När sol och vår är något mycket värre än bara sol och vår

"När det är sol och vår och man är nitton år är det så lite man förstår. Och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår."

De tänkvärda raderna är inte sprungna ur min språkliga konst utan har skrivits av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Låten de ingår i, ”Sol och vår”, vann den svenska Melodifestivalen 1962 och turades om att sjungas av Inger Berggren och Lily Berglund.

Sol och vår är en sak, sol-och-vårande en annan. Det skrivs t ex med bindestreck och har fram till nyligen beskrivit ett slags bedrägeri där en skurk låtsas vara förälskad i en person som sedan luras på pengar eller värdefulla tillhörigheter.

Nu tycks företeelsen ha bytt namn. Brottet har ökat i antal och omfattning, ofta tack vare internet och snabba kommunikationer. Det kallas nu romansbedrägeri eller romansbrott.

Visst är det orättvist att sätta ihop basala och trivsamma fenomen som ”sol” respektive ”vår” till namn på en svinaktig handling, men romansbedrägeri låter som en lika knasig sammanblandning. En kollega brukade ofta säga (i sammanhang som fallit ur mitt minne) att det ”är skillnad på skit och pannkaka”.

Precis så låter blandningen av ”romans” och ”bedrägeri”: som att blanda pannkaka och skit!

Kort om starka tips som berör – ja, vad ska man säga?

Trogna läsare vet att jag kan få raptus av kultursidors mjäkglosor och intensivt önskar att skribenter i genren ska finna synonyma uttryck till ”berör, griper tag” och ”sticker ut” samt fler likande ord som jag nog förträngt.

Man kan helt kallt säga att det överlag är lite väl strömlinjeformat i beskrivningen och kritiken beträffande de sköna konsterna.

Extra larvigt lät en samling ord som formulerats för att sälja böcker hos en stor internetbokhandel. Det stod så här: ”Starka boktips som berör”. Fundera över meningen en stund. Starka boktips som berör.

Den dag jag berörs (vad det nu egentligen innebär) av boktips ska jag kontakta psykologhjälp. Bok-krämarens ”starka tips” låter mer som något man vill ha från Solvalla. Personligen skulle jag föredra det enkla ”bra tips”. Här ett förslag på översättning till den halvslemmiga originalmeningen: ”Bra tips på böcker som engagerar, förströr eller upprör”. Till exempel.

Dagmar och Julia – förebilder beträffande tal och mycket annat

Allt oftare måste man hänvisa till bloggande kolleger. En bra och kul en är Lotten.se som bl a kan bli en av träffarna om man söker på ”teatersvenska”. Den (och diverse inspelningstekniska detaljer) ska vara anledning till det typiska ”staccatotalet” i gamla filmer.

Men det sättet att prata verkar mest gälla herrar, enligt vad Lotten skriver, och det är svårt att begripa. Kvinnorna i dåtidens filmer låter minst lika ”tillgjorda”. Men kvinnor har alla tider och epoker bestämt över på olika vis: hur de ska låta och f a hur de ska se ut.

Det märkliga är att när de i våra dagar kan bestämma själva så väljer de gärna ett barnsligt tal och kläder som inte direkt är lämpade att röra sig fritt i. Snarare ses på. (Hjälp en åldrande människa att fatta detta!) Men undantag finns alltid. Två tydliga skådespelargestalter som skilde sig från forna dagars våptyp kliver fram ur tiden: Julia Cæsar (1885-1971) och Dagmar Ebbesen (1891-1954). 

Dgamr Ebbesen (färglagd av mig) i "Hemslavinnor"

Deras utseenden respektive eller röst gjorde dem inte till kvinnor som hamnade i Gösta Ekman den äldres (1890-1938) armar. Men man minns dem med glädje – kanske p g a deras särprägel. De var ju faktiskt precis såna unika individer som i dag sägs eftersträvas av den människohop som i sin tur verkar klonad.

Tillbaka till Lotten som även kommenterar det affekterade sätt många talar på i dag– något som inte minst jag själv brukar vredgas över. 

Hon skriver: ”Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.”

Läs Lotten!

Melodifestivalen får stort utrymme, melodiförlusten nonchaleras

Fortsätter på den inslagna vägen från i går om att själva flytet och melodin håller på att försvinna ur talad svenska. Det är lika tråkigt som annat språkligt som går i putten.

Och oerhört irriterande är att lyssna på moderna människor, främst kvinnor, som pratar väldigt gällt och/eller med bäbisröster (nu blir O arg: INTE ordet ”bäbis”, kommer han att ryta).

Hur har det blivit så? Varför? De av oss som var unga på 50-60-70-talen, kanske även dessförinnan, skrattade åt f a amerikanska skådespelare (kvinnor) som talade som mycket små barn. Vi, våra pottskallar, trodde att det hade att göra med att kvinnor behandlades som objekt, inget att räkna med förutom utseendet, då. Men se på fan! Nu när feminismen själv påstår sig fira triumfer pratar kvinnor åter som bäbisar (tyst, O!). Det verkar märkligt nog inte ha med klass eller något på soci- att göra. Det ljuder från slott och koja. Samt de många influerarna.

Tråkigt, tråkigt. Men rösten är en sak, språkmelodin en annan. Den svenska diton har varit känd: utlänningar säger att vi talar ”sjungande”. Särpräglad melodi i språket har inte bara svenska utan även bl a norska, serbokroatiska, baltiska och en del asiatiska språk.

Med tanke på hur mångfald värnats på senare tid, och hur högt också det individuella skattas, får man beklaga att allmänheten ger blanka fanken i den språkliga melodiförlusten.


Ett PS till O: Både SAOL och SO ger "bebis" eller "bäbis". Däremot undrar SAOB om jag möjligen menade "berberis"

Den som ombeds vänta föredrar helst att inte bli skriken åt

Hjälp till lite nu! Det ska handla om prosodi (och hur man kan bli förbannad av ett inspelat meddelande som upprepas medan man väntar på att någon ska svara hos en affär, myndighet eller vart man nu ringt). Enligt Wikipedia är prosodi ”ett begrepp inom språkvetenskapen som avser ett språks ljudegenskaper”. I vardagligt tal säger man nog helt enkelt språkmelodi.

Förr var de flesta skapligt (men inte mer!) eniga om vad som kunde kallas rikssvenska, ett begrepp som säkert är bannlyst i dag. Vissa personer i medierna talar ännu ett sådant språk som jag avser. Främst gäller det (äldre) nyhetsuppläsare i radio och tv. Även om det bär emot för många skulle säkert ännu fler andra kunna enas om vilka uppläsare som har bra sätt att tala (röst, prosodi) till den stora allmänheten.

