Vem vill det enkla när man kan få en jädrans massa på en gång?

Det har hänt några gånger att sbråkbloggen med sina karaktäristiskt apokalyptiska undertoner (övertoner, skulle kanske någon säga) jämfört miljöförstöring med språkdito. Nu är det dags för en crossover av de två. "Crossovers" simplaste översättning vore ”korsning” i såväl bokstavlig som bildlig mening. Stil- eller kulturblandning funkar också eller så kan det, i konsumismens tidevarv, kallas en jädrans massa av allt på en gång. Här ett par klimat- och språkcrossover:

I sitt tal sa en känd klimataktivist – enligt en översättning - ”här och nu drar vi linjen”. Vad hon menade var ”här går gränsen”, men hon sa det på engelska, ”right here, right now is where we draw the line”.

Svenska kyrkan drar inga linjer men dess biskopar ”kräver att makthavarna steppar upp klimatarbetet”. Så skriver en tidning som i sin tur citeras varvid frasen (farsen?) återfinns citerad på en mängd nätsidor. I detta sammanhang betyder ”step up” (fast med svensk ”böjning”) ”öka” som är ett finfint ord man kan använda.

Steppa, hm, något säger mig att ordet avhandlats tidigare i bloggen. Då togs nog en riktig steppare upp, Fred Astaire var hans namn. Märkligt nog heter inte steppa ”step” på engelska utan ”tap dance”. Så kan det gå i språkens outgrundliga värld.

Att inte alltför lättvindigt utgå från enklaste möjliga är något som språkaktivisten Sbråkmakaren vill påminna om! ”Sprid ordet!” hade jag kunnat utropa om inte engelskans ”spread the word” hette ”sprid budskapet” eller ”sprid detta vidare” på svenska.


PS Fred Astaires Puttin On The Ritz (inspelning från 1946) är värd att se om och om igen.

Göra böcker? Få se, först hugger man ner ett par träd, sen…

Ja, här sitter man och funderar över obegripligheter. Är detta svenska? Eller engelska? Är det engelsk corporate bullshit eller svenskt företagsskitsnack? Nåt en influerare eller trendsättande kommunikatör hasplat ur sig och som spritts med blixtens hastighet? 

Mycket är bara oförståeligt eller knasformulerat så att det blir roligt. Här ett par av de senaste:

Det räcker inte att tre av fyra nya sjuksköterskor anställs (tidningsrubrik)
(Jag: Hm, få se nu…??...)   

Unga med rösträtt kan avgöra nyvalet (tidningsrubrik)

(Jag: De utan rösträtt har som vanligt inget att säga till om)

Vi är fortfarande i dialog (radio)
(Jag: Ska jag förstå det som att ni fortsätter prata med varann?)

Många vill göra böcker (kulturpersonlighet i radio)

(Jag: Göra böcker? Låt mig tänka. (Först hugger man ner ett par träd, sen…)

Det är väldigt avancerade saker man säger utan att veta varför

Nej, gårdagens inlägg är inte färdigtuggat än, tvärtom blev det rumphugget beträffande vad man säger i folks ansikten och hur.

Svenska har inte en direkt motsvarighet till ”he said it to my face”. Man kan i och för sig kanske ”säga ngn ngt rakt /upp/ i ansiktet”, men det vanligaste (om man nu är sån) är att man ”ljuger ngn rätt i ansiktet”.

Vi tar åter exemplet från Merriam-Webster: ”If you have something to say about me, say it to my face.” Översätt det den som kan! ”Om du har nån åsikt om mig så säg den rakt upp i ansiktet på mig." Låter inte bra, va?

Vi skulle nog säga något i stil med ”om du har nån åsikt om mig säg den då direkt till mig”. Den där meningen kan givetvis variera från individ till individ, men vad man än väljer drar man inte in ansiktet.

Och inte för att undertecknad är den som kan reda ut problemet med hjälp av professionella termer, men en sak kan man vara säker på: det här är finlir på hög nivå, det är aspekter och riktningar som avgör. Repetition: man kan alltså påstå att någon säger saker till en alt ljuger en "rakt upp i ansiktet". Däremot kan man inte som subjekt, och likt i det engelska exemplet, be någon att säga en något rakt upp i ansiktet.

Ja, herre min skapare och hela språkvetenskapen! Den som tror att språk är lätta att omvandla till varandra kan skatta sig lycklig. Tills något blir väldigt fel.

Folk borde tala till hela människor och inte enbart deras ansikten!

Om man går förbi personer som står inbegripna i ett samtal och uppfattar en enda mening kan den sätta myror i huvudet på en för resten av dagen. Nu var det en ung kvinna som sa ”och jag kunde inte fatta att han sa det till mitt ansikte”.

Då krävs självbehärskning. Det skulle väl inte uppfattas som vänligt – fast avsikten vore sådan – om man stannade och sa som det är: ”Nej, han sa det nog inte till ditt ansikte utan till hela dig!” Man gör dock inte så.

Men en sådan mening sätter igång i ens ansikte, höll jag på att skriva, men menar hjärna. Det framtida språkscenariot snurrar igång: hur i hela friden ska vi tala med varann om bara tio år eller så?

Först ett citat från den amerikanska ordboken Merriam-Webster. Där finns originalet till vad flickan sa, här i en exempelmening: ”If you have something to say about me, say it to my face.”

På engelska förvånar det ingen om man säger så, ingen amerikan sätter sig och knackar ner irritationer till sin sbråkblogg. Men direkt översatt låter det ännu konstigt för många svensktalande. ”Han sa det till mitt ansikte”.

Men låt det gå något år och låt horder av äldre svenskar glatt anamma nya uttryckssätt så kommer vi säkert att säga saker till varandras ansikten. Sen några decennier tillbaka har det blivit så att äldre apar efter unga, det gäller kläder, åsikter, underhållning, språk. Förr rörde sig förloppet åt motsatt håll, så att säga. Äldre ansågs kunna mer och då lärde sig unga om världen av dem. Vilken dum värld som inte förstod sitt eget bästa!

Nej, nu får det räcka för idag, det går inte ens att klämma i med nån ironi värd namnet på det här plastspråket.

Mer av den engelska språkvetare inte anser påverkar svenskan

Det som är oroande kan också roa. Så är det exempelvis intressant att försöka följa vad människor menar när de säger konstiga saker. Angående klimatfrågan (den med stort K) sa en kvinna (journalist eller forskare, skrev bara ner meningen i fråga): ”Folk uttrycker klimatoro, men det verkar som om politiker inte svarar igen”. Trycket var på ordet ”igen”.

”Svarar igen” fick mig att associera till ”svara tillbaka”, vilket man kan höra då och då. Det betyder inget annat än "svara", men många kanske anser att det inte räcker och drar även till med ett överflödigt ”tillbaka" (eller "igen").

