserier och andra slags texter är när författaren berättar för läsaren att hen inte kan komma på något att skriva om. Huvudet är tomt. Nu gick det att avvärja ett sådant problem ytterligare en gång, ty informanten M ropade i förtvivlan: Vad fan säger och skriver folk krigsföring för?

På så vis kommer man osökt in på foge-s-ens vara och icke-vara. M har tidigare ropat på samma sätt om brottsmål och tidsplan. Själv hörde jag någon tala om en dagsslända och tänkte att den kunde bli föremål för genomgång någon gång.

Eftersom detta s är ett ständigt spörsmål för pöbeln, kan det vara intressant för denna att veta hur man går tillväga för att ta reda på mera. Googlar man bara orden foge-s och Frågelådan kommer man till ett ställe där saken utreds ganska så rejält. Efter en basgenomgång skickar Språkrådets Frågelådan spörsmålet vidare till SAOL.

    Dagslända, Ephemera danica. Bild Marcel Karssies, Wikipedia

I den ordlistan är det bara att söka på de fyra nämnda orden och snabbt som attan få veta att några dagssländor ej finns, vare sig insekten eller modenycken. Däremot finns båda slagen som dagsländor. Krigsföringen finns inte heller, vilket krigföringen gör (tyvärr, vill man tillägga).

Brottsmålet lyser också med sin frånvaro till förmån för brottmålet. Slutligen tidsplanen som fick M villrådig och ropa ut ny vanmakt: ”Man kan ju för sjutton inte svenska själv längre!” Jag tyckte samma sak: varianten med s lät ungefär lika bra som den med. Och där kom ett vanligt stöd från SAOL: när man velar mellan två varianter brukar båda funka.

Så här skriver ordlistan: ”tids|­plan hellre än tid|­plan”. Om man talar om en berättelses olika tidsplan – ja, då är varianten med s den enda som ges. Sånt här finlir har äldre människor med svenska som modersmål haft en ganska osviklig känsla för. Den är förstås på väg bort eftersom ingen vikt längre läggs vid språket.

Mellandagsbabbel om AI-sjabbel* + språktrubbel före nyårsbubbel

Framåt slutet av året är många trötta och utsjasade* av traditionens grepp om dem. Inte för att man längre upplever barndomens stillhet och väntan: helgerna präglas nu främst av mammons käftar kring mänskorna. Men det här vet ju alla: så ser de nya traditionerna ut.

Utom för någon enstaka unik informant, A, som tillsammans med sin partner, C, läser Lille Viggs äfventyr på julafton, en ”julsaga på prosa med versifierade diktinslag”, som Wikipedia förklarar. Men det finns väl något mellan Viktor Rydberg och Temu, kan en balanserad lagomperson tänka uppgivet.

”Anglofieringen är inte alls något stort problem!” utropade en yngling i den nära kretsen, när undertecknad talade om det egna intresset och övriga hade synpunkter på världspolitiken respektive  favoritinfluerare som det var synd om för att dessa var hatade, hotade och kränkta.

Vid såna tillfällen, det måste förtäljas, skulle det aldrig i livet falla mig in att korrigera andra messerschmittar och säga att det minsann heter ”anglifiering”. Ej heller rättas de som säger ”apparation”. Det heter ”apparition”. För man får passa sig, de flesta av oss har en del feluppfattningar i bagaget, några av dem hänger med livslångt. I och för sig kan de vara intressanta, som att många tydligt säger ”till exempelt”. 

I vissa fall går det att förstå/lista ut hur felen kommit till, men med exemplet exempelt stöter man på patrull. Det gör däremot inte den stora nätgemenskapen. Den som googlar meningen ”Varför säger många till exempelt?” erbjuds fler svar än den önskar. Där kan man botanisera och ha sig. Först i den svarande kön ligger numera AI-översikten som har en mängd förklaringar, bl a en som avslutas så här:

Det är ett exempel på hur talat språk ofta skiljer sig från skriven text, där sambandsord som "till exempel" används för tydlighet, men en extra 't' kan slinka in i slarvigt tal.

Den artificiella intelligensen bör lära sig att det heter ”ett” extra t. Som kompensation för sina brister avslutar AI-n hela ämnet med en sammanfattning: "Det korrekta är till exempel (utan 't' i slutet), som betyder för att ge ett exempel eller till exempel". Om nu allmogen svävar i ovisshet angående ”till exempel”, står här i svart på vitt att det betyder ”till exempel”.


*Sjabbel kan även stavas schabbel, och utsjasad utschasad!

Några andra lirare och lilla jag kommer snart inte att haja klyket*

”Några andra lirare och lilla jag, har satt upp en skiffelgrupp i vårat lag”, sjöng Nacka Skoglund 1958. Vi på bonnvischan (då som nu hela Sverige utanför Stockholm) lärde oss ordet ”lirare” (spelare). Förmodligen lärde sig de flesta svenskar ”lirare” runt 1940–50.

Egentligen är det en misstanke baserad på ett löst bevis, nämligen det faktum att ”lirare” (eller verbet ”lira”, för ”spela”) inte finns i SAOB där dock artikeln om diverse liror (enbart substantivord) skrevs 1940. Å andra sidan är inte SAOB känd för att snabbt som attan ta med slangord. I de andra två stora ordböckerna åker mode- och slangord skytteltrafik.

Till ens stora förvåning är nu verbet ”lira” plötsligt MYCKET använt. I ett sällskap runt ett julbord talade någon om saker som ”lirar” med varandra. Det var många olika företeelser som "lirade" med varann. Och i ett facebookinlägg skriver en moderatlirare (förlåt): ”Blåa partier har alltid min röst men det här lirar inte med arbetsgivaravgiften som slår världsrekord!”

Som vanligt är jag sent ute. I en dansrecension från 2015 skriver recensenten: ”Med sturskt självförtroende har Rydman lagt örat mot Stravinskijs romantiska klassiker från 1910 tills han hört det som får honom att börja ticka, det som lirar med hans puls, inälvor och beats”.

SAOL skrev samma år, 2015, om lirare: ”substantiv ~n; pl. ~, best. pl. lirarna (vard.) äv. om person i all­mänhet”. I SO (2021) beskrivs lirare så här: ”person som är skicklig på att spela boll el. (någon gång) musik­instrument”. Jag själv talar sällan om fotbolls- eller liraspelare, men kan ibland säga ”lirare” istället för personer, enda betydelsen hos SAOL.

Ännu har inget i min värld börjat ”lira”, alternativt ”inte lira” med annat. Vad betyder då verbet i sin nya användning? Googlar som en blådåre, på engelska tycks det innebära ”works with”. Vi kan säga ”funkar med” eller ”överensstämmer med”. Dessa fraser kan också varieras på en massa olika sätt, men snart finns bara "lira". Fröjdens I fåkunnige, vars ordskatt går till spillo!

*Haja klyket är gammal slang för "förstå språket"

Man sitter i sina tankrar och sitt schyffe och siar om framtida gehör

En radioreporter avslutade sitt reportage med ”det får framtiden sia om”. Vänta nu, vad brukar det vara som framtiden ”får”? Jo, den brukar ”få utvisa” ett och annat”. Verbet ”sia” betyder ”förutsäga” eller ”spå”. Människor brukar göra detta. Siare, t ex. Konstigt av en framtid att förutsäga framtiden. Det blir mycket meta i dagens språk, och då avses inte meta.

Mindre svår men ändå uppstoppande av ens förståelse i förstone var en ytterligare reporter som sa ”folk får bo i sina skyffen”. Ett endaste lite felaktigt sje-ljud (som borde ha varit ett tje-ljud!) och man tvingas söka i hjärnans skrymslen: ”Aha, kyffen! Det har inget med Henrik Schyffert att göra, m a o”.

Det är så att man vill sno ett par ord som stod i ett nyhetsprograms textrad nere i hörnet, den som oftast är felstavad, så även här: ”blockad av oljetankar”. Om man stjäl den frasen kan man ha den till att beskriva ens sinnestillstånd då och då.

Sånt här var förr klassiska fel, nu spelar de ingen roll: ”en tanke/flera tankar” resp ”en tanker/flera tankrar”. Dessutom har SAOL och SO nu tagit in ”blocka” som variant av ”blockera”. Som f ö heter ”block” på engelska. ”Blocka” är så ofta använt – ”han blockade mig på snapchat” – att det satt sig i den svenska hjärnbarken.

Men så finns även ”blockad”! Det betyder ”av­skärning av alla ekonomiska förbindelser med före­tag, land etc” (SAOL). Nyheten gällde alltså ”blockad av oljetankrar”. Registrerar man först den felaktiga pluralen​ – ”tankar” – kan det gå som för mig.

”Va? tänkte jag, ”hur kan man bli blockerad av oljetankar? Nytt uttryck, kanske? Oljetankar? För att de halkar omkring?” Det här är ett exempel på hur det kan gå när folks tankrar leds fel! Resultatet blir oljat  snömos. Än är det svårt att få gehör för vad omgivningen anser vara petitesser. Men det går att sia om att detta gehör kommer. Omsider.

Även om en film får dåliga recensioner har arbetet krävt sin tribut

Sämsta kopplingen mellan bild och text som förekommit i bloggen

Mer nutida icke-språk-, o-språk – eller vad man nu ska kalla det. Här följer en historia ur det verkliga livet: En skådespelare var arg på att en film fått dåliga recensioner. Det var kollegialvänligt tänkt, han själv var inte med i filmen. Men det retade honom att sågningen begicks med brutalt elaka ord. Förståeligt, fast det är sällan världens tilltal är särskilt poetiskt vackert numera.

Han ville beskriva hur tråkigt det är att få såna recensioner när man lagt ner stor möda på sitt arbete. Även en dålig film tar lång tid, påpekade han, och ville därefter beskriva elakheten med hjälp av en språklig bild eller liknande, och sa att man kanske inte ska: ”kalla ungen ful till föräldrarnas ansikte”.

Det här är inte bra. På engelska säger man saker (ovänliga sådana, vanligen) ”till någons ansikte”. På svenska har vi uttrycket ”ljuga någon rakt upp i ansiktet”. I skrivande stund (en fras som proffsen använde förr) är jag inte säker på om man även i Sverige säger otrevligheter rakt upp i ansiktet på folk.

Däremot är jag rätt säker på att man inte använder formuleringen säga något till folks ansikte. Jag hör det i filmer (förmodligen amerikanska sådana): ”say it to my face!" Och en svensk brukar formulera det hela som något i stil med ”säg det rätt ut!”. För femtielfte gången: man bör ge fan i andra språks egenheter i form av idiomatiska uttryck.

Det enda jag helst inte vill tappa är den go-to jag köpt som to go

De är många, de engelska fraser som satt sig i den svenska språksjälen, detta p g a att folk bara följer med strömmen. Det där lät anklagande, men naturligtvis är det så att många inte tänker lika intensivt på – eller känner för/emot – ord- och språkval som andra.