Jag blev riktigt uppretad av ett vänta-ett-tag-meddelande i telefonen nyligen. Och det berodde på att röst och tonfall sammantaget gav ett aggressivt intryck. Konstigt, när man tänker på det, ett meddelande om att en kund ska vänta borde rimligen låta vänligt och lugnande.

Det handlade inte om konstgjort tal, rösten var uppenbart mänsklig (i alla fall framställd av en människa). Kvinnan hade ganska ljus röst och höjde tonläget ytterligare vid de accentuerade orden i: ”Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan”. Ordet ”ditt” var mest betonat, hon nästan skrek ut det. Det var något mindre kraft i ”så fort”, men hela alltet lät fel.

Rätt* uttalat skulle någon slags betoning (eller kanske menar jag enbart den typiska svenska språkmelodin) ligga på ”besvarar”. Resten av meningen förblir s a s välmodulerad. Det är här så här jag ber om hjälp: Säg meningen högt på ditt bästa vis så kanske du förstår vad jag menar!

*Ursäkta mitt övermaga språk. Jag skrev ett ord som ”rätt”. Ber om ursäkt till alla i universum som anser att det inte finns något rätt eller fel!

Och så var det dags för en nästan absurt ödmjuk betraktelse

För vuxna är det i de flesta fall omöjligt att lära sig ett andraspråk perfekt. Det är i och för sig inte hela världen, men man kan ändå påminna sig om det avancerade och förnämliga system ett språk är. Det gäller alla mänskliga dito (och några till).

I dag fick jag anledning att tänka på saken för miljonte gången. Eftersom jag kommit in i kolla-kvitton-åldern så var det precis vad som skedde. Kassören hade slagit in ”jordgubbar” och eftersom jag inga köpt, gick jag tillbaka. Felet var enkelt avhjälpt, han hade slagit fel kod och det blev 24 kronor tillbaka.

Mitt uppe i samtalet sa han: ”Ja, jag är inte så noga”. Men han ursäktade sig och utsagan blev lite konstig. Hans svenska var bra, men uppenbart inte hans modersmål. Jag försökte förstå hur saken hängde ihop, för det var inte hans sak att säga ”ja, jag är inte så noga”. Det skulle jag ha kunnat haspla ur mig (om jag nu menat det): ”äsch, skit i pengarna, jag är inte så noga”.

Så här lyder min rekonstruktion: Han har lärt sig ordet ”noga”. Eftersom han bad ”så mycket om ursäkt” antar jag att han med sitt ”ja, jag är inte så noga” bannade sig själv och egentligen ville säga: ”ojdå, jag har slarvat och inte varit så noggrann”.

Oavsett vad han egentligen menade, fick han mig att tänka på vilket ofattbart finlir ett språk är. Ordet ”noga” är lätt att lära sig och använda. Sen kommer en fras som ”ja, jag är inte så noga” som måste placeras korrekt och av rätt person. Det ligger nära till hands att säga som han gjorde, vilket i värsta fall skulle kunna uppfattas som lite oförskämt.

Vid ett sånt här tillfälle tänker man på de oräkneliga missförstånd som sker inom genren ”språk”. Och det händer som bekant också när folk talar samma modersmål.

Nu blir betydelsen av ”killing me softly with his song"” tydlig

För mindre än två månader sen, den 6 juli, handlade ett blogginlägg om det märkliga i att ordet ”strypa” fått en annan innebörd på svenska.

Själv instämmer jag i den definition som (förutom svenska.se/tre/) NE ger: ”strypning, struptag eller åtdragning av snara runt halsen med dödlig utgång”. Nu tycks den dödliga utgången också vara utgången. Detta kan man finna i tidningar av olika storlek och karaktär:

37-åring ströp frun medvetslös

Tonårspojke rånad – blev strypt

De slog och ströp oss (kändis berättar minnen från internatskolan)

I Wikipedia står: ”Strypning är en form av strangulation som ofta leder till offrets död”. Ofta? Har jag varit lurad hela livet eftersom jag trott att om man blivit strypt så har man upphört att finnas? Vidare skriver Wikipedia att uppgifterna ”helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok 1904–1926”. Va? Nordisk familjebok? 1904-1926? Vad händer? Man blir ju för fanken alltid utskrattad när man hänvisar till 30-40 år gamla upplagor av ordböcker. Och plötsligt funkar en uppgift som är över hundra gammal!

Nej, då sätter jag snarare en peng på att engelska ordet ”strangle” kanske inte innebär att man nödvändigtvis dör av en ”strangulering”, att någon liksom tar struptag men släpper. Och i så fall är detta ytterligare ett exempel på hur lite språkvetares kommentarer stämmer, de om hur engelskan bara påverkar svenskan på ytan.

* Låt från 1972, sjungen av bl a Roberta Flack

Så nära och ändå så långt borta, kan det väl sammanfattas

Ta en dag som i går, man dyker ner i internetfenomenet ”cancel culture” (en slags variant av att bete sig politiskt korrekt), men plötsligt gör sig evigheten påmind. Den säger att man är mindre än ett flugbajs i universum, eller att man är en piss i en stor flod med många s i. 

Folk tycks mer än nånsin vilja göra ett evigt av- och intryck, många sådana aspiranter finns bl a på internet. Men de flesta av oss försvinner i såväl den stora människomassan som den långa tiden (den som gått och den som ska komma). Och det är i stort sett skit samma om man år 2020 säger kancellera eller ”käänsla” (se bloggen i går). 

Det är svårt att bli en klassiker under ens livstid. Först efter många, många år vet man vem som lyckats: Michelangelo, Cervantes, Nefertiti och David Bowie (oklart med honom dock, det måste nog gå ett par hundra år innan någon kan kallas ”klassiker”).

Det mänskliga bekräftelsebegäret (”se mig, se mig”) är stort, liksom den ensamhetskänsla många sägs erfara. Och detta när vi har fler kontaktmöjligheter än någonsin. Eller är det på grund av just det? Tiden är underlig: många ensamma och isolerade å ena sidan, å den andra kryper man in i folks pormaskar via jätte-tv-skärmar eller diverse förstoringsmöjligheter. Medge att det är skumt. (Lugn, det blir vanligt språktjat i morgon.)