Här kan man misstänka att det ligger en engelska och flyter i bakgrunden: ”det borde heta answer back” säger kanske den där bedrägliga känslan som håller på att göra oss alla halvspråkiga, och då borde det heta "svarar tillbaka/igen".

Just i detta fall går det fel, om nu jag har förstått rätt. För ”answer back” på engelska är inte samma sak som bara ”svara” plus det där extra ”tillbaka” som tydligen många uppfattar som något förstärkande fast det inte finns!

Jag vänder mig i förtroende till lexikonet Merriam-Webster som förklarar att ”answer back” i själva verket har ett snudd på ohövligt, spetsigare innehåll, än den svenska formulering som förmodligen är översättningen: ”ge svar på tal”.

Det kan hända att jag sagt det förr: Hur ska det gå om en svensk tror att den pratar någon slags ballare variant av svenska som är influerad av engelska när resultatet blir att det i själva verket är varken det ena språket eller det andra?

Planen gör nya saker, de varken står stilla eller flyger som vanligt

Det har varit lite turbulens i luften senaste tiden kan man säga något ansträngt skämtsamt. En resekoncern har gått i putten, vilket i sin tur ställt till det för diverse researrangörer. Jag har lärt mig nya begrepp i alla fall: trodde det  bara fanns flygbolag och resebyråer.

I det här kaoset har en mängd flygplan fått ”stanna på marken” även om researrangören ville ”få upp flyg i luften”. Flygplan på marken som skulle upp i luften – det började låta konstigt.

Varför sa ingen sådant som ”vi flyger inte, kan/får inte flyga, inga plan går” – ja vad som helst förutom att planen ”stannade på marken”.Detsamma gällde ”planen flyger, vi flyger, planen går” – ja vad som helst utom ”flyg som var i luften”.

Det var bara att googla på ”Thomas Cook” och ”planes on the ground” som sökord för att se vad som står på. På engelska finner man många varianter där ”planes” och ”ground” ingår.

Nu sökte jag inte ihärdigt på planen som skulle "upp i luften", men av den halvhjärtade ansträngningen framgick att det förmodligen inte låg nån engelska bakom.

Det var helt enkelt en enstaka kommunikatör som uttryckt sig så och eftersom alla medier citerade just de orden så blev det som om ett nytt uttryckssätt fötts. Tror det redan satt sig, man kommer inte (vid likartade situationer) att säga "nu flyger vi/dom igen" utan "nu har vi planen i luften". Om de inte står på marken, vill säga.

Alla gamla språk kan inte användas, många av dem är döda

Och fler är på väg att försvinna. För att citera mig själv från 17 mars i år (Vet hut! Ingen borde nånsin citera sig själv): ”Det vore bra om alla var noga med sina respektive språk som snart är utrotningshotade, tillsammans med bin och isbjörnar”.

Priset för människans ”utveckling” och ”framsteg” stiger med en oroande hastighet. Enligt en svensk/brittisk undersökning, publicerad i juni i år, lär inemot 600 ”fröspridande växtarter” blivit utrotade sedan mitten av 1700-talet. Och så dör språken. Inte konstigt egentligen, men som med allt annat är det hastigheten som oroar. I en TT-artikel häromdagen sägs att nästan hälften av jordens språk hotas av utrotning.

Klart att det inte går att veta hur många språk som passerat revy under mänsklighetens historia, men man kan ändå sörja med dem som nu fruktar att deras modersmål ska försvinna. Artikeln beskriver särskilt mentawai (talas på öar längs Sumatras kust) och våra egna samiska språk. De som inte berörs direkt kan naturligtvis rycka på axlarna, men det är ett riktigt kunskapstapp, för att nu använda ett populärt ord som ännu inte finns i någon ordbok.

Symbol på IoM-flagga, upplagd på Wikipedia av "Fry1989"

Mellan 1950 och 2010 dog 230 språk ut helt. På Isle of Man i Irländska sjön görs numera återupplivningsförsök av det inhemska ”manx”  Den siste med språket som modersmål var Ned Maddrell, avliden 1974.

Ironiskt nog är öns vapen en symbol, triskele, som varit historiskt central. Mottot (från 1688) som hänvisar till symbolen är det latinska ”Quocunque Jeceris Stabit”, på engelska "whichever way you throw, it will stand". Alltså: Hur man än kastar denna trebening så landar den stående. På åtminstone en fot.

Se på f-n! Det går att använda ett gammalt språk som språk!

Det kan inte ha undgått någon att sbråkmakaren funderat över hur man ska kommunicera när språket krymper, blir fattigare på riktiga ord men desto rikare på klyschor och färdiga fraser på ett slags halvspråk. Tänk om de där språkvetarna som pekar bakåt på landskapslagar (se gårdagens text) har en poäng!

Som ett brev på posten (oj, det där börjar bli lika felaktigt som att säga att något går som tåget) sändes nyligen ett radioprogram där reportern undrade om vi behöver ett nytt språk för att beskriva en snabbt förändrad värld: "Hur beskriver mänskligheten nåt den aldrig upplevt tidigare?" Konstig fråga, man använder väl bara det språk man har (kvar).

Det festliga i kråksången var att programmet bl a handlade om en filmregissör som håller på med en film om Karin Boye och under arbetet blivit fascinerad av författarens språk. Förutom det förvånades regissören av det profetiska verket Kallocain, som, likt en del andra framtidsromaner från ungefär samma tid, föregrep vissa "moderna" företeelser.

Intressant, eftersom få nutidsmänniskor verkar se en koppling mellan gamla framtidsromaner och den konstiga existens som människan gjort till sin boning.

”Hur ska man beskriva en ny tid,måste man skapa ett nytt för att beskriva ny erfarenhet? Regissören sa det inte explicit, men antydde i sina svar att frågan nog slår in öppna dörrar. Och glädjande nog antydde hon likaså ett överskuggande problem med hur man använder språket i dag genom att tala om den ”överanvändning av ord som skapar övertydlighet”. En av de skarpare formuleringarna man hört i modern tid. Hon försöker visserligen hitta ord som beskriver dagens samhälle och då är "et är logiskt att man går tillbaka” och försöka nå nå det universella och allmängiltiga med ett tidlöst språk.

När hon sa sig inkorporera Karin Boyes ord, att det gäller att gå till en annan tid för att ett hitta språk som kan beskriva vår tid, ja då tänkte jag bara YES! WOW! OMG!

Det blåser inte bara på månen, det är vindigt i språket också

Språkvetare kan få till roliga abrovinker när man ifrågasätter det faktum att mycket språkligt påverkas av engelskan och att svenska (vanliga) uttryck därvid trängs undan.

En personlig favorit (ja, om det nu är rätt ord) är ”kommer till” som i stort sett tagit bort ”gäller” och ”handlar om”. Det är bara att lyssna (läsa), ganska snart dyker sådant som ”när det kommer till klimatet” upp. (When it comes to…”)

En språkvårdare jag talade med om saken tänkte i några sekunder och sa att det heter ”när det kommer till kritan”. Visst, det är ett s k fast uttryck (kollokation, se 4 september), men i handordböcker också enda exemplet på ”kommer till”.