Bland de många uttryck som redan sitter som berget är ”tappa det” med innebörden ”tappa förståndet, bli galen, bli tokig, få spader/spatt/fnatt”. Svenskan har ett oräkneligt antal fraser som nu ersätts av ”tappa det” (från engelska ”lose it”).

Häromdagen, en banal händelse, mja, rätt kul egentligen, scenen var en simhalls omkläd-

ningsavdelning: En yngre kvinna stod och spelade upp ett slags clownroll, gjorde miner och utstötte roliga ljud. Det såg milt sagt udda ut, men när jag passerade dörren till hennes omklädningsskåp stod ett litet barn där bakom. ”Jaha”, sa jag: ”jag såg först inte att du hade någon publik!” Kvinnan förstod genast det roliga i situationen och svarade: ”Haha, du trodde att jag tappat det helt, va?”

Detta uttryck är inte tillfälligt, man hör det överallt. Och det är inte ensamt. Ett ännu mer (om det går) irriterande uttryck är ”to go”. Det används om det icke så komplicerade ”ta med” och används synonymt med ”take away” i fråga om mat, kaffe eller vad det är man bär med sig hem.

I ett radioprogram om chokladens roll i människors liv, skulle en kille beskriva skillnaden mellan en enkel chokladbit, något man bara stoppar i sig av sötsaksbegär eller liknande, och de gånger man är kräsen. ”Jag äter gärna kexchoklad, sa han: ”men en kexchoklad är inte min go-to när jag vill ha en chokladupplevelse”.

Både ”to go” och ”go-to” är ett par ytterst idiomatiska uttryck på engelska. Nån som inte kan välja vad den vill äta kan säga ”I'm having pizza, that’s my go-to”. Det översätts enklast med ”favorit, första val”. Visst är frasen min go-to jättekonstig? Det vore lika underligt att kalla sitt förstaval i situationen för min gå-till. Idiomatiska uttryck i ett språk borde vara det sista andra språk snor. Om du frågar mig (ett uttryck som likaså har engelsk bakgrund, vad man förstår).

Så sant, så sant: julklappar bör förmedla något om vem de går till

Ska man behöva ta tillbaka något man hävdat i hela sitt liv? Ja, ibland blir det så. Det går väl att fortsätta vara skeptisk om man ger sig fan, men det kan ändå hända att jorden skälver och Fenrisulven slipper lös. Här är problemet: Undertecknad hör till dem som säger ”han är rikare än mej” (tar "rik" för man är så trött på ”större än”). För det får man belackare.

Det finns ju ett underförstått ”är”, hävdar de sen urminnes tider: ”Han är rikare än jag är!” heter det!!! Nu kom en smäll från Hjärt- och lungfonden som visar att man har fel. Och detta sker genom att fondens copywriter har gjort vad jag brukar göra, använda objekts- istället för subjektsform. Då framstod det tydligare. Såvitt man begriper. Så här löd fondens annonsrubrik: ”AI hittar fler sjukdomar än oss människor”.

Här förmedlas förtjänstfullt vem det går till

Först gick den oreflekterade tanken så här: ”Va? Fler än 8 miljarder sjukdomar?” Annonsens ingress lugnade läsaren: ”Den missade 14 gånger färre diagnoser än människor gjorde, säger Linda Johnson, docent vid Lunds universitet”. Alltså: rubrikens ”AI hittar fler sjukdomar än oss människor”, borde ha skrivits ”AI hittar fler sjukdomar än vi människor”. Med det underförstått nesliga: ”än vi människor gör”.

Har inte diskuterat med någon stjärngrammatiker än, möjligheten att bli rentvådd finns, men är nog liten.

I vilket fall som helst börjar även svenska i allmänhet

bli svårtydbar: vad säger folk egentligen? Till ett av årstidens döträliga reportage om julfirande, råd och tips etc, fanns en från TT med bildtexten: ”Presenter kan bli fel om de inte förmedlar något om vem de går till”.

När bokstäver blivit woke (pk) då smälts nog bergen snart till glöd

Ofta undrar man över sånt man aldrig får svar på. I ett underhållningsprogram i radio sa olika personer ”Timbukt” och det gick att av sammanhanget förstå att de menade artisten Timbuktu. De var i femtioårsåldern, inga tonåringar, och kanske var Timbuktu en artist från ”deras” tid, så pass att de använde smeknamn? Det vore ändå kul att veta varför de inte orkar lägga till slutvokalen i artistens namn.

Allt som nu kommer ur var mans mun är, som bekant, skitkonstiga grejer. Förresten är det inte var mans mun alls, antagligen sitter minst halva folket som frågetecken gällande såväl talat som skrivet språk. Och när vi väl är inne på interpunktion,  där vi hamnade p g a frågetecken, så finns en besynnerlig användning av ett tecken. I ett radioprogram om arkeologi – intressant som ofta av det man hör/läser och ibland förstår. Där nämndes ett skiljetecken: /. Snedstreck, heter det på svenska. De engelskmarinerade vet att ordet på engelska är ”slash”.

En av arkeologerna berättade: ”Här ser man vallen slash muren”. Det är klart, slash-et kan innebära både ”eller” och ”och”, och här var kanske professionen osäker om huruvida det man hittat mest funkat som mur eller vall, eller båda. Men i de flesta fall man hör ”slash” betyder det ”eller”. Ägna en liten minut åt att fundera över hur det som är en oerhört vanlig svensk konjunktion kan få engelsk översättning av vad som på det språket är ett skiljetecken som betyder ”och/eller”!
     
Den tid vi alla oförskyllt hamnat i är inte klok. Nyligen hände en viktig sak hos det som kallar sig ”the land of the free”. Den korrektionsanstalt det numera utgör, utgick nyligen med nyheten att anstalten skulle byta typsnitt i sina skrivelser. Här SVT Nyheter:

USA:s utrikesminister Marco Rubio rasar över att Bidens administration för två år sedan bytte från det klassiska typsnittet Times New Roman till det mer digitalanpassade typsnittet Calibri. Han kallar bytet ”slösaktigt” och ”woke” – och meddelar nu att det återigen är Times New Roman som gäller.

Calibri infördes 2023, då ”det ansågs mer anpassat till digitala skärmar”, samt att typsnittet var "enklare att läsa för personer med lässvårigheter”. Själv skriver jag med Cailbri, är nöjd med det och/eller vet inte varför. Man är väl lite pk, helt enkelt. Slash gammal.

Vanlig maktlöshet tycks vara på väg att få ett annat innehåll

Verkligheten ändras snabbt, har någon märkt det? Då sker det även grejer med språket. Och, som min favoritkommentar från språkproffsen lyder: ”Språk förändras alltid, förstår du!” Jo, jag förstod det själv efter studier där ämnet språkhistoria ingick. Men det var på 70-talet, en annan tid än nu, och språkhistorien var också en annan. De förändringar man lärde sig var såna som pågått i hundra- eller tusentals år, i alla fall sedan de första nedtecknade språken.

Man hamnade då hos sumererna med kilskriften och egyptierna med hieroglyferna. Slår man på ”urspråk” eller ”protospråk” kan man därifrån nysta sig fram till vår tid och de allt snabbare språkförändringarna. Bara de senaste 20-30 åren bär syn för sägen. Det är hur som helst kul läsning, om man inte föredrar julfilmer med mer förutsägbart upplägg. 

Personligen fick jag just en julhjärna, den blir lite mer andligt lagd. Senaste teorin (min, det går att sluta läsa här…) handlar om ord och begrepp som valsar mellan konkret och bildlig innebörd (”valsar”, t ex). Detta är i sig inte konstigt, så ser kanske alla språk ut, men idag fick jag raptus (släkt med latinska ordet för ”rycka”).

Ett radioprogram handlade om konsten (mja, företeelsen, snarare) att fuska. Där kom de talande in på människor med makt och människor utan densamma. De flesta av oss tänker på de första som ”maktfulla/maktfullkomliga”. Men, och här är det lätt att hoppa till, personer utan makt (de flesta av oss) kallades ”maktlösa”. Stopp och belägg, tänker den språkskadade mänska som här skriver. SAOB ger betydelser som ”vanmäktig, oförmögen”. Ganska lattjo, ”oförmögen” är det något liknande med: det gäller inte stålar, utan är ett sinnestillstånd.

Så gick mina protesterande tankar mot radiomänniskorna som menade att ”maktlös” betyder utan makt. SO förklarade: ”som helt saknar in­flytande över personer, ut­veckling och dylikt”. Man kan dra slutsatsen (min paradgren) att ”maktlös” är på väg att röra sig från själsliga skick till de mer materiella: utan makt, utan pengar, villa, vovve, volvo.

Kulturspråket producerar som företagsditot fram sina floskler

Det är en hårfin gräns (en ”fin linje” som engelsköversättande svensktalande säger) mellan s k företagsfloskler och kulturfloskler. Man kanske inte bör skilja dem åt ens, floskler är alltid floskler om än i gyllne dosor (kulturell referens!).

De första riktigt tjatiga varianterna i kulturvärlden var de ständiga beskrivningarna i recensioner. De är så vanliga nu att många inte längre reagerar, det är mig bekant. Men detta blogginlägg handlar om en egenupplevd leda.

Såååå mycket var det som plötsligt grep tag och berörde. Det fanns fler av de där innerliga tilltalsvariantera, men åldern skänker människan glömska: den blir ibland irriterande, ibland lindrande. Nu är det svårt av via KB hitta tidpunkten för när ”beröra” flyttade från den konkreta världen (”det här regnområdet berör främst nedre Norrland”) till den abstrakta (”hans senaste låt berööör”).

Problemet med datering beror på nån slags digitaliseringshistoria hos Kungliga Biblioteket. Den har lett till material från många fler svenska tidningar (om man nu söker i avdelningen ”Dagstidningar”). Men det går ändå att se hur ”kulturberörandet” ökar mot slutet av 1900-talet. Den som har ögon och öron lägger också märke till detta nya känslospråk.

Jo, ”bränner till” är en ytterligare floskel som används när något ”griper tag och berör”. P1:s kulturavdelning sände häromdagen ett program betitlat: ”Litteraturåret 2025: här är böckerna som brände till”. Ett annat program beskrev en biografi, om vilken en kulturjournalist sa att den ”gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser”. 

Hm. ”drömmer fram” – vad konstigt, det händer även mig, fast jag brukar bara se bilder framför mig (ironi). Man är en enkel sate. Som även skrev fram ”skriva fram” i bloggen 15 december. Nej, nu ska här tänkas fram lite juljox, kanske ska även något bakas fram. Och lagas fram samt läggas in fram. Sill, kanske.

Svensk frågestund: äta eller läsa wraps? Vara sassy eller classy?

I dag leds SvD till stupstocken! Tidningens podd ”Politiken” antar man vara robust, intressant, saklig och berikande. Poddens journalister hör till de namnkunnigare. Så här stod det nyligen i webbtidningen under rubriken ”Politiken Wrapped”:

Det blir våra fem populäraste avsnitt och det blir top and bottom energy hos Ulf Kristersson och Alexander Stubb. /…/Dessutom: är Elisabeth Thand Ringqvist sassy eller classy vampyr?