Man kan bli känslad, men naturligare vore att bli kancellerad

Man kan undra om jag gör annat än lyssnar på radio. Hur som helst, i ett program berättades om ”cancel culture” , en i sig rätt intressant företeelse. Här är en förklaring till begreppet i ett citat från sajten IT-ord:

Raderingskulturen – strävan att radera kända personer som har beskyllts för skandalösa handlingar från internet och andra forum. De ska inte nämnas, och deras verk ska ignoreras. De ska bli opersoner. Man talar också om call‑out culture (callout culture): då menar man kampanjer för utradering. Uttrycket cancel culture har använts sedan mitten av 2010‑talet. 

Som exempel, närliggande i både geografi och tid, kan Paolo Roberto nämnas som en av de utsatta för denna ”internets folkdomstol”, som förfarandet ibland kallas. Men det finns mycket att läsa i ämnet, men här ska vi kasta oss över själva ordet ”cancel”. Det är engelska och betyder bl a ”stryka ut, upphäva, annullera”.

I radioinslaget använde såväl journalisten som vissa tillfrågade verbet ”känsla”. Det sas med långt ä och hårt k, alltså INTE det ljud som k får i ett svenskt ord som ”känsla”. Uttalet var alltså styrt av den engelska formen ”cancel”, där det den brittiska varianten inte har lika långt ä-ljud som den amerikanska och där också ä-ljudet drar mer åt ett a-ljud. (Detta påstår jag ”på fri hand”, utan att kunna belägga det!)

De yngre i radioinslaget verkade föredra att tala om att ”bli cancelled” och använde då det utländska (amerikanska) uttalet. Men för dem som väljer att ”skapa” ett ”nytt” verb, ”att känsla någon” kan det vara nyttigt att få veta att vi har ett ord, om än inte bland de mest använda i svenska språket, som heter ”kancellera”. Om detta skriver Wiktionary: ”(ålderdomligt‎) att ställa in, avbryta, häva, annullera”.

Tycks som om Wiktionary snart får stryka det där med ”ålderdomligt” och sen är det bara att begagna sig av ”kancellera” utan att gå omvägen över engelskans i stort sett identiska ord.


PS Till sajten IT-ord skulle jag vilja säga att jag föredrar "icke-person” framför "operson"

Det är svårt att vara klimatförnekare – även de gånger man vill

Lika lite som man kan förneka klimatet kan man förneka vädret, även om det ibland kan ställa till det för en

Ett gäng andra petimätrar och jag sjunger samma klagovisor, t ex: Varför talar nästan ALLA om SOCIAL distansering? Det är ju tvärtom ett väldigt tjat om hur man ska vidmakthålla sina sociala kontakter och många hittar faktiskt fler sätt att umgås på än man gjorde pre corona!

Vad socialdistanseringspersonerna menar är FYSISK distansering: männsikor ska inte mötas tätt till kropp, utan till själ!

Vidare går vi till storms mot dem som talar om ”klimatförnekare”. Inte många kan förneka klimatet, men det finns de som förnekar klimatförstöring, klimatförändring, klimatkris etc. Det blir långa ord – klimatkrisförnekare – men det blir rätt innehåll!

Det är naturligtvis sak samma med ”miljöförnekare”. De som förnekar ”miljön” förnekar även ”stenen, blåklockan” och ”kaffekoppen”.

Liknande tankegång gäller dem som för ”kampanj mot klimatet”. Försöker man sätta sig in i vad ”kampanj mot klimatet” skulle kunna innebära måste man greppa världens samlade filosofi- och fysikvetande. Och kanske lite till.

Det finns mer att säga om och och ock – som fler borde slå upp

Irriterad över vad teknik ställer till för mänskligheten måste man, om än motvilligt, säga att motsatsen händer: att tekniken ställer tillrätta! I min stora leda över vissa uttryck i svang, nämnde jag att ett ord som ”och” dock inte kan tråka ut en.

Jag skrev precis ”och” och ”dock” som rimmar (trots ochs stavning!). Liksom även ”ock”. Många går vilse angående hur man skriver uttrycket ”både och”. Som i svar på frågan: ”Vill du ha vin eller öl?” Den utan finess (eventuellt undertecknad) kan svara: ”Både och, tack”.

Nu är Google så funtat att det, förutom att äga oss, svarar prompt om man undrar över saken. Man skriver bara ”både och” – eller ”både ock” i sökrutan och hamnar som första träff hos Ordkollen.se (ett projekt av OlssonSEO).

Där är det inget hutteliduttel med att man kan säga lite som man vill. Rören är raka: ”Det stavas inte både ock”. En kort och koncis förklaring följer: ”Formen ock är inte samma sak som och utan en ålderdomlig form med betydelsen också.”

Raka rör och snabba puckar kan hjälpa upp en hel del för det sargade språk man ser/hör omkring sig. Men många tycks tyvärr alltför säkra på sin egen svenska. Hur det nu kommer sig.

Ordet ”hundra” har två stavelser och är möjligt att säga i ”2020”

Tillbaka till det gamla resonemanget om att åtminstone public service ska vidarebefordra ett genomtänkt språk till sina läsare, lyssnare och tittare. Med genomtänkt menar jag så grammatiskt riktigt som möjligt och att man följer en språkriktighetsnorm, kan man väl klämma till med, som är fri från manipulera(n)de fjantidiom (förlåt ordvalet, det är värmen!).

Och här kommer nu en ögonblicksbild: I denna sekund sitter jag på ett tåg. Skrivandet sker ryckvis, landskapet söker min bekräftelse, det är vackert som på en gammaldags dassbonad.

Genom radion i örat hör jag att det nya manéret att uttrycka årtal börjat sätta sig hos journalister. Innevarande år kallas allt oftare ”tjugo tjugo”. Svårt att veta om jag har rätt, men det känns som om detta uttalsbrott (ha!) skett nu. Inte sa folk så till den grad ”tjugo nitton” förra året? Eller ”tjugo arton” o s v bakåt i tiden? Visst brukar många säga ”tio sextisex” (som på engelska) för Hastings-slags-årtalet, men ”nitton tolv” för svenska olympiaden? Mordet på Gustav III ”sjutton nittitvå”?

”Språkbrukarna” sprider inte årtalsvarianten, det är medier och myndigheter som visar vägen. Så ska det också vara, men deras språk bör inte präglas av tillfälliga nycker.

Medan jag sitter här och är aktivt bakåtsträvande, berättar en arkitekt i radion om sitt ”miljötänk” och ”industritänk”. Lat av naturen orkar jag ändå och ännu säga ”miljötänkande” och ”industritänkande”.

