Språkgalningens helt privatpersonliga rannsakan av nyordslistan

   

Barnboken om Struwwelpeter (1845) skrevs och illustrerades av Heinrich Hoffmann (1809-1894)

Man vore inte en språkgalning värd namnet om man inte intresserade sig för den s k nyordslistan. Och läsaren av denna blogg vore inte en läsare av denna blogg om den inte väntade sig en blandning av protester, morrande och kanske något litet (mycket litet) instämmande i vad som sägs om denna lista. Till att börja med kan sägas att de flesta listor brukar vara av ondo. Så, då är agendan satt!

Som en början tänkte jag använda ett av P1-programmen Språket (det senaste?). Men på årets sista dag blir bloggjobbet lidande och i stället citeras en text från Språkrådet (en avdelning inom myndigheten ”Institutet för språk och folkminnen") om syftet med sitt arbete:

/.../att kunna svara på frågor om nya ord, följa svenskans utveckling och, som en folkbildande uppgift, visa hur ordbildning och språk fungerar.

Eftersom många uppfattar nyordslistan som normerande, förklaras avsikten närmare:

Nyordslistan är bara ett litet urval av ord som speglar året, det vill säga inte ”de nya ord som lagts till i svenskan” – även om medierna ofta beskriver det så. Listan måste därför inte bestå av ord som är etablerade eller kommer att överleva, även om det gäller en hel del av orden. Listan är inte heller en samling ord som är ”godkända” för att tas upp i ordböckerna. Snarare är det en brokig provkarta på olika typer av ord som använts mycket de senaste åren, särskilt under det pågående året – en del på tillfälligt besök, andra för att stanna. Använder vi dem tillräckligt mycket, kommer de troligen att tas med även i ordböckerna.

Det här låter säkert klokt, följdriktigt och sansat. Men en del tar på sig rollen som en andligt-själsligt-mental Struwwelpeter. Således återstår mer att säga i ämnet!

Den som skäms för sina fäblesser kan väl hålla tyst om dem, då?

Det ständigt ökande utbudet av ALLT kan få en förstämd. Ta t ex dekorationstomten jag såg i dag i ett butiksfönster. Under några år har en viss sorts tomte översvämmat marknaden. Kroppen är oformligt antydd och i övrigt består figuren mest av en luva, nerdragen över ögonen. Synlig i övrigt är bara nästippen (stor eller liten). Det är som en bild, en förenkling av själva idén TOMTE, och när den dök upp för tiotalet år sen såg den riktigt charmig ut.

Nu vadar vi runt bland dessa tomtar, precis som vi vadar i julmusik och bjällerklang som tappat all stämning och färg. Det är klart att ens egen ålder spelar in, man har sett och hört eländet till förbannelse. Och, som det heter, för mycket och för litet skämmer allt. Det här gäller mer än tomtar och plingplongmusik. En del i konsumtionspandemin är tv-serierna. Om dem talas ofta med känslohöjt tonfall: ”Har du sett den och den? Du mååååste se den och den!”

I detta sammanhang måste man ha varit blind och döv om man missat ”guilty pleasure”. Uttrycket finns även med i vår nya termdatabas Wikipedia, för vilken inget mänskligt är främmande. Här ligger en redan färdigöversatt textsnutt som berättar att guilty pleasure är ”något, en aktivitet eller ett stycke media, som man njuter av trots att man förstår att det i allmänhet inte hålls högt eller ses som ovanligt”. Den översättningen är, som jag ser det, kass, men vi struntar i just det nu.

Informanten M, ingen överdängare i engelska, sa sig inte förstå uttrycket. Jag pekade på W:s förklaring och M sa lite uppbragt förvirrad sisådär: ”Jamen jag skäms ju inte för vad jag gör eller tittar på”. Det finns en sens moral i denna historia, men frågan är vilken. Fast med tanke på hur ofta man ser och hör folk bekänna sina guilty pleasures verkar de mer betona dem än tvärtom. Och då skäms de väl inte, då? Den här världen är jättekonstig.

Pyttipanna av motstridiga känslor, skämt och sorg om vartannat

En uppmärksam läsare märker att det i denna blogg förekommer höga kast, eller tvära, kanske det heter, mellan högt och lågt, skämt och allvar, det brutala och det finstämda. Skulle bloggen vara ett medium som vänder sig till en allmänhet – som tidningar, radio och tv gör – ja, då skulle språket vara ett annat. Bloggaren räknar med att dennas läsare förstår något litet av vad som uttrycks. Eller gör nåt annat om inget faller nämnde läsare på läppen. Och i detta krystade resonemang påminns jag om en diskussion med informanten M om uttrycket ”guilty pleasure”, men det tar vi i morrn.

Inte är väl för fanken ordet ”approchera” (i gårdagsinläggets sista mening) nedskrivet på allvar! Detta verb har varit på tapeten förr, och jag skriver om det så gärna igen. I SAOB:s artikel, från 1901, om ”approschera” (som det stavades enligt dåtidens regler, tror jag), framgår ett par viktiga fakta. Innebörden var ”närma sig, nalkas” och etymologiskt beskrevs 0rdet komma närmast från franska ”approcher” (dessförinnan latin och vad det kan ha vatt).

Beläggen gick tillbaka till 1600-talets senare hälft och här fanns även tillägget ”numera knappast brukligt”. Så var det 1901, men numera är det så brukligt att det approcheras hej vilt i det svenska språket. Engelska ”approach” översätts t o m av Google Translate till ”närma sig”, men detta svenska uttryck, plus "nalkas", kommer snart att försvinna.

Nu är den traditionstyngda, knäck-kletiga och översentimentala julen över, men trots inbyggt försvar mot alltför djupgående sentiment (ordet användes av en libertarian i en tv-intervju nyligen) måste jag uttrycka sorg och saknad över det modersmål som går hädan bit för bit.

Inför det populära programmet Vinter i P1 presenterades en vintervärd av en annan. Den presenterande personen är någon som värnar om tvåspråkighet på det ”gamla” viset: att två språk (eller fler) bör och kan samsas inom vissa geografiska områden (som franska och engelska i Kanada, t ex), Desto större blir ens förvåning när denna presentation avslutas med: ”Jag ger er Namn Namn!”.

Så gör man på engelska, framgår av pratshower: ”I give you Name Name!”. Här i landet heter det: ”Får jag presentera Namn Namn!” Vaddå ”jag ger er”? Sorg, sorg, sorg, är vad jag ger er.

Att driva är en sak, driva "med" en annan och driva "på" en tredje

I går var ämnet ett ord som gått en omvänd väg. I stället för att som vanliga glosor och fraser förvandlas till bildliga uttryck gick alltså ”upphöjd” åt andra hållet. Såna ”ingrepp” i språket är intressanta, man vet inte hur det går till och det är nog svårt att få tag i anledningen.

Under gångna helgens umgänge med människor mer än ett halvsekel yngre än man själv, får man höra rätt mycket bullshittande. ”Du driver”, ropade en ungdom som jag mycket riktigt drev med. Med med! Jag svarade att det gjorde jag, men att det heter ”driva med någon”.

Ungdomen gjorde cirklar med pekfingret mot sin tinning i den gest som betyder att motståndaren är kokobello. En annan ungdom, endast dryga tre decennier yngre än undertecknad, la sig i och meddelade att ”det sa vi också (i skolan)”. Saker ändras, sanna mina ord, när vi drev förr i världen så var det en annan sak, vi drev runt eller kring.

Det här bortkastade med-et får en att tänka på "lämna" som blivit av med sina objekt (lämna salen, Northvolt, politiken). Här ett par ord från den skickliga mediespråkvårdaren Minna Levälahti på Svenska Yle:

Men ända sedan språkvårdarna uppmärksammade att verbet lämna har börjat användas utan objekt i betydelsen ’resa, ge sig av, avlägsna sig från’ har de också upplyst skribenterna om att den här konstruktionen kan orsaka irritation, eftersom den är ny i svenskan och ett direktlån av en engelsk konstruktion.

Lattjo nog, och som bekant, läggs ibland prepositioner eller andra småord till i uttryck där de tidigare inte funnits i svenskan. Numera är det vanligt att höra hur folk ”kommenterar på” det ena och det andra. Tidigare ”kommenterade” vi bara, det var innan ”comment on” tagits som intäkt för att konstruktionen är densamma i svenskan.

Men nu måste vi muntras upp! Vad passar bättre än vad en ”naturjournalist” berättade om i ett program, nämligen ”blommor som approcheras av humlor”.

Går det inte att levitera får man söka efter det upphöjda lugnet

Magnetisk levitation. Bild Peter Nussbaumer, Wikipedia

    

Lät bloggaren aningens mentalt runtseglande (d v s mer än vanligt) i de senaste inläggen så är det inte konstigt. På något mystiskt (men tyvärr inte magiskt) vis blir både sinnet upphöjt och intrycken upphöjda till femtiotusen runt denna helg. De vars ålder stigit kraftigt på senare år (äh, tänk inte, häng bara med) blir lättare anfäktade än andra. 

På tal om ett ord som upphöjd. Och på tal om hur ofta jag gnäller på begrepp som flyttat ur den ”verkliga världen” in i den bildliga. I går var ett exempel ”sitta ner och titta på problemet” (ungefär) vilket inte betyder att någon nödvändigtvis ”sitter ner”. Ej heller ”tittar” denne någon på ett ”problem”. Det här är vanligt, jag säger inget annat, men användningen av ord där denna flytt skett har ökat enormt. Men nu, hör och häpna, har det motsatta skett.

Informanten M pekade på en mening i en blaska: ”Nu kan den nya stationsbyggnaden hamna på marknivå i stället för det upphöjda läge man tidigare beslutat om”. Nu vidtog en filosofisk diskussion. ”Upphöjd”, hm. Intressant nog visar sig SAOL ha samma uppfattning som man själv, och säger:

1 upp­höja el. (sällan) höja upp ngn till skyarna
2 räkna ut viss potens av ett tal: ​3 upp­höjt till 2 är 9

Beträffande adjektivet ”upphöjd” skriver samma ordlista: ” med upp­höjt lugn o­berört, över­lägset”. Den andra ordboken, SO, anser likaså att den överförda bemärkelsen är den enda raka: ”som befinner sig på ett högre, icke-var­dagligt plan”.

Snart kommer det miljöskadade sinnet att nedhöjas, det sker endera dagen eller efter att de tre vise männen vandrat färdigt.

Blir språkdomedagsprofetens röst hörd? Nej, skulle inte tro det

Ja, det är så sant som Jesus säger (i 1917 års bibelöversättning): ”Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen”. Och i den s k folkbibeln (1996) säger han det enklare och mer samtidsanpassade: "ingen profet blir erkänd i sin hemstad". Min blygsamhet förbjuder mig att utropa: ”Jag vet hur det känns!”

Men ändå. Omgivningen är, som var och en förstår, trött på undertecknads språkliga iakttagelser. Det är svårt att ensam sitta inne med en massa know-how (som det hette i början av anglifieringen) och ständigt bli bespottad.

Nej, förresten, helt ensam är man icke. Det finns en grupp åldringar som förstår ordens innehåll. Men många av dessa äldre (brutusar!) anpassar sig alltför lätt. De hör nya uttryck, ruskar på sig lätt ett tag, och börjar sen använda dem. Om de ännu yngre, ca 50 år och nedåt, finns inget hopp, ty de veten icke nåt annat. Nu ska en sådan scen återges:

Sbråkbloggaren (S) grimaserar åt en radioröst som säger att man måste ”ta höjd” för något. Den närvarande personen under 50 (U, d v s ”ungdom”) påstår att ”äsch så har man alltid sagt. Och inte är det engelska heller”. S: ”Näe, men det är ett av flerfaldiga och trista babbelibabbeluttryck som används av dem som tar sig själva på för stort allvar!”

