Alla synkroniciteter är inte lika underhållande som Jungs

Varför alltid så arg (vänligen se gårdagens utbrott)? Jo, p g a känslan av att hela tiden befinna sig under attack. Om man nu inte flyr världen, drar nåt gammalt över sig.

Det är svårt att vänja sig vid mediernas absoluta samtidighet för den som är uppvuxen i en analog värld. I mejlboxen häromdagen låg tips på en nyhet med ”lockande” ämnesrad för den tidning jag just nu prenumererar på. I exakt samma sekund strömmade ur radion samma nyhet, exakt likadant formulerad.

Jo, jag begriper: man bör inte läsa tidningar, inte se på tv och ej heller lyssna på radio. 

Jag tar om det igen för den som inte fattar: Tidningen ”har” jag redan och den nyhet som det mejlas till mig om kommer att finnas i såväl tidningens webb- som pappersform. Hur mycket kan man tjata om samma sak? Samtidigt och överallt?

Detta enformiga, ensidiga och hjärnsöndrande tjatter är kanske inte värst när det handlar om ”riktiga” nyheter, men mesalliansen mellan alla gammelmedier får dem att även vältra sig i privata, personliga och skandalartade händelser som sedan flyter runt som en sörja i dem (medierna, alltså). Som plastkontinenterna i haven.

Ja, man får avstå. Eller göra som en av bloggens informanter som flyttade till ett annat land och där prenumererade på en stor tidning med endast veckoutgivning. Den lades på hög för att först efter ett år läsas i fatt. Som en annan Kierkegaard (ni vet det där med att leva framåt, men fatta bakåt), och det var mycket intressant, påstod källan.

Annars följer vår tid som bekant mest Marshall McLuhans berömda ord om att mediet ÄR budskapet. För att inte tala om begreppet ”global village” som MML också lär ha introducerat. Det känns som om vi bor på en mycket liten plats där byskvallret är det som frodas mest av allt.

Usch åt’et, som man sa förr där jag kommer ifrån.

Mer raseri, förgrymmelse och ursinne över sakernas tillstånd

Det finns en kommentar man hör så ofta att det är svårt att inte gäspa käkarna ur led av pur leda. Folk yttrar den om och om igen och man kan utan att ta i kalla den bränsle för denna blogg som drivs av ursinne, raseri, vämjelse, förtvivlan och något pyttestänk av humor. Kommentaren lyder: ”Språk förändras”. En annan ofta använd fras jag får mig till livs är: ”ALLA äldre har ALLTID sagt att ALLT var bättre förr”.

Tänk om dessa förpäpplade upprepare av dessa OERHÖRT tjatiga fraser kunde besinna sig. Jag tar det så gärna igen: Här sitter jag, en gammal kärring och säger att en hel del kvalitéer hos människan var bättre förr. ALLT var inte bättre. En hel del var SÄMRE.

Nå. Språket ändrade sig även ”förr”. Det ändrade sig kontinuerligt innan JAG föddes, vi talar om ett några hundratusen år. Det ändrade sig fortfarande hela tiden när jag var ung, mindre ung och halvgammal.

 
Sen kom något vi för enkelhets skull kan kalla den digitala revolutionen och under denna har det mesta ändrat sig fortare än man hinner säga morfar Ginko. P g a denna digitala värld är språkets halveringstid kraftigt förändrad.

Ska det vara så j-a svårt att lägga märke till? Det hörs ju och syns dagligen och stundligen. Ven ljuger mina belackare för? Mig? Sig själva?

Vredesmod som eskalerar under slutet av detta signade år, 2021

Nej, här ska inte sägas ett pip mer om fraser folk använder kring jul. Den här förslimningen gör en galen! Det var så här: Inför gårdagens inlägg googlade jag på saker människor säger till varann kring jul och nyår.

Den "träff" som låg nästan överst verkade passa mitt syfte och ur den texten snodde jag ett citat. I dag – och på den plats där du nu, käre läsare, fäster dina ögon – skulle det komma fler citat ur nyss nämnda text.

Well, well, well, som de engelsktalande säger, nu har jag hittat samma text på fler ställen. Dessutom klargjorde en eftermiddagsprat-show att den också skulle handla om vad man säger till varann i dessa tider. En s k spin-off-effekt, m a o!

Det ska dock inte, jag upprepar, sägas ett pip om fraser i jul- och nyårstid. Är det något som stör en i den tid som är vår, en bit in i antropocen, så är det att vi alla ungefär samtidigt genomfars av exakt samma tankegångar. Och de är inte många.

Det var vad som avsågs med det nypåhittade (?) verbet förslimning (se ovan): stöpningen av oss i en enda form p g a ett världsvitt system som, sa man, skulle fördjupa och vigda vår tillvaro. Pöhö! är den enda kommentar man kommer på.

Om någon trott att det skulle stå förslumning (eller fördumning) i stället för förslimning (se ovan igen) så föralldel för mig (eller ”var min gäst”, som det senare uttrycket snart kommer att heta på svenska).

Goda dödar och en enda mellandag - vår tid är full av mysterier

Man måste ju allt oftare tänka (och tycka) ”vadihelvete” när dissonanserna når ens öra, när horrörerna till ordformationer når ens öga!

 
Alla kommersiella mejl till mig hamnar under rubriken ”Kampanjer”. Man kastar ändå en snabb blick på dem eftersom saker ibland hamnar fel. Då lyser de mest fantastiska rader mot en, rader som ska fånga ens uppmärksamhet och locka vidare in på konsumtionens glatta bana. Och det stämde till viss mån denna gång, för där stod: ”Gott slut och glad mellandag!” Tankarna börjar veva runt: här gäller att skapa ordning!

 
För det första finns det väl fler mellandagar än en, hur glada eller ej de nu är? Och visst är ”gott slut” bekant, men det har alltid skorrat i mina öron. Man kan lätt tolka ”slut” som ”död”, så den som önskar en detta ”gott slut” önskar en en ”god död”! Vilket förstås bättre än en ”dålig död”. Men det är ändå inte enkelt för någon! En vett- och etikettsexpert förklarar att:

 
”Gott slut” kan användas under ett litet fönster runt 30–31 december.

Hm, "ett litet fönster". Här gäller det att ha koll på såväl datum som sina ”vindögon”. Jovars, så kan ”fönster” snart komma att heta eftersom engelska har samma gamla ord i botten (window) som det nordiska ”vindöga”. Det var tyskarna som under Hansatiden kom och slängde in (och kanske även upp) sina fönster som hos dem hette ”Fenster”.