Möte med historien och framtiden samt möte med framtiden

Klart att det har med åldern att göra. Det här gafflandet i bloggen, menar jag. Det är inte konstigt utan mer en naturlag. Man har ju hört många ord tusentals gånger oftare än yngre gjort. De kommer att sitta och vara lika förbannade de – om de inte anammar alla påbjudna tankar och uttryck då i framtiden, förstås!

Men så här är det: man har inga särskilt starka känslor för ett ord som ”och” – även om det till hela sitt väsen är inkluderande. Däremot går det att ha starka känslor för ”inkluderande”, fast det i sig ska vara så vackert. Men det är ett av de många ord i vår samtid som jag tycker riktigt illa om. Däremot väcks ingen vrede av ”innefatta”. Eller ”omfatta” Eller ännu fler ord som betyder att något inbegrips.

Givetvis vill jag följdriktigt exkludera exkludera. Kom gärna på egna synonymer, de finns! Ilskan omfattar även ordet ”processer” (utom möjligen bessemerprocessen).

Och säg ”narrativ” så ska du mötas av en lång och irriterad berättelse från min sida. Fast märkligt nog åker även ”berättelse” ut eftersom ordet nu för tiden används på ett sätt jag inte exmerar.

Första gången den här typen av ordilska drabbade mig gällde det  begreppet ”mötesplats”. Tillvaron blev plötsligt full av dem, mötesplatserna, och jag hade bara känt till en enda sådan tidigare. 

Nu reagerar jag (av alla) knappt på ordet i sin överförda betydelse. 

Språkhistorien, mina vänner (och övriga också, för den delen), begås nuförtiden på en kvart, ungefär.

Förutom streck i räkningen finns även en del streck i stavningen

Att vänta ut och se vad ”språkbrukarna” använder och kalla förfarandet språkvård – det kallade jag i går uppochnervända världen.

Om man beskriver detaljer från vad korrekturavdelningar sysslade med förr är det lätt att flina lite åt varje enskildhet: ”En sån där pyttedetalj är väl inget att hänga upp sig på!”

Åsikter om förkortningspunkter var något som skiftade med vad språkfolk ansåg vara det rätta. Förkortningen ”till och med” skrevs länge ”t.o.m.” Sen kom kontraordern: Skriv ”t o m”. Utan punkter, med mellanslag.

Språkmässigt låg ändå mycket fast och läsare (tittare, lyssnare) kunde lita på att man inom tidningar (samt tv och radio) följde 1) mediets egna regler och/eller vad 2) TT bestämt. Samt givetvis Svenska Akademien. SAOL var vår bibel.

När så många som möjligt i ett land bemödar sig om språkets detaljer hur löjliga de än kan synas vid en första titt, så är det till hjälp för alla, särskilt dem med skriv- och/eller läsproblem.

Om det stod i en annons att en butik hade öppet ”mellan kl 9–18” ändrade vi. Det skulle stå antingen ”öppet mellan kl 9 och 18” (uttrycket lyder "mellan XX och...") eller öppet kl 9–18”, för här utläses strecket som "till".  

Så där höll verksamheten på. Den som är intresserad av hur man använder ”rätt streck” gör bäst i att gå till www.sprakbruk.fi och inne på sajten söka efter ”Tankstreck och bindestreck”, äldsta inlägget i ämnet från 1995. Det är kort, koncist och tydligt.

Detta var en detalj. Mängder av stavnings- och språkregler iakttogs innan något trycktes eller sändes. Och det som inte formuleras rätt blir fel. (Sno gärna den komplicerade slutsatsen.)

”Allt för publiken”, sjöng man i en slagdängefräng för länge sen

Det är uppochnervända världen, sa folk förr. Nu, när det stämmer till fullo, säger ingen så mer. Låt oss ta det exempel som i dag kallas gammelmedier, för inte länge sen bara ”medierna”. Dessa inbegrep radio, tv och tidningar. Jag vill påminna om en tid, fram till för sådär en trettio år sen, när det mesta av det språk som trycktes eller strömmade ur radio- och tv-apparater först utsatts för en noggrann kontroll.

Stavning och grammatik – ja, alla slags språkliga uttryck – hade många ögon och öron riktade mot sig innan de ”släpptes ut”. På mitt jobb, en tidnings korrektur, slog vi i ord- och fackböcker, kollade med varandra och resten av dem som jobbade på redaktionen. Vi ringde hit och dit för att få rätt stavning på namn och platser. Eller så vände vi oss till TT som hade järnkoll (vore jag mer skämtsamt lagd skulle jag ha skrivit (h)järnkoll).

Idén – tror t o m att den hade med demokrati att göra – gick ut på att allt skrivet och talat skulle vara så felfritt som möjligt. såväl språkligt som innehållsligt. För medierna ingick också vad som kallades folkbildningsuppdrag. Innebörden är inte svårtolkad.

Nu gör man tvärtom. ”Språkvårdare” och ”språkvetare” berättar om hur ”brukarna” (du, jag och alla) använder språket. Det blir den nya ”normen” och på så vis blir det gemensamma modersmålet till något oerhört flytande. Uppochnervända världen, var det.

Hur länge har vi varit "publik" vid våra tv- och radioapparater?

Ni vet hur det är: en dag, helt plötsligt, lägger man märke till något man inte hört eller sett i samma utsträckning tidigare. I språket, alltså, det är liksom ämnet för denna blogg. Nu hörde jag ur såväl tv som radio ordet ”publiken” användas där jag själv skulle ha sagt ”tittarna” respektive ”lyssnarna”.

I en text från regeringskansliet om public service sändningstillstånd (2019), talar kultur- och demokratiminister Amanda Lind om ”ett modernt public service som är tillgängligt och relevant för publiken under flera år framåt”.

Jahaja, publiken. Inte för att man kan ha jättestora invändningar, men talar man om publik när det gäller radio och tv skulle jag själv förstå det som den publik som ibland finns med i program som Babel (tv) och På minuten (radio).

Men det heter väl ändå ”läsare” när man talar om tidningar? Fast vad vet jag, ordet ”konsument” börjar bli vanligare och vanligare, så ”tidningskonsumenter”, kanske?

I morgon kommer jag att tala om vad denna ”publik” borde kunna förvänta sig av medierna.

