Alla parfymer från Arabien kan inte sockra min ilskna hand*

Förmodar att läsaren är bekant med Kolmogorovs lag som säger att en ”en hypotetisk daktylografisk apa, kommer att ”skriva ut en komplett och korrekt kopia av en av Shakespeares pjäser, bara den får tillräckligt med tid”. (Åkej då, det står på Wikipedia). 

Det är ungefär vad som sker i denna blogg där avsikten inte är att skriva Macbeth utan beskriva det svenska språket som det varit (sen det började kallas ”svenska”), som jag lärt mig det, som det är nu (%#*&*^¤!) och som det verkar bli framöver (miljoner gånger %#*&*^¤!!!). 

Troligen målad av John Taylor

Men för fanken, är man konsistent så är man, det är bara att jobba på. Som apan. 

Vad läsaren likaså är bekant med är att radio mest lyssnas på av äldre. Yngre är, som man förstår, minst lika välkomna. D v s yngre är SÅÅÅÅ välkomna nu för tiden att man ofta anpassar språk (och vad som nu behövs) till det man tror är en trolig framtida lyssnarskara (i detta fall).

Det är korkat. Medier som vänder sig till den stora allmänheten ska använda sig av ett språk som förstås av så många som möjligt, givetvis. Desto konstigare att se hur ett avsnitt av Medierna (P1) beskrevs (det är ofta ett angeläget program) i tablån: 

TV4 och SVT i bråk om utegångsförbud i Tensta

Historiebeef om TV-serien Drottningarna

Ny generation pensionärer ger SVT matinéproblem

Jag begrep allt utom ”beef” som jag trodde var ”biff”, på engelska. Men Wikipedia vet att översätta SR för mig och skriver ”Beef (sv. ’biff’) avser inom hiphopkulturen ett bråk, gräl eller någon form av oenighet mellan olika personer eller grupper”. När jag skriver citatet rättar mitt Word Wikipedia och anser att det heter ”mellan…och…”. I detta fall tror jag mer på Wikipedia som just upplyst mig om att ”beef” är ett ”gräl, bråk eller någon form av oenighet”.


* Fritt efter Macbeth, akt V, scen I 

Innehåll och form, viktiga ingredienser för språket, bryr sig nån?

Återgår till det gamla vanliga, att nagelfara svenska gammelmedier. I går citerades en svensk tidning som skrev om de upprörande missarna hos ett nyetablerat postorderföretag (haha, tänkt om det visste vad jag kallar det!). I samma blad kan man hela tiden hitta språkliga/innehållsmässiga tvivelaktigheter, om än inte av lika uppseendeväckande art, kanske. 

I artikeln om ”den amerikanska nätjätten” användes följande rubrik för den kommentar företaget gav angående det horribla språket: 

Företaget: Jobbar för nödvändiga ändringar

Jag kan bli beklämd över den egna petigheten, men nu är det som det är: och jag påstår att det heter "jobba PÅ nödvändiga ändringar”. Och jag går som bekant till botten med det som andra ser som småskit (men det blir en rätt förorenad botten, vill jag lova, som Östersjöns, ungefär) och kollar vad diverse språkarbetare säger om ”jobba för förändringar”.

  

En av bloggens informanter, tillika översättare, sa blixtsnabbt, när jag återgav rubriken: ”Nej, man jobbar FÖR någon, en chef, ett företag, men man jobbar PÅ förändringar”. Medhåll, med andra ord, även om svenskar i allmänhet tycks ge attan i vilken preposition som ska användas var!

Men här ska harvandet fortsätta, även om man ibland känner sig lite som en bakform för choklad, avföring och gåsvatten (läs gårdagens inlägg för att begripa den meningen!)

Ovanlig kundupplevelse: en bakform för choklad och gåsvatten

Den ”korrekturläsning i efterhand” bloggen handlade om i förra inlägget blev aktuell i svenska medier just i går. Ett stort e-handelsföretag som etablerade sig i Sverige blev till nyhetsstoff genast. Detta p g a att man sålde (exemplen var många) ett ”roligt kort” med bild på en ”massiv k*k” och en ”bakform för choklad, avföring och gåsvatten”.

Hur alla de bisarra felen tillkommit är svårt att begripa sig på. Det mest troliga är att man använt Google Translate eller någon (om det existerar) liknande översättningstjänst. Antagligen har också fler olika språk körts fram och tillbaka, det är så en del helt vansinniga översättningar uppstår. Men vad gällde den ”massiva k*ken” så hade motivet på engelska beskrivits som precis det bilden visade: En jättestor tupp som klev över en stadssilhuett. ”A massive cock” blev till "en massiv k*k”.

Nu är det inte bara olyckligtvis så att "tupp" heter detsamma på engelska som ("det vulgära", enligt Merriam-Webster) ordet för "penis" – ”massiv” fungerar inte alltid bra som översättning till ”massive” (och som sbråkmakaren bråkat om vid flera tillfällen), för ”massiv” har än så länge en annan innebörd på svenska ("allt­igenom av samma ämne, gedigen"). För ord som betyder ”stor” finns mängder av varianter: "gigantisk, enorm, kolossal, ofantlig" m fl, m fl. 

 
En svensk tidning som skrev om fadäserna citerar även företagets kommentar till det skedda:

 

Vi vill tacka alla för att ni belyser dessa frågor och hjälper oss att genomföra ändringar och förbättra NN (företagets namn). Vi är väldigt glada över att ha lanserat i Sverige, men det är bara första dagen och vi är fast beslutna att förbättra kundupplevelsen.

Detta enligt en talesperson för företaget, som "även uppmanar kunder att ge feedback när man upptäcker problem på produktsidor så att nödvändiga ändringar kan göras".

Kul att företaget fann ord, själv finner jag inga. (Eller möjligen, det kan bli mer i morgon.)

Att veta vad felaktigheterna beror på hjälper inte särskilt mycket

Hakar du inte upp dig på detaljer, kan omgivningen säga. Så kan man tycka. Men nu är det så många sådana detaljer att det är lätt att dra slutsatsen jag skrev i gårdagens inlägg: med så mycket fel av alla slag i gammelmedierna (de andra törs jag inte tänka på) naggas tillförlitligheten dagligen i kanterna.

Nu kommer en sån där liten skitdetalj: ett ord som en journalist inte behärskar. Men detta ord hör inte till den högre skolan, det är vardagsspråk. Och om inte ens det blir rätt…

I en tidnings nätupplaga stod rubriken ”Att bero på andra är källan till mening”. Det går i och för sig snabbt att inse hur felet gått till, men är det ens uppgift som läsare att fundera, sätta sig in i vad som kan ha hänt och gått fel – när det enbart gäller det verktyg som är skribentens främsta: språket?

För den som inte är van att tolka tidningsspråk utan bara läser, som man egentligen ska, är meningen ytterst förvirrande. Men det är viktigt att veta vem som ska stå till svars för alla felaktigheter, glidningar och otydliga meddelanden. Ja, det kan knappast vara den som inte fått en ordentlig utbildning. En äldre generation (min!) har struntat i väsentligheter länge nu.

