När gen X pratar lika häftigt som gen Z blir det svårt för boomers

Inga brasklappar, skrev jag i går. Mja. Har man åsikter om andras språkbruk är det trots allt en del brasklappande man får ägna sig åt. Det kan annars framstå som övermaga och förmätet att liksom lite vänligt berätta om vad andra förstår och inte. Sånt är både omöjligt och dumt.

MEN. Och det är ett stort men: I min omgivning finns rätt många personer ur den s k boomers-generationen som är vänner, bekanta, släktingar. Bloggens informanter ofta. Dessutom går det att få viss hjälp av informant-representanter från generationerna X (nämnd i går), Y (födda 1981–96) och (födda 1997–2010).

Den ”kulturprofil” som omtalades i förra inlägget hör till generation X och talar gärna som en gen Z-person. Med tanke på hjälpen av ovanstående informanter samt det faktum att viss tid varje dag går åt att rota i/notera samtidens språk i medierna, vill jag blygsamt påstå att jag fått viss kläm på vad folk i allmänhet, särskilt de ungefärligen jämnåriga, anser vara svårt att förstå.

Nu några fraser och ord som två av ”spanarna” bidrog med. En kommentar från ”kultur-

profilen" löd: ”backdoor bragging kallar vi det där”. Frasen betyder ungefär ”förklätt skryt”. Intressant nog sa samma person senare det ordagranna ”det som är botten i dig, o s v”. Som

är en rad ur en Gunnar Ekelöf-dikt, och utan någon förklaring, låter lite frontdoor bragging...

Detta enligt mig som just berättade att även jag kände till den, men är högfärdig nog att inte tro att den hör till vanlig allmänbildning. De två balla spanarna talade om ”gen-Z-hand-screamen” (man för upp händerna framför munnen och det lär betyda att man ” skriker tyst”), "jazz-hands" (en likande rörelse) och så var något cringe: ”jag blir lite cringe”. Men det blir inte jag (cringe=pinsam) utan mer förbenad och fortsätter i morrn. "Gen Z" uttalades f ö på engelska, det låter [djenn-dsii], ganska svårtolkbart.

Generationen efter ens egna ”boomers”, gen X, stör mer än gen Z!

Brasklappar är ofta fega om än välmenta, men just i dag påbörjas, utan lappar, en korrektur-

läsning av P1.s Spanarna, i min egenskap av en som tillhör ”boomer-generationen”. Allt detta låter lite töntigt, men hur ska man hantera en töntig värld?

Alltnog, generationerna har namn och återfinns på Wikipedia samt hos oraklet AI. Min egen, ”baby boomers” (födda 1946–64), förkortas ”boomers”, och används vid sidan av de tidigare ”köttberget” och ”jätteproppen Orvar”. Man ska inte klaga, före oss fanns förlorade, krigs- och tysta generationerna. ”Köttberg” beskriver egentligen vår grupps välmående ganska bra.

Sen kom, enligt den som hittade på saken, generationerna X-, Y-, YZ och Z (som mer får boomern att tänka på bilars gamla länsbokstäver). Generation X (1965–80) har kallats ”ironiska”, vilket är konstigt för samma boomer: det var ungefär med den som ironin dog. Det framgick av ”humorprogram” som skapades av gen X. För att förbereda läsaren anammar jag engelska sättet (finns det andra?) att skriva och kallar dem födda 1997–2012, gen Z.

Det blir som vanligt, bloggens inledning tar så stor del av utrymmet (´hos en anständigt lång text) att själva handlingen skjuts upp till morgondagen. Så mycket kan dock sägas att den som får flest fiskar varma är en person ur den s k ironiska generationen. Det är nog inte hennes ”fel” att hon är svår att förstå (fan, en brasklapp, och jag måste än en gång påminna om hennes braiga intervjuer med författare), men i ett program som Spanarna kanske lite hänsyn bör tas till dem som inte lever större delen av sina liv i serier ”man bara måste se”, bland rappare, i filmhistorien eller Youtubes virala värld.

Det händer att man blir sugen på något jättegott, men ”craving”?

Craving 1) Bild Jonas Kakaroto, Unsplash

Craving 2) Bild Tetian Bykovets, Unsplash

Man är förstås inte språkarg oavbrutet, och en del felsägningar – som vi uppenbarligen alla åstadkommer ibland – är riktigt roliga.

En person (intervjuad i radio) sa att han på besök hos någon hade med begärliga saker, vilka det nu var, och dessa ”gick åt som stryk”.

Det krävdes inte mycket för att förstå hur misstaget gick till, i hans hjärna kolliderade helt enkelt två uttryck: ”gå åt som smör i solsken” och ”ha en strykande åtgång”. 

Resultatet hamnade i kategorin ”lyckade och/eller skojiga språkfel”, med andra ord. Vårt dagliga talspråk – för att nu inte nämna reklamens ordval – är det ofta värre med. 

Dagens svenska är bemängd med engelska som släpps ner godtyckligt (random!) i språket: En hamburgerkedja inleder sin lilla reklamfilm med meningen ”när du får craving”. Det betyder ”när du blir jättesugen på något (gott)”. Möjligen retar denna slappa språkanvändning under-

tecknad mer än mycket i genren.

En annan (nu välkänd, tyvärr) styggelse är den en kritiker yttrade om nyutkommen musik: ”albumet växer på en”. Det gör det förstås inte. Uttrycket är engelska, ”it grows on you”, och inte så hemskt som det låter, utan betyder att man gradvis börjar gilla nåt (man kanske inte tyckte om i förstone). Förmodligen är de flesta glada om inget alls växer på dem.

Ett utbrott som handlar om hur man titulerar diverse kungligheter

En tidigare behandlad språkgrej att reta sig på är den att engelskans ”of-genitiv” översätts till svenska på ett störande direkt vis. När någon nyligen sa eller skrev ”drottningen av mode” började jag för flerte gången i ordningen skärskåda begreppet. Varför säger man ”drottningen av mode” när en svensk konstruktion skulle vara ”modedrottningen”?

Det bloggen skrev om tidigare var låten ”Kung av sand” och ”kungen av jordgubbar”, om inte minnet sviker. Det första exemplet är en låt av Gyllene Tider från 1995. Sbråkbloggen glömmer inte en sådan formulering. Ett par rader i texten går: Här kommer kung av sand/ här kommer kungen av ingenting alls.

Det är vajsing redan från början, man säger inte ”kung av Norge” utan ”kungen av Norge”. Om just ”geografiska” kungligheter verkar det finnas en regel: man är kung eller drottning av ett land. Regeln gäller oss (och säkert några grannspråk), inte engelsktalande som har The King of Jazz” och ”The Queen of vad-som-helst”.

På det allt-mänskligt-utslätande digitala området (Google) finns en mängd exempel på ”drottningen av mode”. Men så mycket drottning av mode är inte såna, för de är flera stycken, visar det sig. Detsamma gäller ”modedrottningen”, men där vinner ordsammansättningen p g a en speciell ”drottning” i vårt språkområde.

Hon heter Margò Fallai (född 1941) och epitetet dyker upp tillsammans med hennes namn, beroende på att en svensk bok heter ”Margò Fallai: Modedrottningen”. Den gavs ut 2013 och dess relativt höga ålder gör nog att den inte heter ”Margò Fallai: Drottningen av mode”.

Bokens ålder, 15-16 år, skulle många inte kalla hög, men som nog de flesta känner av, går tiden ohyggligt mycket fortare nu. Gyllene tiders låt skulle ha hetat ”Sandkungen”, och språket i den borde ha varit svenska och sluppit of-genitiven. Men ”kungen av ingenting alls”? Hm. Där hade textförfattaren fått en utmaning.

Jacka upp och jacka ner har inget med av- och påklädning att göra

Här står man med klackarna i backen och dras så hårt av språkförändringsvindarna att det ryker om underlaget. Men lika fort som svenska modersmålstalare glatt ändrar sin svenska, lika stabilt står jag här och dras. Nån enstaka gång måste klackarna lyftas lite, men det är sällan.

Men de flesta är fajn med språkföryngringen, annars skulle väl fler röster som kämpar emot höras. Nå. Häromdan sa en sportperson i etern: ”De sponsorer vi har kommer vi att jacka upp”. Sen länge är inte ”jacka” bara är ett klädesplagg. 2014 skriver tidningen Språket:

Ordet jacka kan numera användas som verb – med en helt ny innebörd. Den som jackar upp priset skäms inte för att salta räkningen./…/ Det engelska verbet jack har många betydelser, som ’lyfta’, ’stärka’, ’hissa’ och ’onanera’. Den vanliga frasen jack up the price, ’höja priset’, och den mindre vanliga jack down the price, ’sänka priset’, har nu lånats in i svenskan. Det talas om att jacka upp respektive jacka ner.

Där sitter man som halvspråkiggjord av samtiden och undrar över vad sportdamen sa. Inte för att jag undrade så länge, men rent principiellt borde man kunna förstå folk i allmänhet. Ska sportklubben (eller vad det var) helt enkelt höja summan för sponsorskapet? För en äldre språkanvändare låter det konstigt.

Om man säger att man tänker skörta upp någon betyder det oftast att man tänker lura den på pengar. Är det inte mer anständigt om man ber sponsorn om mera stålar och den bestämmer sig för att ”jacka upp” summan? Om nu ”jacka upp” betyder ”höja” i de flesta fall kan man också använda detta okomplicerade och ganska neutrala ord.

I den mån Svenska Akademien har något att säga till om gällande ordformer för engelska lånord så kommer ansatsen snart att förblekna. ”Trailer” är som bekant numera något annat

än en vagn som dras av lastbilar, det betyder ”kort förhandstitt på en film eller tv-serie”. En mediemänniska använde ordet i plural, bestämd form: trailersarna. Liknande hör man ofta.

Alla tre ”stora” ordböcker har pluralen ”trailrar”. Efter svenskt böjningsmönster blir denna bestämda plural funktionell, om än inte snygg. Men SO har bestämt sig för att dessutom ta med pluralformen  ”trailers” och då sitter vi på den pottkant som får en allt vidare omkrets.

När intighet diskuteras på allvar i medier lockas man lätt in i den

Antagligen är det ganska löjligt att gamlingar sitter och suckar över världens flydda moral, integritet, smak och snille, men om man levt större delen av sitt liv med känslan att dessa dygder var något man som människa VISTADES i, så är det väl ändå inte konstigt att allt

(okej, ”mycket”, då) verkar främmande?

En företeelse som ”swag gap” har på senare tid – och i likhet med andra lättviktiga frågor – behandlats som om den vore något att bry sig om, och det är då man osäkrar pickadollen. 

Ett drygt decennium för sent i vanlig ordning. Slangopedia skrev om ordet ”swag” 2013:

"Swag" brukar barn och ungdomar säga när något är coolt. "Swag" kan betyda att man har stil, är cool, häftig, eller gör galna upptåg. Så man kan säga att om man gör något helgalet, så har man "swag".

I min engelsk-svenska ordbok från 1969 betyder ordet ”tjuvgods, byte”. Och i fler översättnings-

tjänster har det samma betydelse. Men ”swag gap” är något större (ironi!): det handlar om hur relationer kan överleva när det är en alltför stor ”coolhetsklyfta” mellan kontrahenterna. P1-programmet Godmorgon världen intervjuade en svensk författare om detta ”problem”. Jag lyssnade och tänkte som så ofta: ”vad i h-e?”