Ett stycke automatisk japansk poesi mitt i sommarvärmen

I denna blogg gnälls det då och då på maskinöversättningstjänster. Men dessa har en fördel, man kan skapa poesi med dem. Människan är betydligt mer förutsägbar, hon kan inte fjärma sig från sig själv, kanske inte ens med hjälp av droger.

Den där ”automatiska skriften” som praktiserats under århundraden (av diverse sekter och/eller litterära riktningar) ger jag inte mycket för. Den påminner delvis om det vi försökte få till som barn när vi ägnade oss åt vikapappersskoj: någon skrev en mening på en rad, vek över den, nästa person fortsatte, o s v tills pappret var fullt. Då läste vi högt och skrattade. Men ofta var meningarna av karaktären ”men Svenne Hedlund är ändå sötast” och liknande, blandat med fula ord och nonsens. Behållningen blev sisådär.

Förra året (på en japansk aktivistsajt) skrev jag på en lista med namnunderskrifter mot arbetsgivare som tvingade kvinnliga anställda att bära högklackade skor på jobbet.

Efter det kommer meddelanden om fler kampanjer. I ett försök att förstå vad den senaste gick ut på, skrev jag in mejlets ”ämnesrad” i Google Translate och fick följande på svenska:

Vänligen sprida blommodemon i dag, Klafans sista dag och signaturen en gång till. 

Något så vackert skulle inte en automatiskskriftsskrivare kunna få till, detsamma gäller mejlets avskedsord:

Var försiktig när du deltar i värmeslag och korona.

Vänligen sprida blommodemon i dag, Klafans sista dag och signaturen en gång till

Hur uttalar Lukasjenko Prag, London och Wien? Man undrar

Det går inte att enbart betrakta omvärldens underligheter utan att ibland kasta en blick på sina egna. Och jag fortsätter att fundera över varför jag nyligen skrev att bloggen mest uppehåller sig vid språkets form. Här har jag nu hållit på med dess innehåll i inlägg efter inlägg. 

Men nu ska det inte bara bli den yta man ser utan även ljud. Hur mycket ska man kunna av jordens alla språk utan att kunna dem? Här handlar det åter om den gamla klassikern hur långt man bör gå i uttal av platser, personer o dyl på ett lands eget språk. I en tågstation häromdagen ropades en försening ut i högtalaren, även på engelska: ”The train to Kalmar…” sa rösten, antagligen en syntetisk, och kallade staden [Kåålmar]. Där överskreds min personliga gräns vad gäller ”språkanpassning”. Jag förstår att Stockholm, liksom Malmö och Göteborg, ges engelskt uttal i "utropsfall", men längre blir svårt att gå. 

När man själv pratar engelska bör man väl inte heller presentera sig som Änn om man heter Ann eller Änders om man heter Anders. Mellan germanska språk brukar man kunna prestera varandras språkljud skapligt, men det är förståeligt om en svensk (t ex) tar en ljudgenväg för att uttala någons indiska eller kinesiska namn.

I dagarna har man också kunnat fundera över varför Lukasjenko uttalas Lukasjenka, men om jag är rätt underrättad uttalas ryska o som a när det är obetonat. I ett sånt läge är det väl normalt om reportrar som talar språket säger som Lukasjenka själv. Själv tänker jag dock kalla honom som han stavas på svenska. Jag säger inte Pari för Paris som fransoserna, ej heller Landön på svenska när jag menar London.

Anstränger man sig för mycket finns en risk att man låter fånig. Det är förmodligen en svensk som ligger bakom stationsutropet Kåålmar. Och det låter rätt löjligt.

Finns det anledning att ändra på orden när de ändå inte räcker till?

Den som letar efter åsikter om hur och varför ord som ”suicid” och ”suicidal” används får mycken huvudbry. Samtidigt förses man med argument som talar lika mycket för som emot begreppen. Likt andra företeelser där känslor, politik och vad-det-kan-vara-mer är inblandat verkar det vara regel att benämningarna på dessa ständigt byts ut.

Allt som rör människors olika handikapp – ”funktionsvariationer” är väl senast anbefallna synonymen – yrkestitlar, kulturell/geografisk härkomst samt kön ändrar beteckning med allt kortare mellanrum.

Jag är medveten om att det alltid hänvisas till att vissa termer blir föråldrade, men kan inte låta bli att tänka på att själva de företeelser som betecknas aldrig upphör. Det måste vara så att människan har stora problem i sina inren (heter det så i plural?) och alltså ser med förakt, avsky eller liknande på de här mänskliga ”variationerna”.

Just angående ”suicid” finner man artiklar och uppsatser som beskriver att ordet ”självmord” antyder att en sådan händelse är behäftad med skuld och skam, såväl för den avlidne som de efterlevande. Det är väl jättekonstigt att tro att ett ”namnbyte” ska ändra folks inställning om de tänker något så korkat. Det finns sedan länge omskrivningar som att någon ”tagit sitt liv” eller ”tagit sig av daga”, men det sorgliga resultatet i sig går inte att ändra på.

Just beträffande något så förfärligt som att en människa inte orkat leva bör väl diskussionerna gå i betydligt djupare riktningar än att diskutera namnet på detta oerhörda?

Samtliga ordböcker i svenska.se/tre/ tar upp ordet ”suicid” med avledningar och lägger till att det används ”särskilt i fackspråk”.

När det handlar om tragiska händelser ska man vakta på språket

En tidning hade för en tid sen den makabra rubriken ”Död person upphittad”. Jag är mycket känslig för sådant. Rubriken fortsatte med ”Misstänkt självmord” och inne i texten citerades någon som inte ”visste om det handlade om suicid”.

Först den upphittade personen. Verbet leder tanken fel, ”upphittat” är något som varit borttappat och gäller då ting. Diskuteras den här typen av stilnivåer får jag ofta höra att yngre inte kan rå för att de inte lärt sig dem. Till det finns bara en kommentar: Hur kan det komma sig att äldre och mer erfarna människor inte sett till att barn och unga får ett användbart språk? När det gäller en tidning bör fler personer läsa en text. Det spelar ingen roll hur van man är som skribent, fel av alla slag slipper alltid igenom. I den här bloggen brukar några läsare/informanter ibland korrigera mig. Det tackar jag för.

Det finns säkert fler uttrycksmöjligheter, men i exemplet ovan är nog ”funnen” bästa ord att använda: ”Död person funnen”. En sån här alltmer vanligt förekommande ofrivillig komik blir i stället allvarlig, särskilt när det gäller tragiska nyheter.

