Det är fler som tycker att man inte ska bagatellisera språkfel

Hur ska man tänka när man sitter och skriver rakt ut i rymden utan att ha en aning om vem som läser? Och det gör inte enbart bloggare med ett fåtal läsare, utan alla de som överhuvudtaget talar/skriver till allmänheten. Det här brottas man med: Hur tydlig ska man vara? Vad ska man förvänta av lyssnaren/läsaren? (Detta kan man grubbla ihjäl sig över.) Skriver man folk på näsan? Hur snårigt och knepigt uttrycker man sig själv?

Med huvudet lutat i handen sitter jag och funderar på dessa frågor. Nä, egentligen försöker jag slippa den städning som inleddes alltför ambitiöst och därför står och stampar på ett ställe.

Man måste tänka sig läsaren som lite lik en själv. Annars hade jag i går berättat att det inte heter begå ”Mata Hari” utan ”harakiri”. Men då Sbråkbloggen saknar kommentarsmöjlighet får jag inget veta, en okunskap som känns betryggande. Så jag kör bara på och gläds åt dem som tänker på språket.

En av dessa är Rysslandsforskaren Gudrun Persson, vars Sommar-program är ovanligt givande. GP sa bl a: Språket/…/ kräver precision och ansträngning. Och fortsatte: Ordens valörer är betydelsebärande, det duger inte att bara säga ’"äsch, man förstår i alla fall vad som menas".

I samma andetag citerade hon författaren Sofi Oksanen, som i sin tur yttrat: ”Språket är tankens medel och när man möblerar om bland dess beståndsdelar förändras även sinnet.”

Med ett mycket fåtal hjärnceller kvar vill man helst begå Mata Hari

De av oss som tillbringat större delen av livet i en analog tillvaro sitter ofta med frågetecken skramlande runt i skallen. Vi fick inte miljoners biljoners tankar, åsikter och yttranden hällda över oss varje dag. Nu går det knappt att värja sig även om man ingår i världen bara med en liten del av sig.

I något mejl om nånting (här är vi specifika värre) ställdes en enkätliknande fråga: ”Besväras du av pollenallergi?” Av tre olika svar var ett NEJ. Jag svarade ”nej”, varvid ”resultatet” kom: ”Du verkar inte besväras av pollenallergi”.

Det är såna icke-grejer som får en att vilja begå Mata Hari, som min gamle chef brukade säga när han, som nutiden säger, "tappade det". Man kan också se en mening i tidningen om något som tjänar ”ett mycket fåtal människors intressen”. Nu blir det märkligt, är inte ett fåtal bara ett fåtal? Heter det inte ”mycket få” om man vill betona hur litet antalet är?

Det är inte "ett mycket fåtal” träffar på nätet av denna formulering, precis, och man kan börja tvivla på sig. Ens ålder är hög, det är värmebölja och hjärnan famlar – precis som språket utanför självt beter sig fumligt.

Bland bloggens informanter finns de som är mer informerade och vars egen grammatik sitter stadigare. En av dem, A, inte lika påverkad av värme och hög ålder, bekräftar att ”ett mycket fåtal” – givetvis –  inte går att säga. Än så länge, måste tilläggas. För det ligger uppenbarligen i pajplajnen eftersom universitet, riksdagen och medier skriver på det viset.

För den intresserade finns det många olika slags tecken i skyn

    
Volatilitet, ordet från igår, kommer nog att vara lika flyktigt som dess innebörd. Det tycks som om ord och begrepp måste bytas ut ungefär i takt med människornas mobiltelefoner och annat som åldras på ett par år.

Jag gillar inte det här. Har det framgått, möjligen? Även människor beter sig som mobilerna, de ger på liknande vis upp (”viker ner sig”, är nuvarande termen för "ge upp"). Mötte en jämnårig på gatan i går. Vi pratade om allt möjligt och jag framförde lite klagomål kring den nutida världens beskaffenhet.

”Vi är gamla, förstår du”, sa den jämnåriga till mig. Det är en konstig sak att säga, jag vet min exakta ålder och den är förhållandevis hög. ”Vi måste förstå att saker förändras”, fortsatte den jämnåriga, medan jag – som vanligt av den kommentaren – svimmade av leda.

Apropå förändring, tala med gubben (Herakleitos) som visste att man inte går ner i samma flod två gånger. Däremot finns floder av floskler som många går ner i gång på gång på gång.

För att vara rättvis: undertecknad är kanske inte rätt person att tala om upprepningar, det förekommer en del sådana i bloggen. Men det beror på att de tecken nämnda undertecknad ser i skyn är hemska och de handlar inte enbart om språkens långsamma borttynande.

Det finns f ö alla slags tecken i skyn att grubbla över. När fick t ex vimplar samma utseende som flaggan? Förr bestod de bara av ett blått och ett gult streck. Lugn. Det finns en ”lag om Sveriges flagga” och där står: ”Till försäljning förekommer även en vimpel med ett gult kors, men denna ska inte användas”. Aja baja, min hemkommun (eller den som köpt felvimplarna).

Mudogno, italienaren som sjöng om flyktig volatilitet redan 1958

”Han har vant sig vid volatiliteten”, stod det i bladet. Ett okänt ord för mig,  men det var även kryptoinvesterare, som artikeln visade sig handla om.

Domenico Mudogno, Wikipedia

Fast förresten: krypto? Nu ringer några klockor. I SAOB förklaras förleden krypto- så här: ”hemlig, lönnlig, fördold, förborgad”. Och visst har många av oss förr i tiden hört sådant som kryptofascist, kryptoanarkist, kryptogay – ord yttrade av människor med starka åsikter om andra. Och den här användbara (?) förleden är f ö släkt med krypta. Inte så förvånande när man vet det.

Så kryptoinvestering får vara, ska här investeras ska det inte ske i lönn! Nåväl, skakar man runt lite på ens huvud som har en mängd data i sig – fast osorterad – ringer det även minnesklockor av ”volatiliteten”. Det inte bara klingar, det sjunger. En gammal låt från 50-talet seglar upp ur det fördolda: ”Nel blu dipinto di blu”, sjungen av Domenico Mudogno (1928-1994). Mest kallades den ”Volare” (efter refrängen) ett ord som betyder ”flyga” på italienska (latin, och därmed säkert några till).