Författaren, en kvinna på drygt femtio, berättade om sitt ”swag gap” i det egna förhållandet, först om utseendet: ”Min man är en tia, jag kan en god dag kämpa mig upp till en sju-komma-trea, men det är kanske jag som har swagen”. Men mannen har OCKSÅ swag (coolhet) kommer hon fram till, och reportern säger: ”Det är alltså ett gap mellan er där han ligger över”.

Det håller på så här och diskuteras om huruvida ”relationer kan överleva en stor skillnad i swag”. Författaren konstaterar att hon själv (utseendemässigt) är ”en högrepoängare som femtiofyraåring än jag var som tjugoåring”. Sen talas lite om att människor kan ha olika syn på utseende och coolhet (swag). Tänk. Och jag börjar undra varför i all världen jag skriver detta.

Hjärtnupna åtbörder är ännu främmande för oss allvarliga tvivlare

Slår gärna in ännu en gång på lagomstigen! Också nu hänvisas till ett radioprogram,

Förmiddag med P1. Det handlade om ”hjärtemojin som erövrat världen” och inslag i det ligger kvar i tankarna och gror. Först ska sägas att programledaren denna gång, Olle Wiberg, behandlar ”sina” ämnen mycket väl.

Det gick snabbt att anamma
andra traditioner. Bild Wikipedia

Man ska inte avfärda alla emojier, men det är nog så att de flesta känslosamma yttringar kan utsägas med ord. Den företeelse som kallas kärleksbombning/kärleksbombande får en att vilja instämma i ungdomens ”cringe” (engelska för ”pinsamt").

I den digitala eran har känslosamheter blaskats ut till oigenkänn-

lighet. Och väldigt många människor verkar gilla blask, så vad ska man säga och göra? Jag noterade vad en ung person sa apropå hjärtemojier: ”Man vill gärna skicka kärlek till sin mormor”.

Det är inte längre konstigt att säga och göra så, men för den som kommer från en annan tid känns det trots allt som en ganska mager kärlek. Och det gör även de betygelser som övergått till att betyda ”hej då" i telefon: ”Älskar dig!”.

Känslosamheterna kommer som väl alla vet från USA och har

inte haft samma grogrund här lika länge. Men, som sagt, de

gulliga symbolerna och orden färdas nu en masse, och fort. Baksidan och avarterna av allt jolm kan man se i den trendiga 

"teori" som kallas ”swag gap”, så upprörande att den får ligga till sig en dag eller två!

Jag säger bara ”homo homini lupus”, och det är inte så vackert

Inte så man är en lagom-människa, men ändå dyker gamla användbara talesätt upp i huvudet,

t ex ”för mycket och för litet skämmer allt”! Det är tillämpbart på de flesta över- och under-

drifter. Bloggen 20 april handlade om det avsnitt av P1-programmet Språket som var betitlat ”Så hanterar du en språkpolis”. Jag värjde mig emot karaktäriseringen av den sortens snutar som varande likadana. Ojojoj nämligen, så många olika varianter det finns!

Eftersom jag själv kallats/kallas så, känns det angeläget att sansa till snacket. I programmet förekom en del ganska fördomsfulla uttalanden. Bl a att de som uppträder som språkpoliser skulle göra så av några slags maktanspråk när de påpekar normer.

Experten ansåg att språkpoliser ofta förespråkar den snäva skriftspråksvarianten för allt. Vi har alla också, enligt samma expert, lärt oss att visst språkbruk har "högre status". Förespråkare för normen säger sig vara den som ”äger normen, och du gör det inte”.

Detta är inget nytt. Många människor agerar på det sättet i en massa olika sammanhang. Besserwissrar av alla slag finns, det är väl ändå bekant? För egen del, och säkert andra ”språkpolisers”, är sanningen snarare att man känner sig maktlös. Det språk som ibland bara flöt in i en, ibland fick hamras in, duger inte längre utan viftas nonchalant bort.

Men så reagerar nog inte de ”språkpoliser” som rättar omgivningen på stöddiga sätt. De mer ödmjuka ”poliserna” vet att man när som helst kan snubbla på variationer/alternativ: inte bara såna som är nymodigheter utan även en del man själv missat under decennier.

I programmet fanns även ett par typiska, fruktansvärt glättigt, optimistiska utrop om att man ska tala med entusiasm om förändringar: ”Tänk att språk kan förändras!” Det går att förhålla sig lagom road av såna faktum, för att återknyta till logomresonemanget i inläggets början.

Har man mist sinnet för humor? Har man fördomar om samtiden?

Man är inte bara en språkhaverist, utan en tråkmåns också. Det är inget jag lider inte av direkt, och tycker inte så själv, men inser hur världens yngre ögon skulle se på en om de visste. Det är långt från nytt att en åldring säger som den gamle tysken: Ich verstehe die Welt nicht mehr.

Så här hoppar bloggen i alla riktningar, i går var det glädje över något nytt, i dag vältrar den sig i tankar som är eviga för alla, och infaller hos de flesta vid en viss ålder. Man kan t o m tänka att det skulle vara kul att tala med sina föräldrar när alla tre var lika gamla.

Men det är kanske svårt att komma ifrån rollerna ändå. Man läser och hör om alla gamla (unga också, tydligen) författare som spyr galla över sina föräldrar och sin barndom samt förmodligen lyckas bättre med sina egna barn. (Hör någon ett ironiskt stråk i sista meningen kan det bero på att det var där.)

Egentligen skulle dagens tema vara humor, en av alla fallenheter man själv inte lämnar men världen springer ifrån. Ofta talar ungdomar om ”pappaskämt”. Det är rätt lätt att förstå vad de menar, särskilt för den som själv drabbats av såna skämt. Om än dumma är de ändå fattbara.

Nu har inte bara undertecknad svårt med nutida humor, det gäller många andra jämnåriga likaså. Fenomenet är intressant: dels förstår man inte det nutida språket: slang-, inne-, lån- 

och andra ord säger en inget. Och så är det något annat. Tilltalet, kan man kalla det, samt att skilda världsbilder ligger bakom.

Ett obegripligt tv-program står för allt detta, Fördomsshowen i SVT1. Ofattbart att det sänds, obegripligt att politikerna ställer upp. Apropå att inte förstå humor eller allmänmänsklig verksamhet överhuvudtaget.

Uppfriskande nytt mått för ytor, dags att glömma fotbollsplanerna!

Det händer att man blir väldigt överraskad. Mycket har man nämligen hört förr. Men trots förvåningen antecknade jag i vanlig ordning inte exakt vad radionyheten som stod för ett nytt begrepp handlade om. Det övergripande ämnet var dock skogsavverkning av brutalare slag, där man inte tagit hänsyn till nyckelbiotoper, värdefull natur som ska skyddas.

I alla fall skulle storleken på ett aktuellt område anges och här användes inte det vanliga, ett visst antal fotbollsplaner – som egentligen inte säger mer än vanliga ytmått: kvadratmeter, kvadratkilometer, hektar, ar, m fl. Inte för att de skulle säga mig så mycket heller, men de går ju att slå upp. En yta av ett par, tre, fyra fotbollsplaner kan man till nöds begripa, men när de uppgår till flera hundra blir det svårt för föreställningsförmågan.

Det nya ytmått som nämndes denna gång fick en hur som helst att hoppa till och tänka ”hoppsan, det var nåt nytt”. Reportern sa nämligen att ytan var stor som ”åtta Gamla stan”. Kul med nåt annat, kan optimisten tänka, men ett par röster ur folkdjupet (någon hördes i Ring P1) blev irriterade och menade att det är typiskt för Stockholmsbaserade medier att inte förstå att Sverige är mer än huvudstaden.

För min brist på ytmåttsföreställning var det trots allt inte så tokigt. Tittar man på en kartbild av Gamla stan (och dessutom har gått där åtminstone några gånger) så visar det sig fungera bra, kanske t o m bättre, än den ständiga jämförelsen med fotbollsplaner. Att några stockholm-

are tänker lite von oben på resten av landet är egentligen ett problem för dem.

(Så här kort borde man, alltså jag, skriva jämt!)

Förvirring när man promenixar med Prince "längs minnenas allé"

En av Sbråks punktvisa attacker drabbade SVT:s Kulturnyheterna från häromdagen. Några språkmärkligheter togs upp i går, här är fler kuliga grejer som sas, t ex den om en film: att man ”gärna kan second-, triple- och quadruplescreena” den. Här har man som modern språkbrukare börjat förstå innebörder av screena och streama, engelska ord som det antagligen finns/funnits svenska synonymer till, men ”screena filmer” går man bet på.

Det gör man dock inte med Stockholm Art Week med utrikes uttal och betydelsen Stockholms Konstvecka. Men ett namn på engelska hör säkert som amen i kyrkan mer till reglerna än undantagen i vår globaliserade (läs: anglifierade) värld   

Prince 2008. Bild Wikipedia

Nästa anmärkning gäller något som fått fäste hos de flesta, användandet av uttryck som konsumera konst, konstkonsumtion. Det finns förstås även litteratur- och musikkonsumtion. ”Ber att

få avvika”, som jag hört nån säga, och ber även om tillgift för den fjantiga hållningen, men det är svårt att se på icke-materiella företeelser som något konsumerbart. Men en sån tanke passar inte

i vårt ekonomiska system. Där ska alla hjul rulla.

Till sista kommentaren om Kulturnyheternas tiominutersprogram. Programledaren valde att visa en filmsnutt med artisten Prince,

som dog för tio år sen: ”för att gå memory lane”. Uttrycket lyder

i original ”walk down memory lane” och används, enligt AI, på svenska så här: "vandra längs minnenas allé". Varande en skönande skulle jag ändå helt banalt kunna säga ”minnas”, d v s "spela en låt för att minnas Prince".

”Minnenas allé” tycks inte finnas som svenskt idiomatiskt uttryck.

Hur ”allmänkunnig” måste man vara för att förstå nyhetsprogram?

Den kan vara så att man inte begriper ett sammanhang, att man har svårt med politikerspråk. Men ändå. En tv-nyhet handlade om KD:s förslag att ompröva rennäringens ställning. I en debattartikel har man föreslagit ”att staten ska ’återta ansvaret’ för marken i fjällen”. I det nämnda tv-inslaget, sa KD.s partiledare något som här återges ordagrant. Avsikten är inte gemen, se det som en undran över hur man ska kunna förstå vad en politiker säger och menar:

Vi föreslår ju alltså ny lagstiftning framåt som i praktiken innebär att det utfallet inte hade blivit av att vi sätter en annan praxis framåt. Det är en annan sak, menar jag.

Över till SVT:s Kulturnyheterna. Där hör mycket till det som förr kallades nöje, underhållning av det ofta mer lättsmälta slaget. Men det betyder väl inte att språket som används ska vara så ”exkluderande” som många "rättänkande" annars är pigga på att beklaga.

Vad de omhuldade signalorden ”inkludera” och ”exkludera” egentligen innebär är svårt att få kläm på. Men nog kan man tycka att de ord och begrepp som används är hårdsmälta för fler än mig? Här talades bl a om en "biopic", den beskrevs i bestämd form som [bajopicken]. Det betyder biografisk film, ordet är en förkortning av engelska ”biographic picture” som alltså handlar om en verklig person, död eller levande.