Nu tappade jag tråden igen, men vi går tillbaka till den i morgon! Under tiden: Ha inget gott slut än – vänta till 30 december!

Jag tänker, alltså finns mitt språk snart inte längre till!

Nu blir det åter gammal skåpmat. Det är ju brukligt så här runt jul. Här kommer ett par fraser man kan höra i parti och minut: ”Jag tänker att det är så här! Vad tänker du om det här? Jo, jag tänker att vi gör så här!"

      Foto: Hans Andersen (Wikipedia)

En längre tid har jag (till min förskräckelse) märkt att folk ”tänker” så mycket. Rättare: de säger att de ”tänker”, men gör de verkligen det? Är det inte i själva verket tvärtom?

Det gäller inte minst undertecknad. Jag har nu satt mig under lupp (eller vad motsvarande mojäng för ljud heter) och försöker notera när det hellre ska vara ”jag tror” eller ”jag tycker” än det eviga ”jag tänker att”.

 
Naturligtvis kommer detta från ljudlikheten med engelskans ”think”. Och för det verbet har vi hela tre att särskilja med och välja bland. Egentligen ska alla som säger ”jag tänker att blablablabla” läras veta hut.

 
Där går två ytterligare finlirsdistinktioner i svenskan åt skogen och jag ber läsarna, nej, jag bönar: TÄNK på detta! TRO sedan något och, som slutkläm, TYCK nåt matnyttigt

En gång sjöng flickor glada optimistsånger nästan fullt påklädda

Även om den här bloggen inte har 2,3 miljoner följare, så finns det några att lita på när man behöver korrigeras. Informanten A hörde av sig och påstod att inte tusan var det Lill-Babs som sjöng den optimistsång som återgavs igår, utan Alice Babs!

 
Det är delvis korrekt (går det att säga så?). Satte först på min inre bandspelare, full av låtar från fordom, och visst är det Alice Babs röst som först tränger igenom. Jag hade gjort som folk i dag, snabbgooglat, fått fram Lill-Babs version, och lät mig ledas, styras och slimmas av den digitala värld som nu formar oss alla till ett väsen med samma kunskap och brist på densamma.

 
En ny snabbkoll visar att många av dåtidens svenska stjärnor sjungit in sången: Alice Babs, Lill-Babs och Siw Malmqvist! Men låt oss för guds skull gå till botten med hela skiten nu när vi börjat dra i den.

Originalet kom (om man väljer att tro på uppgiften) 1958 och hette då ”Everybody Loves a Lover samt skrevs av Richard Adler och Robert Allan.

 
Ytterligare uppgifter säger att Doris Day var först med att sjunga in det amerikanska originalet. Allt det här hände på den tid när kvinnliga artister ännu inte sjöng sina sånger iklädda trosor (och något miniplagg upptill), något som är brukligt numera. Ej heller uppförde de samtidigt strippklubbsdanser utan stod nästan stilla. Med kläder på. Det har gått framåt.

Det händer att man undrar över homo sapiens språkliga framtid

En fin (skämt) sång från min barndom gick så här:

Den som glad är, gläder andra,
ingen kan väl något sådant klandra
God och glad skall männ'skan va'
Därför ja' vill alltid dela med mig

Dumt att låta små bekymmer få dig,
till att ändra ditt humör
Nej, den som alltid glad är,
han ock andra glädje gör

Säg mig vem tycker väl om en pessimist?
Därför går jag omkring som en optimist
Det känns som varje dag mig nu ger,
allt mer och mer fördelad glädje är dubbel glädje

Den ligger på Youtube med Lill-Babs för den som även önskar höra musik till en sådan förfärlig text. Dessutom: För vissa av oss känns det viktigt att inse att diktionen kanske inte var något att hänga i granen förr i världen heller.

 
Till saken. Vi är några stycken som utvecklats till pessimister när tidens tand (ibland är det även tidens tant) gnagt tillräckligt på oss. Under denna juletid har jag haft glädjen (skämt nr 2) att lyssna till yngre generationers syn på det Sbråkbloggen huvudsakligen handlar om.

 
En skara ungdomar har rejält dissat de tankegångar som här brukar framställas. De unga säger vad vilken språkvetare som helst man kan dra fram ur en vrå, också vilken som helst, säger: ”Språket ändrar sig, förstår du!”

 
”Vad säger ni?” säger jag förskräckt, ”det har jag då rakt inte märkt”. (skämt nr 3) En uppmärksamläsare inser att jag i en sådan stund påminner om jul-Kalle när han misslyckats med att fotografera appappappapappapappa-aliapp-fågeln. Nervöst sammanbrott, m a o.

 
De tecken man kan se idag, syns inte i skyn, de kommer ur de ungas näbbar. ”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, säger ett gammalt ordstäv. I SAOB förklaras detta så här: ”de unga ta efter de gamla i mån av sin förmåga”. Här måste man säga emot en fin gammal ordbok: ”Har det funnits ett uns av förmåga så är den väck nu”. Mer om detta framöver. Bloggen kommer även fortsättningsvis INTE att ”vara glad och gläda andra”. (Numera säger vi ”glädja”)

En uppmaning dan före dan: Människa, ut och dra i alla strån!

Knappt har man skrivit ”halmdocka” innan det dyker upp fler begrepp inom natur- och bondegenren! Informanten L berättar att han hört någon säga (i radio, angående klimatkrisen): ”Vi måste dra i vartenda strå”.

 
Talesätt är ofta fulla av bildspråk och den bild man ser framför sig här är en av de roligare. Men här blev det fel, uttrycket som förmodligen åsyftas är ”vi måste alla dra vårt strå till stacken”.

 
Ja, sannerligen säger jag eder: det är verkligen en tid för halm och strå. I diverse psalmverser finner man rader som ”vem vilar där i krubbans strå?” En mera känd strå-vers finns i psalmen När juldagsmorgon glimmar:

 
När juldagsmorgon glimmar
Jag vill till stallet gå,
Där Gud i nattens timma
Ren vilar upp på strå

Det är väl bäst att ”översätta” (om jag nu har innehållet klart för mig): Det handlar om Jesusbarnet (Gud i människogestalt) som ligger i stallet på en bädd av halm, strå. ”Ren” är en gammal förkortning av ”redan” och det är alltså ingen ren som ligger där.

 
De här gamla raderna påminner en om att julen har sitt ursprung nån annanstans än i kommersens högborgar. Nej, undertecknad är inte vad som kallas ”bekännande kristen”, men det kan ändå vara på sin plats att se vad som hänt sedan Jesu födelse, i alla fall den berättelse vi har om julens början.

