Söndagar passar utomordentligt bra för sbråkmakardystopier

Varför anammar människor så lätt ett nytt språkbruk? En ständig fråga utan svar! Eller jo, förresten, det beror väl på rädsla att avvika. Mänskliga anpassligheten är enorm.

 
En gång var tio-i-topp-listan den enda lista som fanns i ens värld. Nu har vi de (ständigt aktualiserade) mest lästa böckerna och mest sedda filmerna. I tidningar på webben finns blänkare/rubriker som lyder ”mest lästa artiklarna”. Vad menas? Ska en läsare kasta sig över vissa artiklar för att många andra läst dem? Det känns stötande.

 
Lika störande är äldre människor som pratar rätt propert av sig själva, men till varje pris måste dra till med alla nya random-ord för att visa att de hänger med. Om man inser att ”hänga med” egentligen betyder ”dras ner i skit” kanske man dock slutar.

 
Det här stannar inte vid böcker, filmer och ”det mest lästa” i tidningar: lika plågsamt är att se springandet efter samma tv-serier, dokusåpaeländen samt festivaler och galor av alla slag. Samtidigt som man säger sig välja själv.

                                     Bild: Cryteria, Wikipedia

I vilken av de där vanliga framtidsromanerna är det nu igen som människorna är precis så följsamma och går i precis samma fålla? Kollar med informanten L som brukar minnas vad han läst. Han tror det är Fahrenheit 451 som beskriver en värld otäckt lik vår.

 
De flesta av oss som läste den och de andra (Du nya sköna värld, Kallocain, 1984 m fl) blev skrämda. Nu lever vi i dessa böcker och rädslan är upphävd.

Mänskliga tanken är ett självspelande piano – här ett annat exempel: För 15-20 år sen var det ett himla liv om ”snuttifiering”. Nu behärskar den oss och ordet är borta.

Dagens bildspråk är en särskild sorts bildspråk, ett onödigt ett

Vår fångenskap i digital teknik är både tragisk och komisk. Även den som försöker bjuda motstånd sitter där en dag och skickar bilder på korvmackor (i sms eller sociala medier av vilka jag endast kan ett fåtal namn) samtidigt som man skriver att ”just nu äter jag lunch”.

Det är nog en bra idé att bromsa impulserna att – samtidigt med ett textmeddelande – skicka bilder på maten man äter, vasen som gick sönder, gipset runt armen – ja, allt ur ens privatliv, stort som smått. Jag åker dit själv ibland till min förvåning.

 
Inte nog med mängden självklara emojis och egna bilder som beskriver det man även beskriver i ord. Rörliga bilder, filmer, serier, youtubeklipp m m, invaderar likaså den mänskliga hjärnan. En totalbildsatt tillvaro passar kanske en del, själv börjar jag känna skräck. Det finns rätt stora tecken på att andra tecken vi använt för att meddela oss med varandra, bokstäverna, håller på att tappa sitt tidigare grepp om oss.

 
Trots en relativ och pågående välfärd i vår del av världen, tycks vi gå mot en analfabetism som tidigare varit en börda i fattiga länder.

 
Vad kommer att hända med ens föreställningsförmåga? Individens talang för fantasi? Bildspråk är snart allt vi har. Och jag menar inte bildspråk i språket utan bilder i skärmar.

 
De ganska nyfunna grottmålningarna i Indonesien, mycket äldre än dem i Lascauxgrottan, är ca 44 000 år gamla, enligt forskarna. Vi har meddelat oss med bilder förr. Inget fel med det, men kommer skriften och talet att vara en parentes i mänsklighetens historia? Ser så ut. 😱

Typiska frukter ur en dags jätteskörd från svenska medier

Den som inte förstod gårdagens inlägg får först ett sammandrag: Man kan misstänka att det är lättare för engelska ord (och fraser) som liknar svenska, särskilt uttalsmässigt, att ta sig in och påverka. Eftersom ”quick” låter som ”kvick” skulle alltså det ordet favoriseras och vår andra givna synonym ”snabb” minska i användning. Det är ingen misstanke undertecknad överger i första taget, men nu visade sig vårt ”snabb” även ha en motsvarighet i engelskans ”snapp”. Så jag fick överge den tvärsäkra teorin. Ack, sådan är den seriösa språkforskarens tillvaro!

 
Det som inte går att snacka bort är de oöversatta ord som bara slängs in – just like that! Ur radion strömmade en dag följande meningar: ”Maktkamp behöver ju inte handla om två sidor: dom versus dom.” Kör i vind för versus, men just här fick ordet ett engelskt uttal så det blev på något sätt dubbelfrämmande. Ursprungsordet från latin (med egentliga betydelsen ”linje”, bl a ) är mycket vanligt i engelska. På svenska skulle man lätt kunna säga ”dom mot dom”. Längre fram i samtalet yttrade samme sagesperson även ”det låter lite weird”. En svensk borde väl snarare säga ”det låter lite konstigt”, men kasta-in-engelska-ord-beteendet är så vanligt att man ibland själv faller i fällan, vilket alltid förvånar en! (D v s mig.)