Svårt att veta vilken instans man vänder sig till för att klaga. Men ett är säkert: inte många bryr sig särskilt mycket. Jag brukar tänka på uttrycket att man ska ”ge publiken vad den vill ha”. Publiken har accepterat vad den fått och nu sitter vi där och vet vad allt beror på.

Rubriken ändrades förhållandevis snabbt enligt principen ”korrekturläsning i efterhand”. Men felet ligger kvar och kommer att fortplantas vidare.

Ska läsare, lyssnare och tittare korrigera mediers felaktigheter?

I förrgår antydde jag att ämnet ”korrekturläsning i efterhand” skulle tas upp. Egentligen är detta så upprörande att jag gått runt och kraftsamlat – samlat kraft, sa vi förr – för att någorlunda kunna beskriva kärnan i ett gigantiskt problem.

Visst har papperstidningar avdelningar som ”Vi rättar”, men detta ska handla om digitala nyhetssidor eftersom de har större inflytande över fler läsare än den gamla sortens blaskor.

Det började med att många tidningar bad läsarna om hjälp: ”Rapportera in felaktigheter till oss”. Där vacklade det förr så omhuldade (jag vet att den frasen återkommer i bloggen!) trovärdighetsbegreppet. Första gången jag läste en sådan bön, tänkte jag: Jahapp, där rök den trovärdighet de brukar beskriva som punkt ett i sin verksamhet!

Förstå nu detta på rätt sätt: Det är klart att fel kan smyga sig in. De kan också smyga sig ut, vet jag som gammal korrekturläsare. Vi missade naturligtvis ett och annat. Men grundtanken var att en journalist först skulle återge en händelse/ett förlopp så nära den berömda sanningen som möjligt, objektivitet, brukade man tala om. Sen skulle en redigerare och korrekturläsare granska respektive ställa upp nyheten i fråga på en sida.

Vilken ordning detta skedde i efter att en artikel skrivits, varierade med olika framställningssätt. I den bästa av tider passerade texten följande: skribent, redigerare, korrekturläsare, om-/sidbrytare. Inalles fyra ställen där texten tittades på av olika yrkesgrupper och individer.

På nätet ser jag ofta felaktigheter, som bekant. Ibland korrigeras de i efterhand, ibland inte. Ofta åker de – kanske för evigt – ut i den digitala världen där de ligger kvar okorrigerade. Alla vet hur lätt ett fel ”sätter sig”. I den analoga och kroppsliga världen kan rykten ställa till det för folk. ”Ingen rök utan eld”, säger man, och vissa märks för livet av en lögn.

Slänger man ut felaktigheter i medier, hur digitala och därmed ”ändringsbara” de än må vara, går det så här: En person som läst något felaktigt återkommer sällan till samma text. Skadan är alltså skedd och man närmar sig, om än oavsiktligt, det som en i dagarna aktuell president brukar gasta om: fake news. Exempel i morgon.

Man ska sköta sig själv och skita i andra, men ibland är det svårt

Något mer om ”frukta” (se gårdagens epistel) och dess innebörder. Min far sa (oftare än vi andra orkade lyssna till): ”Frukta gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra”. Den senare delen av uttrycket är ett bra råd, med gudsfruktan är det en annan femma. Men om vi bortser från det rent andliga är ordet i sig, fruktan, intressant.

Det handlar inte om att man ska vara rädd för guden, även om många religioners gudar ofta uppfattats som straffande sådana. I Gamla Testamentet framstår inte de kristnas gud som enbart god, precis. Bortsett från det, denna slags fruktan ska nog förstås som ”vördnad”. Och detta ord är väl utrotningshotat i en värld som främst fostrat fram ett lättsamt sinnelag hos människorna. Förresten menade jag ”lättsinnig”.

Det är stor skillnaden på de två: ”Lättsam” innebär att man är glad och obekymrad av sig, medan "lättsinnig” beskriver en ansvarslös och obetänksam läggning/hållning. Samhällets behov av ord med skilda valörer är f ö stort. Dessa rader skrivs på ett tåg där en ung flicka i närheten talar i telefon: ”Jo, jag visar visst kärlek. Det är du som inte visar kärlek så som jag tycker att man ska visa kärlek. Nej, du visar inte alls kärlek, men jag visar kärlek”.

Det tar inte slut utan håller på och håller på. Måste lägga band på mig för att inte gå fram till henne och ge tips om fler ord till det som verkar vara ett gräl med en pojk- eller flickvän.

Utanför fönstret såg det bl a ut så här när vi människor inne i tåget satt böjda över våra skärmar

Folk ska "få sota för" sina dumheter - inte "betala ett pris" för dem

Under presidentvalsdebatten i USA lovade (eller hotade, snarare) Joe Biden att länder som eventuellt lägger sig i valresultatet ska ”få betala ett pris”. Just det här sändes i BBC och var naturligtvis inte översatt till svenska. Men eftersom jag blivit bra på att lukta mig till svenska idiomförluster (apropå vad saker kostar) så googlade jag uttrycket. Och ser att det används på svenska och ibland på ett sätt jag kallar fel.

Det kan finnas två möjliga översättningar av ”to pay a price” till svenska, beroende på innehållet. Antingen menas det alldeles konkreta, att ”ngt kommer att kosta (ngn) ngt”. Det kan också vara tänkt som hotelse och då blir det så här på svenska: ”det här ska hon få sota för”. Eller ”det här ska stå honom dyrt”.

Det obetänksamma översättandet av fasta uttryck, idiom, är ungefär som en droppsmitta (det går inte att låta bli dessa jämförelser…) och snart har vi inga egna kvar.

Till nästa exempel, en rubrik, i vanlig ordning:

Stopp för ovanligt varma vädret

Det här handlade helt enkelt om ett väderomslag, eller ett förmodat sådant i alla fall. Förr i världen (alltså för ett fåtal år sedan) hade en sådan rubrik lytt: ”Slut på det ovanligt varma vädret”. Det där ”stoppet” har blivit en verklig farsot (nu var jag där igen!) och kommit att ersätta ”stanna, sluta, upphöra” och säkert fler synonymer än så.

Jag har länge fruktat för det här

Ja, det var alltså ytterligare en rubrik. ”Fear for” översätts på svenska vanligen utan preposition, som i ”jag fruktar ingenting”. Den tidning rubriken stod i (nätversionen) hade lite senare tagit bort för-et. Korrekturläsning i efterhand, m a o. Om det finns mer att säga.

PS Det heter däremot "han fruktade för sitt liv". Det går inte att säga "han var rädd för sitt liv" för då blir innebörden en annan. En rätt besynnerlig en, dessutom

En lallare tar sig vatten över huvud och följer magkänslan

Ibland tar man sig vatten över huvudet. Eller vad fan vet jag, man kanske tar sig ”vatten på huvudet” eller ”vatten på huvud”. Läsaren skakar på (eller med) sitt huvud och tänker: ”Nu har sbråkmakaren fått nippran”. Nja, jag vill bara fästa uppmärksamheten på att vi (ännu) lite till mans är rätt säkra på vilket pronomen vi ska använda i olika sammanställningar, fraser, eller vad man vill kalla det.

