Inga träd växer upp i himmelen

Förblindad av felriktade feministiska (feministiskt felriktade?) tankar satt sbråkmakaren och harmades under 70-talet. Det fanns ännu kvar föraktade ord som lärarinna, konstnärinna och andra –innor. Ändelsen -inna beskrev en kvinna i ett yrke hon hade av egen kraft. Däremot var en doktorinna gift med en doktor och en professorska gift (tänk att "gift" heter samma som "gift", förresten) med en professor.

Själv har jag inte störts av ändelserna på de personer som varit skådespelerskor, sångerskor och lärarinnor. De har ju bara varit kvinnliga utövare av ett yrke!

Det är egentligen fånigt att tvinga fram –are-formen, som – om man nu inte är felunderrättad – är en manlig form från början.

Likaså ilsknade jag och mina åsiktsfränder till av det könsneutrala ”man” och hittade på alla möjliga sätt att undvika det. Själv är jag numera ofta betjänt av detta ”man” som har samma grundbetydelse som engelskans ”man”. Den engelsk-svenska ordbok jag hållit mig i (med) under alla år sätter för ordet "man" betydelsen ”människa” under punkt 1, ”man" i betydelsen person av manligt kön under punkt 2.

Att använda ”en” på det modernt korrekta sättet (i subjektsform) är konstigt och får en (här är det objektsform och därmed en annan femma) att undra över den underligt halvdana dialekt talaren har. Däremot och för guds skull inte sagt att jag skulle ha något emot dialekter. Min egen går inte av för hackor och råkar då och då ut för kommentarer.

Det känns i alla fall bra att vara en sbråkmakare och inte en sbråkmakerska. Eller mja, det kvittar, vid närmare eftertanke.

Det gäller att se skogen och inte bara träden.

Hur vänligt är egentligen MVH?

På den tid när män var män och kvinnor kvinnor var det svårt att avsluta brev på engelska. Kanske inte det största problemet för en ungdom, men några pen pals hade man ju på den tid när världen ännu var så stor som man brukade säga till Lasse som var liten. Man brottades med alla grader av ett ”hej då”: ”Yours sincerely, yours truly” och ”faithfully” och ”lovingly” samt "best wishes" och "bye for now".

Så här är det givetvis – eller har varit – i de flesta språk, antar jag. På svenska var det likadant. Det skrevs ännu en hel del brev på Gunnar Nordahls⚽ tid. Det gällde att veta i vilken relation man stod till mottagaren. "Kära hälsningar", kanske? Eller skulle de vara ”hjärtliga”? ”Många”?

Vad skrev man till fan och sin moster? Till en eventuell arbetsgivare kunde hälsningarna vara ”högaktningsfulla”. Den som letar i sitt minne eller, hellre, sin gamla brevhög finner säkert en uppsjö av ”hej då” - just vad många f ö skrev till sina kompisar.

Nu har nästan alla dessa varianter (jag talar bara om de svenska) förbytts i ett ”med vänlig hälsning” eller, vad värre är, ett ”MVH”.

Riktigt hur vänliga hälsningarna är har blivit allt svårare att uttyda eftersom den avskedsfrasen nu är förhärskande (när och hur hände det?).

Folk låter konstigt nog i stället MVH-et åtföljas av ett antal emojier (smilisar eller andra figurer) som beskriver förhållandet man har till mottagaren av sms-et eller mejlet. Man trycker dit en glad eller sur gubbe, en sol eller ett hjärta. Så gör jag också här i texten när jag inte litar på att läsaren förstår vad jag menar. Är jag inte klok eller skojar jag bara?🤡

Se hur texten får stryka på foten till förmån för bilden! Det är ju inte ens bildspråk det handlar om - eller språkbild - utan bildbild. Hur kunde det gå så här med det talade och skrivna ordet?

Hur skriver då jag ett ”hej då”? Jo, med det enkla ”hälsningar” och så mitt namn, ibland enbart namnet. Men jag känner folk som skriver ”hjärtliga, kära, varma” hälsningar. Om man nu får för sig att tycka att "det var så formellt förr" så vill jag tycka att det finns större mängder av formalia nu. Trots snacket om mångfald och hur unika vi är.

Phöh.

Hälsningar
Sbråkmakaren

HÄAMF

Tänkte hänvisa till gårdagens inlägg vad gäller språk(o)förståelse.

Det ska framgå i denna blogg att ingen klarar sig undan. Men att själv bli anfrätt av samtidstugget är trist. Kanske känner inte läsaren likadant? Då ska läsaren glädjas!

Jämfört med min barndoms käcka och dugliga pilsnerfilmsspråk (läs med en åtminstone svagt ironisk ton, för ingen tid kan säkert sägas vara ”den rätta”) har dagens individuella lingo (betyder ungefär ”fikonspråk” även om stavningskontrollen förståeligt nog vill skriva lingon) en personligt skräddarsydd kostym.

Det beror bl a på informationsmängden som är ofattbar vad gäller mängden och det stora inflytandet av nordamerikanskt språk. Vi är alla olika balla*. Många av oss vill visa vi hur vi hänger med och nyttjar då de moderna fraser som yr runt oss som knottsvärmar.

Det gemensamma språket blir mindre och mindre, de personliga och fräsiga (ironi - igen) tillfällighetsformuleringarna fler och fler.

Jag är inget undantag, var snäll och förstå det. Igår skojade jag (på det sätt jag inte skulle vara lika road av som läsare…) om ett blajblaj-språk och kallade det för Collection Bly-Bly. Inte så väldigt kul, men jäpp (yep), det är så man gör: förutom att ha en föränderlig svenska att lattja med så joxar man även med den engelska som råkat påverka en. Andra har antagligen inte på långa vägar samma associationsbanor.

Men det här är språkförändring och ska i framtiden studeras vid universitet som språkhistoria. Jag känner dock många som är optimistiska och säger sitt HÄAMF**.

Ingen klarar sig undan, som sagt, men en del väljer att köra ett don-quijote-rejs för att på så vis skapa en mening i tillvaron.


* Halvtaffligt försök att härleda ordet ledde ingen vart

** Huvudsaken Är Att Man Förstår. Det kommer hädanefter att skrivas så, sierskan i mitt bakhuvud påstår att det ska komma att upprepas.

Lite blajblaj i största allmänhet

Man är väl en närmast tvångsmässig skriverare. Nej, det är inget stavfel, jag skriver hur jag vill och kombinerar här orerare – som inte heller finns, säger stavningskontrollen – med skrivare. Skribent om man så vill, ty skrivare, en sån som bl a sumererna ansåg det fint att vara, skulle i dag heta Hewlett Packard (det finns också andra märken som inte är här och kan försvara sig). 🖶🖶🖶

Nå.

Som tvångsmässig skriverare kan man tröttna på sig själv och de egna hjärnvindlingarna som i och för sig är långa och trådiga, men också tradiga emellanåt.

Så det blir en in-between-dag (inte vet jag vad jag menar, jag hörde nån på radion beskriva en in-between-känsla, så allabonnör, tänkte jag) med gott och blandat ur min fatabur. Det sista är ett roligt gammalt ord som kan betyda förråd. Det var inte ett ställe där man samlade fat och burar, nej, "fat" betyder ’kläder’ (och lite annat grejs) och "bur"  var en liten bod. Ja, det betydde säkert även vårt "bur", om man ska lägga sig i fornsvenskarnas språk. De var ju lite underutvecklade och korkade på den tiden och visste inte vad de menade. Till skillnad från oss.

