En milt doftande sommarsol lyser över såväl pott- som kaninhål

Nu till en helt annan sak, men också dum. På en tvättförpackning jag köpte stod: ”med mild doft av morgonsol”. Jag skulle inte ha nåt emot ”stark doft av morgonsol”, men först måste en enkel människa fundera över hur morgonsolen doftar. Brukar inte såna sensationer uppstå – jodå, säkert i något slags solsken, men även i kombination med annat? En gammal lagårdsvägg i vårsol? En solig blåsippsbacke som också har kvar lite vinter i sig?

Såja, nu ska vi knuffa undan poeten i oss, det blir jolmigt att hålla på så där för en språk- och omvärldsanalytiker. Men låt oss i alla fall åter böja oss mot jorden (det var ingen lång knuff). Där har det börjat krylla av pott- och kaninhål, nämligen.

Vänder mig till nya husguden, Kungliga bibliotekets dagstidningsbas. Mycket riktigt finns en markant ökning av båda ”håligheterna” i svenska dagstidningar, från ca 2013 och framåt. Då måste man börja sitt spekulerande. Eller googla. Just 2013 (vad sa jag?) står på SR:s hemsida att ”potthål” är stockholmarnas s k snackis det året och att potthål kommer av engelskans pothole, som ibland översätts till jättegryta, vilket är ett ord för en fördjupning i ett berg.

Men vad sa vi innan potthål? ”Hål i gatan”? Tjälskott? Tjälskador? ”Potthål” har anammats av Trafikverket och vad vi sa förr vete hin håle. Men eftersom bloggen bedriver seriösa undersökningar måste nämnas att SAOB i en artikel från 1954 tar upp belägg från 1943, bl a, där ”potthål” förklaras som ”skålformig hålighet eller grop i väg o dyl”.

Men ändå: kvar finns KB:s höga staplar i statistiken om ordets användning från 2013 och framåt, vad det nu säger…

Den lilla svarta leder oss till fler mörka delar av mänsklig ”kultur”

Klänning från ESC 1964

Något mer gammalt svart än det nya svarta som avhandlades i går är ”den lilla svarta”. Den handlar om en skapligt elegant, enkel, klänning som, sägs det, lanserades på 1920-talet av modeskaparen Coco Chanel. Med ännu elegantare eller färgrika tillbehör blev den en ”räddare” i damernas garderob.

På Wikipedia finns bilder av denna ”lilla svarta” (se den t h, samt detalj av samma bild nere t v), buren av diverse skyltdockor. Sbråkmakaren, försedd med andra ögon än mode-diton, lägger märke till en intressant detalj vad gäller just dessa dockor. Som alla vet har sådana sällan stora likheter med levande människor. Det gäller även dockornas fötter.

Jag letar vidare på nätet och hittar Skyltdockor.se, som drivs av Endito AB, en importör och distributör av skyltdockor. I deras rikliga katalog behöver man inte bläddra länge förrän man lägger märke till den nyss nämnda skillnaden. Där ”männen” får sätta ner hela foten (nu menas rent konkret) har alla kvinnodockorna ”sträckta” fötter, som om de stod på tå. Det här gäller även när dockorna sitter.

 

Sträckt fot med fot- och vadstativ

Avsikten är förstås att de ska bära högklackade skor. Barnvarianterna slipper de onaturliga fötterna, de får väl kläs i lågklackat i skyltfönstren, liksom männen. Vid köp av alla dessa produkter ingår ”Fot- och vadstativ” som naturligtvis behövs för att få alla dockor att stå på sin plats: för de konstgjorda kvinnofötterna är det absolut nödvändigt.

Det är mycket svårt att förstå varför inte fler människor ser kopplingen till kinesiska ”lotusfötter” när man iakttar vår tids jämförbara plågerier. Som dessutom sker frivilligt.

På Lunds universitets hemsida ligger en historiskt-kulturell text med titeln ”Därför går vi i högklackade skor…” Och förresten, ESC, som det står under första bilden, betyder europeiska schlagerfestivalen. Eller europeiska sångtävlingen, om man ska översätta direkt.

Ha! Det nya svarta har inget alls med den lilla svarta* att göra

Häromdagen stod som rubrik till radioprogrammet P1 kultur följande: 

Antiken for kids – så blev de gamla grekerna det nya svarta

Vid såna tillfällen tänker jag alltid det förfinade ”VAFFAN”? Länge har det varit tröttsamt med halvgamla och gamla som kallar barn/ugdomar för ”kids”. Det borde ha gått över. Egentligen borde ”det nya svarta” också ha gjort det. Osäker på om Sbråk tagit upp detta ”nya svarta” söker jag, men finner inget. Skulle jag alltså ha missat det?

Hur som helst hittar jag en blogg som heter ”Mina skrivna ord” av en person som kallar sig skrivrobert. Redan 2011 (!!!) skriver denne att det är makalöst 

hur nonsensuttryck och fraser kan sprida sig. En sådan är "det nya svarta". Ursprungligen kommer det från modevärlden som en kommentar till hur grått hade ersatt svart som modefärg, men nu används den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som gör den helt meningslös. Om man googlar på den frasen får man upp 1.160.000 resultat!

När skrivrobert googlade på "det nya svarta" fann han frasen i följande meningar:

Demokratin är det nya svarta/ När blev bitter det nya svarta?/ Mattsvart är det nya svarta/ Sjukhusmasken - det nya svarta/ Arbetslös är det nya svarta/ Kvinnor med kurvor är det nya svarta/ Transparens är det nya svarta/ 

Och 2001, flera år innan sbråkmakaren, denna argbigga, börjat argblogga, avslutade skrivrobert sitt inlägg så här: Ja, jag hittade till och med "det nya svarta är det nya svarta"!

Vart, som sagt, tar världen vägen? P1 kultur? Ska inte dom skärpa sig? Själv ser jag alltför mycket av nytt svart som påminner om det gamla svarta. Och då kanske jag inte menar intresse för antiken eller modefärger.

*Mer om "den lilla svarta i morgon"

Ens ambition att förstå den nya världen svämmar över alla bräddar

Med all säkerhet var det många som inte höjde på ögonbrynen av de ord som användes i radioinslaget om gullighet. Det här är tredje inlägget i bloggen och här fortsätter översättning av de (för mig) okända begreppen.

Online everyone is a girl, sa experten och menade att det är flicklighet som driver mycket av internets kulturer (andra sköts av mycket grov humor och pornografi!) K-popen är stor (koreansk pop) liksom kawaii-, anime- och fandom-kultur.

Japanska soptunnor i kawaiistil: Martin Lewison, Wikipedia

Om kawaii-kulturen skriver Wikpedia: En observatör från en annan kultur finner ofta denna gullighet fascinerande och ibland konstig eftersom japaner använder den inom ett mycket brett område, där det i andra kulturer skulle anses juvenilt och omoget. Japanska tecknade serier kallas manga, tecknad film anime (av animerad).