 
Vad gäller klimatkrisen: vi borde vara fler som drar i strån!

Prata gärna på om halmdockor och foliehattar, mig säger de inget

Enda halmdocka jag känner till

”För att förekomma en halmdocka: jag önskar mig inte alls tillbaka…” skriver en politisk tidningsredaktör i tidningen. Avsikten tycks vara att avvärja kritik om att man är rädd för förändringar eller liknande.

Själv kan jag inte göra något alls med en halmdocka, vet inte hur man gör den – och framför allt inte hur man använder belätet i en mening. På en sida från Yle (Finlands public service-bolag), ursprungligen från 2017, beskrivs begreppet så här: Halmdockan (halmgubben, halmfiguren) är ett fel där man lägger ord i motpartens mun och låtsas att man på så vis fäller det ursprungliga argumentet.

 
OK. Det har inte hänt mig, så jag fortsätter vara okunnig.

 
En annan journalist skrev i samma veva om hur hon vid ett tillfälle kände sig som ”Grinchen”. Det var begrepp nummer två på kort tid som påminner om det ”kulturinflytande” det stora landet i väster bestått oss med. En film från 2000 stoppade in denna tidigare okända Grinchen i våra medvetanden.

Exempel nummer tre har satt sig i svenska språket: "foliehatt". Det togs in i SAOL 2015 och är ett av alla ord som bara tjoffsas in lite lättvindigt i svenskan. Foliehatt ger mig ingen KÄNSLA och därför fortsätter jag att – om nödvändigt – använda SAOL:s förklaring av ordet: ”person med benägenhet att tro på konspirations­teorier”. Varför finns f ö inte ”tjoffsa” i ordlistan?

Hur ska vi ha det? Byta svenskan mot engelska och/eller bilder?

Apropå gårdagens I’m all over the place! Jag skriver som bekant ibland ner exempel på de tusentals engelska inskott som andra (eller jag själv för den delen) kan få till. Det som nu följer är en sån där typiskt beng (bäng?) variant. En kvinna berättade om något som var lite jobbigt för henne mentalt och hon sa: ”Nu är jag lite touchy”.

Det här är mycket konstigt. Sammanhanget minns jag inte, men har för mig att hon mycket väl kunnat välja ord som ”rörd” eller ”känslosam” i situationen i fråga. Vad är det som gör att man i ett dylikt läge tar till ett annat språk? Känns det bättre att på nåt vänster ”distansera” sig eftersom det man berättar går en för nära, eller hur ska man se saken? Men man har ju kunnat prata förr utan att blanda in engelska!?

Det här påminner om det ökande användandet av citationstecken i tal. Egentligen syns de förstås inte när man pratar och det är därför folk gör den där fåniga gesten med händerna. Enligt undertecknad lyckas de bäst som med en glidning på rösten gör att en lyssnare uppfattar de ”talade” citationstecknen.

Det är en konst som bör utvecklas! Hellre än att börja babbla engelska eller vifta. Men det är ju jag som tycker så. Inte så många andra efter vad man kan se omkring sig bland människorna. Och om man nu ändå är inne på vad som blandas in i språket. Från en stor affärskedja kom i e-posten ett meddelande (uppenbarligen kan figurerna inte överföras, men de klyftigare av läsarna kommer nog att fatta galoppen):

Snart kommer och lägger under .

Jag brukar inte vara bra på gåtor, men tydde slutligen detta kluriga meddelande till ”snart kommer tomten och lägger klappar under granen”. Säga vad man vill, men tappad bakom en folkvagn är man inte!


😱 (och det var en bild av mina känslor just nu...)

Who fucking cares om nån eller nåt är all over the place?

Man hör ofta att vi svenskar är ”så bra på engelska”, men det är nog en sanning med modifikation. Det handlar sannerligen om nivåer inom den typen av färdigheter. Vad jag vill ha sagt är att det vanligen tar oerhört lång tid att lära sig ett språk så att man kan använda det obehindrat i alla sammanhang.

 
En grupp som ofta glöms bort i det här ”kulturutbytet” mellan språk är översättare som ofta arbetar i motvind med att försöka göra bra svenska av andra tungomål. Nils Håkansson heter en av dem och hans nyligen utkomna bok har den passande titeln: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Den har jag, skam till sägandes, inte läst ännu, men sett den prisas av kritiker och annat löst folk.

 
Det händer (alltmer sällan) att pärlor till översättningar glimmar till. För nån vecka sedan (i en tv-serie eller liknande) löd en replik på originalspråket ”I’m all over the place”. Första gången delar av den åkte ut oöversatt i svenska medier var när en svensk person (prins, för att vara noga) vid sitt barns födelse jublande sa att hans känslor var "all over the place!”

 
Man ursäktar honom, trots svenskspråkig i grunden, den händelsen är inget man står och väljer ord i. Men en del av, eller hela, meningen hörts lite väl ofta i original. Dock! I tv-produktionen som nyss nämndes, valde översättaren: ”Jag klättrar på väggarna” (av glädje eller nervositet eller nåt). I sammanhanget var ordvalet perfekt.

 
Att plocka in en oöversatt fras lite lättsamt och okritiskt är annars inget att rekommendera. Säger jag som kollat uttrycket i fråga och funnit det använt i en mängd sammanhang som kräver olika översättningar på svenska. Men who fucking cares, liksom?

En "dålig hårdag" kan lätt få en att längta efter andar i flaskor

I går var det bara halvvrede som drev på texten, men ilskan kan övergå i en helvariant om man hör något tillräckligt hemskt. Ord är bara ord, men om kombinationerna av dem kan hjälpa till att undergräva ett språk som fungerat bra i hundratals (kanske fler) år är det sorgesamt. 

Då och då undslipper sig stackars människor saker som att de ”har en dålig hårdag”. Som gammal brukare av det svenska språket söker man i sitt (visserligen bortflyende, men dock) minne efter ”dåliga hårdagar”, det minns jag aldrig att nån sagt.

 
Det enda som dyker upp är fraser som ”jag ser för jävlig ut i barret”. Ens kamrater med mer hut, hyfs och hållning i sin uppfostran sa: ”Jag ser då för hemsk ut i håret i dag!”

 

Ser harmonisk ut trots omständigheterna

Här en fråga till tillvarons alla människor: Varför kopierar man ett sätt att uttrycka en så banal sak på, och översätter ord för ord? Från ett annat språk? Den intresserade kan googla ”bad hair day” och få upp inte bara miljoner människor som drabbats av tragiken utan även en film med det spännande namnet.