Min fatabur är ett word-dokument där jag samlat ord och uttryck från – främst – gammelmedier.

Här ett axplock ur min Collection Bly-Bly:

Radioröst:

Det här är en plats där alla tar plats

Följande yttrades INTE av en journalist utan en psykolog, om jag minns rätt:
Det gäller att ta tag i hela känslopaketet och tömma ryggsäcken

I sista exemplet talade journalisten om ett förlopp där någon fattat fel i ett yrkesmässigt sammanhang och handlade inte på minsta vis om andlighet eller existentiella frågor:
Hur kan detta bevisa en falsk trosföreställning?

Man bara avskyr det

Egentligen vete fanken om inte rejäla felaktigheter är att föredra framför det luddiga språk som attackerar medborgarna från (och till) höger och vänster. Det är som sockervadd: stort, blaffigt, luftigt, översatt och översött, men inget mer.

När man hör någon – sammanhanget kan vara vilket som helst – brista ut i en mening som: ”Det är så mycket kärlek!” vill man fråga:  ”VAD är det som är så mycket kärlek? Den här konserten? Den här manifestationen? Vad pratar du om? Vaddå DET ÄR så mycket kärlek? Är du inte klok?"

Detta beteende som får ord att urvattnas till ett intet, berövas varje uns av innehåll – fy!

Såg denna tidningsrubrik häromdagen: ”Sa att han älskar det i Österköping”. (Stadens namn är fingerat, är bäst att tillägga) Man undrar. Det?

Ta också det otäckt frekventa: "Jag bara älskar det". Vaddå "bara" när man menar "jag älskar verkligen gelégodis, volleyboll" eller vad nu DET är, eller kanske snarare "jag gillar gelégodis/volleyboll jättemycket", som ligger närmare vad man menar. "Älskar" är väl att ta i. Vi har "bara älskat" det ena och det andra så länge amerikansk engelska just has loved things i sina filmer och serier och låttexter..

Sak samma med ”jag kan inte ta in det här”. ”Ta in”? Eller ännu värre, ”processa”.

På radion sa en person (som jag annars anser vara en prima talare och författare) till en annan som hade bråttom med något, vad det nu var: ”Du bara kan inte vänta!”

Det har länge gått bra att säga ”du kan tydligen inte ge dig till tåls, det kan visst inte gå snabbt nog” eller andra personliga varianter som modersmålet kan få till. Men "you just can't wait" sitter som en smäck.

Jag misstänker på skapligt goda och sorgliga grunder att dessa meningar är tagna från ett annat (nyss nämnt) språk  och stoppade rakt in i svenskan. Då låter det underligt, det blir mer idiotiskt och mindre idiomatiskt.

Å andra sidan: i ett längre perspektiv är det nog en övergående fas det här att svenska språket består av en uppsättning färdiga fraser som lånats in

Kanske, tänker jag – och tankarna blir till långa tidskikare som tittar århundraden framåt – kanske kommer alla språk att stötas, blötas och brytas mot varann tills vi en vacker dag talar samma språk –från Rio och Shanghai och till Bali och Hawaii.

Eller så blir det som med sandslott eller bibelns Babels torn och det och sånt.

Man ska inte ropa YAY förrän man tänkt igenom andra varianter

Allt fler utbrister YAY (uttalas jejj) på svenska och för den som undrar över betydelsen så kan den sägas vara: finfint, prima, hurra, kanon, jättebra, fina fisken, alla tiders, suveränt, superbt, utmärkt, fint som snus toppen, bravo, heja, finemang, kalas m fl.

Jojo, alla de där synonymerna var förstås inte svenska från början, det vet jag väl. Men de tog tid på sig och fick jobba sig in i språket. Det är så förändringar sker, såna som språkhistoriker kan notera när de väl blivit historia. Ord som tar över tidigare synonymer på en kvart är mer att betrakta som modeord.

Se dessa rader bara som en påminnelse om det stora ordförråd svenskan redan har den gång det känns nödvändigt att ropa JEJJ🙋 för att något kul händer.

De små, små detaljerna

Ofta kan man lista ut vad som ligger bakom en mening som låter helkonstig eller bara vagt kryckig:

Det är så mysigt med bröllop. Jag har aldrig varit på ett

Så sa en person i ett tv-drama. Den andra meningen lyder med all säkerhet "I have never been to one”, på dramats originalspråk. En svensk har brukat säga: "Jag har aldrig varit på något".
(Fast nu slår mig en innehållsmässig konstighet i utsagan. Hur då "mysigt med bröllop" om man aldrig varit på något?)

Det är de små, små detaljerna som gör det, med andra ord. Ingen märker det (ja, utom jag då) och det bara rullar på.

Två till citat från tv, först en programledare, sen en deltagare (kändis) i något lekprogram (båda programmen var svenska, ska tilläggas):

Jag ska fylla i de blanka fläckarna på min Sverigekarta

Jag blev alldeles blank

Det engelska ordet ”blank” betyder bl a ”tom” på svenska. Det finns för all del uttryck som ”blanka blad” (tomma sidor) och ”rösta blankt”, men blanka fläckar på en karta låter som en märklig historia. Man brukar prata om ”vita” fläckar i såna sammanhang. Att man själv blir blank - ja, det är väl vad som sker efter ett oljebad?         🛀
Jag misstänker att personen ifråga ville väl säga att hon blev tom i bollen (eller välj en snyggare formulering, då, för all del).

Och så en av dessa många prepositionsförvirringar:

Folk slåss över om han är fiende eller vän (textad tv-serie, från engelska).

Jag själv brukar säga ”slåss om” i ett sånt här fall. För övrigt kräver meningen ytterligare ett "om" och bör lyda "folk slåss om huruvida han är fiende eller vän".

Men så är jag en rigid typ och styrd av gamla regler, vanor och arbete samt diverse utbildningsstadier.

Annat än det vanliga

Inga prepositioner eller verb i dag.

Man kan tycka vad man vill om ett osorterat nyhetsflöde, men för den som minns det utseende och innehåll medier hade före internet så hjälps det inte: man mår illa av den blandning som strömmar över oss. Tja, så ser livet ut, hävdar många, men brutaliteten känns ännu ovan för en del av oss. Pratmedier (och även skrivna, för den delen) avtvingar människor ett svar på frågor som ”hur känns det” och ”vad tänker du om det som hänt” när det är katastrofer och tragedier som ”hänt”.

Om och om i varje enskilt program hör man trivialiteter (jag skyller inte på någon enskild!) klämmas och manglas ut ur folk.

Och på nätet har tragiken och komiken blivit grannar och man önskar sig redigerare och redaktörer med makt att skapa ordning i eländet, man önskar ett tonfall som inte skär sig mot människors okommenterbara sorg.

En artist twittrar medkänsla ”from the bottom of my heart” som inte heter ”från botten av mitt hjärta" när det översätts till svenska utan ”ur/från djupet av mitt hjärta”. Att be om en sådan respekt är en bortblåst bön.

Följande rubriker kan ligga bredvid nyheter om mördade ungdomar:

”Helt näck i nytt program”

och

”Stjärnan nästan naken på scenen”

Det var inte samma person som uppträdde utan kläder, det handlade om två olika. För den som undrar.

Jag längtar till tiden när det fanns en gradering i nyhetsrapporteringen och människors tankar och själar inte maldes ner till skit.

