Här sitter jag och hoppar högt hela dagarna – i takt med att språket rinner undan. Vad är egentligen värst? Tja, allt är värst, men det går att göra en grovindelning av den pågående språkerosionen.
1) Det som idiotförklarar läsaren från början. Dit hör rubriken om den arge nakne mannen från i går. Såna rubriker gör våld på läsares hjärnor. I en liknande och vårdslös tidning läser man
Kommer Madeleine bli en Hollywoodfru?
Det gör hon borta i USA
Ja, tacka fan för det, tänker man. Det gör hon knappast i Lissabon. Blir Hollywoodfru, alltså. Jodå, jag förstår att den tolkningen är fel, men vad vill man av sina läsare?
2) Det språk som är så otydligt att man förtvivlar. Vad sägs om rubriken Kvinnor i hijab ska locka fler chefer? Ska chefer lockas av kvinnor i hijab? Det låter väldigt fel, men visade sig vara så här: Om man avbildar kvinnor i hijab i arbetsplatsannonser så kan de lockas att söka jobben och då bli chefer. Kör i vind för det, men språket i rubriken!?
3) Och så det vanliga: att någon egentligen pratar engelska. I en text står att endast himlen är gränsen. Letar man på yrkesmässiga sidor går det att hitta en mening som ”det finns inga gränser” som en svensk motsvarighet till ”the sky is the limit”, men tyvärr verkar proffsöversättare få stryka på foten i vår tid.
Det här går mycket fortare än jag insåg i bloggens barndom (2017): det gemensamma språket krymper snabbt som attan. Den som inte märker av den här dimman som sänker sig över språket neder tror jag icke lyssnar. Och då spelar det ju ingen roll vad folk säger!