S visar i KB:s dagstidningsdatabas hur antalet fraser som ”ta höjd, sätta oss ner, titta på det här, lyfta frågan” och annat skräpspråk vuxit enormt sedan efter ca 2010. Nåt måste ha hänt inom den digitala världen och det vore intressant att veta vad som exploderade just då. Tycker jag.

U sätter sig ner och tittar – inte på ”det”, utan på mig, och ser vänligt deltagande samt bekymrad ut. Bara därför skriver jag detta: det som hörs i bloggen är en ropandes röst i öknen. Och den ropande rösten kommer förstås också från bibeln. Märkligt det här. Så fort man vill säga något kraftfullt så har det ett par tusen år (”ge och ta”, som svensken säger) på nacken.

Börjar man tänka på den saken så går det att lugna ner sig en stund. Låt flosktalarna prata sitt språk, bara de blir glada.

Man bör ej skippa rättvisan, och absolut inte språkkunskaperna

I något sammanhang i den verkliga världen önskade en person att det (vad det nu gällde) skulle skipas rättvisa. Det ser inte konstigt ut i skrift, men det uttalades med hörbart s och k, alltså inte det sje- eller tjeljud det borde vara. Skillnaden på alla slags sje och tje brukar bero på folks härkomst. Vissa säger ”sju” nästan med ett ”ach-ljud” som i tyskans Bach. Tje brukar de flesta svenskar uttala lika, som i kikare, kila.

Personen i fråga använde också ett ganska kort i-ljud, så det lät som skippa. På skippa rättvisa och skipa densamma är det stor skillnad. Som vid de flesta såna här upptäckter googlar jag: i detta fall ”skippa rättvisa” och ser att det finns en hel del träffar. I många tidningar har det skippats rättvisa under årens lopp. Det här kan vara fall av dyslexi, men om en reporter är drabbad bör någon kollega läsa igenom dennes texter innan de åker ut för publicering.

Men vet ni vad, sånt här anses taskigt, och vi andra vet ju att det är skipas som rättvisan gör (i bästa fall) så det är bara att skita i den sortens felskrivningar (tycker måmga). Det är en dyster sanning som ger dåliga vibbar som i sig leder vidare till de enda ”vibbar” jag känt till. De tre stora svenska ordböckerna ger en samstämmig bild av innebörden: ”vanligen plur. (an­tydd) signal som visar viss attityd eller stämning”.

Vibbarna har funnits länge och kommer förstås från engelska (vibrations). Men nu tycks även en ”vibe” ha dykt upp, släkt med de gamla vibbarna men med ny användning, på nåt sätt. I mitten av 2023 frågade en person Språktidningen vad ”en vibe” är och fick svaret:

Att vara en vibe (till exempel she is a vibe) är något mycket positivt. Uttrycket betyder ungefär att någon är autentisk och har en god aura – helt enkelt någon man vill tillbringa tid med och lära känna bättre. Uttrycket kan även användas för att beskriva en mycket trevlig och uppskattad plats eller sak: Nairobi is a whole vibe och Chopped cheese is a vibe.

Så var det med vibbarna. Bäst har man införlivat dem i sitt tal så dyker de upp och har blivit en vibe. Eller nåt. Det är inte så lätt att förutom det egna språket handskas med olika stilar – slang och diverse sociolekter – från det andra språk som påverkar oss mest.

Ett citat nånstans ifrån passar här: ”det är ett arbete som är finkänsligt”.

Usch och ish för biopics och konststycket att gå väg tillbaka

Via språknörderiet hamnar man givetvis i de många av de ämnesområden som människan försöker klä i ord. (Hoppsan, ibland skriver man lika töntigt som en AI…) Nu senast kom det att handla om filmer. Då befinner man sig snart bland stötestenar och käpphästar, ens egna.

Av dessa är en det mycket irriterande ”biopic”. En filmkritiker yttrade orden: ”En av filmerna är en vacker biopic”. Det blev ett letande i hjärnkontoren (en del av oss har flera) och så fanns det där: ordet som är så himla likt biopic men en ofta otäck historia, biopsi. Den senare är som de flesta känner till en vävnadsprovtagning, vanligen i samband med svår sjukdom.

Filmbegreppet, då? Ja, det är ju jättejobbigt att säga: ”Biografisk film, eller biopic (förkortning av biographical picture), är filmer som gestaltar och dramatiserar historiska eller levande personers liv”. (Wikipedia). Den tid det tar att uttala ”biografisk film” stjäl ju flera sekunder av ens liv – när man kunnat ägna sig åt bättre och intressantare saker.

Men det är så, och man kan inte kalla det en nyhet, att de flesta svenskar (och säkert fler nationaliteter, likaså) hela tiden jonglerar med två språk. Många har också bott utomlands, somliga är födda där, andra är där för att jobba. Hur mycket det än kan ursäktas och förklaras, blir det inte lyckat när medier talar till de svenskar som INTE förstår en massa engelska.

Det låter onekligen småkul, kan man tycka i sina bästa stunder. En programledare i tv sa om två av sina gäster: ”Ni går också väg tillbaka, alltså way back”. Bra att programledaren översatte sig själv, men alla är inte så medvetna. Om man inte känner till uttrycket “you go way back” (ni har känt varann länge) måste ”ni går väg tillbaka” låta som en omöjlighet att ens formulera.

I samma prat-show, när vi nu ändå är inne på moderna tillgjordheter, upprepades en massa gånger det satans -ish-ljud som kan uppstå var och när som helst. I början användes det vid tidsangivelser som inte var så exakta (och, åter, en kopiering av det engelska uttrycket): ”Jag dyker upp tre-ish”. Nu sägs det ofta utan att sättas samman med något.

Om någon frågar en person om den gillar lakrits kan svaret bli ”-ish”. Just det skulle kunna heta ”sådär, javars”. I andra sammanhang har det ersatt det ”typ” som många ogillade. Det kan även betyda ”i runda slängar, mer eller mindre, nästan” och andra ord som inte låter som varianten på vårt ”usch”. En tidsangivelse skulle heta det inte alltför knepiga ”jag dyker upp vid tretiden”.

James Bond kan även beskrivas i innehållsligt metafysiska termer

Den proppfulla anteckningsbok (nja, Wordfil) där undertecknad plitar ner upprörande språkexempel är lite slarvigt skött. Ibland utgör de bara delar av meningar, enstaka citat och utrop från yttervärlden, men de är ändå användbara. En programledare sa det både tydliga och för många av oss underliga: ”…om man tar in för mycket dåligt innehåll på nätet”.

I dag ska det bli innehåll om innehåll! Med dessa rader vill jag bara bevisa att det går att röra sig i två ”verkligheter” samtidigt. För alla dem som tycker att moderna svenskan låter helt adekvat, okej och icke-förvrängd, är den adekvat, okej och icke-förvrängd (verklighet 1). För oss andra ( i verklighet 2) är den en djungel där man har svårt att ta sig fram, inte ens macheten hjälper. Innehåll, utlovades, och varför inte citera den journalist som talade om ”dåligt innehåll”? Ordet används nämligen för en mängd företeelser. Låt Wikipedia förklara:

Innehåll är inom informationsteknik och kommunikationsvetenskap den information som ska levereras till konsumenten genom ett medium. Det kan till exempel vara nyheter, film, musik eller spel.

Wiktionary är enklare: ”Det som finns i något, även om texten i en bok etc.” Exemplen som ges är: ”Lådans innehåll var för honom okänt. Bokens innehåll är tämligen svårbegripligt.”

Sådärja, nu har vi lärt oss något. De ord som skrivs här och nu är innehåll i bloggen som heter Sbråk. Verkar det knepigt? Träna på varors innehållsförteckning, där står vad grejerna innehåller. Låter nära sammanbrott? Jag? 

Innehåll om ett innehåll. Bild Marcel Eberle, Unsplash

En TT-text återgav bråket om nya Bond-filmer. De som har rättigheterna till 007 kräver att filmerna absolut måste ha

premiär på bio och har bestämda åsikter

om handlingen i produktionerna, medan Amazon ser Bond som vilket "innehåll" som helst, arbetar med algoritmstyrd marknadsföring och gärna låter storsatsningar få premiär på egna strömningstjänsten Prime Video.

Och SVT:s Kulturnyheterna berättade om filmer från Nollywood, producent av nigeriansk film. Angående att en av deras s k titlar ska visas i Sverige, sa programdirektören för Filmstaden, att det “öppnar upp för innehåll från andra typer av länder. Vi har inte lika mycket innehåll som innan pandemin”.

Återkommer till det nyss nämnda och närliggande sammanbrottet: kan läsaren vara så vänlig att upprepa orden “öppnar upp för innehåll” ett par gånger. Det funkar inte på dem under ca 50, men de andra förstår. I bästa fall. Bli inte förvånad, men man brukade säga “öppnar dörren för” på svenska (och säkert annat icke-engelskt). Då blir det så här: Nigerianska “Everybody loves Jenifa” öppnar dörren för filmer från andra länder.

Sista chatten med ChatGPT. Vi har pratat klart, på ett tag, i alla fall

I går retade ChatGPT-n upp mig, och hygge-utbrottet fick inte bloggaren att framstå som en dansk hygge-person utan mer vad fornslaviskan och lettiskan stod för: slåss, slå ihjäl och mindre fina egenskaper. Som ett brev på posten (visst, ja, den liknelsen måste strykas ur svenskan) sändes i samma veva ett radioprogram om en av den icke-krigsdrabbade världens vanligaste frågor: ”Kommer AI att ta makten ifrån människan och göra henne överflödig?”

Ibland uttrycks frågan ”Kan AI ersätta mänsklig intelligens? Jag säger hahaha. Hur skulle det gå till? Det verkar vara människan själv som har problem med vad som är mänsklig intelligens. I programmet sa en forskare: ”Vi låter algoritmerna göra oss omyndiga”.

Så tycks det vara: vi springer algoritmerna till mötes och följer vartenda lockrop som går via dem och därigenom denna ”artificiella intelligens”. Vi sätter oss på pottkanten och där kanske vi får sitta till tidens ände. Vände mig till Intelligensen själv (ChatGPT) och frågade om den kan sno även mänsklig kreativitet och det som är oförutsägbart hos homo sapiens.

Svaret tydde på viss ödmjukhet från AI-n (jag skämtar för guds skull, den är en maskin!!!), den sa att ”människor kan vara kreativa på sätt som går bortom logik eller rationalitet – något som kan vara svårt att fånga i algoritmiska system”. Den tillade: ”Människans kreativitet drivs ofta av ett djupare syfte eller intention – att uttrycka något personligt, att kommunicera en idé eller att påverka andra på ett emotionellt plan. AI:s kreativitet är i grunden instrumentell, vilket innebär att den saknar ett medvetet syfte bakom skapandet”.

Ingen idé att skriva någon fantasyroman än om den ”intelligensen”, m a o, och svaret i hyggefrågan i går stärkte känslan av att ChatGPT-n babblar på om sånt den inte kan. På tråkig byråkratsvenska. Nu ska inte bloggen hemfalla åt samtal med ”en AI”, men jag ställde en fråga till, nämligen om varför Sveriges radio kallar allt ”återutsändningar” som tidigare hette ”repriser”, vad är skillnaden på begreppen? Svaret var långt, men – som ofta – fanns en sammanfattning, nämligen:

Återutsändning: Betonar själva handlingen att programmet sänds igen på ett nytt tillfälle, utan att nödvändigtvis göra någon större åtskillnad i innehållet.

Repris: Äldre och mer traditionellt begrepp som ibland kan ge intrycket av att programmet är en återupprepning från ett specifikt sändningstillfälle, ofta på begäran av publiken. 

Därefter kom en sammanfattning av sammanfattningen (så att vi fattar):

Så även om båda termerna handlar om att sända något igen, kan ordvalet återspegla en mer neutral eller teknisk beskrivning av återkommande sändningar ("återutsändning") kontra en mer traditionell uppfattning om att programmet sänds på nytt för en specifik anledning ("repris").