Av gårdagens sist nämnda exempelmeningar var den ena ”hennes skilsmässa med NN”. En svensk säger väl rimligen ”hennes skilsmässa från”? I prepositionen med ligger en stark betydelse av vad det är frågan om. Tar man bara ord som börjar på ”med-” blir innebörden tydlig: ”medverkan, medarbetare, medföljande”. Från har en annan grundbetydelse där ”rörelsen” s a s går åt andra hållet: ”frånstötande, frånvarande, frånkoppla”.

Det här exemplet (med med) kan man inte skylla på engelska, tänker den filosofiskt lagde, för det skulle kunna sägas som på svenska: ”her divorce from NN”.

Den andra meningen från gårdagen, däremot, är en annan historia. Exemplet löd ”…trots att alla åtta föreställningar är utsålda”. Har letat som en galning efter rätt grammatisk beskrivning för detta dilemma, så det är bäst att vara självsvåldig och följa den berömda magkänsla som ibland visar rätt. Jag vill nog hävda att det ska heta ”…trots att alla åtta föreställningarna är utsålda”, med bestämd form på substantivet. Däremot skulle man givetvis säga ”man kan nu köpa biljetter till Teaterns alla åtta föreställningar”. Jag misstänker att engelskan inte har med bestämda artikeln ”the”, utan att det i båda fallen skulle heta ”all eight shows”.

Det grammatiska, som sagt, hm, hm. Men inte skulle en modersmålstalande svensk säga ”alla fyra pojkar har kommit”? Eller ”alla fem bilar är nu parkerade på gården”?

På goda grunder och inte enbart av konspirationsteoretiska skäl tror jag att den engelska grammatiken påverkar den svenska på ett djupare plan än ”ytspråkligt”, som språkforskare brukar säga. Men nu är jag ingen forskare utan bara en lallare.

Vi kan inte låta det här problemkomplexet* landa på individnivå

Det är inte konstigt att vi alla pratar ett mer eller mindre halvt språk. Kan man säga så, förresten – mer eller mindre halvt? Det går hur som helst inte att låta denna diskussion landa på individnivå, den är tecken på ett systemfel. För att vara jättetydlig nu, och häng med här: den förra meningen skrevs på ett sånt där manierat språk som är förhärskande i samhället. 

Vi kan inte värja oss. Systemfelet tar över. Och med systemfel avser jag att vi alla talar varsitt främmande språk. I en värld som hyllar kommunikation, är inte det ironiskt? Jag har block liggande här och där, pappersblock, och skriver ner sådant jag hör eller läser. Det här sker utan åtskillnad i gravhetsgrad – allt är av karaktären att det avviker från det språk jag lärt mig tala samt arbetat med och på.

Denna blogg skrivs mer av förtvivlan än ilska. Det låter naturligtvis argt emellanåt. Jag ser mig inte som en språkpolis, snarare då språkvårdare. Men med de mer officiella, ”riktiga”, utövarna av språkvård har jag påfallande lite gemensamt. Så kan det gå i en individualiserad värld.

En snabb blick på det block som ligger bredvid den stationära datorn: här finns två nerkrafsade meningar. De hör till bevisen på att en annan grammatik tagit över svenska språket. Och jovisst, det här ser så litet och oförargligt ut, taget exempel för exempel. Men det kommer att innebära problem för dem som ska formulera framtidens regler för svenskan. De senare kommer nämligen att få bytas ut ständigt. De förra också. 

Här är meningarna: ”trots att alla åtta föreställningar är utsålda” och ”hennes skilsmässa med NN”. Låter inte så farligt, eller hur?


*Har inte hört ordet ”problemkomplex” användas på länge, förresten

Du skall icke avvika från vare sig färdplan, resa eller rätt utseende

Knappt har man hunnit smälta överanvändningen av ordet ”resa” för i stort sett allt som kan hända en människa (”min sjukdom var en resa, hans skilsmässa var en resa, sportframgången” likaså, för att inte tala om ”hela livsresan”!) innan ett liknande dyker upp: ”färdplaner”. För den som tror sig veta innebörden kan jag berätta att det finns ”färdplaner för fossilfri konkurrenskraft, färdplan för klimatneutral betong, strategisk färdplan för Skåne”. Plus fler färdplaner.

Själv befinner jag mig på en ständig språkresa som går enligt en uttråkande färdplan. Varför använder politiker, forskare, byråkrater - ja, alla möjliga – ett sånt töntspråk? I går citerade jag en gubbe som sa att man bör ”konkretisera sin målbild”. Han tillade att ”planerna (färdplanerna, får man tro) är viktiga för att skapa incitament”.

Sånt här babbel är inte fackspråk. Sådana är hederliga, men det här är en blandning av översättnings- och byråkratsvenska. Och där ingår de tjatiga ”vi går ut med det här” och ”vi går in med det där” och ”vi går fram med ett tredje”. Jag skiter i om folk går, sitter (”vi ska sitta ner och tala om detta”) eller springer, jag vet att det finns ett tydligare sätt att tala på.

Tänk om vi alla snart kommer att använda samma torra, opersonliga språk? Den mångfald man annars säger sig värna kommer inte att inbegripa språket som redan är gravt strömlinjeformat. Individuella avvikelser är utrotningshotade.

Emellanåt känner man sig föranlåten att citera Egon Kjerrman

"Man måste konkretisera sin målbild", sa en gubbe i radion, och jag tänkte: kör i vind! Här är en. Mina målbilder kommer nästan alltid från baktiden (den tid som var före nuet och framtiden). På radion hördes också en annan gubbe som var expeditionsföreståndare (fråga inget om den titeln, Wikipedia sa att den betyder ”en person som förestår en expedition”) för Melinska stenografförbundet.

Detta är en är ”en ideell förening med uppgift att vårda det svenska stenografisystem som skapades av Olof W. Melin”. Konsten att stenografera är en av de mänskliga kunskaper som är utdöende och eftersom det finns en hel del gamla texter nedtecknade med denna skrift finns det anledning att bli bekymrad. Även för den saken. 

Expeditionsföreståndaren beskrev stenograferandet samt konsten att sedan tolka texten som något mycket komplicerat. Det gäller att ”översätta” talat språk till ett skrivet för att andra ska kunna ta del av vad som sagts (i politiska sammanhang, domstolar etc). Då måste det skrivas i ”långskrift” som stenograferna kalla det vi andra dödliga åstadkommer (jag här, t ex).

Och här kommer vi in på det talade språk som ofta är ofullständigt och inte borde klagas på. Eller skrivas om i denna blogg som exempel på horrörer. Jag gör det ändå trots att bjälken och grandet från bibeln är städse närvarande!

Detta ljöd ej ur radion utan tv-n: ”Vi ska säkerställa att våra nät är säkra”. Citerar härvid även Egon Kjerrman: ”Blablablablablablablabla”.

Och den här: "Polisen kommunicerar att han fängslats”. Jag ska översätta i den händelse någon inte hajar: ”Polisen säger att han fängslats”

Något om bloggar, poddar och vloggar samt appar och natttuppar

I min närhet finns en yngre person som skrattar åt ordet blogg. Det är ”såååå 2013” eller nåt liknande som ungdomen kan säga utan att inse hur många andra år det fanns dessförinnan. Med detta menar jag bara att det för några av oss inte låter så oerhört länge sen. Det är svårt att se det som att man är hopplöst kvar i gamla tider när det gått fem, tio år sådär.