SAOB beskriver ”Volatilitet” som ”egenskapen att vara volatil (flyktig l. obeständig l. instabil; särsk. dels om (kemiskt) ämne o. d.: som (lätt) avdunstar l. förångas.” Det är som att beskriva den värld vi kommit att leva i.

Köttberg eller jätteproppen Orvar – mja, men inte ”boomers”!

Apropå tillväxt (begreppet togs upp i går), så är den betydande när det gäller engelska ord som stoppas in i svenska språket. Har lovat att inte uttala mig spydigt om medier och språkfolk, men konstatera faktum kan väl gå an? Ett pågående kvaddande av såväl ordförråd som grammatik är lika enerverande för mig att höra/se som för er att läsa om i denna blogg.

Nu sitter inte ens jag och antecknar i varje sekund, men ofta (senast i morse) häpnar jag över mängden inslängda engelska ord som vanligen har en svensk motsvarighet. Att förstå och acceptera det beteendet vore att ge upp. Basta.

Min engelska är ungefär medelgod, men jag vet (av erfarenhet från släkt och vänner) att många inte har ett uns av den ”dubbelspråkighet” som medier kräver. Ett från början viralt (spritt via nätet) fenomen, ordet ”boomer”, använt av en ung engelskspråkig politiker om den äldre generationen, återges ogenerat i svenska nyheter utan att förklaras.

Man bör kanske inte återuppliva Pär Nuders beteckning ”köttberget”, som låter sisådär. Men på samma sätt som ”boomers” kommit till – myntat av en ung journalist – har vi i Sverige haft uttrycket ”jätteproppen Orvar”. Det, eller något annat, borde väl kunna användas på svenska?

Vill man vara mer neutral och försiktig är ”efterkrigsgenerationen” ett lämpligt ordval. Eller bara ”äldre generationen”. F ö låter nog ”boomer” ovant för svenska öron som visserligen varit vana vid begreppet ”babyboom” som använts vid skiftande perioder. Så att som svensk dra slutsatsen att ”boomer” betecknar dem som föddes efter andra världskriget är inte glasklart.

Ska medierutan prut använda engelska glosor och därtill tillfälliga engelska modeord bör dessa översättas om nu nyhetsförmedlingen ska vara så tydlig, objektiv och förklarande som den själv brukar göra gällande. Medier påpekar gärna i tid och otid hur viktiga de är för demokratin. Vad säger alla BOOMERS om saken?

Lite socker i botten så går medicinen ner. Eller är salt bättre?

Ett par exempel, som de låter numera, ur vardagen, som den ser ut numera: Först ut något om tillväxten. Inte den i markerna som kanske avstannat av en värmechock. Nej, här gäller det den tillväxt som inte bara ska hålla oss vid liv utan göra oss rikare och således kuta snabbare mot branten. (Tänkte på klimatet och några andra petitesser.)

Wikipedia säger: ”Ekonomisk tillväxt – den relativa ökningen i något produktionsmått”. Ålrajt, tillväxt betyder ökning. Det gäller även tillväxt hos växter och djur. Och människor, får man förmoda. Fört är man är liten och sen växer man. Enkelt och banalt resonemang, anser läsaren.

Må så vara, men nu finns ett återkommande begrepp som får mig att ligga sömnlös på nätterna: ”den negativa tillväxten”. Jag vill inte blotta hur lite jag fattar, men var snäll och fundera över vad ”negativ tillväxt” egentligen är. Något i stil med de centimeter som försvinner i ens längd med åren? Men då är det väl knappast tillväxt, hur negativ den än är?

Det kommer mer. I en artikel skrev en journalist att man får ”ta det (vad ”det” nu var) med salt”. Vi sa förr ”en nypa salt”, men citatet kommer inte från ett recept utan en tidningsledare.

Och så var det Sommarprataren (P1-program) som skulle prestera en ”gråtfylld hyllning” till en förälder, vet en mängd tidningar att berätta. Jag känner till ”tårfylld” och ”gråtmild”, men gråtfylld var nytt för mig. Bäst att ta det med salt.

Spång och spänger, stång, -tong, tång och allehanda stänger

Bloggen är inte Facebook, inte heller håller den jämna steg med samtiden. Men i dag, på midsommarafton, görs ett undantag. En ung radiojournalist beskrev olika firanden över landet och, ett flertal gånger, ”midsommarstångar” som skulle ”sättas upp”. Ordet ”stång” har i svenskan så länge man minns haft pluralen ”stänger”. Man har även brukat ”resa” dem.

Däremot kan märkligt nog ”spång” heta antingen ”spångar” eller ”spänger” i flertal. I ett försök att under denna våldsamt varma dag försöka hitta anledningen till stång-stänger, gång-gångar, sång-sånger, tång-tänger och spång-spångar/spränger hittade jag en intressant sida, Skalman.nu.Forum, där en person undrade över samma sak.

 
Men under rubriken "Pluralbildningens utveckling/etymologi” svarade ett proffs som skrev: Orden böjdes på olika sätt redan i protogermanskan (PG, urgermanska). Vi kan utvecklingen bakåt i historien till PG och protoindoeuropeiskan (PIE) men även där böjdes de olika. Det visar sig dock att många av orden inte utvecklats regelbundet från PG utan att de bytt böjningsmönster genom historien.

Fortsättningen blev för komplicerad och värmen gjorde sig än mer gällande.

Däremot är ”följetong”, som ju många frestas kalla ”följetänger” i plural (p g a skämtlynne eller okunskap), av annan härkomst (franska). Men även om ordet inte har med ”vår” tång att göra (det stavas med o, dessutom) kan dessa ”följetänger” knipa om så hårt i hjärtat hos människorna att dessa tvingas binge-läsa, som sträckläsa heter nu. F ö handlar det vanligen om tv-serier och då binge-tittar folk, d v s tittar i ett sträck på tio avsnitt eller mer. 