Fandom är en ”kollektiv beskrivning av den gemenskap som uppstår när folk samlas och entusiasmeras kring något”. Soft power projects är rörelser som vill gå framåt med mjukhet snarare än hårdhet och våld.

Flower boys betecknar följdriktigt pojkar/män med extra ”mjuk” uppenbarelse, hövligt uppträdande och passande kläder samt makeup. M a o motsatsen till toxic masculinity, alltså ”giftig maskulinitet”. Gullighetssträvan ger, sägs det. upphov till anti-toxic-masculinity och anti-queerness. Queerteori är samlingsnamn för kritiska perspektiv på sexualitet.

Säg inte att det inte är jobbigt för en åldring att förstå nya språk, hur gulliga de än må vara.

Digital sockerfix och gullighetsaccelerationism – man lär av radion

Under den gamla tid när man ansåg korrekturläsare nödvändiga var jag en av dem. Diskussioner på jobbet kunde bl a gälla s k svåra ord: skulle inte journalister bemöda sig om att skriva enkelt? Nja, jag var emot en alltför idog förenkling. För det första är det komplicerat att bestämma vad andra anser vara svårt eller ej. För det andra går det att slå upp sådant man inte förstår. Men att peppra texter med facksnack är att gå väl långt.

Det gäller alltså det radioinslag jag skrev om i går. Det var verkligen intressant, och det är kanske lite ogint att ge sig på experten – men en ordlista inne i SR:s hemsida hade varit bra. Här ska orden man kan snubbla på förklaras: 

Compilation (uttalades på engelska) är en samling eller sammanställning. Och eftersom experten pratade om att ”ta ut fenomen i verkligheten” så kan man förstå vad away from keyboard (afk) betyder. Doomscrolling tvingades jag slå upp. Med det avses överdriven konsumtion av nyheter, videor, ett digitalt frosseri helt enkelt.

Digital detox betyder digital avgiftning och digital sugar fix innebär (med ordet ”fix” antagligen snott från narkotikaslang) att bli ”hög” på mycken gullighet via nätet. För ”gullig” användes mest det engelska ordet ”cute”. Begreppet cute accelerationisms andra del beskrivs som ”Politisk idéströmning som bygger på tanken om att samhällsutvecklingen följer ett förutbestämt mönster på väg mot total kollaps”.

Nej, orkar inte översätta fler saker från det ca tio minuter långa inslaget, det får bli mer imorgon. Kanske också läsaren förstår alla de här begreppen, vad vet väl jag?

Ett upplysande inlägg som innehåller en massa obekanta fenomen

En hel del generationskamrater instämmer i min hårda civilisationskritik (som förutom mig sköts av Diogenes, Rousseau, Foucault m fl), men ofattbart många sväljer ett genomkommersialiserat synsätt och ytligt liv vad gäller alla tillvarons områden. Blä.

Förutom den skruttiga svenska (denna åsikt är skribentens egen) som används numera, tillkommer ett brutal och vildvuxet engelskt inflytande som skapar ett unikt språk för varje person. Häromdan ljöd ett belysande exempel ur radion.

Programmet Stil är märkligt såtillvida att det består av två delar: en ond och en god (det är fortfarande skribenten som tycker). Den onda delen rapporterar om mode på ett strömlinjeformat sätt som intresserar mig föga. Det goda är att programmen/reportagen vanligen är mycket välgjorda och skulle vara kanonbra med annat innehåll, om läsaren förstår den knepiga dikotomin (larvar mig).

Nu senast behandlades, intressant nog, den gullighet – och färgen rosa – som tycks ta över världen (samtidigt med andra krafter, måste tilläggas). En välutbildad akademiker berättade om den digitala gullighetsexplosion som tog fart med fenomenet kattvideor.

Under ca tio minuter förklarades de här fenomenen på ett lärorikt vis, så långt man förstår. Men att återge det är värre. En jädrans massa glosor – begrepp på engelska och internetska – måste först sökas för att man bättre ska fatta. Jag har börjat med att leta upp dem så att de åtminstone ska stavas skapligt rätt. I morgon ska de förklaras för dem som behöver. Dit hör undertecknad som p g a ålder och annan svaghet inte begriper vad riksmedierna berättar om.

Här är begreppen: Compilation, away from keyboard, doomscrolling, digital detox, digital sugar fix, online everyone is a girl, K-pop, kawaii-, animi- och fandomkultur, flower boys, soft power project, toxic masculinity, antiqueerness, cute accelerationism.

Västerlandets uppgång, nedgång och fall. Enligt Sbråkbloggen

Länge har följande förekommit: Någon frågar en språkvetare till råds om ett ord eller uttryck och får veta att det finns belägg redan i västgötalagen. Det där var en liiiten smula överdrivet (?), men grundidén hos många språkproffs är att finns det belägg så går det bra att använda!

Det är ett nästan sant och optimistiskt sätt att se på saken, men kanske är tanken inte jättebra, den att blanda århundradens svenska hej vilt. Särskilt inte nu när dessutom engelska tränger sig på mer än nånsin. Visserligen har vi länge lånat därifrån, liksom från andra språk, men det som nu händer är något egendomligt.

Nu måste min bakgrund (jäpp, den inträffade för länge sen) på en lokaltidning åter tas upp. Journalister skrev manus som sedan ”tvättades” av en redaktör – eller flera. Sedan gick texten igenom en mängd instanser i en process som ändrades med tiden, moderniserades, kan man säga. Där deltog typografer och korrekturläsare som alla, mer eller mindre, såg över resultatet. Slutligen satte en redigerare samman tidningssidan och den kollades även som helhet.

I takt med digitaliseringen har jobbet snabbats upp. Fort ska det gå. Vilket också märks i de flesta medier. Rubriker är ofta taffliga, felaktiga eller härmar tabloidpressens braskande sensationsrop. Klick styr vanligen den framtida profileringen av produkten: ”Det här vill folk ha, då ska de få mer av samma vara”.

Redan för ett halvsekel sedan lekte några av mina kompisar med tanken på att göra en film med titeln ”Våld, sex och spänning”. Det som var ett ironiskt skämt för skitlänge sen, funkar i dagens verklighet. Och märkligt nog är det få röster som protesterar mot att vi behandlas som mindre tänkande och vetande. Jag vet att det är skillnad jämfört med förr, jag var med innan tillvaron förändrades till ett nöjesfält med snabba kickar. Och klick. (Klickar är nåt annat.)

När det kommer till kommer återkomma kommer jag ha en åsikt

I ett mejl gällande en förfrågan, fick jag följande svar: ”En medarbetare hos oss kommer återkomma med ett personligt svar till dig”. Kommer återkomma är lika störande som när det kommer till, vilket 90 procent av befolkningen säger när de menar ”när det gäller" eller "när det handlar om…” I enlighet med mejlsvarets ordval kunde detta inlägg ha börjat med ”när det kommer till kommer återkomma”.