Vill gärna avsluta med två enskilda meningar, delar av ett ekonomisnack i radio. Det är lockande att, förutom att återge dem, ställa frågan: Vad tusan är detta för språk? 

”Bitcoin har inte lyckats skala tillräckligt bra./…/ Narrativet har skiftat och man kan bevara värde över tid.”

Det är inte alltid till ens fördel att ibland vara snabbare än tåget

Vi rör oss från pandemiska till engelska, för där finns det nog med material för femtitusen sbråkbloggare! Jag gör ofta anspråk på att veta/inse/ förutsäga den språkliga framtiden. Det kan hända det retar en del, som Edvard Persson sjunger (och fortsätter sången med: ”men i så fall är det deras eget fel”). Men jag kan missta mig emellanåt.

 
Man är lite som ett självspelande piano: bara jag ser en fras som (här kommer några ord ur en tidningstext) ”rekordkvick vaccinering” så sätter hjärnan igång sin språkförändringsgärning. Jag tänker: Har man inte börjat se hur ordet ”kvick” föredras framför ”snabb”? Jag tror det, faktiskt. Och då skulle språkkonspirationen (som dock ofta inte är så jädrans konspiratorisk utan faktum) kunna låta så här: Allt i det svenska språket som mest påminner om engelska föredras eftersom engelskan ligger och skvalpar i de flestas medvetande.

Då en svenskspråkig kan välja mellan ”kvick” och ”snabb” sker valet omedvetet – det är så att säga ”quick” som vinner. Det finns förstås sätt att ta reda på frekvensen av snabb/kvick och mäta mängden i vår samtid mot för sådär en trettio år sen. Men det verkar jobbigt.

(Nu ska det ovanstående plötsligt visa sig vara utan relevans!) Det är lätt att få fram uttrycket ”make it snappy”. Det visar sig att ”snappy” oftast går att ersätta med ”quick”, så frågan är om jag snackat skit redan från början i detta inlägg? Engelsktalande kanske VISST använder ”quick” och ”snappy” lika ofta fast jag inte har lagt märke till saken. Och jag är ingen engelskexpert, bara utsatt för den språkvåg vi alla sköljs över av.

 
Men det är bara att acceptera och upprepa en sanning från ett gammalt inlägg (17 okt 2020): ”Ju säkrare man är desto mer fel kan man ha”! (Originalet, ”the more sure you are, the more wrong you can be”, tillskrivs brittiske författaren Ashleigh Ellwood Brilliant, f 1933)

Inte kan man väl säga att själva äldre-varandet är smittsamt?

Mer från det nya språket pandemiska! I gårdagsinläggets sista mening ställde jag en fråga till folket: Vad för slags smitta är egentligen "äldresmitta"?

 
Det är en sån där petig anmärkning, invänder kanske någon. Men i denna blogg är framhärdande av petighet en dygd. Vi fortsätter. Det går naturligtvis att googla fram ett antal exempel på ”äldresmitta”, liksom även ”barnsmitta”. Men vid ”vuxensmitta” blir det stopp (”bovägga”, som en del säger). Eller, rättare sagt, det finns ett par träffar från samma källa.

 
Om man nu tänker efter så inser man att ”äldre, barn, vuxen” är ord av fel kategori att sätta ihop med ”smitta”. Det finns förstås ”fågelsmitta”, men det är ändå något annat, ett begrepp som vill undvika en massa namn som usutuvirus, duvpest, H5N8 m fl.

Nja, det är nog mer korrekt att tala om företeelser som”hiv-smitta, förkylningssmitta” och ”sars-smitta”. I de texter som använt ordet "äldresmitta" avses naturligtvis coronaviruset som smittat äldre, men den pedantiske kan alltså tycka att det låter som om ”äldre” är den sjukdom man smittats av.  

 

I en utvidgad mening ligger det förstås något i saken, men det tar sådär en 60-70-80 år innan man drabbats av äldresmittan. Och då händer det oss alla utan att vi kan göra ett dyft åt saken, d v s, om inte alternativet inträffar. Och det vill ingen heller.     

Covid är svår att greppa, så även nya språket pandemiska

Pandemin har som alla vet bidragit med en massa nya ord och uttryck – mer eller mindre ”officiella”. Bland alla dessa, som kommer att stanna eller inte, finns den roliga sammansättningen ”myndighetsgemensam”. Inget att anmärka på alls, men första gången var det svårt att inte studsa: ”Och här följer nu den myndighetsgemensamma pressträffen!”

 
Hur adekvat ordet än är så måste man kalla det en smula tungt. Tunga är dock inte de verb (blunda nu, den som läst bloggen förr) som åtföljs av ett ”upp”, eller, för all del, ”ner”. I ett av de mindre nogräknade medierna fanns rubriken ”När Lena satte sig ner på toaletten…” (vad som hände Lena har jag glömt). Ursäkta en åldring, men räcker inte ”När Lena satte sig på toaletten”? Riktningen är de flesta av oss bekanta med.