Som sagt, ett lufttugg som låter likt de släktingar som under årens lopp suttit i fåtöljer och glatt omgivningen med sina outsägligt klyftiga utläggningar utan substans.

PS Den är inget vidare på prepositioner, det heter "vid ett tillfälle" och "av en anledning"

Gamla SAOB:s och upphaussade ChatGPT:s olika språkhistoria

Den största svenska ordboken, SAOB, blev färdig för drygt ett år sedan efter ca ett och ett halvt sekels arbete. Nu får man börja om igen och revidera materialet, mycket är förstås föråldrat. Med sina etymologiska förklaringar till orden blir SAOB, p g a sin egen höga ålder, nästan dubbeletymologisk, om någon förstår vad jag menar. Vilket går att strunta i.

Artikeln om ”hygge” skrevs 1932. Den ger två betydelser, och den första av dem ger ytterligare två: (numera bl. ss. mera tillfällig danism, i sht i vitter stil) känsla av trygghet o. trevnad; vad som skapar en dylik känsla. (Förkortningen bl. ss. står för ”blott såsom”). Den andra: (tillf.) tillflykt, fredad plats. (Där står tillf. för ”tillfälligt”.)

För det hygge svenskar känner till ges bl a huggande, huggning, område där skogen nedhuggits eller nedhugges eller är avsedd att nedhuggas. Sen blir det intressant: varifrån kommer ordet? Det ”hygge” danskarna blivit kända för har alltså innebörden ”trygghet, trevnad, fredad plats", och har i slutet av 1700-talet lånats av norska "hyggje", som har att göra med glädje, tillfredsställelse (i sht med sitt hem, sin familj), tillflykt m m.

Vårt hygge som i kalhygge-eländet, är ett verbalsubstantiv till verbet ”hugga”, som har släktingar i fornsvenska hǫggva, av urnordiska haggwan. Det motsvarar danska hugge, isländska hǫggva, m fl exempel ur åldriga språk fram till tyska hauen och engelska hew. Ordet är även besläktat med fornslaviska kovati, smida, slåss, strida, lettiska kaut, slå ihjäl m fl ord som inte får en att tänka i det danska hyggets banor.

Här är en upprepning från gårdagen på plats, nämligen ChatGPT:s svar på frågan om svenska och danska ”hygge” är släkt: Ja, det svenska ordet "hygge" är släkt med det danska ordet "hygge", och de har samma ursprung och grundläggande betydelse. Båda orden beskriver en känsla av mysighet, välbefinnande och gemenskap, ofta förknippad med att vara i en varm och trygg miljö tillsammans med nära och kära, eller att njuta av enkla, lugna stunder.

För säkerhets skull summerar ChatGPT sin text, varifrån den nu härstammar: Så, kort sagt: ordet kommer från samma rot, men användningen och kopplingen till kulturen kan variera något mellan svenska och danska.

Bortkollrad av myspysigt danska hygget ber jag Hjärnan om råd

Nu får det vara färdigtomtat för ett tag, just den verksamheten pågår så att det räcker runt om den enskilda människa som ibland grubblar över pågående hysteri som väl varar någon vecka till. Men bloggen vänder blicken mot mindre glittrande ting, ja, nästan snustorra diton.

Först var avsikten att åter ta upp informanten M:s upprördhet över foge-s-ets befintlighet där det skulle vara frånvarande. På senare tid har ordet ”krigsföring”, d v s ”krigföring” varit på tapeten. Nu talade en radioröst om ”vårdsinsatser” och opp hoppade M: ”DET HETER VÅRDINSATSER!”

Men foge-s-et är ett grannlaga grammatikproblem och bloggen byter kurs, nämligen till det danska ”hygge”. På senare år har danskarnas gemytliga humör och livsstil, kallat hygge, blivit rätt genomtröskat. Vårt identiska ord, hygge, ger inga myskänslor, det används vanligen med förleden kal-, kalhygge. Har inte tänkt på det tidigare, men visst måste väl dessa ”båda hyggen” ha olika ursprung? Och hur är det med svenskans hygglig i så fall? Osäker vänder jag mig till den prisade och anabola hjärncharmören ChatGPT med en fråga om huruvida ”hyggena” är släkt. Så här lyder svaret:

Ja, det svenska ordet "hygge" är släkt med det danska ordet "hygge", och de har samma ursprung och grundläggande betydelse. Båda orden beskriver en känsla av mysighet, välbefinnande och gemenskap, ofta förknippad med att vara i en varm och trygg miljö tillsammans med nära och kära, eller att njuta av enkla, lugna stunder.

Det finns dock vissa skillnader i hur orden används i de två språken. I Danmark är "hygge" ett väldigt centralt begrepp i kulturen och används ofta för att beskriva allt från sociala sammanhang till en viss livsstil. I Sverige används "hygge" också för att beskriva mysiga stunder, men ordet har inte riktigt samma kulturella tyngd eller vardagliga användning som i Danmark.

Så, kort sagt: ordet kommer från samma rot, men användningen och kopplingen till kulturen kan variera något mellan svenska och danska.

Den som läst om ”hygge” i historiska ordboken SAOB har alltså utsatts för de typiskt felaktiga uppgifter som gamla pappersböcker fått en att tro på under livets gång. Fortsättning följer.

Tomten i repris, denna gång en släktforskarhistorisk teckning

Efter att nyligen (13 december) beskärmat mig över att tomten säger (skrattar?) "ho ho ho" som hälsningsfras letade jag efter hur det gick till när den amerikanske Santa Claus satte sin prägel på vår mindre högljudda och inte lika flamboyanta uppenbarelse. I Wikipedia beskrivs den svenske tomtens födelse eller snarare hopsmältning med den tidigare julbocken:

I svenska borgerliga hem på 1800-talet gick presentutdelningen till ungefär som den ofta gör i dag. Skillnaden var att den mystiske gästen, med mask för ansiktet, från början på många håll föreställde en julbock. Den svenska jultomtens skratt "Ho ho ho!" tros ha kommit från engelskspråkiga länder och ursprungligen från karaktären Puck i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm omkring år 1600.

Nu är, står det i W-texten, inte vår tomtes hälsningsfras och undran om ”snälla barn” särskilt gammal heller, men för äldre svenskar är hohoho-andet ett besynnerligt beteende. Å andra sidan, och på goda grunder, kan man misstänka att tomten numera låter så i många länder.

Det var inte direkt Coca-Cola som skapade tomten, men han fick enorm draghjälp av drycken från 1930-talet och framåt. Det kanske är allmänt känt – dock icke för undertecknad – att en reklamkampanj för Coca-Cola s a s bildsattes med den tjocka julgubben av konstnären Haddon Sundblom (1899–1976), av svensk-finsk härkomst.
     

Lite komprimerat kan sägas att ”vår” tomte kommit till via en biskop, sedermera helgonet Sant Nikolaus, kallad Sinterklaas i Holland och som (om jag fattat rätt) följde med holländare till Amerika på 1600-talet. 

Släktskapen i de flesta germanska kulturer går från fornnordisk mytologi med Oden, kallad Julfader i firande kring midvintersolståndet, och fram till den ”kulturella fusionen av gårdstomten och julbocken” (W).

Jenny Nyströms (1854–1946) folkloristiska bild (t h) av tomten befinner sig ännu på äldres näthinnor och för några av dessa äldre är det svårt att vänja sig vid Coca-Cola-tomten och dennes illitterata hoande.

Man undrar en del över vad de singulära anarkisterna haft för sig

Angående det konstiga språk man talar (se gårdagens inläggsinledning): jag använde ordet ”innerlig” i ett samtal, varvid någon i sällskapet utbrast "Oh, vilket fint gammalt ord"! Man får väl bygga sig ett museum där man sitter och talar med sina gamla fina ord. Och ta inträde, det gör väl museerna numera?

Vi tar och återvänder till samtidens ordval och en mening att fundera över: ”Det känns som ett långskott”. En löslig efterforskning, av sådant slag som bedrivs i denna blogg, ger vid handen att ”långskottet” främst använts som en sportterm, men nu stundar andra tider. Och de tiderna tycks vara mycket förtjusta i bildliga uttryck. Engelska ordböcker har med långskotten i den bildliga bemärkelsen, men i SAOL togs den in 2015 och beskrivs då som ”vild gissning”. Innan dess gällde det bara bollskott.

Det är knivigt för en amatör att sitta och gissa varifrån uttryck plötseligen kommer, till slut tycker man att engelskan ekar bakom vartenda ord. Och mycket i våra respektive ordförråd är ju också släkt, det hörs mest i ”grund-ord” som arm, fot, yxa, kniv, ko, katt osv.

Nyligen har ett par lattjolajban-ord dykt upp i medierna, ett oftare, och som verkar visa på ett mönster: ”frågedriven”. En person sa sig vara ”väldigt frågedriven” och det lät som så mycket annat numera: ett begrepp som blåsts upp och fått mycket luft i sig. Och så talade en annan – det handlade om musik – om en musikstil som var ”genredriven”. Det är lätt att gissa att engelska ”driven”, perfekt particip-formen av ”drive”, ligger bakom, men att svenska motsvarigheten borde vara -styrd: frågestyrd, genrestyrd. Å andra sidan låter det lika uppvispat och dekorationsdrivet, så att säga.

Häromdan överhörde jag (”råkade höra”, sa man tidigare, innan ”overhear” tog sig in) vad en ungdom sa till en annan på busshållplatsen: ”Nej, det var bara några singulära anarkister”.

Här ekade det igen, trots att ordet ”singulär” funnits urlänge i svenskan (Words stavningsprogram protesterar mot urlänge, jättelänge går däremot bra…). Men kollar man i svensk dagstidningsdatabas så används ordet oftare numera. Det är lätt att misstänka engelska ”singular” som orsak. Vanligare har varit att säga ”enstaka”, så ungdomarna på busshållplatsen hade sagt ”några enstaka anarkister” för ett par decennier sedan.

Singulär låter vetenskapligt i mina öron, och det kommer säkert från grammatikens ”singular”. Om det skriver Wikipedia: ”Singularis (latinska formen) är ett numerus som betecknar ental”.

Här sitter ordgiganten och känner till vad rata och dispyt betyder

Är man över 50-60, för att inte tala om 70-80-90-100, är det en upplevelse att ägna sig åt de frågesporter som nu för tiden heter quiz och handlar om ordkunskap. Förr brukade sånt tidsfördriv finnas i tidningars lördagsbilagor, nu är luften full av dem, bland annat. Ett fenomen som ger liknande upplevelse är Högskoleprovets orddel.

De övriga delarna i det provet törs man knappt tänka på, de skulle inte gå särskilt bra. Men den som handlar om språket är skräckinjagande på ett annat vis. Man förväntas känna till vad ”dispyt, angeläget, rata, illa åtgången” betyder, och får då en glimt av hur man låter inför ungdomar när man talar.

Det här säger nåt jag själv säger hela tiden: det blir allt svårare att göra sig förstådd mellan generationerna. Och för triljonte gången, detta är ingen vanlig språkförändring, det är ett verbalt undergångsscenario. Fast det är ju resten också, så varför bry sig, som somliga utbrister, klädda i sina individsydda människokostymer.

Nä, nu blir det för deppigt, vi tar ett par exempel ur levande livet att muntra upp oss med. Nya ord och uttryck i sig är en sak, de är enkla att spotta, som man kunde säga om det inte blev helt fel (engelska verbet ”spot” betyder ”upptäcka”). Men det kan bli grammatiskt konstigt, som användningen av ”kommer” visar. Det har slagit sig till ro i svenskan, på rätt underliga ställen. 

