Folk ska inte behandlas som idioter. Inte jag, inte Beatrix Potter

Det är ett billigt nöje att kunna skratta åt roligt språk. Man kan t o m dra på smilbanden av halvkul meningar. Det är som med annan slags konst: svårt att veta i förväg varför somt faller en på läppen och annat inte.

Det händer att jag deltar i enkäter. Och det händer att de själva kallar sig enkätundersökning. Då brukar jag flina och tycka att ”det är väl ändå en tautologi?” Då kan man bli tagen i örat av språkprofessor Lars-Gunnar Andersson. Han svarade en lyssnare som tyckte som jag: ”Det är ett misstag att tro att tautologi (som enkätundersökning) alltid är fel, säger han. ”I själva verket finns ju olika sorters undersökning; ordet kan därför sägas behövas”.

 
Hmhmhm, är min kommentar till det. Just en sån slags undersökning hade lagt till följande rader: Tack för att du deltar i vår enkät! Vi kommer att ställa frågor om hur du uppfattar och konsumerar blåbär.

Det låter också skämtsamt. Hur jag ”uppfattar” blåbär! Men det är inget mot den instruktion som följde i ett annat enkätsammanhang där man ville ha upplysningar om min ålder:

Vilket år föddes du?
Till exempel, om du föddes 1981, skriv in 1981.

Där gäller det för undertecknad att hålla sig allvarlig. En mening som visar att enkätskonstruktören uppfattar mig som en idiot är svår att svara allvarligt på: Mjaha, om jag föddes 1981, skriver jag in 1969!

Men den lättsårade nerven finns även för mina medmänniskor, levande som döda. När P1 skriver en programrubrik som lyder ”Beatrix Potter – kvinnan som cashade in på kaniner i kläder”, blir jag förtörnad och förnärmad å BP:s vägnar. Hon var en, som det brukar heta, ”högt skattad” författare, illustratör och naturvårdare. ”Cashade in på kaniner i kläder”, pöhöh!

Man kommer nog inte att få stå här så länge med tomma lador

 

Nästan aldrig sker det som skett denna dag: ladorna är tomma! Och inte har jag studerat några medier. Inga tidningar, ingen tv och knappt ens P1 ståendes gåendes i hemmet. Men det brukar inte ta lång tid innan fatburen åter är fylld. I och för sig kan gårdagens sista mening räcka ytterligare ett tag: Munkänslan är aptitligt mjäll och krispig. Den petige kan notera att det eländiga "krispig" fått ersätta våra gamla "frasig, spröd, knaprig". Men, såklart, både SAOL och SO har nyligen tagit in krispig, en efterapning av engelska ”crisp/y/”.

Alla de där onomatopoetiska uttrycken är väldigt irriterande. Många strör dem omkring sig, de äter crunchiga kakor, krispiga knäckemackor och har frissigt hår. Jag kallar det en styggelse. Den som vill titta på frekvensen av dessa märkliga adjektiv kan slå upp dem i KB:s dagstidningsdatabas. Ta även med cringe, också numera ofta använt. Det är f ö vad det heter. Pinsamt. (Ordets första översättningsträff i Google Translate.)

Magkänslan av dricksandet är sisådär, men munkänslan av löken?

Så ofta som man känner behov av att ”sätta klackarna i backen” borde man egentligen bära såna där högklackade tortyrinstrument. Hittar man sen en backe (som i det nyss citerade uttrycket oftast betyder mark) som inte är alltför hård – ja, då blir det ett praktfullt inbromsande. Det här babblet är endast en inledning för att tillstå att man sannerligen inte ensam kan hejda allt som händer i språkväg. Det bara händer.

Ett av de ämnen som tagit hela folket i besittning under några minuter, en följd av ett snabbt medielandskap, har varit företeelsen att ge dricks till servicepersonal. På restauranger och barer har en ny ”betalningsmodell” börjat användas. I kortterminalen föreslås en procentsats man förutsätts vilja ge i dricks. (Det finns en nejtack-knapp också, men då skäms kunden).

Det här kan i sig diskuteras, själv noterar jag hur vanligt verbet ”dricksa” blivit. Hittills har ”ge dricks” och ”få dricks” varit vanligast. Men när undertecknad upptäcker något har det redan funnits i SAOL ett decennium. Dricksa. Words stavningsprogram är också med på noterna.

Nej, det är bäst att övergå till långfredagens matlagning i hemmet där man slipper dricksa på en redan saltad och saftig nota. I ett av recepten för denna aftons ekvilibristiska kokkonst finns ett på en sallad där ”salladslök” ingår.

Upphovspersonen till receptet upplyser på ett pedagogiskt sätt om att salladslöken även kallas ”knipplök” och påminner något om purjo. Sen följer om denna lilla lök en beskrivning som man kan uppmana språkintresserade att fundera på: "Smaken är mild och munkänslan är aptitligt mjäll och krispig".

Många känner ingen skillnad på underhållning och underhåll. Hm

Jaha, då var det stilla veckan. Men: ”Själva påskhelgen består idag av skärtorsdagen, långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk”, skriver Nordiska Museet.

Om dymmelonsdagen hör man inte mycket längre, men förr erbjöd den rajtan. Institutet för språk och folkminnen berättar om seder kring påsk i äldre tid, och om de s k ”respassen till Blåkulla” man gav sina medmänniskor i:

skämtsamma upptåg med anknytning till blåkullaberättelserna. Ett exempel på detta är att man i smyg kunde fästa utklippta pappershäxor eller andra häxattribut på andras ryggar.

Eftersom sbråkmakaren själv är ett gammalt folkminne minns hon det här från sin barndom. Det där med häxorna var i stort borta på 1950-talet, men vi barn tyckte att det var roligt att ”hemligt” fästa lappar på familjemedlemmars och kompisars ryggar där det stod ”Jag är en åsna” eller något annat lika fyndigt. Vi var inte bortskämda med underhållning.

Men apropå underhållning lärde vi oss på den tiden att känna skillnad på ”underhållning” och ”underhåll” (här kastar jag läsarens blick bakåt till gårdagens sista mening). På nätet finns mängder av exempel på underhållning: av fastigheter, av lägenheter, av tak, med mera.

SVT Nyheter skriver (2022) att ”det stora arbetet med underhållning av vägar ska dra igång". Alla dessa underhållningar går att läsa om hos företag och institutioner  av alla slag samt medier. I underhållets tid kan man skoja om dessa liknande ord, fast med olika innebörder. Men fattar nån att man skämtar? Underhållning av en båt måste väl egentligen vara "underhållning på en båt". Om man nu läser världen rätt.

Justeringar, omläggningar och annat som går som på räls i vår tid

Hur vanliga ord man känt till innebörden av i årtionden plötsligt ändrar denna – tja, det retar en del (t ex den som skriver här). Andra kallar tilltaget innovativt eller drar igång den urgamla diskussionen om hur språket, likt andra biologiska system, förändras.

Något som inte direkt ändrat betydelse men fått en ytterligare, var ”justera”, särskilt i kombinationen med ordet ”priser”.

En prisjustering går nästan alltid i riktningen uppåt. Som jag minns det var Posten bland de första användarna.

Nej, förresten, de skrev inte inledningsvis ”justera priserna” utan ”sänka priserna”. Här fanns en abrovink med i spelet: kanske sänktes priset på en mycket udda service som legitimering, vilket tillät ordvalet. I det stora hela handlade sänkningen dock om en höjning.