Sen har vi det där med ”suicid”, men en varm sommardag som denna orkar man vare sig skriva eller läsa långa texter, så frågan med utvikningar sparas till morgondagen: Vad är det för fel på ordet ”självmord”?

Förväxlingar kan ibland ta udden av ens försök att låta adekvat

För bara någon vecka sen skrev jag att bloggen mest uppehåller sig vid formsaker och inte lika ofta intresserar sig för ordens, frasernas och meningarnas innehåll. Ett sånt snack, här har pladdrats i parti och minut om vad som döljer sig bakom språkets yta, alltså innebörden. Och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen!

I ett radioreportage beskrev journalisten hur människor i en utsatt del av världen ”lever på en knivsudd”. Ja, det blir väl så att man snart får säga adieu till sina gamla uttryck (det har redan många före en själv tvingats till, i ärlighetens namn) som man lärde sig när röken efter big bang skingrats. Jag är inte helhundra (hittade just på uttrycket…) men jag tror att de som har det svårt mer lever på eggen (randen, kanten) än på udden. (Undviker ett skämt med ”äggen”)

Sen finns det förstås såna som bor på udden, som ju är ordet för en liten landbit som sticker ut i vattnet och som skiljer sig uttalsmässigt (akut ordaccent) från den andra udden, den på en kniv som uttalas med grav accent. (Här brukar en av mina 52 340 läsare, A, höra av sig och påpeka att jag förväxlat de två.)

Knivsudd beskrivs på Wikipedia som ”en måttenhet för pulverformiga substanser och motsvarar ungefär 0,15 ml. Det kan jämföras med ett kryddmått som rymmer 1 ml.”

Själv känner man sig gladast om man inte bryter benet

På tv gick en film som visades på biograferna för sådär tre-fyra år sedan. Vid ett tillfälle dök en översättningsmiss upp som hette duga. I handlingen skulle en person sjunga i en stor konsertlokal och inför hennes entré sade någon bakom scenen: ”Bryt ett ben!”

Småsaker i översatta textremsor är man van vid, ibland måste man överse med dem. Men i det här fallet sa alltså en av filmens huvudpersoner ”break a leg” till rollfiguren ”sångerskan”. Uttrycket finns inte såvitt jag vet på svenska som bara har det simplare ”lycka till”.

Söker man på ”break a leg” hittar man förklaringar som endast Historien (jag menar tiden före oss) känner till sanningshalten i. Det finns också jämförelser med en mer allmän lycka till-hälsning på tyska, ”Hals- und Beinbruch”. Denna lär i sin tur stamma från kriget och tyska flygvapnet där piloterna önskade varandra lycka till på ”ett ironiskt sätt”, läser jag på Wikipedias engelska förklaring till ”break a leg”.

Allt det där är intressant, men mest av allt undrar jag ännu över hur en översättare kan skriva ”bryt ett ben” som svensk fras utan att ta reda på vad ”break a leg” står för.

Läs också på sajten Faktoider om ”break a leg”!

En bekants systers kompis berättade en kul sak från ett fik

Det har hänt att jag sett ordet ”legend” användas för ”vandringssägen”. Det vore svårt att försöka nysta i det ordvalet: varför inte göra processen kort och säga att det snart kommer att heta ”legend” på svenska. Nog känns det som en skillnad på de två, men det är så här språket skiftar gestalt: ett engelskt ord med en något annorlunda innebörd än det vanligtvis använda svenska läggs på som en gnuggis och vips har de smält samman. Enda skillnaden mot ”vanliga” gnuggisar är att det engelska ordet oftare fastnar än bleknar bort.

Men jag säger ”vandringssägen”. Och minns åter en. Eller nej, bara en del av berättelsen finns kvar i minnet. Det handlar om ett komplicerat skeende på ett kafé och berättades som vanligt i sammanhangen av en bekant vars systers kompis varit vittne till händelsen! 

Bilden föreställer inte det fik som inlägget handlar om, men är bra likt

Efter att ha tagit ett stort bett i en kaka (för att, tror jag, markera sin plats) gick kafégästen på toaletten. Inte ens slutklämmen är mig glasklar, men bettet råkade tas i någon annans kaka. Vi nöjer oss med att det är en förvecklings- och förväxlingskomedi. I mina öron lät förloppet konstruerat och jag, en misstänksam typ, återgav det (i pappersbrev!) för Bengt af Klintberg (nämnd i går). Hans svar var lakoniskt: ”Första belägget gällande denna historia kommer från Oslo på 1920-talet. Kakan var vanligen en mazarin.”

”Jo, det var två gamla rika systrar som bodde på Storgatan…”

P g a dagens förlamande värme arbetar hjärnkontoret på sparlåga. Men ett begrepp från i går har trots detta bitit sig fast: ”vandringshistoria”. Jag vill så här dagen efter korrigera mig och kalla det ”vandringssägen”, ett mer talande ord.

Dagens betraktelse kommer från den tid då den sortens historier började dokumenteras, bl a av Bengt af Klintberg, vars första (?) bok i genren, Råttan i pizzan, kom 1986.

Någon gång i början av 80-talet berättade någon en historia, noggrant utmejslad, om ett äldre par vars bil stulits, men lämnats tillbaka dan därpå. I bilen låg en behjärtansvärd ”förklaring” till stölden (någon hade blivit sjuk och tvingats skjutsas i ilfart) tillsammans med två biljetter till kvällens stora teaterpremiär. Paret gick till denna eftertraktade föreställning och kom sedan hem till ett länsat hus.

Jag minns att jag kommenterade dessa smarta tjuvar med ord som att de var närmast ”beundransvärda” som iscensatt något sådant (folk var inte så kriminellt förslagna som nu).

Något år senare berättade en kollega om ”två gamla systrar” i vår hemstad som fått bilen stulen o s v. Åter i sin ”paradvåning” efter ”teaterföreställningen” hade all deras konst försvunnit.

”Man måste ändå beundra skurkarna”, sa kollegan, ”som kommit på en sån himla smart stöld”.

Jag valde att inte förstöra hennes berättelse, men grubblade över den ”dubbla” karaktären hos historien: 1) tjuvarnas smarta upplägg 2) kollegans och mina likartade slutsatser samt  halvdåliga moral ("vilka smarta bovar!"). Många fler skulle få höra nästan exakt samma historia från Sveriges (kanske jordens) alla hörn.