Här ska först användas egen och allmän empiri: ”wrap” kände jag bara till i betydelsen ”mat i bröd” eller ”slå in” (i papper o dyl). Kanske har man även hört ”wrap it up” med innebörden ”summera, sammanfatta”. Det senare visade sig vara ganska nära. Med ”wrapped” plus poddens namn, ”Politiken”, avses ”årlig sammanfattning/sammanställning” av den.

Det tog ett tag för en halvbildad äldre att leta fram. Och så är man bara halvbildad på det löjliga viset, det som gjorde att svenskar förr (hedenhös) kallade sånt ”årskrönika”. Ens ”top energy” sänker sig snabbt till en ”bottom energy” vill man utbrista. Fast svagt.

Beträffande E T-R:s vampyrskap gick ena delen lätt: ”classy”, låter bekant. Med ”sassy” var det värre, även om jag hört ”sissy”. Nåväl, några av betydelserna för ”sassy” är (enligt diverse nätkällor) ”fräck, busig, kaxig, livfull”. Eventuella slutsatser att dra överlämnas med, som det heter, varm hand åt läsaren.

Folket, alltså Folket, har ibland ämnen det vill föra fram i programmet Ring P1. Där sa en man följande, apropå vad nu diskussionen gällde: ”Det här är bara lappri”. Man studsar av glädje: ”Det vet jag vad det är!” Om man vill kan man även säga ”skitsaker”. Eller uttrycka sig mer hyfsat och använda ”bagateller, strunt, obetydligheter”.

SO lägger till att det är ”något ålderdomligt” (som man själv). SAOB skänker åt läsaren etymologin: ”fornsvenska lappari, lagning, reparation, danska lapperi, lappning, skräp, lappri; av medelnedertyska lapperie, bagatell”.

Det händer att man går upp i limningen och blir stressad över det

Hjälper med det som gått upp i limningen. Eller dem som har problem med dimma?

Nyligen, 13 december närmare bestämt, råkade en AI sättas på att översätta Staffansvisan. Det blev kajko. Och en typisk ”nyhet” av miljoner som knappt uppmärksammas av större medier. Dessutom försvinner sånt ur pöbelns och mediers minne på fem röda. Det går ju undan nu.

Språkliga tabbar har redan varit många och kommer att bli fler. Vem orkar bryr sig (fuling, hänvisning till bloggen 14 december), tycks merparten av folket tänka. Dock inte alla. Jag, t ex, ser alla träd i skogen. Nja, det där var inte jättekul. Försökte skoja oppanpå den gamla sägningen (fuling man ofta hör, kanske från engelska substantivet ”saying”) som lyder ”man ser inte skogen för alla träd”.

Jo, börjar man upptäcka en speciell språkgrej är det lätt att hitta fler exempel. Man behöver bara gå ut och handla i sin närmsta butik. Då kan det stå en bil på gatan, en firmabil. Den här gången fixar firman ”foglossningar” (inte sjukdomstillståndet!), men gör inget åt ”dimman”, som ju en engelskspråkig skulle tro av kombinationen ”Fog Team”.

Nu kan det förstås lite skämtsamt när, i ett namn, ett ord är svenskt och det andra engelskt. Kallade man sig ”Fog-teamet” skulle roligheten undvikas, eftersom team används mycket på svenska numera. Med svensk böjning slipper någon tänka ”dim-teamet”, även om ett sånt också skulle kunna göra nytta. Men ibland kan jag ”ha väldig stress över sånt här” (fuling ur radion).

Här skrivs inte bara FRAM utan "lite hit, lite dit, lite hur som helst"

Efter en del utflykter bland människors klädedräkter, eller kanske snarare brist på, återgår bloggen till språkdräkten. Både är lika nonchalerade av omvärlden, d v s det uppenbara försvinnandet av dem är inte av intresse för så många. Men i bloggen adresseras (det där var en fuling) det mesta.

Ja, förresten, parentesen nyss beskriver en bra idé. Från och med i dag införs kommentaren ”fuling” efter vissa ord som används, d v s det slags ord som undertecknad anser vara av invasivt slag och har negativ inverkan på den språkliga mångfalden (kanske redan en fuling: man kan säga variation!). Ibland gäller det engelska, men det kan även handla om begrepp av floskelkaraktär. Använd fantasin, man kan f ö inte missa dem!

Ett ord som jag vill gå efter (fuling, snott av ”go after”, som betyder ”jaga, förfölja” m m) är det våldsamt använda ”take”. Det kan väl hända att man är fördomsfull eller nåt, men det är speciellt trist att kulturjournalistiken faller i farstun för ett utländskt begrepp som bara betyder ”tolkning, variant av, syn på”.

Här den senaste meningen i genren: ”Deras take på Kapitalet…”. Det rör sig om Karl Marx Das Kapital, i dagarna spelad som dansteater på Dramaten. Min take på det hela är bl a att ord som take ogenerat kommit att användas i svenska kontexter (fuling, ”sammanhang” går bra).

När vi ändå befinner oss på kulturell mark, varför i faderuttan sägs författare i dag skriva FRAM händelser, situationer, skeenden? Vad gjorde de förr? I vilken riktning skrev de? Man undrar. Här är mer från den kulturella medievärlden, ett par citat, alltså: ”Han skriver fram en författare som skriver ut sig själv ur litteraturen”. Ålrajt, här skriver han (tror det handlade om Krasznahorkai) även UT UR, man tackar för variationen! Om samme författare sas också att ”han skriver fram änglar”.

Gissa vad jag gör. Jo, skriver fram viss irritation angående ett modersmål i upplösning.

PS I rubriken finns en titel till en 40-talslåt, oftast sjungen av Edvard Persson

Svensk adjektivböjning är ännu inte solklar för AI-hjälpredan

Nu rör sig bloggen – med luftig lätthet – från den avklädda modevärlden, till den ofta lika dåligt klädda språkvärlden. Dagens område är vädret, de två första exemplen kommer från väderleksrapporter. I den första sa en tv-meteorolog att något ”indikerade på” vad-det-nu-var. Med fermitet vill man påstå att det antingen heter ”indikerar”, utan preposition, eller ”tyder på”, som är en typisk idiomatisk fras, like it or not, som svensken säger!

Det andra exemplet kommer från väderleksrapporten i P1, där meteorologen sa att, vid någon tidpunkt, ”solen kan visar sig”. Så lätt hänt att råka säga fel, säger någon. Javisst, säger även jag, men detta fel är inte lätt hänt, fast numera ofta gjort. Informanten AC påpekade just det här för länge sen: ”varför använder så många presensform för verb efter hjälpverb? När det ska vara infinitiv”? En ganska anonym sajt skriver så här om saken:

Efter hjälpverbet så står alltid det "vanliga" verbet i naken form. Det saknar ändelse. Man kallar denna form infinitiv. Infinitiv står också tillsammans med ordet att. Man säger att ordet "att" är ett infinitivmärke.

Just i dag struntar vi i infinitivmärket att, det gör redan så många utbildade och bildade, vilket innebär att denna brist inte längre är möjlig att åtgärda. Som en liten AI-knorr (det kommer att finnas många framåt…) kan nämnas att den artificiella intelligensen kanske hittar samma Googleträffar som Sbråkmakaren. I frågan om verbform efter hjälpverb ger AI-översikten följande beskrivning:

Efter hjälpverb i svenskan står alltid huvudverbet i infinitiv (grundform), inte presens. Hjälpverbet böjs i tid (t.ex. presens: kan, ska, vill, måste eller preteritum: kunde, skulle, ville, måste), medan huvudverbet behåller sin "naken" grundform utan ändelser, ibland med "att" som infinitivmärke

Här finner vi två skojigheter: 1) AI måste lära sig kongruens, det heter ”sin nakna grundform”. 2) ”Naken form" är ett begrepp man sällan ser i grammatiska texter, men här var den. I två! Lustigt nog anknyter detta bakåt, till gårdagens inlägg om ”casual nakenhet”. Fast ändå inte. Men casual kan det kallas.

Gåta: Dagens feminister klär sig ofta som gårdagens sexobjekt

Så här kan det också bli: i går handlade rubriken om det som är på väg att bli dagens text. Allt började med att en skådespelare häromdagen påstod sig vara ”ganska casual kring nakenhet”, varvid jag lite skämtsamt skrev ner ordet casualkausualitet. Men så roligt är det inte, för jag vet knappt vad jag menar. 

Hon t h är klädd för kalas. Bild Lena Fedorov, Unsplash 

Det har dock med orsak och verkan att göra: ”Om kausalitet råder mellan två fenomen, kallas det ena orsak och det andra verkan” (upplyser Wikipedia). Utan att dra in Aristoteles och Kant ska några iakttagelser presenteras. Så länge man kan minnas verkar filmer, bilder, konserter m m sälja bättre om det finns mer eller mindre nakna brudar med.

Det är en gammal iakttagelse. För länge sedan, i ens ungdom, sas det att kvinnor utgjorde  sexobjekt i alla möjliga sammanhang. Nu styr flickor och kvinnor ut sig så att de ser ut som ännu tydligare sexobjekt, men de hävdar med kraftfull stämma att så inte är fallet. De bestämmer själva, säger de. Och tillägger ofta att de är feminister.

Man kan väl få bli förvånad? Som Sbråkläsare vet har ibland inläggen kommenterat popartister som uppträder i trosor och dansar runt i pornografiska koreografier. Det måste alla ha sett, eller har jag hittat på det? En koll på senare tids modevärld visar att trosklädseln även hör till det chica och fashionabla.

De här tankarna kom till av ordet ”flasha”,

som bl a betyder ”blotta sig”. Och så av skådespelaren med en casual nakenhet. Mig

är bekant att även männen är på god väg in i sexojektsvärlden. Men för alla kön verkar casual nakenhet bara finnas hos dem som

inte är särskilt gamla samt har vissa utseenden,

både vad gäller plyte och kropp.

Många unga flickor plågas av "förebilderna", och det talas om det hela tiden. Inget kommer att ändras, för människans hjärna är så "casual" att det stänker om det. Läs: Pengar styr.

I slutet av dagen vinner kausal nakenhet i mode och annorstädes

En gammal klagande mänska kan ibland (sällan) bli väldigt upplyft av klartänkt ungdom.

Efter att för femtionde gången ha irriterats av uttrycket ”i slutet av dan” (yttrat av något slags influerare), googlade jag frasen och fick, tack och lov, upp en text i Ergo. Det är en tidning som enligt uppgift bevakar Uppsalastudenternas intressen. Artikeln var inte purfärsk, den skrevs 2020, och inledningen lyder:

Utveckling av språket i all ära, men ibland går det lite väl fort. Det är en sak att slänga in lite etablerade anglicismer här och där eller riktiga engelska ord och fraser (ibland saknas ju faktiskt en bra svensk motsvarighet), men ofta blir det bara fult eller rakt av fel. Vi har listat några halvdana översättningar och felanvändningar av engelska uttryck som vi stör oss på.