Prenumerationspriser är såna som ofta justeras. Exemplen är många. Men nu finns en konkurrent till ”justering”, nämligen ”omläggning”. Söker man i texter på vad som läggs om hittar man sånt som ”skol-, klimat-” och all slags ”politik, SIS-hem” samt annat mellan himmel och jord. Det finns även de som ”lägger om från inre stuprör till yttre stuprör”.

”Lägga om kursen” är väl för banalt, men ”de som lägger om kyrktaket” har man mest förståelse för: det är en konkret handling! Alla de andra skulle kunna använda det gamla

verbet ”ändrar”, men då har man inte lagt fernissa över ordvalet. Att "ändra" saker vinner man inga val på, men "lägga om", det är något som låter det, i handlingskraftens tid. (De tre sista orden utgjorde rubrik till en tidningsartikel om moderatpolitik.)

Är det förresten några som behöver ”lägga om” tycks det vara SJ, som kan börja med att lägga om spår. Eller kanske lägga till. Eller framför allt underhålla: I underhållningens tid.

Lösa ut bitar och svinga döda katter, vad håller folk på med?

Språkets alla vägar är outgrundliga. Man sitter fridfullt i en fåtölj och hör någon tala (i radio) om ett problem. Plötsligt säger personen: ”Vi ska se hur vi kan lösa ut den här biten”. Och visserligen kan de flesta svensktalande förstå att det som menas är ”vi ska se hur vi kan lösa det här problemet/den här delen”, men erkänn att det är konstigt att ”lösa ut biten”!? 

Osvingad levande katt som ligger konstigt

Som språkspanare vet man att ”biten” nu är en gammal bekant vi för länge sen tog från engelska ”bit” som är lika diffust det, men ofta betyder det enkla ”del”. 

Med ”lösa” finns inget problem, men många  önskar sig tydligen en preposition i likhet med andra onödiga småord som i ”säkra upp, stävja upp” samt det eviga ”starta upp”. Det är en drift hos nutidssvensken att använda sånt som dekoration. ”Lösa ut” betyder f ö något helt annat.

Dagens engelskstöld får den journlist stå för som skrev att det i dagens Sverige ”knappt går att svinga en död katt utan att träffa en nybliven miljardär”. Svensken, jag, undrar: ”vad nu då?” Men som man ropar på nätet får man svar, närmare bestämt på Quora, där en person svarar någon ”utom-engelsk” som frågat vad ”swing a dead cat” innebär: 

Can't swing a dead cat or not enough room to swing a cat has nothing to do with the animal itself; it basically means that there’s very little room or space.

Ja, det har alltså inte att göra med döda (eller levande) katter utan ska beskriva ett litet utrymme. Det finns mer om detta talesätt på Quora, som i sin tur enligt Wikipedia är

en webbplats där frågor ställs, besvaras, redigeras och organiseras av dess användare. Företaget grundades 2009 och webbplatsen blev tillgänglig för allmänheten 2010. Användare kan samarbeta genom att redigera frågor och föreslå ändringar till andras svar. 

Kompositören från 1800-talet: en grym tjej, ibland förbannad

I detta inlägg kommer jag att framstå som en tjurig kriarättare, värre än vanligt. En brasklapp är: enskilda bör inte drabbas av denna vrede, nej det ska den tidsanda som förtalades i går. I själva verket är det mycket svårt att veta vart man ska vända sig med sin förtvivlan!

Klassisk musik är något som sällan söker upp mig, det har bara fallit sig så. Men jag känner en del hängivna lyssnare och/eller utövare och är inte helt främmande för konstformen. Allt som engagerar människor ska behandlas med respekt.

Nu hamnade jag för ovanlighetens skull i P2 och ett program som handlade om en kvinnlig kompositör och altviolinist född på senare delen av1800-talet. Hon hade inte haft det så enkelt, och nu skulle hennes liv beskrivas för oss som lever långt senare.

Den här produktionen var uppenbarligen tänkt för yngre människor och vad vet jag? Kanske de uppskattar berättelsetekniken? Förmodligen var manuset översatt från engelska samt anpassat till en ”ungdomlig” nutidssvenska som alltså kan störa den som vill ha ett seriöst porträtt av kompositören och musikern.

Här följer nu en lista på ord och delar av språkbruket i programmet: ”hon och kompisen satt sig för att käka middag”. Till en tävling för musiker hade ”skitmånga bidrag” kommit in och frågan var vem som skulle ”casha in”. Musikern var inte bara ”tjej” utan även ”grym” samt fick ”hänga med brorsan” när han spelade, vilket ibland lät ”för jävligt”. Någon ”hade stenkoll”, en annan blev ”förbannad”, det finns en ”pussgurka” samt en ”mansbäbis” i hennes närhet. Med mera.

Musikkarriären beskrevs emellanåt i hyfsade ordalag, men de halvdramatiserade delarna uttryckta vår tids slang – vete sjutton om de inte fördärvar en bra idé istället för tvärtom. 

För att även anknyta till vad stilistik är, se gårdagens inlägg.

Tidsandan gör att medierna vill tala till oss med tillgjorda röster

Ens invändningar mot nutida språkanvändning tycks aldrig ta slut! Många är de områden som drabbas av förstörelse, inte bara ordförråd och meningsbyggnad: det stilistiska är minst lika angripet. (Se inlägg 17 mars). Webbplatsen larare.at skriver att "stilistik" grovt sett avser:

såväl skriftspråk som talat språk och med skillnader vad beträffar ordförråd, grammatik och satsbyggnad och, beträffande talat språk, även uttal. Stilistiken är helt beroende på sammanhanget, situationen och erfarenhet och utbildning av den eller de personer som är engagerade. Alla individer använder olika delar av sitt språk beroende på situation.

Något i tidsandan premierar inlevelse i bl a nyhetsrapportering på ett sätt som låter onaturligt och hyser baktankar som är svåra att tolka för en äldre medborgare, van vid strikt objektivitet. I vår tid har Det Känslosamma blivit mode. Något känns fel i det, tydligare går inte att vara. För egen del ogillar jag när journalister som rapporterar från krig och katastrofer lägger en dramatisk darrning i sin röst.

Jag önskar att orden i seriös nyhetsförmedling skulle ha kvar sina innebörder, men det är väl där det börjar slira. För att övergå till sammanhang av annan art kan man exemplifiera med det barnsliga eller käckt ungdomliga språk som används när man riktar sig till en ung publik.

Det är svårt att misstänka yngre för att gå på knepet, som om något skulle bli intressantare av att vuxna snor deras slang med tillfälliga ord och uttal. Nyligen skrev jag ner en programrubrik i P1: ”Antiken for kids – så blev de gamla grekerna det nya svarta”. Där luktar man sig till ett språk med avsikt! Den som litar på sitt programinnehåll behöver inte använda tillgjordhet.

Imorgon om ett P2-program som borde skrämma intresserade i alla åldrar, även kidsen.

Hur många svensktalande kan nås av sånt här jargongspråk?

Det är riskabelt att göra sig till talesman för andra. Men med en ganska stor krets kamrater och bekanta i ungefär samma ålder vågar jag sticka ut hakan och klaga på Mediesverige. Stup i kvarten, som läsaren vet. Denne känner även till att jag emellanåt talar och skriver illa själv: det kan sväras i bloggen, det kan användas ett påhittat språk och ja, ibland finns ingen hejd.