En annan film (eller om det var själva bajopicken) sas vara på ”cringenivå”. Jag är medveten om att ”cringe” funnits länge, men trodde inte att det var ett svenskt ord. Det var det. I 2026 års SAOL finns det med, betydelsen är ”pinsam”. Cringe är, vad man kan förstå, ett av många tusentals ord som är engelska, men ännu inte tagits med i svenska ordböcker.

Det är mycket gammalt (framgår av amerikanska ordboken Merriam-Webster) och släkt med

bl a tyska ”krank”. Oerhört många ord är släkt med andra germanska språk (bl a svenska) på håll, så varför inte, jag sa det nyss, slänga ihop alla dessa i en enda ordbok? Det finns ännu mer att notera ur detta tiominutersprogram, men det sparas till morgondagen, de här klagande spalterna har en tendens att bli alldeles för långa.

Bloggaren är kvar i irritationsfällan och stöddar sig med assietter

I går förutskickades litelite mer språkirritation som uppstod vid lyssnandet på P1-programmet Språket, där några av oss (jag, tex) anser det s k tilltalet vara aningens docerande. Fast för all del, experten är docent, så det är ju bara rätt tilltal från rätt person.

Som utsatt för andra slags undervisningsidéer  (många decennier gamla) vad gäller moders-

målet är det lätt att reagera, även om det stör vår tids annorlunda idévärld. Inte behöver man ständigt vara mjäkig och säga att inget är särskilt viktigt och sen bli överraskad av barnens skolprestationer? Så här, bland mycket annat, sa experten om stavningsregler: ”Svenska stavningsnormer är ganska hårda” Och sen kom ett tillägg: ”som vi förväntas följa”.

Ber om ursäkt för en uppstudsig kommentar, men är inte de flesta moderna språks stavnings-

normer ”ganska hårda”? Och om inte så borde de vara det. Nu ska här visas den transparens nutiden kräver: Själv var jag en baddare på att stava. Tidigt. Minns triumfen när jag lyckades med ”assiett”.

Transparensen fortsätter: många släktingar och kompisar har svårt för stavning. De behöver inte slås ihjäl, för det. Nej, allvar nu: En del är inte lika drillade som en själv, några hyser starkt ointresse för stavning och många lider av dyslexi. Det kan vara ett större eller mindre handikapp. Personligen har jag inte så många fler talanger än stavning. Matematik var en fasa, katastrof, alla otäcka ord som finns.

Det hade aldrig funkat med ”roligare” uppgifter i mitt fall, färgglada planscher eller dito geometriska figurer eller allt det som skolvärlden är full av numera. Matte var/är inte min grej, s a s. Ej heller annat ur smarttänkarbranschen som andra vill stoltsera med: schack, svåra språk eller legobyggen, kvantfysik.

Men det är lätt att se vitsen med kunskaper – stooora sådana – i alla slags ämnen. Assiett-

kunskapen är också bra att bevara och glädjas över eftersom språk är ett mänskligt kommunikationsmedel som funkar bäst om de flesta inom varje språkområde är överens om hur man talar och skriver språket i fråga.

Förutom att kunna stava ”assiett” vet många av oss att det är skillnad på ”accent” och ”apostrof”, något som inte framgick av programmet. Tveksam till den ständigt upphoppande AI-översikten ska jag ändå låta den tala här, eftersom den säger vad jag lärt mig under mina stela, hårda och tråkiga inlärningssammanhang:

Apostrof (') och accent (´ eller `) är två olika tecken med olika funktioner. Apostrofen är ett utelämningstecken som visar borttagna bokstäver (t.ex. sta'n), medan accenten är ett diakritiskt tecken som placeras över en vokal för att ange uttal eller betoning (t.ex. idé, café)

Språkpolisdilemma: Fällor att falla i, irritationer som irriterar andra

Ett av de radioprogram jag förhåller mig sval inför är Språket, även om det har intressanta inslag då och då. Inte minst gäller det frågorna från allmänheten. I övrigt önskar man att en del av de medverkande språkvetarna ägnade sig mindre åt att uppmuntra språkliga ”regelbrott”. 

De behöver inte bråka, men inte nödvändigtvis hurra heller. Skriver jag kallt trots att ett sådant yttrande stämplar en som ett slags konspirationsteoretiker.

Visserligen är man en något mildare variant av den vanliga typen, och det är i alla fall inte många som tar denna språkintresserade sort på allvar. Ja, förutom en del språkvetare som – och här kommer det märkliga – kliver upp på nästa trappsteg av besserwissrarnas utsiktstorn. För vad är den som vill desarmera en ”polis”? Jo, en i sina egna ögon ännu ”klyftigare” polis!

Det skojiga i just den här kråksången är att vi alla tar i och har mer eller mindre fel när det gäller språkhantering som inte är någon absolut vetenskap. (Hör på ödmjukheten, man skulle kanske bli språkvetare och tala till och för folket…) Det avsnitt av Språket som satte i gång dessa tankar hade titeln ”Så hanterar du en språkpolis”.

Hyser man starka åsikter om språket buntas man ihop med alla andra s k språkpoliser. Vi har lika mycket gemensamt som ALLA i samma ålder, ALLA gamla svenska kärringar, ALLA från södra Sverige. Epitetet är m a o inte så plågsamt. Men man måste ju fajtas för andra språkpoliser, inte sant?

Experten i detta fall, mildstämmad (mitt påhitt) och medelålders, propagerade för att inte ”trilla ner i irritationsfällan” (den språkpoliser kan ramla i), för det är ju ”ganska jobbigt att vara irriterad”. Jag hade fullt sjå själv att inte falla ner i den, eftersom såväl expert som programledare och en ur allmänheten talade om att ”adressera” frågor. Deras ”adressera” tolkade jag som ”ta upp/ kommentera frågan” eller kanske något annat. 

Det är säkert min höga ålder som får mig farligt nära irritationsfällan, ”adressera” betyder något helt annat i min tillvaro. Men det är bara att ta till sitt vanliga knep för att inte bli alltför upprörd: vänta ni bara ett kvarts sekel eller så, så ska ni få se på allehanda gropar att falla i!

Ändå engagerade det mig så pass att jag inte är helt uppkommen ur fällan än – dock utan att vara trött – och det kommer säkert mera från denna fångenskapssits i morgon. Var så säker.

Tiden går men möglet består, kan en rubrik till detta inlägg lyda

Även om man kan få spader av alla nya ord och begrepp som tränger sig in i språket och ställer till det, så händer också motsatsen: gamla ord som fanns en gång i världen kommer tillbaka och ställer också till det.

Den här intressanta cirkelrörelsen kan man få en hum om av SAOB, den som kallas vår historiska ordbok. Exemplet för dagen kom av AI, en ibland färgstark spelare i vår samtid. Den kan även lägga ut dimridåer, så möjligen krävs det omfattande kunskaper hos användarna. Och ett mått av misstänksamhet.

Men detta fall var glasklart. På en fråga om hållbarheten hos ett visst örtte svarade den artificiella intelligensen att det visst gick att dricka ett jättegammalt te av den speciella sort det gällde, men: ”Om örten luktar muggigt eller ser missfärgad ut bör den dock slängas”.

Muggigt, det skulle ju kunna var ett svenskt ord, tänkte jag, Men tänkte också vidare – att det skulle kunna vara ett engelskt ord som heter ”muggy”. Vad rätt jag tänkt! Först SAOB, där ges synonymer som ”möglad, möglig; unken”. Det senaste belägget är från 1838, och artikeln om ordet skrevs 1945. Man kan sluta sig till att ”muggig” redan 1945 var ett mycket gammalt ord.

Kollar man dess etymologi, ser man att det är besläktat med ”mögel” och har ett ursprung som sträcker sig så långt bakåt att man nästan känner lukten av det det heter! Engelska ”muggy” betyder främst (om jag fattat rätt) ”kvav, fuktig, tryckande” och används m a o om klimat-

fenomen. Därutöver finns en massa ”muggy” som är slang för allt möjligt, men ta med dem vore att överdriva ambitionerna för glosan i fråga.

Detsamma gäller försöken att leta efter barndomens låt om Muggevigge, muggevigge, tuff, tuff. Den heter ibland Mugge Bigge och lär vara skriven efter det att en egen barndom passerats. Detsamma gäller en sång i liknande genre: Hela familjen går ut med geten. Båda tillskrivs samme upphovsman, jag blir förvirrad, men inser att det är dags att inte leta vidare.

Singla ut och plocka körsbär, men Sverige svenska russin har

Bloggen går som en målsökande robot till public service och andra gammelmedier, kan man tycka. Så blir det, det är från de kanalerna en okomplicerad åldring får sina tankar och idéer som ibland rymmer glädje-, oftare vredesutbrott. Den intresserade kan läsa om public services språkpolicy, AI-översikten funkar bra i detta fall.

Undantagen från policyn om språkriktig- och begriplighet, värnandet om svenska språket med fler vackra ”värdeord”, är rätt många. Och det kan väl inte finnas någon som skriver ”singla ut” med en annan innebörd än något som verkligen singlar, tänkte jag efter att ha hört uttrycket häromdan som en översättning av engelskans ”single out”. Det betyder ”välja”, eller ”välja ut”, bland flera alternativ. Så här skrev SVT Nyheter 2024:

Marklund singlar ut VM 2019 som en tid där Lindahl inte bara var bra, utan kanske världens absolut bästa målvakt.

Som ett brev på posten förr i världen tipsade en P1-journalist om appen där man kan ”cherry-

picka det man vill lyssna på.” Det lustiga i kråksången är att även ”cherrypicka” betyder ungefär detsamma som ””singla ut”. Svenskan kan ha ”välja” för bägge, även om det möjligen föreligger en nyansskillnad mellan dem i engelskan.

De säger körsbär, men vi säger russin. Bild Wikipedia

Det skruttans cherrypickandet har använts länge i svenskan, trots en jättebra motsva-

righet: ”plocka russinen ur kakan”. Varför dra in körsbären, då? Engelska ”cherrypicking” blir det otympliga ”körsbärsplockande” på svenska, men originalets ing-form används kanske mest i  överförd, bildlig betydelse.

Ens engelska kunskaper, långt från jättebra, säger att britter säkert inte ”spend their days cherrypicking” om det handlar om riktiga bär, utan ”spend their days picking cherries”. Detta är bara en vag känsla som kan vara fel.

Känslan för mitt modersmål kan också gå fel, för all del, men nog känns den mer tillförlitlig att luta sig mot. Eller ja, den KÄNDES säkrare att luta sig mot, nu vete katten. Now the cat knows…

Bloggen naturupplevelse: från svampskogen till floskelträsket

Där var det igen, trattkantarellsyndromet! Och med det menar jag en intressant iakttagelse ur svampskogen. Personer som aldrig plockat trattkantareller – alltså folk som vant sig vid att det som heter kantarell lyser gult i mossan och gräset – klagar först över att de inte hittar några. Jag vet detta av egen erfarenhet.

Det tar ett tag innan man är med på svampens utseende, ungefärliga växtplatser och lite hokuspokus – och vips, som man sa förr, så står man där med trattkantarellögon. Det här händer med allt möjligt: gravida ser plötsligt en massa gravida människor, de som börjat använda käpp ser plötsligt andra som går med käpp.

Denna företeelse har säkert ett psykologiskt namn, men inte heter den multifaktoriell. Så löd däremot ordet som nu sköt upp som svampar ur jorden (jag tar i lite, men bara lite). Har hört det ofta nyligen och det var dags att leta uppgifter om det ur mänsklighetens gömmor. Största användningsområdet är medicinens. Där finns mycket. Multifaktoriell (med samma innebörd som hos dem som inte har med i-et: multifaktorell) betyder i de sammanhangen att en sjuk-

domsbild utgörs av flera åkommor – ofta samverkande och som gör diverse tillstånd svårare.

