De högsta människorna är sällan också de längsta, tänk va?

Vanligen brukar bloggen tycka att journalister, politiker, skolfolk och en massa andra grupper borde hantera svenska språket skapligt. För att inte tala om vad översättare ska göra! Men man ska också vara medveten om att översätteri ofta behandlas med översitteri (förlåt då att ens skapande tränger sig på). Jobbet är ofta urdåligt betalt och många som översätter har inte heller nödvändiga kvalifikationer.

Tyvärr gäller det här i hög grad översättande av undertexter. Gå gärna in och läs här (och bli också gärna upprörd):

https://annonsbladet.com/svag-svenska-underminerar-undertexter/

I en tv-bilaga stod att ett program skulle handla om ”en thailändsk man som kan vara den högsta mannen i världen”. Det där är en riktigt skum översättning. På engelska skiljer man på (bl a) ”high” och ”tall”. Den som varit med någorlunda på engelsklektioner vet att man använder ”tall” i en fråga som ”hur lång är hon”? Så om ursprungstexten om den höge mannen är på engelska är detta fel outgrundligt till sin karaktär.

Men för all del: vissa texter körs genom flera språk i översättningsprogram och då kan väl ännu knasigare saker hända. Men tänk om det som avsågs handlade om någon som var ”högst” i sitt ämbete som kung eller president? Fast så är det nog inte, kung Maha Vajiralongkorn Bodindradebayavarangkun, har ingen anledning att vara ”högst” i världen. Han ser f ö normallång ut på bilder och hans far, kung Bhumibol, var 172 cm lång (hur klarade vi oss utan Wikipedia?)

En spännande fortsättning om översättning kommer i morgon!

Detta ska sluta med att bloggaren beskärmar sig över skärmtid!

Tidsmaskiner har inte bara stavats med eller utan s på svenska, de har även fått människor att önska sig till historiska – eller framtida – platser. Den kanske första berättelsen om en sån maskin hette, när den kom i översatt form, ”Tidmaskinen” och skrevs av britten H G Wells 1895. Etthundratjugofem år gammal saknar den inte intresse, den mänskliga utvecklingen följer, som bekant, inte snabbheten hos de tekniska s k landvinningarna.

I Wells roman åkte huvudpersonen till framtiden, och det är inte utan att man ibland skulle kunna tänka sig en liten snabb glutt på världen och Sverige om 100, 400 eller XXX år. Själv vore jag mest intresserad av hur folk talar och skriver. Hur låter språket? Kan man förstå det?

Redan nu är det ju ofta en rätt rörig historia. I en text stod att en person var ute på en 3 h promenad. Jovisst, man fattar ju, som språkliberalerna säger. Och ”h” för ”hour” har sedan länge ersatt ”t” eller ”tim” för ”timme” (motsvarande gäller säkert en massa språk) som måttenhet för hastighet. Kanske att undertecknad muttrar lite även om den saken, men låt gå för det, då. På webbsidan ”Matteboken”, (från ”Mattecentrum”) står att ”kilometer i timmen” skrivs ”km/tim (eller km/h i internationella och strikt tekniska sammanhang)”.

Fast det är en jäkla skillnad att skriva om en "3 h lång promenad". Säger personen som skrev det också så? Ja, vad fanken vet man. Men det är ju viktigt att röra sig under pandemin (även annars också) så nu väntar en en 2 h promenad, som bara blir 1 h, om man känner sig själv rätt. Det bör dock inte bli för många h framför tv eller dator, så fram för fler h i skogen!

Frödings prost som är rund som en ost är en välmående gubbe

De där "bitarna" som togs upp i går blev i början nästan hatade, men, inte minst, skrattade åt. Folk beskärmade sig över dem i kåserier och krönikor (och här skriver f ö en av dessa).

Tyvärr blev bitarna lite väl representerade när det pekades på inflytande från engelska och det späddes på av alla upp-en (som jag valt att kalla dem i plural). Bland de första sådana uttryck att smädas var ”öppna upp” och ”starta upp” (där upp-en är överflödiga).

Av någon anledning kom inte menigheten så mycket längre och talar man om engelsk påverkan får man sig dessa första fraser till livs, om och om igen. Att halva (det är inte att ta i våldsamt) vårt språk numera är en översatt variant av engelska tycks dessa första protesttanter och -farbröder inte lägga märke till.

Jag läser meningen ”Leverantören spelar ner oron för att varorna ska ta slut” och funderar (ja, ”spela ner” har varit med i bloggen tidigare!) över om uttrycket i detta sammanhang verkligen är svenska, eller kommer från ”play down”. Svenska ordförklaringar på nätet påstår att det bl a betyder ”förringa”. I den amerikanska onlineordboken Merriam-Webster får man just den synonymen, ”förringa, förminska”, tillsammans med en mängd andra av samma karaktär.

I dagarna hör man om ”välmående” patienter. Glädjande, i och för sig, men här går en nyans åt skogen. ”Välmående” har tidigare betytt att något är välskött, frodigt, att någon är ”välbärgad”. Nu används uttrycket om tidigare sjuka som börjat må bra. Själv ser jag framför mig en fryntlig och välfödd herre med ett blankt och runt ansikte.

Vanligt är också att säga att  människor ”mår väl” – ”bra” tycks vara i avklingande – och det är nog inte att ta i för mycket om man misstänker att ljudlikheten med ”well” spelat in här.

Detta är berättelsen om hur det går till när alla bitar faller på plats!

Somliga propagerar för att kalla äldre ”årsrika”. Vilket är rätt dumt, ordet ”gammal” finns ju. Och ”äldre”. Själva fenomenet – att vara gammal – är inget skamligt, det händer många. Detsamma gäller dem som är ”unga” eller ”yngre”. Liksom dem mitt emellan. Deppa inte.

Det var en inledning till att beskriva hur man hör till historien, och då inte den mest närliggande. Denna bloggare känner ett ansvar för att berätta om hur det var förr. På samma sätt som egna gamla släktingar gjorde och man låtsades lyssna – om de inte var ens föräldrar, förstås. Då lät man dem veta hur väldigt intressant det var.

Vad som här ska förtäljas för andra lika intresserade, är hur det var när engelska språket började plöja sig in på ett mer märkbart sätt än att utgöra en vanlig språkförändring. Något av de första uttryck som brukade reta gallfeber på de lite äldre var ”den här biten”.

”Bit, vilken j-a bit?” kunde de utbrista. Vad bitanvändarna avsåg var ”den här saken, grejen, det här området, problemet”, men charmade av att f a amerikanska använde ”bit” i alla dessa sammanhang anammade de språkligt osäkra detta bruk.

Dessa bitar som kom farande nån gång på 80-talet är nu så etablerade att ingen lyfter ett ögonbryn (på det gamla sättet, inte det som det nya ögonbrynsmakeupandet frambringat) åt dem längre. I dag läser jag i en TT-text följande:

Mycket talar för att de rent kognitiva bitarna – det kunskapsmässiga, alltså det vi vanligen tänker på när vi pratar om “lärande” – ändå funkar någorlunda bra. Men samtidigt riskerar en del av träningen i social interaktion att gå förlorad på distans. 

– Och vi vet att de bitarna är väldigt viktiga för hur man klarar sig senare i livet.

Den som säger det sista, möjligen också det första, är en professor. Vafalls! tänker någon. Skulle jag anse det omöjligt för en professor att tala så? Ja, det skulle jag nog ha tyckt som mer årsfattig (80-talet). Men eftersom sbråkbloggen går till botten med alla bitar kollas denne professors ålder. Ja, när han växte upp, det är lätt att inse, var ”bitarna” redan ett faktum.