 
Hur tankarna går ska inte redovisas här, det skulle inte låta människovänligt kan avslöjas. Om en flaskande gav mig tre önskningar skulle en låta:

Snälla ande, låt alla svenskar tänka efter innan de härmar skitfraser! Gör så att såna inte sätter sig i hela folkets medvetande och barnen som växer upp kommer att gå runt och klaga på att de ”har dåliga hårdagar”.

Gör en detta ordval speciellt förbannad eller specifikt förbannad?

Jo, förstår läsaren, och här hänvisas till gårdagen: en av de saker som gör mig halvilsken är att alla säger ”specifik” numera och nästan aldrig (överdriver lite i underhållningssyfte) ”speciell”. Det som igår knattrades ner är en av de meningar där ordet antagligen är felvalt: ”Det här är en väldigt specifik situation”.

 
När det yttrades (radio, förmodligen) ville jag göra som igelkotten: rulla ihop mig, skicka ut taggarna och puttra med det där fiskebåt-på-avstånds-liknande lätet som igelkottar har för sig.

 
Skriver ner SO:s förklaring av ordet specifik: ”ut­märkande för viss före­teelse och bara den; ofta i natur­vetenskapliga samman­hang”. För ”speciell” ger samma ordbok: ”som har ett visst, väl preciserat inne­håll el. en väl preciserad form el. ett visst syfte”. Dessutom läggs hjälpsamt nog ett motsatsord till: ”allmän”.

Okej, okej, det är bara att medge att de låter bra lika och att man kanske inte klarar av att hålla ordning på de två. Men det känns naturligare (finns det nån som håller med?) att i radiomeningen ovan säga: ”Det är en väldigt speciell situation”.

 
Det specifika verkar vinna om man nu ser detta som en tvekamp. Det är lätt att hitta texter om hockeyspelare som säger att de ”specifikt gillar att vinna mot just Djurgården”. En hemslöjdare väljer ”specifikt rosa” och någon annan har tvingats dejta en man ”som hon specifikt sagt att hon absolut inte ville träffa”.

 
Så där låter det och man känner sig specifikt glad att man inte är lärare som specifikt måste rätta barns och ungdomars uppsatser. Dock säger mig nånting att man kan hoppa opp och sätta sig på att inte många bryr sig om det här specifikt specifika. Som inte precis är vad det heter.

Vill man hitta rätt mailbox måste man veta sin location, så är det

Tja, vad ska man månne klaga på idag, då? Svaret är enkelt, för det är aldrig långt till något som gör en riktigt förbannad eller i alla fall halvarg (halv-arg). I dag behövdes inte mer än att gå in på PostNords hemsida med avsikten att få svar på en enkel fråga.

 
Frågan var om det överhuvudtaget finns någon liten brevlåda på ens hemort som töms på lördag eller söndag. Ja, det gör det ju inte, helgtömning upphörde 2019 får den veta som istället måste googla sig fram eftersom PostNordsidan är svår att hitta i. 

 
I alla fall fanns där en lista på de brevlådor som finns i min stad och jag använde det naturliga sökordet ”brevlådor”. Efter att man fyllt i vilket område det gäller – PostNord undrar vilket postnummer man är intresserad av – kommer en räcka av brevlådor upp.

De är listade enligt följande mönster:

Upplagd på Wikipedia av Holger Ellgaard

Typ                             Namn

Mailbox Location   Mailbox Södergatan 2
Mailbox Location   Mailbox Norrgatan 4
Mailboc Location   Mailbox Västergatan 6

 
En sån sak gör alltså undertecknad helförbannad. Om en postoperatör (som det tydligen heter i dag) i Sverige skriver så på sin hemsida är det svårt att begripa vem man tycker att man vänder sig till. Och förresten, har jag suttit och slagit så vredgat på mina utnötta tangenter att jag inte lagt märke till att mitt hemland helt bytt språk?

 
En väldigt specifik situation, anser jag, och föregriper med de orden morgondagens halv- och heliskna text.

 

PS Bilden föreställer en svensk brevlåda från 1905, designad av Ragnar Östberg, och uppsatt på den tid då brevlådor kallades brevlådor.

Det borde finnas en gräns för hur mycket man kan ”titta på” grejer

I gårdagens inlägg beskrev jag en av de nya fraser som används så ofta att man får spader: ”Vi ska titta på det här”. Informanten A korrigerar: ”Den är väl inte ny, man har i decennier sagt att vi ska sätta oss ner och titta på det här”. Och det är ju sant. Det är inget folk säger så ofta i sina hem, nej, det är de ”som har hand om’et” d v s arbetar på myndigheter, institutioner, företag etc som sätter sig ner och tittar på grejer.

 
Vad är anledningen till multitittandet? Det måste gå att använda synonyma fraser som ”vi ska gå igenom detta mer, vi ska diskutera saken, vi ska sätta oss in i problemet” och en massa andra personligt valda yttranden.

 
Vi är några gamlingar som brukar säga ”jag ska titta på det här” och då är det en eufemism för ”jag låtsas bry mig men skiter egentligen i saken”.

 
Just igår var det en SVT-chef som sa ”titta på” 32 gånger under de första tio minuterna av en halvtimmesintervju. Här gällde det meningar som ”tittar vi på…” och ”om man tittar på...” eller ”undersökningen tittar på...”. Det måste gå att variera och säga ”betraktar vi” och ”om man studerar/betraktar” eller ”undersökningen försöker ta reda på/ vill visa / studera/ beskriva.

 
”Tittar på” är inget mindre än en språklig farsot som alltså mest folk med s k makt, chefer, de med s k position råkar ut för. Vi ute i stugorna tittar bara på tv. (Om vi nu gör det, många tycker inte att det är mycket att titta på i rutan.) Nu har jag nött ner tangenterna t, i, a, p och å. De måste akut bättras på med det vita nagellack jag köpt för ändamålet.

Ett ställe där man förr stuvade undan grejer, nytt som gammalt

Gårdagens inlägg skulle ha handlat om fatabur. Nu fumlades i stället ihop en text om ett annat ämne – så pass att ett stycke först saknades och fick stoppas in i efterhand. Utan det lilla stycket blev rubriken missvisande, d v s sånt som en sbråkmakare sitter och klagar på i sin kammare vad gäller tidningar, t ex. Nu får det vara slut på sjabbel! Vi går in i fataburen!

Under äldre tider var det helt enkelt ett slags förråd, eller som det står i SAOB: ”självständig mindre byggnad eller ett för ändamålet avsett rum i större byggnad” som även kunde betecknas ”klädkammare, förrådshus, visthus, förråds- eller förvaringsrum”.