En del har, som sagt, förr i tiden nått sitt mål le’andes mä’ e’ ko

För så där en fyrtio år sen kommenterade en tidningsredaktör något jag skrivit: ”Varför har du använt kommer cyklandes och inte kommer cyklande”? Vad texten handlade om i övrigt har tiden och minnet dolt.

På den tiden ansågs ännu presens-participen med ett s på slutet vara lite väl talspråklig. Jag visste inte varför jag valt s-varianten, men nu börjar saker falla både på och ur plats.

En gammal historia, som tillskrivs (har inga tydliga belägg, dock) komikern Stig Grybe (1928–2017), går ungefär så här: ”Har du komme’ gåendes, du, Johan? Nej! Åkandes då? Nej! Cyklandes? Nej! Hur har du komme’ då? Ja’ har komme’ le’andes mä’ e’ ko."

Gammalt bruk, alltså. Men nu kanske det är på väg att svänga. En tidningsartikel skriven av – tror jag – en ung människa, handlar om en sjuk person som får dagarna att gå "tittandes på filmer". Likaså förekommer "sittandes i sin säng", och "krypandes tillbaka".

Jaha, så kan det förstås gå, och fel är det inte, bara intressant. Vore man starkt anfäktad av konspirationstänkande skulle man kunna få för sig att det kan ha att göra med engelskans ing-form. På ett sätt eller annat.

Hur fina anses egentligen "fina linjer" om en språksnut får fråga?

Presens-participen får vänta någon dag, det kom en massa fina linjer i vägen som måste tas om hand. Det formligen dräller av dem, de är streck, gränser och rynkor.

Bland alla exempel finns komiskt nog ett svar från en etikettexpert angående frågan från en ”trött anställd” med en språkpolis till chef. Denne/denna kommenterar den anställdes sätt att uttrycka sig – som det verkar i en bransch som inte direkt sysslar med språk i första hand.

Experten svarar: Vi har nog alla någon gång i livet stött på en språkpolis som ser det som sin uppgift att korrigera alla som säger något fel. Det går en fin linje mellan att göra det på ett välvilligt och konstruktivt sätt – och ett som bara är drygt.

”En fin linje”, tänker jag, i min dryga språkpolisuniform, "den kommer nog farandes rätt ur engelskans a fine line”. Vi hade en gång ett uttryck för den, en hårfin gräns, sa vi. På ett översättarforum finns andra uttryck med ”balans” och ”balansgång” i sig, ibland även ”en tunn skiljelinje”. Ytterligare finns enbart ”gräns” eller ”en oklar gräns/gränsen är svår att dra”. Det är som vanligt, m a o: En massa svenska fraser och uttryck kommer snart och enbart att beskrivas som en ”fin linje”.

Och apropå fler streck: de ”fina linjer” som kvinnor (kanske även män numera) – framför allt äldre – uppmanas att bekämpa med svindyra krämer, kan inte vara så ”fina”. Dessa rynkor, som vi brukat kalla dem, anses väl snarast som fula i så fall?

Kort inlägg om gammalt språkbruk på väg tillbaka, förvånande nog

ALLT är inte så lätt att hitta på nätet. Gamla grejer, t ex. Som när jag i dag satt och letade efter ett brottstycke av något som ekade ur det förflutna: ”han kom leandes mä e ko”. En verbform att titta extra på, särskilt som det i en tidningsartikel nyligen fanns med två sådana presens particip-former med ett s på slutet, alltså som i: ”Hon kom springandes”.

Nu var det emellertid så att jag själv nyss kom inspringandes i hemmet efter några dagars bortovaro, fann ett antal blommor törstandes efter vatten och annat som måste åtgärdas.

I morgon börjar jakten på de presens-participer som verkar vara på väg att lämna buskisteaterscenerna och komma kutandes tillbaka in i stugvärmen. (Jo, det blev lite överdrivet, men tänker man på buskis är det lätt hänt…)

Starka verb är på väg att bli en av nya jobbiga språkgrejerna

Man hänger givetvis inte med. Ofta visar det sig genom att företeelser man tror är nya redan är gamla. I en av våra större dagstidningar läser jag att regeringen ”slått dövörat till”. Intressant, den typen av verbböjning brukar vara mest vanlig hos små barn som kämpar med språket: gå-gådde, få-fådde, ge-gedde, springa-springde.

Men just den tidning som skrev om regeringen som ”slått” dövörat till hade ytterligare ett flertal ”slått” och ”slådde” sedan decennier tillbaka. Och här sitter man och tror att man kommit på nåt.

Men tänker man på de-de-dom-problematiken och att språklig ”förenkling” tycks vara förhärskande så är det väl bäst att klippa till och låta barnspråket vinna.

Trots att riktningen går mot att starka verb håller på att bli svaga är det märkligt att folksjälen ännu vill använda stark böjning där det SKA (har vi lärt oss) vara svag. Själv brukar jag på skämt säga sådant som ”jag tröck på knappen” för att se om någon reagerar. (Inte mycket till skämt, men ändå…)

Frågan är hur mycket man kan lattja med svag och stark böjning. Men en del verb har ju ”accepterade” dubbelvarianter. Till ”simma” använder nog de flesta ”simmade, simmat”, medan jag upptäcker en underlig böjning (!) hos mig själv. Med förkärlek säger jag ”sam” i preteritum medan supinum-”summit” sparas till skämtpratandet.

Som i och för sig inte många lägger märke till. Med stigande förvåning inser jag att det inte spelar så stor roll alls vad man säger och skriver. Än.

Johnson sitter kvar för nu – hur sjutton låter det egentligen?

I tv och tidningar samt på radio ser och hör man ”Johnson sitter kvar som premiärminister – för nu”, Eller ”tack och hej för nu”.

I en annan värld hade det hetat om Johnson att han sitter kvar ”än så länge” eller ”ett tag till”. Vad gäller ”hej för nu” funkar ”hej så länge” eller kanske bara ”hej då”.

I svenskan har inte konstruktionen ”för nu” funnits så länge, vilket den engelska däremot gjort – som i ”bye for now”, m fl varianter. Ibland kan "for now" också översättas med "för tillfället".