Det är inte enda gången jag hänvisas till stående uttryck eller förklaringen att ett ord eller en ordvändning använts på svenska under historisk tid - så långt tillbaka som medeltid och språket i landslagar.

Uppdaterad i historisk svenska som jag därigenom blivit tänkte jag bjuda på ytterligare ett sådant utbyte som ligger i pajplajnen (nutidssvenskt ord).

Det enkla ”blåsig” börjar ersättas av ”vindig” (windy). Word markerar det med röd understrykning och det går inte att hitta i SAOL, SO eller andra ordböcker. Men i SAOB finns dock "vindig" med ett belägg från 1600-talet och ett, det yngsta, från 1862: ”Vi sökte med våra nattsäckar hindra fönsterluckorna att öppna sig under den kalla vindiga natten. (Ur Fredrika Bremers Livet i gamla världen.)

Vissa språkförnimmelser kan vara mycket mindre än små

Intressant är att höra folks käpphästar och nernörderier. Enstaka ords blotta existens kan få en del att gå i taket. Uttal (bra exempel är de nutida ijängkligen och ordenklit) kan få andra att skaka av ilska.

Det är lika roligt varje gång, för oroväckande många har blivit väldigt blasé: ”Amen guuu att du orkar bry dej!!!” Eller samma kommentar från yngre: ”Orka”. (men den är väl så gammal att den kanske den försvunnit.)

Nå. Två närstående arbetar som översättare. Av dem kan man få såväl tips som medhåll. Eller mothåll. En av dessa hade nyligen ett intressant fall. Det gällde tekniska instruktioner och i en mening gick det ut på att lossa ”die beiden Schrauben”. Går man på räls och halvsover väljer man det slöa ”de båda skruvarna”. Men just denne översättare satte sig att fundera och kom på att det på svenska hellre borde heta ”lossa de två skruvarna”. Någonting i språkkänslan sa ifrån att detta lät mycket bättre.

Ja, hur uppstår en bestämd uppfattning om en sån här minigrej? Antagligen påverkades jag av översättarens engagemang för jag tyckte direkt att ”de två skruvarna” var bättre. Men det låter som om det skulle kunna finnas en grammatisk förklaring. Något med ”aspekt” brukar det heta eller liknande. Esoteriskt så det visslar om det, visst, men även kul.

Själv drabbades jag av en mening i ett recept: ”passar till alltifrån grönsaker till rostat bröd” (det gällde en slags röra). Se där en preposition (alltifrån) som gör mig vansinnig. ”Även två ord” skriver SAOL. Även? Det är väl det enda raka? ”Passar till allt (i)från grönsaker till rostat bröd” måste man väl för tusan säga?

Jag vädjar till mina läsare! Hör så dumt det låter! ”Passar till alltifrån”.

Själv måste jag med det snaraste ta mig hemifrån och ut i den vackra dagen, varifrån ni för en stund ska slippa nördutbrotten.

Riddaren av sorgliga skepnaden fortsätter slåss mot väderkvarnar

Förr gick svenskundervisning (oavsett om man var svensk eller lärde sig svenska som främmande språk) till så att man slog i ordböcker och grammatikor när man inte visste hur något skulle sägas eller skrivas.

Nu gör man istället tvärtom så att man väntar in ”bruket”, alltså språkbruket, och låter lösa boliner vara modellen. SVT igen:

"Så hur bör vi inom public service förhålla oss till språkförändring? Vårt mål är att språket i SR, SVT och UR ska vara begripligt, språkriktigt, levande och inkluderande. Det innebär att vi ska använda ett respektfullt språk med ord, uttryck och benämningar som är etablerade i bruket. Vi ska helt enkelt vara i nuet, vilket betyder att vi varken stävjar eller driver på språkutvecklingen, utan försöker vara lyhörda och hitta en balans mellan det traditionella och det nya."

"Språkutvecklingen" –  det gäller alla nu levande språk – borde rimligen tjäna på att stävjas. Detta med tanke på den snabba teknikutveckling som står för det pådrivande och hotar att göra språket historielöst. Det är ju redan alltför svårt för många att läsa texter med några decennier på nacken. Har vi att se fram emot ett språk som kommer att överleva kortare och kortare tid? Vi kan inte språkligt ”vara i nuet”, och tala ett nutidsspråk i dag och ett annat i morgon. Det finns många skäl till att inte sparka ut gårdagens språk för lättvindigt.

Man får sig ett gott skratt när skribenten Jan-Olov Anderson (Aftonbladet), apropå att en äldre "bokprofil" i SVT1 fick avsked på grått papper, beskriver SVT:s programdirektör:

Hur som helst: Jan Helin – fram till för några år sedan min chef på Aftonbladet – är smått besatt av framtiden. Helst ville han resa dit i går



Bilden ovan är undertecknads tolkning, härmning och färgläggning av Picassos Don Quijote

Får man lov att presentera det underligaste tillskottet i svenskan?

Den inställsamma språkpolitiken (man undrar dock gentemot vem) hos SVT, SR och UR är inte färdiggenomgången än på länge, men nu måste det ske ett tillfälligt avbrott. En besynnerlig uppstickare på den alltmer dimhöljda modersmålshimlen tarvar uppmärksamhet.

Det finns huvudverb – de används ensamma – och så finns det hjälpverb som måste användas som jag just använde måste! Faktum är att ”måste”är ett modalt hjälpverb, men låt oss skippa grammatiken. Nej, förresten, vi ska först konstatera att även "ska" (som också just användes) likaså är ett modalt hjälpverb. Jag skrev alltså nyss ”måste använda” och ”ska konstatera”.

Nu till den person som satte mig på spåret, AP. ”Du skämtar!” sa jag, ”det är ju för tusan inte möjligt”. Vad AP hört var en radiojournalist som upprepade något jättekonstigt ett par gånger. Ni vet hur det är, en gång kan man naturligtvis sluddra till och säga fel, men här var det uppenbart vad reportern sa: ”så du ska går till /…/”

Ska går? Finns det rim och reson i konstruktionen? Knappast. Finns det åtminstone engelska som på vanligt vis ligger där bakom och lurar? Knappast. Svårfattat är det hur som helst.

Googlar man nu ”ska går”, alltså  med citattecken omkring, får man oroväckande många träffar! Naturligtvis ser en del av dem ut så här ”funkar det som det ska går vi hem sen”. Då är ”ska” inte ett hjälpverb till ”går” (som är ett huvudverb).

Men exakt det AP berättade om existerar i oroväckande många fall. Där finns även ”vill går” och ”kan går”. Sen tog letandet stopp och chocken över. (Det där var f ö en stilfigur, zeugma.)

Händer detta med fler verb än ”går”? Att infinitivformen försvinner och ersätts av presens? Det här måste man sätta nån specialist på, ska ser vad jag kan göra.