Men jag varken talar eller skriver i riksmedierna, utan är en simpel mediekonsument. Som f ö hatar hur ”konsument/konsumtion” börjat behandlas. Ta bara ”kulturkonsumtion”, hur är det möjligt att ens komma på ett sånt begrepp?

Några grupper slipper undan mina klagomål: bl a en mängd ungdomar som inte kan rå för att äldre generationer förmenat dem ett bra språk. De med andra modersmål måste likaså undantas samt personer med olika inlärningssvårigheter.

Men de som skriver för och talar till oss i medier! De med utbildning som går ut på att de i sitt jobb ska nå så många som möjligt! Dem tar jag mig friheten att lamentera över. Och här följer en uppräkning av vad en s k kulturpersonlighet kläckte ur sig i radioapparaten, och inte bara min utan även andras.

Personen uttryckte sig först kraftfullt om ”skräp-tv”, detta bör noteras. Här kommer orden och fraserna: bingea (uttalas binndja, försvenskning av "bingewatching" som betyder sträcktitta), reddit-tråd (Reddit är ”en webbplats med nyheter och diskussionsforum”, skriver Wikipedia).

Kulturpersonligheten säger ”…jag är inte ett totalt rövhål…” och har genom det inte bara använt ett mindre tjusigt invektiv utan även översatt hela den engelska och mer använda frasen ”a total arsehole”. Vidare är något ”så vanilj”. Engelska ”it’s so vanilla”, är ett mycket vanligt sätt att beskriva något blekt och mesigt. Gig, vet kanske alla svenskar vad det innebär, liksom fomo och break-ups? Vad vet man? Jo, så pass vet jag: de går att uttrycka på vårt modersmål.

Ords innebörder slinker än hit och än dit, sen går de ner i diket

”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” Så löd titeln på ett radioprogram och för ett okänt antal gånger i ordningen reagerar jag på det konstigt adjektivet. SAOL, som annars brukar vara den lite långsammare ordboken, gav upp redan 2015 och tryckte in den ”bildliga” innebörden ”spännande, intressant” under uppslagsordet "sexig".

Ja, det är en lisa att man kan bestämma själv (än så länge) vad man använder för ord på ens tankar. Det verkar bero rätt mycket på vem man är. Som exempel kan även nämnas en ordkombination som är i ropet och inte heller tilltalar mig: ”civil kärnkraft”. Avsikten är antagligen att mildra ordet ”kärnkraft” som annars kan ingjuta skräck i folk. ”Civil kärnkraft” låter nästan hemtrevligt och rart.

 

Three Mile Island utanför Harrisburg          Wikipedia

En som gav det en annan innebörd är Christian Azar, professor vid Chalmers i Göteborg, som redan 2007 skrev i tidskriften Ny Teknik att begreppet ”är en täckmantel för länder som vill skaffa kärnvapen”. 

Ingen idé att dyka längre in i diverse energislag, laddningen som undertecknad får av den språkliga sprängkraften (äh, jag fattar inte heller vad jag skriver) räcker och blir över. 

Än så länge räcker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om reaktorhaveriet vid Harrisburg till för mina behov på området kärnkraft.

Rubriker man inte förstår och svenska fraser som misshandlas

Informanten M suckar över sin padda och läser ett par rubriker ur de stora tidningarna högt:

Sensationellt unik lokal och sån mat – obegripligt

Den hör till den växande genren krogrecensioner och bjuder inte precis på lättsmält tolkning. Det verkar som om konstarten rubriksättning är på rejäl tillbakagång likt det mesta i språkväg.

En annan rubrik har försetts med citattecken: man får anta att någon inne i artikeln yttrar de ord som får utgöra en lika svårbegriplig rubrik som den om krogmaten.

”Sitt kvar – höj volymen så taxiföraren inte hör”

Och den här meningen då, ropar M:

I Helsingfors kan bostadslösa vraka och välja

Jag googlar och får världens värsta chock, Just den formuleringen finns i tusentals träffar. Det ser likadant ut när man letar i Kungliga bibliotekets dagstidningssamlingar. Det är förstås fördomsfullt tänkande att ordningen på verben är ”välja och vraka”. Man är en tråkig fan, helt enkelt. Alla får väl säga vad de vill…

 
Bäst att sluta tänka på eländet. Och f ö fann jag en rubrik som löd

Forskare: Du kan bryta spiralen av övertänkande

I själva artikeln, en normallång en, förekom verbet övertänka nitton gånger. Slår man i svenska.se/tre/ finns inget ”övertänka”. Jo, SAOB har med några belägg från 1500-talet, men de betyder då ”tänka över, begrunda”. Det ”övertänka” som nu tagit sig in via engelskans ”overthink”, betyder ”tänka för mycket på något".

"Övertänka" sällar sig till den direktöversatta grupp av ord som inte finns med i någon svensk ordbok. Ett annat ofta använt exempel är ”ostoppbar”, lika icke-existerande det. Finns gör däremot "unstoppable" – i engelska lexikon, förstås.

En del av oss jublar inte inför tvånget att ändra språkligt mindset*

I en språkkrönika (2 januari, 2021) i Göteborgs-Posten, skriver Lars-Gunnar Andersson, professor em i svenska, om kollokationer som var gårdagsinläggets tema. Om ett sånt typiskt exempel säger han: Vi lär oss inte verbet vidta för sig för att sedan koppla ihop det med substantivet åtgärder, utan vi lär oss frasen som en enhet, som ett ord bestående av två ord.

De begrepp som oftast tas upp i sammanhanget kallar L-G A ”tre kollokationer i förändring”. De är "vidta åtgärder, begå självmord" och "fatta beslut". I dag omvandlas de ofta till "göra åtgärder", resp "ta" eller "göra självmord". Det senare gäller även "beslut" som förr "fattades".

Det är väldigt kul när språkfolk, som L-G A, har stadiga uppfattningar . Han säger om dessa ”konkurrensutsatta” fraser: Risken är uppenbar att de försvinner om ett par decennier, men det ska inte hindra en del av oss att använda dem så länge vi lever. Vi hävdar till och med att det är så det heter.

Om kollokationer skriver även Urban Östberg i Språkbruk (1 januari 2002) som ges ut av svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland. Den utkommer fortlöpande på webben och är en mycket levande och innehållsrik historia. U Ö skriver: Svenskan – liksom andra språk – byggs till stor del upp av mer eller mindre fasta fraser. De bidrar till att språket flyter och blir idiomatiskt – kort sagt att det låter ”svenskt”.

Det är väl inte konstigt att man saknar de ord och uttryck som flöt in nästan samtidigt med modersmjölken? Och det är väl klart som korvspad att språket blvit torftigare och blekare nu för tiden? Massorna av mer eller mindre direktöversatta engelska ord och fraser känns inte så berikande som en del positiva språkproffs antyder.

*mindset innebär ”inställning, synsätt, mentalitet”. Bland annat

Mer eller mindre fasta uttryck? Ta fasta på det senare för framtiden

För några månader sen flöt en konstig undran runt i internetvärlden: ”Varför tänker så många män på romarriket?” Må så vara, själv tänker jag rätt ofta på kollokationer. De har (som mycket annat) tidigare kollationerats (förlåt, jag rår inte för det) i bloggen.