Sånt människorna finner roligt kan ibland av tiden härjas

En helt annan sak. Vd sidan av språkets formalia ligger skämten, de roliga historierna. Det var gårdagens ord backa som fick mig att minnas en s k rolig historia från förr. Det är sånt som flyter upp i en hjärna som inte är direkt välorganiserad. Historien löd ungefär så här:

På en skylt stod ”Backa 2 km” och bilisten sa ”Va? Måste jag backa så långt?”

Det här berättades alltså i en tid där människan ännu inte blivit så klipsk som nu, med bättre sinne för humor och över huvud taget större kompetens att förstå viktiga saker.

Allvarligt talat: humor är ofta färskvara och präglar folk lika mycket (eller lite) som deras förhållningssätt inför språket. För mig som korrekturläsare (på den tid såna ansågs viktiga) smälte skämt och ord ofta samman. I minnesordet över en snickare (detta är ca 40 år sen) sades denne sörjas närmast av tre bräder och två dörrar. (Läsaren får gissa korrekta lydelsen).

I den tid som är vår är det julafton för dem som ser det roliga i knasiga formuleringar. Jag gick nyss till ett av mina huvudorgan (och med det menas gammelmedier) och fann rubriken ”Antalet fall av klamydia ökar tros avrådan”.

På korrekturet satte vi in alla roliga (det kunde även vara tragiska) skrivfel i en ”klantpärm”. Det skulle på kort tid blivit många pärmar i dag.


PS Backa, även Hisings Backa, är en stadsdel i Göteborg

PPS Finner på nätet snickaren som sörjes av några bräder bl a. Månne är det en s k vandringshistoria? Och från början konstruerad. Men den satt likafullt i vår pärm.

Filosofiska frågan: Rör sig den som backar bakåt eller framåt?

Det börjar bli något av en utmaning (nu använde jag ett av Språksveriges mest använda ord, det är många utmaningar i omlopp numera) att inte ha ett arkiv i vare sig det egna huvudet eller bloggen. Men andra bloggare och influerare tycks inte heller så fruktansvärt hophållna tankemässigt, så det är väl bara att pladdra på.

Backa, är ordet för dagen. Och som jag alltså misstänker varit uppe tidigare på denna plats. Till saken: I en text stod ”han måste backa undan från henne”. Mot den konstruktionen har jag inga invändningar, innehållet är här ointressant. Mina nedkrafsade minnesanteckningar rör ofta språkets form, ytan (där har jag också en del gemensamt med många bloggare och influerare).

Backa verkar i alla fall vara formmässigt korrekt i den nyss nämnda meningen. Men nu till det intressanta fenomen som vidrördes i går – samma ord som har motsatta betydelser (mot – för).
För ser man på mitt andra exempel, rubriken ”USA anklagar Kina för att backa vaccinhackare” är ju andemeningen en annan, att Kina stöder vaccinhackare.

Nu hörs kören av röster som ropar ”MEN MAN FÖRSTÅR JU!" Jag svarar: Ja, det gör man. Även jag. Men se det i alla fall som ett kuriosum att ingen av de fyra ordböcker jag kollat har annat än ”backa upp”, vilket inte är urgammalt men säkert ett tidigt engelskt inflytande. Alltså kan backa i dag betyda något som rör sig i riktning bakåt – eller framåt (i betydelsen stödjer). Eller kanske uppåt.

Vad gäller USA och Kina är ingen av dem här och kan försvara sig.

Dagens fråga är vad är som sker när man går emot något?

Det är med språkgrejer som med trattkantareller: man ser inga och man ser inga. Slutligen upptäcker man en, böjer sig ner och låter blicken svepa längs marken i höjd med svamparna. Och så ser man en svamparmé bre ut sig nere vid fötterna..

Så kan det gå till när jag hittar ämnen för bloggen. Men med mindre ansträngning, blicken och tanken är nu sedan länge inställd på diverse språksvampar. Jag måste inte leta.

Nu la jag märke till ett par rubriker med liknande ordval. Den ena löd: Sverige går emot ökande smittotrend i Europa. Den andra: Nazistsajt går emot Akademien.

Det gäller alltså ordet ”emot”. Inte ordets ”yttre”, så att säga: i grammatikor och ordböcker anses ”mot” och ”emot” vara likvärdiga. På ett ställe med tillägget att det ”ibland är en stilistisk skillnad” mellan de två. Man kan kanske tänka sig denna skillnad i meningar som ”han går mot kyrkan” och ”han går emot kyrkan”.

Nu finns det även ett nutida problem med ”mot”, nämligen att det ibland används i betydelsen ”för” och man ser ofta formuleringar som ”vi jobbar mot hälsa”. Men med dagens två exempel är det något annat. Nazistsajten som går emot Akademien – den förstår man innebörden av. Men hur Sverige kan gå emot en smittotrend – mja.

Kanske finge jag inte totalt medhåll, men för undertecknad känns ”gå emot” som en aktiv protesthandling. Det som egentligen sker i första exemplet är att Sverige avviker från trenden just nu med sin minskande smittspridning (vilket vi är tacksamma för).

Så där kan man sitta och filosofera en augustidag.

Bloggens texter har inte något med andra texter att göra

Inte så att man är världens främsta konspirationsteoretiker, men nog sjutton ligger det sedan länge något konstigt i luften och surrar. Och det är inte så att man hurrar för faktum. Mina anpassningssvårigheter gällande språket, eller varför inte klämma i med samhällets samtliga beståndsdelar, tänker jag dock inte dela med andra som kan låta lika tvära, mot- och bångstyriga. Jag vägrar guilt by association.

Söker man på uttrycket är första träffen Wikipedias. Översatt, utan att man bett om det! ”Associationsskuld” har någon döpt det till på svenska, och det låter väl bra. På Wikipedia beskrivs det som ”en vanlig typ av argumentationsfel, som begås då en part påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och ett referensobjekt (som är klandervärt) och därmed antyder att motpartens åsikter i andra frågor är klandervärda”.

Enklare uttryckt: Om man (jag) framstår som en ytterst konservativ typ när det gäller (svenska) språket innebär det inte nödvändigtvis att man (jag) delar andra åsikter med dem som är ytterst konservativa typer när det gäller (svenska) språket.

Lika lite bekänner jag mig till det ängsliga språkanvändande som beskrevs i gårdagens blogg. Det finns stora och otrevliga glipor i nutidsmänniskors sätt att hantera tillvaron. Och det är inte enbart ett svenskt fenomen. Jag talar inte bara om ”mörka krafter” utan även om sådana krafter som är leende, glatta och talar lite småforcerat med höga röster.