Den typen av uttryck kallas idiomatiska och är något ”karakteristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt”, skriver Wikipedia som i sin tur citerar äldre källor. Wikipedia skriver också: ”Bland nybörjare i ett språk är idiomen bland det svåraste att få grepp om, eftersom de sällan finns listade i böcker och ordlistor”.

Även om man i svenska snor engelska idiom och översätter hjälper det oss inte långt i andra språk som antagligen också snor samma idiom och översätter till sina motsvarigheter. Men det här hör till bloggens omtjatningar, och det är väl bara idioter som tänker på idiom, det hörs ju! 

Kan priser falla brett? Kan en plätt verkligen vara rätt eller lätt?

Har man inte uppenbara språkliga knasigheter att ta till får man väl tänja lite på saker man ser så att det går att dra i gång en liten klagovisa. En rubrik som ”Bopriserna faller brett” låter kul fast det är svårt att reda ut vari det roliga ligger.

Förmodligen är det kombinationen av verbet ”falla” och adverbet ”brett”. Det är lätt att se framför sig hur något beter sig då: det går både neråt och liksom ut åt sidorna. Som en av inställningarna på ett duschmunstycke. Egentligen räcker det väl med ”bopriserna faller”, men jag är nog inte rätt person att bedöma saken.
   

I en annons för solkrämer hade en skojpropp kommit på en slags slogan: ”Sola rätt som en plätt”. Här ligger väl roligheten mest i ljudlikheten med ”lätt som en plätt”.

Fast så himla vitsigt är det väl inte? Å andra sidan har kanske originalet kommit till på samma sätt, för det är ju svårt att förstå vad som är särskilt lätt med en plätt.

Ordet plätt kan användas om allt möjligt med en rund form och som är platt och litet. Det finns blodplättar (trombocyter) och annat som inte enbart styr tanken i småpannkakors riktning. Min slutkommentar till såväl ”rätt” som ”rätt” som en plätt blir alltså: Hm.

Surret av prat kan skapa diverse revor i människornas hjärnor

Första gången jag hörde en person säga ”surra” i betydelsen ”snacka/prata/tugga” var det tidigt 90-tal. Eftersom vederbörande kom från Gästrikland var det lätt att tolka surret som regional slang, vilket antagligen var fel. För nu används det utav bara den.

Verbet (eller substantivet surr) finns inte i ordböcker, men tycks etablerat. Häromdagen sa en radiojournalist att han surrat med en politiker. Denne hade å sin sida också surrat med någon.

Själv kommer jag antagligen aldrig att använda uttrycket, det är inte ett ord som skulle sitta som en smäck. (Vilket däremot smäck gör, tydligen.) Inte så att surra är något riktigt irriterande, det finns grader i (på, av?) allt.

Då är det värre med uttryck som inte alls tycks höra hemma i svenskan utan antagligen tillhör de en masse adopterade orden/fraserna från engelska. Man studsar inför en rubrik som ”Indien har dragits in i en diplomatisk reva”. Men det blir inte särskilt svårt att finna texter och rubriker från utländsk press med ordsammansättningen ”diplomatic bind”.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster förkallarar uttrycket ”in a bind” med ”in trouble”. Tja, vad ska man säga? Det är klart att man kan kalla det ”en reva”, men är denna lite smått poetiska beskrivning lätt igenkänd?

”Indien har dragits in i diplomatiskt trubbel” är nästan tydligare. Och då rör man sig inte  så långt från ”trouble” heller. Eftersom det verkar tvingande med engelska på ett vis eller annat.

Detta är många olyckligas roll idag: kläcka ägg och torka kräk

I dag får det bli ledigt från de tunga frågorna om hur världen ser ut och vart vi är på väg.  För övrigt: skit i att bry dig om skillnaden på ”var” och ”vart”, dagens språkfolk anser det vara onödigt. ”Du är så negativ”, säger människorna till mig. Men någon måste ju ta hand om allvaret när alla andra vill ha roligt. För dem kommer nu saker av tjofaderittan-karakär.

Efter att vid flera tillfällen stött på den festliga feluppfattningen angående vad mänskliga varelser gör med ägg, kollade jag runt lite på nätet och jodå, där fanns en del. Mest, av förklarliga skäl, på receptsajter och i veckotidningar, men även på ett e-handelsföretag som säljer ett verktyg att önska sig när man står mitt i baket!

Mojängen kallas ”äggseparerare” och beskrivs så här: Nu blir bakning lite enklare med detta praktiska köksredskap som gör det enklare att separera äggulan från äggvitan. Kläck ett ägg över verktyget…

Det skulle nog vara svårt att få dem som verkligen kläcker ägg att samtidigt balansera på detta verktyg. Men många andra ”äggkläckare” på nätet som bakar och lagar mat är tydligen också av den uppfattningen att de just kläcker ägg.

Om en smula vanlig bonn-negativitet tillåts: det är lite tråkigt att såna här misstag sprids med blixtens hastighet, men lyssna inte på mig, en gammal felfinnare.

Slutligen måste även de som ”torkat kräk” adresseras (”tas upp”, hade vi kunnat säga i en annan tid). Det tycks vara mest mödrar och man får lust att säga till dem att de säkert har nog arbete med sina småbarn och kanske bör sluta torka kräk dessutom.

Bloggen gräver djupt och finner allehanda påverkan från WOW

Ständigt dessa mea culpor! Och påminnelser om hur grova ens generaliseringar kan vara. Knappt hade jag plitat ner gårdagens litania om de människor som låter världen gå åt skogen till musik och underhållning förrän en ung person, betydligt yngre än mig (jag, för den som vill), ägnar dataspelet World of Warcraft en obs-essä i P1.

WOW, som det kallas, har haft (nu kommer en underdrift) många spelare världen över och blev tidigt känt för sin ”snygga grafik”. Det hade även en mängd fördelar på något man kan kalla umgängesplanet. Spelare slöt sig samman i gillen, ”en form av föreningar”, som den unge essäisten sa, och vidare talade sig varm för samvaron i spelet, skapat av tunga pengaintressen, förstås. Essän berörde även mobbning och andra, ännu värre effekter. Bl a drogs slutsatser om ”en verksamhet som kommit att likna detta datorspel”, nämligen "krigföringen som i allt större utsträckning utkämpas med drönare och andra fjärrstyrda robotar”.