Men ordet förekommer även utanför medicinens område och då anar man ett nytt populärt babbelibabbelbegrepp. I Tidskrift för politisk filosofi hittar man: ”dagens kriminologer skulle knappast gå med på att det finns en orsak till gatubrottsligheten och att det inte går att få fram en multifaktoriell förklaring med bäst empiriskt stöd”.

Och just i dag talade ett par skönlitterära översättare om sin verksamhet i ett kanonintressant program. Programledaren (en av P1:s bättre) kommenterade något de medverkande sa. Det lät ungefär så här: ”…/och många multifaktorellt – som man brukar säga – det är många saker som inverkar framåt”.

Det talspråkliga ”hackandet” är inte besvärande, men multifaktorellt är sannerligen – som man också brukar säga tack vare pizzeriorna – extra allt. Våra ordböcker föreslår för ”faktor”

bl a synonymen ”omständighet”. Multi betyder mycket/många, så innebörden blir ”många omständigheter”. Eller som programledaren la till: ”det är många saker som inverkar framåt”.

Gammal är äldst, heter det, men det är bara de äldre som vet det

Vad än många yngre (och en del äldre) tycks tro går det inte att dölja sin ålder. Och det är inte åldern det är fel på, utan att man har så många erfarenheter av sånt som liksom tappat sitt värde eller som de yngre omkring en inte tror existerar. Därför talar de till en som om man var en bräcklig knäppgök. Jag klagar inte, utan minns vad man själv tänkte och kände som ung. En del av ens kamrater säger att de inte alls känner igen det, de hycklarna! 

Gammal är oftast äldst. Bild Tom Morbey, Unsplash

För egen del skäms jag postumt (kom inte på nåt bättre ord) – det hade varit prima att vara lite gammal redan som ung (inte lillgammal, ett tillstånd som inte alltid hjälper). Summa summarum: Det är skitsvårt att sätta sig in i sådant man aldrig varit med om. Nog med känslopjunk, nu till verkligheten.

En av de språkvetare jag helst vänder mig till är jämnårige professorn em, Lars-Gunnar Andersson. I en krönika från förra året i GP (som så vänligt låter även icke-prenumeranter läsa hans texter) skriver han så här:

Som pensionär kan man konstatera att man blivit en del av språkhistorien. Och det på två sätt. Dels har man ett eget språkbruk, både i tal och skrift, som skiljer sig från de yngres. Dels är man delaktig i språkförändringen genom att förändra sitt eget språk. Man är alltså både observatör och deltagare i språkförändringen.

Han är inte lika sur som undertecknad: ibland typiskt för dem som har mer på fötter kunskapsmässigt. Även om jag är fajn med mycket i det nya språket känner jag mig lika ofta malträterad. Från sitt ödmjuka mellanläge vet L-G A ändå hur det påverkar en:

Äldre säger kommer å göra och skriver kommer att göra. Yngre håller sig till kommer göra i både tal och skrift. Aldrig i livet att jag kommer att ändra mitt språkbruk på den här punkten. Äldre skiljer på var och vart, och det kommer de att fortsätta med. Många yngre säger vart för både riktning och befintlighet.

Nä, äsch, jag kommer som vanligt inte fram till dagens exempel – men håll kvar ett av dem i huvet till imorgon: ”multifaktoriellt”. Just nu går det inte att låta bli att citera mer av språkmänniskan L-G A, även om det har gjorts förr i Sbråk:

Sedan är naturligtvis människor förändringsbenägna i olika utsträckning. En del äldre börjar använda typ eller hänga i betydelse ’umgås, hålla till’. Andra är mer avhållsamma.
Men ändå: vi blir alla ofrånkomligen en del av språkhistorien, både som observatörer och deltagare. Sanningen är förstås den att även unga blir en del av historien, men de tänker inte på det, inte ännu.

Det var också det som detta inlägg ändå skulle utmynna i: man vet inget förrän man vet det!

Vet vi vilka vi är, vilka andra var och vilka vi kan bli? Man häpnar

Vid våldsamma och tragiska händelser vill människor numera ge ifrån sig sympatikänslor ut mot omvärlden. Då säger de ”jag är” före namnet på den/de utsatta. Första gången jag la märke till det var efter attentatet mot en fransk tidskrift 2015. På olika språk sa de medkännande: ”je suis/I am/jag är Charlie Hebdo”.

Därefter har folk använt ”jag är” om fler privatpersoner och grupper som utsatts för dödligt våld. Min invändning, som är språklig, går ut på att uttrycket som signalfras är banalt och inte på långa vägar i paritet med den våldsamma händelsen i fråga.

Kanadensisk-amerikanske journalisten David Brooks, länge skribent på The New York Times, skrev om saken kort efter Parishändelsen, under rubriken: ”I Am Not Charlie Hebdo”. Hans ganska komplicerade resonemang väckte såväl förståelse som vrede.

Nu rör sig Sbråk till en ”lägre”, vardaglig, nivå, där också det korta ”I am” direktöversatts. Hur modersmålstalare hanterar sina engelska idiomatiska uttryck kan ingen invända mot. Det är däremot mycket märkligt att svenskar valt att ta över ett så kort uttryck med en ibland fundamentalt annan innebörd. Svenskar kan presentera sig så här: ”Jag är Anette”. Det sedan vikingatiden (jag skämtar lite, förstår läsaren) svenska, idiomatiska uttrycket har varit ”Jag heter Anette”. Fast på den tiden kanske hon hette Asfrid.

Men bloggen sysslar inte bara med vad man ÄR och eventuellt VAR – nej, här ska även noteras vad man kan BLI. En högskolas rop efter studenter kom från busshållplatsens reklampelare. Det var svårt att bli klok på budskapet. Först kunde man läsa ”Luleå tekniska universitet”, med en något mindre stil, sen det blaffiga ”BECOME YOU”. Man tänker vadnudå, går hem och googlar. Så här är det, ”BECOME YOU” har lanserats som ett ”nytt koncept”. Hör bara:

Tanken är att fylla varumärket med värden som berättar att här, på LTU i Luleå, kan du bli du. Vinters team som utvecklade konceptet byggde kommunikationen på just drömmen om vad du kan bli. Uppdraget för universitetet sträcker sig över flera år och konceptet ska fungera som huvudlinje för all kommunikation.

Man sitter och gapar. Efter detta dravelbabbel följer ett citat i samma stil, från vem framgår ej:

”På Luleå tekniska universitet har många jag blivit till. Drömmar och önskningar har blivit sanning. Ingenjör, ekonom, forskare, sambo, skibum eller rockstjärna. Som tur är utesluter det ena inte det andra. Oavsett vilken dröm du bär på, kan vi vara en del av din resa. När du ska bli du. Luleå tekniska universitet – Become you”

De flesta vill gärna äga prylar, men sakfrågor är skönt att slippa

I P1:s Nyheter från vetenskapsradion, intervjuades en docent, forskare i metaforskning: forskning om forskning. Här följer reflektioner (dubbelmetaforskning) från Sbråkbloggen. Docenten sa att det publiceras en mängd resultat från studier som bekräftar de hypoteser forskarna jobbat med. De händer även vanligt folk (mig) som googlar fram de svar de vill ha.

Man bör inte ta enstaka resultat från en studie på stort allvar ”förrän det har blivit replikerat av nån annan”, enligt docenten. Man kan ha åsikter om ”replikerat”, men kör i vind. Däremot kan en lyssnare behöva mer stöd av uttal hos, exempelvis, reportrar. Denna kanske ville ”förtydliga”, för hen replikerade ”en studie är ingen studie”, med jämn betoning i meningen.

Man ska väl inte överdriva, men om det gällde förtydliga borde ”en” ha betonats rejält. Som bekant låter det ofta så här i medier: ”vi HAR inte sett henne” och ”de ÄR hemma nu”. Sånt låter underligt, men får inga direkta konsekvenser, men här måste tryckas till, nämligen:

”EN studie är ingen studie”. Annars blir det konstigt. Nästa exempel är hämtat ur företagsfloskelfloran och även här stod en akademiker (professor) för snacket. Han sa:

Man behöver också vinna sakfrågeägarskapet kring ekonomifrågan och bevisa att man har ett starkt alternativ och att väljarna har förtroende för ens ekonomiska politik

Det är i och för sig så här många talar i dag, speciellt i höga platser. Nu direktöversatte jag lite skälmaktigt ”in high places”. Bara sådär, ”just like that”. Det engelska ord som förekom hos professorn är etablerat så det visslar om det, nämligen ”äga”, som kommit att sträcka sig lååångt utanför det materiella ägandet.

Minns när barn (som väl är medelålders i dag) började säga ”jag äger”. Få kommer nog ihåg att detta "ägande" kommer från engelskan. Av dataspelsungarna blev det kvinnor och män i staten och industrin. Det är f a de som ”äger frågor”. Eller inte, utan måste "vinna sakfrågeägarskapet kring ekonomifrågan”. Tänker man efter finns det många sakfrågor i ens liv man inte äger.

Ska inte göra mig överdrivet lustig, språket har gått den här vägen, men visst är det också överdrivet många bokstäver i exempelmeningen? Det skulle gott gå att skippa första tredjedelen och enbart säga: ”man behöver bevisa att man har ett starkt alternativ och att väljarna har förtroende för ens ekonomiska politik”. Åtminstone hade undertecknad fattat det bättre och inte behövt skriva om saken här. Och bena, som de nya människorna säger. Utan ut, med i.

Ibland är det molnklart, men hos vett- och etikettfolk blir det dimma

Det togs upp så trista uttryck i går att man känner för något som kan jämna ut saken, en uppvägningsprincip kanske. Det ordet som finns inte på Google: så ta för er, alla floskeltalare! Som sagt, tacka vet jag De Moderna Väderleksrapporterna. Nja, ibland använder även meteoro-

logerna knepiga ord, men ofta dyker det upp poetiska nyheter i deras vetenskaps ordbok.

Dessa lyriska begrepp brukar särskilt finnas i ens mobil, en språkmaskin utan mänsklig hjärna, men som kan få till de tjusigaste rader om vädret. I vintras skrev jag om ordet ”snöansamling”, liksom ”snöbyar varvat med klara stunder”. Men denna gång står en människa för poesin med ett uttryck som kanske använts länge, men jag uppmärksammade det först nu.

En tv-meteorolog sa att det skulle bli ”molnklart” under natten. Inte det gamla vanliga ”molnfritt”, utan molnklart. Visst låter det vackert? Det ger en ny syn på natten, rentav. Man tänker sig den bara svart – när den lika gärna (ibland, i alla fall) kan vara molnklar.

Så var det även klart och färdigt med positiva språkvibbar, vi återgår till de andra. Ett av alla P1-program tog avstamp i den urvattnade hjärtsymbolen, den alltför använda emojin. Inte bara trött på allt gammalt utan även uttjatad-trött av allt nytt, fick sig lyssnaren utläggningar av en

s k vett- och etikettexpert till livs.

Experten var en ganska ung och säkert trevlig människa, men ändå föreställer man sig att Magdalena Ribbing vänder sig i sin vett- och etiketthimmel. Om hjärtemojin sa experten, att den ofta är ”förinställd som default i appen /…/ och hjärtat har blivit ’goto’-symbolen för uppskattning, välvilja, allmänt pepp”. Begreppet ”go-to” har bloggen tagit upp förr (ett otal gånger) och betyder något som också kan kallas/skrivas/stavas ”favoritsymbol”.