Slut på skojet. Det är nåt lattjo med infinitivmärket ”att” som många äldre, men långt från alla, saknar i texter av i dag. Men märkligt nog trycks ett ”att” dit där det inte är nödvändigt. Jag är för lat för att kolla den ”grammatiska” anledningen till eländet, ett exempel får duga, nämligen en mening som yttrades i Ekot tidigare i dag: ”Personen förbjuds från att kontakta…”.

Personligen skulle jag gärna ta bort såväl ”från” (det här nya från-andet har bloggen haft uppe då och då, det börjar tävla med upp-andet) som ”att”. Känner läsaren någon avoghet mot ”förbjuds kontakta”? Nej, tänkte väl det. Som alltid mycket sent ute finner jag ett citat från Språkrådet. Texten tas upp i P1-programmet Språket redan 2011:

Det är numera inte ovanligt att kommer konstrueras utan att. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står kommer att i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men kommer uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan att: börja, sluta, pröva m.m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

Språkrådet har länge varit proaktivt och kämpar sällan för ett enhetligare språk. Till språkvetares ständiga försvar hör att blicka bakåt för att finna enstaka exempel som legitimerar låt-gå-mentaliteten, och citatet ovan avslutas med följande snärtiga kläm: "Företeelsen är inte heller så ny som man kan tro. Det äldsta kända exemplet är från Strindbergs novell Måste i Giftas: Så har han gjort i tolv år och så kommer han göra till döddar".

Ett ”nutida” språkhistoriskt avslöjande följer imorgon.

Borde inte färdigheten att sy förkläden för hand upp på agendan?

Konstfärdigt broderi på fickan: fiskar och sjögräs

En del skills i går, andra skills idag: jag fastnade i skräddarnarrativet (ironi, ”narrativ” används aldrig på allvar i denna blogg). Det var gårdagens exempel, en situation som ”skräddades upp”, som drog in mig i syslöjden.

Att något är skräddarsytt betyder att det är anpassat. Antingen efter en kropp eller, som i den bildliga innebörden, till vad fan som helst. Det är liknande med att ”sy ihop”, frasen används nog nästan mest i överförd betydelse: ”sy ihop en lösning”. Sy ihop lösningar angående barns färdigheter pågår i dagarna, det framgår av nyheterna att de inte kan klippa med sax. Eller

slå kullerbyttor, för all del (idag säger man ”göra” en kullerbytta). Mycket av gammal mänsklig kunskap försvinner. 

Ett bevis är avbildat här på sidan: ett av mig (10-11 år) helt och hållet (!) handsytt förkläde. Det

var småsmå stygn och krävande syfröknar på den tiden. Känner mig kränkt än i dag. 

Apropå ”sy ihop” så finns även frasen ”sy upp”, endast använd inom sitt gamla och konkreta område, såvitt man begriper. Det är bara kläder som ”sys upp”. Under samma historiska period som jag satt och plågades med förklädet sa mammorna att de ”skulle låta sy upp” ett plagg, om de nu inte behärskade konsten själva. Men ovanligt många hade dock såna skills.

Sbråkbloggen måste nog skrädda upp sig och bli lite mer skillad

Bloggens förråd av engelska som på längden eller tvären knölat sig in i svenskan kommer svårligen att sina. Tvärtom blir det mer, måste man befara när man läser tidens tecken (kan även kallas ”täcken” eller ”töcken”).

Naturligtvis rör sig merparten av svenska utrikeskorrespondenter på engelska. Givetvis! Men det skapar ändå förvirring när de översätter uttryck och idiom som gemene man (och den lika gemena kvinnan) inte kan förväntas härleda i sekunden.

En sådan – i grunden mycket skicklig – korrespondent sa något om en situation som ”skräddades upp”. Såvitt jag förstår betyder uttrycket något i stil med vårt ”skräddarsydd” – vilken inte nödvändigtvis handlar om kostymer och klänningar.

En förklaring på engelska är ”to adjust something to suit a particular need or situation /…/ services are tailored to clients' needs”. Reporterns ämne var utrikespolitik så det handlade väl om strategiskt arbete i något krig. Men översätts engelskas ”tailor upp” med ”skrädda upp” kan man inte begära att kreti och pleti genast ska tänka ”skräddarsy” i sin bildliga betydelse. Svårtsvårt, det här blir inte på långa vägar ett språk för en stor befolkning, utan endast för dem som sitter och luskar fram vad som eventuellt kan menas.

Ett uttryck där halva ordet är engelskt och halva svenskt höll på att få mig till the tipping point (skämt…) häromdagen: ”Skillsträning”. Det tycks mest användas för sporter. Hör här vad ”Skills Academys” uppdrag är: att dramatiskt förbättra teknik, utförande och engagemang hos alla fotbollsspelare oavsett kön eller ålder. Att genom den absolut senaste tekniken flytta fotbollsspelare framåt när det gäller perception, teknik, fysik och speluppfattning.

Likadant för hockey: ”Basic Skills som utvecklar kontroll, balans och glid blandas med mer avancerade kombimotoriska övningar”.

”Skills”, ifall nu nån inte vet, betyder ”skicklighet”. I sista exemplet kan man säga "grundkunskaper" för ”basic skills". Men hur skulle det låta? Skills på er alla!

Har alla som lärt sig ”food-to-go” även fattat vad en go-to-rätt” är?

Tidigare brukade språkanvändning, grovt sett, ha med utbildning/bildning att göra. Numera är det svårt att avgöra om sättet att tala/skriva är en s k klassmarkör. Väldigt många med arbeten som förr sågs som lite halvflådiga, om än inte rena högstatusjobb, hade ändå en skapligt gedigen utbildning i botten. För egen del har jag velat räkna upp forskare, journalister, proffspolitiker som hörande dit. Så är det inte sedan länge.

Det är förvånande vilket språk de använder sig av, måste jag säga. En forskare sa att något (det gällde en plats) ”ligger helt off”. På svenska skulle det heta ”avsides”: Det är att missa sin chans att bli förstådd av större delen av menigheten när man talar så. Å andra sidan är jag tydligen så gammal att jag kan ha fel.

En journalist sa, apropå en fråga om denne kunde tänka sig att delta i en sport, eller vad-det-nu-gällde: ”Det hade inte varit min go-to-gren”. Som vanligt tänkte jag: ”Vafalls”? Hos Kungliga biblioteket (om den tillfälliga ordsökarversionen är tillförlitlig) hittar man ”go-to-market”, GTM, som är ”en strategi som handlar om hur ett företag tar en produkt ut på marknaden”.

Det finns även "go-to-players", vad de nu gör. Vidare läser jag hur någon ur blogg- och influerarvärlden, beskriver sin "bästa go to rätt”. Antagligen handlar det om den maträtt personen vanligen tar till när fantasin tryter. En annans ”bästa go-to kombo” visar sig vara ”jeans, snygg topp, kavaj och öppna skor”. (Är inte alla skor öppna, f ö?)

En lokaltidning skriver att ”Ellen tipsar om hennes bästa go-to-plagg”. Sen räknas kläderna upp, men jag undrar om Ellen tipsar om ”hennes” (vem det nu är) eller ”sina” plagg. Misstänker det senare eftersom det här med ”sin/sina” verkar minst lika svårt som "de, dem" och "dom".