Detta var ett stycke språkhistoria. Och en bit paj. Fryst.

Se specifikt upp för spel och dobbel i det specifika läget!

På denna plats har det ofta skrivits om ordet specifik. Och eftersom sbråkbloggen är laglöst land ska så åter ske! Å andra sidan kan man vända sig just till själva lagen och på lagen.nu (innehållande alla gällande svenska lagar) kan man under rubriken ”Speciell avtalsrätt” läsa:

Regler för specifika avtalstyper, exempelvis köp, hyra och uppdragsavtal.
Termen kontraktsrätt används ibland som synonym för speciell avtalsrätt.

Ja, egentligen blir inte jag klokare av det. Dessutom: den som ger sig in i frågan om huruvida orden är synonyma hamnar i ett getingbo. På nätet ligger betydligt (och av förklarliga skäl) fler frågor av engelsktalande om just denna skillnad. Men det är svårt att komma runt faktum: svenska ordet ”speciell” tycks ha dött ut, man hör bara "specifik, specifik" och "specifik" igen.

Fast i meningar som ”hon är väldigt speciell” är det få (om ens någon) som kommer på att säga ”hon är väldigt specifik”. Men bortsett från en sådan konstruktion vinner det specifika.

En socialminister oroade sig för att spelandet (om pengar) ska öka under pandemitiden och sa därför att man måste ”skydda folk specifikt från problemspelande”, samt la till ”i det här specifika läget”. Det är naturligtvis ministerns sak att bruka hur många ”specifik” som helst, men för undertecknad har nog den här överanvändningen gjort att ordet bannlysts.

Jo, i ett annat inlägg skrev jag att den fasta frasen ”specifik vikt” möjligen skulle kunna komma över mina läppar. Men om just det begreppet skriver SAOL att det är ”ålderdomligt”. Hur sjutton specifik vikt kan vara ålderdomlig övergår ens klena förstånd, som, förstås, också är en smula ålderdomligt.

Spela med måtta! Håll avstånd till rouletteborden! Hold your horses!

Om matchen tar plats måste den flyttas till nåt större ställe

Hur mycket man än uppskattar somliga coronaexperter kan det inte hjälpas att man reagerar när de pratar direkt översatt engelska och tror att det är svenska. Ingen läsare ska av en sådan kommentar anse undertecknad njugg – egna misstagen i samma riktning irriterar lika mycket!

I vilket fall som helst sa en av dem häromdagen om en fotbollsmatch att den ”inte borde ta plats”. Här måste man bestört utbrista: ”shit pommes frites”! Det finns för all del en hel massa sätt att använda ”ta plats” på i svenska. För väldigt länge sen kunde t ex en tågkonduktör säga: ”Tag plats! Stäng alla dörrar och grindar!”

För dem av oss som åkt med tåg som också hade grindar är en fotbollsmatch som ”tar plats” en styggelse. (Rent bortsett från det olämpliga i coronatider.) På engelska skulle samma match (eller en annan, för att vara petig) ”take place”, vilket på svenska bäst motsvaras av ”äga rum”. Som alltså inte heter ”own room”. Det där är en egenhet språk har haft, s k idiom, och faen vet vartåt det ska barka. Än skriver dock Wikipedia: ”Att något är idiomatiskt innebär att det är karaktäristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt”.

Att sådant faktum ska sitta så långt inne i en modern och upplyst tid förvånar och generar en. ”Första konserten tar plats i Bålsta”, skriver en förhållandevis stor tidning utan att darra på manschetten. Och, det ska tilläggas, det är en väldigt stor mängd manschetter som inte darras på när man skriver samma sak.

Vad gäller konserten kan orkestern ha en jätteflygel – den tar sån plats! – och på scenen kommer snart en massa orkestermedlemmar att ta plats. Men konserten i sig kommer jädraranamma att ”äga rum”!

Den som gått och undrat över vad fifty-fifty betyder kan titta hitåt!

Det finns dagar när man är i balans. Då kan man få för sig att googla ”engelsk påverkan svenska” eller likartade nyckelord. Det kommer snart att visa sig att det nog bara är från ”Språkförsvaret” man kan hitta texter som går någorlunda i ens egen riktning. Resten av världen tycks anse det vara ”berikande” att blanda upp svenskan med engelska hej vilt. Hejviltet kan gå till på följande vis.

”Det finns pros and cons med det här”, sa en ekonomimänniska. Det började låta så när eländet tilltog i styrka (80-90-tal): man tyckte att det lät så snitsigt att det inte gick att låta bli. Det märkvärdiga snacket sjönk ner i folkdjupet på samma vis (och vid under ungefär samma tid) som golfspel och vinprovningar.

Ekonomimänniskan skulle ha kunnat säga ”det finns för- och nackdelar”, men något verkar ta emot i dylika fall. Jag grubblar mycket och ofta över detta faktum.

Ännu skojproppigare är de som översätter sig själva. Särskilt när engelskan inte är så svår. Här ett par exempel på den varianten:

Det är ungefär fifty-fifty, alltså femti-femti (min kommentar: Åfan, betyder det femti-femti?)

En riksbankchef gick den motsatta vägen och översatte från svenska till engelska:

Vi gör vad som krävs för att hantera coronakrisen. Whatever it takes.

Han tilla att det där sista sagts ”på annat håll under årens lopp”. Jaha, man har alltså sagt ”whatever it takes” i fler sammanhang. Jajamensan. Eller ”yep” som man sagt på andra håll under årens lopp.

Nota bene: det här sista utfallet är inte riktat mot någon riksbankchef alls i hela världen. Det vill visa hur engelska till varje pris ska med hos många av oss. Whatever it takes.

Antagligen sups det även i Paris schangtila salar

I gårdagens inlägg fick jag mig själv att tänka på ordet ”binge”. Fram till nyligen kände jag bara till två synonymer: en lår eller låda för mjöl, potatis o dyl, och det som är slang för ”säng”. Åtminstone sa vi så där jag växte upp: ”Nä, nu ska jag slänga mej i bingen”. Jo, dessutom finns en tredje betydelse: ”knippa” eller ”bunt”, som i ”en hel binge gamla serietidningar”.

Nu har det gått så långt att om man googlar ”binge” så är den andra träffen det engelska ordet, med uttalet [bindʒ]. Men trots ordlikheten tycks det inte handla om omedelbar släktskap. ”Ordets härledning är oviss”, skriver SAOB, som dock berättar att samma substantiv, "bing", funnits i gammal engelska. Letar man efter ordets etymologi i engelska ordböcker får man framför allt verbet ”binge” som innebar att lägga saker – båtar, kärl – i blöt för att täta dem. 

(I Sverige talar vi om en ”blöt” fest, där finns en koppling på nåt vänster.)

Det engelska användandet tycks härröra sig först från 1800-talet så finns det ett samband är det inte uppenbart. Hur som helst är ”binge drinking” ett vanligt förekommande begrepp som betecknar att dricka oerhörda mängder (alkohol). Det kan f ö användas för vad som helst: binge eating, binge watching – allt man gör för mycket av.