Grubbla, bubbla

I ett tidigare inlägg skrev jag ”tvang” när jag hade kunnat skriva ”tvingade”. Den starka verbböjningen är på tillbakagång men jag ska inte ropa på hjälp, efter stöd eller ordningsvakter.

Det är ju bara att fortsätta använda den böjning man föredrar, här är bruket vacklande och detta är en av de mer förklarbara språkförändringarna.

Jag gör en inventering för skojs skull. Skulle personligen välja ”sam” och ”simmade” lika ofta. Däremot inte ”summit”, om jag inte skämtar, men allvarligt talat: ingen skrattar åt Fridolf Rhudin-språk* längre. 🐶

Dock säger man ändå och ännu ”dricka, drack, druckit”. Hit hör även sitta, satt suttit, finna, fann, funnit m fl. Barn använder gärna svag verbböjning när de lärt sig mönstret. Men man bör drilla dem i en svenska som inte ändras en gång i minuten, det är min hemula** uppfattning.

Dyka, nysa och nypa – ja, där vacklar folk mellan stark och svag böjning: nös/nyste. Dock säger man knappast ”dukit” eller "nusit". Har läsaren av dessa rader en stund över? Varför inte gå igenom de egna preferenserna och se hur det faller ut?

Det blir som en mindfulnessövning, en syssla som tidigare hette grunna, klura, grubbla, fundera eller slappna av. Alla de här verben har f ö svag böjning, de är i sig själva aningens avslappnade (laidback, som svensken säger).

Språkgrubblande är gratis. Vem behöver åka på dyrbara sparesor när man kan lägga sig i badkaret med lite bubbel (badsalt eller cava*** beroende på lyxnivå) och försjunka i starka verb eller svaga?


* F Rhudin hördes ofta i min barndom på 50-talet. När jag googlar honom ser jag att han dog redan 1935! Jag tyckte aldrig att han var kul, det var föräldragenerationen som skrattade åt honom. Jag gläds åt att dagens "komiker" snart kommer att att sitta i hans sällskap...

** rättmätig, berättigad

*** Jag brukar aldrig skriva eller säga "cava" för det är det så många andra som gör.

Ord jag inte skiter i

Det är konstigt det där med vad man föredrar när det gäller språk, vad man fördrar och vad man inte tål.

Igår skrev jag om sånt som stör andra men inte bekommer mig. Däremot kan jag häkta upp mig rätt våldsamt på det andra kanske anser vara petitesser. Jag såg häromdan en underrubrik i en stor dagstidning  och tänkte på vad en pytteliten preposition kan göra.

Donald Trump till motattack: Den enskilt största häxjakten av en politiker i amerikansk historia

Jag har ingen aning om huruvida jag skulle få stöd från andra här, men ”jakten av” läser jag som att det är Trump som jagar. Jag skulle skriva ”största häxjakten på en politiker”. Om jag nu fattar Trump rätt. En annan betydelse vore konstig.

Men rätt eller fel? Ja, kära ni, det går inte längre att ställa den frågan när det är en språkdemokratisk rättighet att säga vad fanken man vill.

Det finns de som som beklagar mig för en tillvaro bland prepositioner, en besatthet av meningsbyggnad och att jag skriker om den direktöversatta engelska svenskan nu förvandlats till.

Dem vill jag lugna: jag gör annat också.

🍹🏊🚴💪🍲🍅💃🥑🛀🚽🚆🍺🚋 🍵🎉🎕🌳🍷😉💸👙📺🦐🍨📻🥔☎📽🍨✎🍌

Skita i ord

Sjukt snygga med attityd

Under mitt liv har såväl jag som andra upprörts över dåligt språkbruk, främst hos andra. Andra har ibland retat sig på mitt språk. Jag minns en kollega som alltid påminde mig om att jag sa ”liksom” lika ofta som en del i dag säger ”typ”, liksom, typ.

Sånt där ofog får man lära sig hantera. Hos sig själv och hos andra.

Utsatt för språkpoliser brukar man
(jag ser det som en bra bieffekt)
inte vilja gå just en sån polisutbildning.

Till de ord jag sket i tidigt var bl a "jätte-", som förargade de då äldre. Sa man ”jätteliten fick man veta vad en jätte var, vilket man redan visste men inte kopplade ihop med det bautaprima ord man använde för förstärkning.

Visst har de här ”galet” och ”sjukt” och ”sjukt galet” och ”galet sjukt” utmanat ens lugn, men äsch.

I dag diskuterade jag petuniafärger med tjejen i blomsteraffären. Hon lyssnade tåligt och till slut sa jag "näe, lila och rosa ihop blir lite mesigt" och valde  i stället lila och knallrött. Antagligen föreställde hon sig att hon kunde bli av med mig genom att stödja mitt val, vilket skedde med orden: ”Sjukt snyggt, attityd, typ!”

Bygga bokhyllor, fatta matte

Inte för att nån bryr sig om det, men jag har en liten avsikt med bloggens tre rubriker, etiketter. De heter Språk – där hamnar det mesta, Annat – där finns inte mycket, och Därför*. Under den sistnämnda rubriken ligger texter som är mer av mitt credo, för att tala lite högtidligt. Man kan också kalla credot störtallvar och det hamnar därför under Därför.

För kommunikation är språket a och o (plus några bokstäver till). Eller så vänder man på steken: språk är kommunikation. Förutom att ha det att babbla med i största allmänhet är det också fundamentalt när det gäller att förmedla/begripa all annan kunskap. Språket är människans huvudverktyg.

Ämnen som språk och matematik ställs ofta mot varandra: ”Hon är inte nåt vidare på språk, men jättebra i matte.”

En matematiker jag varit gift med berättar om den gång han tydligt blev varse språkets samband med, eller roll för, matematiken. Det var i början av 90-talet och han hade muntlig tentamen med en student som gav intryck av att skapligt förstå den matematik han tenterade. Dock hade denne stora svårigheter att uttrycka vad han ville ha sagt. Han saknade de språkliga, grammatiska, verktygen och det blev ett stammande och mumlande och gående i cirklar.

”Matematik kräver precisionsförståelse”, säger matematikern.

Det kan man förstå utan att fatta matte. För att klara den precisionsförståelsen krävs ett klart, tydligt och redigt språk.

”Efter det tillfället”, säger han, ”har jag börjat fundera kring den förenkling av språk som pågår – och det gäller inte bara svenska. Oavsett om man gillar det eller ej: är det verkligen förenkling?”

Han gör jämförelsen med hantverk och tar upp distinktionen ”enkelt” kontra ”elementärt”.

”Ska man bygga en bokhylla men har primitiva (elementära) redskap blir jobbet svårt. Har man avancerade redskap å andra sidan – ja, då blir jobbet lätt. Det är samma sak med matematik, saker blir lätta att uttrycka med ett välutvecklat språk, med ett torftigt språk blir de svåra.”

En blick ut över tillvaron får en att misstänka att det gäller fler områden än matematik och bokhyllebyggande.

                                              🛠🛠🔨🔧🔨🔧🛠🛠

* Ja, en fjärde rubrik rubrik heter Varför, men under den finns endast en enda övergripande programförklaring!

En text jag gjort om förenkling

En tysk språkauktoritet jag nyligen citerade beskriver hur tyskan går mot en ”förenkling”.

Förutom att vissa artiklar får styrka på foten så ökar användandet av ordet ”machen” (göra) på bekostnad av andra verb, säger han, och nämner exempel som ”polisen gör (utför, genomför) en kontroll, regissören gör (sätter upp) en föreställning”.