Fataburen vid Björkviks herrgård, upplagd av Bergsven (Wikipedia)

Ordbokens första exempel är hämtat ur ”Thet nyia testamentit på swensko, Stockholm, 1526” och lyder ”En hwsbonda som aff sin fatabwr bär fram nytt och gammalt”. 

Man kan även läsa sig till att första delen av ordet härstammar från fornsvenska ”fat” med betydelsen klädesplagg. SO berättar att ordet finns belagt redan 1310. Därefter kom säkert folk att liksom undertecknad förvara allt möjligt skräp i sin fatabur.

Numera används det ofta i överförd bemärkelse, SAOL ger exemplet ”ur egen fata­bur” med betydelsen ”av egen upp­finning”. Själv har jag kanske använt det fel, nämligen med innebörden ”ordförråd”. Fast (ursäktar jag mig): förråd som förråd. Och med tanke på dagens norpande av konkreta ord som överförs till bilder (se t ex ”lyfta frågor” eller ”vi ska titta på det här” och tusentals liknade) så är väl ”min” eventuella felfatabur en baggis.

Vackert är ordet i alla fall. Liksom byggnaden. Påminner den inte lite om en pagod?

De gånger man inte vill döda utan bara säga ett enkelt "Förlåt!"

Jaha. I dag skulle bloggen ha handlat om ordet fatabur (fatbur) som användes i går. I stället kommer här en litania över tidens förfall (något nytt, m a o). Lyss till min klagan: Alla dessa ord, alla dessa texter och alla dessa människor bakom dem! För att inte tala om alla hieroglyfer, den bildskrift mänskorna använder när språket sviker dem!

I denna värld full av mer eller mindre hysteriska meddelandeformer stod jag mig slätt nyss, mitt på blanka dagen. Det här händer emellanåt: jag irriterar någon med framfarten på min Monark (”gjord på papper och bark” som vi sa på min gård). Ibland gör den andre trafikanten fel. Så ej i dag.

Korsade en gata slarvigt där ingen cyklist borde. I dessa lägen saknas mig en gest. Jag vill göra ett snabbt tecken där jag på samma gång ber om ursäkt samt beskriver mig själv som en vårdslös idiot. Ska det vara så svårt i en tillvaro full av flinande, gråtande, sovande (etc) plyten (e-mojier)? Tänker mig en gest som kan göras av oss som inte kan riktiga teckenspråket.

Berättade för en kompis att jag – om jag snabbt uppfattar läget – brukar peka på mig själv och göra en halshuggningsgest som betyder: förlåt, jag kör som en idiot och jag borde halshuggas. ”Du är inte klok”, sa kompisen, ”den kan ju uppfattas som att du (du pekar på dig själv, ju) ska komma och skära halsen av bilisten i fråga”.

På nätet hittar man thailänningar som trycker ihop handflatorna framför sig som ursäkt. Är det inte så många asiater hälsar? Men det är ju inte goddag man vill säga om man nästan kört in i nån. Ett kul forum diskuterar möjligheten att (som i vissa länder) framför sitt ansikte eller sin överkropp sätta pekfingertopparna mot varann (liknar gesten vid alkoholkontroller).

En kvinna på forumet är från Brasilien och arbetar med sex olika nationaliteter. Hon uppmanar till ”försiktighet med gester” eftersom de ofta uppfattas fel. Kanske ska man ha i sin cykelkorg ha en skylt beredd och där det står: DET VAR MITT FEL! FÖRLÅT!

När sikten är god ibland kan man se såväl över sjö som över land

Man hör nåt och studsar: Vad var det där? tänker man. Dessa ögonblick blir färre och färre, för en osäkerhet har smugit sig in i ens egen gamla fatabur som det blir allt svårare att dra fram kunskap ur. Vid ett par tillfällen har jag hört någon säga: ”Sett över sikt”. Ett exempel ur en stor dagstidning lyder: ”…redovisar ändå siffror på en hög nivå sett över sikt”. Sett över sikt, är det samma som ”hört över ljud”? Hm, det känns inte som något som går att säga.

Det är givetvis så här: brukarna (häng med nu, vetja, ”brukare” betyder i denna blogg ”de som använder det svenska språket”) som säger ”sett över sikt” har helt enkelt tjoffsat ihop ”på sikt” och ”(sett) över tid”.

”På sikt” ingår i mitt ordförråd och jag vet vad det betyder: ”längre fram” eller ”med tiden”. Skulle i alla fall jag påstå. Däremot finns inte ”över tid” i nyss nämnda ordförråd. Det gör däremot ”over time” för de  engelskspråkiga. Och ja, detta är en repetition, gammal skåpmat.

”Över tid”, eller ännu hellre ”sett över tid” låter lika kul nu som när det kom. Vad annars skulle något vara sett över? ”Sett över berg”? Sett över dal”? Eller ”sett över sjö” och ”sett över land”?

Men man har ju ibland vid gudabenådade tillfällen när sikten varit god sett både över sjö och land, det har man. Mera sällan dock sett över enbart sikt.

”Finland har landat i ett land” och ”hon är trygg med var hon står”

Vår samtids språk, låt oss kalla det nutidsbabblet, har många störande inslag som beskrivits i denna blogg under snart fem år. De inslagen blir inte färre. Tycker jag så för att jag blivit (blir, hela tiden) äldre? Mja, det vete sjutton. Visserligen vill folk utanför en själv gärna framhålla ett sådant faktum, men om det säger jag: ”Äsch”.

För egen del – när jag tittar ut från mig själv – ser och hör jag många liknöjda språkanvändare runtikring. Eller så tar de en annan väg och försöker använda vad de tror är ett ungdomligt språk i förhoppningen att framstå som yngre. Åldrande ses ju i dag som en sjukdom att bekämpa med alla medel.

Och medel går det åt, s k skönhetsoperationer står som spön i backen. De opererade tycks bli allt yngre och många börjar försöka häva sina ”ålderstecken” redan i tjugoårsåldern. I det långa loppet skiter sig detta.

Det är samma sak med språket. Barn och ungdomar genomskådar äldres språkliga försök att ”hänga med”. En bättre taktik från mor- och farföräldragenerationen skulle vara att låta sina gamla kunskaper genomsyra det egna språket och fördröja den utveckling (läs: avveckling) av modersmålet som drabbar yngre och som beror på den hysteriska förändringstakt som råder.

Ganska nyligen (2 okt) skrev jag om hur nutidsbabblet i övermått låter konkreta ord och uttryck övergå i en märkligt konstruerad bildvärld. Det kan vara intressant att försöka föreställa sig hur folk i ens barn- och ungdom skulle ha uppfattat en mening som: ”Finland har landat i ett land som har en sårig historia” (Svenska Yle). Eller en rubrik som ”Trygg med var hon står” (Sv D).