Här tänkte jag YES! Som svensken gärna gör, en ungdom som talar om påverkan från WOW med en intensitet och hopvävningslusta och som inte står undertecknad långt efter!

Men för att bloggen inte ska rosta igen språkmässigt kommer här en rad ur en blaska, där en intervjuad person – i ett helt annat sammanhang – säger: För Sverige handlar det om att "dig deep". Nu kommer ett avslöjande: ”dig deep” har en svensk motsvarighet, ”gräva djupt”.

”Tänk så det kan bli. Och just i dag”, som kompisens bror T brukade säga.

När orden inte räcker för hemskheter ligger underhållningen på lut

Bild: Nick Fewings, Unsplash

Eftersom det talade och skrivna språket ersatts av andra åt- och innebörder är det lika bra att korrekturläsa dem. 

Det är svårt för den som varit med ett tag att se hur världen hårdnar och blir likgiltig samtidigt som den skramlar fram påbjudna (tycks det) gulligheter.  

På sociala medier, men även andra ställen, är det ett väldigt gullegullande och pladdrande om käääärlek (med vidhängande illustrationer) och fina mänskliga egenskaper. Men något har ändrats i grunden.

Retoriken om respekt, integritet och andra dygder åtföljs av totala utfläkanden av folks inren och yttren (här kom ett par självsvåldiga pluraler på rad!)

I en tv-serie om mord i förgången tid återberättar en författare förloppen med utförlig och utstuderad dramatisk framtoning. Det är som om ord och historier inte är nog, inte ens när de är skrämmande och brutala.

Och i P1:s nyhetsbevakning framför två reportrar vad som inte låter som annat än en dramatiserad version av ett pågående krig. Växelvis läser de upp målande beskrivningar på ett sätt som känns otillständigt. Verkligheten i sig räcker.

 
Tendensen har funnits några år nu och verkar sprida sig. Måste man ge en bildförstörd publik det som i dag kallas grafiska (mycket explicita) skildringar?

Det finns mer än språk att haka upp sig på i det här &%¤~# landet!

Denna morgon betedde jag mig lagvidrigt: gick mot rött. Det gör man för all del ibland, men med viss koll. Nu hade jag stått i penséer medan några på motsatta sidan började gå över. Så är det lätt att bli offer: man lämnar över ansvaret åt andra och dras med av fårskocken.

Just de här fåren var betydligt snabbare än undertecknad. En bilist tutade ilsket, med all rätt.

I Tyskland får man böta 5 euro för detta brott. Kanske inte så många verkligen bötfälls, men lagen lockar ut privatsnutar som ropar varningar till överträdarna. Eller skäller på dem.

Språket ropar inte så många om (som det verkar) och bloggen måste pausa det vanliga klagandet då och då. Men här ska ingen avsäga sig den roll gamla kärringar har: vara gnälliga gamla kärringar. (Detsamma gäller män, även om områdena det gnälls på kan skifta något.)

Nu till dagens ilska: Fårskockar är graciöst rörliga om man jämför med fotgängare i yngre åldrar som har mycket svårt att ge plats åt andra på trottoarer och liknande. I dag hade det skapats en fålla vid en simhall. Skolbarn vällde ut och fram ur hallen. De rörde sig inte en tum åt sidan för oss som kom från alla hållet.

Det här stillastående, tomma gloendet framåt (eller ner i en telefon) samt oförmågan att släppa fram andra kan man inte enbart skylla unga för. Vad är det som hänt? Jag VET att sånt här gick smidigare förr. Och den stackars simhallspersonalen bekräftade: de har svårt att sköta jobbet i den trögflytande massan.

Här skulle man kunna avsluta med funderingar om den reflexbetingade individualism som släktet uppvisat under många år redan: "Bara JAG kommer fram så skiter jag i resten". Men t o m en sån iakttagelse är uttjatad.

Frågor som löses ut – visst låter det som aggressiva handlingar?

Det är inte intressant att folk halkar på tangenterna, varken såna som sitter på digitala redskap eller dem i hjärnans pratapparat. Däremot kan man ibland fundera över olika anledningar till att det sker – och att det "halkas" mer nu än förr i världen.

Den partiledare (omnämnd i går) som sa att en fråga ”lösts ut” är förmodligen offer för en rätt vanlig åkomma som kan drabba alla. Den går ut på att lägga till och eller brodera det sagda för att ge det – ja, vadå? Större tyngd, kanske?

De många upp-en hamnar nog i dekorerandet. De har funnits så länge att de satt sig i språket så pass att få märker det. Det urgamla ”starta upp en verksamhet” hette tidigare ”starta en verksamhet”. En medlem i kungafamiljen berättade nyligen att den nu ”öppnar upp slottet”.

Så pass viktiga uppfattas de här småorden – vanligen importerade från engelska – att de ofta förklaras vara bärare av något som inte krävts på svenska tidigare . Men det är svårt att tro att ”utlösa” eller ”lösa ut” en fråga eller ett problem skulle vara etablerat språkbruk.

Politikern med sin ”samarbetsvillighet” fick mig att göra lite efterforskningar då ordet "samarbetsvilja" ligger närmare i mitt ordförråd. I SAOL finns givetvis samarbetsvillig, men ”samarbetsvillighet” togs in först i 2015 års upplaga, innan dess fanns enbart "samarbetsvilja". 

DET verkar mycket konstigt. Och inte kan man direkt misstänka engelskt inflytande heller.

Omvärldskorrekturläsaren klipper till med fler intressanta intigheter

I ungdomen flinade vi ibland åt äldre som inte hängde med och som inget fattade. Det är inte mer än rätt att det händer en själv. En rättvisa, om än inte gudomlig. Vad man inte uppfattade som ung var att de äldre flinade tillbaka. Erfarenhet av allt möjligt spelar roll, med åren får man se och höra mycket upprepas om och om igen.