”Växer” något ”på en” har folk så länge man minns uppsökt läkare

Så dumt att bara skriva ner ord och uttryck man inte förstår utan en notis om var man hörde dem, kanske även vem som yttrade dem. Syftet är inte vad de elaka tror: att vara elak. Däremot är bloggen s a s byggd kring medievärldens exempel på den stora språkförändring som sker med obegripligt hög hastighet. Samt inte kommenteras så mycket som borde ske, kan någon tycka. Gissa vem, bland andra?

I alla fall, här är några (med penna) nedklottrade saker som varit svåra att tyda i efterhand. Den egna hörseln och uppmärksamheten kan ibland kräva en brasklapp, eller ett braskspratt (inte så kul om man ska vara ärlig). Första svårigheten i anteckningsblocket var ”man kittar länge”.

Det handlade inte om fönsterkittning, det framgick tydligt: k-ett uttalades ”hårt”, alltså som i kille, kissa, kicka (boll). De exemplen svär för övrigt mot den uttalsregel i svenskan som säger att k före mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö) har tje-ljud. Alltså: hörde eller uppfattade jag fel?

Betyder det något att man har svårt att googla sig fram till ordet eller uttrycket ifråga? För så var nämligen fallet med ”kittar”. Visserligen finns ett antal betydelser på Slangopedia, men där anges inte uttalet, och den person jag hörde sa: ”man [tjittar] länge”.

Följande två exempel står journalister bakom. De är förhållandevis unga, och då går det som det går. I stället för ”talesätt” säger allt fler, som sagespersonen bakom första ordet, ”sägning”. Andra exemplet utgörs av det kända, men ändå rätt äckliga ”han börjar växa på mig”. Det betyder att den som talar säger sig börja gilla personen.

Egentligen tror jag att många inte vill att nåt, f a inte nån, växer på dem. Ett engelskt uttryck (”it grows on me”) ligger bakom. Detsamma gäller det ganska moderna ”ÖVERRASKNING”!!! som folk skriver/skriker för att de adopterat utropet ”surprise” och översätter till svenska. Vilket låter konstigt. Men snart finns ingen kvar som tycker så..

Konststycken: gå på äggskal respektive dra fjädrarna ur hatten

I en rubrik citeras den amerikanske vicepresidenten inför en av nutidens alla så kallade fredsförhandlingar. Han lär ha sagt att han ”går på äggskal” när han rör sig runt presidenten. Man får i alla fall vara glad att det står inom citationstecken. Inte för att det säger så mycket, det skulle ha skrivits likadant om det stått ”tassar på tå”.

Men nu är utvecklingen sådan att svenska uttryck och talesätt inte används, de engelska (amerikanska) äter upp och ersätter dem. Känner moderna människor till försiktighetsmått som ”tassa på tå, vara ute på tunn/svag is, gå som katten kring het gröt”? De rör sig i samma områden men med vissa betydelseskillnader och -nyanser samt är sånt man får ge upp.

Men ge upp är inte samma sak som att anpassa sig. Ett ända sen Det Digitalas början jobbigt ord är (för mig) ännu ”default”. När det dök upp i jobbets utkanter – på den tid datorer var arbetsredskap och inte huvudsak – förbannade man den engelska man då kände till. ”Fault”, visste många av oss, betydde ”fel”.

Visst inser man att det existerar en uttalsskillnad i ”the fault” och ”default”, men stavningen hånskrattar fortfarande åt en åldrig svensk. Den förhållandevis unga informanten P, säger vid konsultationer kring teknikskit (teknik-skit): ”Det här och det här ska du göra by default”. 

Det betyder ”som standard” eller ”automatiskt”. 

Bild Wikipedia

Egentligen måste man muntras upp vid tankarna på allt detta, så här kommer ett yttrande från en betydligt äldre informant än P, M: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Omgivningen undrade förstås vad sjutton M menade, och förklaringen löd så här:

När någon gjort bra saker (det här handlade om sport, tror jag) kan en svensk säga att ”det var en fjäder i hatten”. Men nu hade laget (tror jag det var) inte spelat på långa vägar så bra som det brukar.

Det var då M sa sitt: ”De drar fjädrarna ur hatten”. Inte lättbegripligt i förstone, men det muntrar upp när något man inte förstår INTE är en modern anglicism.

Evighetsbloggen fortsätter göra nedslag i vår "kultur", botox bl a

Efter alla tankar på hur fruktlös kommunikationen mellan människor blivit (trots uppsjön av kommunikationsmedel) fortsätter som sagt denna blogg att harva vidare som ett annat perpe-

tuum mobile. Eller ”evighetsmaskin”, som den lysande sången ”Den makalösa manicken” av och med Michael B Tretow handlar om.

Låten är, för att nu dra på ordentligt, ett allkonstverk. Den är kongenial så det visslar om det. Texten är listig, melodin till den är smart och bilden på skivans omslag minst lika klyftig. AI-översikten ger, efter mycket tjat, ifrån sig uppgiften om skaparen av skivomslaget: Karin af Malmborg. Tretows och hennes gemensamma verk indikerar på fantastiska konstnärskap.

Nej, inte skulle väl en som jag skriva "indikerar på” på allvar utan välja det närmare språkbruket (för mig!) ”visa på”. När vi nu är inne på området ”hur talar man nu för tiden ijängkligen?” måste även ”göra botox” nämnas. Ett ”Kulturnyheterna special” hos SVT fick rubriken ”Ska jag göra botox?” Ens absolut första tanke (när man är gammal) blir ”hur i faderuttan gör man botox”? Det är väl kemister och medicinfolk som sysslar med sånt? 

Äldre herre får ett fördelaktigare utseende. Ira Wind, Unsplash

Jovisst, tanke nummer två berättar för en att ”det heter så nu”. Det har redan flutit mycket vatten under broarna sen jag hörde en ung släkting säga att hon skulle ”göra naglarna”. Eftersom hon dessutom hade en religiös period sa jag att bara Gud gör naglar, men det blev inte godkänt.

Det eländiga ”göra” (från "make" och "do") har fått svenskar att

säga”göra håret”. Just det hör

man sällan, "fixa” är tack och lov vanligare. Vad som däremot används i överflöd är ”göra naglar, näsan, brösten, läpparna” – och alla övriga kroppsdelar som människor ”gör”. På sätt och vis avviker rubriken för det nämnda tv-programmet: ”göra botox” låter fel använt ovanpå de redan fel konstruerade ”göra läppar och naglar”. Det här blir man utmattad av, bäst att göra mat.

Obegripligt för somliga, fattbart för andra. Ska man försöka ens?

Hänvisande till gårdagen kommer en förklaring till den Google-träff som sa: Säger du "relatera till" eller "relatera till"? Det är en typiskt vanlig fälla i det världsvida nät som fångar in oss fåkunniga och ställer till saker ännu värre.

Sidan i fråga var en engelsklektion, f a riktad till engelsktalande. På det språket kan man för ”relatera till” använda ”relate to” eller ”relate with”. Mellan dem finns en liten betydelseskillnad (som intresserade själva kan leta upp). Datorernas översättningsmekanism översätter till svenskans enda prepositionsverbsvariant för frasen ifråga. Vi säger ”relatera till” men inte ”relatera med/på/i” eller annat. Därav den knäppa fråga man får i träffen.

Det var det. Sen skulle huvudfrågan som nämndes 7 april tas upp, dryftas och manglas, nämligen den om vad folk i allmänhet förväntas känna till när man talar eller skriver till dem. Här går vi alla bet. Vi kan inte ha samma referenspunkter, i alla fall inte innan vi övergått till maskinstadiet och har tillgång till all kunskap och okunskap i hela världen! Då när vi byggt ihop oss människor med datorerna! 

Egentligen är detta snack en rannsakningsresa. Nu använde jag ”resa” på det moderna sättet. Det gör inte alla, en del undrar varför det talas om en massa resor som inte är resor. I inlägget den 7 april skrev jag ”det dunkelt sagda”. På det finns en fortsättning som några känner till, andra inte. De som känner till det vet ofta vem det tillskrivs. Många vet inte vad tillskrivs är.

Så håller min rannsakningsstund på. Tydligare: hur kan man sitta och bli förbannad på att folk skriver/talar så man inte förstår? Så gör man ju själv. Ju. Ska man ta detta filosoferande på allvar bör man sluta kommunicera (tala med, skriva för/till) med folk. Alltså har en sån här blogg inget intresse för nån annan än skribenten.

Förmodligen fortsätter den. Som något organiskt, rentav. En organism som i alla fall förstår hur det är. Hur landet ligger. Och vilken resa vi alla gör.

Förr var det ingen som relaterade till eller identifierade sig som nåt

Det börjar bli en hobby detta: att skriva om sånt jag inte fattar eller inte kan reda ut. F ö vet jag folk som säger ”reda i” i stället för "reda ut". Man blir halvt galen och googlar: det tycks bara finnas ”bringa reda i, finna reda i” och kanske ytterligare liknande konstruktioner. Men för verbets del heter det tamejtusan "reda ut".

Nå. Inledningen var bara en tröskel på vilken jag snubblade! Avsikten var att skriva om annat jag inte fattar, särskilt de verb som nämnts ett par gånger på sista tiden: referera och relatera, vanligen med ett till bakom sig. Eftersom det språk som kom till en som barn och ung tränger sig på och bråkar med det moderna, kan man minnas – ibland undra – vad ”man sa förr”. T ex betydde då ”referera till” vanligen ”hänvisa till”. Och ”referera något” kunde innebära ”ge/skriva ett referat av” en bok, artikel, essä. En sammanfattning, helt enkelt.

Men relatera känns relativt (haha) ny: nu relateras det i kubik. Eller rättare sagt relateras det INTE. Antagligen hör man en mening som ”jag kan/ inte/ relatera till det här” mellan 13 och ett par tusen gånger om dan. En nästan tjugofem år gammal ordbok över konstruktioner och fraser i svenskan ger följande för relatera: ”sätta i samband, ha en relation till” eller ”återge”.

Vad som nu upptar de hjärnceller man har kvar är: Varför i helsefyr relaterade vi inte till nåt för? Förr?  Som man minns det var man själv och andra människor som folk var mest: hade kontakter, släktingar, känslor, intressen som musik, litteratur, konst – namnge det om du kan! (You name it!) Och där gick vi runt och relaterade inte till ett enda jota!? Å andra sidan är det numera en tid när man kan ta igen bristen. Googlar man ”relatera till” finns bl a träffen:

Säger du "relatera till" eller "relatera till"?
Tips: Om du uttrycker empati, använd ”relatera till”. Om du uttrycker interaktion eller att du samarbetar bra med någon, använd ”relatera till”.

Har någon av läsarna svårt med utsagan utlovas den som klipphängare inför morgondagens epistel. Liksom den huvudfråga som antyddes i går. (Guuud, vad jag själv aldrig skulle läsa den här bloggen!)

Halva tankar med ursprung i ett par ”halvspråkiga” damers prat

Nu ska vi se. Ibland finns bara en känsla av vad man vill säga, och med sånt kommer man inte långt (det dunkelt sagda, etc). Meningen som satte de här halvtankarna i rullning yttrades i P1:s Stil. Trots svagt intresse för mode kan man tycka att programmet är intressant. Vissa ämnen och resonemangen kring dem är ofta underhållande trots allt.