(Exempel 1 handlar om ett lag från ett annat land som F mött i fotboll. Den som ”är trygg med var hon står” är en civilminister som – jag översätter djärvt och fritt – ”vet vad hon tycker”.)

Talar man till hela svenska folket bör det ske på ett korrekt språk

Ett stort problem med det individuella språkbruk vi nu hemfallit åt är att det ökar de klassklyftor som väl minskade fram till för något decennium sedan. Med fler kompetenta krafter inom undervisning (lärare av alla slag på alla nivåer), ett större intresse ö h t för korrekt språkbruk samt grindvakter i form av korrekturläsare och liknande, fanns ett mer homogent och gemensamt språk för ALLA att använda.

Grupper med hög eller halvhög position (verklig eller inbillad) specialsyr nu sina uttryck och förstås och uppfattas endast av dem som befinner sig på samma ”nivåer”. Ändå blir det så ofta fel. Uppriktigt sagt är jag rätt chockad över hur slarvigt folk med makt pratar/skriver. Och återigen: vem som helst kan halka på orden men dagens exempel är inte sådana felsägningar.

En flygvapenchef som diskuterade flygplansaffärer sa bl a: ”Det här är ett perfekt set-up för Finland”. OK. Beträffande engelska ”set-up” ges på ett översättningsställe följande svenska ord att välja bland: struktur, situation, uppbyggnad, läge, inredning, montering, uppställning, rutiner, arrangemang.

Inte nog med det. Flygvapenchefen uttalade det på amerikanska, vilket många äldre svenskar inte alltid är bekanta med eller beredda på: ”seddapp”. Liknande hände när rörelsen ”black lives matter” dök upp i nyheterna. Många sa för ”matter” det amerikanskljudande ”maddör”.

Om man har en hög ställning borde man bemöda sig om att bli förstådd av så många som möjligt. I samma nyhetsutsändning sa en politisk kommentator från en av Sveriges största tidningar: ”… det är känsligt om man inte gör som restriktionerna anbelangar”.

Den typen av misstag går knappast att få till om man vet vad ”anbelangar” betyder. Och om man är en politisk kommentator som inte känner till det ordet är frågan vad personens politiska kommentarer då är värda. 

Människan verkar inte ha modet att sätta sig upp emot modet

Moderna för 40 år sen, därefter omoderna, sen moderna igen. Just nu vete katten

Det är då ett väldigt duckande på folk numera. I ens avlägsna barn- och ungdom duckade man mest för bollar eller annat som kom flygande genom luften. Om man inte skulle nicka dem förstås, men sådant var aldrig aktuellt för undertecknad.

 
”Ducka!” skrek någon och som svar på detta böjde man ner huvudet. Glöm dessa enkla dagar! Nu är ”duckar” något som politiker och andra makthavare gör. Det kan innebära att de ”väjer” för något. Eller ”undviker” det.

 
Min återkommande fråga är vad som tvingar folk att byta ord när de gamla betyder exakt samma sak. Det påminner tyvärr om alla slags modeyttringar och sådana är som bekant lika löjliga som tvingande. Som äldre har man flera gånger varit med om att skratta åt sig själv på gamla kort: ”Se vilka fula kläder, glasögon, skor, och vilken frisyr!” Det komiska är att ibland ser den omgivande yngre delen av befolkningen i samma ögonblick nästan likadana ut som det gamla ”jag” man sitter och skrattar åt.

 
Varför vill människan bedra sig själv?* Ja, när det gäller ”duckar” finns tyvärr en komponent bortanför modet: ordet har en nutida motsvarighet i engelskan medan ”väja” och ”undvika” hör till nordiska respektive germanska glosor. Dessa ord ur vår språkhistoria försvinner, enligt språkforskare som i en studie beskrivit detta fenomen med utgångspunkt i resultaten på högskoleprovets ord-del.


* PS ”Världen vill bedragas, må den då bedragas” (citatet tillskrivs Petronius, kejsar Neros rådgivare på 100-talet).

Inför och framför har varit på tapeten förr, här är ett da capo

Den moderne svensken kan inte skilja på framför och inför. Jag anser det vara tragiskt. Nu undrar någon hur man kan bli så känslosam inför hotet att ordet inför försvinner och att framför kommer att väljas framför inför i alla lägen?

Att förklara skillnaden känns övermäktigt, jag har inte kunskapen, möjligheten eller tiden att dyka djupt nog i frågan, men inser att vi mister en del av det vackra finlir som de flesta språk besitter. Engelskan har, tror jag, ”in front of” i båda fallen. Symptomatiskt nog utgörs andra träffen (på Google) av en fråga, ställd på engelska, i ett forum som heter HiNative. Där kan man be jordens språks modersmålstalare om hjälp. Så här lyder frågan av någon som försöker lära sig svenska: "What is the difference between inför and framför?" Inte många svenskar verkar undra över saken eftersom ”framför” används felaktigt så ofta att det kommer att ”vinna”.

 
Exemplen kan låta: ”Han slog henne framför barnen”. Bister nog hade barnen ändå lagt märke till misshandeln om "han" slagit henne ”bakom” eller ”vid sidan om”  dem.

Framför beskriver en plats, inför är större än så. Det förstår man av fasta fraser som ”inför skranket, inför rätta, inför Gud, inför menigheten”. Såna här skillnader i modersmålet känner ett lands invånare till om de haft en omgivning (föräldrar, skola, myndigheter, medier) som brytt sig om språket.

 
Det finns fler än sbråkmakaren som larmar. Försök finna en text av Nathan Shachar i DN, 5/12: ”Det svenska språket förfaller i kölvattnet av omedvetna anglicismer”.

Någon läsare som kanske önskar assisteras till hettande tevatten?

Vanligen undviker bloggen att kommentera språket i annonser. Skälet kan tyckas självklart, men än alla fall, som några kompisars lilla barn brukade säga. Reklamens genomslag blir ju påtagligare i ett samhälle vars största andliga kraft är konsumtion.

 
Ett varuhus s k kampanj i min mejlbox lockade med denna mening som ”ämnesord”: du får bla 20% på valfri vara skönhet. Valfri vara skönhet? Här avses nog valfri vara på ”skönhetsavdelningen” som det antagligen heter. Den som inte är blind inser att ”varan skönhet” är gigantisk och mest verkar innebära att monstruösa applikationer (i den ”gamla” betydelsen, talar inte om ”appar” här) fästs på människokroppar.