Vad är ”bruten svenska” för ett slags språk – man undrar!

För många år sedan följde jag med intresse ett webbforum i SVT:s regi. Där fick tv-tittare och radiolyssnare säga sin mening om programutbud och – ja, egentligen vad de ville om dessa medier. Allmänheten kunde redan då bli ganska hätsk, men som jag minns det fanns (som idag) moderatorer som tog bort de värsta utbrotten och invektiven.

Det här var i början av när det fick ett egenvärde att anställa medarbetare med utländsk brytning – dialekt var inte lika angeläget. Själv minns jag särskilt någon programpresentatör och ett par nyhetsuppläsare som alla var mycket svåra att förstå, även för dem (däribland mig) med ganska stor vana av att höra s k bruten svenska. När tittare/lyssnare protesterade dunkades de till med vi vet alla vilket vapen

Jag skrev till SVT/SR och fick veta att dessa medarbetare skulle man ha, för så såg Sverige ut. Men att det fanns de som talade otydlig svenska i tv och radio störde även många lyssnare/tittare med andra modersmål. De tyckte att den omhuldade brutna svenskan var extra svår. Om de själva hade problem med uttal, betoning och grammatik så hade de från andra länder andra slags problem. De olika modersmålen gör att brytningarna blir helt olika. Det är ett faktum och inte ett uttryck för undertecknads inre ondska. Nu skulle de som ville lära sig språket hindras av medierna, dessutom. Var och en som bott i ett annat land vet vad exempelvis tv och radio innebär för den egna språkutvecklingen och -förståelsen.

Vet språkvårdarna som skriver om ”bruten svenska” att detta inte är ett enhetligt språk? Och vet de att det ställer oerhörda krav även på svenskar som måste lära sig att skilja på brytningar från spanska, arabiska, polska, hindi, mandarin – ja, här kan jag hålla på!

Vissa språk tycks i och för sig utgöra en bättre grund för att lära sig vissa andra. Nederländska i botten gör, det är min ringa åsikt, det lättare att lära  bra engelska, tyska och svenska (mer än tvärtom, alltså!). Kanske har jag fel, men det verkar även som om farsi, åtminstone för svenska språkljud, är en bra grund.

Mångfaldstugg som går på frihjul är inget bra medel mot mörka krafter. Vitlök mot vampyrer är verksammare. 

PS SVT:s ”ledord är att språket ska vara begripligt, korrekt, levande och inkluderande”.

Det är nog så väldigt välment att logiken fått stryka på foten

Tänkte repetera citatet från i går. Det står på svt.se under rubriken ”Så arbetar SVT med språkvård”. Enligt min åsikt borde språket i citatet få vård. Trots klen politisk kunskap tänker jag ändå diagnosticera det som ”svårt politrukanstucket”.

Sen skulle jag kunna tillägga: ”Men så får man ju inte säga i det här j-a landet”. Och då skulle politrukerna i sin tur kunna stoppa in mig i ett annat hörn, vi vet ungefär vilket. Men min ilska gör mig generös: Stoppa då in mig i det hörnet, reagerar man inte när man ser sånt här blaskbabbelibabbel så finns man inte!

Läs citatet igen och känn efter i ryggmärgen. Man idiotförklarar ju läsaren av dessa rader:

Tal på dialekt eller bruten svenska är en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige och både medarbetare och medverkande har rätt till sitt eget språk. Om dialekten eller brytningen någon gång går ut över begripligheten är det medarbetarens uppgift att förklara det som kan vara oklart för tittaren. Har du sett ett program där du tycker att tillgängligheten påverkades av medarbetarnas tal? Maila /…/ så tar vi synpunkten vidare.

”Tal på dialekt och bruten svenska”, vill jag gärna tillägga, har under flera decennier varit ”en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige”. Att ”medarbetare och medverkande har rätt till sitt eget språk” låter fjantigt. Alla har väl rätt till sitt eget språk? Men bör man arbeta med sitt tal som verktyg om detta inte är tydligt nog?

Och vad menas med ”om dialekten eller brytningen någon gång går ut över begripligheten är det medarbetarens uppgift att förklara det som kan vara oklart för tittaren”. Kan läsaren tänka sig in i det här? Vad kräver man av denne medarbetare? Att den ska kunna veta att den plötsligt säger något oförståeligt och sedan korrigera sig? Så går det väl ändå inte till?

Det är inte bussigt att anställa människor om man misstänker att deras språk är svårt att förstå. För att lugna dem som skrivit ihop det märkliga manifestet är det bäst att tillägga att man inte bör skada eller vara elak mot dem som talar en svårbegriplig svenska. Tillägger för säkerhets att undertecknad en gång bodde en längre tid i ett annat land. Först talade jag ett språk som var svårt att förstå för dem som var födda, eller hade bott, där i många år. Det gick bättre allteftersom jag, hör och häpna, lärde mig mer av språket, en vanlig och naturlig gång.

Kvar till morgondagen blir en diskussion om vad för slags språk ”bruten svenska” är.

Om ni inte förstår mig p g a dialekten ska jag se till att förklara mig

Det är en glädje att se och (framför allt) höra sansade och välmodulerade journalister och programledare. Själv skulle jag exempelvis inte platsa i tv, radio eller annat pratmedium p g a allmänt småslarvigt och rörigt tal. Och en alltför utpräglad dialekt som skulle kunna störa en sån som mig själv.

Till för några decennier sedan, på den gamla onda tiden, fanns hos public service en policy som gällde de anställdas sätt att tala. Hur man bedömde lämplighet vete fanken, men jag minns att ett mycket vårdat språk strömmade ur radio och tv.

Mina egna favoriter är än i dag journalister/programledare med naturligt flyt i sitt språk och talar tydligt samt inte låter det minsta tillgjorda eller affekterade.

Hur ser public service på sånt här nu för tiden? Jo, där finns mycket för en sbråkmakare att veva på om! På svt.se:s hemsida beskrivs den språkvård (själv vill jag säga "språkvård") som omfattar SR, SVT och UR och där ställs bl a en sådan fråga man säkert får från allmänheten: ”Får medarbetare prata dialekt eller ha brytning?” Här är svaret:

Tal på dialekt eller bruten svenska är en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige och både medarbetare och medverkande har rätt till sitt eget språk. Om dialekten eller brytningen någon gång går ut över begripligheten är det medarbetarens uppgift att förklara det som kan vara oklart för tittaren.

Har du sett ett program där du tycker att tillgängligheten påverkades av medarbetarnas tal? Maila oss gärna /…/ så tar vi synpunkten vidare.

Det är nog inte djärvt att misstänka att länder i vår relativa närhet inte resonerar likadant. Och f ö: är inte uttalandet märkligt motsägelsefull? Mer om saken i morgon.