Det är i och för sig kul att göra såna här jämförelser, men låt oss återgå till ordningen: Det finns ingen anledning att ta engelska ord och skapa halvspråk av: binge-äta, binge-titta. Det finns redan hetsäta, sträckglo (ja, sträcktitta, då). Eller så kan man sätta vrål- framför. Vråläta finns kanske inte, men svenska är det väl? Vad gäller binge-dricka så duger det urgamla ”supa”. Det säger allt och i ett enda och kort ord, dessutom. Å andra sidan var supa rätt så neutralt från början och betydde ungefär bara ”äta, sörpla”. Det är, som man hör, släkt med ”soppa”. Enligt Svensk etymologisk ordbok var det tyskarna som införde innebörden ”dricka omåttligt”. 

Tycker man att ”supa” låter vulgärt måste man betänka att även ”supé” är släkt med ordet. Och supéer kan ju vara nog så vulgära. Apropå det påminns man om versen i Pyttans A-B och C-D-lära (1896): ”I Paris schangtila salar värsta buse franska talar.”

Denna bloggen den ska vandra, från det ena till det andra

Det kan visa sig att ens eget lingo med ordförråd och meningsbyggnad inte överensstämmer med andras. Om detta är man inte ensam (det framgår ibland av omgivningens kommentarer). Hur som helst satte en halv uppsnappad mening myror i skallen. Något "var i en avropsfras”.

Så här får man lära sig nya ord. Först tyckte jag mig höra ”avloppsfas”, vilket i och för sig väldigt mycket befinner sig i för tillfället. Mentalt, alltså. Spelade tillbaka, men ordet var ”avropsfas”. Det lät som ett möjligt svenskt ord, men ”anropa” var det närmaste jag kom: ”anropsfas” skulle ju kunna vara något.

SAOL förklarade verbet avropa med ”begära leverans av kontrakterad vara”. Vid denna förklaring (?) stod det klart för mig att varken ordet självt eller dess definition gjorde det hela klarare. Men som det merkantila aldrig legat för mig lät jag det bero. Fast vet i alla fall att det inte bara finns ”anrop” utan även ”avrop”.

Men detta är en spalt som hoppar vilt från det ena ämnet till det andra. Och egentligen har roligheter varit mer min grej, om man så säger. Läs nu det begrepp som var s k ämnesord i ett mejl utskickad från ett ställe där man kränger böcker: KOKBOKSYRA.

Sånt roar en enkel själ som först såg ”syra” och sen ”kokbok”. För en sekund löpte tankarna amok: ”syrade” grönsaker är ett begrepp och häromdagen hade jag försökt få grepp om balansen bas-syra i kosten. Och allt det stämde ju ihop med kokböcker!

Sen föll hjärncellerna på plats och det visade sig vara merkantilt ändå – eller åtminstone kommersiellt. Köpa kokböcker? Nej, det blir inget av, hur yra de än är. Det är ju med dem som med andra böcker: vissa står olästa sen decennier och man kan väl kasta sig över dem då istället för att streama serier och bingetitta.

Det sista roliga ordet var halvengelskt och betyder titta utav helsicke. Tror inte att det har med vår gamla ”binge” att göra, men vad vet man? Ska kolla det till imorgon!

I dag flaggar vi för bland andra drottning Elizabeth II som fyller 94

Tillbaka till de torra anmärkningarna på felanvändning av diverse uttryck och fraser. Förtydligande: ord som ”felanvändning” används i denna blogg helt kallt. Skulle man diskutera saken med Svenska Akademien, Språkrådet eller andra språkliberaler finge man veta att det är hur ”brukarna” använder språket som styr och att något ord med ”fel” i inte finns.

Här kommer en liten genomgång av vad brukarna säger/skriver. Som läsaren vet är en av mina favoriter ”jobba mot” något, när man egentligen ”jobbar för” detsamma. En snabbgoogling av ”jobbar mot” ger genast träffen ”Vi jobbar mot en lösning”. Trist, egentligen, man borde ju jobba för – eller, det kanske vanligare, på en lösning.

Mer i samma härad (vilket jobbigt modeord, förresten): ”Han blev introducerad till det här studieprogrammet när…”. Vadå ”introducerad till”?

Urkonstig är meningen ”Han kommenterade på den här nyheten…” Men tänker man bara ett halvt varv så står förklaringen där i eldskrift: det är engelska, ”comment on”. Fast det tar inte bort känslan av främlingskap inför det här modersmålet man har och som språkforskare är eniga om inte påverkas så himla mycket av engelska.

När jag häromdagen såg det mycket vanliga ”flagga för” (i detta fall ”en nedgång i ekonomin”) gladdes jag i samma stund över den enkla tillvaro man själv vuxit upp i. Svensk handordbok från 1966 ger bara ”flagga för (t ex) kungen” och ”flagga med” i betydelsen vifta. Jag minns svagt och vagt att jag skrivit om detta förr: ”flagga för” med en hel mängd betydelser liksom ”flagga upp”. Dock! Retar man sig på dem är det ändå svårare att irriteras av vad som förmodligen är en gammal sjöfartsterm, ”flagga ut”.

En gång till: Låt oss få mindre av rapp men ett rappare språk!

En del av oss människor har vårt att skaka av tankar som börjat leva ett eget liv och går runt runt. Som en frodig och påklädd rappare med ett entonigt röst- och rörelsemönster, ungefär. Naturligtvis har den musikstilen en massa underavdelningar, men de där vulgärgubbarna satte tyvärr agendan, som det heter. Som de hade ett koppel av mindre påklädda damer som dansade runt tycktes hela genren våldsamt daterad, som det också heter, redan när den kom. ”Daterad” betyder gammalmodig.

Nej, man är en kräsen och sparsmakad typ, helt enkelt. Knepig- och tillgjordheter gör sig icke besvär. Men det är viktigt att vara rättvis, så här kommer en bättre formulering: Det JAG anser vara knepig- och tillgjordhet, alltså. Det har visat sig under livets gång att andra inte har samma smak och åsikter som man själv.

Diktuppläsare, exempelvis, faller heller sällan undertecknad på läppen, även om andra må berömma det konstfärdiga. Och så ytterligare en språkljudsmässig aversion. Vi hamnar åter i gruppen moderna journalister. Finns inte någon kurs i högläsning med i deras utbildning? Särskilt i radio hörs exempel på en väldigt konstig diktion. Det är inte dialekt jag talar om utan pausering – eller brist på – samt uttal som gör den upplästa texten omöjlig att förstå. Ungefär som rapparnas mellanting av hackat tal, sång och oidentifierbara läten.

Nu är ämnet ”talat språk” färdigtuggat för denna gång och i morgon återgår verksamheten till att handla om det gamla vanliga: fel preposition, uttryck från engelska där det redan finns hundra svenska och taskig kongruens.

Åldriga överlöpare med kepsen bak och fram: mig lurar ni inte!

Rappmusik, var det. Och här måste påminnas om att den som skriver är fullt medveten om de invändningar som alltid är desamma: ”Ojojoj, vad äldre klagade på jazzen när den kom. För att inte tala om dansbaneeländet och videovåldet!”

Jajamen, här ska man genast sticka ut och gripa tag samt beröra, som det står på kultursidorna: Jag fanns inte när jazzen gjorde entré, kanske inte heller när dansbanebråket satte igång, dock var jag ung vuxen när videovåldet diskuterades. Men egentligen föddes jag jättegammal, för jag håller med om att allt det här är förkastligt. Jazz har aldrig varit min tekopp (ajabaja, engelskt uttryck), dansbanor har jag inte slitit ut många och det våld som diskuterades på 80-talet är inte bättre bara för att det blivit gammalt samt fått än blodigare uppföljare!