En lättfattlig förklaring står SO för: ”par av ord som har en benägenhet att upp­träda till­sammans och kan ut­göra ett mer eller mindre fast ut­tryck”. Ordbokens ”gardering”, mer eller mindre fast, kommer nog att bli allt sannare i takt med att de gamla fasta uttrycken käkas upp av tidens tand. Det går riktigt att höra tuggandet när fraser som ”begå självmord” blir ”ta” eller ”göra självmord”.

Överhuvudtaget tycks verbet ”göra” ligga långt framme när detta enklare språk vinner terräng: ”göra åtgärder” hörs numera från både slott och koja – i stället för ”vidta” dem. En politiker, eller om det var reporter, meddelade: ”EU har gjort ett förslag”. Tja, vad gör man med förslag? Man ”lägger (fram)” eller "presenterar dem", tror jag. Är man ute efter förenkling – så brukar det heta fast motsatsen sker – så kan det vara bättre att säga ”EU föreslår”.

Kriminella har slutat ”begå brott”, de ”gör brott”. Ett ytterligare exempel från verkligheten är ”göra möten”. Får man föreslå ”anordna/arrangera möten”, eller är det för komplicerat för dem med både utbildning och bildning och som är utan de hinder som kan försvåra tal och skrift hos andra människor?

Nu driver tankarna bort till annat än de fasta uttryck som var ämnet för detta inlägg, men så kan det gå för dem med hjärnor som har lite svårt för sig. Kollokationerna är dock inte slut än, först måste Lars-Gunnar Andersson få säga sitt om dem. Det blir i morgon, hav förtröstan!

Huskvinnans manliga motsvarighet? Husman är väl upptaget?

”Det nya normala kommer att se annorlunda ut”. Så ljöd och löd en mening ur radion och först måste man tänka en sekund, sen skrattar man. Det är ju bara ett roligare sätt att säga att saker och ting förändras. För några år sedan lockade ordet ”huskvinna” fram ett skratt eftersom det lät som något ovanligt gammalmodigt för vår tid.

Husmödrar var mig mycket bekanta, liksom hemmafruar. Husfru var/är en titel, och jobbet utför/de/s vanligen på slott. Husmor kan vara både en privat syssla och en yrkestitel. Det lät förstås lite konstigt med programtiteln American-Housewives. Översättningen för housewife är  hemmafru (eller hur ?) och den svenska serien undkom språkproblemet genom att kallas ”Svenska Hollywoodfruar”. 

I vilken mån husfruar anses vara detsamma som huskvinna i dag, därom tvista de inte alltför lärda. Huskvinnan kom åter i svang för bara några år sen, men ”ursprungstiteln” känns inte som nån vidare verksamhet. Om man nu bryr sig om sådant som etymologi.

I SAOB finns upplysningar: Fornsvenska ordet "husquinna" nämns i Stockholms stads tänkeböcker från 1477. Det kunde även beteckna en ”backstugusitterska” (1550) eller "kvinna som ngn har i sitt hus; särsk. om hustru eller hushållerska”. Ingen speciell status för den tidens huskvinnor, vad det verkar.

Googlar den intresserade ”huskvinna”, kommer en hel del texter upp. En mycket initierad och balanserad (så pass att mina egna åsikter blir åtgångna) artikel skrevs 15 mars av Essy Klingberg i SvD.

Som alltid existerar motsatta uppfattningar, och de som var tonåringar det legendariska året 1968 kunde identifiera sig med två rätt oförenliga kvinnogestalter.

Grammatiken är normupplöst, men är stilistiken räddningen?

Det tycks vara som om Postens kampanj från 1970-talet, ”Skriv som du talar!” börjar vinna terräng så här ett halvsekel senare. När jag sökte på frasen gav Google tillägget ”argument”, vilket lät klyftigt. Överst låg då en nästan två decennier gammal artikel i Sundsvalls Tidning av Anders Mildner (kulturjournalist, författare, musiker). Rubriken gjorde om Postens slogan (med utropstecken) till en fråga: "Skriv som du talar?"

AM påminner om att vi bara ”haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla” i 35 år: 

”Sedan kom internetrevolutionen och ställde allt på ända. De normer som under en kort tid funnits började upplösas”. Det är bara att instämma. Avslutningsvis skriver AM:

Visst, det finns fortfarande gemensamma normer. Men de gäller inte längre för alla sammanhang. Eller rättare sagt de gäller i allt färre sammanhang. Och här kommer det svåra: normerna är fortfarande viktiga. Det handlar alltså inte om en allmän normupplösning där anything goes. Nu gäller det att kunna avgöra vilken stil som ska användas i vilket sammanhang. En spådom inför framtiden är att stilistiken kommer att ersätta grammatiken.

Arton år senare vill man påstå att även stilistiken svajar betänkligt. En av de stora drakarna använde i en krogrecension, denna överflödserans växande verksamhet, följande rubrik: ”Magiskt, lätt det godaste köttet jag någonsin ätit”. 

Jag satte mig att dissekera meningen, liksom bara infrån mig själv alltså liksom ni förstår liksom i princip alltså (ett skämt för åldringar), och kom fram till att det nog inte är så bra att skriva som man talar i en tidning. ”Magiskt” måste tyvärr passera förstås, det är en av senaste decenniets adjektiv/adverbplågor ihop med episkt, ikoniskt och historiskt.

Men ”lätt det godaste köttet” – det är lite för mycket jargongspråk för en rubrik. Här behövs talspråkets betoning dessutom. Personligen invänder jag också mot köttets bestämda form och skulle ha skrivit ”Fantastiskt! Helt enkelt det godaste kött jag någonsin ätit”. Hade jag tvingats skriva en kortare rubrik hade även det gått. Utan att jag liksom snackat till mina polare.

Ett riktigt släkthäng, fast egentligen inte, vid närmare eftertanke*

Skulle någon ny läsare händelsevis ramla in i denna blogg, måste avsikten och budskapet upprepas. Läs gärna under fliken Varför, skriven på ett föråldrat språk från 2017. Bloggaren är en desillusionerad gammal kärring som f a riktar blickar och hörslar (ja, vad heter det, då?) mot den språkliga förändring som, för ca ett halvt sekel sedan, började gå fortare än tidigare. Nu ökar farten med åtminstone ljudets hastighet.

I bloggen blandas allt bloggaren observerar och störs av. Det gäller språklig och allmän förstörelse som sabbar människan. Se er omkring! Lyssna! Nå. Beteendet ska inte förväxlas med ”rädsla för förändringar”. Gud, vilket tröttsamt påstående, jag hittade knappt de tangenter som kan skriva ner det. Nu börjar vi.

Om en bostad sa en person att den ”checkade av alla punkter”, en influerare sa sig ha "checkat av alla punkter" på sin ”måste-göra-lista”. Bloggen har ett antal gånger skärskådat ursprunget, ”tick the boxes”, 6 och 9 januari samt 8 februari. Översättarsidor ger ännu den svenska frasen ”uppfyller alla krav”. Det kanske låter stelt för nutidsmänniskan, men ”checka av punkter” skapar en lika stum, stor och förvånad äldre skara som undrar vaffanken det innebär.

Fler exempel tagna ur livet: En lärare berättade om knep för att hålla eleverna koncentrerade (lovvärt i sig) och sa att ”det lättade stämningen”. Vanligen far jag ut i klagan över att en massa verb i ”modern” tid ges ett onödigt upp som slutkläm, men här skulle ett sådant låta rättare: "lätta upp".