Nummer ett på den listan är alltså just det där med ”i slutet av dagen”. Här överlåts åter åt de Uppsalastudenter som imponerade med Ergos text:

En kvantitativ språkanalys av årets Paradise hotel har visat att “i slutet av dagen” är ett av de mest förekommande uttrycken. Det låter som den svenska klarspråksversionen av boken “The remains of the day”, men är i själva verket bara en usel tolkning av “at the end of the day” som engelskspråkiga använder sig av som avrundning inför en sensmoral eller slutsats. Det finns utmärkta uttryck med samma innebörd på svenska – “när allt kommer omkring” eller varför inte det beprövade “till syvende och sist”?

Egentligen skulle dagens Sbråkepistel ha haft ett vrålfeministiskt anslag, men det får vänta tills det går att formulera sig utan att ilska spränger sönder en. Det gäller förrgårstextens ”casual nakenhet” som frambringade en och annan tanke hos en som varit med länge.


PS Förbryllens ej av rubriken, förklaring kommer, vid någon dags slut

Svenska ordbrukare borde förkasta "spela ner" och "dubbla ner"

Att använda eller översätta engelska partikelverb är inget lyckat tilltag. Detta slags fraser är oftast starkt idiomatiska och låter fel på andra språk. Prepositioner och adverb, småord kallade ibland, kan ge märkliga intryck, liksom för all del även knasiga direktöversättningar av verben.

En mycket använd variant nu för tiden är att man ”spelar ner” betydelser, uttalanden, händelser etc. Engelskan har förstås ”play down”, men vår bästa motsvarighet är ”tona ner”. Man kan säkert även säga ”dämpa” eller andra begrepp/fraser som innebär att något mildras.

Av alla ordchocker man drabbas av dagligen hörde ”triple down” till de grövre. En infödd svensk använde just de orden och det ledde till ett väldigt letande. På Reddit fanns en som haft problem med vad hans kompis sagt: ”dubbla ner” något. Originalet var förstås ”double down”. En användare svarade: "Dubbla ner är en fras som kommer från spel. Det hänvisar till att ha ett befintligt spel och sedan öka beloppet på det spelet”. 

Ytterligare en sa: ”Och som en metafor, när människor fortsätter ett visst argument eller en viss handling istället för att backa eller ändra kurs, kallas det för doubling down". Av ”triple down” hittar man vid en hastig titt enbart ett svar i det som kallas AI-översikt:

Triple down (trippelned) betyder att stärka sitt engagemang eller satsning ännu mer på något, ofta efter att ha varit osäker eller fått motstånd, likt hur man dubblar sin insats i kortspel och nu tripplar den – det finns ingen exakt svensk översättning, men uttryck som "ta ännu starkare ställning" eller "satsa ännu hårdare" fångar innebörden, enligt Språktidningen.

AI-översiktens försök till svensk översättning, ”trippelned” är inget man vill ska accepteras av svenska ordbrukare. De andra förslagen låter mycket bättre. Och så kan man påminna om att tredubbla, fyrdubbla, femdubbla o s v bör heta trefaldiga, fyrfaldiga, femfaldiga. Om nu rätt får vara rätt.

Batch, flash, casual: själv framlever man sina dagar i en pilsnerfilm

Gårdagens glosa var ”batch”, och här kommer (som vanligt) mer om det ord som är på väg in i svenska ordböcker. Att det står på en varas etikett är inget vi direkt behöver bry oss om, utom när en producent kan behöva veta ett ”batch”-nummer p g a ett salmonellautbrott. Eller nåt.

Det exempel som användes igår, det jag hörde nån matlagare säga till en annan var: ”Fick du då slänga hela batchen”? Där skulle inte vanliga dödliga säga ”parti”, eftersom det säkert gällde en deg eller maträtt som gått åt skogen. Vi har alla varit med om att tvingas slänga hela batchen, men vi har utbrustit något annat (än så länge..).

Personligen kanske jag säger (ilsket): ”Så jag fick slänga hela skiten!” Berättar jag det för någon som inte är familjemedlem eller kompis skulle meningen låta: ”Jag var tvungen att slänga hela degen”, eller: ”Jag fick slänga ALLT”. Vägra säga ”batch”, det är mitt råd inför julen när många batchar kan pajas. Pajen, t ex (nej, ska sluta med pilsnerfilmshumorn…)

Ett likalydande ord fick den journalist till som sa: ”Kommunistpartiet flashar korten”. Det där flasha (skulle på svenska skrivas med sch) tycks användbart om allt man visar/visar upp. Det kan tydligen gälla kortspel men även – om man spelar klädpoker – att man flashar delar av sin kropp: ett populärt nutida beteende. Eller, ett annat populärt beteende, ”visar upp” sina nya skor, sin nya LV-väska etc.

Apropå ”flashar” berättade en skådespelare häromdan om en pjäs hon var med i: ”Vi är ganska casual kring nakenheten”. Många svenska ord skulle passa, bland dem: ”obekymrad, obesvärad, ledig, avslappnad”. Personligen är jag inte lika ”casual” när det gäller underhållningsindustrins nakenhet. Har man varit med ett tag ser det snarare kausualt (förlåt, nu pilsnerskojas igen) ut. Mer om casualkausaliteten längre fram.

Här är en inplanerad mänsklig bearbetning utan digital interaktion

Fick du då slänga hela batchen? undrade en matlagare nånstans i ett gammelmedium. Vi har sett ordet på varor under rätt många års tid, men på etiketter står det så mycket att man varken kan eller vill läsa. Men tjoff, bara, nu hör ”batchen” till det svenska språket. SO tog in ordet 2021 och har två betydelser för det:

1) på för­hand in­planerad (i all­mänhet resurs­krävande eller ofta åter­kommande) data­bearbetning som ut­förs av dator utan mänsklig inter­aktion. 
2) parti av lika­dana enheter som ofta förses med speciell märkning för ökad spårbarhet.

Den ”batch” jag talar om är nummer 2, ett parti av något: snus, mjölk, korv, barnmat. Ofta dras ett parti tillbaka om man funnit fel i det, glasbitar i en syltburk, maskar i mjölken (hittade bara på det för att roa mig). Är egentligen inte ”parti” en väldigt bra beteckning på ett parti?

Det är förstås larvigt av mig att för nittifjärde gången undra över hur en svensk ordbok snart kommer att se ut. Rimligen måste den kallas ”Svensk Och Engelsk Ordbok” (SOEO), eller hur? Men titta på ”batch” nr 1 i SO! Är inte den en bra summering av vår nuvarande tillvaro: på för­hand in­planerad (i all­mänhet resurs­krävande eller ofta åter­kommande) data­bearbetning som ut­förs av dator utan mänsklig inter­aktion.

Om man inte var livrädd skulle man kunna skratta sig till döds hela tiden. Ta t ex explosionen av julfilmer. JULFILMER! Hur är det möjligt? En text från TT, vilket innebär att den når många tidningar, har rubriken ”Frossa i julfilmer”. Det måste vara något fel på en när man känner kräkningar av tre enkla ord!? Varför inte även kränkningar?

Nu har dagens Sbråkinlägg tydligen formats till allmän vilken-skitvärld-text, så det är bara att köra på. Följande har stått i en blaska (flera, säkert) nyligen: "Ska man uppmuntra eller avråda barn från att räkna på fingrarna? En ny studie kan ge svar".

Utan många tankar eller studier alls kommer på stört en kommentar från Sbråk: Ta och gissa mitt svar på frågan. Använd gärna fingrarna om det behövs. Och avråd er själva från att ge råd.

Nyheter om och från skolan är alltid upplysande och intressanta

Koncentrerad skolklass i 1920-talets Finland. Bild: Wikipedia

  
En av miljoner jobbiga grejer för äldre (mig) är att det blivit svårt att veta om huruvida folk skämtar eller ej när de säger något roligt. Sånt som de kanske möjligen inte själva avser vara kul. Häromsistens diskuterades en app som skolan använder för kommunikation, information etc. Programledaren (radio, vad annars?) sa vid ett tillfälle: ”Nu är inte just den här appen här och kan försvara sig”.

Skriver man ner det låter det självklart, givetvis skämtade journalisten! Problemet är att det inte fanns något alls som tydde på det. Vi har ju alla hört till leda att ”den och den, det och det, inte är här och kan försvara sig”.

En favorit i ämnet är (omnämnd i Sbråk förr…) när Försvarsmakten kritiserats för skjutningar över Vättern, och en radiomänniska sa ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”. Osis. Men ursäkta en fråga: varför fick folk aldrig försvara sig förr? Man undrar.

Håller med den expert (på nåt, och inte var det språk) som sa: ”Jag blir lite weary”. Ja, vem blir inte trött? Men för all del, det är fult att häckla andra när man själv faller i samma grop om och om igen: Vi är många i övrigt medvetna medborgare som rätt vad det är kastar ur oss engelska glosor. Just like that. Bloggen ska ses som en allmän uppsträckning. Och hör sen.

Men visst fan blir man weary. I dag berättades på nyheterna om en undersökning som visat att när barn lägger mycket tid på sociala medier får de svårt att koncentrera sig i skolan. Jag vill inte skriva ut VA? trettiosju gånger, men sanna mina ord: denna tid är omöjlig att ta på allvar.

Ett vanligt mångordigt pladder som skulle tjäna på effektivisering

Man hoppas ibland att något överraskande i språk- och talväg ska hända. Men mycket av kommunikationen mellan människor tycks så utstakad och fastlagd, för att inte säga fastnaglad, att minsta avvikelse tycks omöjlig.

Dagens exempel handlar om människor som bjudits in till pratshower i radio/tv eller intervjuer i samma medier (eller andra, poddar, t ex). Den genomtrevliga värden säger avslutningsvis: ”Tack för att du kom!” I vad som numera är 100 procent av fallen säger den inbjudne: ”Tack för att jag fick komma” (På engelska lyder frasen ”thanks for having me”).

Detta är ett besynnerligt beteende. Om man tänker sig en inbjudan hos kamrater som, när man går hem, säger: ”Tack för att du kom”, skulle man bli jätteförvånad. För att inte tala om vad man skulle tänka om någon går hem från ens eget partaj och säger ”tack för att jag fick komma”. Man hade ju bjudit in personen förisjuttons järnvägar.

Vad hände med alla andra alternativ: ”Kul att du kunde komma, roligt att ha dig här, skoj att träffas/att det passade” Här finns en mängd individuella sätt att tacka och bocka med. Herregud. För att inte tala om radiomänniskan som gjort en grej (felgrammatiskt putslustig) av att säga ”Tack som kom”. Herregud, en gång till.

Nu ska här inte lämnas bloggens vanliga mission, åtagande, menar jag, så här kommer ett par vanliga reta-sig-på-uttryck. Man kan väl få vara lite statisk även här? Såg just en ny variant på objektsförlust, en sån som i ”chefen har lämnat”. (Jobbet? Huset? Festen? Frun?) Den nya löd: ”Israel har jämnat byar”.