Man måste hoppas att detta är en generationsfråga och att åtminstone de något yngre människorna talar och skriver samma språk som varann. Som äldre har man inte en chans.

Skriva rätt och snyggt samt sparka boll bättre: glömda färdigheter?

Skolan är alltid på tapeten. Blir väl kallad skolnostalgiker eller - romantiker, men säger det bara milt: Skolan var bättre förr, redan innan Gunnar Nordahls tid (Jo, det är tröttsamt med detta skämt*, men det är en bra tidsangivelse som ska återanvändas). Båda mina föräldrar som gick i skolan på 1920–30-talen, kunde skriva snyggt och felfritt efter sexårig folkskola.

De grejade stavning och grammatik, även om åtminstone en av dem inte hade vad man då kallade läshuvud. Med all säkerhet drillades de och en del drabbades förstås illa av den tidens hårda tag. Man törs t ex knappt tänka på barn med skrivsvårigheter som kanske t o m fick stryk. En av mina föräldrar var vänsterhänt och det stoppades brutalt av skolan.

Det var också en omöjlighet att skriva med vänster hand eftersom handen då släpade i det bläck man använde när man skulle ”skriva rent” uppsatser, bl a. En av sbråkbloggens informanter, A (ca 40 år yngre än mina föräldrar), tvingades visserligen inte som vänsterhänt använda höger hand, men var länge sorgsen över att inte kunna skriva med ”riktigt” bläck.

Skam den som ger sig, tänkte A, började träna på att skriva med högerhanden och kunde snart köpa en (onödigt dyr) bläckpenna. Högerhandstilen – det här är intressant i sig – blev som hos väluppfostrade och dito "skolade" barn på 50- och 60-talen.

Hur det gått för skolan i stort vet vi. En stackars ung människa som av olika skäl – dels dålig undervisning, vågar jag säga – hamnat fel i tillvaron, berättade (radion, förstås) om de åtgärder hon är föremål för nu i 15–16-årsåldern och berömde sina speciallärare: ”Jag har fejlat the basic av skolgången, de hjälper med vad du prefererar”.

Det här säger något om landets ambitioner för barn och ungdomar. Ja, och den digitala ”revolutionen” för all del.



*En riktigt klämmig låt, även för icke-fotbollsentusiaster: ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”

Anta utmaningen och måla en tavla av ”därav, varav” och ”givet”

Som om denna blogg inte redan vore en plåga – men likt världsläget kan den bli värre och värre. Äntligen tog jag mig samman för att leta upp stället där man kan få veta hur ofta enskilda ord förekommit i svenska dagstidningar. Det var inte svårt, efter en vink (”hint”, säger svensken) från en klyftig människa var det bara att sätta i gång.

"Därav" - sjunkande eller uppdykande skepp?

Den formidabla tjänsten (vet säkert många

av bloggens läsare redan) finns hos Kungliga Biblioteket och heter Svenska Dagstidningar. Man skriver in det ord eller begrepp man undrar över. Då får man bland annat tydliga stapeldiagram över ordets förekomst under

de senaste hundra åren. Undertecknad jublar. Tjänsten är stängd fram till 21 februari, men av någon gudomlig anledning hann jag se några för mig intressanta staplar.

 

"Varav" - Söder höjder?

Vissa ord har ökat enormt, och på ett sätt som förvånat mig. Av bilden med en tydligt växande stapel (överst) för ”därav”, tidigare mer byråkratiskt än folkligt, skulle man kunna måla en tavla, slog det mig. Ett sjunkande fartyg? Men eftersom ”därav-et” ökar så markant i vår tid skulle man kanske, hoppfullare, se det som ett oerhört långt fartyg som tornar upp sig ur horisonten.

Mellersta stapeln, för ”varav”, skildrar

den märkligt ökande användningen – ofta 

hos ungdomar, har jag märkt. Tavlan kunde vara Söders höjder i Stockholm samt ett 

Dubaitorn. Den sista (och understa stapeln) visar framgången för ordet ”givet”, i var nutidspolitikers mun. Tja, även den visar en silhuett, horisontlinjen (skyline, på svenska), hos många svenska städer. Fast ”kyrktornet” tycks vara åtminstone dubbelt så högt som normalt. 

Begrunda dessa staplar.

Ett idiom som kommer att få skatta, inte skratta, åt förgängelsen

Informanten O hörde av sig och skrek (i sanningens namn var det ett skrivet skrik): HIMMEL! O hade läst en tv-tablå där en dokumentär om en mördare beskrevs. I texten stod att man måste konfrontera mördaren ”i person”.

 
Det är i och för sig vanligt med direkta översättningar som allt oftare ser ut på det sättet. Men det är konstigt att en tablå med svenska tv-program först skrivits på engelska, måste man säga. Nå. Det engelska uttrycket ”in person” betyder ”personligen ”, och kan kanske även i andra sammanhang översättas med ”själv”. Man ville alltså "konfrontera NN personligen".

 
Vi har en fras som kan påminna om detta, men den har en helt annan klang och stilvärde. Ett exempel är följande, hämtat från Vatikanstaten.com: "Där befinner sig påven i egen hög person som talar inför folkmassan". Uttrycket passar inte till mördare – om man är stilkänslig.

 
Däremot kan det användas när man t ex vill låta skämtsamt högstämd: ”Här kommer chefen i egen hög person”. SAOB skriver redan 1919 att det ”numera alltid” används ”skämtsamt eller ironiskt” och att frasen ursprungligen ”användes om högtstående eller förnäma personer”. Vatikanstaten hör ännu till det förflutna, förstår man.

 
”I egen hög person” kommer antagligen snart att dö, ”i person” har just börjat leva.

Man undrar givetvis: Är folk vad de heter eller heter de vad de är?

Nej, den här bloggen är så bister och tråkig, nu måste vi ha roligt. Ser man sig omkring upptäcker man att folket trängtar efter att ha kul. Den underhållning som strömmar och strömmas ur medier blir poppis, vad man kan förstå: Det är kärlek på längden och tvären, mattävlingar, sex, resor, dejting, lekprogram, våld, skönhetstips, bygga hus, frågesport (quiz, som svensken säger), kändisars förhållanden – allt på längden och tvären. Etcetera.

Sbråkbloggen stramar upp sig och ska en stund försöka falla in i trallen och mallen. Fast det här är skojigt på allvar. Uppslaget kom av att en kvinna, expert i ett radioprogram, visade sig heta Urban i efternamn. Inget ovanligt, folk heter Björn och Lo i för- eller efternamn. Men nu var hon lektor i bostads- och urbansociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning.

Man undrar ibland om namnet eller yrket kommer först. Vi har en massa exempel i Sverige: Lisa Frost, meteorolog, ekonomen Annika Winsth – som blir kul när man hör det uttalas, även om stavningen försöker dölja faktum. Det finns tandläkare som heter Gadd i efternamn och kiropraktorer som heter Kramp.