 

”Ingen läser väl bloggar längre, eller skriver dem", sa den här ungdomen ifråga, och tipsade mig om en podd. Jag är så gammal att jag känner folk som skrattar – eller gråter – när de hör ord som podd, blogg, vlogg och app. En av bloggens informanter illvrålar av det sistnämnda: ”Jag vill inte ha nån JÄVLA app”, kan han skrika, när någon påstår det vara nödvändigt.

Men det var inte dagens ämne, även om generationsglappet (jag säger aldrig ”gap”, för det finns en massa svenska ord för det engelska ”gap” – gäpp – som blivit gängse uttryck för klyfta, glapp m fl) kommer att dyka upp igen.

Ungdomen tipsade om en podd och ett ämne som skulle öka min fördomsfrihet och minska min inskränkthet. Vi struntar i ämnet, men hur fanken tror folk (det var inte purunga människor som samtalade) att de ska nå fler lyssnare än dem som tycker att saker är ”sååå 2013” när de talar ett språk som kräver en märklig flerspråkighet.

Under loppet av några minuter pratade podddeltagarna om att någon skulle ”outas”, en annan ”bustas” och att något var ”outlandish”. Jag klarar det här språket än så länge, bl a beroende på alla ungdomar i närheten som tvingar mig. Men har man inte såna runt sig så blir det mesta outlandish, vill jag lova!

”Outas” är, skulle jag säga, ”avslöjas”. Uttalet blir ”autas”. Än värre är ”bustas” vilket låter som ”bastas”. Betydelsen (i det här fallet) är ”gripen” (av polis). ”Outlandish”, slutligen, betyder ”främmande, bisarr” och är (tror jag utan att kolla) släkt med vårt ord ”utländsk”, vilket varit fel att säga just i sammanhanget. Vinner gör engelskan, utspritsad lite random över svenskan .

PS De tre d-na i "podddeltagarna" är avsiktligt för att påmina om Pekka Langers påhitt Natttuppen, sååå 1954

Den som ser om sitt hus kanske inte nödvändigtvis ser efter det

I går nämndes den braiga sidan ”Om svenska” och på den skriver Adam om partikelverb, dessa företeelser som äger såväl litenhet som stor betydelse: ”Partikeln är oftast ett adverb som uttrycker riktning, till exempel upp eller bort, eller en preposition, till exempel på eller av. När ett partikellöst verb blir ett partikelverb, händer två viktiga saker: Betydelsen förändras: Partikelverbet får alltid en annan betydelse än det verbet utan partikel. Ibland är skillnaden liten och förutsägbar”. Som exempel ges skicka och skicka upp (skicka i riktning uppåt).

”Men”, skriver Adam vidare, ”ofta ändras betydelsen mycket mer och på ett oförutsägbart sätt”. Här ger han exemplen hoppa som i ”Barnen hoppar på sängen” och hoppa på (i betydelsen attackera), som i ”Mördaren hoppade på offret”.

Man måste alltså lära sig partikelverbens betydelse utantill. Dessutom förändras betoningen på så vis att verben – vanligen betonade – ihop med en partikel blir obetonade men partikeln betonad. Man säger ”han klär sig” med betonat verb, men ”han klär på sig” där partikeln betonas. På såna här små detaljer kan man höra om en person med en i övrigt perfekt svenska inte är modersmålstalare.

Beträffande alla dessa pytteord ihop med ett verb – är vi alla överens om vad dessa fraser får för betydelse? Följande mening läste jag i en tidning (det gällde coronarestriktioner i tyska förbundsländer): ”Man gör olika bedömningar, alla ser efter sitt eget hus”. 

”Ser efter” är väl ändå fel, tänkte jag (återger här bara min inre monolog, jag påstår mig inte vara hundraprocentigt säker på saken) Det heter väl ”se om” sitt hus? Har inte ”se efter” mer konkret innebörd? Vanligen ser man inte heller efter hus utan snarare nåns barn eller katt. Jo, man kan se efter ett hus eller en lägenhet om ägaren är borta.

Jag tror även att man kan ”se efter” i betydelsen sköta underhållet av huset. ”Se om sitt hus” är ett bildligt uttryck som inte alls behöver handla om hus.

Kanske är klä ner sig inte något att hänga upp sig på. Men…

Folks minne är ungefär som allt annat: olika för varje individ. Mitt är också olika och i sanning inte så vidare värst, men mitt specialintresse har gjort att jag minns första gången jag hört eller läst något (för mig) avvikande. Så t ex när en numera mycket uppburen morgontidningsjournalist använde begreppet ”klä ner sig”.

Det verkar ha hamnat i var mans mun, men jag skulle kunna sätta en stor summa pengar på att det inte har så många år på nacken. Men visst inser jag vitsen: man klär ju upp sig. Och på sig och om sig och ut sig. Man kan även klä in saker. Jodå, men jag kommer aldrig att säga ”klä ner” utan hitta på nåt annat. Tragiskt tjurskallig.

Men partikelverb, som det handlar om, är en favorit. På bloggen har man kunnat följa vreden över alla verb med upp. Och vad gäller ner så har vi ”stänga ner” som också har en partikel för mycket. Stänga betyder stänga! Däremot är lattjo nog ”stänga till” en annan femma.

Sånt här finlir kan alla med svenska som modersmål (eller de som har ett annat modersmål och lärt sig svenska som små barn eller gjort ett jättejobb!). Vill man ändå läsa om de här små prepositionerna och adverben som tillsamman med ett verb bildar det som kallas partikelverb (rättvist nog) så finns en sida (utan dekorationer och bjäfs och flört). Den heter ”Om svenska” (bara det) och skrivs av en som heter Adam samt kommer att citeras från i nästa inlägg.

Just nu håller vissa komplikationer med Word få mig att vilja ge upp, lägga av, sticka i väg, fly bort och törna in (det sista skrev jag bara för att det låter kul). Men här ska hängas i.

Det är inte alltid språkjox som sätter flest myror i ens huvud

Jolmiga allegorier är inte min tekopp. Min tekopp borde kanske inte heller vara min tekopp, snodd som frasen är från engelska (”not my cup of tea”). Men ibland ändrar man sig – eller nöts ner – och plötsligt använder man ett språk man inte är van vid. Tekoppen låter jag vara, den är noterad i Svenskt språkbruk (2003), ett verk som (tror jag) inte förhastar sig.

Till allegorin om att vara störtsäker och måsta ändra sig. Det gäller inte språkliga ting utan uppfattningar/åsikter av diverse slag jag fått syna mer i sömmarna alternativt rucka på. Förresten är denna berättelse mer en fabel, fast inte med djur. Här har växter huvudrollen.

Bakom Solanum syns jordgubben Korona

I våras noterade jag en knopp (eller grodd, vet inte det korrekta ordet!) på en bit ingefära. Ner med den i en kruka och ut på balkongen. Den som inte tidigare odlat ingefära går givetvis och spanar ivrigt efter livstecken. Och de kom, blad började växa ut och upp.