Man vill gärna ha bort misstänksamma bilar från gatorna

Ibland hampar det sig så att vissa ordskojigheter dyker upp samtidigt. Nu var det informanten A som berättade om att det på SVT:s nyheter (alltså textnyheter på svt.se) stod följande att läsa: "En talesperson för talibanerna motiverade då beslutet med att hjälporganisationerna hade 'agerat misstänksamt'." Bara någon vecka dessförinnan läste jag i en tidning om hur polisen stötte på ”en bil som uppträdde misstänksamt”. 

Den som vill veta vad det finns för fler klentrogna bilar och annat dito i tillvaron kan googla och även hitta notisen om en polispatrull som ville ”kontrollera en man som uppträdde misstänksamt".

Det finns fler misstänksamma bilar märkligt nog, för på en annan plats fick ”polisen ett samtal om flera personer i en bil som uppträdde misstänksamt”.

Klart att det inte är lätt, men förr i världen fanns korrekturläsare som i bästa fall fixade såna här skeptiska bilar. Det kunde även vara andra redaktionella medarbetare eller grafiker (om vi tänker på papperstidningar) som stoppade paranoida personer och bilar.

SAOL skriver att misstänksam betyder någon ”som (ofta) hyser misstankar ofta betr. omgivningens avsikter”.

Misstänkt, å andra och den mer rätta sidan, är den ”som misstänks för ngt; som väcker misstankar, är tvivelaktig”.

Det verkar vara det enda rätta att ringa polisen om man ser misstänksamma bilar. De skulle säkert kunna ställa till med problem.

Djävulen slår inte på trummor utan sitter och lurar i detaljerna!

Man vill gärna citera en gammal Olle Adolphson-visa, den om okända djur: ”Många syns inte men finns ändå”. Nu är inte ”syns inte” helt och hållet rätt uttryck, men det finns små, mycket små, mycket små förändringar i språket. Nämner man dem säger omgivningen ofta ett ”Äsch”.

Här är dock bloggen som aldrig säger ”äsch”. Som vanligt – spoiler alert! – handlar den om det språk vi bör lära oss på alla undervisningsstadier och det språk som kommuniceras genom gammelmedier och andra aktörer (skojar nu, skulle aldrig använda ordet aktör, och för all del var även ”spoiler alert” ett skämt, man måste ju alltid förklara sig i den här j-a världen).

Det talade språket är en annan femma, där finns dialektala varianter, medvetna val och så vidare. Här är i alla fall exempel på några av de nya och små förändringar som är på gång:

Även utbildningsinstitutioner skriver saker som titta på sida 14.

I texter om litteratur kan det stå: just de här böcker är spännande (något enstaka exempel kan givetvis vara slarv- eller skrivfel).

Frågesportsprogramledare (ämnet var kultur): Har ni alla fyra verk rätt får ni 8 poäng.

Ja, vad vill undertecknad nu då? Jo, påstå att man säger (framför allt skriver) ”sidan 14”. Liksom ”de här böckerna” och ”alla fyra verken”. Bestämd form alltså i samtliga fall.

Utan att ha det minsta på fötter (mja, en fråga ställd i omgivningen visar dock att i just detta uttryck väljer många att säga ”fötterna”…) och utan att blinka anar jag en engelsk påverkan av den typ som språkvetare menar inte finns, alltså sådan som ändrar svenska ”på djupet”.

Till glädje för stans flanörer kommer här höstens kärringparad*

*Rubriken är en lättravesti på låten "Vårens flickparad", insjungen av såväl Gunnar Wiklund som Lars Lönndahl

Eftersom det är så lätt att bli feluppfattad är det bäst att inledningsvis fermt slå fast: Man bör inte kalla någon "jävla" nånting om man är vred. Följaktligen bör man undvika ”jävla kärring”. Och "j-a gubbe” eller "j-a vad som helst”. 

Men om man kallar sig själv ”gammal kärring”, borde det rimligen inte såra eller förarga andra. En person kallade mig (se förra inläggets slutrad) ”vimsig kärring”. Båda är rätt skapligt med sanningen överensstämmande. Här skulle en del protestera.

Dessutom: de gånger jag kallar mig själv "gammal" händer det att folk hoppar upp och skriker ”Men du är väl inte gammal!!” Varifrån kommer äldre-skräcken? Är man runt 70 är man knappast ung, det vore dumt att påstå. Trots att många vänder sig emot ungdomskulten i vår samtid är det ändå jätteviktigt att man verkar ung, ser ung ut o s v. Hyckleri, m a o.

Men hur farligt är det nu med ”kärring”? Ja, ordet har förstås undergått en förändring i människors uppfattning, men i SAOB står:

gammal kvinna, gumma; ofta i förbindelsen ’gammal käring’; vanlig och numera väl alltid med mer eller mindre föraktlig eller nedsättande innebörd (stundom även om icke särskilt ålderstigen individ) och oftast med ett bibegrepp av att personen i fråga är ful eller led, ondsint, envis, sladderaktig, lättrogen eller dylikt; förr icke sällan särskilt om ”klok gumma.

Ordet "gubbe" har också en gammal och relativt neutral förklaring. Man kan höra folk fälla kommentarer som ”Nisse har verkligen blivit gubbe”. De sägs  av dem som står över, eller åtminstone vid sidan av, åldrandets faktum (=alla som inte dör blir äldre).

Homosexuella män tog det ord, "bög", som först var ett skällsord för dem och gjorde till sitt. Tänkte försöka detsamma med "kärring". Visserligen tycks "gubbe" inte reta folk lika mycket, men finns det gubbar som vill appropriera (ett ord i tiden, f ö!) det, så lycka till!

Vissa dagar är det mer av Canossa än bossa nova

Den här bloggen är lika tjatig som en gammal moster eller farsa. Ständigt säger den saker man redan hört. Men om man reagerar så som läsare, hur tror ni då att det är att skriva den?

Och i dag är en påminnelse- och botgöringsdag. Påminnelsen handlar om vad denna sig upprepande sbråkmakare är ute efter. Det är absolut inte att påstå att folk i allmänhet talar och skriver som knickedicker (undertecknad hör till dem). Nej, här i bloggen registreras tendenser, framför allt språkliga, d v s dem jag själv lägger märke till med mitt eget modersmål som grund. Vilket språk fick vi lära oss i skolan och av det omgivande samhället vid mitten av förra århundradet och varför är det bara delvis gångbart i dag?

Jo, det är klart jag vet varför, men min uppgift är att bråka om detta, inte bara sitta och skriva skojiga ord som ”knickedick” (gångbar slang förr, betyder ”knäpp person” – men det hörs väl nästan?). Mitt språkvittnesmål är programförklaringen och det är den jag drar om och om igen (som pappan med lumparminnena).

Botgöringen då? Jo, det hände nyss något genant. Jag skulle kolla en sak jag skrev i bloggens barndom, 2017. Då står där svart på vitt ett fel av ett slag som förföljer mig, ja det upprepar sig på ett nästan spöklikt sätt: När jag bestämt hävdar eller propagerar för något skriver jag – eller säger – det motsatta. Andemeningen går alltså inte bara förlorad utan blir den tvärtoma (ja, det där kan man förstås inte böja så, men i upprördheten skiter jag i det).