Men det var rapp detta skulle handla om. Yo bro! (och apropå det försöket att låta uppdaterad: kommer snart till quislingarna) – rappen skriker att det är synd om den. Och då inte på det sätt som kanske en del av texterna (texter, förresten???) berättar. Nej, rappen stoppas in bland sådant jag knappast kommer att embrejsa ever (övers: inte kommer att omfamna någonsin).

  

Lika störande är de överlöpare till gamlingar som säger sig gilla rappmusik. De vänder på kepsarna över sina grå testar också, har jag sett. Och kulturprogram utan självaktning ska prompt, mitt i reportage om ihjälkramade författare från Värmland (eller Västerbotten, det finns många olika landskap att nämna), trycka in rappare. Bafatt.

Här ska det nu bli fullt ös och lyssna på sticket, lyssna på sticket!

Min avsikt var att klaga på andra populära uttryck i stil med gårdagens, men nu ska klagan gälla ett populärt s k konstnärligt uttryck. Har man ändå fallit offer för ett åldersstreck kan man ju ösa på. Även om det i och för sig ett par veckor till den ålder där man tillhör ”våra äldre”, alltså de andras äldre, som ”vi värnar om”, d v s som de andra värnar om.

Det kan hända sig att ”våra äldre” emellanåt har svårt att sova, karantänliv eller ej, och därvid sätter på radion för att a) lyssna på nåt bra, b) lyssna på nåt tråkigt och lättare somna om. ”Radio”, det ska sägas, betyder för undertecknad vanligen P1. Nån gång kan det betyda P2.

När man undviker andra kanaler är det konstigt att så pass mycket rappmusik kan tränga sig in i dessa av en själv valda. Möjligen är det samma rapprogram som repriseras om och om igen, men påfallande ofta har på senare tid den musiken strömmat ur min radio. Kanske har jag inte helhjärtat gett genren en chans, men tillåt mig ändå säga att något så mördande i musikväg näppeligen kan finnas.

Tolvtonsmusik har aldrig heller varit enkelt för en enkel själ som även höll på att ledas ihjäl på 60- och 70-talen av Jimi Hendrix och Carlos Santana. Deras evighetslåtar fick en att lämna den tjusigaste grabb på ett diskotek. Lika bra, för hade man fått ihop det med grabben hade han lirat gitarr och tvingat en att lyssna på egna versioner av de här artisternas låtar. När ens ögonlock föll igen, trots oljudet, skulle grabben ha skrikit: ”Lyssna på sticket, lyssna på sticket!”

Det sitter väl även i dag stackars ungdomar som fallit för något gulligt plyte och tvingas lyssna på sticket. Jag är inte färdig med rappen förresten.

Sablar, vad mycket som saknar stringens, kraft och innehåll!

Tillbaka till scratch, ruta ett och basics, var det (se igår). Nu kör vi.

Har som sagt funderat mycket över det utspädda, vissnande och urtråkiga språk vår samtid får hålla till godo med. Här sitter man i sin åldersbetingade karantän och grubblar över den egna motviljan mot det moderna (tja, ca 30 år gamla) sättet att tala och skriva. Och funderingar kring det sätt på vilket man blir bemött när man gör så: 

Det är nya tider nu, förstår du (”din idiot”, lägger de till ohörbart). Du fattar väl att man inte kan prata som på 1930-talet (och här kommer ”din idiot” igen). Och så vidare.

Äh,  jag accepterar väldigt mycket nytt, men långt från det mesta. Att människans alla språk varit ständiga byggarbetsplatser är lika självklart som att jag just använde en språklig bild  (”byggarbetsplats”) för att beskriva ett pågående värv. 

Inom loppet av mänsklighetens historia har givetvis en massa såna bilder strömmat in (och ut) i språken. Då borde ju inte jag vara så irriterad på sånt, kan en eller annan (eller många) tycka. Att säga att något ”är en resa”, att säga ”vi går inte ut med uppgifterna än” och tusentals andra liknande meningar borde ju inte vara så himla uppretande.

Jo. För den här resan folk talar om i dag är inget annat än ett populäruttryck använt i övermått. Jag är väl som vilken allergiker som helst. En del undviker björkar så härs års, själv stänger jag öronen när någon yttrar ”det här var verkligen en resa”. Det är en lisa att höra/läsa det enkla ”det här var verkligen en erfarenhet, upplevelse”, eller vad nu ”resan” handlade om.

Men det larvigaste, enligt undertecknads ödmjuka åsikt, är det ymnigt förekommande ”gå in” eller ”ut” eller ”fram”. Ta en fras som ”vi ska gå in och ändra i det här”! Det räcker med ”ändra”. Ska man ”gå ut och informera” räcker ”informera”. Slutligen: ”vi går fram med en förstärkning” – vad är det för flerstavigt elände när man kan säga ”vi förstärker”? Man anar en brist på stringens och kraftfullhet när sånt här jädrans språkbruk används i försök att imponera eller dölja inkompetens eller jag vet inte vad.

Nej, vad sägs om det exempel på ”gå fram med” jag fann vid googling: ”Vi går fram med dragna sablar”. Jajamensan, dragna sablar är bland de få saker man kan ”gå fram med” och där det finns en innebörd. Om än brutal.

Det är svårt att behålla sin stringens i dessa corona-tider

Ska fortsätta argumentera mot och diskutera med mig själv, man har ju rätt gott om tid för den saken i dessa corona-tider. Just det senare uttrycket klagade en programledare i radio på häromdan. Språket har enligt henne, och just i dessa dagar, blivit oprecist och bör varieras. De ofta använda uttrycken ansåg hon, förutom ”i dessa corona-tider”, vara ”sjukvården går på knäna” och ”stärka moralen”. Det här är i sanning intressant, programledaren använder ett av mina för mig själv bannlysta och klichéartade ord i kubik: ”beröra”, alltså en bok, film, sång ”berör”. Hutterhutter (man ryser).

Förutom detta talar hon ständigt om böcker, hur hon älskar att läsa böcker och då en ”god” bok, en ”bra” bok. Så mycken ”god” litteratur läser hon att jag skulle vilja tipsa henne att nån gång välja en riktigt dålig bok. Varför detta utbrott? Jo, om en bok är bra eller dålig ligger i läsarens hjärna (jag travesterar ”betraktarens öga” och mår illa även att det uttjatade uttrycket, kräks, kräks) att avgöra. Dessutom talar den här programledaren alltför ofta om hur hon ger en bok eller annan kulturyttring ”bra betyg” eller ”dåligt betyg” (åter kraftfull sinnesrörelse: blä blä).

Nu blev denna inledning så lång att det inte är värt att påbörja de samtal jag tänkte föra med mig själv. Ska man vara rättvis kommer även de (likt den nyss omtalade programledarens kommentarer) att låta riktigt naiva. De ska utforma en helt egenkomponerad språkhistorisk exposé där all annan litteratur i ämnet ska bortses från.

Tänkte liksom skapa en etymologisk utforskning från scratch eller, för att tala svenska, från ruta ett. Nä, det sista var engelska fast översatt. Googlade ”square one” och kom till en engelsk ordlista som berättar att uttrycket är amerikanskt. Här kommer en rolig (och allt vanligare) grej: en nätsökning på ”ruta ett” ledde till ett språkforum där en svensk undrade hur han skulle översätta ”från ruta ett” när han översatte sin egenskrivna låt. ”Det uttrycket kanske inte finns på engelska”, funderade han.