Det är en enkel match att säkra ursprunget, man googlar bara ”Israel levelled”. Träffarna på engelska kan bl a vara ”levelled Gaza/whole neighbourhoods/a Gaza district”. På engelska jämnar man alltså inget med marken, man bara jämnar. Och snart kommer det att låta likadant i Sverige: ”Grävskoporna jämnade”. Det går säkert att förstå av sammanhanget (kontexten) vad som jämnas, så det är väl bara att glädjas åt ett effektivare språk. Tack för att du läste. Ha en bra dag. Och en fortsatt fin kväll.

Varför duger inte den beprövade omeletten längre, kan man undra

Ja, sannerligen är man sent ute! När en programledare i radio kallade något ”ostigt” var det inte första gången det hamnat i mitt syn- och hörfält. Dock hade jag ännu inte specialstuderat det, eftersom ordet  ”cheesy” finns på engelska och beskriver något obehagligt eller äckligt.

Men det visade sig ha existerat länge i vårt språkområde. Förstås. På en blogg med namnet ”Say Cheese” skrev ”Anna” i fem års tid om enbart ost: riktiga ostar, uttryck med ost i och allt hon kunde finna i ämnet. År 2014, för mer än ett decennium sen, skrev hon att "engelska ordet:

'cheesy' låter som något nice, men betyder typ 'sliskig/banal/uppenbart överdriven/

klichéartad'. Taskigt tycker jag. Vad har osten gjort för ont? Som de flesta amerikanska slangord har det inte bara slagit rot här i Sverige utan även fått den direkta översättningen 'ostigt' och används om något som är…ja, cheesy. Men var kommer uttrycket ifrån?

Den som vill veta kan leta upp bloggen. Till mitt eget ordförråd har inte "ostigt" nått. Engelska ”cheesy”, däremot, har man hört fladdra runt i ungdomsspråk (sånt som f ö snabbt tas över av urballa äldre…) tillsammans med ”creepy, cringe” och man vet inte allt. De två senare har inte fått någon direktöversättning, såvitt jag hört. Och det är klart, vilken person med självaktning vill säga så löjliga saker som ”kusligt” och ”pinsamt”? Det kan ju bara de göra på det språk som kallar det creepy och cringe.

Förhoppningsvis lyser ens återhållna vrede ändå starkt ur dessa rader. Det gäller dem av oss som håller med kristdemokraten (gårdagens inlägg) som vill ”ta vara på de goda ting som funnits i Sverige och försöka embrejsa dem framåt…” Trots en ofta använd blandning av högstämd ton och blajblaj från folk i hennes läger ska hon ha krädd (!) för något hon sa, nämligen ”ta vara på”. Det är ett fåtal svenskar, oavsett ålder, som inte trycker ihop ”ta tillvara” och ”ta vara på” till ”ta tillvara på”. Så: äras den som äras bör.

Men vänta, ett ilskeutbrott till! Sen länge har vi tydligen snott vad engelsktalande använder för att få folk att ”le” inför kameran: ”Cheeeeese”, säger de. Vad i helskotta var det för fel på vårt gamla ”omelett”?

Ska samtiden smekas medhårs eller mothårs eller embrejsas?

Språkkaosets grund är ett virrvarr av finlir (här skriver en ekvilibrist, som märks. Med betoning på brist, höhö). Det är inte enbart engelska inflytandet som ställer till det, förmodligen får man även skylla på globalistiskan. Hur eller hur, som smålänningen säger: det finns gott om liknande feluppfattningar som gårdagens ”oaser av tid”.

Informanten M fann en annan variant i en DN-krönika: ”/…/ högerns mediesatsningar verkar mest handla om att smeka sig själva, näringslivslobbyister och välfärdskapitalister medhårs.”

”Smeka sig medhårs”? Äldre, eventuellt några yngre, läsare åkallas härmed: Heter det verkligen ”smeka medhårs”? Då bör det rimligen också heta ”smeka mothårs”, vilket känns som en dubbelbottnad verksamhet. Får man vara bombsäker med två pappersordböcker som vittnen? Det heter stryka medhårs. Punkt.

Men hör här, hur det också kan gå! I morse intervjuades en ung kristdemokrat med anledning av ungdomars fäbless för konservatism. Vid deltagande i ett möte lovade kristdemokraten sin ”internationella sekreterare som råddar i det här” att klä sig lite proprare än vanligt.

Hon (KD-aren var en ung kvinna), fick då ”deala” till sig ”sneakers”. Som svar på frågan om vad hon menar med att se sig som konservativ, svarade hon att det är ”ett pragmatiskt sätt att se på verkligheten, att ta vara på de goda ting som funnits i Sverige och försöka embrejsa dem framåt…” Jag (Sbråkbloggaren, alltså) vet en del sätt att embrejsa goda ting framåt. Ett är att ta vara på det språk som funnits i landet och gärna embrejsa framåt.

För engelska verbet ”embrace” finns följande översättningar hos bab.la: ”ta vara på, omfatta, anta, anamma, hylla, innefatta, begagna sig av, ” med flera. Det går även att ersätta ”framåt med ”i framtiden” och få meningar som ”försöka omfatta/ ta vara på/begagna sig av dem i framtiden”. Med flera. Man vill inte vara övertydlig, men nog skulle de exemplen passa ett språk för dem som säger sig ha konservativa värderingar.

Embrace betyder även ”omfamna” som är ett översättningslån jag som språkpurist ännu är kallsinnig inför. Ifall man nu inte talar om det ”riktiga” omfamna. Sånt som Östermalmstanter gör och samtidigt säger: ”söta du”! (Ursäkta, det är en barndomsiakttagelse som blivit kvar.)

Det har nog inte varit så gott om grodor (språkditon) som numera

Tidigare (just i dag avses tjugo–fyrtio år sen) skrattade människan åt grodor. Inte de riktiga, utan språkgrodorna. Om dem skriver Wikipedia: 

Bild Jack Hamilton, Unsplash

En groda är ett dumt, plumpt, grovt felaktigt eller platt yttrande eller påstående, som beror på okunnighet eller bristande eftertanke. Det kan även vara en utsaga som på grund av felaktig grammatik eller olämpligt ordval betyder (eller kan tolkas som) något annat än det som egentligen avses. Ordet "groda" i denna bemärkelse är belagt i svenska språket sedan 1844, efter en folksaga om en elak dotter som det hoppade grodor ur munnen på när hon skrattade.

Språkgrodor befinner sig, liksom de verkliga, på listor över utdöende arter. Färre och färre har möjlighet att lägga märke till dem – den slutsatsen går att dra om man ser till det allmänna språkbruket och dito kunskaperna.

Ur radion hoppade följande groda nyligen: ”Det finns oaser av tid”.

Även man själv hoppar till: heter det inte ”oceaner av tid”? I konstruktionsordboken Svenskt språkbruk finns uttrycket med, boken håller med: det är oceaner av tid man kan ha. Slår man på ”oas” kommer exemplet att något kan vara ”en oas för själen”.

Wikipedia, ännu en gång, skriver att den konkreta oasen ” är ett grönskande och bördigt område i en öken, vilket uppstår tack vare lokalt god tillgång till sötvatten. En oas uppkommer kring en vattenkälla, där grundvatten når markytan”.

Grodor gillar säkert lite sand ibland, men föredrar nog vatten. Och i det bildliga uttrycket vinner, än så länge, oceanerna av tid före oaserna av tid. Men många väljer tidsoaser, även om detta som språklig bild är både oemotståndligt och diametralt till sin karaktär.

Att ”underhållas” i vår tid är ungefär som att vistas i en skräckfilm!

Här tittas som bekant bakåt – till i förrgår, t ex. Då skrev bloggen ordet ”good enough-förklaring”. Hälften engelska, hälften svenska. En kompis kallade mig häromdagen ”ett rättshaveristiskt fall”, med tanke på den frenesi som driver denna blogg. Försvar: Tänker man på ord som ”good enough-förklaring”  uppfylls man av en helig vrede. "En tillräckligt bra förklaring” – låter det fel i ett land med svenska som modersmål? Va? Va? Va?

Bäst att lugna ner sig med en portion allmänkverulans, inför sånt som går vid sidan av de riktigt allvarliga samtidshoten. Dem får man lämna till experterna och glädjas åt att det än så länge finns åtminstone några seriösa, bildade och utbildade sådana.

Värre är det med den ”underhållning” de flesta medier utsätter* oss för. Och vi ska inte tala om dem som kallas "nya makthavarna": influerare av slag som är bäst att likaså glömma – de får läggas ihop med de stora och allvarliga hoten. I dag är tyngdpunkten tidsfördriv.

Egentligen är det ett av språkets fulaste ord: vem fanken vill fördriva tiden? Utom de som har en riktig anledning, som väntar på medicinska provsvar för egen eller anhörigas del. Det kan finnas anledningar till att vilja sakta ner tiden för somliga, det är förståeligt.

Många gillar sport i alla former, och det får/kan man inte säga något om. Men om man nu inte hör till dem som ivrigt glor på andra som åker skidor och skjuter, nästan samtidigt, är det svårt att föreställa sig underhållningsvärdet. Och ta fotboll och ishockey: när säsongen slutat så börjar den strax om igen. Det är så vi upplever det, vi som saknar läggning för sport.

Detsamma gäller vad som numera alltid går under namnet Mello. Knappt har man andats ut för att eländet slutat så börjar det om igen. Som representant för den tid som på allvar (i stort sett…) frambringade en låt som ”Doin' the omoralisk schlagerfestival”, blir det en pågående skräckfilm att se denna s k sång- och musiktävling varje år snabbt dö för att strax och hux-flux återuppstå som en annan fågel Fenix: en monstruös skräcködla, närmare bestämt.

*Vi utsätts inte. "Ge folk vad folk vill ha", lyder en cynisk mediefloskel. Jo, vi får det vi vill ha!

AI ”skriver” pinsamt utförligt och skrämmer dem som tänker framåt

I går återgavs en sångtitel, ”Kaffe och bullar gör mig glad”, och i försöken att ta reda på när den skrevs och i vilket sammanhang, kom som första träff en AI-text om låten. Den texten kan säkert skrämma ihjäl fler än mig. Nu är man inte den vassaste analytikern i analytikerlådan, men AI-snacket pekar fram emot något förfärligt som ska beskrivas en annan dag. Det händer så mycket nu som en vanlig dödlig saknar ord för. Återkommer i ämnet.

Först ska texten från den konstgjorda intelligensen återges. Och nog för att det innehållet kan kallas konstgjort. Här är det i sin helhet:

"Kaffe och bullar" är en känd text från en revysång av Hasse och Tage, som handlar om hur man kan hitta små glädjeämnen i tillvaron trots världens elände. Låten kontrasterar negativa händelser med en upplyftande känsla som "kaffe och bullar gör mig glad". Texten handlar om:

Kontraster: Låten ställer upp negativa händelser som krig, våldtäkt och pest mot små, positiva saker som att ta en fika eller äta en bulle.