Tiden gick och bladen blev märkligt lika en annan växts. Men ni vet ju den nutida sloganen (hm, slogan i bestämd form tar emot att skriva, men tycks gängse) ”vi gillar olika”! Den fick mig att avvakta ytterligare, vem är jag att ha åsikt om hur ingefärans blad ska se ut? 

 
Mer tid gick tills faktum syntes hängande från stjälkarna. Och inte var det ingefära, som f ö inte växer så. Jag påmindes om ett uttryck (nämnt i bloggen 13/2 20202). Det är engelskt och lyder ”the more sure you are, the more wrong you can be” (tillskrivs Ashleigh Brilliant, född 1933) 

Varför det kom upp en växt av släktet Solanum när jag planterat en av släktet Zingiber får jag aldrig veta.

Ibland blir den här bloggen bara till pretentiöst satans babbel

Nu är inte undertecknad någon direkt språkhistoriker, men en hum om språket under den egna levnadstiden får man ändå säga sig ha. Och utan att ha helt på fötter vill jag påstå att det nu tycks som om det administrativa språk (”byråkratspråk”) vi pådyvlades före och under Hansatiden (tyska) nu ersatts av ett byråkratspråk från, framför allt, Nordamerika.

Den där ”avvikelsen” som tjatats om ett par dar i bloggen har, säger en bestämd känsla i mitt inre, engelsk påverkan. Nu är ordet ”avvikelse” med all säkerhet släkt med tyskans ”abweichen, men det är ändå konstigt att när ett begrepp så plötsligt (?) uppträder så ymnigt förekommande som ”avvikelse”, då inte istället blir (exempelvis) något av orden ”olikhet, skillnad, undantag” (synonyma med ”avvikelse”).

Här är nu lite språkhistorisk konspirationsteori: Engelska ”deviation” (av verbet ”deviera” med latinskt ursprung) har i svenska vanligen getts synonymen ”avvikelse”. Det tycks som om detta engelska ”deviation” blivit ett av de ord informationsteknologin inte bara fött utan också behandlat som gunstling. Då blir automatiskt den svenska, lika gynnade, varianten ”avvikelse” förhärskande. Annars vete sjutton var alla "avvikelser" plötsligt kommer ifrån. 

Och då är det inte konstigt om vissa tycker att ”avvikelse” är nysvenska och betyder ”avlidna i covid 19” – se gårdagens lika oerhört intressanta inlägg som det du just läst! (Jag tycker f ö inte att man ska vända sig till läsaren på det sättet. Vet ju inte ens om jag är ”du” med dig!)

Här kommer ytterligare ett inlägg som handlar om avvikelser

Och då avses begreppet ”avvikelser”, som diskuterades i går.

Är det nåt man får slängt i plytet när man är jag så är det frasen ”språk förändras” (sen brukar den som säger så tillägga ”över tid”, vilket är översättningssvenska och betyder ”med tiden”).

Jodå. Det ska gudarna veta. Det gäller inte bara individers språk i största allmänhet utan även vissa yrkesgruppers och som ofta skiljer sig från det folk i största allmänhet talar. I ett nyhetsprogram häromdagen blev det smärtsamt tydligt hur ett ord som ”avvikelse” uppfattades olika. En tidningsreporter som granskat vad som i våras skedde med covid-19-sjuka från äldreboenden diskuterade med en chefläkare. Den senare sa att ”det skett avvikelser” beträffande bedömningen av hur de sjuka skulle vårdas.

Då tog tv-journalisten till orda och sa, ganska skarpt, ”avvikelser talar du om, men NN (den kritiserande reportern) talar om människor som dött”.

Det var så att säga pudelns kärna. Tittaren/lyssnaren fick på ett tydligt sätt erfara hur ett jobbspråk, en jargong, om man så vill, lät otäckt cyniskt. På samma sätt reagerar många inför ”brukare, ”kunder”, m fl ord som betecknar människor.

I dessa sammanhang vore det önskvärt med en tolk som förklarade för dem som verkar inta helt motsatta åsikter vad begrepp, beteckningar och glosor egentligen står för. Jag är vanligen själv den som skriver (eller skriker) om byråkrat- och jargongord, men vill påminna om att de som använder dem kanske inte är onda.

Många sådana ”yrkesspråk” kan låta oerhört illa när de hamnar utanför skråets väggar.

Vad ska man kalla sådant som inte är riktigt som det ska?

Ibland blir rätt simpla (och med det menar jag enkla) begrepp plötsligt svåra att handskas med. Ett ord som ”avvikelse” har dykt upp allt oftare, i alla fall i min närhet . Mest frapperande var häromdagen när jag hörde en mor säga om sitt barn att detta inte var så noga med att notera ”avvikelser” i skolschemat. ”Och vilken kamrersutbildning går din 12-åring i?”, tänkte jag fråga. För det som avsågs just i det här sammanhanget var ”ändringar”.  

Varje gång man sätter sig att fördjupa sin kunskap om ord och begrepp som bytts mot något annat (ja, som man själv anser, alltså), kan det kännas som om man legat på havets botten och fiskats upp och in i en annan värld.

Och i sanningens namn var denna avvikelse inte den första. Ordet har flugit omkring en tid och framför allt använts som term i vården. Felbehandlingar, vårdskador och andra misstag, ja, t o m sådant som skulle kunna bli till felbehandling och andra misstag, kallas inom vården för ”avvikelser”.

I Vårdhandboken (som "säkerställer god och säker vård på lika villkor") står att läsa om ”avvikelsehantering”. Det innebär bland annat att man för in avvikelserna i en så kallad avvikelserapport som "bör skrivas så snabbt som möjligt i ett avvikelserapporteringssystem". 

Mer i morgon om språket hos en yrkesgrupp som vården (i detta fall). Och yrkesgrupp heter nog förresten ”profession” idag. Det kommer att behövas tolkar, tro mig, tolkar som kan översätta äldre och nyare svenska åt bägge håll där det behövs.

Undringar: Har man en fru för någon och dör man med covid 19?

Småord som prepositioner och adverb är knepiga. Ibland känner man sig osäker och skulle lika gärna kunna säga det ena som det andra. Men tänker man då efter (vilket inte alltid gagnar en, märkligt nog) kan man få mycket starka känslor av att ett innehåll i en mening ändras på ett kraftfullt sätt enbart beroende på (av?) ett litet ord.

Roade mig en bra stund med en mening ur en blaska: ”Jag måste ju ha en fru för mina barn”. En fru för mina barn? Säger man så? Men man säger ju knappast ”en fru till mina barn”? Ta meningen ”en mamma till mina barn” – den skulle låta bra. Fast det kanske handlade om någon som hade barn vars mor var frånvarande. Jag minns sällan sammanhangen, utan samlar på utsagor som låter konstiga. Ska man ha kvar ”för” får man skriva om: ”Jag måste ju ha en fru för mina barns skull”. Men låter DET riktigt klokt? Ja, sådär förlöper dagarna. 

”Mer än 100.000 döda med covid-19 i Indien”, stod det någon annanstans och jag tänkte genast ”iiiii covid 19, inte med”. Jag vet att det finns en betydelseskillnad beträffande ”med” kontra ”i”, men just i dag är hjärnan oskarpare än vanligt så det tar slut här..