Minns hur jag skrattade åt titeln ”omvärldsanalytiker” när den dök upp för nåt decennium sen. Vad i helsicke gör en sådan? Men man kan ju sno själva ickeidén bakom knäppa jobbeskrivningar: här skriver er omvärldskorrekturläsare!

En sådan kan hindras i läsning av texter utan tydliga språk- eller stavfel. Snåriga eller krystade formuleringar kanske leder in tanken i labyrinter. I dag skrev en politisk kommentator: ”Sannolikheten för ett oklart läge efter valet är därmed rejält förhöjd”. Kanske låter det inte konstigt för andra? Så kan det förstås vara.

Bläddrade vidare i pappret (=tidningen) och där stod, angående problemet med långa väntetider för pass: ”Genomsnittet för väntetiderna är nu noll till tio veckor”. Hur räknar man fram ett sådant genomsnitt?

Och så kommentaren från en partiledare: ”Nu har det här problemet lösts ut”. En annan partiledare talade om ”samarbetsvillighet” och satte mig därmed på spåret till en intressant upptäckt.

Om man siktar på stjärnorna blir antagligen många väldigt ledsna

Förmodligen låter de flesta bli att läsa sånt de redan vet att de inte kommer att förstå. För min egen del gäller det mycket inom politik, sport, rapmusik och många andra områden.

Men så får man för sig att göra ett försök med något man i alla fall vet litelite om: musiktjänsten Spotify. En stor svensk tidning återger vad en av tjänstens grundare meddelade häromdagen: Vi ser möjligheten att fortsätta att komma på och utforska nya vertikaler i vår plattform – inom ljud, men också utanför.

Va i… ? tänker jag och fortsätter läsa: Det här är Spotify-maskinen: en unik, mycket skalbar maskin som möjliggör en unik plattform.

Nu vänder jag mig till en närstående som är översättare, bl a från engelska till svenska, och får veta att ”det där måste vara ett pressmeddelande som översatts lite hastigt.

Jag skriver in några nyckelord på engelska och får upp ursprungstexten där det står: We see the opportunity to continue to imagine and explore new verticals across our platform – within audio, but also beyond. 

Och: the Spotify machine: a unique, highly scalable machine that enables a unique platform.

Ingen förklaring av "vertikaler" eller "unik, mycket skalbar maskin" – men det är väl bara jag som inget förstår? Och journalisten har, för tidningens läsare, förklarat att det här (som är grekiska för undertecknad) sagts, ”i New York, enligt en transkription på bolagets hemsida”. Jag trodde att det hette ”översättning”, men den nya termen verkar vara ”transkription”.

Dessutom ska den här musiktjänstgrundaren ha yttrat: ”Och vi siktar på stjärnorna. Bokstavligt och bildligt”. Om man siktar på stjärnorna – och inte mot – då begår man nog egentligen en våldshandling. Bokstavligt och bildligt.

En som ibland kallas språkpolis resonerar om de riktiga poliserna

För en tid sen var det ett hullabaloo om polisers s k begåvningstester. Jag kan ha fel (tro det den som vill) men det smyger sig in en känsla av att ordet inte använts så ofta tidigare. Och här ska bara kastas ut några lösaktiga (ja, jag vet) tankar om att en annan ordning nu påverkar våra samhällen. Samtidigt som det är mer av hut och hyfs och ordning går annat på lösa boliner.

Så fort man yppar nåt sånt påminner en omgivningen om ens ålder. Det är klart det ligger något i det, men jag framhärdar och vill t o m använda det ifrågasatta begreppet pk, för det är själva fanken vad man stup i kvarten är nära att använda fel ord och tänka felaktiga tankar.

De lösa bolinerna? Ja, dit kan man räkna nonchalansen angående vårt gemensamma språk som blir allt mindre gemensamt. Men polisernas begåvningstester, då? Där är det plötsligt viktigt med läs- och skrivkunnighet. Det borde i och för sig de flesta besitta, men ändå vete 17 om just DET går att kalla begåvning. Jag känner drösvis med begåvat folk som säkerligen inte skulle bli några vidare poliser.

Ordet tycks inte passa, själv skulle jag föredra att dessa prövningar kallades kompetenstester. Eller för att sno ett uttryck om just poliser som ett av våra större partier använt för att locka väljare (i broschyr till hushållen). Bland partiets förslag finns: ”Fler välutrustade poliser”. Hur slutade gårdagens blogginlägg igen? Jo, ”språk är ett finlir”.

När språken försvagas är det inte utan att man vill fälla en tår

”Vara på tårna” är ett av miljoner (hundratals, då!) uttryck man kan grubbla över. Såvitt jag kan bedöma är det inte så många år vi varit på tårna. En sökning leder till nätsidan Frågelådan i svenska (från gamla Språkrådet), som berättar att ”vara på tårna är ett översättningslån från engelskan där frasen on one’s toes används i betydelsen vara på alerten, på sin vakt; på språng, beredd”.

Äldre är formuleringen ”trampa på en öm tå”, som kanske ännu används, vad vet jag? Engelska motsvarigheten lär vara ”hit a nerve”. Nu går det förstås också att hitta en direkt översättning av det uttrycket på svenska. Ett exempel jag hittade är: ”Kan scenkonst och kultur vara ett sätt att träffa en nerv?”

Det är sånt här som gör en nervös. ”Träffa en nerv” är nog knappast möjligt att ersätta med ”trampa på en öm tå” men det verkar var så här fasta uttryck numera flyger runt i språken och förmedlar – tja, vadå?

Den bästa användningen av ordet tå stod nyligen att läsa i en tidning. En av våra matkändisar hade tydligen sagt: ”Butterkaka är min svaga tå”. Här blandades delar av den mänskliga foten ihop på ett roligt vis. Det som avsågs – personens svaga punkt – brukar benämnas akilleshäl. Här passar nämligen inte den tidigare nämnda ”ömma” tån. Språk är ett finlir.

Lägga ner bestick och lägga på lurar – mycket värre än det låter

Nu har det hänt igen. Informanten M kommenterade något i bloggen från i förrgår, nämligen att ”kasta in handduken” och ”bita i gräset” skulle vara slanguttryck för ”dö”. De är snarare eufemismer för ”ge upp”, sa M, och föreslog ett annat i stället: ”lägga ner besticken”.