Ska inte dra den eviga ”när det kommer till” (som förr hette ”när det handlar om/gäller”) utan tar en av drakarnas roliga ingress om en matredaktör som ”påminner om att alla måltider kommer med en värdering”. Jojo, den kan man grubbla över fram till den dag då tomten kommer med klapparna.

Och den här då: ”Fallen av mykoplasma historiskt höga”. Förutom ”historiskt”, en sjuka ihop med adjektiv som ”episkt, ikoniskt” och ”magiskt”, måste man fråga sig vad ”höga fall” är. De hör nog till högskoleprovets andra delar: fysik, t ex. Det är nog ”stort antal fall” som menas.

Slutligen en eloge (om dem är det annars ont) till en programledare i radion. Det handlade om ekonomi, tror jag, och en gäst/expert sa: ”Man vill disrupta en hel bransch”. Den påpassligt observante reportern upprepade ”disrupta” med ett tonfall som gjorde att frågetecknet därefter hördes. Lika snabbt korrigerade sig gästen och sa ” ändra riktning på en bransch”. Nu tycks engelska ”disrupt” ha svenska betydelser som ”avbryta, störa, splittra, förstöra, upplösa, söndra” – vilket knappast är ”ändra riktning”. Men personen i fråga kanske talade ett språk som heter ekonomiska, byråkratiska eller något annat man själv inte talar.

Alla på hela jorden borde kunna få en underbar semesterperiod

Apropå att inte ta saker ur sina sammanhang, skrev jag i går, och genast infinner sig ett exempel! Därför måste först sägas att det jag snart ska kommentera redan i sin tur försiggick på ett lite distanserat sätt, men äsch, så här var det: En programledare frågade sina gäster, två kyrkans män, om vem som var bäst på marknadsföring: Jesus eller aposteln Paulus (han kallas bl a ”urkyrkans främsta missionär”).

En av biskoparna ansåg att om man nu använde ett sådant språkbruk (marknadsföring) kunde han fortsätta med något liknande och hänvisade till Jesu ord ”när han (d v s Jesus) kommer fram i s a s offentlig verksamhet”. Det fortsatte med: ”det här är Jesu linjetal/…/”. 

Som sagt, biskopen raljerade en smula med vissa termer, men för dem av oss med taktila språkförnimmelser (öh?) låter det onekligen kul med ”Jesu linjetal”. Observera f ö genitivformen som ändrats i modern tid! En yngre person skulle förmodligen säga Jesus linjetal.

Och apropå Jesus. Och kanske även tomten. Och möjligen en hop människor som sagt nåt i stil med ”mina fiender klarar jag, men gud bevare mig för mina vänner”. Nu är jag inne på bråket om julhälsningar, att vi ska vara försiktiga med att önska god jul. Tänker inte sälla mig till dem som vrålar om saken, men lite stillsamt kan man väl få undra vad i helsicke? Senast hade en butik skrämts till handling och i en mejlväxling vi haft, butiken och jag, önskade man mig avslutningsvis ”en underbar semesterperiod”. Som pensionär har man alltid ett slags semesterperiod om än inte alltid underbar.

Det här visar på det många av oss tänkt under en längre tid: sluta önska andra så himla mycket när det inte är nödvändigt. Man studsar när butiks- och annan servicepersonal river av sitt ordentligt inlärda ”ha nu en jättefin helg” och andra varianter.

Det här kom från det stora landet i väster. Människor var vänliga förr också, det här påkletade eländet är en form av hjärntvätt. De enda gånger man BÖR önska något är om andra varit eller är sjuka och man säger det lämpliga ”god bättring” eller det mer normala ”krya på dej”! 

Även ateister vet att Jesus vill väl, precis som tomten. Den senare bör få uttala sitt ”finns det några snälla barn här?” och slippa stöta ut det oborstat grova Ho-Ho-Ho.

Ingen ordbok löste dagens runda-problem – utom Wiktionary

Knappt har man skrivit om ”bang for the buck” (i går), så säger en kommentator (nånstans) att nåt är ”pang för pengarna”. Först nu googlar jag frasen och inser det redan bekanta: även om själva undertecknad inte hört nån säga/skriva ”pang för pengarna” så finns detta uttryck en masse på nätet. ”En masse” kommer från franskan och en titt i KB:s dagstidningsdatabas visar begreppets existens (i högre eller lägre grad) i svenska dagstidningar sen mitten av 1800-talet. Vår tid visar en topp i användandet, en ännu högre ser man kring sekelskiftet 1800–1900.

Att rycka yttranden ur sina sammanhang är inte alltid en bra idé, det påpekas ofta. Men för en sån som jag är, konstigt nog, sammanhangen (kontexten, heter det i dag) inte av största vikt. Oavsett vad en diskussion, information eller nyhet handlar om kan man inse att språket i vissa ”utdragna” eller citerade stycken är märkligt. Det här sa en person häromdagen: ”Det har blivit kultur för somliga att runda hörn”. ¨

Kultur att runda hörn? På sista tiden har folk rundat det ena och andra – någon ”rundade sin styrelse”, en annan ”rundade sin chef”, en tredje ”parlamentet”. Knepigt. De enda runda (som är verb) man kan hitta är ofta knutna till sport- eller båtvärlden (”han rundade backen” eller ”Kap Horn”). Ofta rundas något rent fysiskt, av naturen eller människan: bord, stenar etc. Hittar även exemplet: "han rundade parkeringen i stället för att gena rakt över".

I alla dessa fall beskrivs något rundande, något som rundar till (eller av, för all del). Men de som rundar chefer och parlament tycks väl snarare kringgå dem? Inte för att man kan (vill) lägga så mycket tid på detta, men här tycks inte engelskan ha spelat in, i alla fall inte på något direkt vis. Själv finner jag endast en sida som tar upp just det här rundandet, Wiktionary, som exemplifierar så här: "Företaget rundade lagen om bevakningsföretag som säger att bevakning bara får utföras av auktoriserade bevakningsföretag".

W ger även synonymer som är urgamla bildliga uttryck för att nonchalera eller strunta i någon/något, fast med lite mildare tonfall: ”gå förbi” och ”kringgå”. F ö beskriver Wiktionary sig själv som en fri ordbok för alla ord på alla språk. Alla som vill kan bidra. All text i Wiktionary är fri att använda och ändra, så länge du berättar varifrån du fick texterna och de förblir fria under samma villkor.

Lite mer skapat innehåll som många säkert önskar avvika ifrån

Knappt har man skrivit av sig om ”content” (i går) förrän Linkedin föreslår att man adderar en person som är ”content creator”. That makes two of us, vill man svara på ett språk som inte är ens modersmål. Men nu släpper jag det här, som folk säger och menar ”nu skiter (struntar) jag

i detta”. Hur som helst är det märkligt hur saker dyker upp efter att man stött på dem för första gången och därvid hoppat högt. Med kort tid emellan har nu ett par gubbar i radion (en "vanlig" privatperson utan titel och en jurist!) sagt att något är ”mycket bang for the buck”. Här ropar åter en av alla ändlösa frågor efter ett svar, frågan börjar med VARFÖR?

Varför stjäls inte enbart engelska uttryck utan dessutom slanguttryck från samma språk? Förstår man saken rätt går det omkring en massa människor och tror att vi svenskar är fantastiskt bra på engelska. Jag ber att få avvika, som somliga säger, kanske i akt och mening att vara roliga. Då har de direktöversatt ”I beg to differ”, som egentligen betyder ”jag har en annan uppfattning/åsikt” eller kan sägas på en mängd andra sätt på svenska.

Använder man sig av Google Translate blir det nästan lika kul som ”avvikandet”: där översätts ”I beg to differ” med ”jag ber att skilja mig åt”. Här kommer nu nästa VARFÖR: Varför sitter jag här och skriver så fingrarna blör på det sätt jag gör? Jo, det är viktigt att vi inser hur många språklig nivåer vi nu har att jobba med, som det heter.

Den moderna svenskan skulle under alla omständigheter ha blivit en annan med den snabba tidens tvång. Men nu har det gått så långt att vi ska kunna hantera varje individs speciella språkbruk som inte friseras på minsta vis längre! Inte av skola, inte av medier, inte av NÅGRA samhällsinstitutioner. Och inte bara tar vi enbart över ekonomi- och tekniksnack från amerikansk engelska, vi anammar även de ständigt växlande slanguttrycken.

Bang for the buck? Jo, det betyder att man får valuta för pengarna. Om vi själva översatte med slang skulle det kunna bli ”kanongrejer för stålarna” eller ”bra shit för degen”, beroende på ålder, kanske. Vi är inte enbart tvåspråkiga utan flerspråkiga. Och eländet med att äldre av ett inre tvång försöker prata som ”kidsen” (där var ett exempel) hjälper vare sig dem eller kidsen. Jovisst dräller det av språkligt mischmasch i denna blogg, men det är för att jag litar på att läsarna ser igenom ironin, tricksen och de osynliga citattecknen som måste användas för att man ska kunna raljera ordentligt.

Men allvarliga institutioner med seriös information ska tamejfan sila snacket och hyfsa klyket.

Ordet generera, är det inte släkt med generad och degenererad?

Klart är att man hamnat i bakvattnet, är akterseglad och kämpar i motvind! Så kände man sällan för sisådär en två, tre decennier sen, men allt har sin tid. Orkar inte dra de populära raderna (om allt som har sin tid) ur Predikaren, läs själva i bibeln, den gamla översättningen,

i det ännu äldre Gamla Testamentet, Pred 1–8. Folk har i alla tider insett fåfängligheternas fåfänglighet och inte förstått sin samtids nya språk och vanor (o tempora, o mores…).

Såna flertusenåriga tankar kommer lätt vandrande till en när man hör fraser som ”generera content”. Vi tar det från början: ”generera” betyder alstra, frambringa, skapa, åstadkomma – några gamla vackra och talande svenska ord som får vika för fulordet ”generera”. Och plötsligt slår det en att man oftare hört ordet ”degenererad” (som adjektiv). Vi fortsätter: det "content" som genereras finns ännu icke i någon svensk ordbok, det är engelska och betyder ”innehåll”.

Då kan man bli lite småförbannad, vända sig ut mot omvärlden och tänka: men säg ”skapa innehåll” då, åtminstone! Å andra sidan, hur då och vad då ”skapa innehåll”? Det måste ju innebära t ex ”göra något”. Ständigt detta gående över ån efter vatten som inte ens är vare sig å eller vatten (citerar en tanke från mig själv nyligen).

”Skapa innehåll” är det jag gör nu, när jag skriver ett par rader för en blogg. Ibland lägger jag till (adderar, säger det genererande folket) en bild. Ibland finns även lite statistik: innehåll. Någon enstaka gång semiotik: innehåll. Tidningar har (i alla fall ibland) innehåll, SVT/SR har ett avtagande, men dock: innehåll.

Det här icke-språket som börjat omfamna (från det på engelska mycket använda ”embrace”) oss känns plågsamt luftigt – om man nu kan säga så. Luftighet borde vara lätt att bära, men den som önskar sig gediget content erfar mer sådant som avsaknad, hålrum, brist och frånvaro.

Säger som en gubbe i radion häromdan: ”Det finns utestående frågor”. Bland mina personliga utestående frågor kommer ”generera innehåll” ligga och mogna ett tag. Ska kanske tipsa P1:s programpunkt ”Tankar för dagen”.



FOTNOT Lexikonet SO har den roligaste förklaringen av ”generera”: åstad­komma existens av något, ofta genom en in­vecklad process. SAOB som skrev om ordet 1928 stoppar mest in det i tekniska, särskilt elektriska, sammanhang i betydelsen ”alstra, ge upphov till”.

Många astronauter verkar ha nöjt sig med att vara en (1) astronaut

Tre män i en låda, var och en en astronaut. Uanför en president. Året är 1969. Bild: History in HD, Unsplash

Vem är du? undrade programledaren för att få sin gäst i radioprogrammet att presentera sig. Jag är en historiker, sa gästen. Bloggarens mer än sju decennier gamla hjärna ställer genast en motfråga: Sååå, du är EN historiker, du är inte TVÅ, då? Det är inte avsiktligt näbbigt, det visar bara hur ens egen språkkunskap sitter ristad i märgen.