Nu hände det igen: jag ramlade ur spår p g a alla andra associationer som kommer farande. Jo, följande rubrik vill jag gärna dela med mig av (jag säger aaaaldrig bara ”dela”, man ”delar” apelsiner och äpplen och hör sen!). Den är f ö i paritet med gårdagens ”vi ska genomföra implementeringen, d v s ”genomföra genomförandet”:

 
Danmark öppnar – för att öppna upp samhället

Sen har vi en ytterligare formation av ord som tarvar mer av analys. Ska fundera på den över natten. Den lyder:

 
Olika vägar i kampen mot äldresmitta

 
Den där ”äldresmittan” är lurig. Vad smittas man av? Och vem smittas?

Språkets mörkermän luxerar gärna över till fluff och lufttugg

Jähäpp, då har vi gått igenom våldsspråket (de senaste inläggen) och turen är nu kommen till fluffet, lufttugget och intigheten.

 
Exemplen är som vanligt hämtade ur verkligheten även om det är svårt att tro. Så här sa en högt uppsatt tulltjänsteman, apropå att man under pandemin hittat mer knark, sprit och vapen vid gränsen: ”Vi har varit mer närvarande i godsflödet”. Vad sägs om ”Vi har haft mer tid för kontroller”. Eller nåt.

 
Nu till nästa exempel, vars sagesperson eller sammanhang är oviktigt: ”Det går att implementera den amerikanska strategin i svensk kontext”. Såna meningar har vi redan hört i decennier. Men man bör dock inte slappna av så länge de finns utan fundera över vad som sker i ett land – mentalt, om man så vill – där folk kan få till såna yttranden.

 
Och så har vi den här: ”Vi ska genomföra implementeringen”. SAOL ger för ”implementera” synonymen ”genomföra”, så man skulle alltså kunna säga ”vi ska genomföra genomförandet”. Vilket kanske medför ett sjujäkla genomförande, vad vet jag, enkla människa?

 
Nästa är ett klipp från radion: ”Vi försöker jobba på att luxera över till kommunen”. Inte för att jag vet hur man gör när man luxerar ens - och ”över till kommunen” blir ännu svårare att föreställa sig. Det var tillräckligt svårt första gången jag hörde ordet. Någon sa att hennes axel var luxerad. Det visade sig betyda ”ur led”. Luxerad? Enda "lux" jag hade hört talas om dessförinnan var att det betyder ”ljus” på latin. Men av ljus anar man inte mycket i sikte.

 
Varför pratar folk så här  Varför härmar de dem som pratar så? Varför blir det värre och värre?

Devalverat språk är inget vidare som kommunikationsmedel

En enstaka film där några råskinn svär åt och pucklar på varann (se i går) förstör inte människor. Men om språket i varje sekund brutaliseras? Många medier jobbar med  det som metod. Rubriker som lockar om våld, sex (gärna en kombination av de två), kändisskvaller, etc etc, ska, detta är allom bekant, locka folk att klicka på artiklar som sen inte på långa vägar lever upp till de skandalutlovande rubrikerna. 

Det har pågått länge. Och detta cyniska ”ge folk vad folk vill ha” funkar. Man ger dem vad de aldrig bett om och sen blir de beroende. Det är kärnverksamheten i den ekonomi vars hjul gärna får rulla över människor. Och åter igen: de låter det ske.

 
Därför är det konstigt att så många förvånas av det ökande grova tilltalet. Inte bara medier utan även ”kulturen” tjänar stålar på det här. Människorna inte bara accepterar, de förändras också.

 
I ett samtal mellan två journalister (radio, som vanligt!) påpekade den ene att innehållet i det han kallade en nutida ”favoritrubrik”, nämligen ”hat och hot” borde skärskådas. ”Hat”, även om det är otäckt, är inte brottsligt, vilket dock ”hot” är: ”Hat är en känsla, hot är en handling”.

I min barndom (50- och 60-tal) var ”hat” ett sällan använt ord. Vad vi än utsattes för för förtryck (kolla där, tre ”för” i rad!) satte sig ordens valörer stenhårt i oss. T ex var ”hat” så starkt att det knappt gick att yttra. Som jag minns var ”avsky” det starkaste vi använde: ”Jag avskyr fysik/blodpudding!” Tror inte ens att vi som tonåringar skrek: ”Jag haaaatar mitt hår!”

I denna rena och finstämda vardag (jag skämtar en smula, det pågick förstås även då kalla krig av olika dignitet) användes i undantagsfall ord som ”förnedring, hån, kränkning”. Det gällde även positiva begrepp som ”respekt”. De orden hade ännu inte devalverats.

Lite mer om skojigt och detaljerat förråande våld i text och bild

Gissa om jag lärt mig stava till Siewert Öholm! Det är honom, jazzen och dansbaneeländet man får nerkört i halsen om man tar upp förråande företeelser. Men det är svårt att inte tro att våldsunderhållning (m a o en stor del av dagens ”nöjes- och kulturutbud”) är härdande: Se mer vidrigheter så tål du mer! (Att jämföra med det i dagarna uttjatade vinterbadandet!)