Men journalisterna, de två stil- och modedamerna, pratar ett utpräglat ”halvspråk”. Därmed menas inget elakt, de pratar det språk som samtiden gör numera. Och gör man det inte själv lika helhjärtat är det inte konstigt att det sätter igång halvtankar hos en.

Särskilt händer det dem som skriver en blogg som Sbråk. Jag fastnade genast vid meningen ”jag säger bara Twin Peaks, anyone”? Det går som bekant inte att var säker på något, men den där formuleringen med ”anyone” (fast översatt), känns mycket vanlig, men ändå rätt så ny i svenskan numera. I alla fall är det vad ens inre språkbrukare säger, den med ett i grunden äldre modersmål som dröjer sig kvar.

”Kaffe, någon?" Här kan kaffet bytas mot vad som helst en person föreslår/erbjuder nån annan. Den där inre och äldre svensktalaren kan inte minnas att den hörde formuleringen i barn-eller ungdomen: ”Te, någon?" Man använde fler ord för saken förr, t ex: ”vill du/ni ha kaffe?"

Sen var det det där med att relatera och referera kors och tvärs (se förra inlägget). Serien Twin Peaks är ett samtida allmängods som de flesta anses ha någon känsla för, tanke om eller erfarenhet av. Det gäller även dem som undertecknad tillhör, människor som inte såg den. Nu närmar vi oss huvudfrågan, den om vad folk i allmänhet förväntas känna till den dag som i dag är. Och det är miljoner gånger mer än vi gamlingar bestods med i vår enkla, första livstillvaro.

Att referera och relatera till Twin Peaks är inte allom givet tydligen

Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på språk. Man kan bli knäpp av att tänka för mycket på vad som helst. Minns hur folk i ens barndom brukade kommentera barn som intresserade sig lite utöver det vanliga för ett visst ämne eller hobby. Omgivningen kunde bl a kalla dessa barn och unga ”förlästa”. Det gällde framför allt s k boklig bildning. Ingen blev oroad om man satta och fäpplade med bokmärken i evigheter.

Förläsenhet drabbade en alltså inte, utan – skulle det visa sig – snarare mer av det som på senare tid kallats teflonhjärna. Det gör inget i det stora hela, folk är ju olika, som det heter. Just nu jobbar jag (i denna text) med att komma fram till en beskrivning av det som blivit en ny förbannelse inom ens egen (och andras) språkförståelse. 

Hotellet som i Twin Peaks kallades "The Great Northern"
Bild Allreet, Wikipedia

Ett par överhettade samtida begrepp är referera och, inte minst, relatera. Det börjar bli gott om sånt man inte kan relatera till. Nu gjorde jag det visst ändå på nåt vis, men detta relaterande sker hej vilt och på så många områden att den med gammal svenska som modersmål blir förvirrad.

Det var en kort kommentar i radion som knuffade mig över gränsen till det alltför myckna tänkandet på ett fåtal ord och deras innebörd. Svårt som attan att ge sig i kast med, visade det sig, och saken måste bero ett par timmar eller dar. Kommentaren? Jo, den löd ”Twin peaks, anyone”?

Förklaring till varför folk, bl a man själv, låter som pratmaskiner

Utan att egentligen fatta vad riskkapitalister gör måste jag säga att ordet inte låter vackert. Många människor vill tjäna mycket pengar, ju mer desto bättre. Men det är ingen idé att vara stöddig och tycka illa om detta faktum. I vår del av världen kan man (ännu) unna sig att inte behöva tänka så mycket i penningabanor, varken på det ena eller andra sättet.

Men att höra riskkapitalister tala, tja, då kan det bli knepigt. En sådan berättade om sin verksamhet i ett radioprogram häromdan. Lyssna på hur snacket går kan göra en (mig) ovillig och oförmögen (haha) att förstå en riskkapitalists vardag. Störande är ofta deras företagsskit-

snack (corporate bullshit, som engelsktalande kallar det) som inte låter som ett mänskligt språk. De talar smattrande – ungefär som sportkommentatorer – och betonar nästan varje ord. Den stackatokulsprutestilen är svår att få ut nåt av, även när man bemödar sig.

Naturligtvis är man inte rätt slags åhörare, men det är i alla fall tråkigt att behöva inse hur ini helskotta långt man befinner sig från vissa människors tillvaro. Den här talade bl a om att ”bygga företag”. Så heter det förstås, och det fattar säkert alla andra i branschen, men "bygga" grejer är mer konkret för en del av oss.

Apropå "konkret" kom dödsstöten för mitt goda-vilja-försök när riskkapitalisten sa att de ”konkretiserat ner" något "till” något annat, vad-det-nu-var. Detta slags formuleringar  växer till höga murar mellan människor, hur mycket kapitalisterna än konkretiserar ner sina göranden och låtanden. Det blev till att ge upp försöket och i stället börja fundera över varför man använder ner just här. Ofta verkar det som om upp står för riktningen i de moderna partikelverb som i lika modern tid inleddes med starta upp och öppna upp.

Det räcker inte heller med "stänga" numera utan det ena och det andra stängs ner. Ett vanligt uttryck är koka ner, som sällan handlar om det konkreta koka. Nej, här avses reducera – som man gör med såser. Eller komprimera. Borde inte, enligt den logiken, konkretisera konstrueras med upp?

Läsaren väntar ännu på en klyftig slutsats? Eller på mer substans än detta lufttugg? Då kan jag ge ett tips: googla de två fraserna ”konkretisera ner” respektive ”konkretisera upp” och läs AI-översikten som klargör de båda. Ha luktsaltet nära.

Det vimlar av avbräck. Om än inte av ekonomiska slag så mentala

Ju mer utplattat och torftigt språket blir desto mer komiska låter samtidens många misstag. Vilket inte är meningen och egentligen inget att småflina åt. Det är närmast tragiskt att det sker så ofta. En platta (man säger nog album i dag) recenserades i ett av P1;s kulturprogram. Recensenten hade en del invändningar mot låtarna, men någon föll honom på läppen, för han sa om en av dem att den var ”ett skönt ljust avbräck mitt i ett annars mörkt album”.

Det är inte konstigt att folk gör det här felet, men det är alltför vanligt. ”Avbräck” låter lockande nära ”avbrott”, men särskilt ”ljust” är det sällan eftersom det betyder ”förlust”, eller ”ekonomisk skada”. Så har innebörden varit sen SAOB skrev om ordet 1898 och fram till och med våra dagars SAOL och SO.

För några veckor sen antecknade jag ett par några meningar för att kunna läsa om då och då och undra över vad fasiken som menas. De ligger helt utanför de vanliga klagomålen, men språkknepigheter kan se ut hur som helst. Det här meddelandet (eller vad man nu ska kalla det) står i min mobil ibland: ”Du använde din telefon 12 h 53 m mindre än du inte använde den en vanlig dag då du var vaken”. Bara tidsmåttet ändras, men gäller alltid något som är kortare eller längre än jag inte använde den en vanlig dag då jag var vaken. Att inte begripa är inget nytt, min hjärna har en stängd dörr som andra människor inte har några problem att öppna.

Det gör ju inget, det handlar inte om något livsviktigt. Men så här låter en av vår tids högintressanta nyheter från kändisvärlden: ”Den amerikanska popsångerskan Chappell Roan ber om ursäkt efter att fotbollsspelaren Jorginho anklagat hennes säkerhetsvakt för aggressivt beteende mot Jude Laws barn”. Det går att bena ut budskapet – eller vad man ska kalla det – men det är en så konstig sak att publicera i en svensk dagstidning att man får dåndimpen.

Åsikten om sommartider: ”nej, nej”! Och lite om andra slags regler

Apropå slå i klockor (se slutet på gårdagens text) kan ibland klockorna själva slå (väggklockor), men vi människor har inte "slagit i" dem. En del personer har förbannat dem en smula alldeles nyligen. Inte klockorna i sig precis, utan ”dom som har hand om’et”. Och dessa bestämde att Sverige skulle införa sommartid 1980.

Det är 56 år sen, men ännu berättar tidningar (och andra medier) minnesregler om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och illustrerar med bilder så vi ser vilka möbler det gäller. Själv skulle jag säga ”ställa ut” dem, men då blir problemet hur man ställer ut klockan.

Frågan i sig är knappast hjärteslitande. Ej heller hjärtslitande, och i skrivande stund ser jag att Words stavningsprogram ”godkänner” båda. Som vilken modern ordbok eller språkvetare som helst: det är ”bruket” som bestämmer”. Och folk säger väl vad de vill? De tre stora ordböckerna svarar om första ordet: ”Inga träffar på hjärteslitande. Menade du hjärtslitande?”

Ja, tänk för att jag gjorde det. Det finns fler "i häradet": hjärtekrossande. Här meddelar ordböckerna ”Inga träffar på hjärtekrossande. Menade du hjärtekrossare?”. Nej, för tänk att jag inte gjorde det. Men folk säger ofta att något är ”hjärtekrossande”, vanligen med ett e som bindevokal. Vad de gör, de med slitna och krossade hjärtan, är ändå att använda en bindevokal som är korrekt (eller var, är bäst att tillägga).

Problemet är att själva ordet inte finns, varken hjärtekrossande eller hjärtkrossande. Här man har översatt ”heartbreaking” – det finns mycket av varan på engelska – med ”hjärtekrossande”. Många svenska ord som slutar på -a får -e som bindevokal, alltså när de binds ihop med ett annat ord: Flicka - flickebarn, historia-historielektion. Det gäller inte samtliga ord på -a, men, återigen: de som talar översatt engelska har i alla fall lytt en gammal svensk skrivregel.

När ord och uttryck har passerat sina så kallade bäst-före-datum

Många talesätt och uttryck blir kvar i språket även när de sen länge tappat relevans. Att något sker eller dyker upp ”som ett brev på posten”, säger inte många längre. Åtminstone inte om de tänker på innehållet. Däremot finns det de som passar många på att skämta med dessa uttryck genom att på lämpliga vis omforma dem.

Det kan också gälla att något ”går som tåget”. I båda fallen kan man lägga till ett par ord: ”som ett brev på posten förr”, eller att något ”går som tåget brukade förr i världen”. Det här är språkliga tilltag som borde uppmuntras, de visar att människor tänker på vad de säger.

Längre bakåt i tiden hamnar den fras som brukar vara svar på ett knepigt spörsmål: ”Ja, det är ju 10 000-kronorsfrågan”. Man hör det sägas av personer som föddes många år efter det att tv-programmet med samma namn (Tiotusenkronorsfrågan) slutade sändas. Den behöver folk förstås inte känna till, möjligen undrar de vad det är för skruttigt pris i en tävling.

Å andra sidan har en modern frågesport dragit ner på sitt pris för det som kallas ”sekundstriden”. Det gäller underhållningsprogrammet Muren i tv4, där deltagare de första åren kunde vinna 25 000 kronor, något som nu förvandlats till 20 000 i besparingstider.

Inslaget Panelen, i senaste Godmorgon världen (P1), handlade också om ekonomiska frågor, av det tyngre slaget. En av deltagarna sa: ”Vi borde använda den här krisen för att verkligen slå i alla larmklockor”. Man kan inte begära korrekt språk när folk pratar utan manus, men frågan är i alla fall vad utsagan har för bakgrund, d v s hur den kom till. Kul låter den hur som helst: KLING-KLONG.