Däremot är följande, hämtat från en textremsa (en s k undertext), fel. Fel, fel. Det stod ”jag vill inte vara omkring honom” som översättning till engelska ”I don’t want to be around him”. Visserligen finns det folk som känns som en flugsvärm, men meningen bör lyda något i stil med ”jag vill inte vara i hans närhet.

Den välmående måste inte nödvändigtvis må bra

Det blir automatiskt så att man påverkas språkligt när man arbetar i ett annat språkområde. Men det är ju inget nytt, journalister har arbetat i andra länder förr. Det som nu tycks ske är att man inte längre vaktar på att försöka bevara det svenska språket i någon högre grad.

Det var den vanliga inledningen till det vanliga gnället. Nu till saken.

Så här sa en tv-journalist angående Donald Trumps hälsa: ”Presidenten mår extremt väl”. Numera kanske det är fler svenskar som mår ”väl” än ”bra”, men själv skulle jag nog ha sagt ”bra” istället för ”väl”. Och ”mycket” eller, i ett exalterat tillstånd, ”fantastiskt” i stället för "extremt". Journalistens mening får man nog gissa är yttrad på språket ”översättningssvenska”.

Nämnde presidents hälsotillstånd får figurera även i nästa exempel, och då handlar det just om ordet ”nästa”. Följande, å sin sida, är en tidningsrubrik.

Trumps stabschef: Nästa 48 timmarna blir kritiska

Såvitt jag begriper säger en engelskspråkig ”next 48 hours” medan en svenskspråkig säger ”de närmaste 48 timmarna”. Nu är vi inne på det där med idiom igen. Och just denna särprägel som alla språk uppvisar är det som nutidsmänniskan sparkar bort. Det är extremt tråkigt.

Hur kan man förväxla en sjö med en transportarbetare?

Det finns ord vars nya betydelser man har svårt att acceptera. Ja, detta gäller uppenbarligen inte alla, hos en del är beredvilligheten stor. Själv har jag, som den enkla människa jag är, svårt med det mycket använda ordet ”leverera”. Jag förstår bara begreppet i den mycket konkreta betydelsen ”avlämna (varor eller resultat), verkställa en leverans, utföra en leverantörs uppgifter” (Wikipedia).

Det moderna (tja, det har säkert ett par decennier på nacken) ”leverera” som används om idrottare, artister och konstnärer tycker jag inte om. Meningen ”Justin Bieber ”levererade” skajpar i ens inre en bild av sångaren klädd som en i Stadsbudskåren med deras flådiga skärmmössor. Om de nu ännu levererar ett och annat – det vet jag ju förresten inget om. Men det finns många andra och nyare transportföretag.

Jag såg i alla fall en annons (i en östgötatidning) där man ville värva fiskeintresserad ungdom. En bild visade en man som höll upp en jättestor gädda. Bildtexten löd: ”Roxen (sjö) levererar”. Nu kan man tycka att den som inte begriper vad som menas är dum i huvudet.

Det kan givetvis ligga något i det. Men det kan också vara så att vederbörande har en väldigt gammal – och bestämd – känsla av vad ordet innebär. Det är då en gädda aldrig kan fås att se ut som något en transportarbetare överlämnat. I alla fall inte oinslagen.

När man anstränger sig för att låta prydlig blir det lätt fel

Det är inte alla som bryr sig så mycket om språket. I alla fall inte så intensivt som somliga. Och dessa kan framstå som petiga. Som jag själv t ex. Ofta blir det på det viset med språkliga fel, alltså det vi petiga anser vara fel, att det också låter lite kul. Så läste jag häromdagen om en ung person som sökte bostad och formulerade sig så här: ”Välstädad student söker lägenhet”.

Förmodligen var studenten medveten om att man kan säga ”hon är en mycket städad person”. Vill man då ta i och betona hur in i bänken skötsam man är så kanske det ligger nära till hands att klämma dit ett ”väl-” som förstärkningsord.

Men ett språk går sina egna vägar och i just svenska är det av gammal hävd så att människor inte är välstädade, hur ordentliga de än är. Det kan däremot lägenheten bli, och särskilt om en städad person flyttar in i den. Den välstädade studenten, däremot, får en att se framför sig en bild av hur mamman (eller pappan, nu ska vi inte vara såna) stått och dammat av samt putsat upp studenten innan denne/denna for iväg till sin studieort.  

Det finns måtta på hur gamla ord man ska börja återanvända

I dag blir det mest citat från andra! På Svenska Akademiens hemsida förklaras skillnaden mellan de två mest kända ordböckerna: ”SAOB, är en omfångsrik historisk ordbok över svenska språket från 1521 till våra dagar och innehåller ca 490 000 ord.” En diger sak, m a o, och ännu inte färdigskriven. Den kortare SAOL, å sin sida, är ”en koncentrerad ordlista med en begränsad mängd ordförklaringar i ett band och innehåller ca 126 000 ord.”

När den uppdateras försvinner många ord och på hemsidan står det som undertecknad ibland känner av: ”En del av oss kanske saknar dessa vanligen ålderdomliga ord. Det bör då sägas att SAOL i första hand ska vara en ordlista över det levande svenska ordförrådet.”

Med detta sagt fortsätter nu beskrivningen av vad en ”husfru” (gårdagens inlägg) är (Ur SAOB): ”1) (numera föga brukligt) matmoder, ’fru i huset’, värdinna” Belägg finns från 1538, 1898 och 1905. ”2) (ngns) maka (eller änka), fru; urspr. om mycket högtstående persons gemål”. Beläggen här är från 1527, 1636 och 1864. ”3) (gift eller ogift) kvinna som (på större slott o. d.) har uppsikt över silver, linneförråd o. övriga husgeråd.” Ja, och så en massa gamla belägg.

Och så kommer vi till betydelsen av den ”huskvinna” som nämndes i går: ”backstugusitterska” är det första. Från 1550 är citatet ”En ’husqvinna’ skattade för sin enda ko”. Fler citat: ”En ringa husqvinnas .. son af oäkta börd.” En annan betydelse är ”kvinna som ngn har i sitt hus; särsk. om hustru l. hushållerska.” Till detta fogades ett exempel från1653.

Förtjust i många gamla, för att inte säga åldriga, ord, får jag nog tillstå att min gräns går husfruar och huskvinnor.

Vilka är de – husmödrarna, husfruarna och huskvinnorna?

Husmodern förbereder en körsbärssoppa

Nu bar det sig inte bättre än att ett kombinerat etablissemang (restaurang plus spa) annonserade om ledig plats för en ”husfru”. 

Man vill, ty så bjuder ordet självt, utbrista: ”Vafalls?”

Låt oss grubbla en smula över denna titel. Det tycks vimla av olika slags husdamer i vår samtid. Några av dem har nog med engelska beteckningar att göra. Ta t ex alla dessa tv-program i vilka man får följa livet (?) hos diverse housewives. De ser inte riktigt ut som hemmafruarna på min gata i barndomens halvstora stad på 50- och 60-talen, men en mängd lexikon (av olika åldrar) tycks vara överens, engelska housewife betyder på svenska hemmafru.