 
Hur kan folk tro att barn skyddas i en värld där vuxna uppenbarligen roas av ytterst detaljerade skildringar av våldtäkter och sönderskurna människokroppar? Samt det språk som är extra dekoration därtill. Vid ett försök att se en s k stjärnspäckad och prisad film som The Departed är det enda jag minns, förutom det ”vanliga” våldet, dialogen som i stort sett endast löd: You fucking, fucking motherfucker! Och den filmen hör väl till de mildare.

 

Reportern i gårdagsinlägget tänker längre än de flesta ”kulturkonsumenter” (förresten: det ordet är värt en mässa). Läsningen om den mexikanska, omänskliga verklighet som beskrevs på ett ”naturligt sätt”, skapade en dubbel känsla hos henne. Det grova språket, som ändå friktionsfritt drog in läsaren i sexuella övergrepp, makt och våld lämnade åtminstone reportern med något som liknade skamkänslor. 

Det låter väldigt friskt att reagera på sådant sätt.

Undertecknad anses ofta överdriven. Kan vara, men nog är många avtrubbade. Och i dagarna skriver medier om hot riktade mot Folhälsomyndigheten och andra inblandade i arbetet kring pandemin. Myndighetens generaldirektör beskriver det ”höga tonläget”, även forskare/akademiker emellan: Det tycks svårt att disktura med dem som har andra åsikter utan att ta till trakasserier: ”Det är ett sluttande plan. Tonläget är sådant att det ger bränsle åt de här krafterna”, säger Carlson i en TT-intervju. Med ”de här krafterna” menas alla som använder det medel som t o m fått en egen rubrik i vår tillvaro: ”hat och hot”.

Nu fortsätter berättelsen om språkets kulturella ”inbäddning”

Ha! Hade tänkt ta en annan inriktning i går, men hamnade i ”inbäddning”. Egentligen skulle inlägget ha handlat om hur en person, tidigare utrikeskorrespondent för radion, recenserade en bok hon läst från ”sitt” område, det ”laglösa” landet Mexico. Boken (av Fernanda Melchor) heter ”Orkansäsong” på svenska.

 
Reportern beskrev den som ”på ett märkligt vis uppslukande och svår att sluta läsa”. Språket är på samma gång grovt och ledigt i sin skildring av ofattbara händelser, sa hon, vilket ändå leder till att våldet kan kännas begripligt. Hon nästan famlade efter orden i försök att återge en otäck, dubbel upplevelse.

Förra året lär 35 000 personer ha mördats i landet, så ser verkligheten ut. Hon rörde sig dock från ett utifrånperspektiv: ”Problemet är hur man pratar om våldet,  vi för det själva vidare och normaliserar det genom vårt tal.” Det här i mitt tycke klyftiga resonemanget leder till en iakttagelse som inte kan ha undgått någon: det som kallas ”underhållning” har blivit tusen gånger grövre på senare tid.  Det verkar följa en naturlag, allt vidrigare handlingar beskrivs/

filmas och läses/betittas av ”vanligt” folk som aldrig skulle ha utsatt sig för detta för, låt oss säga 30-40-50 år sen. "Orkansäsong" kan ge  en smärtsam påminnelse, trots sin relevans.

Bild:Tom och Nicki Löschner, Pixabay 

Men förr fanns inte så mycket av varan i omlopp för alla och envar att ”roa” sig med.  Normaliseringen av det man samtidigt säger sig frukta och avsky måste väl ändå bli ett problem? Säger man sånt högt heter det att man ropar på censur. Få ihop den ekvationen den som kan! T o m själva KULTUREN, den omhuldade, jobbar på att förråa oss. 

En innehållsmässigt ganska dålig inledning till språksociologi

Som allt annat här i världen har språket FORM och INNEHÅLL. Man vill kanske önska att de bägge hade ett harmoniskt förhållande sig emellan, men så är det inte alltid. Ett på ytan skräpigt språk kan rymma hav av vackra tankar. Ett innehållslöst babbel kan SE tjusigt ut, eller LÅTA snyggt. Det får räcka, nu ska inte läsaren underskattas en sekund till!

 
Det blir alltså lite språksociologi. Vilket det i och för sig varit förr i Sbråk, men termen har nog inte använts. Googlar man den skickar sökmotorn en direkt till sociolingvistik som (enligt texten på Wikipedia) ofta används synonymt med ”språksociologi”. Det finns små skillnader, men dem struntar vi i här. Wikipedia kallar dem samfällt ”vetenskapen om det talade och skrivna språkets sociala och kulturella inbäddning”.

 
Lite lattjolajban, man misstänker genast engelskt inflytande i ordet ”inbäddning” i detta sammanhang (kontext!). Är lite osäker, men tror att ”inbäddad” på svenska mest använts i natursammanhang: ”huset låg vackert inbäddat i grönska/snö”.