Men det visade sig antagligen vara egenproducerat. Rätt stora ansträngningar att finna uttrycket var förgäves, man fick helt enkelt kasta in handduken.

Däremot tycks ”lämna in” vara en slangsynonym till ”avlida”, liksom ”ta ner skylten”. I bloggen har ”kola vippen” använts då och då, men Slangopedia föreslår en annan gammal välbekant variant: ”kila vidare”.

Där finns ytterligare en, för mig obekant: ”lägga på luren”. Den är jättebra men kanske inte relevant så länge till, det finns inga lurar att lägga på i samtidens tråktelefoner.

  

Men man skulle kanske kunna lansera ”lägga ner besticken”. Det är inte tokigt som skämtsamt uttryck för något i grunden allvarligt. Så brukar ju människan göra i försök att avdramatisera det svårtänkbara.

Som det är nu finner man enbart ”lägga ner besticken” i hälsoråd som går ut på att inte äta för fort. Ett av råden lyder: ”Lägg ner besticken mellan varje tugga”. Det skulle nog vara svårt för många. En av dessa skriver här och nu.

Flacka utförsbackar och branta liknelser – konst eller konstigt?

Du ska få se på andra bullar! Jag får alltid dra det tyngsta lasset. Han kom på efterkälken.

Ett språk är proppat med idiomatiska uttryck, liknelser talesätt, ordspråk etc, som talarna lär sig efterhand de blir äldre. Men många slags ”fasta uttryck”, är inte så fasta längre. En tidning hade rubriken ”Putinkramarna kravlar i stoftet”. Man har brukat säga ”krälar i stoftet”, men krälandet kommer kanske att försvinna.

De slutsatser man kan dra av senaste årens ordomflyttningar resp innehållsförändringar är att det nog inte spelar någon roll för framtida människor. Det kommer att bli som det faller sig.

En av mediernas favoritanalytiker inom ämnet krigsstrategi beskrev hur det gick för ett stridande land: ”Det här är ett krig i flack utförsbacke”. Vi kollar med en ordbok vad ”flack” betyder! Jo: ”(särskilt om ett landskap) som inte har några märkbara höjdskillnader eller lutning”. Det är svårt att bestämma sig för om detta är ordkonst eller inte. Det rör sig alltså om en backe som lutar så lite att det inte märks.

Men man bör inte vara ogin. Själv anser jag mig känna av ett par graders lutning i backar. På cykel och uppför. Ytterligare ett ”naturord” som användes på ett förvånande sätt var när en kulturjournalist sa till en författare: ”En del av liknelserna i din bok är ganska branta”.

Branta liknelser. Visst, man får bjuda till, det går att begripa: innebörden är DJUP (kanske). Förmodligen skulle man (jag) inte reagera alls på formuleringen ”hisnande liknelser”. Den här sortens sammansättningar känns nog nydanande och djärva för somliga, helknasiga för andra. Men rör man sig i konstnärssfärer får man kanske låta bli att sila mygg och svälja kameler.

En varm och vacker dag som denna blir det inte mycket till content

Inte för att det händer ofta, men vissa dagar är det arbetsamt att sätta ihop material ur min stora samling av sagt och skrivet! Tar några enkla exempel som skriker ENGELSKA på ett eller annat sätt. En turistbyrå skickar mig mejl med texten: ”15 måsten på sommarens bucketlist”.

Alltså. Ska man prompt använda andra språks ord för saker bör det ske korrekt. En bucketlist är en lista där man skriver upp sånt man ska göra innan man dör. ”Kick the bucket” är en motsvarighet till vårt ”kasta in handduken, bita i gräset” eller hur nu folk skojar om att dö.

Byrån menade nog egentligen en ”to-do-list” som inte är något annat än vår ”kom-ihåg-lista”. Fast det är klart, om man tror att man ska kola vippen efter sommaren så är ju bucketlista rätt.

Rubrik i tidning: Morgan Johansson: ”Såg misstroendet komma”. Det är ett väldigt tjat på mig om ”se det komma” (som i sin tur används å det mest uttjatade vis), men vi har haft kanonbra möjligheter att uttrycka saken på svenska under lång tid: ”vara (för)beredd på…”

En fråga nånstans ifrån löd: ”Hur ska man skapa content?” En annan fortsatte samtalet och sa ”vi har content”. Det där ordet på engelska betyder ”innehåll”. Men om man säger sånt som ”skapa innehåll” resp ”vi har innehåll” så kanske framgår att det är just vad man inte har, för i vilket läge finns anledning att yttra något så korkat?

En rubrik till. Den handlar om den s k Järvaveckans grundare, en vecka med ”syftet att minska avståndet mellan medborgare, politiker och företagsledare”. Kritiker hade tydligen yttrat sig om grundaren och en tidning återgav ett citat från denne: ”Mest ledsen blir jag av att höra att jag inte skulle vara black enough”.

Jag förstår vad som menas, person är svart, men varför står det inte ”svart nog”? Det låter ju som en dum sak i sig att säga, men varför tala svenska och så plötsligt slänga in två engelska ord bara så där – just like that?

Korrar sveper, skepp sjunker och distanserade sångerskor sjunger

P1:s Studio ett summerar sitt innehåll på hemsidan. Bl a står där: "Korresvep kring det ekonomiska läget i Europa. Wasaskeppet sjunker igen, men denna gången på land. Distanserad rysk primadonna sjunger igen."

Vet alla lyssnare vad ”korresvep” är? Att olika utrikeskorrespondenter beskriver europeiska ekonomiläget? Men de kanske känner till att skeppet Vasa stavas med litet v. Trodde undertecknad. Den prima och intressanta sidan Faktoider vet annat och skriver: ”Ska man vara historiskt petnoga så är ingetdera helt korrekt”. 