Mera scratch och ruta ett i morgon.

Det finns de som inte kan låta bli att gaffla om självklarheter

Vill man tala emot sig själv, och det behövs ibland, är det bara att gå tillbaka till gårdagens text för att botanisera. Och där kom det genast ett frapperande exempel: botanisera.

Men först en bakgrund, åter av ett spekulerande snille. Det förra inlägget tjatade om var alla dessa konkreta uttryck som får en överförd betydelse. Särskilt modebetonade varianter som att ”gå ut” eller ”gå fram” och beskriva sitt livs ”resa” – den typen av utsagor.

Givetvis är språket proppfullt (där var åter ett) av såna. ”Botanisera”, skrev jag nyss. Dess äldsta betydelse är ”rensa ogräs”, en något yngre: ”uppsöka o. insamla växter för studieändamål”.

I går skrev jag ”babbel ur hjärtat”. Ordet ”babbel” är så pass urkonkret att det förmodligen har en onomatopoetisk (ljudhärmande) grund (blablabla, t ex). Och ”ur hjärtat” handlar inte direkt om det fysiska hjärtat utan beskriver en känsla: ”Ur svenska hjärtans djup en gång…”

Detta är så självklart att vi kan stanna (stanna!) här. Varför då gaffla (som kommer från ”gaffel, tvådelad gren” och är släkt med ”gapa” med en gammal betydelse av ”uppspärrad”) om dessa ord och fraser?

Ja, det kan en och annan läsare undra över om den inte har viktigare saker för sig.

PS Etymologi och förklaringar kommer från SAOB, som nog inte heller kan veta allt! 

Har sagt det förr: Är det inte ett väldigt gående och resande?

Utlovade igår en fortsättning på det spännande (😕) uttrycket ”häkta upp sig på saker”. Nu blir det fritt babbel ur hjärtat utan krav på vetenskaplig evidens (ett ord att vara trött på, förresten).

Man säger säkert inte överallt i Sverige att man ”häktar upp sig” på ditten och datten. Antagligen hakar folk upp sig oftare. Men oavsett om uttrycket är dialektalt, åldrigt eller allt annat det brukar vara när det kommer ur undertecknads fatabur, så är det lätt att förstå. Båda verben leder en lyssnare rätt. De har s a s lyfts ur sin ursprungligen bokstavliga innebörd och stoppats in i en överförd, bildlig, bemärkelse.

”Hakar” används ofta just så: en berättelse kan haka i en annan, man kan haka på nån som ska till puben (inte 70-plussare, dock) ”Hon kände hur något orent hakade fast vid henne” – se där ett citat ur en bok.

Vad gäller mitt gamla uttryckssätt ”häkta upp sig på något” så leder bl a ljudassociationen över till ”härta ner sig”, som jag inte ens vet hur det stavas: ”herta”? I min hemstad sa man ”nu får du allt ta och härta ner dej ett par hekto”, men vare sig ”häkta upp sig” eller ”härta ner sig” är ordboksord att tala om, man finner dem inte i vanliga lexikon.

Visst norpar man ofta något från verkliga världen (den man kan ta på) och skapar ett överfört uttryck, men det känns ändå friskt att värja sig mot, t ex, ”det här var en resa”, när man inte menar en resa utan en erfarenhet, en sjukdom, ett företags ut- eller avveckling.

Och när vi ändå är inne på det här med att gå från konkret till en bildlig betydelse vill jag säga en sak till. I många år har jag flinat åt ”gå ut med” när innebörden inte alls varit gå ut med nåt utan ”annonsera, tillkännage, meddela, tala om etc etc: ”Vi ska gå ut med de siffrorna i morgon.” Men nu är det inte längre ”ut” man går utan ”fram”.

Det blir drösvis av träffar på nätet: folk, regeringar och institutioner ”går fram” med förslag, uppgifter och förbud så det står härliga till. Inte nog med att de tidigare gick ”ut” med ett och annat, de har även ”gått in” och åtgärdat, bestämt och hävdat. Vad blir det härnäst? Gå hit med uppgifter? Gå dit med siffror? Gå genom och förbjuda?

Varning för de gamla vanliga gifitga antydningarna och svingarna

Vad du häktar upp* dej på grejer, säger folk till mig och det har de rätt i. Här är en sån grej: ”Givet blablabla och blablabla”, säger en. Så kommer en annan och säger: ”givet att blablabalblabla och blablablablabla”. Ordet i denna bemärkelse kom in i SAOL 1998. Innan dess inleddes inga meningar yttrade av språkligister på så vis.

Lite googling visar att en av de främsta ”givet”-gubbarna, i alla fall inledningsvis, var Fredrik Reinfeldt. Så till den grad att folk retade sig på saken. År 2006 skrev den dåvarande chefen för Språkrådet, Olle Josephson, i sin språkspalt i SvD om Reinfeldts favorituttryck. De var flera, men beträffande ”givet” gavs exemplet: ”Givet att Jan Eliasson sitter kvar som ordförande för FN:s generalförsamling”. Josephsons kommentar till användningen löd:

 "Givet” i den här betydelsen etablerades i svenskan på 1980-talet. Det kommer från vetenskapligt fackspråk, där det lånats in från engelskan: ”Givet en hög barnadödlighet…”; ”Givet säkra data…”. Ordet får ett antagande att låta lite mer formellt och vetenskapligt än om man bara säger ”om” eller ”ifall”. 

När man slår i svenska.se/tre/ skriver SO (2015): Givet är en verbform (perfekt particip) som ganska nyligen har övergått till att fungera som en sorts preposition i satsförkortningar: givet hans tvekan de en annan lösning; givet att NN inte kan medverka är det lika bra att ställa in mötet. Tidigare paralleller är förutsatt och beträffande.

Bild från OpenClipArt-Vectors, Pixabay

Ja. Men nu börjar "givet" kastas in som dekorativ inledning på meningar där betydelserna blir andra. Det inte konstigt, för stjäl man från andra språk för att det låter flådigt blir det lätt felanvändningar. Men apropå det kan man dra sig till minnes att nämnde Josephson 2013 skrev att ”engelskan i svenskan är skum på ytan”.

Jag undrar det, jag.

Söker man ”givet” hos SAOB får man frågan: ”Menade du: kivert, jävigt, kyvett, given, gift?” Ja, gift,  menade jag nog. Men inte vad man är när man ingått äktenskap.

* mer om "häkta upp sig" kommer i morgon

Halvilsket inlägg från en av dem som snart tillhör ”våra äldre”

Det här är en rätt ensidig blogg. Den har aldrig varit tänkt att handla om stylistknep, vare sig inrednings- eller utseendemässiga. Inte heller har dess avsikt varit att tala om jul eller påsk ifall dessa högtider råkat infalla, vilket de också gör med en förhållandevis skaplig regelbundenhet.

Men ibland måste man rucka på principer. En pandemi kan få en bloggare till sådant. Sbråk handlar mest om bråk om språk. Egentligen kan man även kalla bloggen ytlig, eftersom den handlar om formsaker. Form. Här ska nu komma lite innehåll.

Coronaviruset har fått många att värna om ”våra" äldre. Inom kort kommer undertecknad, liksom barnen (ofta kallade ”våra" barn och ungdomar), också att ägas av den något yngre befolkningen (som dock ingen beskriver som ”våra" medelålders). Förstå detta rätt, jag tycker att alla, och särskilt äldre, ska leva ytterst försiktigt nu, men retoriken blir ofta dubbel.