 
På senare tid har ”inbäddningar” använts i datorspråk och politiska sammanhang. I en tidningsartikel (2003) tas ”inbäddad” upp som ”årets ord”. Bl a nämns här ”inbäddade journalister”. En snabbkoll visar att många gör den konkreta betydelsen av ordet till sin och, exempelvis, ligger ”inbäddade” i filtar på verandor eller spainrättningar.

 
Själv har jag aldrig sagt "inbäddad" - däremot ”nerbäddad”. Det var man nog mest som barn, när det även hände att någon ”stoppade om” en. Det senare har en engelsk motsvarighet, ”tuck in”. Bara de lättpåverkade människorna inte börjar säga att de ”stoppar in” sina barn. Jag är beredd på allt.

Förresten var inte ovanstående det jag tänkt skriva om. Tar ny sats i morgon.

Det kan nog inte hjälpas: de som inte är med mig är mot mig!

Här i bloggen har man kunnat läsa kilometerlånga rader om de många verb som fått ett (ofta heeelt onödigt) ”upp” på ändan. Egentligen bör man skilja på ”ändan” och ”änden” och välja det senare just här, men jag är inte bara allvarlig, jag skämtar också. Nå, här ska fortsättas med (mot?) ett annat malträterat ord, prepositionen ”mot”.

 
En talesperson för en nytillsatt grupp som vill informera icke-svensktalande om coronaviruset sa ”vi sätter igång kampanjen mot somalisk- och farsitalande…” Vidare påpekades ”vikten av att kommunicera mot minoriteteter”.

 
Det är väl förstås bara jag (det föregående läses med gnällig röst), ingen annan verkar tycka att ”mot” är fel ord här. och ska ersättas av ”för”, ibland ”till”, ibland ”med”. (Man ska inte sätta igång kampanjer mot somalisktalande och hör sen!)

”Mot” är ett motsträvigt ord, för det händer att det betyder sin motsats! I ”han vände sig mot solen” förstår man att ”han” inte tänker slåss mot solen. Det vore ju inte heller bra med ”han vände sig till solen”, det låter ännu konstigare: ”Du solen, vill du lyssna på mina problem?”

 
Hur ska man se på saken? Det dräller av meningar som ”vi ska kommunicera detta mot omvärlden”. Jag vill ha medhåll nu: är inte "vi ska kommunicera detta till omvärlden” bättre? Eller hellre "vi ska meddela omvärlden detta”. Eller ”informera omvärlden om…”

 
Vad ”han vänder sig mot det rödgröna förslaget” går ut på är ändå lätt att gissa. Det gäller också rubriken ”Vi vänder oss inte mot militära övningar, utan mot upprustningen”. Men vad sägs om följande (likaledes autentiska) rubrik: ” Vi vänder oss mot hela Gotland”? Låter inte snällt. En genomläsning av artikeln visade att "mot" bort vara "till".

Gammal vana att lägga heta väggar i het mjölk: Dubbelusch!

Börjar som i går: Detta är ingen folkloristisk blogg! Det var den eländiga tisdagsbullen (inget höjdarbakverk, enligt undertecknad) som slängde ut en på diverse sidor om gamla högtider, främst sådana med religiös anknytning. Där hamnar man oftast. I vilket fall som helst bjuder de många informationssidorna – och de många århundradena – på olikartade uppgifter om vad som vad som fanns när och hur och var.

”Vita tisdagen”, ett gammalt namn på fettisdagen, har flyttat runt lite i almanackan, precis som ”blå måndagen”. Men nuvarande ”fettisdagen” ligger fast sen ett bra tag. Eller, det gör den ju inte, den är rörlig, men följer tre dagar efter fastlagssöndagen. Äsch, kolla själv kyrkoårets dagar! Här i bloggen handlar det om orden.

Varför heter tisdagsbullen nu oftare ”semla”? Ja, ordet kommer från tyska ”semel”, i sin tur från latinets ”simila”, vetemjöl. De som deltagit i frågesporter (och se där nämndes ett numera avsomnat ord för det typiskt svenska quiz) vet att denna degiga bulle även kalla(t)s hetvägg. Det kommer från tyska ”heisse Wecke”, vilket betyder ”varma kilar”. Varför bullen var kilformad vete sjutton, men ännu händer det att locket görs kilformat. Med svensk ”vägg” har bullen inget att göra, däremot är ordet släkt med engelska ”wedge” som betyder ”kil”.

Oskicket att lägga denna ”vägg” i varm mjölk (bläää) är gammalt och om allt möjligt (och mjöligt) liknande jox skriver Nordiska museet på sin hemsida – om man nu intresserar sig för forna seder och bruk. Förresten sa nån nyligen på radiolan att sydsvenskar hellre säger (sa) ”fastlagsbulle”. Hur många fler namn den har är okänt, men i morgon kör vi åter vanlig språkskit.