En reporter i radion sa busshållsplats, och varje dag hör man krigsföring. Dessa s är okända för mig. En annan radiojournalist använde ett begrepp som tagits in i språkvärmen, ”häng/a”, och berättade om en resa där det inte blev ”så mycket släkthäng”. Jag kommer aldrig att hänga på det sättet. Möjligen sitta och hänga p g a andlig andtäppa. Eller hänga läpp.

* Släkten t h har tidigare hängt på min vägg, men föll olyckligtvis i golvet när den åldriga ramen brast

Kryssa rätt på trottoarerna och bland de skandinaviska språken

"Du cyklar fel!" skrek en man åt mig. Han hade rätt. Det fanns tre fält på trottoaren, två för cykel åt varsitt håll, en för fotgängare. Jag löste logistiska vardagsproblem i huvudet och visst var jag på fel bana. "Ja, du har rätt, ursäkta", sa jag. "Nej!" illvrålade han. "Jag tänkte på annat och gjorde fel, förlåt!" Han vrålade igen: "Du ska inte tänka på annat! Du cyklade fel!

Det blev en påminnelse om att vara mer närvarande i nuet (här avses nåt annat än carpe diem, denna snart färdigtuggade fras). Men man kan inte hålla på och deppa ner sig (som i går) . Det finns faktiskt de som ännu bryr sig om språk och kör i rätt fil.

Lite tacknämligt hullaballo blev det kring en ny fotbollsförbundskapten (inte lika långt, f ö, som ålderdomshemsföreståndareutbildning). Han är dansk och meddelade att hans kommunikation med spelare och medier ska ske på engelska. Visst har kanske var och en av oss tagit till engelskan i Danmark. Problemet där har länge varit att om man frågar efter något på svenska så svarar dansken på danska. Där slutar ofta samtalet.

Men i princip håller jag med dem som tycker att det är dålig stil, även om såna kommentarer mest kommer från skåningar som har lite av en språklig gräddfil i sammanhanget. I vilket fall som helst är det inte jättejobbigt att identifiera danska ord till husbehov.

Men man måste anstränga sig något. Det är synd och skam att inte Sverige, Norge, Danmark och svenskspråkiga Finland kan tala åtminstone någon slags skandinaviska sig emellan. En (skåning…) som uttalat sig om saken är Petter Birgersson på Ystads Allehanda, som (bl a) skriver i en ledare i går:

När det står allt mer klart att Nordens betydelse ökar, då borde det också göras gemensamma ansträngningar för att lyfta de skandinaviska språkens betydelse. Nordiska rådet kunde äntligen få ett tydligt uppdrag. Finland har trots allt svenska som ett av sina officiella språk och islänningar har ofta bra kunskaper i danska.

Måste verkligen allt vara en trasa? Kan inte folk protestera mera?

Det går inte att sitta här och beskärma sig över det språkliga raset utan att nämna resten av förfallet. Eller avfallet och avfällingarna. Det är visserligen en dygd att vara ödmjuk, men för den som levt fler decennier än två-tre och därmed har en backspegel med lång sikt i, kan sådan mildhet kännas svår att bära.

Man kräks snart av att alltid behöva säga: ”Men mycket har ju blivit bättre”. Som om det skulle ursäkta allt som blivit sämre? Om vi bortser från bagateller som svält, krig och klimatkris, så håller samhället på att totalfördummas. Människan har passerat sitt bäst-före-datum. Också en tröttsam nutidsklyscha, varför ens skriva en sån?

När journalistiken inte håller måttet och drabbas av analfabetism och underhållning samt

hastigheten på allt är det enda som framhålls – då kan vi kasta in alla handdukar vi äger.

I en filmsnutt från Naturskyddsföreningen, ”Miljardslöseri med motorvägar”, sägs det klassiska ju större utbud desto större efterfrågan. Det gäller det mesta, kan man tillägga, utom kanske sjukvård, bostäder, kollektivtrafik och några till mindre viktiga samhällskomponenter.

Carl Jonas Love Almqvist skrev en gång ”Varför är allt en trasa?” Ska man behöva instämma i en 1800-talsförfattares ord? Många umbäranden folk utsattes för på den tiden är borta, materiella nöden nu är långt ifrån lika svår. Ska inte individen börja hojta mer om det själsliga armodet? Utanför sina sociala mediers ”vänner” och Ring P1?

Först upplevde, därefter relaterade man, sen försvann cellerna

Karolinska institutet förstörde dagens blogginledning. Tänkte göra stor sak av det faktum att en människas celler byts ut på sju år. Vad kan det innebära för en desillusionerad? KI skriver:

En vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Forskningen har dock visat att vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd.

Jag låtsas inte ha sett det: I dagarna har Sbråkbloggen sju år på nacken. De inledningsvis kamplystna cellerna har sprungit all världens väg. Vad denna skrivande organism lagt märke till under de sju åren är att är språkets celler kolat vippen. Men så hittar jag (från Finland, förstås) en vetenskapsartikel av Marcus Rosenlund. Den har rubriken ”Är du fortfarande du, trots att alla dina celler bytts ut?”

Det var just vad dagens epistel skulle handla om. Jag känner mig inte som mig (jag) eftersom språkets alla celler under de sju åren har skrapat bort min energi. Får ligga lågt ett tag, acceptera faktum, inse världens föränderlighet, vara ödmjuk och all annan skit.

Fast det är egentligen inget jag kan relatera till. Så här var det: nyss, för femtitusende gången, var det någon som ”relaterade till” nåt (eller inte) och då brast en sträng (samt rök en massa celler). Hur kan folk ”relatera till” vad-som-helst numera? Vi sa inte så under min barn-, ung- eller tidiga vuxendom. Raset började redan när man lite till mans ”upplevde sin situation”. Vi slog oss på knäna och skrek av skratt. I dag säger människor hela tiden roligare och ännu konstigare saker utan att NÅGON slår sig på knäna och skriker av skratt.

Och inte minns jag vad folk menade när de 1) ”upplevde sin situation”. Eller vad de gör när de 2) ”relaterar till” något. Var 1) bara ”tycker att”? Är 2) bara ”känner igen”?

Fara å färde: Det går vågor i håret och stormar i modersmålet

Det är inte svårt att uppfatta trender. Förutom språkliga diton är det några utseendemässiga som inte går att missa. Folk i tv är nästan absurt stajlade i vår tid: det gäller såväl uppläsare och reportrar som programledare samt gäster i diverse studior. De riktigt höga klackarna har nämnts i bloggen, de måste vara ett tvång i rutan. Vilka egenskaper krävs för att frivilligt knöla ner fötterna i såna? Och gå i dem, i värsta fall?

Noterbart är att klackhöjden går uppåt när karriären (gäller kvinnor) går åt samma håll. Uniforma är även de förfärligt sotade ögonlocken. Krigsmålning, sa vi förr. Om någon slår ner ögonen tror man sig ha hamnat i en socialdokumentär om slagna kvinnor.  

Bild Silas Baisch, Unsplash

Nu beledsagar extremt långa lockar den övligt övriga klädseln och makeupen.

Efter att ha sett den åttifjärde kvinnan med böljande svallvågor (håller inte länge, säger expertisen på riktigt rakt hår) runt ansiktet, skred jag till Google. Och hittade ett magasin med det originella namnet ”City” samt denna text:

 

Trendiga frisyrer 2024:

Omfamna återkomsten av långa lockar och magin med lager

Så oavsett om du växer dina lockar eller ändrar din befintliga längd, vet att 2024 är långt hår inte bara en frisyr - de är ett uttalande om förtroende och autenticitet.