En omaskerad variant kom från en av ”våra” s k ”folkkära” artister. Ute hade han sett ett gäng ”70-80-plus. Det var ett rullatorrace på gatorna!” Sen kom den förklädda ”omtanke” man hört nu i månader (artisten återges inte ordagrant, jag har renodlat andemeningen):

Snälla äldre, stanna hemma! Ska det vara så himla svårt att låta bli att gå ut? Vi värnar om er! Det är ju för er skull vi gör allt det här! Det är för er skull vi är arbetslösa! Det finns 80-åringar som säger att de inte bryr sig om ifall de dör. Jag bryr mej inte heller ifall de dör. Men om en kompis får en hjärtinfarkt kanske hon/han inte kan få en sjukhusplats p g a er!

Det var alltså pudelns kärna*. Men jag upprepar för tydlighets skull: äldre ska absolut följa uppmaningar/varningar de får att inte utsätta sig för risker. Men det finns människor som utan omsvep säger som det är, vilket inte den citerade skojproppen gjorde!


*”Das also war des Pudels Kern.” säger doktor Faust (i Goethes drama), ”då Mefistofeles, som först visat sig i en pudels gestalt, till sist uppträder som en resande student” (Wikipedia)

Kanske inte direkt livsavgörande, men lite livgörande ändå!

När döden tränger sig på gör livet detsamma. Och det kan handla om hur banala saker som helst: ska det vara ett litet foge-s här eller inte? När en dam i radion sa ”krigsföring” ropade jag tillbaka: ”krigföring, för tusan!” Och härominlägget (det där var allt lite nyskapande!) skrevs ordet ”allfarvägen” neder. Det hör väl inte till de mest frekventa glosorna, men det finns, och det heter ”allfarväg” och inte ”allfartsväg” som man ser folk skriva/säga – kanske inspirerade av ”avfartsväg”. Det senare är väl för övrigt en tautologi? ”Avfart” räcker bra.

Beträffande ”allfarvägen” så ger även SAOB, som den äldsta i https://svenska.se/tre/-gruppen, även ”allfarsväg”. Och det kan väl vara okidoki, men så är knappast ”allfartsväg”. Och knappt hann jag skriva det förrän jag ser att just SAOB, du otrogna ordbok, även föreslår ”allfartsväg” som ett alternativ. Man ger upp och lägger ner.

På min gamla arbetsplats, en tidnings korrektur, gick diskussionens vågor höga om ”chefssekreterare” kontra ”chefsekreterare” (det första är enda alternativ i SAOL), ”bordbeställning” kontra ”bordsbeställning” (såväl SAOL som SO ger enbart ordet med foge-s).

Det finns en mängd åsikter om foge-s och även min gamla skolgrammatik, senast omtalad i går, låter uppgiven och säger: ”Några regler för detta s i sammansatta ord kan inte uppställas. Rådfråga någon ordlista!”

Men det finns de som anser att det visst finns regler, Viggo Kann (professor i datalogi), t ex. Han skrev i Språktidningen under rubriken ”Visst gör ett s skillnad”. Artikeln är från 2011 och här kommer ett påstående från undertecknad: De flesta intressanta texter i dylika ämnen har vanligen minst ett decennium på nacken. Undra gärna varför.

Ska kolla nån dag hur många träff man får på stolp och plant

Inte så att man är ensam om tanken, men visst känns det skumt? Mer än nånsin är vi alla BÅDE ett kollektiv och utpräglat ensamma, skilda åt, åtminstone till kropp av skäl. I och för sig har nog undertecknad funderat lite över detta även BC (before corona). Ju mer folk beter sig som varann (resultat av s k sociala medier och annan underhållning) kämpar de med näbbar och klor för att visa hur unika och speciella de är. Ja, det här kanske främst rör de unga, influerare och några grupper till, men nog är det komiskt?

Aldrig har så många velat så mycket samma men hävdat att de kommit på det själva. Och aldrig har jag så ofta citerat W Churchill som de senaste dagarna. Detta måste få ett slut. Alltså går vi över till kollektiva substantiv som min prima skolgrammatik (av Rebbe-Gullberg-Ivan) berättar är ”till formen entalsord men betecknar ett flertal”.

Vi säger inte att vi ska "fånga fiskar” utan ”fisk”, sällan att vi ska "köpa spikar” utan ”spik”. Ålrajt. Nu ska här tas upp ett par såna ord som förmodligen den nya tiden hittat på. Själv finner jag dem märkliga.

I början av den väldiga internetanvändningen sa människor saker som: ”Det här får 3 245 träff på nätet”. Det heter ”träffar” i plural, anser den som här skriver. Åtminstone tills Rebbe-Gullberg-Ivan säger annat!

I en annons för byggmaterial/materiel häromdagen såldes ”stolp”. Åter anser jag skam gå på torra land. Det heter ”stolpar”.

Ännu skakad av ”stolp” hörde jag en person i min tv berätta om de jobb som skulle kunna gå att söka trots pågående kris. Ett av dem var att ”sätta plant”. Av bilderna att döma menade hon "plantor". Vilka slags ”plant” har redan fallit bort i minnet, chocken raderade ut detaljerna.

Dagens tillvaro hyser såväl netflixare som balkongfixare

Tillbakablick i bloggen. Två hela dar, vilket är mycket i dessa tider när det slitna ”carpe diem” fått en annan innebörd. Aldrig har så många fångat så lite. Eller mycket: det är skillnad på de uttråkade som håller sig vid liv med hjälp av tv-serier och fatta-corona-läget-bättre-än-experterna och de som gräver ner sig i balkongarbete eller frysens innehåll, längst in, varje vaken stund. Men man vet aldrig, kanske har snart netflixarna och balkongfixarna bytt plats!

Tillbakablicken, var det. Det där med ”längs” och ”längst” blev lite störande så jag försökte utröna något mer. Vid de flesta såna här tillfällen brukar* ju ”språkvård” och ”akademi” hävda brukarnas* användning. Det är ett slött förhållningssätt, anser dem av oss som ropar efter fler regler i språket. Eller åtminstone att man använder de gamla beprövade.

I sökandet längs nätets allfarvägar stötte jag så på en annan typ som intresserat sig för saken. Och det kan ju finnas läsare här, tänkte jag, som brinner av en önskan att veta mer om de två nästan likalydande orden. Här en hänvisning: ”En amatörlingvists bekännelser” och inlägget ”Längst vägen”. Det har ett decennium på nacken, men innehållet kan näppeligen mögla.


* och * I den mån jag orkar, gitter och vill, brukar (sic!) jag tänka mig för när två ord som ser likadana ut förekommer nära varann. Ibland, som nu, gör jag tvärtom: det är väl rätt kul, egentligen? (Större delen av världen orkar inte ens gäspa åt såna här tankar!)

Varför pratar folk som en extratrudeluttande dragspelare?

Ibland tänker jag på Calle Jularbo och Andrew Walter. Eller, rättare sagt, jag tänker på vad min far sa om dem. Han var rätt förtjust i dragspel men hade åsikter om spelstilen – den skulle vara sparsmakad (han använde inte just det ordet) och stilren. En av dessa dragspelare var alltför förtjust i dekorativa trudeluttkrumelurer, tyckte pappa. Jag har glömt vem av dem som spelade så, men resonemanget går att använda i språksammanhang.