Om dessa skönhetsutrustade varelser vänder sig bort från den egna kroppen en stund och hamnar i köket finns bl a köksmaskiner från ett företag som (i ett reklamblad) beskriver dessa som ”Produkterna som assisterar dig perfekt när tiden är knapp i tillvaron”.

 
Dessa produkter är minst lika utrustade som de med ”varan skönhet”. Vattenkokare och brödrostar kan numera vara RIKTIGT dyra (antagligen p g a de bokstäver som står på dem, märket, alltså, det som i dag kommit att heta ”brand”).

 
Om en sådan pryl som kokar upp vatten skriver reklamen: ”Assisterar dig till hettande tevatten på nolltid.” Assisterar mig till hettande tevatten? Vafalls?

 
Visst, det är annonser, man ska inte bry sig – men, vänta ett tag, ska man inte det? Ska jag (och miljontals människor med samma språkskit omkring sig) leva i en värld som pratar/skriver så? Och vill sälja saker som "assisterar mig till hettande tevatten"?

 
Apropå 20 procent på varan skönhet önskar man 20 procent av varan hjärna. På reklamfolk.

Svenskan börjar dra sig i riktning mot den riktigt mörka materien

Först av allt: det ”generiska” som bloggen lätthånade igår förklaras av SAOL så här: ”som av­ser ett visst släkte el. en viss kategori”. Det låter finfint och trovärdigt, det är ”de generiska mopederna, den generiska telefonen” och ”en generisk suck” som ställer till det för undertecknad.

 
Det är väl ny materia för mig, helt enkelt. Materia? Jo, jag har snott det ”rakt av”, som man säger. Hörde meningen från radion, en viktig man (har glömt vilken av dem) sa att något ”var ny materia” för honom. Wikipedia, som inte alltid hänger med i svängarna, säger bara att ”materia (av latinets materia, "ämne", "material", är de fysiska beståndsdelar som universum är uppbyggd av”. (Heter det förresten inte ”som universum är uppbyggt av”?)

 
Materia har jag haft svårt att fatta, den mörka materien är värst. NE beskriver den så här: ”mörk materia, materia i universum som inte sänder ut mätbara mängder ljus eller radiostrålning och därför inte kan observeras direkt…”

 
Det låter som en beskrivning av dagens svenska, ett språk som ”inte sänder ut mätbara mängder ljus”. Jag ger mig dock inte utan sitter här och envist observerar det.

 
SAOL ger även ”ämne, innehåll” som synonym till "materia", men den användningen har nu fått en vidlyftig tolkning hos de talare som pratar på samma sätt som Plåtniklas låter.

 
(För yngre läsare: Plåtniklas var en av figurerna i berättelserna om Kalle Stropp och Grodan Boll. De var populära från ca 1950 och framåt. Den som missat den sista filmen, Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr, har något att se fram emot.)

Hur mycket vanligare än vanlig kan en tandborste egentligen bli?

Det är nog så att denna bild visar en generisk tandborste

”Generisk”, var det. I mina öron och ögon hoppade ordet in för inte så himla länge sen. ”Det var en generisk och tråkig glassmak”, löd en mening jag läste nån gång. Hm, låter det inte som vad man förr kallade en skamlig sjukdom?

 
Men ordet är bara kopierat i den numera vanliga ordningen. På svenska tycks det ha haft (och har!) en roll inom matematik och språkvetenskap (och säkert fler discipliner än så), men det är klart att man undrar över vad som menas med ”generisk glassmak”.

 
Ingen idé att konsultera andra lexikon än Urban Dictionary som berättar att ordet innebär att något/någon är mer ”basic” än ”basic”. Jag tolkar detta ”bas-” som ”vanlig, alldaglig”. Tankarna flyger bakåt i tiden till Konsums gamla blåvita varor, om den som minns ännu kommer ihåg?

 
Slår man i webbtidningen Computer Swedens IT-ord, får man förklaringen: ”allmän, märkeslös, utan särskilda kännetecken, med samma egen­skaper som andra av samma slag; inte skyddad av upphovsrätt, registrerat varumärke eller andra inskränk­ningar”.

 
Nähä och jaha: som den blåvita tvålen ”Tvål”, mjölet ”Mjöl”, tvättmedlet ”Tvättmedel”, o s v. Det intressanta i kråksången är att detta varumärke (Blåvita varor) gjorde anspråk på att vara ”märkeslöst” så det borde funka att kalla varorna ”generiska”. Eller?

 
I såna här lägen lättar man från sin vanliga språkklagostol och önskar sig en filosofisk akademi som kan reda ut begreppen åt en.

När man vant sig vid "magisk" och "episk", väntar annat i farstun

”Hördudu”, sa jag till en översättare, ”kan du säga ett svenskt ord för generisk?” Personen svarade: ”Nejmenäsch, det heter generisk, bara”. Jag lägger till för den som inte misstänker detsamma som jag att det nog kommer från engelska ”generic”.

 
Svenska Akademien har generöst nog lagt upp alla sina ordlistor på nätet under saolhist.se och där brukar jag kolla vilket utgivningsår vissa ord plötsligt dykt upp från tidigare ingenstans.

 
Det är den sedan något decennium invällande (Word-programmet vill att jag skriver ”invallande”, men se jag är lite busig och hävdar det jag skrev!) vågen av episk, magisk, historisk och generisk som tilldragit sig mitt intresse. Och historisk betyder inte alltid det många ännu tror utan kan användas (som av en ung person i min närhet) på följande sätt: ”Lasse har varit historiskt dålig på det här”.

 
Sbråkmakaren har redan bråkat om episk och magisk som enligt henne har andra innebörder än de nutida. 2015 års SAOL säger ännu att ”episk” betyder ”berättande". Och om ”magisk” skriver samma utgåva: trolldoms-, trolleri-, övernaturlig, förtrollande. Amerikanska Merriam-Webster har samma förklaring, men både svenska och engelska har ”dragit” ut på det magiska i riktning mot förtjusande, skitbra, kanon – eller vad man tidigare sa för att prisa något.

 
Vad gäller ”episk” ger M-W (förutom varianter på ”berättande”) även ”extending beyond the usual or ordinary especially in size or scope” och ger exemplet ”his genius was epic”. Det verkar som om detta episk ersatt/kompletterat det gamla förstärkningsordet ”super”. Exempel: ”Han är superklyftig”.

 
Men hoppsan, nu blev det som när jag talar: Egentligen ska det handla om något annat, men inledningen far i väg ut i rymden. Så i morgon finns ”generisk” kvar att behandla.