Översättningen är inte ovanlig, så här ser ett otal texter på nätet ut. Men jag tänkte längre än lockarna: Detta är det språk som ett gigantiskt antal unga människor läser i jakt på sitt rätta utseende. De får som bekant hjälp av idoler som influerare och dessa talar redan en svenska som inte skiljer sig mycket från de här automatöversättningarna.

Om företeelsen var liten vore den inte plågsam. Men den är stor. Språket kommer att bli en tydligare s k klassmarkör. Och eftersom även de mer språkmedvetna lockas av ett ”inne-lingo” är det svårt att inte tvivla på överlevnaden hos människans främsta kommunikationsmedel.

Man tappar lätt sin mojo och drabbas av kognitiv degradering

Kanske skulle man även bomba tillbaka språket till år noll (hänvisar till gårdagens sista mening). Det är f ö en otäck och osmaklig fras, ”bomba tillbaka”. Å ena sidan kan den betyda ”ge igen”, å andra sidan ges en överförd innebörd så som Andres Lokko (citerad i går) och jag, i detta inläggs första mening, använde uttrycket. 

Men se det som en reaktion på bristen på gatekeepers (se inlägg 3 mars), d v s grindvakter. Kanske även dörrvakter. Ingen hindrar medierna från att excellera i obegripligheter. Eller näe, det är väl mig det är fel på.

Varför skriver man ”installera rädsla” i en tidning? Är det bara en fantastisk språkekvilibrist som får till nåt sånt? Jag är ju inte noga själv i bloggen när det gäller påhittade uttryck. Men när man vänder sig till den stora publiken? Mitt nästa exempel ”kognitiv degradering”, visar sig kunna betyda såväl demens som annan brist i någons uppmärksamhet.

Eftersom jag slår upp det jag inte förstår blir jag varse att det länge gått ett annat språk vid min sida. Ord och uttryck jag står främmande inför är inte särskilt nya. Ett sådant är ”pun intended” (ofta inom parentes). Ett annat är ”mojo”, något en av Melodifestivalsångarna ”tappade”, enligt landets tidningar (eloge till SvD som la till en förklaring i TT-texten).

Vad influerare säger och gör måste man strunta i: ett radioprogram citerade (i tal) en av dem som var på språng och sa: ”Nu ska den här gärin köra mig till Saga så ska vi göra lite content”.

Det börjar bli löjligt att sitta här och iaktta samt lyssna till det språk som kallas svenska.

”Bevaka annat än det som redan är fullständigt självgående!”

Det är sorgligt att se den vacklande hållningen inför det som kallas kultur. Och nöje, för all del. Bestäm ett samlingsnamn för båda, som sagt, så behöver vi inte höra hur de som ännu heter kulturredaktörer, och andra, vrider sig i våndor inför uppdelningen. (Två senaste inläggen.)

För egen del gör jag skillnad på det som ännu benämns ”kultur”, respektive ”nöje”. Men varför bråka om dessa två, det finns avdelningar som ekonomi, sport och utlandsnyheter på en tidning, och allt känns relevant. Det blir därför genant att lyssna till sådant som Talkshow i P1:s samtal (6 mars) med den tillträdande kulturchefen på SvD.

För tillfället rapporteras om rejäla nedskärningar på lokaltidningars kulturredaktioner (förklaringen från tidningarna låter som vanligt på annat vis) och det är förstås inte att förvånas över att även rikstidningar anlitar medarbetare som fångar upp det som får stort ointresse i alla andra medier. Melodifestivalen är ett tydligt exempel.

Som motvikt mot osäkra kulturchefer, rädda att uppfattas ”snobbiga” om de tar sitt jobb på allvar, hörs en sån som kulturjournalisten Andres Lokko. Jag är sällan intresserad av hans ämnen, men intensiteten i vad han än skriver om vittnar om genuina uppfattningar. 

Han skulle nog inte yttra klyschan att han ”brinner för något”, men exploderade kring kulturskymningen och anklagade kultursidorna själva ( P1:s Kultur, likaså 6 mars): 

Jag skiter i din analys av Mello, peka på vad jag kan göra och uppleva istället för det som redan är fullständigt självgående! 

Med pessimistens (eller realistens) åsikt avslutade han med att det kanske gäller att ”bomba tillbaka kulturjournalistiken till liksom någon sorts ideologiskt år noll”.

Kalla ”kultur” och ”nöje” för nåt annat så slipper vi ängsligheten

Kulturutbrottet från Sbråks sida (igår) kommer mest ur en känsla av feeling, och det måste sägas att måltavlorna är diffusa. Inte hör den lokala kulturredaktion jag såg från insidan under 80- och 90-talen dit. Där bedrevs ett seriöst arbete p g a redaktörens självförtroende och kunskaper. Själv var jag en hjälpreda som fick en ovärderlig inblick i branschen.

Inte heller bör man ifrågasätta enskilda individer som ägnar sig åt vad de nu har som uppslukande intressen eller får glädje av. Men det som blivit alltmer förvridet är smilfinkandet kring s k kulturyttringar.

Många timmars tänkande (mitt) har gått åt till detta fenomen. Runt de nyss nämnda decennierna började räfst- och rättartinget yla om att det var fult att skilja på kultur- och nöjesavdelningar (i medier). Redan då kändes det konstigt eftersom en liknande rörelse existerat på 60-talet – utan att sätta djupare spår.

Varför fortsätter beteckningarna fin- och fulkultur att finnas? Det är bäst att hoppa över alla försök till klyftig analys och ta den korta varianten: Människans förhållande till denna dualitet verkar röja en rädsla angående hur man uppfattas av omgivningen.

Om inte en sådan skräck, eller för all del det grava kommersialiserandet av ALLT, låg bakom dubbelheten (fin/ful), skulle fler kunna tala friare om ”kultur”. Man skulle få riktiga debatter (jo då, ett fåtal finns) och inte komplexfyllda evenemang som SVT:s Kontrapunkt. Och slippa räddhågsna samtal av den kaliber som hördes i ett pratprogram häromdagen. Mer om det.

Nu öppnas vapenskåpet och fram tas både pickadoll och kanon

En känd faktoid lyder: ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver". Citatet tillskrivs vanligen Göring, ibland Goebbels eller Himmler, men kommer från en pjäs av Hanns Johst (nazist även han). Det innebär kanske att även en blygsam bloggare kan knycka det och göra till sitt. Nu blir det inte mycket till verklig revolver, men andemeningen går kanske att förstå i en tillvaro där allt måste tillrättaläggas (”nej, jag har ju inte tänkt skjuta nån…”).

Nu är det inte enbart ett förflutet som korrekturläsare som skapat den rasande och retade hjärnan bakom denna penna. En tid på en lokaltidnings kulturredaktion har också varit med och tvålat till det rabiata, valnötsliknande organ, som påminner om något utklämt ur en kaviartub. Hjärnan i fråga har bildat en mängd tankar kring ett ord som ”kultur”.

Nyligen diskuterades i ett pratprogram den eviga frågan om vad som ska betraktas som kultur respektive nöje. Ämnet är inte nytt, snart åker pickadollen fram. Eller rättare sagt den stora kanonen (den med en kula i). Först ska en krönika betraktas. Den skrevs 2017 av Håkan Lindgren, frilansskribent i SvD, och handlade om SVT:s nystartade Kulturfrågan Kontrapunkt.