Glädjeämnen: Refrängen "Men kaffe och bullar gör mig glad!" är en viktig del som visar hur man kan hitta ljuspunkter i en annars dyster verklighet.

Reaktioner: Sången beskriver olika reaktioner på världens elände, som att man blir ledsen, förfärad eller arg, men att en fika kan ändra humöret.

Exempel: Sången nämner specifika exempel som "mazarin" eller "en påse gott" som en kompensation för negativa nyheter.

De här AI-förklaringarna av världen kommer snart att göra slut på det mänskliga tänkandet. Ironi och satir kan vi glömma, alla slags nyanser och individuella skillnader likaså. En märklig sak, förresten: det var omöjligt att åter hitta samma text som den ovan, vilken kopierades på vanligt vis. När jag sökte efter den på samma sätt, lika vanligt: kopierade stycken med citattecken runt, fanns den inte. Det världsvida nätet har aldrig varit ens bästa kamrat, men att använda det är mycket svårare nu än för något halvår sen. Trots AI:s överdrivna hjälpservice!

Visst ja, tillbaka till ursprungsfrågan: vilket år är kaffe- och bullelåten från? Titeln lyder egentligen "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar", och den uppfördes först i revyn Lådan, 1966.

När man ännu inte förstått hur mycket lökhackare det gick att bli

Eftersom jag alltid via texterna i bloggen hamnar på nya ord-banor så tar inläggen ofta i varann. Skriver gör jag för att inte bli galen. Eller så blir jag galen av att skriva. Alla nya ”hacks” går en på nerverna. Först var det datahackare som ägnade sig åt hacks och man vande sig vid den saken utan att fatta nåt. En vanlig erfarenhet i dessa dagar.

Ska skalas och hackas. Mockup Graphics, Unsplash

När hackarna hackat klart (det har de inte, det var bara kul att skriva) dyker det upp nya hacks. Det betyder egentligen ”tips” eller ”knep” och kan utföras överallt: när man lagar mat, bakar, sysslar med trädgård, gymmar, pysslar, skriver – allt som, (jag sa det nyss, va?) heter tips eller knep. Ta det här med när man ska skala en motvillig lök. Eller hur man hackar den bäst: det blir lökhacks.

Det finns hacks för oss alla och alltid: lifehacks och biohacks – de omfattar allt en människa gör. Och jag är som vanligt sent ute. Redan 2018 hade veckotidningen Allas (av alla) 59 lifehacks som ”kan förändra ditt liv”. Lovade tidningen. Till dessa lifehacks hör:

18. Hejdå våta fläckar på rumpan

Ha alltid en disktrasa fastsatt på cykelns paket­hållare för att kunna torka av sadel och styrets handtag med när det regnat.

27. Sloknar dina rosor?
Gör en ny snittyta och låt dem sen ligga i kallt vatten över natten. Nästa dag är de fina igen!

Mina rosar sloknar aldrig, de slokar. Ett av mina lifehacks var att lära mig uppskatta modersmålet lika mycket som rosorna vid vägen och törnet ibland dem. Ja, det hörs väl att hela ens hjärna är sönderhackad. Man tappar det, helt enkelt. Om någon undrar VAD jag tappat så förtäljer det icke historien. Med tanke på vårt nuvarande språks tillstånd måste det var en good-enough-beskrivning (hörde liknande sammansättning nyss).

För att nu inte tappa det helt: bäst att ta till ett av sina bästa lifehacks (lärt av Tage D, möjligen även Hasse A…): Kaffe och bullar. I den mån läsaren inte känner till detta lifehack följer en fortsättning i morgon. Återkom då, missa det inte!

En ovanligt uppskattande inledning i en i övrigt uppgiven bloggtext

Äras den som äras bör! I denna blogg uttrycks ofta tvivel gällande krönikor som Språktidningens chefredaktör Anders Svensson skriver i DN. Inte för att han är ensam om sin lite väl medhårsstrykande attityd gentemot vissa språkförändringar, de flesta inom professionen ägnar sig åt samma sak. Sbråk, talesperson för högljutt klagande språkpoliser, kan kverulera och morra ohämmat som de utan ansvar plägar göra.

Men: kors i taket! I sin senaste krönika beskriver AS det faktum att Sveriges Radio ofta lämnar sina åhörare i sticket när engelska inslag inte översätts, SR tycks utgå ”från att publiken är tvåspråkig”. Kan inte påminna mig att AS tidigare tagit mediepublikens parti med sån fermitet.

Nu gällde det uppenbart långa avsnitt på engelska, men i bloggen fortsätter det fleråriga, rudimentära och banala gnällandet på enstaka ord som beter sig lika invasivt som diverse växter, krabbor och mördarsniglar. I går citerades en rubrik med verbet ”sprinkla” i. Det är något intressant över detta ord: ”sprinkler” är de flesta bekanta med, och det markeras inte heller av stavningsprogrammet, vilket däremot ”sprinkla” gör.

Kollar med de tre stora ordböckerna. Varken SAOL eller SO har med ”sprinkla”, men det har SAOB. Här ligger den egentligen äldsta ordboken först med ett verb som ännu inte hunnit in i de ”nyare”. ”Sprinkler” som tekniskt fenomen, vattenspridaren, togs in redan i slutet av 1800-talet! Eftersom de senare delarna av SAOB färdigställts i modern tid har de alltså hunnit före SAOL och SO. Sprinkla som verb har kanske fått ett uppsving kring allt man ”toppar” mat med numera: i dagstidningsdatabasen hos KB hittar man mängder av sprinklad sås etc. Men även nötter, bär och annat fast material sprinklas trots att strössla redan finns. Och sprinkling kräver väl något flytande?

"Strössla", med sitt tyska ursprung, kommer att försvinna, och ord som föredras framöver är de med engelskt ursprung (längre tillbaka latin, för all del). Så är det bara, kan man konstatera uppgivet. Men det känns ändå lite larvigt att folk säger och skriver ”hacks” i stället för ”tips”. Såvitt man begriper kommer de från samma språk och betecknar samma sak.

Det kan börja med korv och via revylåtar hamna i en sprinkler

Även när det gäller egna modersmålet kan folk få för sig felaktigheter vad gäller innebörd och uttal. I min familj fanns en person som vägrade säga kaviar, och envisades med sitt ”kavier”. Hur mycket omgivningen än försökte korrigera gick det inte, kaviern satt fast.

Själv trodde jag in i vuxen ålder att det hette ”urskuldra sig”: ett intressant slags fel där hjärnan slagit in på räls efter ordet ”skuldra”. Liknande uttalsfel av typen folketymologi fanns hos en komiker/manusförfattare som i ett radioprogram häromdagen sa ”tjäna storkorvan”.

Korv låter ju som ett ord, och är det också! Och vad ska man begripa av ”storkova”? För äldre är ”kova” ett begrepp, särskilt storkovan, förstås. Känd är även låten ”Kovan kommer, kovan går (lycklig den som kovan får). Revyvisan från år 1900 åker möjligen en lite hädisk snålskjuts på Gud som haver barnen kärs ”lyckan kommer, lyckan går…” Men det är inte till att ge sig sjutton på, hur språket användes för 125 år sen finns inte många vittnen till längre.

F ö ska man vara uppmärksam vid googlandet av urgamla saker, skriver man ”kovan kommer, kovan går” får man bl a upplysningen att det är en ”låt av Tomas Blank”, född 1956. Upphovsman är egentligen Emil Norlander (född 1865), journalist och författare till revyer/

revykupletter. Han skrev visan om kovan till Stockholmsrevyn Den förgyllda lergöken, 1900.

Men vad är då en kova? SAOB säger att ordet möjligen kommer av finska kova, hård, klingande, användt i den på finska avfattade valörangivelse (t. ex. Kolme Kowaa Riikin Daleria, tre riksdaler specie) som jämte den svenska valöruppgiften förekom på vissa av svenska riksbankens transportsedlar från 1777 till ett stycke in på 1800-talet.

Historien försvinner i en rasande takt, kvar med oss finns bara nuet, och knappt det, allt ska ”ligga i framkant” sen ett par decennier tillbaka. Vill avsluta med en frejdig rubrik från DN. Inte för att den passar in med full logik på dagens epistel, men nog låter den användbar ändå: ”Det blir pannkaka om du börjar sprinkla AI på allting”.

Föregripande och profylaktiskt om sånt som är rätt upp i plytet

Om ”säga saker till folks ansikten” låter knäppt, är inte den kortare frasen ”in your face” mycket bättre. Egentligen borde inte framtiden föregripas in absurdum, det är ännu svårt att finna några exempel på svenska, men de ligger säkert i stöpsleven. Båda ”ansikts-uttrycken” är säkerligen användbara på engelska, men se dem som bra prov på att idiomatiska uttryck i ett språk inte bör översättas till ett annat.

Det här inlägget är alltså profylaktiskt. Protestera om någon plötsligt säger ”i ditt ansikte”! Cambridge Dictionary kallar “in your face” ett idiom som betyder “chockerande och irriterande på sätt som är svårt att ignorera”! Som exempel anges en beskrivning av en särskild dansmusik ”that is aggressive, sexy, and in your face”. Konstigt, men ändå.

Lexikonet ger även en variant som uppträder som adjektiv, då skriven med bindestreck: ”in-your-face”. Bland många exempel som ges finns ”He had an in-your-face hockey style”. Det här är ett sätt att uttrycka sig på som vi inte har, i alla fall är det obekant för mig. Det skulle kunna beskrivas som ”påträngande, besvärande, aggressivt, övertydligt”, men snart kommer svenskar att säga, alternativt få höra, att saker är ”i-ditt-ansikte”.

Nyss sa en av spanarna i radioprogrammet med samma namn följande: ”så långt så gott”. Sannerligen intressant. Folk säger ibland ”men so far so good”, som om det vore svenska. Jag hör till dem och blir sur på mig själv när det händer. Översatt låter det minst lika främmande. Men uppenbarligen finns ett behov av att uttrycka saken på det viset: sånt kan man grubbla ihjäl sig av. Vi MÅSTE rimligen ha kunnat trycka dit en liten fras med samma innehåll även förr. Kanske något i stil med ”men hittills är det lugnt" eller "så här långt har det funkat”. Medge att det är intressant! Men det finns många som tycker att ens tankar låter lite over the top. Överdrivna, m a o.

Idiomatiska uttryck som låter idiotiska när de direktöversätts

Intressant vore att höra något om vad språkvetare anser om det snabba vittrandet av svenskan. Det räcker inte att säga sitt eviga ”språk förändras” när detta sker med en takt som modersmålstalare inte längre kan förväntas hänga med i. För att inte tala om dem från andra länder som vill/bör lära sig svenska. Vilken grammatik ska de få förmedlad, vilket ordförråd?

Bloggens exempel ur verkligheten är inte bara enstaka nedslag av en rubbad språkpolis, de är ett faktum. Eller så är denna polis sjuk i huvet, som ungdomen säger. I dag tas fraser med ett enda huvudord upp. Det har som ofta att göra med idiomatiska uttryck som inte går att ordagrant byta ut mellan språk. Huvudordet är ”ansikte”.