 
Många gamla knektnamn kan ge upphov till småleenden. Minns från barndomen när mamma kom hem och uppbragt sa att hennes goda vän fru Frisk var sjuk. (Man sa fru och efternamn på kvinnor dåförtiden). I Göteborgs-Posten kan man finna en mängd såna här passande namn under rubriken ”Folk som heter som sina jobb”.

 
Och den som inte räds långa texter kan studera ”Snuva, Brölös och Liderlig - Östgötaknektar och torp från indelningsverkets dagar”, skrivet av historikern Björn Helmfrid. En kul, mer modern och inte alltför lång sammanställning av namn, ges av Rolf Stridh (!) i Roffes språklåda: Aptonymer. Aptonymer, skriver Wikipedia är ”personnamn som kan förknippas med personens egenskaper eller yrke”. Rolf Stridh fyller på:

Namnet man får efter sin far kallas patronymikon. Att på motsvarande sätt få namn efter sin mamma kallas metronymikon, t ex Gunillasson eller som den gamle danske kungen Sven Estridsson

En variant är den svenska konstnären Karin Mamma Andersson som började använda tillnamnet Mamma smått på skämt under sin studietid, men det kom att bli ett artistnamn.

Det är inte år 802 701 ännu, men att förstå språket är redan svårt

I går lovade jag att berätta om jag hittar texter (alternativt talat språk) som inte går att klaga på. Det existerar sådant, tro det eller ej, men man kan få gå 130 år bakåt i tiden. Då utgavs den lilla fina romanen Tidmaskinen som nämndes i bloggen knappt två veckor sen, 2 februari. 

H G Wells. Bild från Wikipedia

Samtidigt som det är en fröjd att citera ett vackert språk med roligt/häpnadsväckande/framsynt innehåll, så är det också ett sätt att komma undan eget tankearbete. Författare är britten Herbert George Wells (1866–1946).

Huvudpersonen, tidfararen kallad, skapar en maskin som kan resa i tiden och han hamnar i år 802 701. I den civilisationen möter han två utlöpare från ”vår” tids människosläkte: eloaner och morlocker. Nu ska vi inte spoila för mycket av handlingen, som vi säger i ”vår” tid. I detta sammanhang betyder ”spoila” samma sak som vårt svenska ”avslöja”. Så här beskriver tidfararen eloanernas språk som han försöker lära sig:

Antingen fanns det något moment i deras språk som jag inte blev klok på, eller också hade det blivit oerhört förenklat – det tycktes bestå uteslutande av konkreta substantiv och verb. Det tycktes finnas ytterst få – om ens några – abstrakta termer och bildliga uttryck. Satserna var mycket korta och bestod vanligen bara av två ord, och jag kunde aldrig uppfatta att de innehöll annat än enkla påståenden.

Tänk om man kunde möta Wells själv och få berätta att endast 130 år efter att hans bok kom ut hade åtminstone svenskarnas språk redan blivit svårt att förstå, överlastat som det var med krångliga ord, svulstigt bildspråk och andra ”dekorationer”. Trots detta fanns allt som oftast ingen bärande innebörd, ingen kärna, allt verkade mest vara enkla påståenden.

Sbråkbloggen: Minsann, framtidsplanerna fortsätter formera sig

Nej, jag är uppenbarligen inte klar med ”min” dagstidning, särskilt rubrikerna blir konstigare och konstigare för varje dag. Och, skrev jag det inte i går, förresten? Att alla medier börjar efterlikna varann på ett populistiskt sätt?

Men se på tusan! Nu använder jag ”populistisk” som man inte längre gör, om man jämför med för sådär 30–40 år sen. Då ansåg fler än jag att populism innebar att medier strödde förenklade och publikfriande ”nyheter”, tv-såpor och annat lättsamt omkring sig. Nu används ordet uteslutande om s k extrema högerpartier (kanske i vissa fall vänsterditon). 

Jag tänker i denna högst sakliga, vetenskapliga och objektiva blogg genomföra en diskussion med den gamla innebörden av ”populism”. Braskande rubriker, ogenomtänkta rubriker (och texter), diffusa utav bara den – utan stringens men med stora mängder populistiskt tilltal. Så vill jag påstå att några s k tabloider (kvällstidningar) ofta höll/håller på. Det fanns dock andra medier som fram till nyligen höll fanan högt. Men nu skriver en av våra största tidningar så här:

Kriget mellan Israel och Hamas
Uppgifter: Biden kallar Netanyahu för skitstövel

Allvarligt menande medier ska uttrycka sig bättre. Vaddå ”Uppgifter” och sen ett kolon? Och vaddå själva ”nyheten”, att nån kallas skitstövel? Finns det kvar någon journalistisk utbildning? Finns det kvar något språk att uttrycka sig på?

Måste fundera på om det inte vore bäst av avhända sig prenumerationen snart. Material till bloggen finns hur som helst överallt. Och hittar jag NÅGOT som inte går att skrika om och klaga på så tänker jag berätta det.

Varför är den gode dum och den kloke ond? Varför är allt en trasa?

Ska det här bara hålla på så här? Som vanligt tänker jag på mediernas slappa hållning. Varför får ren och pur skit så mycket utrymme i dag? Känner de inget ansvar, de bövlarna? Som läsare, lyssnare och tittare drabbas man av svår raptus när alla medier – särskilt i tider av melodifestivaler – vrålkramar artister av sådant slag som inte känns så förebildliga för ungdomen. Annars går det bra att vara beskäftigt pk-istisk!

Himla tur att denna blogg inte har kommentarsfält, det skulle i så fall svämma över av skarpsynta kommentarer som: ”Så har det aaaalltid varit, att äldre generationer klagar på yngre”. Men den mänskliga urblaskning som nu sker har ingen likhet med flydda dar. Punkt.

Och går man utanför de fyllda nöjesarenorna firar nyss nämnda medier andra bottentriumfer: skrivandets och formulerandets diton. Undertecknad läste under en längre period DN, men tröttnade på besserwisser-tonfallet på vissa sidor, bytte riksblaska till den (tror jag) mer högervridna SvD, trots att det inte känts som en given hemvist. Nu spelar det ingen roll, ser man som jag till kvalitet vad gäller text och bild, liknar det mesta vartannat alltmer.

I morse skrev SvD i sin webbtidning:

Nattens fritagande av två män ur Hamas gisslan kom till ett pris för israeliska styrkor. Uppger Times of Israel: ”Det var en väldigt spänd och rörande natt. En sådan här specialoperation skulle inte ha varit möjlig utan de från armén och reservstyrkor som stupade”.

En sån kryckig svenska bör inte en stor tidning använda. ”Kom till ett pris”, t ex. ”Rörande natt?” Andra halvan av sista meningen… Att man översätter från andra håll må vara hänt, men det ska bli rätt! Här blev det bara klumpigt, men ofta går det ut över läsförståelsen.

PS Rubriken till dagens inlägg kommer ur en litelite malträterad vers av C J L Almquist. Är osäker på huruvida den gode är dum och den onde klok, men att allt är en trasa verkar sant!