Förmodligen ligger tyskan en smula efter oss i ”förenkling”, i svenskan har göra-manin slagit igenom fortare, tycks det. Ett vanligt exempel jag själv ställer mig frågande till är ”göra åtgärder”. En förändringsobenägen tråkmåns som jag har gärna kvar ”vidta åtgärder”. Likaså får det gärna heta "begå" brott, inte "göra" brott.

På radion sa en programledare att ”NN gjort essän”. Mer passande hade ”skrivit” kanske varit. Eftersom essäförfattaren själv läste upp texten verkar ”NN skrev och läste sin egen essä” ha passat allra bäst. Fast det blir då fler ord som tar upp tid man kunnat ha haft roligare på, eller vad vet jag.

Sen har vi alla operationer som utförs för att bygga om folk. Då hör man hur någon ”gjort” näsan, brösten, läpparna. Det är väl ändå helfel (ja, just nu avser jag uttryckssättet, att resultatet också blir helfel är en annan femma)? Den som "gjort" dessa kroppsdelar är ju kirurgen, i alla fall ligger det sanningen närmare.

Även om dem som får reservdelar sägs att de ”gjort” knän och höfter. Och visst, åter igen, ”opererat knäna” är ju fyra bokstäver längre.

Om nu det här göra-t kommer från engelska så känns det lite orättvist. Engelsktalande kan ju variera sig och ibland säga ”make”, ibland ”do”. Men här sitter vi strandsatta med vårt urtjatiga ”göra”. Och tyskarna med sitt ”machen”.



PS Och stavningskorrigeringen reagerar på ”helfel” och vill ha ”elfel” eller ”helfet”. Tja, spelar det nån roll? Huvudsaken är att man förstår, som folk säger.

Där sitter hon och skrattar

(Detta ska inte handla om språk, etiketten på inlägget säger ANNAT!)

Ibland försöker jag föreställa mig hur jag hade reagerat på 50-,60- eller 70-talen (kanske även en bit in på 80-talet) om jag då i en tidskikare sett och hört sådant som nyss hände. Jag ringde en kompis som svarade det i dag lättförstådda: ”Du, jag sitter i den andra telefonen. Kan jag ringa upp dig sen?”

Jodå, ”sitta i telefon”, har man sagt länge och det har alltid varit roligt eftersom telefoner är så små och därför svåra att sitta i. Men ”sitta i den andra telefonen”? Även för länge sen visste man förstås att folk som bodde i stora hem - våningar, herrgårdar eller slott hade fler telefonapparater - men en kompis på min gata hade absolut inte en andratelefon att ”sitta i”.
Och även om det blivit vår vardag måste jag fortfarande hindra ett skratt när folk bredvid mig tar upp mobilen och säger sin position efter hälsningshejet (ja, det beror

på att personen i andra änden med nästan hundraprocentig

säkerhet frågar: "Var är du?") Jag hör alltså: ”På tåget/Drottninggatan/toppen av Kebnekaise” (det senare mer sällan, men det finns).

 16-åringen måste skratta

Det här skänker förstås sbråkmakaren en mycket underhållande tillvaro,

ungdomen som bara känner till vår tid måste ha mer avancerad

underhållning, som bekant.

Men det sitter ett gäng 9-, 13- 16- och 21-åringar (m fl) därinne bland hjärnans tidigaste årsringar. De skrattar och tar sig för pannan: ”Såna jädrans tider, såna jädrans seder!”

Mediesyrsor

Då var det dags för några meningar/yttranden som blev skämtsammare än journalisten i fråga avsåg. I en stor dagstidning läser jag följande:

”Marie Nilsson (namnet är fingerat) läser kanske en av det här årets bästa och vackrast utgivna romaner” 

Inte nog med att hon kanske läser, det är även den vackrast utgivna boken! Det här skulle nog ha gett en bock i kanten i min skola som lärde oss löjliga saker som i vilken ordning ord kom i en mening beroende på vad man ville säga.

Påannonsering i SVT:

”Inom en inte alltför ringa framtid…”

Det känns som ett tidsbegrepp att sätta en teoretisk fysiker på. Eller nån vem som helst som inte är sbråkmakaren.

Kockarna har börjat planera. Kraken t h riskerar vitlöksfrasering 

”Vitlöksfraserade syrsor ”
bjöds i ett vetenskapligt program som handlade om den nya mat man börjat forska om. Det är lite av den ”inte ringa framtiden” över denna maträtt. Hur man gått till väga för att vitlöksfrasera är en gåta. Kanske finns ett tillagningssätt 

som kallas så? Words stavningskorrigering rödmarkerar inte ordet vitlöksfrasera, utan rödmarkerar rödmarkerar, som föreslås skrivas isär: ”röd markerar” eller ”rödlackerar”. 

Varför skriver jag sånt här? Jo, för att peka på vår språklig omgivning. Är stavningsprogram så pålitliga som många vill tro?

Till slut en s k kvällstidning som nu likt resten finns dygnet runt (24/7 för en del av er):

Artisten tryckte ung kvinnas huvud mot sitt eget skrev

När jag googlar nu (det här var för några månader sen) så ser jag att ”eget” tagit bort. Det betyder att det ändrats i den ursprungliga texten vilket gläder mig. Tilltaget i sig var illa nog, tur att det inte dessutom var någon annans skrev.

Alfabetets användning

Ett kraftfullt statement (jag skulle kunna kalla det ”påstående” också, eller "testamente", som bloggens stavningskontroll föreslår) är åter på sin plats. Detta är m a o en upprepning av mina motiv, en anledning till att jag sitter här och gnäller, i vardagen skriver upp saker jag läser och hör i medier (gammel-) samt beter mig allmänt rättshaveristiskt. ”Att du ba' orkar”, är ett stönande omgivningen består mig med. Tja, det sägs på vars och ens eget lilla vis, förstås.

Sättet folk talar på kan bl a vara påverkat av dialekt och sociolekt. En lingvist eller motsvarande behöver säkert inte många minuter för att pinpointa* mig. Aha, skulle lingvisten säga! Östgöte – Norrköping utan tvekan – och arbetarklass.

Mig stör inte någon av de två hemvisterna (de är inga falska nyheter), men det finns många som inte vill ha det så. I Sverige har det ganska länge gått att skapligt komma förbi de sociala och kanske även geografiska markörerna för den som så önskat. Om skolan – ja, all slags utbildning samt hela samhället – är bra och behandlar människor skapligt lika har de en möjlighet att påverka sina liv i hög grad. Man kan jämföra med länder som är fattiga eller för all del såna som suttit kvar i en historisk-social-kulturell korsett som varit hindrande.

Det är därför jag sitter här och gnäller. Nu råder åter stora skillnader mellan Folk och folk. Om man inte har ett gemensamt språk som kunskaper förmedlas med – alla kunskaper – så kan man hälsa hem. Tja, man kanske inte ens kan det, vid närmare eftertanke.



* När jag sökte verbet ”pinpointa” (svenska: ”sätta fingret på, precisera”) fann jag i tidskriften Resumé (nov 2006) en undersökning av reklam- och mediebranschens värsta floskler. Dessa listades och de tio första följer här:

1. Pinpointa  /👈
2. Ta rygg
3. Hygienfaktor 🚽
4. Leverera 🚚
5. Kvalitetssäkra
6. Viral
7. Helikopterperspektiv  🚁
8, Koncepttänk 🤔
9. Kreativ höjd  🌄

10. Lyfta frågan🏋

(Hittade tyvärr inte illustrationer till alla)

Listan är från 2006, sa jag.  Floskler, kallade Resumé dem då. De ingår i dagens ordförråd, såvitt jag ser och hör. Kanske är de med i SAOL. Kanske har de redan åkt ut, här går det ju undan, som bekant.