I en intervju talade en regissör om villkor för teatern, om olika sätt att gestalta klassiska pjäser, ”i en tid som är så upp i ansiktet på en”. Några engelska uttryck med ordet ansikte, ”face” i, låter märkliga när de översätts direkt. Att de ändå används i hög grad beror givetvis på att vi hör så mycket engelska, och konsumerar, som det heter, så mycket underhållning på det språket, att det inte är främmande att nu se och höra de slags direktöversättningar vi förr skrattade åt.

Då gick ofta den sortens skämt åt andra hållet, innan svenskar blivit lika ”tvåspråkiga” (läs: halvspråkiga) som nu. Ett exempel var ”she sat at the window and looked at the stars” som blev “hon satt i fönstret och lockade på stararna”. Trädgårdsmästare blev ”treegardenmaster”. Så skämtades då. När det nu låter lika konstigt, fast i motsatt riktning, reagerar inte folk, inte de yngre, i alla fall. Vilket i sin tur beror på att de inte lärt sig svenska, hur infödda de än är.

Regissörens utsaga om en tid som är så upp i ansiktet på en, är tydligt stulet, rakt av, som man säger idag, Och ”rakt” är ett av svaren på vad man i stället kan säga som svensk: ”en tid som kastas rakt i ansiktet på en, som man får slängd i ansiktet”. Regissören menar förstås att vi utsätts för kaskader av information och intryck. Många kanske inte skulle använda ”kastas i ansiktet”, utan andra, men mer svenska, uttryckssätt.

Det finns redan (och kommer att komma fler) liknande horrörer som ”han sa det till mitt ansikte”. Vääääldigt märkligt sagt av en svensk till en svensk (till en svensks ansikte, hehe). Engelska frasen lyder: “say something to someone’s face”. Lexikonet Merriam-Webster har med exemplet: ”If you have something to say about me, say it to my face”. En svensk med självaktning borde uttrycka det så här: ”Om du har nåt att säga om mig, säg det då direkt till mig”. Det finns fler ansiktsfraser, men de får räcka så länge.

Kvinnliga artister: från revybalett till ensamt* ålande i för lite kläder

 Från de tidiga förebilderna inom underklädesuppträdanden, affisch från 1890 av Toulouse-Lautrec. Wikipedia 

  
Får man saker på hjärnan stannar de – det är väl f ö vad ”få på hjärnan” betyder? Gårdagens ”kvart över elva, halv tolv” häftade fast sig. Ytterligare fenomen från förr dyker upp, gammal reklam, tex. En halstablett trallades fram med samma trudelutt, antagligen var det 50-tal och några år framåt. ”Hälsan för halsen – Bronzol” såldes med ”kvart över elva, halv tolv”-melodin och sitter ännu som berget i äldres minne. Tillsammans med andra reklamsloganer.

Bronzol-låten sjöngs av Owe Thörnqvist. Förutom detta såldes den även på vanligt sätt med hjälp av kvinnokött. Ett par våpiga flickor i baddräkt dansade runt OT och fyllde i sången med späda röster (reklamen finns på Youtube). Musiker och sångaren själv har, också på vanligt sätt, kläder från topp till tå.

När man ser det här nu kan man lägga märke till en intressant sak (som inte har med språk eller melodier att göra). På den tiden hörde de ”lättklädda” flickorna vanligen till baletter, medan artisterna själva var mer påklädda. De manliga hade ju heltäckande klädsel, förstås.

I vår tid uppträder även enskilda sångare/artister av kvinnligt kön i så lite kläder som möjligt. Det är väl som optimisterna menar ett tydligt fall framåt, för alla kan ju "klä sig som de vill" och de här artisterna har trosor eller baddräkt (body, heter det nog) som arbetskläder. Kvinnorna fortsätter i EXAKT samma tradition som alltid, t o m mer avklädda än förr.

”Du vill säkert att även män sjunger och agerar utan kläder”, säger de trögtänkta belackarna. Men hör då på en otidsenlig synpunkt: att artister har kläder på sig känns respektfullt inför publiken. Man kan också anta att de som tycker om att gå på konserter gillar att lyssna på sången och musiken utan inslag av pornografiska koreografier.


*”Ensamt ålande” är inte alltid förhanden, en hel skock lika oklädda kvinnor som artisten brukar också ingå i samma koreografi som nämndes i inlägget. 

Ett frisörbesök kan vara vad världens kortaste melodi handlar om

Det är ingen idé att få dåndimpen av ungdomar (eller andra, för den delen) som på världens alla sociala medier gör en stor sak av att säga "6 7" och vifta med händerna: ibland måste man vänja sig. Snart är det som bekant någon annan skojighet utan grund, orsak eller mening som ljuder ur det stora rör vi kommunicerar genom runt jorden.

Men det fick mig att tänka på sånt folk sagt i alla tider (i alla fall de man själv minns…) och som inte heller har någon koppling till just något – ungefär som med gårdagsinläggets ”6 7”. Det uttryck som hoppade upp ur årtiondena (århundradena?) var alltså ”kvart över elva, halv tolv!”

På nätet finns försök att förklara frasen: den verkar ha startat med en amerikansk låt, At a Darktown Cakewalk (1899), med den snärtiga ”melodin” inledningsvis. Den kan (globalt?) funka som  dörrknackningssignal, vi är många som knackat eller på annat sätt använt den.

Intressant nog finns ett ”samtal” i den: ”halv tolv” är på något sätt ett ”svar” till ”kvart över elva”. Musikerskojproppar har avslutat melodier efter de första fem ”stavelserna” och utelämnat de ”svarande” två sista: en rolig effekt, förstås.

Den vanligaste amerikanska motsvarigheten (originalet, kanske) går så här: "Shave and a haircut, two bits". En youtubare kallade den ”kortaste låten i världen”. Den amerikanska texten handlar om frisörer, barberare. ”Rakning och hårklippning”, lyder första delen, ”two bits” lär innebära ”två 25-centare”. Det har säkert lika mycket att göra med melodisnutten som våra klockslag, d v s ingenting alls.

Frågan i dag är om det poänglösa ”6 7” kommer att leva lika länge som ”vårt” säkert lika meningslösa ”kvart över elva, halv tolv”. Förmodligen inte, den här sortens nonsens (som folk dock gillar) måste nog utsättas för äldre tiders muntliga tradering, vilken försvunnit all världens väg ihop med den konstgjorda intelligens som ofta känns mindre "smart" än vår naturliga dum- eller medelmåttighet.

Andra roliga (?) grejer från den globala multihumorismens bas

Intigheten har fått många synonymer. Den senaste jag hört är följande mem: ”6 7”. Om det nu ens kvalar in som mem – stort har det i alla fall blivit. Wikipedias definition av mem lyder (skrev det visst för några veckor sen):

Internetfenomen, i vardagligt tal mem (utt: meːm) eller meme (engelskt utt: [mi:m]), är ett kulturellt uttryck som sprids via internet, framför allt genom sociala medier. Internetmemer kan anta många olika former såsom bilder, videor, GIF:ar och annat viralt innehåll.

Återigen är det P1:s Spanarna som sätter en på spåret, programmet lever oftast upp till förväntningarna. Det senaste stora memet är, berättade en spanare, 6 7. De övriga deltagarna satt mållösa, jag kollade nätet. Engelska Wikipedia (texten finns ännu inte på svenska, tyvärr) beskriver fenomenet:

6-7 (pronounced "six seven"; also written as 67, 6 7, and 6, 7) is an Internet meme and slang term that emerged in 2025 on TikTok and Instagram Reels. It has no fixed meaning 

En av bloggens informanter, P, blir lite nervös när ord, fraser eller ett par siffror som nätet är fullt av, inte har någon särskild betydelse. Undrande kan som Wikipedia föreslår googla 67, 6 7, eller 6, 7 och se jätteintresset för det som ev kan kommer ur en låt, men ändå inget betyder.

 
Generationskamrater fnyser och säger att de inte bryr sig alls. Själv är jag faktiskt intresserad av hur långt folk går, och når, utanför det som varit kända mänskliga sfärer. Nu bidrar jag förstås till Det Intigas spridning. Å andra sidan, kan det slå en: vad betyder egentligen ”kvart över elva, halv tolv”?

Ytterligare en sak: AI-översikten som man vanligen bör undvika, är nästan gullig i sitt samlade kunnande kring vad ordet "mem" betyder:

"Mem" kan syfta på en internetkulturfenomen (internetmeme), den trettonde bokstaven i det hebreiska alfabetet, en ort och ett slott i Östergötland, eller en konstnärs signatur.

Man minns kuliga grejer från andra tidsrymder än våra blasé diton

För vart och ett av livets paradigmskiften finns en första oskuldsfull tid (lite larvigt uttryckt, men äh). Man kan t ex drömma sig bort till den historiska epok när internetet bara börjat småplåga oss med underhållning, men vi ännu inte kunde föreställa oss hur långt det skulle gå.

Bild: Sarah from Brizzzzzle, Wikipedia

För egen del var informanten K först av alla med att skicka mig en skojighet som många skrattade jättemycket åt. Då. Nu ligger ribban högre, eller, med hänsyn tagen till människans avveckling, lägre.

Det K skickade var Alien Song från 1999. Den är t o m copyrightad (skriver inte som jag lär) och bakom denna lysande och tragiska historia låg animatören Victor Navone.

Vid den tiden började det skvätta roligheter över oss – arbetsgivare hade nog ingen aning om hur mycket i den här genren som tog upp arbetstid. En lite mindre kul, men jovars, var Ansiktsburk. I den skämtavdelningen låg låtar

som sjöngs på främmande språk och rolighetsministrar ”översatte” med ”svensk” text till.

En av de bättre är ”Ryska nationalsången på svenska” av ”laddemannen". Den ”svenska” texten kan göra en och annan upprörd, men den är genialisk. Inte kunde man då, jag sa det nyss, ana vilka stigar som skulle trampas upp på nätet, vilka absurda krafter som, på något sätt, började försvåra för kommande människor att glädjas åt finstämdheter som det franska Patafysiska Kollegiet och dess motsvarigheter i andra länder. Bara som ett exempel.

Det finns många namn på de nya intigheterna, 6 7, är ett av dem. Mer ickematerial i morgon.

Med AI:s hjälp går vi rejält till botten med allt som börjar på go-to

Alla go-to-grejerna från i går – man undrar över den snabba och stora spridning uttrycket har. Nej, det kanske man inte gör, förresten, så går det till överlag för det svenska språket (och antagligen många fler).Och verbet ”go” trycks in i alla sammanhang, har tidigare skrivit om ”vi går för seger”. Vad är det för larv? Engelskan använder ”go” i helt andra sammanhang än vi. Man kan få höra svensktalande med engelska som modersmål, säga att de ska ”gå till Spanien”. Och det ska det vanligen inte, om de inte är ute på en sjuhelsikes pilgrimsvandring. ”Go to Spain”, säger de själva, vi säger "åka".