För ett halvsekel sen åt folk tisdagsbullar, nu äter de semlor

Denna blogg sysslar sällan med folkloristiska utbrott – de nutida problemen med språket måste i första hand adresseras (haha, där skämtade jag förstås, ”behandlas, ägnas tid” eller ”påpekas”, menar jag). Men det finns folklore och folklore. Till ingen av dessa räknas alla hjärtans dag (nyligen kommenterad på denna plats). Annat är det med fettisdagen (imorgon!).

 
Först av allt kan man få spader av uttalet. Varför säger en del ”fett-tisdag” och jag själv ”fet-tisdag”? I uttalsordboken står det: [`fe:t~,tɪsta], alltså ”fet”. Men på nätet hävdar folket att båda är gångbara. Grundordet är ju samma, bara olika böjt. Intresserade kan läsa mycket mer om denna fettisdagsbulles väg genom historien – googla loss bara!

                                   Bild: GLady, Pixabay

Men nu hoppar ett ordminne fram ur decennierna: Sa vi inte bara ”tisdagsbulle” på min gata? En snabb och ytlig nätsökning ger diverse träffar – de flesta från Östergötland. Ett  antal människor påstår att de kallade den så under 50- och 60-talen. Man är med andra ord inte ensam om tisdagsbullen!

 
Men så har vi det där med kärt barn och många namn: hur är det med ”semla” och ”hetvägg”? Ja, alla de historierna kan väl de flesta sen förr, men jag är inte den som låter bli att upprepa mig. Mer i morgon på självaste semmeldagen som även kalla(t)s, fastlagstisdagen, vita tisdagen – kanske har den ännu fler namn.

Vet folk vad de själva OCH andra menar? Eller gissar de bara?

Åter dags för ett utbrott kring alla småord som påverkats av engelska eller fan vet vad ibland. Prepositioner och adverb bollas hej vilt mellan språken, det bör vara uppenbart för den som försöker följa svenska medier.

 
Vi börjar med ”ner”. Det har fått samma uppsving som ”upp”. Antagligen beroende på att engelska partikelverb (och annat) översätts direkt in i svenskan – även då denna normalt inte haft en preposition eller ett adverb i uttrycket. Ta t ex ”fall down”. Egentligen har svenska klarat sig länge med bara falla: ”Han föll”. Att det var ”ner” han föll inser de flesta av oss, men engelskan har ofta ett ”down” efter ”fall”. Sånt varierar från språk till språk, fall till fall (förlåt!).

 
”Warm up the soup” är vad en engelsktalande gör medan den svensktalande kan ”värma” soppan (”värma upp” brukar antyda en tidigare upphettad soppa). De här uttrycken överensstämmer ibland mellan språken, ofta inte. Man får lära sig vad det heter på engelska. Samma sak åt andra hållet om man är engelsktalande och vill lära sig svenska.

 
I vissa fall krävs helt andra översättningar. Tyvärr ser man nu ”spela ner” och ”spela ut”. Engelska ”play down” betyder vanligen ”förringa, förminska”. Och ”play out” betyder ofta ”utvecklas/utvecklar sig": ”Let’s see how things play out”. På svenska spelar man möjligen ut korten i ett kortspel. Uttrycket ”utspela sig” är något annat: ”detta utspelar sig i köket”. Kanske skulle engelsktalande säga ”it takes place in the kitchen”. Detta "take place" är inte vårt ”ta plats”. Mer nonsens: Har läst och hört saker som ”vi får se hur det här spelar ut i slutänden”.

 
Det är lätt att bli förvirrad av det här blandgyttret och jag har givetvis inte rätt i allt jag påstår. Exempelvis är min engelska inte bra nog. Men det är inte svårt att inse hur helvetisk den språkliga framtiden kommer att bli. Faktum är att det är illa nog redan.

Urholkad kärlek behöver nog allt emulgeringsmedel den kan få

Ämnet från i går är inte färdigtuggat. Kärlek, handlade det om, ett ord som likt många andra urvattnats till ett intet. Plötsligt kan man höra någon i tv (det brukar vara musikprogram) utbrista: ”Det är så mycket käääärlek här i rummet”. Jag vet inte vad som hänt människorna, så kan man väl inte säga med en tillgjord röst utan att förklara sig mer?

Men det är klart, eftersom de låter så där måste de också köpa geléhjärtan även till såna de inte direkt älskar. Ty Valentindagen är ett påbud som utnyttjats kommersiellt och har mycket lite med kärlek att göra. Dessutom är det gelatin i godishjärtana, och ”gelatin är det gelé som bildas efter avkylning när man kokar ur köttben”, läser jag på informationssidan ”Vadär”. Den röda färgen kommer från sköldlöss, står på ett annat ställe.

Tillbaka till kärleksresonemanget från i går och ”kärlek för godis”. Engelska frasen ”love for” finns inte bara i snasksammanhang, det går att hitta meningar som ”Jag känner stor kärlek för Spanien”. Men visst heter det väl ”känna kärlek till”? Däremot ”jag känner för Spanien”. Det finns mycket sånt nu – felaktiga prepositioner – och man bör oftare rannsaka sitt inre: Vad heter det? Vet man inte så går det att slå upp.