Givetvis är detta en brasklapp inför framtida misstag, men likafullt är frågan: varför så ofta? Jag till att beklaga mig - VARFÖR SKER DETTA OM OCH OM IGEN?- inför en närstående som sa det enkla och sanna: ”Tja, det är väl bara för att du är en vimsig gammal kärring!”

I morgon blir det mer om gamla kärringar, lita på det.

Det uppgivnas, sorgsnas och bekymmersammas estetik

Det finns mycket att säga om språket. Flyttar man sig en liten bit från de uppenbara stavnings-, grammatik- och betydelseproblemen kan man också rasa ner i en brutalisering som mängden medier är orsaken till (får man anta.)

Man kan även kalla denna brutalisering fördumning och förenkling. Jag tror att många, oavsett bildning och utbildning, retar sig på att bli idiotförklarade av medier. Journalisterna sitter, det måste sägas, också i en rävsax som gör att de tvingas utföra sådant som deras utbildning borde varnat dem för.

Men nu ser inte världen ut som för några decennier sedan.

Jag tänker särskilt på intervjusituationer där journalister uppträder som effektiva citruspressar, varje ska droppe kramas ur!

En person som utsatts för en brottslig handling får den vanliga frågan (radio): ”Hur känner du dig?” Personen svarar: ”Jaaa, uppgiven.” Journalisten: ”Uppgiven hur då?”

Och så var det händelsen nyligen när ett barn dök upp i sin förskola med en granat.

Radiojournalisten talar med förskolläraren: ”Vad tänker du om att ett barn kan hitta en granat och ta med till förskolan?” Läraren svarar: ”Ja, det är bekymmersamt”. Minns jag rätt så fortsatte diskussionen vidare om vad man kan tänka och känna i en sådan situation.

Inte för att jag vet hur det är med läsaren av dessa rader, men for the record, som de säger på tv: Undertecknad tycker inte att det känns bra att ett barn, eller vem som helst, kan hitta en granat och ta med någonstans över huvud taget.

Den som går och lunchar får alltid något att fundera över

I dag till en verkligt intressant och rafflande fråga: Vad är det man gör med taffeln egentligen?

Vi var en grupp pensionärer som åt lunch tillsammans när en skojpropp sa: ”Nej, hörrni, nu tror jag att jag tar och bryter taffeln”. Alla kände till uttrycket som är ett gammaldags sätt att avbryta en middag (en formell dito) på.

Men J, en mångkunnig person, invände och ställde den omskakande frågan: ”Bryter man verkligen taffeln, häver man den inte?” Sällskapet blev brytt, här dök plötsligt en överkurs i vett och etikett upp.

Så undertecknad hem för att kasta sig över nätet. Men som bekant får man aldrig entydiga svar på alla frågor man har. Magdalena Ribbing skrev visserligen i en av sina spalter:

Gästerna stannar i den gemenskap som måltiden utgör till dess att värdpersonen markerar att det är dags att häva eller bryta taffeln

Frågan blir som så ofta inte helt besvarad, men en annan etikettdoktor (som han själv kallar sig) har enligt egen utsago letat i äldre litteratur och funnit att det är värdinnan/värden som bryter en taffel, medan den hävs om en av gästerna tar initiativet och reser sig upp.

Nu var ingen i lunchsällskapet vare sig gäst eller värd, så skojproppen gjorde inget annat än var den som först bröt upp.


PS Taffel är ett gammalt ord för bord och häva betyder bl a "resa sig".

När en går fel fast en mener så väl och gör så gott en kan

Det fortsätter att vara knepigt med de (unga) entusiaster som skriver ”en” istället för ”man”. Antagligen för att undvika det ”man” som används för båda könen, även om resonemanget inte håller språkhistoriskt. ”Man” ska ursprungligen ha betytt ”människa” eller ”person”. Att lägga dagens förhärskande teorier på urgammalt språk blir inte alltid bra. Förresten har ordet ”människa” feminint genus, människan-hon, och då får man väl gå till botten med det också?

För att se vilka träffar detta "en" ger på Google söker jag på en egenpåhittad fras: ”Men en kan inte”. Då händer det som äldre vet: det blir en hel del träffar från dem som programmatiskt använder ”en” i subjektsform. Egentligen är ”en” objektsform till subjektet ”man”, som här i exemplet ur min skolgrammatik: ”Man blir ledsen när människor hånar en”. Används ”en” i subjektsform ser det dialektalt och/eller väldigt gammalmodigt ut.

Förutom de många resultaten från vår egen tid finns ett antal ur äldre litteratur: ”Men en kan inte gå ensam”, ur roman 1957, vidare exempel ur böcker 1943, 1930 och 1921, ”men en kan inte tro allt en hör”. 

Det sista citatet är hämtat ur Pål Värning, en skärgårdsynglings äventyr, skriven av Emilie Flygare-Carlén 1921, och som jag tydligen köpt för två kronor någon gång. Den är ännu oläst.

Så här intressant blandas alltså en-användandet: antingen är Google-träffen skriven av en ung och ”könsspråkligt medveten” människa, eller så ingår den i en minst 60-70 år gammal mening ur en bok.

Det blir så att vi äldre ler och tänker på ett mycket föråldrat språk eller skojiga revytexter.

Säg har ni hört den förut? Ja, vi har hört den förut! (Povel R, 1960)

Varför är det så lätt att bli en gammal gnällspik? Tja, ofta kommer det med åldern. Att det som i undertecknads fall blivit mest språkgnöl har en yrkesmässigt-historisk förklaring. Men det finns de som gnäller på modernt språkbruk ändå. Och så har vi dem som kan bli rasande bara man säger ordet "bank". Och de som retar sig mest på sjukvården och så där håller det på.

Själv förargas jag inte enbart över språkets form och yta. Innehållet i vad man läser och hör är också ofta sisådär. Sitter man kvar i kategorin tidningsläsande, och då särskilt på papper, finner man ofta anledning att skrynkla ihop skiten.

Senaste decennierna har den trend växt (som även bedrivs här, nu ska det kackas i eget bo) som heter krönikeskrivande. Gamla förr-i-världen-krönikor var något helt annat, nu håller sig de flesta publikationer (samt radio) med ett stall av individer som beskriver mindre intressanta historier ur sin vardag eller tankevärld.

Det är jobbigt för en äldre människa att om och om igen läsa yngres förnumstigheter. De kan exempelvis berätta om att det inte är så viktigt att städa. Kanske drar de även vitsen med att det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Man har hört just det ett oräkneligt antal gånger. Mångordigt strör de visdomar omkring sig som oftast går ut på hur bohemiskt och originellt (??????) man bör framleva sina dagar, att de dyra nöjena inte alltid är de bästa. Livstipsen är oändliga.