Go-to-lekar! Vår mångkunnige nye kamrat AI kan nog svara på frågan trodde jag, och ställde den så här: ”Hur bör man översätta detta halvt engelska uttryck till svenska: go-to-lekar?” Först fick jag ett litet beröm, ChatGPT formulerade det så här: ”Bra fråga – det där är ett intressant språkfall!” Och fortsatte:

Uttrycket “go-to” i engelskan betyder ungefär pålitlig, favorit, standard, det man alltid tar till först. Så go-to games betyder typ de lekar man alltid tar till, favoritlekar, standardlekar eller säkra kort bland lekar.

Sen fortsätter AI, som påminner om de riktiga nördar man känner, de som inte lämnar en i tvivel utan ställer upp spalter och tabeller som förklarar samma sak flera gånger. AI: ”Så beroende på ton och sammanhang kan ’go-to-lekar’ översättas på flera sätt”. Därefter följer i tre spalter: Engelsk betydelse, Möjlig svensk översättning samt Kommentar.

Sen blir det babbelibabbel och exempelmeningar som är så övertydliga att det stänker om det. Ändå tycks AI ha gått i gammaldags svensk skola och gör en sammanfattning, en resumé, efter inledning och huvudtexten:

Så, att direkt säga go-to-lekar på svenska känns lite anglicistiskt och ovant. Det naturligaste beror lite på stilnivå och målgrupp, men “säkra kort bland lekar” eller “standardlekar” fungerar bäst i de flesta fall. Vill du att jag föreslår det mest idiomatiska alternativet för en viss text eller rubrik du har i åtanke?

Nej, jag hade varken text eller rubrik i åtanke, men vill berätta att i min skola hade vi fått en rödmarkering för anglicistisk. De ordböcker man brukar vända sig till som svensk, SAOL, SO och SAOB, har ännu inte hört talas om adjektivet anglicistisk. Alla kan dock anglicism (typiskt engelskt ut­tryck som före­kommer i ett annat språk).

Men sepåfan, AI, den lille beskäftige rackarn, är ensam om att kunna berätta vad anglicistisk är och citeras här ordagrant:

"Anglicistisk" är en böjning av "anglicism", vilket betyder en engelsk influerad term, fras eller ord som lånats in i ett annat språk, till exempel svenskan.

Detta är bara början! På helvetiska mängder av go-to-tankar

Har du några go-to-lekar? Frågan ställdes i ett program, för och om barn, antagligen. Det går inte att vara säker längre. Eftersom vuxna börjat leka med barngrejer i samma utsträckning som barn ägnar sig åt vuxengrejer, har ens världsbild åter ruckats.

Jaha, vad grundar man då såna här suckar på? Jo, sånt som medier berättat om på senare tid, och ju mer man hör, desto mer förvånad blir man av egentligen all slags information. Som den om att årets julklapp är vuxenleksaker.

Dessa prylar är sånt som målarböcker och byggsatser. Märkligt nog utses ingen ”barnens julklapp” för året. Med tanke på att julen kallas barnens högtid är det anmärkningsvärt. Men så här verkar det vara: de vill ha teknikprylar och makeupsaker. Barn i 7-8-årsåldern är hänförda – inte som förr enbart av roligt nagellack – utan även ”hudvårdsprodukter”, har man förstått.

Go-to-lekar, var det. Nej, förresten, vi tar det från början (eller vad man ska kalla det). Det här med go-to-nånting är inte helt nytt. Mängder av go-to-sker går att hitta på nätet: go-to-rutiner, go-to-rätter, go-to-ställen, go-to-produkter. Det tycks som om go to funkar med alla substantiv. Bindestreck är där ibland, ibland inte.

Anmärkningsvärt nog kommer de flesta träffarna från Svenska Celiakiförbundet. Via förbundet och sociala medier(så förstår man det, även om man själv inte har facebook, instagram el dyl) ger medlemmar tips på glutenfria produkter av alla slag efter att frågan ställts: ”Har du några go-to-produkter som är enkla att hitta i de flesta affärer, hemmagjorda alternativ eller…/”

För samtliga dessa uttryck – go-to-något – verkar en enkel översättning till svenska vara ”favoritprodukter, favoriträtter, favoritställen” etc. Det här sätter fart på en språkspårare: Dags att fråga AI. I morgon.

Kentaurer, killar, harlekiner och kex – livet bjuder på underligheter!

Vilka sekunder tycker man att något språkligt (d v s mänskligt) är kul? Jo, det finns gånger när något litet lösgör sig – flyger upp – ur den vanliga babbelsörjan med dess många färdiga byggstenar till fraser som gör språket hos människorna så förutsägbart att stor leda plågar en.

Det behövs inte mycket för att bli glad. En röst ur etern sa något som skulle markera ”och plötsligt hände detta” eller ”se på fanken”. Kanske fanns även ett stråk av ”abrakadabra”. Så här utropade människan i exemplet: ”OCH, TJIPPTJILLEVIPPEN!”

Ännu levande personer kan känna igen ”tjille” (eller ”kille” med tje-uttal) som namnet på ett gammalt kortspel. Enligt SAOB går tjille och kille, båda med samma uttal, möjligen tillbaka på en kortvariant av ordet ”harlekin”.

Av det stora nätet får man många förslag på "tjillevippen/killevippen" och de flesta anser sig ha rätt. Någon anger Astrid Lindgren som källan: I sagan om Nils Karlsson Pyssling, är denne en minikompis (stor som en tumme) till Bertil, en normalstor pojke. Om Bertil rör vid en spik och säger ”killevippen!” krymper han till kompisens storlek och de kan leka.

Det finns även en ”killevippen” (”tjillevippen/chillevippen”) som betecknar en skånsk bakelse av det ursöta slaget. Hur som helst kan inte en vanlig människa leta efter alltför mycket om ordet, det finns för många vittnen och sagespersoner med olika åsikter!

För en del är det också ett hälsningsord och betyder ”hejsan”, för andra är det ett ”hejdå” och slang för avlida. Då är det säkert släkt med ”kola vippen”. Man anar långa anor bakåt och lämnar ordet åt sitt öde. Uttalsmässigt är det intressant eftersom ”kille” (grabb) uttalas med k-ljud, ”tjille-” antyder uttalet i stavningen. Annars uttalas k och g som tj respektive j före mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö). 

Beträffande ”kille, kissa, kentaur” m fl uttalas de med k-ljud. Kentauren ledde f ö till en artikel i Tidningen Syre med rubriken ”Alkemistens kex och andra lånord” av Malin Bergendahl. Säg den som aldrig bråkat med sin omgivning om huruvida det heter [kex] eller [tjex].

Står man nu språkligt inför ”the final curtain”, den slutliga ridån?

För en sekund sen stängde jag av radion. En intervju med nån musikbranschkille fördes på ett språk som i grunden var svenska, men de engelska inskotten haglade tätt, kan man säga. Det går förstås att strunta i om man inte är intresserad av ämnet, och inte heller är den inslaget vänder sig till, men ändå, kan man tycka.

Det får bli lite skåpmat av slag som ligger vid sidan av Det Svenska Popundrets trakter och framgångar som tydligen inte är möjliga att berätta om på modersmålet. Låt oss övergå till det som kallas undertexter, den svenska texten till filmer, tv-program och dito serier.

Här handlade det om en person som var ledsen för att en familjemedlem inte bevistade ett framträdande (teater, sång eller nåt) och därvid utbrast: ”Hon kom inte på mitt uppträde”. Oj, så fel, tänkte den åldring man är, det där var ett misstag. Men tänk om betydelsen är ändrad och har glidit i väg som så mycket annat?

Plats för uppträden eller uppträdanden?   Bild Claudio Poggio, Unsplash

”Uppträde” har brukat innebära ett slags bråk, ofta inför omkringstående. Det visar sig att man högg i sten, ytterst överraskande för en själv, det måste sägas med kraftig stämma. SAOL gav visserligen som enda synonymer ”träta, bråk”, medan SO och – förvånande! – SAOL ansåg att ordet kan betyda även ”uppträdande/framträdande”.

För att understryka den oerhörda känslan av HJÄLP VAD ÄR DETTA? används nu ett citat av vad en annan radiosnubbe sa om ett ord (vilket det var framgår ej av mina anteckningar): ”Det har fått plats i det svenska vokabuläret”. Det är bara att gilla läget, som folk säger när de inte alls gillar läget: antingen är det en hel massa man fått om bakfoten, eller så har många innebörder man aldrig känt till numera fått plats i det svenska vokabuläret.

Naturligtvis säger jag ”vokabulären” i bestämd form, men det kan väl också ha ändrat sig. Det är vanligen svårt för oss talföra att hålla tyst, men kanske når man snart fram till Wittgensteins oerhört flitigt citerade ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (Det man inte kan tala om – ja, om det får man hålla käften: en något oortodox tolkning). Ridå.

PS Det var Frank Sinatra som sjöng om att konfronteras med "the final curtain" i "My Way"

Fler exempel på att it-världen förvandlas och blir en icke-värld

Hädanefter ska inte bloggens alla citat ha hänvisningar som ”sa nån i radion” alternativt ”tv” eller ”stod i en blaska”. Det spelar ingen roll, för här väller det in jox att ha åsikter om stup i kvarten. Ibland har brukarna (medborgare som använder svenska språket) frångått gamla språkregler sedan länge.

Häromdagen visade sig att en av de saker folk säger, men är fel, enligt oss som tillhör kriarättarfolket, har hetat så i flera decennier. Händelsen var en tragisk bussolycka och några medier meddelade att ”bussen rammade in i en busskur”. På nätet ligger sen åratal sådant som ”rammat in i” saker och ting. Vi lärde oss ”rammade” utan ett ”in”. Det var på den tid när stolpar rammades, likasom murar, båtar och allt som går att ramma.

”Skit samma”, säger väldigt många. För varje enskild detalj går det förstås att hävda att det mesta man säger är ”skit samma”. Tack och lov för den som har en annan uppfattning och som ser till helheten (ni vet: hela bilden, the big picture, liksom). En man som husorganet kallar it-nestor, Yann LeCun, säger:

Den artificiella intelligens som Chat GPT bygger på är dummare än en vanlig huskatt.

Det är elakt mot katten att jämföra den med Chat GPT (och visst var det lockande att skriva Katt GPT, för den som äger en folklig buskishumor). Men det är verkligen kul att det börjar röra på sig i AI-kyrkan.

Inte nog med detta, i ett mycket intressant radioprogram om Wikipedia, talade en inhemsk expert om någon ”som har en vänstervinkling – en bias”. Nehej, se där, man (jag) måste tydligen åtminstone hänvisa på något sätt till det man hört och sett. Strunta alltså i detta inläggs inledning.

Det var i alla fall återigen ett av tusentals exempel på svenskar som säger det de vill säga på sitt modersmål men plötsligt lägger till ett engelskt begrepp inom ämnet, en term som då ramlar in lite godtyckligt. Random, s a s .