Och så misstänker jag att engelskans ”love” ofta är något annat än svenska ordet ”kärlek”. Människor kan t ex skriva det som avskeds/hälsningsord i brev: ”Love Mary” kan Mary skriva och mena ett gulligt bye-bye. Det behöver inte vara en pojk- eller flickvän Mary skrivit till utan en släkting eller kompis. ”Love” kan kanske bäst motsvara vårt ”kram” (vilket undertecknad aldrig nånsin skulle skriva – har f ö inte folkets gullighetsiver ökat?)

Engelsmän (amerikaner vet jag inget om) kan också kalla nästan vem som helst ”love” och mena ”raring, sötnos, gullet” eller något mer neutralt. I engelska filmer/serier hör man ofta äldre kalla varann, grannen, expediten o likn  ”love” i parti och minut.

Ett kärleksbudskap vars fokus inte ligger som man förväntar sig

Inför stora helger brakar kommersen loss månader i förväg. Det gäller även parentetiska historier som alla hjärtans dag (14 dennes, om nu någon missat datumet…). Handeln vrider sig i glädjeparoxysmer: Köp godis, blommor, smycken, soffor, motorsågar till den du älskar! Dessutom har man lyckats vidga det första och snäva kundobjektet (ett s k älskande par) till att omfatta släkt och vänner. Ett rent kärleksbudskap från köpmännen!

 

Talande bild av kärlek för pepparkakor

För tre veckor sedan kom ett mejl från en varuhuskedja (dags att bli hårdare när en expedit frågar ”vill du bli medlem”?) Vid en bild på det slags godis som nämndes i förra inlägget stod raden (formad som en rubrik): ”Kärlek för godis!”

 
Ofullständigt och svårbegripligt. ”Kärlek för godis” måste rimligen innebära att man önskar godiset mer kärlek. Det är förstås vänligt tänkt men ungefär som att utbrista: Sorg för bullar!

 
Konstruktionen känns fel. Är man som jag inställd på Ett Språkligt Inflytande Från Det Engelska Språket är det lätt att föreställa sig att det kanske funkar att på originalspråk säga ”Love for sweets!” utan att en engelsk sbråkbloggare bryter ihop.

 
Vi kan förstås även stjäla detta lilla idiomartade uttryck (eftersom vi gör det stup i kvarten) men det bör nog skrivas ”kärlek till godis!” För detta korthuggna uttryck ska väl antas vilja få kunden på såna godistankar som banalt kan uttryckas: ”Jag älskar (gillar) godis!” Utropstecknet antyder ett imperativ, en befallning, eller i alla fall ett utrop, så annonsen borde ha hojtat: ”Älska godis”!

 
Utsagan ”Kärlek för godis” gör att det man brukar kalla fokus hamnar fel. Det är som att säga ”Frihet för godis!” Innebördsmässigt nonsens, men konstruktionen är språkligt möjlig.

Hipp hurra för far och mor liksom för spöken och kärestor

Julen är som bekant en kristen högtid med anor långt bakåt. Vårt vanligen mer sekulariserade sätt att uppmärksamma den fick vi tidigt hjälp med från Tyskland, om jag är förstått rätt.

 
Senare ”högtider” eller firanden har ramlat in från USA. I början av 1900-talet kom Mors dag, något senare var det dags för far att få en dag. I en text på Nordiska museets hemsida står:

Fars dag kom till Sverige 1931. 1949 bildades en nordisk kommitté av köpmän med syfte att verka för sedens spridning, vilket antyder handelns ekonomiska värdering av högtider.

Denna "värdering av högtider” har, som alla vet, fortsatt. Vi har fått halloween, en historia som inte har med vår alla helgons dag att göra trots att de ligger nära varandra tidsmässigt. Godis- och partyfrossarhelgen med ursprung i Skottland och Irland, kom till oss via USA. En annan ny ”sed” är alla hjärtans dag som också har anglosaxiskt (samt sydeuropeiskt) ursprung och som likaså i modern tid nått oss via USA.

Det tycks inte vara någon hejd på svenskars anpasslighet inför amerikanska ”högtider” som innebär att ge ut stora eller något mindre pengar. Pressen blir ofta svår för föräldrar, särskilt vid halloween som snabbt rotat sig. Men äldre trippar efter ofattbart bra och övertar en annan kulturs benägenhet att följa "handelns ekonomiska värdering av högtider". Inför alla hjärtans dag skänker folk varandra gelé- och chokladhjärtan på ett nästan tvångsmässigt sätt.

Med risk för att låta som en kärv tråkmåns vill jag påminna om att vanlig människokärlek skänker sin omgivning blommor och choklad vilken j-a dag som helst. Eller är generös med de mindre dyrbara (i just penninghänseende) vackra orden.

Vad denna ”helg” ytterligare skänkt i sin kärleksiver är språkförändringar – återkom i morgon!

Hur romantiskt låter det att ”vara i en relation” med någon?