Men hur är det då med ”Wasaskeppet sjunker igen, men denna gången på land”? Bestämd form som här (nu är det jag som troooor något igen) är vanligast i sydligaste delen av landet. ”Men denna gång på land” skulle jag själv skriva. Å andra sidan hör man märkligt nog obestämd form efter alla, som i ”alla tre systrar…”. Inte mången j-l bryr sig väl, men där är jag bestämd! ”Alla tre systrarna”, ska det heta!

Svårare är det då med den distanserade sångerskan (här kallad primadonna). Är hon en tillbakadragen person? Eller är hon distanserad av andra, bättre, sångerskor? De två betydelser SAOL ger är ”lämna bak­om sig i tävling; över­träffa” eller ”markera av­stånd”.

Från de distanserade till de begåvade. Skriverierna om polisens "begåvningstester" förvånar. Ordet "begåvning” låter som om det vore brännmärkt i dag. Är det bara jag (som vanligt, knorr, knorr) som inte hört det nämnas på flera år? Jo, det har det förstås, men inte så rikligt och inte på det vis som i snacket om polistesterna. Ska fundera och återkomma om begåvningen.

Den som passerat bäst-före-datum får ge nytt liv åt det gamla

Förstörelsen av våra språk (det är i svenskan jag märker erosionen, men de flesta tungomål påverkas) är inte det enda sabbande som tidsandan bedriver och plågar människan med. Den livsfientliga kroppsfixeringen är en annan. Ingen kan ha undgått vilken industri de så kallade skönhetsoperationerna vuxit till. I ens egen ungdom såg man på sin höjd (i veckotidningarna) någon berätta om sin glädje över att ha korrigerat en böjd eller för stor näsa.

Nu måste minsta kroppslig ”defekt” tas om hand och åldrande tvunget stoppas till varje pris. Ett par samtida händelser breddar den väg som sedan länge beträtts: en är Abbas jätteshow med avatarer där bandmedlemmarna ”uppträder”, fast digitalskapade. Som de såg ut för fyrtio år sen.

Egoproffset Madonna har ”gett liv" åt ett digitalt ”konstverk” av sig själv där hon som ung och avatar (avklädd, givetvis) föder fram träd och växter ur skötet. Verket kallas lite blygsamt ”Mother of Creation”.

Dessa artister – som kommer att få många efterföljare – skapar filmer från en period de ansåg som sin bästa, utseendemässigt. Sbråkmakaren brukar vara sparsam med bilder på sig själv, men det finns en som nog överträffar alla senare stadier i livet, utseendemässigt. 

Funderar på att göra en läcker och rörlig kreation av den.

Den som söker finner finner, mera sällan finner den hittar

Visst var det larvigt av mig att skriva klipphängare för cliff hanger, men det är så det går till: alla blir offer! Här i bloggen bedrivs självkritik, för den som inte fattat! Men ”vägen ut”, var det.

”Visa någon vägen ut” betydde för inte så länge sen att man bad denne någon dra (särskilt ur en lokal där den utvisade inte var önskvärd). Det var m a o ingen utväg man erbjöd.

Det tycks som om folk här i landet börjat säga ”en väg ut” även när de borde säga ”utväg”. Det beror nog på det starka inflytandet västerifrån. Sedan länge har engelskan sagt ”way out” men det uttrycket har haft båda ”våra” innebörder i sig.

Det är så taskigt ordnat att engelskans ”way” också betyder ”sätt”. I ett naturprogram fick man höra att ”naturen alltid finner en väg”. Jo, det kan stämma, man ser framför sig hur t ex vatten söker en väg. Men beroende på vad det handlar om kan natur som anpassar sig även ”hitta ett sätt”. Den frasen, bästa läsare, kommer snart att blekna bort och ersättas av ”finna en väg”. Där gäller direktöversättandets utväg (som inte är en väg ut utan in i ett slött språkbruk).

Ännu tydligare kom detta ur en fotbollstränares mun (en som tränat amerikanska fotbollare, ska tilläggas): ”Vi är bra på att anpassa oss, finner en väg att vinna”. En svensk variant vore ”hittar ett sätt att vinna”.

”Finna” kommer att vinna, antagligen för att ”hitta” inte har ljudmässig likhet med något engelskt ord (förutom ”hit”, med annan betydelse), vilket däremot ”find” har. Innan den engelska jättevågen sköljde in uppfattade vi, vad jag minns, ”finna” som lite ålderdomligare, ”finare” och kanske litterärare än ”hitta”. Nu är det annat ljud i skällan.

Många landar och lyfter upp på bord och efterfrågar en väg ut

Något att fördjupa sig i (om man orkar) är transitionen (övergång från ett skede till ett annat) från bokstavliga, konkreta fraser och uttryck till bildliga. Exemplen tycks öka. Åtskilliga är uttrycken med ”landa” som i ”vi har landat i en lösning”. Undertecknad håller sig envist kvar vid de gamla betydelserna och tycker att meningen snarare låter som om man ofrivilligt och brutalt hamnat i en vätska av kemiskt osäkert slag. Flygplan landar. Och måsar.

Jag lyfter heller inga frågor och lägger på bord utan ställer dem. I ärlighetens namn har även ”ställa” en gång enbart handlat om vad man gör med bord, spadar och krukor. Det går alltså inte att utesluta dessa ständiga transitioner, det vore dock bra om de finge röra sig trögare så att möjligheten för olika generationer att samtala med varandra inte förlorades.

En liknande övergång har skett med (exempelvis) en av mina käpphästar: ”efterfråga”. Det sågs förr som ett ”tyngre” språk, då kallat byråkratiskt, men nu finns ordet i varje barns mun. Man sa annars ”fråga efter” (i vissa lägen var ”be om” en synonym). ”Efterhöra” är ytterligare ett exempel samt fler jag inte kommer på för tillfället.

Nu sker även motsatsen – man delar på ord som förr användes sammansatt. Detta ingår likaså i den här rörelsen från bokstavlig till bildlig betydelse. Jag hörde någon säga sig ”ta den fega vägen ut” och tänkte då ”hm, brukar man inte använda utvägen i ett sånt fall?”

Vad är egentligen ”vägen ut” – förutom att låta som en titel på en gammal västernroman eller en nutida relationsdito? Säg inte att Sbråkbloggen saknar klipphängare!