För ett par år sen rörde en ung kvinnlig journalist om i hushållsgrytorna genom att deklarera att hon ville vara ”huskvinna”. Nu börjar det bli knepigt. Själv har jag nog aldrig varit att betrakta som hemmafru på det sätt jag tolkar ordet, däremot har jag varit huskvinna eftersom jag varit en kvinna i ett hus. Ja, lägenhet, då, men det får finnas måtta på alla dessa ord. Tänker inte introducera ordet lägenhetskvinna dessutom.

Men hur kommer husfrun in i det hela, och vilken typ av hus kommer hon in i? Vi får slå i historiska ordboken SAOB. Det kan inte ha undgått någon att sbråkbloggaren brukar yttra sig ironiskt om de ”språkvetare” som nyligen börjat kasta sig över SAOB. Detta i akt och mening att legitimera åldriga uttryck: ”Titta, de har ju funnits i svenskan, så det är bara att använda dem!” Det är klart att det finns en poäng i detta, men ”språkvetarna” går till överdrift. Svenska Akademien har på sin hemsida en rubrik som lyder: ”SAOB är inte SAOL”. Mer om dessa båda i morgon, liksom om husfrun.

Vågat se japansk kultur som enbart finstämd, men var är den det?

När man minns gamla sånger man inte förstått ett ord av (se gårdagens inlägg), kommer man osökt att tänka på Kyu Sakamoto, eller 坂本 九, som han själv skulle ha sagt, och hans hit Sukiyaki. Vi sjöng ”na-ki-ta na-ko-bo re- ka-de oh-oh-oh-oh” (min egen transkription, d v s en bra bit från verklighetens). Låten heter som en maträtt, och kommer likt de i gårdagsinlägget (som sagt) också från 60-talets början.

Här är textens ”kärna” i engelsk översättning: ”I look up when I walk, so that the tears won't fall/Remembering those spring days, but I am all alone tonight/…/Happiness lies beyond the clouds, happiness lies above the sky/Sadness lies in the shadow of the stars, sadness lurks in the shadow of the moon” 

Nu vore det förstås lite vågat att påstå att den japanska kulturen är alltigenom förfinad. Ser man från sitt eget geografiska och kulturella håll tycks mycket i Nippon utgöra en blandning av körsbärsblom, våld och fulsex.

Men jämför man just denna låt med han som ”är en sucker for love” och Putti Putti (beskrivna igår) så består Sukiyaki av ren centrallyrik.

Inget smetigt love-larv här inte. Texten kan påminna om finstämdheten hos svenska filmer från förr: När det hettade till mellan ett kärlekspar drog sig kameran långsamt ut genom tyllgardinen och upp bland molnen. Tittaren, läsaren eller lyssnaren fick fylla i resten själv. Det är en diskretion man kan sakna den dag som i dag är.

Putti Putti sjöngs på ett språk som i dag är snabbt (!) utdöende

Musiken till gympass väljs ofta av ledare som är sisådär ett halvt sekel yngre än man själv. Häromdagen stod vi i gruppen och hoppade till refrängen ”jag är en sucker for love”. Ja, det är klart att sångaren är, han kan ju inte gärna sjunga ”jag är galen i kärlek”.

Det har länge varit så att svenskar hellre lyssnat på låtar som sjungits på engelska. När jag och kompisarna var små tyckte många av oss att inhemska texter var uröntiga. Vårens flickparad från 1963 gjorde oss redan som barn till feminister fast ordet knappt var uppfunnet: ”Våren gör sin debut och flickor slår ut/De kommer i långa rader/På gator och esplanader/…/Som fräschaste vårprimörer/till glädje för stans flanörer/Här kommer vårens flickparad/Som svampar i jorden dyker söta flickor opp/Och livet blir enkelt och festligt att leva/…/”

Klart man gladdes åt engelska texter som man då bara förstod en bråkdel av. De som talar engelska som förstaspråk (ca 380 miljoner), skäms de också ihjäl av töntiga låttexter?

På 60-talet var även låten Putti Putti poppis och man fattar sannerligen varför: ”O-a-e-o-a-e- uhuhuh, o-a-e-e-a-o- uhuhuh/Putti putti canihanie/Makukahecottoeh/Hameeha gogo/Hotatowahine/Twittyfunane ahoae/”

Jay Epae (1933-1994) kanske också skämdes, det var samma skit han sjöng, men vi slapp förstå eländet och härmade hans sång så gott det gick. Google translate kan inte översätta den låttext som ligger på nätet (och jag som just skrev), men den är förstås nedtecknad utan alla diakritiska tecken som finns i hawaiiska. Dock översätter GT utan protest min svenska mening ”jag är inte bra på hawaiiska” till ʻAʻole maikaʻi wau i ka ʻōlelo Hawaiʻi. Om det låter korrekt för en person från Hawaii vete förstås fåglarna.

På Wikipedia står om språket ifråga att det är hotat och "riskerar att dö ut". Som på andra håll har det "ersatts av engelska" och "används inte längre i det dagliga umgänget”. 

Detta utdöende språk har gett namn till den första delen i ordet Wikipedia. ”Wiki” är hawaiiska och betyder ”snabb”. Lägg märke till den brutala ironin i detta den som kan!

Man går nästan tvångsmässigt över ån efter vatten, tycks det

Hörde nån säga ”vi vill kommunicera detta” och tänkte att jag nog själv skulle ha sagt "tala om" eller  ”meddela detta”. Det intressanta i denna gigantiska ordutbytarrörelse är att det vanligen är ord som även är släkt med tyskan (den har vi påverkan av sen Hansatiden) som nu ersätts med ord från engelska. I SAOB, som språkvetare brukar hänvisa till, ges för ”kommunikation” som första alternativ ”deltaga i nattvardsfirande”. 

Ordets ursprung är latinska communicare som betyder ”göra ngt gemensamt, meddela ngn ngt, få del av ngt, rådpläga m m. Och se, där fanns även "meddela" med, det som på tyska heter ”mitteilen”. Man kan inte låta bli att undra varför det hela tiden ska gås över ån efter vatten, varför nya ord dras in fast det ofta dräller av inhemska synonymer.

Men det är väl inga trendsättande babblare i sociala (och andra) medier som tänker på sånt när de snortar i sig engelska.

Ur den digra samling exempel (med verbet ”kommunicera”) som kan googlas fram på ett par sekunder, finns det i ”Handledning elevhälsa” följande mening ”Att tillsammans diskutera vad vi vill kommunicera i olika lägen”. Det ni! Diskutera vad man vill kommunicera. Ja, för all del, det är väl vad som sker i denna sbråkblogg. Följande ur en annan blogg, i tidningen Resumé: 

En del företag ger sig ut på den här resan – att börja kommunicera på kundernas villkor eller att försöka städa i teknikspråket – utan att göra det grundläggande arbetet kring vilka de är, hur de ska kommunicera det och vilken image det kan tänkas skapa bland kunder, partners, leverantörer och omvärld.

Och i ett slags skolföretag sägs en anställd ha ”en förmåga att få det hon kommunicerar att låta enkelt och självklart”. Kanske skulle verbet ”säger” passa?