Eftersom jag iakttagit KULTUR i ca tre decennier, om än från ett slags underdogperspektiv, har det varit svårt att inte slås av allt fjant som omvärver och genomsyrar fenomenet (eller företeelsen). Där frodas en sällsam blandning av dåligt självförtroende OCH en bombastisk känsla av att den egna uppfattningen av vad kultur är skulle kunna utgöra den kanon ”proffsen” tycks ha svårt att enas om.

Om det nyss nämnda tv-programmet skrev Håkan Lindgren: ”SVT fixar det där med kultur som underhållning. Vad som sviktar är förmågan att ta kultur och kunskap på allvar”. Och när jag läste det för första gången i går, slog det mig att jag har tyckt precis samma sak. Och det under längre tid än sju år. Ämnet är inte på långa vägar genomtröskat än.

När radergummit torkat och inte kan sudda, då är klockan slagen

Det är gott om folk i alla åldrar och från alla håll och kanter som klagar över äldreblivandet ur alla möjliga synvinklar, så då är det väl fritt fram! Kollar lite statistik: Av våra 10,5 miljoner svenskar är 2,6 miljoner över 60. Fast gnäller över åldrande gör även 40- och 50-åringar som ännu inte kvalat in. Befolkningspyramiden ser f ö ut som en slags pagod. Eller gjutjärnsgryta.

De senare håller rätt så bra, gjutjärn nöts inte i första taget. Men andra utensilier i hemmet kan skrämma en när de åldras. Till glädje (sneda leenden) för omgivningen skriver jag upp saker som ska göras, folk som fyller år etc i en almanacka av papper! Med blyerts.
       

Det ska bli intressant att leta i det nya utbudet av vita suddgummin, även kallade kautschuk eller radergummi. Nu är de väl mångkolorerade med säsongens Disneyfigurs form. Mitt (det ska finnas ett till nånstans) var vitt och är nu lite grått. Det gäller att hitta ett bra träunderrede till ett bord.

Eller en stol, och så försöka ”sudda” radergummit vitt igen (fast under möbeln blir det smutsigt). Nej, det visade sig vara slut. Visserligen har det kvar sin ocharmiga gråvita färg, men är hårt och kompakt, suddar inte bort blyertstexten utan liksom bara river upp pappret och skapar något krafsigt, oläsligt grått.

Samtidigt med mitt fulsuddande talar en polis (hög rang) i radion. Hon säger att man nu, efter senaste sprängbrottet, ska bakspåra. Ordet finns inte i nån ordbok. Jag trodde att polisen alltid spårade åt alla håll. Här i bloggen är det visserligen mer bakspåra än framspåra, men ändå.

Är man sorgsen eller sorglig? Svarar gör svenskar på HiNative

Många använder ”sorgsen” och ”sorglig” på sätt man inte är van vid. Jag som kan känna mig sorgsen över viss avveckling funderar över huruvida man är en sorglig typ eller en sorgsen dito?

Antagligen är man båda. En som är språkligt sorgsen, men utifrån ses som sorglig p g a just nämnda faktum. Undertecknad har någon gång försökt beskriva sin drivkraft att via denna blogg lasta av sig frustrationen över språkets blekningsprocess. Då har det hänt att vänner/släkt/bekanta tittat storögt på en och berättat att sånt skulle de aldrig ”ha sin tid till”.

Men då är ju alla glada: De som beskriver sina egna sätt att använda tiden på som ett av de enda raka, måste skatta sig lyckliga. Själv är jag mycket glad över att inte behöva jaga efter rätt sätt att begå livet på. Och i vårt hörn av världen har de flesta ännu möjligheter att bestämma sin ”livsstil”. För att nu uttrycka något trivialt.

Tillbaka till inledningen. En sån som jag ställer frågan rätt ut i det vi nyss kallade cyberrymden: "Heter det sorglig eller sorgsen?" Förutom träffar i diverse ordböcker finner man en like, en som undrar samma sak, men skriver: ”What is the difference between sorgsen and sorglig?” Frågan har ställts frågan på sajten HiNative där såväl AI som inhemska människor (från det språk frågan gäller) svarar. Svarsexemplet som placerats högst (hur nu detta går till) lyder:

Sorgsen is for the person experiencing grief personally. Sorglig is for their situation generally. Example: När jag tänker på sorgliga saker blir jag lätt sorgsen.

The same goes for a few other words like skamlig/skamsen: Hans beteende var skamligt, men han verkade inte skamsen.

Svaret översätter jag inte, läsaren klarar nog av det. Det komiska med detta HiNative är att man oftare får rakare svar än av ”språkvårdande” instanser som oftast anser att det mesta är OK.

Tänk att även det immateriella kan flöda över så till den grad!

Det är inte första gången som här gnälls på mängden ord och uttryck som, från att ha haft en konkret – verklig – innebörd, fått en överförd och utvidgad, bildlig, betydelse. Det finns förstås massor av såna som bildats under årtusendenas lopp och som ständigt skapas. Och naturligtvis är vi vana från barndomen med alla dessa, som brukar kallas liknelser, metaforer, jag-vet-inte allt och som sedan blir idiomatiska uttryck. Ta t ex ”/evenemanget/ avblåstes/blåstes av” som har en gammal* förklaring, men nu förstås som ”avslutades, hejdades, stoppades”.

Hur kan man då bli så trött på nya bildliga konstruktioner? Jo, det är för att de ofta kan ersättas av ett fåtal ord. Att några ska ”ska sätta sig ner och diskutera saken” betyder bara att de ska ”diskutera saken”. Och att ”gå ut och berätta” betyder ”berätta”. Bara nyss hörde jag någon säga ”Vi ska gå ut med det här” och avsåg inte ”gå ut med sopor” utan "meddela, offentliggöra".

En annan populär fras är ”Vad tar du med dig av det här?” Det finns rätt många sätt att ställa den frågan på, några kanske lika ”överförda” de i begynnelsen: ”Vad fick du ut/har du lärt dig/ av det här?” I en intervju sa en präst: ”Vi vill möta människan där hon är”. En säkerligen god avsikt som uttrycks på ett diffust språk.

Det där med ”var man är” eller ”befinner sig” har flyttat från en plats i geografin till en plats i själen eller psyket. ”Jag är på en bra plats” har blivit ett schablonsvar från artister och andra som figurerar i medierna. De som inte kommit in i snacket utan, t ex,  befinner sig på sin äldreresa (här skämtas vilt), skulle använda gammalspråk och säga: ”Jag har det ganska bra”.

Vad är det då som stör mig med det här luftpladdertugget? Jo, det är nog den tilltagande torftighet som kommer sig av att det är på tok för mycket av varan. Precis som det materiella överflödet flödar över, gör det immateriella precis samma sak.


*Se ”afblåsa” i SAOB (1898)

Vi var inte mer korkade förr, men lämnades mycket mer i fred

Man måste kunna få berätta om gångna tider och andra sätt att tänka/fungera utan att vare sig unga eller gamla hoppar på en och skriker: ”Men det är annat nu! Det äääär så här nu! Man måste hänga med sin tid!” Nej, det finns en hel del som många vill slippa. Och det finns förstås annat som är jäääättebra med ny teknik och prima grejer, suck.

För vad himla trött man är på att varje gång vara tvungen att tillägga något POSITIVT tjohejs så fort man gnällt det minsta! Det är som på P1 när någon intervjuad säger Volvo eller Marabou och programledaren genast skrajset hojtar: ”Det finns andra märken också!!!” Eller att nån säger minsta lilla ilskna om t ex en politiker: ”Nu är ju inte hon/han här och kan försvara sig!!!”