Kommer folk att tänka ”rätt” om de använder föreskrivna ”rätt” ord?

De senaste inläggen har handlat om språkmanipulation. Företrädare för något högre och bättre, de kan vara politiker, men ofta mediemänniskor av olika slag, som tänker sig att man ändrar på människors tankar genom att byta ut orden.

Ett omtalat och omskrivet exempel är hur yrket städare fick ett par kraftfulla yrkestitelförändringar till lokalvårdare och sanitetstekniker.

Nu blommar titelsjukan värre än nånsin och det går inte att gissa vilket jobb som utförs av konsulter, coacher och dem med ”senior” plus någon ytterligare bestämning. Man kan se seniora konsulter och dito analytiker som av foton att döma tycks vara i 25-årsåldern. Där säckar ens försök att förstå yrkesbeskrivningen ihop. Senior?

När det gäller att tala om människor från andra kulturer blir språkhållningen, den att ständigt byta ut ord, ofta genant. Även med de bästa avsikter i botten ger ord som ”inkluderande” respektive ”exkluderande” intryck av att ha skapats av politruker. Man måste våga lita på sitt språk: att det inte i sig bär på onda avsikter. Naturligtvis måste man skippa svärord, ”fula” ord och uppenbara skymfningar – min naiva (?) tanke är att de flesta är eniga om vilka de är. 

Ett bra exempel på den ängsligt uppfostrande tonen ges i en artikel i Språktidningen (4 feb 2016) med rubriken: ”Så ska SVT prata om Sverige och svenskar”. 

I den beskrivs att SVT ska vara ”inkluderande” och undvika begrepp som ”invandrare, invandrartäta områden” eller ”förorten”. Och efter en ingående beskrivning av de ord man bör använda för människor som kommer från andra länder avslutas råden med: "Om utseendet ska beskrivas är det viktigt att ta hänsyn till hur den intervjuade själv vill betraktas”. 

Vad är det med denna egentligen godhjärtade mening som känns oroande – även om det är nödvändigt att medier anstränger sig om ett neutralt och kanske t o m strikt språkbruk? 

En man är inte nödvändigtvis den man man ersätter med en

Årsrik, glosan från gårdagens inlägg, får antagligen svårt att etablera sig i språket. Ett ord som lyckats är pronomenet ”hen”. Själv motståndare i början har jag vant mig, även om jag förmodligen inte kommer att använda det. Det är inte svårt att se poängen och kanske skulle fler språk kunna skapa ett liknande ord.

De finsk-ugriska språken har ett sådant könsneutralt pronomen, men mitt halvhjärtade försök att finna ytterligare exempel bland jordens tungomål misslyckades. I stället går vi över till ett annat, inte lika lyckat försök, det att ersätta det obestämda pronomenet ”man” med ”en”.

Mitt på dagen sänds i P1 Dagens dikt. I detta hem står radion oftast på. Ibland lyssnar en aktivt, ibland gör en det inte. Men nu var det svårt att låta bli. En poet hade skrivit en dikt med en massa såna ”en” i. Det som nu följer är inte ett korrekt citat utan något liknande det poem som lästes upp, bara för att ge en känsla av meningarnas konstruktion: ”En får åka bil/ en får gå igenom korridoren/ en fryser, det finns ett fönster men en ser inte ut”

Har skrivit om fenomenet tidigare och märker att allt fler gett sig fanken på att genomdriva det som för de något äldre låter dialektalt och bonnigt (nej, jag menar inget illa om bönder!). Googlesöker man på en [googlesöker en på en] så får man resultat från 1) äldre litteratur och 2) sådant som unga människor, antagligen företrädesvis kvinnor, skrivit.

I min ungdom hade jag liknande planer för pronomenet man, men det är nog inte så man ska söka bevis på kvinnoförminskande. Och dessutom är ju, som ju alla vet, ”en” objektsform till ”man” och då skapar man i stället förvirring.

Innebörden av detta ”man” är inte heller så glasklar som man kan få för sig. Östen Dahl (professor i allmän språkvetenskap) skriver i Språktidningen (nr 3, 2013):

De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man – men det är egentligen inte självklart att det är samma ord, även om de historiskt helt klart har samma ursprung. 

Hele artikeln är intressant förresten, vill en gärne lägge te (som en sa i en annans hemtrakt).

PS Den bästa grammatik som funnits, Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan (1954) skriver: ”Som subjekt bör en i vårdat språk inte användas liktydigt med man”. Så sant.

Rik på år, erfarenhet och kunskap? "Årsrik” blir nog ingen succé

 Här är två rubriker samt ett kort utdrag ur en text:

Vi måste sluta se våra årsrika som en belastning för samhället/ Årsrika människor bör bidra till att förändra bild av äldre/… och både unga och årsrika har kunnat mötas… 

Försöker snoka fram ursprunget till ”årsrika” och hittar från ett almedalsseminarium förra året: "Barbro Westerholm berättade om ordet ”årsrik” som hon under tiden som ordförande i SPF fick patent på att marknadsföra av upphovsmakaren och SPFaren Peo Magnusson."

Då hade ordet presenterats ett par år innan. Det är intressant att se hur B W resonerar vidare i den text som just citerats. I ett försök att få in ordet i SAOL blir det nobben. Hon ställer det mot ett annat ord som accepterats för ordlistan: ”direktare”. Och när man läser vad en direktare är måste man hålla med om hennes förvåning. Här är inlägget: https://www.senioren.se/nyheter/unga-och-aldre-gor-gemensam-sak/

Årsring på årsring på årsring - vem bryr sig?

Trots den goda avsikten är nog ordet chanslöst. Byta ”gammal” eller ”äldre” mot ”årsrik” ändrar inget. Alla vet att det handlar om gamla människor som gjort sitt. Sverige har sedan länge, mer än andra länder kanske, varit besatt av Det Ungdomliga. Och det är inte ungdomens fel, den är fostrad i ett land där äldre springer benen av sig (så gott de nu kan) för att verka ungdomliga i utseende, hänga med i teknik och, fasa: anamma mode- och dagsländespråk.


Om nu den äldre ska kallas ”årsrik” så bör väl den unge heta ”årfattig”. Det hörs direkt vilken jord det kommer att falla i. Rent språkligt undrade jag över varför s-et i ”årsrik” låter okej, medan ”årsfattig” låter fel. Antar ett ens språköra inte vill ha ett dubbel-r i ”årrik”.