För det är många som använder dekorationselement till överdrift. Dock passar det inte att kalla dem trudelutter, de har mer av spunnet socker över sig: mycket luft och rätt så onyttiga.

Så här sa en minister: ”Vi ska tillförse dem med material”. Kom igen, ministern, ”tillförse”? Sen när räckte inte ”förse med”?

Och så höjdarbankgubben som talade om den problematiska utvecklingen: ”Hastigheten av hur det här spelar ut är väldigt hög”. Bankgubben skulle nog anse mig fantasilös om jag sa: ”Hastigheten i det som sker nu är väldigt hög”. Eller ännu simplare: "Den här utvecklingen går väldigt fort”.

Ja, och så var det en psykolog som talade om ”dem som är i ensamhet”. Här skulle jag också vara som den mindre trudeluttande dragspelaren och prata om dem ”som är ensamma”.

Det är som ett tvång, tycks det, att låta bli att välja det enklaste uttrycket. Folk säger ju också hellre ”vara i chock” än ”vara chockad”. Men det är klart, engelskspråkiga säger ”in shock” och det styr ju slaviskt svenskar (hehe, det blev kul). Tyvärr påminns jag även om dem som ”är i en mörk period” eller, värre, ”på en mörk plats”. De menar inte källaren utan att de ”haft det svårt”. Ska det vara så himla – just det – svårt att säga det klart och tydligt?

Det behövs ett uppklarande av uppklarning och uppklarnande

Som alla förstått plitar sbråkmakaren ner på närmsta papperslapp eller tekniska divajs (engelska device, pryl) något som sägs och sammanhangen blir ofta lidande. Det här är ett för virusdagarna typiskt yttrande: ”… och så länge Sverige är distanserat…”

Förstå nu detta (är jäääättetrött på uttrycket ”missförstå mig rätt”): det går inte att kräva korrekta yttranden, men vad den personen menade var nog ”så länge Sverige ägnar sig åt social distansering”. Det är f ö intressant, utan corona hade nog ”social distansering” fått beskriva ett annat beteende, kanske karaktärisera människor med sociala fobier. Nu över till vädret.

Meteorologerna är som andra (tro det eller ej). Ibland skojar de, ibland vet de inte riktigt vad de säger. Ibland vet de kanske bättre än andra vad grejer heter, åtminstone i egna yrkessfären.

Här ett par hopsamlade väderyttranden: ”Kall luft har strävat in över landet”. Kommentar: Roligt även om det var oavsiktligt. Vem ser inte den strävande luften framför sig?

Nästa meteorologmening: ”Det blir blåsigt längst kusten”. Kommentar: Nej, det blir blåsigt längs kusten. ”Längst” är superlativform av adjektivet ”lång” och "längs" betyder "utmed".

Sen kommer nåt riktigt intressant: ”Avtagande” (det handlar om vind). Jag: Låter rimligt. Även ”/det blir/ uppklarnande”. MEN! På senare tid hör man ibland för det senare väderleksförhållandet: ”Uppklarning”. Jag: Va? Inte kan det väl heta ”uppklarning”?

Finns det gränser för hur epicentrala saker egentligen kan bli?

Knasigheterna ökar. Eller, det kanske de inte gör, sanningen är väl den att man är mer utsatt för språk i dessa dagar. Mycket har givetvis direkt koppling till det karantäna livet. Och se! Det var ett nytt ord! Kanske, men man brukar aldrig vara först. Nej, så var det också, fast där jag gjorde adjektiv av ett substantiv har andra skapat ett verb: ”hur man karantänar, vem man vill karantäna ihop med”, o s v.

Lite motvilligt säger jag kör i vind! Värre då med den rubrik som löd ”En till sjukhus efter central olycka”. Man förstår, som mina belackare säger, att en olycka skett i ortens centrum, men det är bara att slå upp ”central” var som helst och se att det blir lite som med den varme korvgubben. Eller nåt.

Ett annat välanvänt ord i dagarna är "epicentrum". Har grubblat över hur något kan vara mer centrum än centrum, och har inte just epicentrum en väldigt bestämd betydelse? Jo, SAOL säger att ordet betyder ”plats på jord­ytan rakt över jordbävningshärd, ytcentrum”. Förvirrad slår jag på ”ytcentrum” som varken finns i SAOL ordlista eller de andra två i svenska.tre.

Wikipedia, i sin tur, säger att epicentrum, "i vardagligt tal och i media”, används ”i utvidgad betydelse för att ange centrum för andra katastrofala händelser, till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet, ursprunget till en smittsam sjukdoms utbredning eller ursprunget till ondskefulla handlingar. Språkrådet avråder från att epicentrum används i dessa fall”.

Men, kära Språkrådet, då: en åsikt och en stark rekommendation!? Det Wikipedia hänvisar till är dock från 2017: https://www.dn.se/arkiv/kultur/fraga-om-spraket-epicentrum/

Förutsägelse: I nästa SAOL eller SO finns den innebörd som, enligt Wikipdeia, används i ”vardagligt tal” med. Vaffan, förresten, heter det inte ”i dagligt tal”?

Sprituellt symtomatiska eller symtomatiskt spirituella, det är frågan

Man ska inte åka snålskjuts på ett världsomfattande virus, men det ligger nära till hands att tänka på snabbheten hos andra företeelser – allt p g a de tekniska landvinningarna. Språket, 

t ex. Och särskilt det språk som nu används i rapporteringen kring coronaviruset.

Ett antal gånger har (av radioreportrar, bl a) människor smittade av viruset kallats ”symtomatiska”. Det är en användning som ingen av ordböckerna i svenska.tre är med på. SAOL skriver förstås att ordet betyder: ”som ut­gör symtom; betecknande”. Det där ”som utgör symtom” är en smula svårbegripligt. På nätet finns (än så länge) förvånansvärt få ”symtomatiska” och ”asymtomatiska” personer, men användningen kommer säkert att öka. Själv skulle jag inte (av intuition som kan vara fel) använda ordet på det sättet.

Däremot finns den medicinska termen ”symtomatisk behandling” sedan länge. I Medicinsk ordbok ges betydelsen ”symtomlindrande behandling”.

För att nu inte vara en symtomatisk tjurskalle ska jag berätta om en förvånande adjektivanvändning. En ung rapartist som (radio) berättade om sin tillvaro på ett språk som mest lät "amensåhäråvaliksom" och "jaharbamåttdålitsålängetyp" fick i alla fall undertecknad att hoppa upp av glädje i stolen när denna ungdom kallade sig ”andlig”. Assåfattabatyp, läsare av dessa rader, rapparen sa INTE ”spirituell” som annars blivit det nya ordet för ”andlig”. Inte ens Svenska Akademien har ruckat på ”spirituells” betydelse än, så fortfarande ges ”kvick” och ”fyndig” som synonymer även om ordet naturligtvis har samma rötter som engelska ”spiritual”.

När konjunktiven inte räcker långt får man ta till konditionalis

Det är inte bara av omsorg mot läsarna som bloggen innehåller så lite grammatiksnack, jag har alltid haft svårt för sånt som inte går att äta eller ta på. Ändå blev det lite imperfekt/preteritum i går, så varför inte fortsätta en stund på den inslagna vägen? Verbet, lärde vi oss i min skola, har tre modus. Detta i sig betyder ”utsägesätt”, stod i vår basala och jättebra grammatikbok.

I dag är det säkert fler som hört uttrycket i frasen MO, modus operandi. Då gäller det vår tids stora folknöje, filmer där vidriga mördare har ihjäl folk på vidriga vis. Dessa kallas mördarens MO; ”tillvägagångssätt”.