Av switcharna är det bara lysknappen sbråkmakaren känner till

Visst är det svårt att släppa den stora förengelskningen när man börjat uppmärksamma den. Egentligen borde fler klaga, för man behöver inte lyssna eller läsa många minuter förrän attackerna börjar.

      

Som jag redovisat skriver jag ibland bara ner enstaka ord och har glömt sammanhanget de förekom i. Men det var nog i radioprogrammet Kropp och själ det talades om switchingeffekten och när jag försökte googla efter innebörden dök en rad olika switchingeffekter upp, mest i tekniksammanhang.

Koncentrerade mig på huvudordet, switch. Som substantiv är innebörden ”lysknapp” det enda jag kan och som verb ”byta plats”. En översättarsajt ger ”byta, ändra, koppla, kasta om” för verbets vidkommande.Se där ja, en mängd svenska ord för switch. För substantivet finns många översättningar: ”byte, ombrytare, kontakt, ändring, spö, kvist, smal käpp”.

I sökandet stötte jag även på sajten Tyda, som består oss med svenska böjningar av ordet: Obestämd form, singular: switch, bestämd singular: switchen. Obestämd plural: switchar, bestämd plural: switcharna. Information från nätet i all ära, men den upplysningen får mig att rysa.

I tidningen läser jag om två kolleger som ”debrifar lite mellan samtalen i kyrkan- (de är aktiva med socialt arbete för Fräsningsarméns räkning). Substantivet debrief betyder avrapportering eller utfrågning. Se på fan, även det går att säga på svenska! Och om man nu tänker använda det engelska ordet är det bra om man stavar det rätt: ”debrief”.

När ”kulturen” är ”stark, berör” och ”griper tag” i undertecknad

När gårdagens ”skratta hårt” manglades dök även adjektivet ”stark” upp i tanken. Det är inte lätt att följa vanliga ords väg, men det är nog rätt att misstänka att svenska ”stark” ofta inte går att byta ut mot ”strong”. Har jag rätt, har jag fel? Känslan gör mig galen.

Får väl säga som svensken, ”whatever”, och gå vidare. Sättet ”stark” används på i dag kommer nog från ”gå vidare-språket” Vad menar jag nu då? Det är osäkert även för mig själv. Försöker ändå nysta. Det finns ett helt nytt svenskt språk som många talar. Ofta är det politiker, artister, influerare eller vem som helst som vill komma upp sig.

Dessa personer har ofta ”starka” upplevelser. Som berör och griper tag. De går ofta vidare 

(det var genom att nyss skriva så som jag kom på det här). De säger ”jag vill vara tydlig med det här”. De gör om och gör rätt (skrev jag också om häromdan) och har en arsenal av färdiga uttryck. Som bure de på en jättestor påse med kylskåpspoesibitar.

Hur kan man säga att t ex en film eller bok är en ”stark upplevelse”? Som ”berör” och ”griper tag”. Sånt språk får en att vilja fråga ”vad menar du? Berätta mer”! De mer pöblistiska ”skitbra” och ”skitdålig” säger ungefär lika mycket.

Så här skrev nån tidning utan självbevarelsedrift (och då menar jag EXAKT det!) på sin kultursida: ”7 starka serier du måste se innan året är över”. Varför skriver inte journalisten något i stil med ”7 serier jag gärna vill rekommendera”. Och ”starka” må vara, men ”måste”?

Allt kallas f ö kultur i medierna nu. Det retar mig för jag är en snobb. Som har svårt att se något kulturellt intressant med Zara Larsson och "Fröken Snusk". Fast det berättar i och för sig mycket om den slags civilisation vi bebor. De två flickorna är säkert rara och trevliga, är bäst att tillägga. Man är ju ändå fostrad hårt och starkt i landets narrativ. Men samma narrativ (obs! det finns ironi här och var i dessa rader, bra att veta för den som inte läst bloggen förr) brukar betona vikten av bra förebilder för ungdomar, särskilt flickor. Det kan man inte beskylla de nämnda unga damerna för. Ack, hur motsägelsefylld är ändå inte denna värld!

Folk kommer att storskratta i en snabbt avtagande grad. Synd.

Bloggens informant A är utlandssvensk sedan ett decennium och kan bidra med intressanta reaktioner på språket i Sverige som ändras innan man kan säga Jack Robinson (googla gärna det!). I ett samtal med A försökte jag göra mig rolig och sa angående vad-det-nu-var: ”Gör om, gör rätt”. En sån sak säger jag normalt aldrig och min närmsta Sverigesvenska krets skulle reagera om och utifall, eftersom uttrycket nu blivit en av de klyschor som ökar i antal. Ingen reaktion kom från A, som aldrig hört eländet, så jag fick förklara saken.

Dessa språkets snabba rörelser noteras givetvis inte av alla. Inte heller reagerar vi på exakt samma saker. Naturligtvis. Men en av hundratals – nej, säkert tusentals – ”nyheter” jag observerat är hur engelska ”hard” ålat sig in i svenskan.

Man ser och hör sådant som ”skratta hårt” och det tar inte lång tid att hitta det engelska och idiomatiska uttrycket ”laugh hard”. I Sverige brukade vi ”storskratta” innan vi började ”skratta hårt”. Det här vet ni, goda läsare, är inget vidare bra. ”Skratta hårt” får många av oss att tänka på ett otäckt och elakt skratt.

Jag har fler exempel. En kille som diskuterade matpriser sa om affärerna: ”De mörkar så hårt. Priserna ökar ju stenhårt”. Jaja, så här går det till, det som bara är att acceptera, enligt språkproffsen. Anas någon bitterhet från den som skriver dessa rader? Jäpp, på det kan ni hoppa opp och eder sätta!

De här blogginläggen verkar bli allt konstigare. Check på den! *

I en recension (radio eller tv) av ett nytt dataspel sa recensenten: ”Det här checkar alla boxar för mig!” Ja, man kan naturligtvis hävda att de som lyssnar/ser på eller läser spelrecensioner även förstår vår nya svenska. Jag blir som vanligt irriterad.

Dessutom har jag skrivit förr (6 och 9 januari) om boxar som tickar (tickas?). En sbråkmakare hamnar i bryderi, förr nu gäller det boxar man checkar eller som checkas. Få se nu, det jag skrev om var "ticka boxar". Om engelska ”tic the box” betyder det som förr hetat ”kryssa för/i”, vad är då ”check the box”? Det är knappast ”kolla lådan”.

Ha! Båda betyder samma sak! En är brittisk engelska, den med ”tic”, den andra amerikansk, den med ”check”. I alla fall om man ska tro ”English Learners Stack Exchange" (vad det nu är). Det är, som alla vet, inte bara en engelska som flyter in i svenskan, den kan vara av två slag.

Men med spelrecensentens formulering ”checkar alla boxar för mig” – ”checks all the boxes for me” – måste den svenska översättningen lyda något i stil med ”det här uppfyller alla mina krav”. Om man nu inte kommer att säga ”det här kryssar för alla rutor för min del”.