Problemet med äldre är att de själva gått runt och sagt plattityder i många år. Det är nämligen så med självklarheter att de inte är just vad de heter i början av varje människas liv. Men en vacker dag får man äta upp sitt snusförnuft med råge, ty man tvingas sitta och lyssna på klyftigheter man själv tänkt, känt, gjort och hört alldeles för många gånger.

Det går aldrig att stoppa sånt prat för upplyser man talarna om att man själv varit ung, varit med, tänkt egna tankar etc, så stirrar de oförstående på en. De ser ju att det sitter en gammal gråhårig och rynkig sak framför dem som inget fattar. Efter en paus när de konstaterat faktum fortsätter de att berätta för en om livet.

Det hemska ordet ”igenkänningsfaktor” är ändå det rätta när man läser vad författaren Margaret Atwood sagt i en intervju: ”Gamla människor vet hur det är att vara unga. Unga människor vet inte hur det är att vara gamla.”

Ett moment 22. Ingen kommer undan, det är bara att fortsätta lyssna till livsvisdomen som rinner ur ungdomens (då avses de flesta under 50) munnar.

I handordboken sökte jag, men där stod ingenting!

Så här är det: Man börjar vänja sig vid upp-andet , skrev jag i går för att raskt ta tillbaka allt! "Det är nåt som kommer upp i kalendern", sa dessutom en man i radio nyligen. Det där upp-et är ett otyg, för att inte säga sattyg. Och folk bara hakar på! Just detta är engelska där det heter att ”somthings comes up”. Vår närmsta motsvarighet vore ”dyker upp” som i ”jag hade lovat min moster att komma, men så dök den där betydligt roligare festen upp”. Men i kalendern brukar man ha skrivit upp (!) eller ner något, en anteckning om ett möte, tandläkartid etc. Saker står där, de kommer inte upp!

Nu knackar även två knasanvända ytterligare småord på, och inte kommer de från engelska! En preposition, ett adverb.

I en kvällstidning säger en svensk äldre prinsessa (en Hagasessa!) att hon ”tänker för mycket över döden”. Över? Med betoning på ”över” kan man säga ”jag måste nog tänka över saken, men det är inget man gör med döden. Möjligen tänker hon ”på” den, döden.

👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸👸

Och så var det politikern som sa att man skulle ”skriva fram ett förslag”. Skriva fram? Sen gick det inte många timmar förrän jag läste (i en recension) om ett författarpar som satt i var sin del av hemmet och ”skrev fram sina jag”. Det är nog helt enkelt inne nu att "skriva fram" såväl det ena som det andra.

I Svenskt språkbruk, utarbetad av Svenska språknämnden, salig i åminnelse, finns det mesta av vårt språk beskrivet. Man kan t ex hitta partikelverb (verb plus preposition eller adverb där partikeln betonas, som i "skriva upp" eller ”tänka över”, se ovan). Och där finns skriva upp och skriva på, skriva av, ihop, under, ner, skriva ut och skriva över. Men fram? Nada.

Upp har kommit för att stanna, om det ändå ville stanna upp!

Visserligen skrev jag häromdagen att det inte är nån idé längre (ens för undertecknad och då börjar världen nynna på sin svanesång…) att reta sig på upp-et i de mer än övertydliga ”öppna upp” som skräpar ner språket. För många har redan bestämt sig för att det gamla hederliga verbet öppna som betytt öppna nu bör följas av ett upp.

Fast börjar jag tänka på det blir jag lika förb-d som för två-tre decennier sen när det kom. ”Jag ska öppna upp fönstren härinne”, kunde någon plötsligt säga. I Sverige har vi haft ett påhängt upp som betytt något ihop med verbet ifråga: sätta upp värmen, ställa upp dörren – drösvis med betydelsebärande upp har vi. Men öppna fönstret räcker gott och väl för det man vanligen gör med fönster. Vill man nu öppna dem så ini h-e mycket kan man öppna dem ”på vid gavel”. Men vad tror ni folk säger då (jag har googlat)? Jo: ”öppna upp på vid gavel”.

Ta och putsa upp dem när de redan är uppöppnade vetja! (Så låter en uppvredgad).

Men som alla vet äger man ej snille för det man är galen, så jag vänder mig mot de mångkunnigare. Catharina Grünbaum, känd språkvårdare, svarade för ca ett decennium sedan (i en språkspalt i DN), på en fråga om de många upp-en. Och om just ”öppna upp” skrev hon något man måste acceptera trots allt:

Om man öppnar ett hus mot dess trädgård innebär det närmast att man låser upp eller ställer upp dörren mot trädgården.

Öppnar man upp det mot trädgården skapar man kontakt mellan rummen och naturen utanför, till exempel genom glasade dörrar och stora fönster.

Saken, för att inte säga haken, är bara den att när folk säger ”öppna upp” är det i såna sammanhang som undertecknad fick raptus av i detta inläggs inledning.

Kan man kanske äntligen få be om lite rättning i ledet?

Det finns de som anser att jag överdriver, men jag bara extrapolerar. Det är vad trendspanare gör. De står med en hand som i honnör över ögonen och spejar oroligt mot framtiden. Strax innan har de läst texter från de mest skilda publikationer/webbsidor/fora, de har lyssnat på radio, poddar, tv och allehanda annat talat språk. De har studerat vad äldre, halvgamla och unga får ur sig i språkväg.

Resultatet av spaningen blir så här: De är givetvis inte fel på allt som skrivs och sägs, i många sammanhang talar folk väl och skriver redigt. Men påfallande ofta slinter det och det är extra allvarligt när det sker bland dem som arbetar med medier, undervisning, politik och annat av vikt för folkets förståelse.

Jag ser ingen utväg, hur ska detta moras åter göras gångbart? Kanske kan man hämta inspiration från det en kompis berättade om i dag: bibliotekschefen i kompisens hemstad satte ner foten.

Tidigare hade man upplåtit ett bokbord åt allmänheten så att den kunde lägga dit begagnade/överblivna böcker och/eller ta andras. Ett vanligt och som det heter i dag ”vinnande koncept”. 

Bordet har just tagits bort och enligt ryktet (ännu inte verifierat, dock) ska bibliotekets chef förklarat detta med att det skulle kunna läggas dit olämplig litteratur.

Funderar som bäst på vilken åtgärd som ska vidtas för att stävja olämpligt språkbruk. Shutta up nätet vore en. Då ryker man själv, men det vore det värt.

Det finns glada laxar som drar ett sista strå till stacken

De två senaste inläggen har handlat om sådant som (bland mycket annat) ger ett språk dess individuella utseende: de fasta fraserna, också kallade kollokationer. Även idiomatiska uttryck, liknelser m m hör till dessa och, som Östberg skriver i sin text, ”den som behärskar ett stort antal fasta fraser har nått långt i sina språkstudier”. Han tillägger också att man kan ett ord först när man känner till dess ”kollokationella profil”.