Nytt sätt att betrakta språkhistoria

Angliseringen rör som bekant inte bara svenska: mängder av språk genomgår samma förvandling.

En belgare berättade apropå att även nederländska genomsyras av engelska lånord, översättningslån m fl typer av ”lån”om ett debattinlägg där ett språkproffs manade till lugn och besinning: Det engelska inflytandet är bara en helt naturlig språkförändring, såmt har alltid skett och är inget att oroas för. Så här har det gått till i alla tider, förkunnade artikelskribenten, som får mig att brista ut i gäspningar. Hur många gånger har man hört det? Ja, det är fler än en, kan jag avslöja.

Det var då själva #*🗲🤘^%😠¤#&¤ 🗰!!!

Språkförändring är något självklart, inget snack om saken. Diverse influenser påverkar alla språk som inte används i hermetiskt slutna samhällen. Förändringar noteras efter att de etablerats, de föregrips inte, ej heller brukar de påbjudas. Särskilt inte när det påverkade språket redan besitter drösvis med synonymer till det som ”lånas” in!

Den amerikanska engelskan torde även ha en hittills oöverfräffat snabbare skjuts (läsaren kan gissa vilken) än någonsin latin, grekiska, tyska, franska m fl hade på sin tid för Sveriges vidkommande.

Ingen språkarbetare i världen ska få mig att applådera ”för nu” (där vi har "för tillfället, för i dag" etc), ”ljuga mellan tänderna” (där vi kan säga "blåljuga, ljuga utav fanken" eller liknande egna formuleringar) eller ”jag kunde inte bry mig mindre” för det självklara ”det struntar jag /högaktningsfullt/i" eller annat med samma innehåll som en svensk skulle kunna få till

För egen del struntar jag inte i vad som händer med klyket* och bryr mig inte mindre. Snarare mer.




* ”Klyket” är slang för ”språket” och antagligen ännu mer frekvent än ”guss” och ”keff” – båda i SAOL, som dock inte har med "blåljuga". Det kan man väl gå med på som ett syskon till "blåneka"?

Vad ÄR viktigt?

Det VAR under eftermiddagen som mannen hittades.

Jag HETER Sven Bengtsson.

Nu ÄR detta program slut.

Femtio personer HAR kunnat räddas.

Det ÄR kallt.

Nu är jag ute på lite halvhal is, icke-insatt i prosodi som jag är, men var snäll och uttala meningarna ovan högt och betona de versala verben så hör ni vad jag är ute efter.

Det låter lite konstigt, eller hur?

Som vanligt har jag tagit exemplen från radio och tv. De har alla yttrats av utbildade journalister  – eller åtminstone folk som jobbar som sådana.

Själv fortsätter jag på den hala isen (⛸⛸): är det inte så att med detta uttal försvinner den typiskt svenska ”melodi” (skapad av vad som kallas akut accent, en stötesten som heter duga för dem som vill lära sig svenska) som får utlänningar att säga att vi sjunger när vi talar?

Vissa dialekter har ganska lite av den accenten, men den är i alla fall något jag inte vill ska offras på Det Modernas Altare. Det VORE tråkigt.

Jag är förstås inte ensam. Någon som beskriver sig som ”gammal skådespelare” skriver i ett språkforum och säger sig ”oroad över att den svenska språkmelodin är på väg att försvinna. Den ersätts av ett slags “staccato”-svenska där betoningarna har förskjutits på ibland rent absurt sätt. Tyvärr är det inte möjligt att i skrift klargöra vad som avses; det måste höras. Nu har det kommit in även bland reportrarna i ’Kulturnytt’ och det markerar att loppet mer eller mindre är kört – utbredningen är oåterkallelig. ”

Jag är lika sorgsen som den gamla skådisen. Det ironiska är att den generation som pratar den nya staccatosvenskan skrattar åt gammal radio- och tv-svenska.

Den låter ju ungefär lika kul, men det är omöjligt att berätta för dem som använder den.

Sorgeliga saker hända

Det är inte enskilda språkdumheter som behöver uppmärksammas. En annan, yvigare, nedskräpning har fått sitt genomslag av digitala revolutionen. Våra sysslor på en tidnings korrekturavdelning i mitten av 70-talet och ett par decennier framåt handlade inte enbart om att rätta stavfel. När tekniken så småningom tillät fick vi även ”avdrag” av tidningssidor för att s a s korrekturläsa helhetsbilden.

Hade då något lattjolajbans evenemang eller en dito annons hamnat bredvid en hemsk nyhet, gick vi till ombrytaren som fixade en annan placering. Tragik och komik skulle inte krocka – det gällde även andra typer av text- och/eller bildkollisioner som inte ansågs lämpliga.

En nutida läsare kan säkert få för sig att detta innebar nån slags censur, medan det som numera förmedlas genom ny digital teknik anses vara allas egendom, punkt slut. Tekniken är Gud och alla har rätt till allt som färdas genom denna gudom. Förr fanns en mängd regler för vad som publicerades och hur, en del hade med smak och anständighet att göra. Den hanteringen anses löjlig, men samtidigt växer intresset för Magdalena-Ribbing-regler: Vilket glas ska man dricka vad ur, hur beter man sig när man är hembjuden till chefen?

Dagens människa är en ängslig regelryttare, besatt av att "göra rätt", men hon är samtidigt med på att vilken skit som helst flödar genom medierna.

På en tidnings nätsida fann jag – båda lika stort uppslagna: ”Hajattacken mot porrstjärnan anklagas för att vara en bluff” och ”Tragedin: Gravida hustrun plötsligt död”.

Förutom språkets lite hej-kom-och-hjälp (försök anklaga en hajattack för något) så måste den här typen av ständiga och väsensskilda känslokrockar göra våld på våra arma hjärnor. De flesta är säkra på sin egen sållningsförmåga, men jag tror att det förstör den empati som det annars snackas så förbannat om.

🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈🦈 (organiserad hajattack)

Mitt bland otäcka och sorgliga nyheter bombas man med sådant som: ”Hon slogs blodig av en skylt” och ”Halshuggen låg under torget”. Den första gällde en kvinna som slog sig på en felsittande skylt och den andra handlade om vad som hittats vid en arkeologisk utgrävning.

Jag vill påstå att rubriksättning var mer grannlaga förr i världen, sånt som mina exempel ovan fanns inte. Urvalsmetoderna för vad som var en nyhet och hur den hanterades var annorlunda. Det flesta av oss hade ännu rätt ofläckade själar.

Jag ville bara påminna om vad vi tvingas vänja oss vid.

Och så skiter jag i att avrättningar var ett folknöje på medeltiden eller andra perioder i människans historia. I min ungdom och enfald trodde jag att mänskligt växande bl a gick ut på att jaga bort den inre hyenan.

Zâmbiți, vă rog eller omelett?

När man fotade på det gammalmodiga viset, med en kamera, brukade man be dem som var med på kortet att säga ”omelett”. Vid den sista stavelsen log fotoobjekten brett. I bästa fall.

Engelsktalande (och numera även svensktalande) säger i det här sammanhanget ”cheese”. Tyskarna lär också säga ”cheese” eller ”spaghetti”. Dock ska i vissa kretsar "Ameisenscheisse” ("myrskit") få folk att dra på smilbandet.