I den märgen är folk inte EN historiker, EN kassör, EN lärare. Ty i hela ens (!) liv – ja, fram till för något decennium sedan – har svenskar utan att veta det (?) översatt det engelska sättet att beskriva yrken: I am a teacher, I am a bookkeeper. Som den vänliga läsekretsen förstår är detta krävande när man frågar ett litet barn vad det vill bli när det blir stort.

Nja, nu gör man inte det, för det är nog hämmande, kränkande, förminskande och aningen hotfullt. Men ibland får vi gamla hållas, och då åker en sån där ogenomtänkt fråga ut i luften. Om barnet då säger sig vilja bli en astronaut får inte en gammal kärring bjäbbande säga sitt: Jaha, inte två, alltså?

Den här svårigheten tas sällan upp när åldersim – hahahaha, menade ålderism – diskuteras, en av ett växande antal nya -ismer. Sånt höll mest konstnärer och filosofer på med förr. Nå. Det här är ett av modern ålderismens svåraste problem som övertrumfar att gamla inte får jobba eller behandlas lite allmänt halvhjärtat: man inte få prata som man lärt sig! Men är inte det en yttrandefrihetsfråga?

Det duger dock inte att gnälla, då hoppar det alltid fram nån andlig Thore Skogman ur hörnen och ropar till sång och på vers att man ska vara optimistisk. Så man gör ett lappkast* och denna andra riktning får en att inse att i vilket fall som helst, rörande de språkliga utbrotten, så nog genererar de content, alltid. Håll ögonen öppna, det blir mer content om content i morgon!


*Lappkast innebär ”hel­omvändning på skidor, bildligt: plötslig åsiktsförändring”. Alla tre stora ordböckerna har i stort sett samma definition

Varför måste det centrum som heter ”nav” nu kallas ”hubb”?

Många lånade begrepp och ord är sen länge ”etablerade” och används utan att folk blinkar: gårdagens ”kicka in” är ett av dem. ”Hubb”, hör man också ofta nämnas. Det finner man enbart i en av våra tre stora ordböcker, SO (2021). Med just den stavningen, två B. Engelska ”hub” är, skriver en etymologisk ordbok, av osäkert ursprung, men har använts sen mitten av 1600-talet.

Det intressanta i kråksången uppstår om man begagnar sig av det rätt så ofullständiga översättningsverktyget, Google Translate, och som svensk översättning får ”nav”. Min halvsekelgamla engelsk-svenska ordbok ger för ”hub” ordet ”hjulnav” samt lägger till en exempelmening (amerikansk engelska, förtydligas det): ”the hub of the universe”, som avsåg staden Boston (här läggs för säkerhets skull till: ”skämtsamt”).

Svenska SO ger två exempel på nav där ”hubb” likaså kan användas, flygnav och nätverksnav. Förlåt en gammal människa, men vad är det för mening med att ersätta det korta ordet ”nav”, centrum i något, med ”hubb”, som förresten i de flesta fall skrivs som det lika korta engelska ”hub”? Förutom ordet "nav" har man på svenska sedan urminnes tider använt ”knutpunkt”, som också beskriver en central historia.

Fråga folk från Hallsberg, orten som på sajten Naturkartan bl a skildras så här: ”en viktig knutpunkt i Sverige, särskilt känt för sin järnvägsstation där många tåglinjer korsas”. Den kända Hallsbergshubben”, m a o. Det här moderna språkliga beteendet är ju inte ens att gå över ån efter vatten!

Och visst, ja! Gårdagens problem om hur man uttryckt ”prata/snacka upp” på svenska, tog en timme på sig, sen kickade svaret in! ”Prisa”, kunde man säga, och även ”lovprisa”. Eller ”höja upp/höja till skyarna” och ett ord med franskt (!) ursprung, ”haussa”. För denna försvenskning av verbet ger SAOL förutom ”driva upp priser eller kurser”, även ”driva upp förväntningar på, över­drivet berömma”. Franska ”hausse” stammar från latinska ”altus” med betydelsen ”hög”.

Fotboll och Mata Hari – inget mänskligt är bloggen främmande

Partikelverben, ofta omskrivna i denna blogg, äro tusenden. De tycks också öka i antal för att därvid sopa bort andra svenska sätt att uttrycka ett och annat på. Bland senare tiders många populära partikelverb finns  ”kicka in”. En av de första Googleträffarna är från SAOB, artikeln om uttrycket skrevs 1935. Under uppslagsordet ”kicka” står följande:

Särsk. förb.: KICKA IN10 4. (vard.) idrott. sparka in (bollen i mål). Lindman kickade in bollen (i mål) efter en hörnspark. SD(A) 1907

Särsk. förb. betyder ”särskild förbindelse”. Länge kickade svenskar bara in bollar, men KB:s dagstidningsdatabas skvallrar om en stor ökning av inkickningar från det att den digitala ”revolutionen” satte fart i folkdjupet. Det ”kicka in” numera kan betyda är en massa saker: "sätta igång/in/fart , starta, börja/börja fungera/verka" och en mängd ord och begrepp som försvinner p g a kicka-in-andet. Nikotin, logik, rabatt: det finns inte som inte kan kicka in!

Bland andra ganska nya (enligt min lilla åsikt) partikelverb finns "snacka/prata upp" något eller någon. Cambridge Dictionary säger att ”talk up” innebär att man talar entusiastiskt om något.

I detta nu kommer jag inte på vad det heter på svenska, det är svårgooglat och jag finner mig i det för nu (som på svenska heter ”för tillfället”). Det här får utgöra exempel på hur en babblig språknörd får svårt med sitt modersmål!

Ska som egenunderhållning alternativt egenskrämsel avvakta och se hur lång tid det tar innan en svensk variant kickar in. Vad gör folk? De ringer sin gamla moster (mina är förstås änglar) eller försöker sova på saken. På tv talade i alla fall en ekonom om någon som pratat upp bitcoin. Det måste finnas ett ord, och om inte får man begå matahari, som en kollega brukade säga.


FOTNOTER (”fotnötter” var roligt de första tvåhundra gångerna)

 
Fotbolls- och bandyspelaren Hans Lindman (1884–1957), spelade redan boll innan Gunnar Nordahls tid
Mata Hari (1876–1917) var en dansande spion. Kollegan, en rolig en, låtsades ta fel på spionen och harakiri, en hedervärd traditionell japansk självmordsmetod, ansåg gamla samurajer.

Kändisar och kungligheter: en blir levande, en annan har avlidit

De flesta människor (den som här skriver inkluderad) verkar ha åsikten att det just hon/han känner till, färdigheter den besitter etc, är något alla andra borde ha. Det har dock blivit svårt att vara allmänbildad, kunskapen kommer från så många tider och håll: Goethe och Picasso får samsas med rap- och hiphopartister. De senare (vet inte om någon märkt det) tar upp allt större utrymme i diverse kulturprogram.

Säger inget om saken, då får man på moppe från ettdera hållet. Om man haft en krokig s k bildningsväg, kan en plötslig bildningslucka öppna sig, exempelvis för att man varken sett eller läst Breakfast at Tiffany’s (skriven av Truman Capote). En av våra kulturella kändisar talade i radio om hollygolightly-kvinnor (eller-flickor) med ett så tydligt uttal att det gick att googla.

Fram manas bilden av Audrey Hepburn, om vilken min egen kunskap är att vi båda har samma födelsedag (dock inte år…) och ungefär lika stora fötter. Där slutar alla likheter. Det gäller även beträffande huvudpersonen i nämnda film, Holly Golightly. Från skådespelare till kungligheter: Drottning Kristina "porträtterades" nyligen i poesins värld och i recensionen (DN) av diktsamlingen utbrast rubrikens första hälft ”Drottning Kristina kommer (nästan) till liv igen”   

Blir levande eller kommer till liv?

"Komma till liv" är samma sak som att ”bli levande”. Jag anser ”komma till liv” vara översatt från ”come to life”. Inte många reagerar, förstås, det låter ju svenskt och bra. I SAOB finns ett belägg från 1500-talet. Detta är inte mycket till bevis. Men intressant är att uttrycket märkbart ökar i KB:s dagstidningsarkiv och blir levande igen under våra senaste decennier. ”Bli levande” är vad jag lärt mig, det kommer även att gälla drottning Kristina.

En annan kunglighet gick ur tiden för några dagar sen, prinsessan Birgitta. I radions ”Ekot, senaste nytt” hade kungens uttalande angående dödsfallet skrivits om från jag-form. Nyhetsuppläsaren sa att prinsessan skulle komma att ”saknas av han och hans familj”. Kanske man inte läst hela världslitteraturen och sett alla filmer, men väck någon person ur landets äldre skikt och den kommer, ännu sovande, att säga ”av honom”.

Vad denna kunskap är värd? Tja, platt intet.

Du sköna gamla värld som var programmatisk men lättbegripen

Alla dessa ord som försvinner för att de plötsligt betyder något annat! Många anpassar sig, utom vi världsförbättrare som hör mer till sengångarna än till de förändringsbenägna! I förrgår skrevs på denna plats följande mening: ”I ett nyhetsinslag sa någon (apropå något, ni vet hur det är) att annonser inte ska kunna köpas programmatiskt”. Med mer av samtidsfantasi kanske detta inte vore så svårt att tolka och förstå, men eftersom det är lättare att ingå ohelig (helig, för en del) allians med maskiner kastar man sig in i Googles nära-guden-allvetandeskap.

Skrev: ”vad fanken är programmatisk annonsering?” Google struntar i känsloutbrott, tar sakligt del av frågan och ger som första träff Amazon (en butik större än alla Sveriges Domus, Epa och Tempo tillsammans, någonsin) som prompt svarar:

Programmatisk annonsering handlar om att använda annonseringsteknik för att köpa och sälja digitala annonser. Programmatisk annonsering visar relevanta annonsvisningar för målgrupper genom automatiserade steg, på mindre än en sekund.

En annan träff är IAB och då frågar man Google ”vad fanken är IAB?” Det är ju alltid roligt att veta vem man talar med, eller åtminstone vem som talar till en. IAB beskriver sig självt som en i Sverige ”oberoende och transparent medlemsorganisation som finns till för att ena, utbilda och påverka den digitala marknadsföringsbranschen”. Namnet står för ”Interactive Advertising Bureau”. Annonsbyrå, om man översätter rätt. ”Interaktiv” innebar enligt SAOL år 2015 ”funktion som kan påverkas av användaren”. Ordlistan lägger efter ordet ”funktion” till ”i datasystem el dyl”. IAB säger att ”programmatisk”, eller programmatic:

är ett samlingsnamn för automatiserad handel med annonser i realtid. Kortfattat innebär det att köpare och säljare av annonsutrymme gör affärer via en realtidsauktion. Men mycket har hänt sedan den första realtids-transaktionen genomfördes 2009.

Jojo, det ska gudarna veta. Både före och efter 2009 har ”programmatisk” i min vokabulär betytt att mycket bestämt följa något, att vara närmast dogmatisk. Ännu 2021 skrev SO ”som grundar sig på bestämda principer”. Exemplen som gavs är ”hans vägran att köpa tv var programmatisk, inte betingad av snålhet". Ett annat exempel var kombinationen "programmatiska proklamationer". Citerar en författare som i ett kulturprogram sa så här om något irriterande: ” Det här fuckar upp våra /…/ normer”.

Gud bevare oss för den påträngande underhållningskulturen!

Man är inte en vanlig gammal språknörd, nej, på visitkortet kan även skrivas filosof, psykolog, kulturell gigant (alla konstarter!) och nästan något av en kvantfysiker. Ens omgivning har vissa kommentarer kring detta, men den omgivningen är inte här och kan förklara sig.