Jag ska inte fortsätta, eftersom jag trasslat in mig rejält i vem som "fyller/kryssar "i" och "för" och vem som uppfyller, ska jag be att få rekommendera mig. Varmt. Där gjorde jag minsann en skämtsam krumelur på ett sätt som bara människor från främre delen av 1900-talet förstår.


*Antar att det betyder ””kryss för det/den!” Eller nåt.

Inte Postens fel, är det människornas? Eller vems, egentligen?

Saker som ska ”adresseras” äro numera många. Dock sällan brev, de existerade i en tid när verben ännu hade pluralformer. En ung person frågade nyligen hur man skriver adressen på kuvert, hur man får tag i ett frimärke samt var man sätter det. 

När det som var blivit det som är

De nya människorna kan inte heller (liksom vi gamla) rå för att världen förändras. De tänker inte ens på det eftersom ”det är så det är” (en mening jag hört till leda på senare år). Men för oss gamla fanns ett annat ”det är så det är” under lång tid och var dessutom något annat. Det blir rentav knepigt. Nästan sorgligt.

En tidning skrev häromsistens: Vid 17.15 öppnades centralstationen igen, orsaken till brandlarmet har ännu inte kommunicerats. ”Hm, kommunicerats”, tänker den som det var som det var för förr: är inte ”meddelats” bättre? Eller nåt? Ingen hjälp hos SAOL eller SO. Jag letar vidare.

”Orsaken har inte fastställts” är en vanlig formulering, men den passar inte här. Finner även ”orsaken har inte kommenterats”, och den vore väl bättre än ”kommunicerats”? Men den moderna människan föredrar de mer byråkratiska och knöliga begreppen och kommer de från engelskan är det inget snack om vad som föredras.

Man minns en gammal slogan: ”Skriv som du talar”. Intressant nog stod Posten bakom den, den post som inte längre har så mycket post att hantera. Och nu skriver folk inte längre som de talar, snarare talar de som andra skriver. Synd på ett vackrare och mer talande (!) språk.

Skillnad på att ha någons rygg och hålla densamme om ryggen

Lättja är en dålig kamrat, men kul, i mitt eget fall en följeslagare. Hur som helst heter den "lättja" och inte "lathet". Men den är inte mer överväldigande än att det finns kraft att slå i ordböcker. T o m 1973 fanns inte ordet ”lathet” med i SAOL. Dock efter, och i och med 1998 års upplaga. I SAOB har redaktionen (i en artikel från 1939) visserligen med ordet ”lathet”, men tillägger att den ”numera är föga bruklig”.

Beklagligtvis bestämmer lättjan över att undertecknad ännu inte satt sig in i hur man tar reda på ords frekvens under olika perioder – har ingen aning om hur det går till! Det lär inte vara jättesvårt, så den dag lättjan viker kommer det att ske.

Jag får köra vidare på den intuition som brukar stämma till sådär en 90 procent om vad som är nutida babbel och inte ett språk vi ägnade oss åt under seriösare tider. Detta hördes i en intervju: ”Tack för din medverkan!” Varvid den intervjuade svarade: ”Anytime”. Det är konstigt. ”Varsågod”, är annars ett bra val. Fast svarar nån på svenska i en motsvarande situation säger de: ”Ingen fara”, vilket också är besynnerligt. Även i nästa citat sitter svenskan illa till: ”Tystnaden/…/ sände ett tydligt budskap till Sveriges judar: Vi har inte din rygg.”

”Ha någons rygg” tar sig nu snabbt in via översättningen av ”have someones’s back”. Man bör vara lite försiktig med sånt här. Uttrycket kan bli svårt att skilja från ”hålla någon om ryggen”, vilket är en helt annan sak, med en annan klang. Då är det nästan tjyv- och rackarspel med i bilden. Däremot kan ”have someone’s back” ersättas av ”visa sitt stöd för, stå vid någons sida, stå bakom någon, vara trofast mot någon”.

Exemplen kommer från bloggen Svenska med Kalle, som även tar med två uttryck som rubriceras ”slang”, att ”backa någon, ha någons rygg”. Kalle fortsätter:

Alla uttrycken handlar om att visa stöd och vara lojal. Ett tips är att googla uttrycken inom citationstecken /…/ så hittar du ofta exempel på hur det uttrycket används i texter. Det räcker inte att översätta ett ord. Man behöver se det i ett sammanhang för att få en känsla för nyanser och användning.

Nyanser och användning, säger alltså Kalle, som f ö flyttat från bloggen till Youtube.

Mors lilla Olles kamrat, massakrerade armar och ovanliga fötter

Bild: Steve Hillebrand, Wikipedia

Man lär sig mycket från diverse områden när man letar efter ords och begrepps användning och innebörd, det är ett som är säkert. En person som inte hade svenska som modersmål berättade hur hon fångats av något nytt intresse och sa: ”jag har fått blodig tand”. 

Det är inget jättestort misstag – och säkert finns det inhemskingar (hur handskas jag

själv med språket?) som fattar talesättet fel.

Om man funderar över ursprunget till den blodade tanden, trots att det redan pekar i

en trolig riktning, så beskriver Wikipedia inte bara saken i ord, utan illustrerar även med

en liten nalle som får följa med in i bloggen.

Det lär alltså vara så med björn och andra 

djur att de först när de diat klart ger sig på köttet om nu är köttätare är vad de är och

den blodade tanden kan härledas därifrån. 

Björnen är mer av en allätare, men den på bilden äter inte blåbär.

Ett par roliga felfattningar till: ”Där har vi fått kavla upp armarna”. Man kan visserligen se det framför sig, men ont gör det säkert. Och så en tredje, en kommuns företrädare efter en kinkig fråga: ”Jag skulle säga att vi är på tårna: bägge tårna!”

Det lutar åt att finska skolan får samma resultat som den svenska

Ja, det var det (syftar på utbrottet i går), nu struntar vi i underhållningscontent och vänder åter till den riktiga världens beskrivning av sig själv. Eller nåja, mediernas och hela det offentliga språkets variant.

Återigen ett grannland i blickpunkten. Nu läser man i bladet om att finska skolresultaten ”faller” i PISA-undersökningen. En av våra svenska drakar har i dag publicerat en artikel med den talande rubriken ”Oro i Finland: den hyllade skolan följer Sveriges väg”. Ja, man ska välja sina förebilder med omsorg.

Men ännu utmärker sig Finland när en gammal kompostgrävare som jag söker svar på språkfrågor. Från ett område där enbart lidande och tragik härskar kommer nyheter om bl a hjälporganisationen UNWRA. Den har ett väldigt långt namn, men förkortningen är nästan omöjlig att uttala. Många medier gör det ändå. Men vem ger språkråd (i detta fall uttalsråd) som vanligt? Jo, finska Mediespråk.fi, såklart, som skriver så här: 

Dörr på lutande tornet. Bild: Lonewolf1976

De svenska etermedierna brukar uttala UNRWA som ett ord, inte bokstav för bokstav. Uttalet blir /Unnrva/. UNRWA blir onödigt långt med bokstav-för-bokstav-uttal, men det främsta skälet till att det blivit uttal som ett ord är nog helt enkelt att det går att uttala så. Problemet med UNRWA är att det är en tungvrickare. Man måste artikulera för att varje ljud ska gå fram, och det är lätt att råka kasta om dem till /Unnvra/. Så håll tungan rätt i munnen när du uttalar UNRWA.      