Men det visar sig vara ett annat djur som tar fram det optimala leendet, berättar en text i ämnet, nämligen ”ouistiti”, franska för liten apa.

Vad italienare säger vet jag inte. Ska kolla om "spaghetti" kan vara något.

Rumäner säger "zâmbiți, vă rog" som är en uppmaning: ”var snäll och le”. ”Men det gör man ju inte av det”, som min sagesperson uttrycker saken, ”så vi säger också ’cheese’.”

En tysk fotomodell tipsar på sin hemsida (här gås jädraremej till botten med allt) om att man får ett sexigt leende när man säger ordet ”money”.

Funderade en stund på sista meningen och tänkte få med en dräpande formulering där orden "sexig" och "pengar" ingår, men jag litar på att läsaren kan hitta på en egen!

笑ってください

Fler synska apparater

Det ena tar i det andra. I går skrev jag om teleskåp. Därifrån, d v s något som inte finns – vad jag vet – kom jag lätt till ”television”.

Islänningarna har haft ett beundransvärt sätt att inte falla i farstun för lånord och liknande även om det kanske blir svårare och svårare för dem att vara konsekventa och fortsätta skapa egna ord för företeelser och ting i denna genomnordamerikaniserade värld.

Isländska är inget jag kan något om (brasklapp, brasklapp!), det som följer har jag googlat mig till. Dator heter tölva och är ett teleskopord bildat av orden för siffra, ”tal”, samt ”völva”, en fornnordisk spåkvinna. Det dräller av synskhet i apparaterna, tänk på ”teleskop” vars egentliga betydelse är”fjärrseende”!

Teve heter på isländska sjónvarp som betyder "synkastning". Radio som heter útvarp betyder "utkastning". (Kan inte låta bli att, parentetiskt, påstå att svensk teve ibland skulle kunna heta "uppkastning".)

Norskans motsvarighet till Sveriges Radio heter Norsk rikskringkasting. Islands radio kastar inte kring, men ut, teve kastar syn.

Isländska "varp" leder till varpa, det man kastar, om man nu kan det. Jag kollar och visst är det så. En gammal etymologisk ordbok som ligger på nätet tack vare Projekt Runeberg säger att varpa betyder "kasta". Det är även släkt med värpa. Tja, det mejkar ju sense (så där varken skriver eller talar jag) och man är glad att hönsen värper med mindre kraft än varpkastaren kastar varpa.

Nästa inlägg kommer att handla om omelett.
🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚🥚

Här pinnas det på

Det var inte tänkt från början, men jag måste fortsätta med funderingar kring pinnar.

Gåstavarna jag hasade mig fram med i Berlin ville ägaren ha kvar, så så (två ”så” i rad: hur skriver människan?) fort jag kom hem köpte jag egna. En titt på nätet visade att det bland annat fanns ”teleskåpstavar”.

Jag slog upp ordet, mja, i alla fall ”teleskop” med o. Det kommer från ”teleskopos” som beyder ”fjärrseende”. Och som förled i sammansättningar betyder ordet teleskop ”hopskjutbar”, skriver SAOL, som även har sina goda sidor.

                                                    🔭🔭🔭🔭🔭 🔭🔭    

Det finns ”teleskopord”, sådana som ”skjutits” ihop och bildat ett nytt ord,"brunch", t ex (breakfast + lunch). Allt som går att skjuta ihop har alltså inte med fjärrseende att göra, här har man tagit namnet på en apparat med långtseende funktion och använt till annat. ”Heureka!” är att ta i, men jag tänker ändå ”Aha!, det är så det är”!

Så det finns väl inget teleskåp? Naturligtvis har jag ändrat ”-skåp”-stavning massor av gånger när jag läst korrektur och texten egentligen menade ”-skop”, men tele-skåp låter ju som om det kunde finnas. Vad heter de där skumma grå skåpen som står här och var och som man inte får klistra reklam på men avantgardistiska typer klistrar reklam på?

Nävisstnä, jag är inte alltid den vassaste kniven i lådan och har inte alltid alla hästar i hagen: De heter ju elskåp, för sjutton.

Teleskåp existerar inte. Men jag kan avslöja att på nätet säljs mängder av teleskåpstavar, teleskåp-duschdraperistänger, andra teleskåpstänger, teleskåpskaft etc.

Och baske mig, hittar jag inte också en notis om en krock med ett teleskåp: ”En personbil körde av oklar anledning in i ett teleskåp. Bilen fastnade uppe på skåpet och bärgades lite senare.”

Tyvärr saknades bild. En sådan hade avgjort om bilen verkligen kört upp på ett teleskop och det kan ha sett spektakulärt ut. Eller sensationellt.

Vandrande pinnar

En ryggåkomma tvang (det är inte längre många som använder stark böjning av de verb som kan ha sådan, det får vi återkomma till) mig att hitta något sätt att hasa fram på när jag var utomlands. Platsen var Berlin, lösningen hette gåstavar. Fast det gjorde de inte där, de skojiga tyskarna envisades med att kalla dem Stöcke. Med all säkerhet är det samma stock som vårt stock, men innebörden, tolkningen, hur tjocka stockar resp stavar är, har tydligen jazzat runt en smula i språkhistorien. Det här ska handla om några av alla – på ett eller annat sätt – vandrande pinnar.

Vid inventering av det egna förrådet av långa rundartade (hm, det lät konstigt, men jag vill skilja dem från plankor och lister, m m ) träpinnar utan blad, d v s icke-levande, kom jag fram till följande: pinne, stav, käpp, stock, sticka. Läsaren kan fylla på vedtraven! Vad gäller levande exempel kom jag bara på stam, gren, kvist.

På engelska heter motsvarigheterna till de förstnämnda bland annat: stick, staff, cane. log, splinter. De levande är trunk, branch, twig. En mindre twig heter även sprig och så där håller det för övrigt på för en mängd ord! Det kan vara svårt att enas om huruvida en liten kvistjäkel är en twig eller sprig!

På tyska är motsvarigheterna Stöckchen (bland många andra), Stab, Stock, Stock (!), Splitter. Och de som ännu växer heter Stamm, Ast och Zweig.

Om jorden har mellan 3 000 och 6 000 språk (som jag läst nånstans) kan man föreställa sig hur många ord för olika pinnar och grenar det blir.

Och annat.

Förmodligen upprepar jag mig nu, men jag anser denna språkrikedom vara av samma vikt som växters och djurs artrikedom. Att försöka bevara så stor del som möjligt av jordens språk är ett miljöarbete.

Jag tycker även att engelska är ett vackert språk som mister en del av sin skönhet när det får spela rollen av botox i svenska och övriga språk.

I chock av bottennapp

En hel del nätpublikationer försöker sig på det som kallas ”klickbete”. Här ett exempel:

I chock – när de ser makabra dödsräkan. Det brutala sker på havets botten

Ingen tidning ska tjäna pengar på att jag klickar för att läsa om en "dödsräka" som beter sig illa på havets botten. Vi har nog med dödsvarelser ovanför havsytan att intressera oss för. Slå upp ”klickbete”på Wikipedia (om du inte redan gjort det) och få förklaringen till alla extremt töntiga rubriker som aldrig håller vad de lovar. 

Jag kommer aldrig att få veta vilka brutaliteter den taskiga räkan (🦐) tog till, jag räknar kallt med att miljarders illdåd aldrig kommer att komma till min kännedom. Det kan kännas meningslöst att bekämpa nätskit, men mig får det att må bra när jag inte håvas in med så enkla fångstmetoder.