I dag blir det alltså annorlunda, vi svävar ut i en kombinerad omvärldsanalys och samtidsspaning. Tja, samtid och samtid förresten, första belägget för inläggets teorier är redan gammalt. En kollega berättade om en för tiden (30–40 år sen) populär ”soppteater”. Till denna helfestliga genre hörde improvisation och skådespelarna sprang runt borden, varvid en av dem tog tag i kollegans behåband och drog så den välkända resåreffekten uppstod. Attans kul. 

Ur I väntan på Godot, 1969. Wikipedia

Undertecknad blev indragen i en stå-upp-show i Edinburgh av alla ställen. Ståupparen började gasta om att jag, en pyttedel av publiken, fast tyvärr nära scenen, inte gapskrattade åt skämten. I detta fall berodde det på att min skotska var för dålig. Varken kollegan eller jag söker oss längre till publikindragande teaterstycken. Om ens några.

Däremot är de upplevelserna två av kanske miljoner exempel på hur Dagens Människa förväntas smälta ihop med allt. Alltså: ALLT. Bingea (försvenskad variant av ”binge” som innebär vråltitta på) världens alla tv-serier, stänga in sig i

ett äventyrsrum och försöka hitta ut, delta i, eller glo på, ”verklighetsnära” såpor där folk gifter sig, reser, super och 

har samlag, lagar mat.

Förhoppningsvis är vi autister, som vill ha tydliga gränser och konturer runt innehållen i våra liv, de som ska bygga den nya världen. Vi kommer inte att sitta i ett jättelikt klägg ihop med andra i ett globalt underhållningsrus. Som stillsamma argonauter ska vi sitta utan medhavt godis i solenna lokaler och titta på kammarspel, exempelvis "I väntan på Godot".

En sbråkbloggare tycker nog är nog och blir ilsket programmatisk

Så här måste snart dealen mellan mig och världen vara: Jag skiter i vad den meddelar mig, och den struntar i sin tur i mig – utom när den vill ha alla mina surt hopgnetade miljoner – så vi får nog göra slut. I alla fall rent språkmässigt, vi har inget kvar att säga varandra. Och med ”deal” menar jag det ovanliga ordet ”överenskommelse”.

Ibland är enough enough, som svensken säger. Då menar denne: nu får det baske mig vara nog. Men även en nordamerikan måste få sitt idiom ”enough is enough” förklarat för sig ty ordboken Merriam-Webster beskriver detta så här: ”used to say that one wants something to stop because one can no longer accept or deal with it”.

Häng med här: Direkt översatt betyder uttrycket ”nog är nog”. Så säger inte svenskar (än), ändå äger de tre orden tillräckligt med information för att man ska förstå. M-W skriver alltså att de ”används för att beskriva att man vill att något ska upphöra eftersom man inte längre kan acceptera eller handskas med faktum”.

Bra. Fast ”bra” är ironiskt menat. Har det egentligen inte gått för långt med förklaringar av sådant som är intigt, jätteenkelt, lättförståeligt och lättförklarligt? Drar mig till minnes ett ställe där någon undrade vad som är ”budskapet” i låten ”Tears in Heaven” av och med musikern Eric Clapton. De flesta som läst eller hört något alls om honom brukar känna till att den skrevs efter att hans fyraårige son dött i en olycka. Läser man texten (eller lyssnar på den) framgår det för alla att den skrivits i djup sorg över ett dött barn. Ja, vad kan väl budskapet vara, månne?

En stark känsla av upprördhet kom över denna bloggpladdrare (”undertecknad” m a o). Initialt började* andra, och mycket enkla tankebanor beträdas. I ett nyhetsinslag sa någon (apropå något, ni vet hur det är): ”annonser ska inte kunna köpas programmatiskt”.

Mitt inre undrade hur många gånger per dag det måste forma sig till en massa frågetecken: Annonser? Köpas? Programmatiskt? Det gav upphov till en ny fajt med den omkringliggande världen. Så vi gör slut, den och jag. Vilket inte innebär att tangenterna på mitt tangentbord kommer att sluta hamras på. Nån måste ta lite skit nån gång.

*Initialt började (vanligt i moderna svenska) utläses "i början började"

Ta för guds skull reda på varifrån du kommer i din go-to outfit!

Bildliga uttryck och idiomatiska diton har antagligen de flesta språk. En del sådana av modernare snitt (för yngre kan de kännas gamla!) är oerhört tjatiga, tycker några av oss. Ett exempel är när allt möjligt beskrivs som en ”resa” – utom kanske just själva resan! En sjukdom beskrivs som en resa, en skilsmässa, en jobbkarriär, ja, alldeles för många ”resor” finns det.

I våra dagar kommer nog de flesta av de här uttrycken från engelska – hur det är med frågor som landar och idéer som flyger är tveksamt, men antagligen är ursprunget anglosaxiskt. Gårdagsinlägget avslutades med ett par som känns himla retfulla: det måste man ändå tycka som ansvarstagande människa.

Det första gäller go-to-grejerna. Innebörden är ”något självklart/ populärt, det man väljer”, eller antagligen hur många som helst varianter. En översättarsida som kanske inte är helt tillförlitlig har i alla fall exempel på hur ”go-to” används. Läs och förskräcks! ”It's the perfect go-to outfit when I have no inspiration” blir på svenska “Den perfekta ”go-to outfiten” när jag inte har någon inspiration”.

Jag själv skulle skriva go-to-outfiten (med två bindestreck) i den händelse jag skulle skriva en sådan mening alls. Snarare då ”Den självklara klädseln (eller ”utstyrseln”) när jag inte har någon inspiration”. Konstig svenska va? Så kan man väl inte säga när go-to outfiten är den enda go-to utvägen? (Det där var vrede som lät.)

Ett till vansinnesframkallande uttryck kommer här. Har läst och hört det, senast i ett kul radioprogram av programledaren: ”Jodå, jag förstår var du kommer ifrån”. Som sagt, det är mig tyvärr bekant. Och det har inget att göra med att detta ”du” kommer från Skara eller Klutmark.

Här bedrevs en noggrann eftersökning och svaret fanns bl a i Cambridge Dictionary. Inte kattkiss, kan man tycka. Så här säger lexikonet: If you say to someone you know or see where they are coming from, you mean you understand why that person has a particular opinion, often alhough you do not have that opinon.

Amatöröversättning: ”Om du säger till en person att du förstår varifrån denne kommer så menar du att du förstår varför den tycker som den gör, ofta fast du själv inte tycker likadant".

Sånt här kan vara bra att veta om man tycker att folk pratar jättekonstigt. Även om de kommer från precis samma kvarter som en själv. (Morr, morr, raseri-grrr, raseri-grrr, m fl)

Lök på laxen och grädde på moset – svårare än mången tror

Befinner man sig utanför hemmets väggar är det lite svårare att samla ihop såväl sig som de märkligheter som fyllt ens språkrymd på sista tiden, men det är ändå inte hemskt ansträngande att påminna sig några. Även om man känner sig som en felsökare och att detta faktum är trist, så är det omöjligt att inte häpna när man hör vuxna tala om ”jämställdighet”. Och aningens värre blir det visar sig att ett ansenligt antal ”jämställdigheter” är ute och flyger på nätet.

Som lök på laxen kommer här en annan käpphäst: det faktum att prepositioner och andra småord stoppas in lite här och där som det faller sig. En person sade sig t ex vara ”rädd från vad som kommer att hända”. Själv är jag väldigt rädd från det faktum att barn och unga 1) inte undervisas i sitt modersmål och 2) inte korrigeras då detta mål blir helfel.

Allt tar i vartannat: lök på laxen kom jag på eftersom en människa i omgivningen använde det fina gamla uttrycket. Fast felaktigt, för lök på laxen är ett sätt att beskriva hur något förvärrats. Vad sagespersonen menade – det framgick av sammanhanget i övrigt – var i själva verket att det som skett var ”grädde på moset”. Det betyder att motsatsen till löken på laxen inträffat och att något redan bra blivit ännu bättre.

Ett par andra klagomål ligger och väntar, men för dem måste ytterligare undersökningar ske. Det ska handla om vad det kan innebära om någon säger ”jag förstår var du kommer ifrån” – vilket ju inte i förstone låter som en besvärlig mening. Det andra klagomålet handlar om folks go to-saker och gör mig så rasande att tänka på att en paus tarvas.

Är det den formmässigt enkla Pac-Man som äter upp ens språk?

Igår fick en statsminister bära hundhuvudet, fast nej, förresten: Det medföljde en brasklapp om att vi alla kan säga fel saker. Och i en värld när det inte är så noga längre hur man formulerar sig är det svårt att bli poppis när man beter sig som en besserwisser alt messerschmitt (den som behöver en förklaring kan googla de två orden samtidigt).

Dagen går i slapp- och slöhetens tecken och då brukar jag bara kasta in meningar jag hört, anser felaktiga och undrar mycket över. Oavsett om nu vi alla kan halka på orden är de här exemplen exempel (!) på sånt som inte borde kunna ramla så konstigt ur munnen på någon. (Här är det dubbla budskap hela tiden!)

Den första märkligheten löd ”de fick kännedom av att…” Tilläggas ska förstås att alla dessa sagespersoner var modersmålstalande svenskar! Andra exemplet: ”Och här ligger vi på framkant”. Jag trodde man låg i framkant, men det är klart: på framkanten är ju också rätt nära yttersta spetsen!
    

Nummer tre är enkel att förstå, den här personen pratar översatt engelska: ”Det är inte varför han sköts” – ”This is not why he was shot”. Vi säger lustigt nog därför och inte varför i denna meningskonstruktion! Prepositioner (och ibland adverb) kan generellt användas på ett hejsanhoppsanvis, vad sägs om ”De tvekade länge över om filmen skulle sändas”?

I de språkligt svarta stunderna kan man få för sig att Pac-Man, en formmässig icke-figur, käkar upp verkligheten, eller i alla fall vår verbala kommunikation.

När någon vållat en bekymmer vill man väl bringa klarhet i varför

”Vi vill vålla klarhet i vad som hänt”, sa en statsminister häromdan om en incident i Östersjön. Nu tror kanske någon att detta påpekande är tänkt som en pik, men det är inte fallet. Det kan faktiskt ramla ur vem som helst vad som helst, måste man veta. Ingen är ofelbar, så är det.

Det märkliga här var att ministerns uttalande åkte ut på nätet i ett antal tidningar. Här kan man konstatera ett par saker: ingen redigerare har läst igenom texten och/eller vet inte att det faktiskt inte heter så. Liknande grejer händer rätt så ofta, vilket innebär att man som läsare måste tro att uttrycket är ”vålla klarhet”.

Det intressanta är att samma tidningar som släppt igenom denna felaktighet korrigerat sig något senare, men felet ligger kvar, parallellt med den korrekta varianten. Nu vet jag inget alls om hur sånt här går till: felaktiga texter borde kunna avpubliceras, men det verkar inte ske. Eller så är kollokationen ”bringa klarhet” på väg att försvinna.

Det händer annars fortlöpande, hur ofta hör man inte ”göra åtgärder” istället för ”vidta åtgärder”? Åtgärd förklaras etymologiskt som ”göra åt” något, så kombinationen ”göra åtgärder” betyder alltså ungefär ”göra göranden”. Rätt så kokobello, om man tänker efter.

Men den inslagna vägen har många slagit in på: dubbelbubblets. Jag kallar språket så, det språk som säger samma sak flera gånger, som tuggar luft, kan man säga. En annan modern variant är ”fråga frågor” i stället för ”ställa frågor”.

Repetition: Kollokation är ” par av ord som har en benägenhet att upp­träda till­sammans och kan ut­göra ett mer el. mindre fast ut­tryck” (SO).