En engelsk ”uttalssida” föreslår att man säger [anr/ö/oä] och stoppar in ett kort ö-ljud som stöd: UNR-a-WA. Angående  förkortningar har ju PISA-undersökningar inget med Pisa att göra, utan läses ut: ”Programme for International Student Assessment”. Fast det är klart,

i Pisa hotar också saker att falla.

Lite klartext om en musiktävling och kvinnors klädsel i allmänhet

Av födsel och ohejdad vana var jag ursprungligen och knappeligen någon elitistisk snobb – nu tvingar verkligheten in mig i ett konservativt, icke-politiskt-korrekt hörn. För nu är Melodifestivalen över oss! Det är den och liknande ”underhållning” som knuffar mig allt längre in i det hörnet.

Här ett par enkla frågor för att beskriva min förtvivlan, chock, sorg och mitt raseri: Hur kan hela landet – folket och medierna (nyheterna, t o m!) hoppa jämfota av glädje angående en musiktävling som upphörde att vara en sådan för inemot femtio år sen?

Hur kan deltagare som vimsiga Hollywoodfruar och ”Fröken Snusk” få delta? Hur kan uttagningen pågå i flera veckor? Varför känns det som om minst halva året domineras av skvaller och pladder om denna ”högtid”? Och varför domineras övrig tid av verklighetssåpor av groteskt slag? Och varför är folkets intresse så stort för dessa skojprogram som får Bolibompa att likna ”Snillen spekulerar”?

Detta ”underhållningsprogrammens” content överväger i våra dagar. Content hette förr ”innehåll”. Är det sååå många svenskar (som man fruktar) som ser ”innehåll” i det här? Epa-dunk, en genre som inte nådde hela folket förr har blivit poppis hos alla, vad det verkar. Barn gillar den stilens låtar eftersom melodier är klämmiga. På förskolor lär barnen sjunga om hembränt och supa samt frustande gladporriga händelser.

Det här är märkligt. Man skyddar barn mot att utsättas av otillbörliga närmanden (folk vågar inte lägga upp bilder på sina barn på nätet) men matar dem text- och utseendemässigt med grovt sexualiserat innehåll (”content”, ni vet).

Många av de kvinnliga artisterna brukar framträda i så lite kläder som möjligt och åla runt som porrskådisar under sjungandet. F ö ser de flesta av unga kvinnors förebilder ut som manliga önskedrömmar gjort länge, länge. Jag tänker även på det märkliga i att programledare i tv måste (?) kliva runt på stilettklackar eller sitta uppspetade dekorativt på barstolar så att tittarna inte missar skorna. All obekväm kvinnoklädsel jag och generationskamraterna trodde skulle försvinna efter 1970-talet, har alltmer tagit efter värsta Reeperbahn. Förvånande att detta ”mode” tas upp av folket. Men vem är jag att döma? Folket gör väl som folket vill? Eller hur?

Meningen var ju egentligen bara att försöka reformera världen!

Det börjar bli tydligt att man måste gå bakåt i tideräkningen för att finna snille och smak, höll jag sånär på att skriva, men kan dämpa det förra till ”i alla fall lite förstånd”. Smak kan stå kvar.

År 1759 föddes en person man kan läsa om och av utan att i förstone (som det verkar) kräkas. Han hette Thomas Thorild (född Thomas Jönsson Thorén) och sa mycket bra saker. Bl a en som vore finfin att ha som motto:

Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i livet. Att förklara hela naturen och reformera hela världen.

Det har inte gått så bra för nån av oss, inte TT, inte mig. Antagligen var vi före vår tid. Å andra sidan läser jag (ännu en gång, 40 år sen sist) Tidmaskinen av H G Wells (1895), och när dess huvudperson, tidfararen, åker framåt i tiden i sin maskin, finner han människoliknande varelser (som Thorild och jag): De kan se fina, välvårdade och välklädda ut, men fnissar för det mesta och har ett klent förstånd. Och då åkte tidfararen ändå fram till år 802 701.

Stöd eller hjälp har man inte hos många, inte ens hos generationskamraterna. De säger: Det är så här nu. Det är vi som är gamla och gammalmodiga. Vi måste anpassa oss till den här tiden.

OK, en viss anpassning känner jag av: liksom Hooja vill jag inte bli utad (se ordförklaring i gårdagens inlägg). Inte heller vill Fröken Snusk bli utad. Där upphör alla likheter. Med Hooja vet jag inte säkert, men med den frejdiga fröken känns det som om likheterna är få.

Här tas nu sats inför morgondagen. Då ska en del förbjudna och olämpliga känslor och åsikter utas. De kommer inte att sammanfalla med frökens, vår samtids eller dess smak.

En tillfälligt språkradikal sbråkmakare utar sina innersta känslor

För omväxlings skull (skämten här är alltid gammalmodiga) fortsätter vi med förengelskningen av svenskan. Man kan lika gärna säga försvenskandet av engelskan. Dock och i vilket fall som helst kan detta tredje språk vara svårt att förstå. Själv känner jag mig ganska tränad, även om man borde ägna mer tid åt annan träning.

Så här stod det i en rubrik: ”Hooja om outningen”. Få ord, men man måste ha en viss förförståelse (nu skämtar jag igen på ett för många obegripligt vis, ingen kan ju veta hur mycket jag skrattade första gången jag såg ordet ”förförståelse”, men det existerar).

Hooja, en musikduo som länge varit fantasifullt maskerad, outades av Aftonbladet. I detta nu ströks outades under med rött av mitt stavningsprogram, det har väl aldrig sett nåt liknande. Själv tänker jag fabulera fritt kring detta svengelska verbs ursprung. Jag kan ha fel, men mjae.

Förr i världen kom man antagligen inte ut annat än när man gick ut på en promenad o dyl. Sen länge har vi tagit över engelska ”coming out of the closet” och sagt ”komma ut /ur garderoben/”, vilket först handlade om att berätta om sin sexuella läggning för omvärlden. Frasen har, som många andra, shanghajats och används om annat: komma ut som kristen, t ex.

Engelskan förkortade den längre frasen så till den grad att endast verbet ”out” blev kvar. Ordboken Merriam-Webster ger ett exempel: ”Foster … was the man who outed the journalist Joe Klein as the author of the novel”. Inte för att jag vet hur man säger på engelska, men på svenska har vi i evigheter kunnat säga ”avslöja” istället för ”outa”, det verb vi stulit och gett svensk verbändelse åt.

Men då undrar en tillfälligt störtradikal språkgalning, varför man inte kallar det ”uta” och skriver ”Hooja om utningen”. Kom igen, gott folk, varför gå den här mesiga vägen?