Gör motstånd! Man måste tro att droppen urholkar stenen.

Beträffande den illavarslande rubriken har jag en även kraftfull invändning mot användningen av tankstrecket före "när". Vad gör det där? Jo, jag vet att det fyller ut en tom plats på raden, men samtidigt pajar det läsarens känsla för hur tankstreck ska användas. Kanske skulle det placerats före dödsräkan, men i såna här meningar är jag inte säker på vad som vore bäst.

 
Och slutligen: ”i chock”? Jag vet att många säger så, men jag vill påminna om att vi haft den finfina distinktionen ”jag är chockad” (när dödsräkor mördade och hade sig) och ”jag är chockerad” (när dödsräkorna betedde sig moraliskt opassande på andra sätt).

Detta eviga upp-ande!

För länge sen redan retade sig inte bara sbråkmakaren utan även andra på konstruktionen ”starta upp”. Starta betyder starta, hur mycket mer starta än starta kan det bli med ett upp? Det spelar ingen roll om andra språk känner sig tvungna att ta med upp-et. Här i landet har vi klarat oss fint och förstått ordet starta.

Och igår var det andra gången ”skala upp” togs upp (se där ja, men här har vi ett
etablerat uttryck!) i bloggen som en onödighet eftersom det brukar användas i betydelsen "öka" eller "höja" – bland annat.

 I rutan sa en tv-personlighet (som i och för sig inte är känd för sitt vackra språk) att en artist borde ”levla upp” sitt framträdande. Engelskans ”level up” borde rimligen betyda ”höja sig nivåmässigt, förbättra sin nivå”, men en svensk torde utan vidare prut kunna använda det simpla ”göra bättre” eller "förbättra”. Eller nåt. 

En uppen durr

”Levla upp”? Kommer säkert i SAOL om det inte redan finns där.

Ett gammalt gnällobjekt som etsat sig fast hos dem som är ca 50 och äldre är ”öppna upp”, en sanslös konstruktion om man tänker efter. Invändningen är samma som beträffande ”starta upp”. Hur mycket mer öppet kan något bli om man ”öppnar upp” det? Om man inte känner sig nöjd med något man enbart "öppnat" kan man ju beskriva resultatet som "vidöppet" om det nu skulle vara något jätteöppet.

Det ligger väl för övrigt nästan ett ”upp” i ordet ”öppna”?
Tänk bara på stockholmaren som säger ”uppna durren!” Tja, nu var jag allt lite wild and crazy, men teorin om att upp-et ligger i ordet ”öppen” står kvar tills nån etymolog kommer och motbevisar mig. Och det kan den ju försöka eftersom det inte går att skriva till bloggen.

Uppskalade sidoeffekter

”Har du sett uttrycket ’skala upp’?” morrade en bloggläsare häromdagen, och kallade det en ”kontradiktion”. Känslig typ, jag känner vederbörande. Vad denna läsare dock inte uppmärksammat var att ”skala upp” fanns med redan 5 april. Å andra sidan nämndes det bara helt kort. Detta (som vanligt snoddöversatta) uttryck kommer från ”scale up”, som den observante säkert räknat ut. År 1969 översattes det i ett engelsk-svenskt lexikon med ”öka likformigt”. En snabbkoll beträffande användningen i dag visar att det tycks ersätta ord som "öka, höja, förstora", som det helt simpelt hetat förr. "Skala" är ett ord som har med mer precist mätmojs att göra, antar sbråkmakaren, medan det "skala" man gör när man klär av en banan säkert har en annan historik bakom sig. (Jag kan ju inte kolla etymologi för vartenda ord, jag gissar hej vilt och har säkert fel då och då!) Och i "skala av” finns nog samma ordrötter som i bananskalningens "skala", fortsätter jag utan att ha på fötter.

Det sista ordet i förra meningen skrev jag i obestämd form. Hos folk av i dag hör jag ofta att de inte "har på fötterna".
                              👣👣👣👣👣👣👣👣👣👣

Det låter fel, men jag är förstås indoktrinerad och tror att det språk jag lärde mig som barn och fick betygsatt skulle vara rätt. Lappri! På fötterna har jag f ö såna där foträta innetofflor som kostar skjortan, vilken jag i sin tur inte heller kan ursprunget till.

Mycket irriterande anser jag ”sidoeffekter” till mediciner vara. Och då menar jag inte rent hälsomässigt utan undrar varför man inte kan fortsätta kalla dem ”bieffekter”, ett ord som fungerat länge? Vad bieffekter heter på engelska? Side effects, förstås.

Ja, vem vill ha gamla vanliga banala bieffekter när det finns bättre. Vem vill ”smutta” på en drink när man kan ”sippa” på den?

Slutligen: ”Omfamna tystnaden” sa en röst i radion. Den (rösten) menade ”välkomna, tillåta, ta emot, anamma” eller en massa annat. Men på svenska omfamnar man i dag tystnaden. Vilket är lättare sagt än gjort: tystnaden är lite diffus och aningens svårkrambar. Se där hittade jag på ett ord genom att sätta ihop tre enkla och enstaviga svenska ord.



PS De som har på fötterna ”sticker också under stolen” med saker. Det är likaså en komisk syssla, vilket inte "sticker under stol med" är. Petitesser, tycker någon, men det tycker inte jag!

Tankar kring lågor

Ibland blir man bara förbryllad och ser ingen tydlig påverkan från ett främmande språk utan formuleringar kör i diket i största allmänhet. Enligt min åsikt alltså, vill jag framhärda med en blåmes envishet (se där, t ex, det lät väl både bra och fel?). Ty många tycker inte som jag.

Så här löd en nylig rubrik till en artikel med bild:

Här står huset i öppna lågor

Och själv ramlar man ner i penséer. "Öppen låga", är inte det något annat? Vad vet man egentligen om öppna lågor? Kan ett hus stå i såna? Och om inte, vad står det då i? Ja, det kan kanske "stå i ljusan låga", men då är det risk att man lägger till ett glatt ”hoppsan! och det blir inte rätt, för vanligen är det inte roligt när hus brinner.*
Brukar man inte säga det enkla "huset står i lågor", vid närmare eftertanke?

För egen del skulle jag vilja påstå att vissa kaminer, brännare o dyl brinner med öppen låga (om de fungerar). Fast det är klart att  det framgår vad skribenten vill säga: det är inte fråga om en pyrande eld som ligger och smygglöder utan det brinner för fullt. Och bara man förstår så, säger ju språkproffsen (hur de nu alltid vet vem som förstår vad...)

Överlåter med varm hand åt läsaren att avgöra  hur man uttrycker sig när något står i lågor.

Man faller i tankar

*Anders Perssons stuga står i ljusan låga,
  alla ljusen brinner oppsan!
  Anders Perssons stuga står i ljusan låga,
  alla ljusen brinner oppsan!
  Hej hoppsan i galoppsan, o s v.

Fel blir rätt – vänj dig, du människa!

Jahaja. 

Det behövs bara en resa till några andra länder för att kunna konstatera att det inte bara är här i landet som man ger fanken i hur man talar. Nu vore det dumt att påstå att jag är så pass språkkunnig att jag uppfattar andra länders alla motsvarigheter till vad som klagas på i denna bleugge (se där stavade jag blogg på franska!). Nej, men man får hålla sig med pålitliga sagesmän.