Det här kan eventuellt vara ett av de tråkigaste blogginläggen ever

För dem som är riktigt insatta i språknivellering (hittade på det nu, ett troligt ord i en otrolig tillvaro) kan möjligen ens dilettantfunderingar tyckas väl grunda. Men ska man gå till botten så blir det via grundan. Hoppsan, ett ord till som inte finns, förr betydde det ett badställe där småbarn fick plaska: ”Håll er på grundan, barn!”

Tillbaka till allvaret. En enkel liten mening satte igång en ganska så banal men talande tankekedja. Det var, som så ofta, en radioreporter som (i ett program om ”Norges oljemiljarder”) yttrade något som lät både lattjo och vanligt: ”Det här var Norges bästa julklapp ever”. (Man talade om när fyndigheterna s a s växte i omfång).

Varför lattjo? Jo, det låter alltid amusant när ett främmande ord trycks in lite apropå. ”Vanligt” kan man kalla det eftersom det främmande ordet så ofta är engelskt. Hur många gånger har man inte hört detta ”ever”? Och i värsta fall sagt så själv, beteendet smittar ju som bekant. Det finns många exempel på ”bästa matchen/kakan/låten ever” om man googlar.

Lika vanliga är ”vackraste/ballaste/fulaste”, d v s andra superlativer, följda av EVER! En smula måste man fundera över varför det verkar vara så självklart. Vi har ju ett ord som ännu torde vara bekant för kreti och pleti: ”någonsin”. Eller ”nånsin”, när man skriver som jag. Under "etymologi" i SAOB framgår att det förekommit sen forever (höhö), det är ”fornsvenskt”.

”Ever” sägs i ett engelskt etymologiskt lexikon ha okänt ursprung samt sakna tydliga släktskap med andra germanska språk. Jahanähä. Annars kan vissa ord vara så lika att det inte är konstigt att de kolliderar: ”bästa” och ”best”, exempelvis. Om då ett vanligt uttryck har vissa likheter till någon del kanske det är lättare att även sno över andra delar?

Säger man på engelska ”best book ever” blir det väl lätt ”bästa bok ever” på svenska. ”Vår” efterställda bestämda form (-en i boken) är också ute och jazzar, man borde snarare säga ”bästa boken ever”. Om detta, kom jag just på, handlade ett inlägg i bloggen så sent som för några dar sedan, 24 november.

Ett ord som togs in i SAOL först 1998, och som det behövts sen!

Det är verkligen inte trevligt att göra så här: skriva ner meningar ur en intervju man hört i radion. Inte för något smör alls i Småland skulle många av oss gilla ett sådant tilltag. Men så kanske vi inte heller är särskilt intressanta att intervjua, vi kanske inte är generaldirektör för en myndighet där dataschabbel förekommit.

Som vanlig nyhetskonsument höll jag sånär på att skriva (finns det inte för många ”konsumenter” av allt redan?) är det givetvis ganska irriterande att höra undanflykter som desperat kläds i politruk- och byråkratspråkets döljande sjok. Med dessa egna förklaringar överlämnar jag till läsaren de här i stort sett korrekt återgivna meningskonstruktionerna. Själva ämnet får kvitta: det här utnötta språket som nu granskas under lupp låter oftast likadant oavsett vad saken gäller:

Vi granskar alla handlingar som kommer in när de kommer in för att

säkerställa ….

Jag delar inte den bilden, vi gör en sekretessgranskning för att säkerställa att…

Vi har vidtagit åtgärder för att säkerställa…

Något har gått fel och då måste vi hantera det…

Vi håller på och tittar på de processerna och vidtar åtgärder för att säkerställa att det inte ska hända igen…

Vi måste arbeta ännu mer för att säkerställa att …

Vi har vidtagit åtgärder/…/ och haft ett arbete som är kopplat till att säkerställa…

… det handlar om att säkerställa att …

Vad man kan berätta om detta samtal är att det var cirka sex minuter långt. Så många ”säkerställa” måste rimligen innebära att myndigheten kommer att säkerställa det som behöver säkerställas.

När det gäller språkhistoria är man, visar det sig, ett riktigt blåbär

När ord och begrepp man söker på Google inte finns, inser man att ens ålder är högre än internetets. Och där kan man ändå fråga saker som ”hur skottar man snö bäst, i vilket land regnar det mest, vad heter blåbär på arabiska?” (För den som undrar är svaret på den sista frågan .توت). Några gamla sånger jag sökt har inte funnits, och nu senast var det svårt att hitta ordet ”hösom-flösom”.

Inte bara plockat blåbär, man är ett

Det kan gå till på följande vis: Plötsligt vill man svara "tja, lite hösom-flösom" på någons fråga (om hur man mår eller liknande) och lika plötsligt undrar man själv: ”Varifrån fick jag detta märkliga ord”? Svaret denna gång är kul, det första i sitt slag för en som tycker sig ha kontakt med sitt urgamla inre och minst lika urgamla ord!

Ett gammalt avsnitt av P1-programmet Språket, med Lars-Gunnar Andersson (14 november 2006), tog upp ”konstiga ord från dåtid och nutid”. Såna språkfrågor kallar jag numera ironiskt ”lite folkloristiska”, men det är mest för att det saknas allvarliga frågor om och analyser av dagens svenska i fritt fall.

Men detta program är som synes nästan två decennier gammalt och får funka i genren skojigt-åldrig-bonnigt. Men till själva poängen: mitt minne var fel och svaret var tänkt att beteckna ”si och så”. Varifrån kom då ”hösom-flösom”?

Det beskrevs nu i alla fall av Lars-Gunnar Andersson och Anna-Lena Ringarp, med viss hjälp av lyssnare som skrivit och berättat om ordet från olika delar av landet.

En hösom-flös var en lättsinnig slösare, och hösom-flösom har förmodligen varit en variant av allt en sån typ ägnade sig åt. I Svenskt Dialektlexikon, Ordbok öfver svenska allmogespråket, som utgavs 1862–1867, finns ett stycke man kan försöka tyda (även om jag plockat bort några förkortningar som är för jobbiga att hitta förklaringar till):

Hös-óm-flös el. hösómfös, adv. slösaktigt. ”Når du tar te nået, ä dä allti så hösomfös”.
Hösomflös, ösomplös, ösomflös, höjs å plöjs, ”Leva höjs å flöjs”. Hösomflös, ösomflös, ösomplös, hösomplös.

Verbet till detta lättsinniga leverne heter Hös-óm-flösa, att misshushålla genom oordentlighet.

Kraxande korpar, pling i programmen och glassbilars gnölande

Det man får kommunicerat till sig går vanligen via mänskligt verbalspråk men även genom pling, plong och tut. Det senare meddelas t ex av bilar och båtar (nja deras chaufförer och förare, förstås) samt Hesa Fredrik som Wikipedia beskriver så här:

Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) är sedan 1931 ett statligt svenskt varnings- och informationssystem som utgörs dels av ett utomhuslarm i form av en tutande tyfon, populärt kallad "Hesa Fredrik", dels av meddelanden i radio och tv

(Tyfon, inom parentestecken, betyder antingen ”tropisk cyklon”, virvelvind, eller ”trycklufts­driven siren”.) Förutom det mer eller mindre allvarliga tutandet är luften full av ljud som ofta är avsedda att vara någon slags kommunikation. Vid undertecknads skogspromenad idag hände något som antagligen inte alla är med om: deras uppfostran/anständighet/genans hindrar dem. Nu måste tilläggas att promenaden begicks (!) på bonnlandet där ingen mänsklig varelse syntes till. En korp kraxade ovanför huvudet – det kan förresten ha varit vilken kråkfågel som helst – och det var svårt att hejda impulsen att svara den: KRA-KRA. Lite larvigt kanske, men man är väl inte den enda.

Korpar och andra (mer skönsjungande) fåglar må vara, det finns en modern kommunikation som blir allt svårare att tåla med åren. Och just den kan gå under rubriken pling och plong. Det gäller den bakgunds”musik”, muzak, som är ett av många nutida miljöproblem. I början kallades den hissmusik, men den har tagit allt större områden i besittning.

I dagarna kommer en sån här musikterror att börja. Kunder i varuhus ska plågas, för att inte nämna de stackare som jobbar där. Det finns en del av befolkningen som gillar bjällerklangandet, och det brukar vara den del som inte har så väldigt många år på nacken.

De senare, de med år på nacken, brukar också protestera mot dekorationsmusik i radio och tv. Till dokumentärer eller liknande program kan en sådan ljudprydnad förstöra mycket av programmens avsikt. Nu senast var det ett inslag där ett plötsligt och sprött plingande fick två samtidiga radiolyssnare att sluta lyssna för att i stället lystra: ”Är det min telefon som ringer? Är det din? Eller vänta, det är nog Skype som klåjnkar i vardagsrummet. Nej, förresten, det kan vara Hemglass som svänger in från stora vägen.”

Det här musikillustrerandet tycks irritera många äldre, man läser insändare, hör dem som ringer klagomurar (”Ring P1”, t ex) med samma kritik: Det är mycket svårt att koncentrera sig på berättelsen, teaterstycket, eller vad det nu gäller. Erfarenheten säger dock att inget kommer att ändras förrän de som ”har hand om’et” själva drabbas av just denna erfarenhet. Och då har de inte längre ”hand om’et”.

Man kan försöka att prata svenska, eller så kan man strunta i det

Såvitt man begriper diskuteras svenskans försvinnande fortfarande väldigt lite. Men ändå är det inte enbart bedagade gnällspikar (som tjatat länge om saken) som reagerar, även andra kan ha invändningar. Informanter kring mig ropar oftare till när de lyssnar på radio/ser på tv eller läser tidningar. Här är scenen ett köksbord med tre äldre personer runt.

En radio står och går i bakgrunden och där säger journalisten i sin dramatiserande beskrivning av en idrottshändelse för några år sen: ”Det börjar dra ihop sig för match”. Unisont ropar alla de tre pensionärerna: TILL! Det drar ihop sig till match, inte för.

En baggis, anser större delen av nutidens människor, och inget att bråka om. Vad de inte verkar inse är att sådana vacklanden i språket är legio, de är fler än färre! Och ändå ångar P1-programmet Språket och språkkrönikörer i tidningar på och ägnar sig åt folkloristiska betraktelser, gamla talesätt och ”fnissfniss, tänk så man talade förr”.

Nu radas här tre verkliga exempel ur tillvaron upp: Välj de fem viktigaste områden. Polisen uppger att alla tre skjutningar hör ihop. Vi flyttar de här två grupper. Det blir åter till att vända blicken mot vårt östra grannland för att citera Monica Äikäs, språkvårdare (tidigare Svenska avdelningen, Institutet för de inhemska språken, Helsingfors):

Svenska språket gör skillnad mellan bestämd och obestämd form. När det gäller att markera bestämdhet har svenskan ett rätt invecklat system. Bestämd form av substantiv anges med ett bestämdhetssuffix, en så kallad bestämd slutartikel, som fogas till substantivet: stol-en, stolar-na. Men det räcker inte med detta, utan när substantivet kombineras med ett adjektiv markeras bestämdhet hos hela nominalfrasen på flera olika sätt samtidigt: den röd-a stol-en, de röd-a stolar-na.

Exemplen, nyss nämnda, ska alltså lyda ”Välj de fem viktigaste områdena. Polisen uppger att alla tre skjutningarna hör ihop. Vi flyttar de här två grupperna”. Så heter det på svenska och det är bara att finna sig i faktum. Men vi människor är oerhört fria i dag, så det går förstås finfint att skita i det också.

Hur uppfattar man sin ställning på en påhittad samhällsstege?

Några gånger per år återkommer jag gärna med en mild men dock vrede till vad som enklast kan kallas blajblajord och dito språk. Det griper omkring sig, kan man lätt påstå, och följer antagligen den mänskliga principen ”oh, det där lät elegant och flott och så ska jag också börja säga”. Det är inte direkt klassbestämt utan ljuder ur såväl slott som koja.