Det är många som gör programsystem körbara på data­maskin

You never walk alone! Så sant som det är sagt och sjunget. I en tidnings kommentarsfält där populasen får tycka till (om den följer vissa regler) skrev en medborgare: ”Den samlade journalistkårens plötsliga ovana att felaktigt använda ordet ’lämna’ när man menar ’avgå’. Detta driver mig till vansinne.” Kan inte annat än instämma. På svenska har man tidigare sagt vad det är man lämnar: skolan, lokalen, jobbet. Det är klart man fattar, men tar man väck ett språks idiom går mer än man begriper förlorat – tills ingen begriper NÅGOT. Det gäller alla språk!

En annan kommentar löd: ”Ett av mina hatord, är ’implementera’. Det är bara en floskel för viktigpettrar. Använd ’tillämpa’ eller ’genomföra’.” SAOL ger även ”förverkliga”, SO är ännu strikt och anser att ”implementera” betyder ”göra (programsystem) körbart på data­maskin”.

Jisses, så dan’t allt är, som man säger i mina krokar. Men det är klart, bästa läsare, att jag vet att det bara är att följa med i denna språkliga malström. Men vi är några som har vårt inre ordnat så att vi far illa om vi inte hoar, tjoar och vrålar.

Jag vill bara kommunicera* en sak till! För ett par veckor sedan slutade ett av sbråkbloggens inlägg ”Bara vänta på det!” Det var översättningssvenska som jag ibland använder för att förbereda er läsare på vad som komma skall. Frasen är egentligen engelsk: ”Just wait for it”. Här i landet har det hetat ”vänta bara, var beredd” eller andra svenska uttryckssätt.


*Detta ord, ”kommunicera”, kommer att dyka upp i morgondagens inlägg

💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻💻

Nä, dra mig på en liten kärra, tänkte jag vid åsynen av lastbilen

Stora ord kan irritera en, särskilt de storvulna, men även småord kan reta gallfeber på några av oss. Häromdagen korsade en stor lastbil min väg. På dess sida stod:

Logistik

Since 1952

Exakt så: ”Logistik” i liten stil – och på svenska – orden ”Since 1952” med mycket större bokstäver – på engelska! Varför inte ”Sedan 1952”? Eller om man nu prompt, som den nya naturlagen föreskriver, ska ha texten på engelska, varför inte då ”Logistics”?

Nästa upprörande småord kommer från en tidningsrubrik:

Sparexpertens råd: få inte panik över Trumps covid

Få panik över? I den prima boken Svenskt språkbruk där svenska meningskonstruktioner tas upp står ”få panik av”. Det heter säkert ”don’t panic over” på engelska. En annan konstruktion än vår ”få panik” alltså. Nu korsade en tanke min väg och den sa ilsket: ”Jamen låt oss då säga ’panikera’ då för sjutton, sno hela uttrycket och skriva ”panikera inte över …”

Jag trodde förstås att det var jag själv som liksom skämtade med detta ”panikera”. Nä, i den senaste SAOL finns ordet med. Det betyder ”gripas av panik”. Är det nån mer än jag som undrar över hur både svenska, engelska och översättningssvenska ska kunna rymmas i ordlistan? Visst ja, på nätet får det ju plats, det är bara att slå ihop vad fasen som helst. 

Intressant nog finns inte ”panikera” med i vare sig SO eller SAOB, hur många belägg än vissa språkmänniskor skulle önska fram ur gångna sekel.

Ett otyglat språk kan göra att Trumps fake news sprider sig

På stan råkade jag höra en mening som yttrades av en förbipasserande tonåring till en annan: ”Om nån skulle försöka tafsa upp min kompis slå klipper jag till den”. Det låter förstås fint och omhändertagande, men jag tvingade bort en kommentar som ville upp och ut: 1) ”Du kan väl först säga till tafsaren att låta bli” och 2) ”Varför säger du ’tafsa upp’?”

Men det går inte att bete sig så, sbråkbloggen får ta upprördheten. Det är väl bäst att ålägga alla svenskar att trycka in ett ”upp” efter vartenda satans uttalat verb! Vid närmare eftertanke har jag sett det romantiska uttrycket ”hångla upp”, det hör väl till den genre (uppvaktning) som likt språket verkar ha skiftat gestalt senaste decennierna.

Vi lämnar de kroppsliga verben och övergår till de mentala. Samma radioprogram som figurerade i gårdagens inlägg får ge material till dagens. SOM jag försökte förstå vad som menas på P1:s hemsida i en kort presentationstext till ett avsnitt häromdagen! Det står: ”Vi snackar även upp nattens ödesdigra debatt mellan Trump och Biden.”

”Vi snackar upp?” På nätet finns en massa ”snacka upp” för idrottsklubbar och lag (det verkar handla om att ”peppa”), där finns även föräldrar som vill ”snacka upp” barnens betyg. Och ”snacka upp” en tjej eller kille, antagligen en mildare form av ”tafsa upp”, kanske ”ragga upp”.

På ett ställe ges synonymen ”haussa”, ett gammalt fint börsord som enligt SAOL betyder ”driva upp priser el. kurser; driva upp förväntningar på, över­drivet berömma”. I amerikanska Merriam-Webster sägs ”talk up” betyda ”to discuss favorably”. Lexikonet ger två synonymer ytterligare: ”advocate, promote”. I SAOL finns verbet ”promota” (!) som betyder ”marknadsföra” eller ”främja” (de har länge varit svenska fungerande ord).

Så här kan man hålla på utan att fatta vad talk showen menar med att ”snacka upp” debatten mellan Trump och Biden. Jag vet att det låter hårt, men jag önskar sååååå att svenska gammelmedier använde ett språk som överensstämmer med vad man vill meddela. Om inte det lyckas blir det lätt fejknjos.

När man trodde att man sett hjulet uppfinnas en miljon gånger

Det händer att jag lyssnar på en s k talkshow i P1, en sån där med lite babbel om högt och lågt och som brukar ha gäster. Nu var det två stycken, varav en expert på ”bujo”. Slå upp det och svimma såsom jag av iksajtment! Den andre var psykolog, om man säger så. 

En del av oss använder baksidan av kuvert för dagsöversikten

Det handlade om hur man skriver listor på saker man ska göra. Tja, de har förstås ett namn, "att-göra-listor", efter den språkliga förebilden ”to-do-lists”. Men man bör skaffa ett bujo-kit, d v s skriv- och ritboxar med särskilda block, förvillande lika andra block och/eller almanackor, färgglada pennor och kanske nån linjal. Finns för alla plånböcker, som det heter.

Ja, där skriver man alltså upp sina sysslor som ska utföras. Man kan göra en årsöversikt över det man ska ha uträttat under året, liksom en månads-, vecko- och dagsdito (jag hoppas läsaren hänger med). 

Om det blivit ”punkter” kvar som man inte åtgärdat under dagen kan man, enligt experten, ”migrera dem, som vi säger i vår krets, till nästa dag”. Hon menade då bujo-kretsen, förstod jag. Med migrera avsågs nog ”flytta” punkter, sysslor, uppskrivna på en lista.

Psykologen berättade att bujo kan vara bra för ”att frigöra information i huvudet genom att placera ut på ett papper” samt att det är ”belönande att kryssa av saker på sin att-göra-lista”.

Själv ska jag på varje ledig yta skriva: "Försök behålla förståndet! Försök behålla förståndet!"