Först en italienare med språkligt arbetsliv bakom sig. Förutom att vissa fasta uttryck blandas ihop så att de faktiskt (”de facto”, för den yngre och/eller smartare läsaren) blir fel, berättar italienaren om andra märkligheter. Av feminina och maskulina pronomen som står i dativ väljs enbart det maskulina. För den som inte är det minsta grammatiskt lagd: det är som att säga ”honom” även när det ska vara ”henne”. Lattjolajban. (Inom parentes kan nämnas att italienska "laccio" som uttalas "lattjo" betyder skosnöre. Sånt skrattar sbråkmakaren åt)

Tyskan i sin tur är rejält på fallrepet, eller hur man nu väljer att se på saken. En tysk språkprofessor skriver om hur språket uppvisar en mycket tydlig förenkling (vad förenkling egentligen innebär ska tas upp i ett senare inlägg (utbrott)). Oj, då, ibland känns två parenteser – eller fler – i samma mening nödvändiga. Rätt osnyggt.

Numera blandas i tyskan ackusativ, dativ och genitiv – nej, den senare är på väg att försvinna och ersättas av prepositionskonstruktioner (lite som i engelskan). Jag tänker på vilken glädje vi skulle hälsat detta med under tysktimmar på 60-talet (det gäller säkert skolelever även före och efter detta årtionde). Rabbla an, auf, hinter, in och durch och mitnachseitvonzu är man ändå tvungen till, man måste ju veta om man står vid, på, bakom eller framför en stol, men vi hade sluppit gå runt och stamma i Berlin och snabbt i tanken bläddra igenom alla kasuskastruller (som jag minns fanns det nåt kastrullknep till böjningsmönster, men jag kan ha drömt det).

Kongruensen går åt skogen och ordföljden börjar bli som engelskans. Tyskarna är som svenskarna (och antagligen resten av världens nationaliteter): ett gäng sitter och ropar ”förfall” (fast på tyska), ett annat förklarar för förfallsdumskallarna att ”språk ändras, förstår ni. Över tid.”



Nu ska inte läsaren tröttas mer. Det kommer dock att finnas anledning att återgå till tyskans metamorfos. Och apropå vad italienaren sa om de uttryck som blir fel så citerar tysken något en kollega sagt: ”Dagens systematiska språkfel kommer med stor sannolikhet att bli morgondagens regler.”

Gå på äggskal, tolka hintar

Det blir lite lättskakat ur ärmen idag, verkligheten knackar ibland på dörren och man får slita sig från Det Digitalas Käftar. Nedan några aktstycken ur tv-tablåer. De hör till den bättre sortens lektyr om man vill skratta, rynka pannan eller fatta noll.

Man får ganska luddiga föreställningar om programmen, filmerna eller serierna när man läser sammanfattningarna:

En ärolysten advokat möter sitt bittra åklagar-ex i rätten när de båda tar sig an ett uppmärksammat mordåtal mot en altarpojke. ⛪

Jag tror att det heter ärelysten och  altarpojken är nog en korgosse. Men vad vet väl jag om altarpojkar (altar boys)? Och bittra åklagar-ex? Och är ex-et ex som ex eller som åklagare? Nehej, förresten, det tog jag reda på: man sätter ex före det som det inte längre är (undertecknad beundras ofta för de glasklara tankegångarna). Då skulle man säga ex-åklagare. Och ex-åk-lagare är en f d bil mek. (Ja, jag ska sluta.)

Familjen går som på äggskal runt Ivy, och är osäkra på hur det ska tolka hennes hintar om livet i källaren. (Exakt återgiven, googla gärna)

"Gå på äggskal och tolka hintar", det låter som ett sånt där äventyrsprogram där man slängt ut lätt klädda människor att klara sig under svåra förhållanden inför en kamera.

McGee och Delilah bråkar över vikten att inte prata jobb under middagen.

Enkla ord men konstigt hopsatta. Och även om man till slut förstår:::: ”bråka över vikten att inte…”?


Ny utblick i morgon. Eller överblick. Kanske anblick, det är svårt att veta på förhand hur man kommer att se på den nya dagen.



PS De konstiga tecknen i kommentaren till sista exemplet är ett antal kolon på rad. Jag brukar skriva flera utropstecken som tecken (ful upprepning) på upprördhet. Då blir jag tillhållen att inte ”skrika” i texten. Många kolon uttrycker här en lång, frågande och antydande paus.

Vem blir rik av vilda västern?

Före internet hade vi både mindre koll och mer. Det gemensamma var större liksom av sig självt och behövde inte forceras fram som nu. Den stora mångfalden av medier, traditionella som sociala, föser ironiskt nog fler av oss till allt färre artiklar, tv- och radioprogram, åsikter, evenemang. Kort sagt: Vi gillar inte så mycket olika som det sägs, utan vi gillar lika! För den som inte förstår vad jag säger: jag lattjar lite med samtidstugget och då blir det gärna vilda västern.

Språket i min barn- och ungdom (och långt före det...) var mer enhetligt än dagens, vi lärde oss likartade grejer – i likartade skolor, dessutom. Nu är det mer av High Chaparral, som en gammal kollega brukade säga (och som man kunde förstå innebörden av till för ca 30 år sen).

Språkraset inte går att stoppa. " 😢", som nutidsmänniskan skulle uttrycka saken. Men (hur många gånger måste det upprepas?): jag är ingen språkpolis! Jag är bara en dito väktare och ett dito vittne även om uppdraget - bloggen - inte är en superclever (jädrar) syssla.
Det är som att slåss mot namnkunnigare väderkvarnar (vad menar jag egentligen?), bland dem en språkprofessor  som anser att engelskans påverkan på svenskan försiggår på språkets yta. Ordförrådet påverkas, anser professorn, men inte grammatiken.

Det vore bra underligt om inte grammatiken påverkades rejält efterhand av de många – och långa – fraser som knips direkt ur engelskan och kastas in på ett rätt så tydligt icke-svenskt sätt.
Formuleringar som "hon tar inte nej för ett svar” arbetar sig in, tro mig! (”Han godtar/accepterar inte ett nej/nekande svar”, sa vi förr, eller nåt annat, kanske.) Över huvud taget är detta ”för”-ande vanligt: ”Han gick ut för en kaffe”. Själv går jag ut "för att köpa/dricka en kopp kaffe”.

Bland exempel vi glömt att vi haft svenska motsvarigheter till finns: ”Köp två och få tre”. Det har hetat ”Köp två så får du tre” - eller snarare har konstruktionen ”... så får du en på köpet" använts).

Inte med sanningen överensstämmande

Att se allt det här som vanlig språkförändring eller något berikande – hm, hm, hm. Det är knappast vinst varje gång engelskan letar sig in.

Sköna maj, välkommen!

Ännu obruten drar hon över gräsmattan

Då är man är hemma igen. Eller som den moderna tidens språkförbättrare skulle säga: ”Då är en hemma igen”. För äldre låter det väldigt dialektalt, och kräver också en annan verbform: ”Då ä en hemme igen”. Men låt oss inte börja med petitesser efter sbråkbloggens uppehåll.

Danmark, Belgien och Tyskland – det hade kunnat vara varmare dagar. Men där var det kyligt som attan (även om bokarna voro ljusa). Nog är det lätt att brista ut i en klagovisa över denna kalla och torra vår!

Så sent som i mitten av april kom Gumman Tö och gick över gården.

Men i dag är det första maj (välkommen!) och nu väntar alla blommor och blader.
Samt en mängd gnäll i bloggen!