Knut stod vid en knut och knöt en knut – ett verb-komihåg från förr

Det var inte länge sen bloggen skrev om nån som ”löste ut” konflikter. D v s ”löste konflikter” som vi enkla själar säger. Häromdan sa en partiledare: ”Vi löser ut våra frågor”. Såna här bagateller (kan man kalla dem om man är sån) löser ut en viss vrede hos undertecknad.

Frågan är också huruvida man löser (eller löser ut) frågor, det är väl problem man löser? Synonymer. se, vanligen mycket användbar sajt, skriver att ”lösa ut” betyder ”friköpa/lösköpa”, och ger exempel som ”de får lösa ut oss” och ”mottagaren får en förfrågan om att lösa ut breven”. Svåra grejer, det där.

Om vi nu tar och går till vad som ibland är motsatsen, ”knyta, knyta ihop”, blir det också lite ryckigt. Speciellt när det gäller tempus. Här visar sig AI, det lilla framtidshoppet, ha samma föreställningar om verbet som man själv. 

Knutit en knyt. L Chouette, Unsplash

Knyta (och smyga, tryta, ryka m fl) är starka verb, och byter vokal när man böjer dem efter tidsform. Här blir det dock rena vilda västern. ”Knutit” blir ofta knytit, man hör rykit och nysit och så vidare.

AI föreslår gamla verbformerna, men vi kommer nog snart att få höra starka verb förvandlas till svaga – enligt de nyss nämnda exemplen. Men den Annorlunda Intelligensen gör halt vid ”byta” och säger att det ”i modern standardsvenska” böjs svagt: byter – bytte – bytt.

I dialekter eller hos många medborgare i allmänhet är preteritumformen ännu ”böt”. Bruket jazzar även hos lyste ("lös") och fler jag inte kommer på. Från en av nutidens stajlister, de som ”piffar upp” folk till oigenkännlighet, kom följande förklaring till ett plagg, den återigen populära knytblusen: ”Och den här har jag knutit till en knyt”.

Hur man än beter sig här i världen är det lätt att trampa i klaveret

Gårdagens återställare är ett exempel på när ett inhemskt ord får en annan innebörd. Den kan ha funnits för hundratals år sedan, för att sen glida undan – och plötsligt hoppa fram igen. Med de ”falska vänner” som också talades om i går menas yttre likheter mellan ord i olika språk, men som har vitt skilda betydelser.

Sen finns de riktigt pinsamma varianterna. De kanske har något gemensamt i grunden, men tiden, poli-iken, geografin eller andra förändringar, gör dem olämpliga utan att man i förstone fattar varför. Så är fallet när man som svensk talar om polacker på tyska.

Svenska informanter som är bevandrade i tyska har gett ett par exempel. Låt oss säga att en svensk berättar om någon hen känner, en man från Polen. Svensken kallar honom ”polack”, vilket polacken själv inte skulle ha invändningar emot i Sverige.

Om denne svensk lärt sig en aning tyska, kan den lätt få för sig att det bara är att översätta på enklaste vis, och säger ”der Polack” (eller ”der Polacke”). Men i Tyskland heter den polske mannen ”der Pole” och den polska kvinnan ”die Polin”. Nu finns visserligen ”Polack/Polacke” på tyska, men ordet ses som mycket nedsättande. Orsaken till det vet bara en historiekunnig sociolog eller sociologikunnig historiker. 

Detsamma gäller ludret, höll jag på att skriva, men här har det omvända skett, det svenska ordet anses tydligt ”fult”, men inte det tyska. SAOL och SO är överens, SO är mest utförlig och kallar det ”starkt vardagligt/starkt nedsättande” om ”prostituerad kvinna”. Google Translate ger visserligen ”slampa” för tyska "Luder", men enligt de tyskkunniga informanterna är innebörden betydligt mer neutral.

Samma intryck får man av Norstedts tysk-svenska ordbok (1994). Tyska ”armes Luder” betyder ”stackare” och ”freches Luder” översätts med fräck/oförskämd kvinna”. Meningen ”sie ist ein kleines Luder” blir på svenska ”hon är en förslagen liten dam”. En viss skillnad m a o. Och dessutom kan både män och kvinnor kallas ”Luder”. Så skedde även i Sverige förr i världen och det kunde också gälla hästar, berättar SAOB.

Återställare och falska vänner – inget vidare roligt innehåll i Sbråk!

Den är ingen idé att fråga hur många ord det finns i svenskan (eller något annat språk heller för den delen), men det är ett par stycken. Så man får inte bli förvånad när man stöter på en bekant glosa med en annan, plötslig, betydelse. Någon politisk analytiker talade om ”återställare”, men det verkade malplacerat, och stämde inte med den enda innebörd man själv känner till.

Här är något nytt, anar ens inre språkspanare, tills googlandet berättar den bistra sanningen: Ordet har använts länge – kanske längre än du kan ana – med en annan betydelse än den tvivelaktiga variant du kände till! På nätet låg bland många andra återställare en krönika i Arbetet, skriven av Mats Pejer, 24 maj 2007 (nästan två decennier sen m a o), med rubriken ”Alliansens återställare: Klassamhället återinförs”:

 
 

Återställare i forna dagar

Återställare! Du har säkert redan noterat att ordet ”återställare” under senare tid varit ett av de mest vanligt förekommande uttrycken i den politiska rapporteringen. Det är ingen tillfällighet. Ordet ”återställare” har nämligen blivit den retoriska figur som borgerligheten använder för att ta makten över problemformuleringen. 

Vidare ges ordet ”återställare” också en negativ klang. Måhända finns det här kopplingar till ordets historia. I folkligt språkbruk är en ”återställare” något alkoholrelaterat som inmundigas dagen efter en utsvävande kväll.

Det här kan få en, i alla fall mig, att tänka på fenomenet ”falska vänner”, vanligt problem mellan diverse språk. Flest exempel finns förstås i språk som är nära släkt, alla känner till att ”rolig” på svenska är nåt annat på norska och danska. ”Befare” på norska betyder ”trafikera”. Så kan man hålla på: det är roligt (!) att läsa de långa listorna med falska vänner på Wikipedia.

Mellan tyska och svenska finns likaså drösvis: ”planieren” betyder ”plana ut mark” och inte ”planera”. De flesta som försökt tala tyska, oavsett grundnivå, har nog sagt märkliga

saker för en tysk åhörare. Informanten P H, boende i Tyskland,

berättade om polackfadäsen en svensk kan göra, den får bli dagens cliffhanger!

Det går att förbättra (maximera) så mycket. Ibland med fryst gurka

Med tanke på den hastighet med vilken stilar, trender och fäblesser sveper över jorden, får vi se hur långvarig den pågående ”Chinamaxxingen” blir. Fast hellre den än varianten ”looks-

maxxing” som pågått några år. Slår man upp det ordet får man lära sig om f a mäns ansträngningar att ”förbättra” sina utseenden. Det är på tiden (ironi…) med tanke på alla kvinnor som slitit och kastat ut pengar på att ”förbättra” sina utseenden.

Ordet ”maxxing” sägs komma från Generation Z (födda mellan 1995 och 2012). Det är inget särskilt med det utom att det ser kul ut med två x bredvid varann. En svensk kan säga ”maximering”, eller ”förbättring” bakom ”utseende” (looks).

Kommen ur generationen Baby Boomers kan man anse att det där med förbättring är sisådär. De utseendeförbättrade kvinnorna i offentligheten, ingen nämnd och ingen glömd, kan ju skrämma slag på en med sina skråpuksansikten och övriga tillbehör (eller brist på).

Och många män visar nu också upp en ”förbättring” som vittnar om en ny estetisk hållning (blä). Rekommenderar ingen att googla på något kön vad gäller utseendemaximering. Lite roligt dock med en text från BBC om en ung man som i sin ”hudvårdsrutin” gnuggar fryst gurka över ansiktet. Han säger att förfarandet minskar plufsighet, finnar och gör hans hud klarare.

Vi hade kunnat språka med varann, han och den tonåring jag var på 60-talet. Gurka på ögonlocken hade också vi medvetna flickor som plågades svårt av svullna ögonlock. Samt satt med armbågarna i citronhalvor för att göra dem (armbågarna) mjukare och vackrare. Allt detta ledde till stor framgång.

Vad gäller kläder ropade en klädesannons nyligen ut det märkliga ”Jacka upp!” Också en maximering, men hur? För över ett decennium skrev Språktidningen om ”jacka upp” och ”jacka ner”. Det handlade mest om priser som gick upp eller ner eller ficks att gå upp eller ner. ”Lönsamhetsexperten” Karin Klerfelt anser sig vara först med frasen ”jacka upp”, skriver hon på sin blogg. Annonsen med ”Jacka upp!” visar en kvinna i en jacka. Jättekul, tycker säkert en hel hoper människor, i alla fall ekonomer. Va? tänker kanske lika många andra. Eller fler.

Mikro resp maxi i kubik! Vanligt folk kan längta efter ljummet lagom

Duanju, mikrodramer från Kina (se gårdagens inlägg) är inget man ramlat över ännu, och antagligen inte heller gör i framtiden. Ett svenskt produktionsbolag, The Line, ligger i start-

groparna beträffande mikrodramer så de är snart över oss. Så här säger bolaget, bl a:

Vi tror att framtidens fiktion är snabb, tillgänglig och direkt. Microdrama är en global rörelse — från Asien till USA — där berättelser anpassas till hur människor konsumerar innehåll i dag: på mobilen, i farten, med kort uppmärksamhet. Nu tar vi det till Norden med svenskt och nordiskt innehåll.

För oss som inte ”konsumerar innehåll” låter det här ändå inte som de tidigare vanliga framtidsorden ”spetskompetens” och ”framkant”. Man blir inte heller imponerad av ”modellens” beskrivning. ”Vår modell” skriver bolaget och listar:

Vertikalt format — skapat för mobilen
Avsnitt på 60 sek — 3 min
Snabb dramaturgi, starka känslor, maximalt tempo — cliffhanger i varje episod
Produktion byggd för att vara flexibel, effektiv och skalenlig — utan att tumma på kvalitet

OK, utan att tumma på kvalitet, hm. I ett Facebook-inlägg från svenska Yle beskrivs mikro-

drame-ambitionerna. En journalist säger generellt om filmer: ”roligt att de växer åt andra hållet också”. Han menar att det är intressant hur den här miniminitrenden går att ställa mot många av dagens långfilmer som på senare tid varit verkligt långa, tre timmar och längre ändå.

Komiskt också att den nya ”jag-vill-vara-kines-trenden” kallas Chinamaxxing (med generation Z:s slang, skriver någon upplyst). Det ska (förutom de korta dramerna) gå ut på att vilja "bada" i kinesisk kultur. Ironiskt att denna trend är särskilt stor i det land som i övrigt satsar på att bli störst och bäst! Det lär vara främst unga amerikaner som vill ”vara kineser” och ta till sig kul-

turen: mat, drycker (te!) och kläder (tofflor!). Sbråks cliffhanger: mer maxat innehåll i morgon!

Vertikalt, snabbt mikrodrama med maxeffekt, gissa regissören!

Häromdagen, 20 mars, använde jag en mycket gammal kommentar från min far (död sen mer än tre decennier). Den var ibland riktad till min mor, ibland till mig (i tonåren): ”Du sitter ju i telefon hela dagarna”. Föga anade han HUR mycket folk skulle komma att ”sitta i telefon”.