Modus (latin) betyder ”mått” eller ”sätt”. Tillbaka till verbens modus som i svenskan är tre, indikativ, konjunktiv och imperativ. Under konjunktiven sorterar (på nåt vänster) konditionalis som uttrycker ”något som skulle ske om vissa förutsättningar rådde eller inträdde” (Wikipedia).

Det får räcka så i en tid som bryr sig mindre om grammatik än underhållningsvåld o dyl. I en annan era levde Nils Ferlin. Då, på den tiden (1944), lärde sig antagligen betydligt fler än nu innebörden av konditionalis, som också är namnet på nedanstående dikt av skalden.

                                                      Din väg gick bittert allen                                                     
                                                      och snart är det höst, scholaris.
                                                      Slå tröst ur gamla Sundén
                                                      och tänk på konditionalis

                                                      Låt gå för bjällrorna då
                                                      och allt som kommit och farit.
                                                      Det kunde ha varit så
                                                      att du aldrig kunde ha varit.

Blinka, klättra bäst ni vill, hur – jag undrar – gick det till?

Ständigt dessa nya direktiv. I början av coronaperioden hette det att man skulle tvätta händerna lika lång tid som det tar att sjunga Imse vimse spindel. Nu ska man sjunga Blinka lilla stjärna där. För säkerhets skull tog jag tid. Min version av Imse tog 25 sekunder medan Blinka tog 35. Fattar jag rätt har den senares originalversion fyra verser (förresten är strof det rätta ordet, vers är bara en rad) så den som vill tvätta händerna riktigt grundligt kan slå upp den på Wikipedia och lära sig de vackra stroferna som översatts av Betty Ehrenborg. Bland en hel massa översättningar hon gjort (kanske även skrivit själv) finns de två höjdarlåtarna Morgon mellan fjällen och Jag är främling, jag är en pilgrim.

Det är dumt att ge lyssna- eller lästips till andra – hur kan man tro att de har samma smak som man själv? Ändå, ett undantag är Einar Ekbergs och Filadelfiakörens tolkning av den senare sången: så vacker att man dånar (om man har den läggningen).
                                                             
Låt oss återgå till handtvättarlåtarna, tillika sånger de flesta av oss stiftat bekantskap med vid späd ålder, och ta en titt på vad det är man egentligen sjöng. Lite efterforskning ger vid handen att jag lärt mig Imse i presens: Imse vimse spindel klättrar uppför trå’n, ner faller regnet. Hej vad jag bedrog mig: på massor av nätställen står det klättra, spola, torka – som om det vore preteritum (imperfekt, sa man förr), fast utan den apostrof som visar att en stavelse är borta: klättra’ för klättrade, torka’ för torkade. Däremot är faller presens, så hur ska man tänka?

Och den lilla blinkande stjärnan: insikten att man sjungit ”hur jag undrar var du är” kom som en chock när originalversionen (?) visade sig vara ”hur jag undrar vad du är”. Egentligen var ju det där var lite larvigt, man såg ju var stjärnan var. Vad den är, däremot, ja, se därom tvista ännu fysiker, astronomer, planetgeologer och kanske även filosofer. Samt Dan McKenzie.

                                                            ⭐🕷⭐🕷⭐🕷⭐🕷⭐

Det är mycket att stå i för oss som har hand om allt här i världen!

Åter till ämnet i förrgår: utdöda eller utdöende (mer eller mindre hastigt) språk. Som jag skrev var det de samiska nyheterna (produceras av SVT, NRK och Yle) i tv, Ođđasat, som berättade om dubbningen av en Mumintrollserie från finska till nordsamiska. Hufvudstadsbladet skriver att serien även kommer att göras på enare- och skoltsamiska.

Obevandrad i all slags samiska slår jag i Wikipedia. Och då sätter det igång! Språkfamiljen de hör till är uraliska, som i sin tur delas in i finsk-permiska och finsk-ugriska. Det där senare är lattjo i sig: även läskunniga svenskar säger ofta finsk-urgiska, kanske eftersom de har ”liturgisk” och ”kirurgisk” m fl i bakhuvudet, men inget som låter som ”ugrisk”.

”De finsk-permiska språken”, skriver Wikipedia, ”är en föreslagen uppdelning av de uraliska språken som omfattar de baltiska-finska språken, samiska språken, mordviniska språken, mari-språket, permermål och sannolikt ett antal utdöda språk”.

Plötsligt brer en hel värld av mer eller mindre utdöda språk och varelser ut sig (hur nu det går till, egentligen). Ta t ex wakerallen, vars existens varit okänd för mig. Som en och annan annan sak. I Borta för alltid, en serie som sänds i P1, kan man uppdatera sig om Det Utdöda.

Det är klart att det blir mycket att stå i, men för egen del bedriver jag denna blogg som en förberedelse för svenskans försvinnande. Och det finns alltid folk som håller på med det omöjliga. Dit hör, bland ett okänt antal miljoner andra exempel, de eldsjälar på Isle of Man som sitter och försöker revitalisera (se de två tidigare inläggen) sitt gamla döda språk. Den sista personen med manx som modersmål dog 1974. Han hette Ned, ironiskt nog. 

Man ska inte ge upp inför hopplösa uppgifter, om än omgivningen skakar sitt huvud och vill kalla på polis när man talar. Eller som en manxtalande skulle ha sagt: Cur fys er ny poleenyn!


PS 1 En utdöd fågel inom tran- och rallfåglarna

PS 2 Ugrer kallas/kallades folk som bodde runt Uralbergen. Vilka av dessa folk som är utdöda eller utdöende, förtäljer inte källorna! (Nä, ”orkar jag inte ta reda på”, ska det stå)

I tider av död och förgängelse: hur beskriver man offren, t ex?

I dag skulle bloggen ha fortsatt handla om döda och utdöende språk (se gårdagens inlägg) Men den pågående virushärjningen riktar dagens text till de döda människorna och hur de omtalas.

Ett par informanter har hört av sig, så det är inte bara undertecknad som sitter och muttrar. Minst två till hoppade högt i nyhetssoffhörnet. Så här skrev T: ”I går hörde jag upprepade gånger i public service att personer som insjuknat i Covid -19 hade omkommit.”

Sant är att många människor dör, eller avlider, i sjukdomen, men ”omkommer” gör de inte.

I sak är det skit samma, anser säkert somliga angående det rent mänskliga allvaret i pågående världssituation. Men det finns också de som har vuxit upp med en vördnad för orden och sättet man kombinerar dem på. I sin tur, om man tillåts vara högtidlig, är detta också ett sätt att visa såväl de avlidna som deras anhöriga respekt.

Jag ska se vad svenska.tre säger om "omkomma".

 

SAOL skriver: dö genom olycks­händelse el. um­bäranden, t ex: ​hon om­kom i en bil­olycka
SO: dö genom olycks­händelse el. på annat våldsamt sätt, t.ex. i krig. Synonym: förolyckas 

SAOB:  om levande varelse: förlora livet gm olyckshändelse l. mord l. i strid l. gm umbäranden l. vanvård o. d. 

Till och med Wiktionary har en definition liknande SAOB:s. Men det har inte public service.

I just det här fallet vore avlida det bästa valet, kanske även dö och, fast med tvekan, mista livet. I krig och svält kan man även säga duka under. Det är f ö en tidsfråga innan informanternas och min egen stilkänsla stryker med.