Vacklandet mellan stark och svag verbböjning är inte det värsta

Varifrån kommer känslan att orden i detta mångordiga samhälle blivit färre? Låter det inte motstridigt? Och även om en massa engelska, i ena eller andra tappningen, smultit in i språket, tycks den sammanlagda ordskatten ha krumpit.

 
Nu lattjade jag till det lite och skrev först supinum av smälta som smultit. Hur ovant det än må låta så säger Språkrådets Frågelådan i fråga om smälta: "även de starka böjningsformerna smalt, smultit är accepterade".

 
Jo, man tackar. Men vid krumpit är det bovägga (utom i SAOB som p g a sin höga ålder återger även krumpit som supinum av krympa). Bovägga betyder ungefär att något ”är helt möjligt”. Det hör inte till min barndoms dialekt, men visst är det ett bra ord? Någon frågar hur det gick att diskutera med svärmor/banken/pojkvännen/teleoperatören och man svarar endast: ”Bovägga”. (Det skulle inte bli samma effekt om man sa ”bodvägg”.)

I övrigt har jag i dag en ny variant av en favorit som tidigare smugit (är ”smygde” på gång?) sig in i bloggen. Det var när någon i ett Ring P1-program skällde på Försvarsmakten och programledaren sa ”att nu är inte försvaret här och kan försvara sig”.

 
Dagens exempel är en person som talade om hur man skulle ”säkerställa säkerheten”. Det är inte bara roligt, tycker jag, det andas även en fläkt av ”i det här språket finns inte så många bra sätt eller ord att uttrycka sig på resp med”.

På alla de frågor som man har finns långt ifrån lika många svar

Det är naturligtvis ingen vits med att sitta här och skriva om översättningar som uppenbart utförts med undermåliga program, men en sak är säker: det språket kommer att bli en allt större del av vår vardag.

 
Jag beställde några biljetter, minns inte till vad. I vilket fall som helst tvekade jag lite innan jag köpte dem och upp dök ett meddelande som löd ”Missa inte ut på de där biljetterna”. På engelska betyder, om jag är rätt informerad ”don’t miss out on” bara ”missa inte…” Ännu skrattar vi åt sådana skojiga direktöversättningar. Frågan är: hur länge?

 
Det här språkruckandet genomsyrar redan en hel del i medierna. På en textremsa till en film häromdan läste jag: ”Ingen har varit intresserad i mig”. Sådana skillnader mellan språken (prepositioner efter diverse verb, i detta fall) lärdes ut med ackuratess förr: ”intresserad av heter på engelska interested in”! Får skolbarn ens veta sånt eller kränker det deras personliga frihet att säga vad de vill?

 
Nyhetsuppläsaren sa: ”Det är inte klart hur regeringen responderar”. Jag, attans bakåtsträvare, tycker att det bör heta ”svarar”. Eller är ”responderar” något annat? Ibland känner man sig osäker på det man var säker på för en kvart sen.

 
Detsamma gäller följande, likaså yttrat av en journalist: ”Viruset har muterat innan man detekterade det”. Kan man inte säga ”upptäckte det”? Eller betyder ”detektera” något annat?

Alla dessa frågor. Det finns mer av dem än svar.

Emellanåt erbjuder oss tillvaron många lager av tårta på tårta

När jag ändå fått på mig helvetespredikantens rock är det bäst att mala på ytterligare – efter att nyligen ha beskärmat mig över den förlidna svarta fredagen som växt till en svart vecka. 

”Är egentligen inte hela året svart?”, lät jag en mässande rubrik fråga.

Ibland blir det kollisioner av motstridiga intressen. Medierna var fulla av den osannolika kombinationen av nämnda svarta veckas köpfest och COP26, det gigantiska FN-mötet om klimatet. Det finns inte ord som kan beskriva den desperation många känner av å ena sidan det myckna snacket om att dra sitt strå till stacken OCH uppmaningarna om att konsumera som om (här följer mitt vanliga citat från morfar) ”det är på världens siste´ti´”.

 
Liksom andra själssvaga kan jag inte svära mig helt fri. Mot bättre vetande ägnar man sig åt alla slags frosserier som man snart kommer att nyårslova att man ska sluta med. Jo, pyttsan.

 
En av de bättre beskrivningarna på tillståndet kommer från en stor butikskedjor som efter ”black week” skrev i ett mejlutskick:

Har du fyndat under Black Week? Vi har samlat alla bra-att-ha-tillbehör till din nya TV, mobil, och surfplatta, så du kan komma i gång direkt!

Bild på mille-feuille, upplagd av Rama, Wikipedia

Tillbehör till fynden! Det är fenomenalt klipskt uttryckt. Det slutar ju inte där, för det finns säkert även tillbehör till tillbehören. 

Och ovanpå dem även tillbehör till tillbehörens tillbehör – det är lite som i en tusenbladstårta (mille-feuille) eller napoleonbakelse: lager på lager på lager.

Man borde blicka bakåt minst lika ofta som man blickar framåt

Hur orkar hon? säger läsaren. Nävars, det är inte många som undrar det, men det finns förstås någon som tycker att sbråkmakaren borde låsas in på nåt ”funny house” (dårhus). Termen på engelska lärde jag mig 1966 av den käcka låten ”They're coming to take me away” som sjöngs av Napoleon XIV (Jerry Samuels, född 1938).

I dag kan man fråga sig: var det kanske den första raplåten? Somliga anser att Evert Taubes ”Kinesiska muren” var några år före (inspelad 1960). Bloggarkollegan sQata, exempelvis, har varit inne på sådana tankegångar men man kan misstänka att det finns fler på jordens rund som är aspiranter på titeln Första rapparen.

En annan tillbakablick jag nyligen kastat är den på Ray Bradburys Fahrenheit 451. Den utkom första gången 1953, den svenska utgåva jag nyligen läste är från 1958.

Det är intressant med äldre böcker skrivna på sin tids språk. Mindre intressant är att läsa dagens litterära prisvinnare som påfallande ofta skriver om gångna tider – utan att på långa vägar förmå återge det språk som talades och skrevs då. Det blir ofta en fadd upplevelse.

Det är likaså en lisa att läsa något bortanför de s k strömningstjänsternas mastodontserier (som många hetstittar på) om forna tider och i stället få känna fläkten av en näringsrikare tankemylla. Läser man om (förutom Fahrenheit 451) andra ”framtidsromaner” som 1984, Djurfarmen m fl, blir det skrämmande tydligt att någon DÅ kunde beskriva vår värld NU bättre än vi själva förmår. Tanke- såväl som språkmässigt. Jävlaremej.