Sånt fanns inte för några decennier sen. Så: Jag är inte enbart upprörd över att journalister och folk ”i staten” har svårt med svenska språkets form, det gäller !ven dess innehåll. Att inte raka och enkla utsagor räcker! Den fördummande urvattning man utsätts för är förolämpande.

En reporter talade på årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina med en ukrainsk kvinna som flytt kriget. Till saken hör att hennes svenska var mycket god. På frågan hur hon mådde och kände sig denna dag svarade hon att hon kända rädsla och hopplöshet. ”Rädsla”, säger du, sa reportern, ”Vad tänker du på då?”

Ja, man undrar ju. Hur tänker hon då?

Vi satt inte för några decennier sen i en nyhetscentrifug: nu ska allt vara så mycket att det blir svårt för yrkesgrupper som journalister m fl. Det uppdrivna tempot tycks i sig tvinga fram STÖRRE känslor, MER spektakulära grejer och, tja, MER av ALLT. Det vore nog inte klokt att säga att vi var klokare förr, men en jädrans massa intiga svulstigheter slapp vi. Och så förväntades mer av varje enskilds eget förstånd.

Man vill utöka NE:s beskrivning av vad en grindvakt kan vara

I ett musikprogram på radion talades om gatekeepers. Detta ord förklaras i den stora Nationalencyklopedin så här: ”begrepp använt inom medie- och kommunikationsvetenskaplig forskning” – efter en parentes om att ordet är engelska för ”grindvakt”. En fråga man alltid måste kunna ställa: varför i alla lägen välja engelska när det handlar om begrepp i överförd bemärkelse? Om engelsktalande talar om gatekeepers så menar de ju både konkreta och ”abstrakta” grindvakter.
    

Under mitt arbetsliv fanns det många grindvakter på en tidning: en mängd ögon betraktade det som skulle ”ut” i bladet. Redaktörer, grafiker, korrekturläsare – chansen var stor att någon la märke till språkliga fel eller ”opassande” kollisioner. 

Så känslig var man på den tiden. Om en tragisk nyhetshändelse av misstag placerats bredvid en klatschig cirkusannons (eller använd gärna fantasin!) gjordes sidan om.

På nätet, i ett rullande nyhetsflöde, kan man se följande (man=jag och det skedde häromdan): Först en rubrik som berättar att 30 000 människor dött i ett av de pågående krigen och att svält hotar de kvarvarande. Direkt därpå följer en krogguide, en recension av en lyxrestaurangs mat. Den rubriken tar upp det beklagliga i att kunderna skyndas på när de äter efterrätten.

Det slapp vi: att medierna var en påse otäckt och blandat. Trots att nutidsmänniskan frestas att håna detta gav det dåtidsmänniskan något som är svårt att sätta ord på.

Vad är det för glashus vi alla hamnat i? Stenkastning tål det inte!

Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, det är en bra och evig sanning. Och sitta här och notera vad andra sagt och skrivit kan tyckas som en sådan stenkastarsyssla, för om ytterligare en sanning ska fram så är det den att vi alla blir av med vårt modersmål i en takt som bestäm(t)s av digitalitetens framfart.

Min egen ökande osäkerhet angående språket är inte så lite skrämmande. Och den blir inte mindre av att folk i viktiga positioner inte behärskar de enklare delarna av svenskan. En säkerhetsexpert manade folket med följande ord: ”Mitt budskap är att vi måste ta till sig den här allvarliga säkerhetssituationen”. Det finns visserligen fällor när det gäller reflexiva pronomen, men det brukar mest vara sin, sitt, sina som ställer till det.

Samma expert sa att det ”cirkulerar felaktig desinformation” och det är en motsägelse vi nog alla gör oss skyldiga till ibland. Här kan man ha en liten filosofisk stund och fundera över om felaktig desinformation egentligen innebär en helt vanlig information.

Nästa man till rakning är Ronaldo som ber kinesiska fans om ursäkt. Fast först det där om rakningen som yngre kanske inte hört. På sina håll beskrivs det bara innebära ”nästa person i turordningen”, men en annan Googleträff säger ”nästa person som blir före­mål för åtgärder, vanligen av negativt slag”. Det låter troligt, men etymologin orkar jag inte leta efter.

Ronaldo, var det. Språkknasigheten är inte hans, bara det faktum att han gjort en ”obscen” gest. Själv har jag aldrig fattat vitsen med att dra in sina könsorgan eller visa sin bara ändalykt i offentliga sammanhang. Man är väl hämmad förstås.

Men den som översatte hans ursäkt på SVT:s textsida på nätet gör sig skyldig till en av alla anglicismer som påverkar svenska på det ”tysta” vis som sker med massor av idiomatiska uttryckssätt. ”Ronaldo ber om ursäkt till det kinesiska folket”, lyder rubriken, som tidigare skulle ha formulerats "Ronaldo ber det kinesiska folket om ursäkt”. Inne i texten finns en variant som inte låter lika engelskpåverkad ”Jag vill säga förlåt till alla kinesiska fans”.

Det är ett evigt kämpande med att ha kvar andvändningen för sin (ens?) tidigt inlärda svenska.

Efter potthålen kom kaninhålen och Moment 22: Vad hände 2013?

Även solen har sina fläckar: I går saknades den sista och framåtsyftande raden i inlägget. Där stod: ”Kaninhålet, då? I det dyker vi ner i morgon.” Och eftersom gårdagens i morgon är i dag så kommer här en redovisning av kaninhålen.

Till att börja med kollar jag vad svenska.se/tre/ säger om saken. I stort sett ingenting mer än man väntar sig, eller, som SAOB uttrycker saken, att ”kaninhål” är samma som ”(ingång till) kaninhåla”. Eftersom  ordet allt oftare användas i överförd bemärkelse får det bli Google nästa.

En rubrik från 2020 lyder ”Vi dyker ner i kaninhålet och skapar vår världsbild”. Ingressen säger att texten är en krönika av Jan Gradvall (i Dagens industri) och den sammanfattas så här: ”Vad som påverkar unga människors verklighet i dag, mer än någonting annat, är Youtube”.

Det är i och för sig inte raketvetenskap, som svensken säger (och i bästa fall översätter rocket science). De flesta kan, utan att slå upp det, räkna ut att uttrycket har att göra med Alice i Underlandet från 1865 av Lewis Carroll. Det är väl inte att ta i att beskriva den som en av västvärldens mest kända böcker. I den följer sjuåriga Alice efter en konstig kanin som hoppar ner i ett hål. Hon faller länge och hamnar till slut i en märklig värld, där vanlig mänsklig logik lyser med sin frånvaro.

Det är inte överraskande att detta kaninhål används för att beskriva hur någon plötsligt befinner sig i en situation som är svår att beskriva. Den är lite släkt med såväl vad Kafkas huvudpersoner råkar ut för som Yossarian i Josephs Hellers Moment 22 (Catch-22) från 1961.

Kungliga bibliotekets dagstidningsdatabas visar, och nu blir det skumt, att både ”moment 22” och ”kaninhål” ökade markant i användning från 2013 (siffrorna går tillbaka till ca mitten av 1850-talet) då även ”potthålen” ökade (se gårdagsinlägget) i antal. Frågan som infinner sig är förstås: Vad tusan hände 2013?