I 20-marsinlägget beskrevs hur uppmärksamheten flyttats från de stora skärmarna till de pyttesmå. Inte mig emot, vid första konfrontationen med nåns jätte-tv fick jag en chock. Minnet av den tennismatch som stod och gick i detta monster kommer aldrig att ge vika, närbilden av spelarnas svett och pormaskar. Nu slipper man det.

Å andra sidan är besattheten kring det ”vertikala" pytteformatet lika konstigt. Vad hände med lagom? Nej, det är förstås för att man genom telefonen har allt på fickan. Allt. Nyheten om mikrodramer har smugit sig på, och nu var det dags att spörja Google, och där Wikipedia:

Mikrodrama är en form av dramaserie som kännetecknas av mycket korta avsnitt på endast några få minuters speltid. De produceras i stående format för att konsumeras på en smartmobil. En mikrodramaserie kan innehålla uppemot 100 avsnitt. Formatet har sitt ursprung i Kina, där det kallas duanju, kort drama. Genren slog igenom brett i Kina under 2020 och har därefter fått viss internationell spridning, inledningsvis i USA.

Intressant med den inledande spridningen i USA. Man kan ju göra en snabbanalys här och jämföra de korta samt många delarna i dramerna med den nuvarande presidentens taktik. Där går det undan. Men samtidigt med de mååånga avsnitten har hans drag visat sig få maxeffekt, en intressant dikotomi.

Krav på svalor: inte uppträda ensamma, samt ska äta på rätt höjd

Här flyger en ensam svala utan att göra nån sommar. Bild Frank Ooasterbaan, Unsplash

    

Blir man uppmärksam på något ser man naturligtvis också mer av detta något. Eller hör. En välkänd radioröst yttrade det vanliga talesättet ”en olycka kommer sällan ensam”, men la lite för starkt tryck på ordet ”olycka”. Det blir knas, för det är ”en” som ska betonas mer.

Detsamma gäller det likartade ”en svala gör ingen sommar”. Där menas också verkligen ”en” och då betonar man det (och hör sen). Det är idén: en enstaka svala betyder inget, är de flera kan man dra slutsatsen om sommaren. Huruvida det där med vädret – beroende på hur högt eller lågt de flyger – stämmer, känns lite osäkert, enligt min mening. Högt = fint väder, lågt = regn, allt beroende på hur svalornas mat, insekterna, flyger, ska vara själva tecknet i skyn!

Bara att konstatera: svenskar har inte bara dålig kläm på ordval och stavning, uttalet är också rätt svajigt. Anledningen är svår att förstå, och särskilt – som vanligt – när det gäller journalisters. Redan 2010 skrev signaturen Alf G till programmet Språket:

Fundering mitt i snöskottningen: Det förekommer en åkomma hos tv-folk, främst väder-

rapportörer och sportpresentatörer (men det tycks sprida sig till andra grupper), att vara så upptagna av sin text, att de glömmer vilka ord som egentligen är bärande och viktiga. I en väderleksrapport kan det låta: Det HAR kommit in ett lågtryck från Baltikum som DRAR sig långsamt upp över landet och det GER nog en decimer snö. Detta verbala verbbetonande blir tröttsamt och låter rätt så löjligt i längden. Det som borde betonas i satsen är förstås LÅGTRYCK, LÅNGSAMT och SNÖ, eftersom det är där den viktiga informationen finns.

Det hade varit kul att höra Språket svara – 2010 var inte det mesta OK bara för att ”brukarna” (modersmålstalande svenskar) säger så. Alfs fråga ska ha varit med 17 februari 2010, men där låg inget program. Och det från 16 februari handlade om annat. Man KAN bli besviken.

Följande inlägg är en lång essä om det lilla men viktiga ordet ”en”

Vad gäller språkdetaljer kan man (= jag) gå hur djupt som helst. Och säger som radions P1 Morgon, som presenterar ”de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där: Vi tar nyheterna djupare”. Bland det fler svenskar borde gå på djupet med är den obestämda artikeln en (ett).

I en bildtext stod att ”Ann Heberlein är en författare och teologie doktor i etik”. Man håller med, hon är inte två författare, eller tre osv. I svenskan heter det att någon ”är författare”. Nu hör man tyvärr ofta att barn vill bli en läkare eller en lokförare. Lika skojigt det, alltså inte fem lokförare. I vårt uttryck används inte en framför yrken, titlar och vad det kan vara. Man ska akta sig för AI-översikten som säger:

"Han är en lärare" är en svensk mening som betyder "He is a teacher". Den används för att beskriva en mans yrke och innebär att han undervisar, handleder eller delar med sig av kunskap

Samma översikt fortsätter: ”På svenska säger man "en lärare" (med artikel) när man beskriver yrket efter "är", till skillnad från engelskan som ibland kan ha en annan struktur.” Vete faderuttan vad AI menar, vi tycks ha gått i olika skolor. Man säger ”he is a teacher” på engelska, hos oss ”han är lärare”. Men följer  ett ”som”, blir det ”han är en lärare som engagerar", t ex.

Det här kan Google Translate. Skriver man in ”hon är politiker” översätter GT till ”she is a politician”. Engelskan har som sagt artikel framför yrken o dyl, inte vi. Det här är idiomatiska uttryck. Man ska ge fan i att översätta ord för ord, då blir det inte bra. Som hos  AI. Och när vi felaktigt säger ”hon är en astronaut” låter ”en” som sin andra funktion: räkneord. Det är därför det låter roligt (för många) att någon bara är en astronaut och inte fler. Men bloggen tar det lilla ordet en ännu djupare! I morgon om hur även uttalet kan sabba förståelsen.

”Du sitter ju i telefon hela dagarna”, suckade ens far på 60-talet

Tidigare fanns uttrycket ”hänga med i vad som händer”. I dag kan ingen ”hänga med” längre, ingen människa i alla fall. Även AI hugger i sten ibland. Som i ett tv-program där det berättades att ramadan snart skulle vara slut. Det markeras av högtidsdagen Eid al-Fitr, och programledarens sa: ”Då ska det festas ordentligt. Det är ju Eid al-Fitr som knackar på dörren de här festdagarna som det faktiskt handlar om”. AI-n som skötte textningen i programmet skrev att det var ”Adolf Hitler som knackar på dörren”.

Men nu gäller det mitt eget ”hänga med” som inte är så alert. Några yngre informanter i omgivningen uppdaterar en emellanåt, även om företeelserna det gäller redan funnits i många år. Jag är upprörd av den senaste ”nyheten”, så här kommer den senfärdigas berättelse med klagande stämma.

Youtube lanserade för ett par år sen ett nytt format (herregud vad många format som trätt in på världsscenen, f ö) som kallas shorts (”kortisar” ungefär). Dessa små filmsnuttar ska (enligt en av informanterna) konkurrera med plattformen TikTok, kort och snabb som attan. Facebook och Instagram har tydligen också såna där små vertikala snuttar, de heter ”reels”.

Informanten P säger de här minigrejerna införts för att lättare kunna ses i telefonen: ”de fyller en vertikalt hållen telefon”. Det är väl bara några gamlingar som sitter med datorer som har sladdar i väggen. Samt STORA skärmar. Det vertikala föredras, enligt P, trots att man KAN få en större bildyta om man vänder telefonen till horisontellt läge.

Men, ser ni, då blir det jobbigt att skrolla i sidled (varför fattar inte jag, men jag hör inte till de fattande). Alla filmsnuttar, korta som långa, får alltså detta format för att det människorna nu vill är att ha allt sitt jox i telefonen. Helst ska det gå undan och vara snabbskrollat också. Suckarna, stönandet och klagandet härifrån får anstå några timmar.

Språket i våra samtida medier kräver mycket av en vanlig svensk

Det är bara att acceptera att man måste slå upp VÄLDIGT mycket av det som berättas i vanliga medier. Nu var det nån som sa sig vara inne i en bra streak, eller kanske var det ett bra streak. Uttalet kunde i alla fall få en att förstå att det inte handlade om en bra strejk.

Det visade sig drälla av folk på nätet som är inne i en bra, eller dålig, streak. Det säger förstås nåt om ens ålder när den enda företeelse man känner till, och som stavas likadant, är streaking. Den som Wikipedia beskriver så här:

Streaking, även kallat nakenchock eller nakenprotest, innebär att man utan förvarning klär av sig kläderna och springer naken rakt in på allmänna evenemang, till exempel sportevene-

mang, bröllop eller begravningsgudstjänst. Att utföra streaking kallas att streaka och den som gör det är en streakare.

Den här nya och kanske mer påklädda varianten måste man förstå som ”ett bra flyt” – det uttrycket är också rätt nytt, men duger väl inte längre. Det finns annat för den som är språkligt påhittig: ”det mesta går mig i händerna nu, jag är inne i en bra period med träningen” (eller vad det nu gäller) eller det simpla ”mycket går bra nu”.

Nej, istället beskriver folk sin vardag så att man får sitta här och gissa eller slå upp vad de säger. Det är så att man blir tacksam för vanliga felsägningar som är lätta att tolka. ”Morgonen började grya”, sa en svensk journalist i radion, och det var både enkelt och rätt kul.

Så har vi sportjournalisten (men såna är ju i och för sig kända för sitt lattjolajban-språk) som sa: ”Det är mycket som hänger på spel”. Det gör inget att man inte är sportintresserad, man vet att grabben ville säga att det är ”mycket som står på spel”. Hänger är vad dagens människor gör när de umgås med varann.

Med troll är det som med människor, en del är snälla, andra inte

Trollmor vill gifta bort någon av de tre vackra sönerna till prinsessan. Hela bilden under "Troll", Wikipedia

Häromsistens skrev bloggen om det förhållandevis nya verbet ”jinxa” och gjorde nån utläggning kring saken. Här kommer mer. Coachen för fotbollslaget Bodö/Glimt, som gjorde tillfällig succé (men det kommer nog mer framöver), sa att han ville trotsa ”trolltankarna” inför Champions League-matchen häromdan.

Kanske finns det redan de som hittat eller hakat på den översättningen av ”jinxa”, den låter mycket bra. Problemet är att det finns olika slags troll och deras respektive beteenden att hålla reda på. De nämnda trolltankarna har inget alls att göra med de fabriker där troll jobbar. Om trollfabrikerna skriver Wikipedia:

En trollfabrik är en organisering av nättroll och bloggare som har till uppgift att sprida propaganda eller medvetet vilseledande påståenden på Internet

Visserligen försöker Sbråk att sprida propaganda som gäller det nya fulspråket, men attackerna är förhållandevis små och inte lika aggressiva som andra står för. Dessutom är det ingen som bryr sig om språktroll.

Lite åt det vänligare hållet var väl också avsikten hos den milde (skojar) journalisten Robert Aschberg i tv-programmet Trolljägarna. Det handlade om folk som var ena gemena typer, de mobbade och förföljde andra, men ändå. Den här gladlynt revanschistiska ”vi-ska-sätta-dit-dom-jävlarna-mentaliteten” känns sisådär för en mespotta, d v s undertecknad.

Men Glimts trolltankar är ett finfint ord för jinxa. Ibland används ”trolla” med en mer neutral betydelse (och så har det varit länge): vad sägs om att ”trolla fram en middag med få ingredienser”? Kanske faller detta trollande även in under ”tricksande, fixande, mekande, joxande, donande”. Och med troll är det som med oss andra, det finns alla varianter.