I ens modersmål känner man ofta till en hel del sådant utan att behöva kunna stava till kollokation. Vi tar exemplet strå. Förutom ordet i sig kommer man att tänka på uttryck som ”dra sitt strå till stacken, dra det kortaste/längsta strået, inte lägga två strån i kors” m m och kanske även ”gripa efter ett halmstrå”

Att kunna sådana fasta fraser på främmande språk är ingen smal sak (som förmodligen inte heter ”thin thing” på engelska), men nu ser det ut som om det även börjat bli svårt för inhemska svenskar med den sortens konstruktioner.

Och kör i vind (”drive in the wind”?), det går att förstå, vem blandar inte av misstag (eller på skoj) ihop gamla uttryck? Ett exempel det skojas med t o m lite väl ofta är ”missförstå mig rätt” (”förstå mig rätt”).

Det är bara det att nu blandas de svenska fraserna med engelska som i vissa fall betyder något helt annat. Då ryker inte enbart det ena språkets särprägel utan bägges!

”Vi drar det sista strået till stacken” blir inte rätt fast den som säger så vill tro det. Antagligen far personen efter det engelska fasta uttryck som heter ”the last straw”. Detta betyder dock på svenska att ”måttet är rågat” eller ”det var droppen” (som kom bägaren att rinna över).

De glada laxar som tror att datoröversättningar ska klara biffen kan skatta sig lyckliga för sin tro. Eller som Google Translate säger på engelska: The happy salmon who think that computer translations should do the steak can be happy for their faith.


PS Det jag citerat både vilt och glatt ur är https://www.sprakbruk.fi/-/fasta-fraser-i-svenskan

Hon tar på sina skor och - hör och häpna - inte någon annans

Den eftersläpning som präglar allmänhetens tankar kring språkförändring är samtidigt den som snabbar på förloppet.

Vad jag menar? Jo, det är många som fortfarande beskärmar sig över anglicismer som ”öppna upp” och ”släcka ner”. Sannerligen säger jag eder: det var bra länge sedan sådant var adekvat. Under de senaste decennierna har betydligt större förändringar skett i svenskan utan att stöta på patrull. Tvärtom talar redan det stora flertalet påfallande ofta en översatt engelska utan att veta eller bry sig om det.

Den text av Urban Östberg som nämndes i gårdagsbloggen är ett av många glömda vittnesmål och skulle kanske inte skrivas på samma sätt i dag eftersom den skulle ses som en kränkning av de personer som väljer att tala på annat sätt. (Vilket de i och för sig kan göra, men de kanske inte kan räkna med att bli förstådda. Ännu)

Tiden har sprungit ifrån det språkliga allvar som även s k vanligt folk hyste fram till för några decennier sedan. Urban Ö:s högintressanta artikel stod som vanligt i Språkbruk som ges ut av det livaktiga ”institutet för de inhemska språken” i Finland. De fasta fraser han skriver om är av olika slag men har det gemensamt att de gör språket som behandlas till just det speciella språket, lika individuellt som individer är, om man så vill!

Här jämförs bl a vardagliga fraser med andra språks. En banal historia som ”tvätta händerna” måste engelsktalande uttrycka med ett pronomen: ”wash one’s hands”. Svenskar har i skolan lärt sig att på engelska används possessivt pronomen i samband med någons kroppsdelar, klädesplagg och annat. ”He hurt his arm, she put on her shoes”. På svenska har vi sagt ”han skadade armen, hon tog på skorna”. Meningarna ingår i en myriad av idiomatiska sätt att uttrycka sig som skapar språkets särprägel.

Konstigt nog hör/ser man på svenska: ”han skadade sin arm, hon tog på sina skor”. De här förmenta petitesserna innebär betydligt större förskjutningar i språket än de få enskildheter folk tar upp som sina käpphästar.

Göra är ett mycket användbart verb men vem "gör" böcker?

En tidning har rubriken ”Alex Schulman gör romaner”. Det är egentligen bara en notis om att författaren skrivit kontrakt med ett förlag om ett par böcker, och rubriken behövde kortas, ok för det, men ”gör” romaner? Sen en längre tid har som bekant även läs- och skrivkunniga människor sagt sig ”göra” åtgärder. Och knappt hade man börjat klaga på ”ta självmord” förrän det allt oftare heter ”göra” självmord. Begå självmord (eller brott), vidta åtgärder och fatta beslut är vad som kallas fasta fraser, eller kollokationer. Det innebär att två eller flera ord ”har en tendens att uppträda tillsammans”.

Sigge Stark (eg Signe Björnberg) gjorde många romaner

Uppenbarligen har jag hittat en text att citera igen, en sådan man kan finna när man söker efter ett begrepp som ”fasta fraser”. Just denna visade sig vara en källa att ösa ur och nu blev det plötsligt mycket att ta tag i. Och som de som varit med förr kan räkna ut med örona var det ingen text från i dag, knappt i går, den är från 2002. 

Låt mig börja med att berätta vem som nyss citerades. Han heter Urban Östberg och är språklig mångsysslare, om jag läser rätt. Den text jag hittade inleds med: ”Fasta fraser är svåra att lära sig för andraspråkstalare. Men det är de som gör språket idiomatisk.”

Tänk på den saken till i morgon.

Denna söndags betraktelse andas sannerligen inte optimism

Här sitter jag och hoppar högt hela dagarna – i takt med att språket rinner undan. Vad är egentligen värst? Tja, allt är värst, men det går att göra en grovindelning av den pågående språkerosionen.

1) Det som idiotförklarar läsaren från början. Dit hör rubriken om den arge nakne mannen från i går. Såna rubriker gör våld på läsares hjärnor. I en liknande och vårdslös tidning läser man

Kommer Madeleine bli en Hollywoodfru?
Det gör hon borta i USA

Ja, tacka fan för det, tänker man. Det gör hon knappast i Lissabon. Blir Hollywoodfru, alltså. Jodå, jag förstår att den tolkningen är fel, men vad vill man av sina läsare?

2) Det språk som är så otydligt att man förtvivlar. Vad sägs om rubriken Kvinnor i hijab ska locka fler chefer? Ska chefer lockas av kvinnor i hijab? Det låter väldigt fel, men visade sig vara så här: Om man avbildar kvinnor i hijab i arbetsplatsannonser så kan de lockas att söka jobben och då bli chefer. Kör i vind för det, men språket i rubriken!?

3) Och så det vanliga: att någon egentligen pratar engelska. I en text står att endast himlen är gränsen. Letar man på yrkesmässiga sidor går det att hitta en mening som ”det finns inga gränser” som en svensk motsvarighet till ”the sky is the limit”, men tyvärr verkar proffsöversättare få stryka på foten i vår tid.

Det här går mycket fortare än jag insåg i bloggens barndom (2017): det gemensamma språket krymper snabbt som attan. Den som inte märker av den här dimman som sänker sig över språket neder tror jag icke lyssnar. Och då spelar det ju ingen roll vad folk säger!