Det senaste jag hörde i den här vägen var när någon intervjuades med anledning av ”Black Week” (eller Friday eller Month, det fenomenet har också svällt) och sa att ”om man nu de facto ska köpa något…” Här kommer en ”översättning” av meningen: ”om man nu faktiskt ska köpa något…” Även detta är egentligen mer än vad som behövs, personen menar ”om man nu ska köpa något…”

Dessutom slog samma språk till igen, nyss och via mejlboxen. Där kom en enkät om hur människor uppfattar sin egen roll, eller ställning, i samhället, vad ens politiska preferenser är och dylikt. En fråga löd ”Var placerar du dig själv på stegen givet var du befinner dig i livet just nu relativt andra människor i Sverige? 1 är längst ner och 10 är högst upp”.

”Givet var jag befinner mig”? ”Relativt andra människor”? Ja, givetvis (!) skulle jag väl placera mig på stegen "där jag befinner mig" i livet – vad är sånt här annat än blahablaha? Och ”relativt andra människor”? Jo, det tror jag mig också ha klurat ut: om tanken var att placera sig som man anser sin ställning på en stege i samhället vara så gör man just det, ”relativt” vaffanken som helst.

Vid närmare eftertanke är det inte ett blajblajspråk, det är ett gediget ingenting. Givet de tankar man får är det de facto ingenting. Nolla, nolla, nolla: 0 0 0. Och så vidare. Hur jag placerade mig på skalan? Kan någon läsare undra. Det var en av de dummaste frågor jag fått, men en sjätteplats lät bra: Fem losers under och fyra winners över. Fast femte hade dugt, om man tänker efter. Eller tredje eller sjunde.

Om helgon, skurkar, vanligt folk, frälsta får och förtappade själar*

Den sista måltiden av Simon Usjakov (1685). Alla Jesu lärjungar utom Judas Iskariot räknas som helgon, och brukar därför avbildas med gloria. (Wikipedia)

Mitt antivirusprogram talar ibland till mig på ett språk som är allvarligt, högtidligt och lite skrämmande. Så här kan det låta: Dessa reliker kan innehålla säkerhetshål som hotar din säkerhet. Jag upprepar nyckelbegreppen i detta korta meddelande: reliker, säkerhetshål, hotar säkerhet. Herregud, dessa fyra ord skulle kunna vidgas till en fantasy-roman där huvudpersonen hotas av urgamla helgon som går igen och blir lurad ner i ett säkerhetshål, lite som Alice i Underlandet och hennes fall genom kaninhålet. ”Reliker”, tänker man, ”hm”. Hummandet bollas vidare till Wikipedia som skriver:

Reliker kallas kvarlevor eller föremål som kan knytas till helgon. Ordet härstammar från det latinska ordet reliquiae som betyder kvarlevor och som är en form av verbet relinquere som betyder lämna kvar

Cambridge dictionary säger om ”relic” att det betecknar ”ett föremål från det förgångna”. Kontaktar en översättare som kallar det ”vanligt förekommande” i såna här dator- och virussammanhang. Bättre förmår jag inte beskriva, men det dräller av engelska ”relics” i branschen (om man googlar). Bland vad man vill tro är mer traditionella betydelser av ordet nämns bl a (förutom relik): lämning, fragment, minne.

Hur som helst tycks engelskan ha föst ordet längre in i den bildliga sfären än svenskan gjort så här långt. Men visst händer det att man skämtar till det och hänvisar till de ursprungliga helonlämningarna. Vi var några gamla kompisar som brast ut i minst lika gamla sånger (efter ett par glas) och någon föreslog att vi skulle bilda en sånggrupp med namnet Relikerna.


*Rubriken är en partiell stöld ur texten till låt av Kjell Höglund, en av våra främsta artister i musikbranschen

Jumpersarna verkar på tillbakagång, kanske dealsen är desto fler?

”Dealsen väntar!” Detta glada tillrop mejlades mig av en klädaffär. Och då börjar man ju tänka på alla deals, så vanligt i svenska språket att inte ens undertecknad reagerar särskilt våldsamt.

I våra ordböcker finns förstås ordet deal sen länge: SAOL och SO anser båda att det betyder ”överenskommelse”, och det gör det säkert i nån mening. Men mina deals som väntar och de flesta andra deals vi är omgivna av brukar vara ”kap, fynd, erbjudande, bra köp”.

Överenskommelsebetydelsen är för all del också ofta förekommande i vardagsspråket: ”Deal!” eller ”It’s a deal!” säger vi svenskar lättare till varandra: förmodligen anser vi ”överenskommet” alldeles för långt och jobbigt. Vad gäller fynden i butiker är de danska tillbuden (Nej: ”tilbud”) inte så farliga som de låter, men många svenskar har nog reagerat första gången de läst danska motsvarigheten till deal –”erbjudande” – i annonser och på skyltar.*

Tillbaka till ”dealsen” som knappast är ensamma om att få dubbel plural. De första exempel jag personligen noterade var jumpersarna. Antagligen var denna lite tunnare tröja en tidig klassmarkör: beresta och hyfsat utbildade visste säkert att man inte skulle säga en jumpers, engelska ord stod inte som spön i backen ännu, men nog för att det börjat dugga av dem.

Märkligt nog är ”jumper” ursprungligen inte amerikansk engelska, utan brittisk, och namnet hade först betecknat en sporttröja. Annars hade Amerika börjat koppla greppet och svenskt dammode var propert och gulligt: pastellfärger och ett och annat jumper-set. Kanske vår tids moderna (d v s bakåttittande) s k soft-girls går runt i sånt. Det enda vettiga på den tiden var f ö de blygsamma taxklackarna, skyhöga stilettklackar har vanligen suttit på kvinnor med andra ambitioner. Fats det är väl fördomar, man ska ha det man vill och som är bekvämt…

I alla fall visar en amatörsökning i KB:s dagstidningsregister att jumpersarna gjorde sitt intåg vid 1900-talets början och sen ökade rejält i antal från 50-talet och framåt. Vad gäller dealsen tycks de ha dykt upp runt 2010 och därefter blivit väldigt många, om än inte i just den formen.

*Tilbudet hör till de mängder av ”falska vänner” som existerar i de nordiska språken. Wikipedia har en lista som är kul att läsa när andan faller på

Internetet är ett flyktigt fluidum, men centrallinjen är i alla fall stabil

Saken är säker: säker går det aldrig att vara. Som bekant svajar det betänkligt i medierna och det uppfattas numera som normalt. Informanten M berättar om en sedan länge förgången tid när den digitala revolutionen började snabbas upp. Under ett föredrag inom den gamla mediebranschen talade sig en amerikan varm för de nya medlen och metoderna. Snabbheten skulle naturligtvis innebära att en del felaktigheter slank med, men det gjorde inget, ”för det var bara att korrigera i efterhand”.

En annans tråkiga inställning är att nyheter helst ska korrigeras på förhand, d v s innan de publiceras. Folk får i våra dagar, om man hårdrar saken, vänja sig vid att dubbelkolla vanliga nyheter i vanliga tidningar. Nu till ett exempel som inte är superflagrant (så kan man väl inte säga?), men som ändå fick en att hoppa till en stund.

En av rikstidningarna hade underrubriken ”Biden ger grönt ljus för långdistansrobotar från USA”. Det "stoppade upp" läsningen, något medier annars är rädda för: ”Va? Ska USA börja använda långdistansrobotar?” hann man tänka. Halvskapligt insatt förstår man efter några sekunder vad som menas, men skadan är skedd!

Som vanligt kollade jag några gånger med viss tid emellan och formuleringen låg kvar ett bra tag. Sedan togs den bort från nätet och ersattes av: ”Biden uppges ge grönt ljus för långdistansvapen mot mål inne i Ryssland.” Även den har avlägsnats och ersatts av ytterligare formuleringar. Strunt samma nu, men dylika händelser (de är förhållandevis vanliga) kan ju få en att misstro de vanligaste medierna. Särskilt trist som en känd gubbe-i-lådan gärna hoppar upp och hoar sitt ”fake news”: man vill inte gärna instämma i något han ropar ut.

Men ibland har man fel om ett och annat, här ett uns av självrannsakan, eller i alla fall en berättelse om hur man kan gå vilse i sin egen visshet. I ett tidigare blogginlägg citerades en ”kulturprofil” som talade om ”linje” men menade ”versrad” (som på engelska heter ”line”). Ickesportkunnig uppfattade jag häromdan (från tv-n) något om en ”lina”, det handlade om curling. Hann förstås beskärma mig inne i det organ som kallas hjärnan: ”Det heter säkert linje, och man säger nog line på engelska, därav lina!” På en curlingklubbs hemsida ligger ”Figurspelsregler Klassisk” som skänker en en mycket lång näsa:

En liggsten placeras på tee (stenläge 2). Om spelarens sten passerar hoglinjen och stannar högst 6 tum (täcker eller tangerar sidolinje) från centrallinjen ("linan") utan att helt ha passerat tvärlinjen (2 fot framför boet) räknas 2 poäng.

Centrallinjen kallas linan, ja, så är det förstås, det borde man ha räknat ut.

Att stöta på lejon fast man egentligen inte är på jakt efter dem

Man kan verkligen inte förvänta sig att folk har samma slags humor om de inte tillhör en trängre krets och påverkat varann. Ibland faller jag för lite skämtsamheter i den här bloggen, fast de är kanske inte så himla kul, men äsch. Förrförra inlägget avslutades med en sådan fras som kritiserats tidigare i texten, förhoppningsvis lägger någon märke till dylikt?

Och i går löd slutet ”om du frågar mig?” som är en av vår tids återkommande översatta små instick som egentligen inget betyder alls. Eller jo, det betyder ”anser/tycker jag”, fast med ett onödigt dribbel. Ursprunget går lätt att gissa. If you ask me.

Språkletande leder fram till djurens konung. Bild Renato, Unsplash

Men! Bäst som jag skrev om serendipiteter uppenbarade sig en sådan. Man blir nästan religiös.

I sökandet efter ordets etymologi dök ett namn på sanskrit för Sri Lanka upp, Simhaladvipa, ungefär ”ön där lejonen bor”. Några av ens fåtaliga associationsbanor började plötsligt trafikeras (vilken liknelse, va?) och fick mig att googla "lejon" och "Simba", en av ”skådisarna” i filmen Lejonkungen.

I sökandet dök en kort, tre år gammal Reddit-tråd upp. Där ställer någon frågan: Varför är ordet för "lejon" så likt på swahili, malajiska/indonesiska och olika sydasiatiska språk? Sen fortsätter frågeställaren, insatt i ett och annat: På swahili är lejon "simba". På malajiska och indonesiska är det "singa". På språken i Sydasien är det någon variant av "sinha". Är detta bara en slump eller finns det något lånordsspel i gång? Alla tre av dessa kulturer var historiskt sammankopplade genom Indiska oceanens handelsnätverk, så jag kan tänka mig att det är fallet. Men det väcker frågan om varför swahili eller indiska språk skulle behöva låna ett ord för lejon eftersom lejon historiskt sett har funnits i dessa två regioner.

De följande två kommentarerna lyder: ”Wiktionary säger att simba kommer från Proto-Bantu. Singa/Sinha kommer från sanskrit, som var inflytelserikt i Sydostasien”. Och en tredje säger att ovanstående kommentar ”svarar på frågan” men att namnet på ”Sinhala-folket (den största etniciteten) i Sri Lanka också betyder lejon”.

På Wiktionary finns flera andra betydelser (från språk man inte känner till) och de rör sig runt ”makt, styrka, auktoritet” etc. Tja, inte för att man letade efter lejon, men jakten får sluta där: djuret blev i sig dagens serendipitet: ”en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.” (Wikipedia)