”Vara i en relation” – låter inte det som ett sjukdomstillstånd? Vid slölyssning på radio, det handlade visst om hur pandemin påverkar privatlivet när folk jobbar hemma, lystrade jag plötsligt. En del av en mening lät: ”Och om man nu är i en relation, så…” Tror jag sett/hört frasen några decennier, men hur är det möjligt att vänja sig vid ett sådant språk? Det vilar något för evigt främmande över konstruktionen.

Kan svära på att folk inte ”varit i relationer” så jättemånga år, men vad sa man innan det kliniska byråkratpratet tog över vanligt språk? Ens föräldrar sa att man ”hade sällskap”. Pappa kunde säga: ”Kurt sällskapar med en böna från Stockholm”. Vi själva sa att folk ”var ihop”, möjligen sa bönan från Stockholm att hon ”kilade stadigt” med Kurt.

”Är Anette och Lasse ihop?” Det säger många i undertecknads generation än i dag om det gäller att beskriva ett förhållande utan att ange civilstånd på ett mer strikt och korrekt sätt: gift, skild, förlovad, sammanboende, änkling/änka.

Vid närmare eftertanke seglar ett något modernare uttryck för saken upp: Verbet i ”träffar du någon?” brukar betyda något annat än verbet i ”träffar du din moster ofta?”.

Alltså: ”Vara ihop med” eller ”träffa någon” tycks vara ett sätt för de något äldre att säga ”vara i en relation”. Man kan nog slå vad utan att förlora det om att uttrycket är lättare att svälja i dag när vi via engelskan sett/hört orden ”relation” och ”relationship” i olika konstellationer.

Annars har svenskan begreppet ”förhållande” som mest verkar användas om något ljusskyggare relationer. ”Stina har ett förhållande med sin chef” – meningen säger väl egentligen inte mer än den säger? Ändå kan jag slå vad (vad nummer två!) om att det för de flesta låter som om någon av kontrahenterna, eller bägge, är gifta eller ”i en relation” med någon annan.

Risk är väl för tusan något man ”löper” mer än ”har”, eller hur?

Det är sällan roligt att vara ensam om en åsikt. Ännu mindre kul är det att vara ensam i sin språkliga tjatighet. Till min stora glädje ser jag en krönika av Lars-Gunnar Andersson (prof em i svenska) i Göteborgs-Posten (2 jan i år) där han ånyo tar upp horrörerna ”göra åtgärder” och ”ta självmord”. De gamla ”vidta åtgärder” och ”begå självmord” får snart hälsa hem, anser han (fast med andra ord), något mången svensktalande fått erfara.

Men dessa begrepp är knappast ensamma. Det pågår ett ordskred vad gäller en mängd uttryck som tidigare haft liknande karaktär av fasta sammanställningar (ibland kallade kollokationer, ibland idiomatiska uttryck m m ).

I mina samlingar finns även: ”Många över 50 har ökad risk att få bältros”. Det fanns en tid, förgången nu, då mänskorna ännu sa ”löper risk”. Ack!

Även om man är tidsmässigt belastad (= gammal – eller ”årsrik” för att tala med andra i samma situation) måste det ändå sägas högt och klart: Är det inte lite mer fart och kläm i ett uttryck som ”löper risk” jämfört med ”har risk”? F ö var det fel att använda ”fart och kläm” här eftersom dessa ord antyder något positivt. Mer korrekt sagt: ”löpa risk” låter mer vad det handlar om  – dramatik –  medan ”ha risk” är för mjäkigt.

En utsaga som retade mig när jag hörde den häromdagen var: ”Han har inte ett stabilt psykiskt mående”. Förlåt en petimäter, men vad fanken är ”ha ett mående”? Och håll gärna med om att detta språk börjar mista både sans och stuns. Vad man skulle säga i stället? Tja, kanske: ”Hans psyke är inte stabilt”.

Jag passar på tillfället (eller ”pissar på tallfället”, som kollegan brukade säga) och förbjuder härmed substantivet ”mående”.

Råddaren kan göra helt motsatta saker men är aldrig en roddare

Bild: Baggeb, Pixabay

”Det här behöver man rodda i”, skrev någon nyligen. Jag samlar som bekant bara på exempel: utan att ibland minnas varifrån de kommer. Hur som helst tror jag att det betyder samma sak som ”det här behöver man reda ut”.

Är det något som retts ut ordentligt så är det ordet ”rådda”. Bland andra upplysningar på nätet är Charlotta af Hällström-Reijonens mest gedigen (tycker jag). Hon skriver i Språkbruk (hos Sv avd vid Institutet för de inhemska språken i Helsingfors) under rubriken ”En råddare i Finland är något helt annat än en råddare i Sverige”.

Där förklaras vad som händer om en finlandssvensk råddar – då blir det stökigt och oordnat – medan en ”sverigesvensk” vid sitt råddande ”ställer i ordning, donar och fixar”.

 
Man ser många använda o i stavningen, men SAOL ger bara den med å. Om sina förhoppningar om ordets framtid i Sverige skriver Charlotta af H-R:

Jag, och många med mig, hoppades länge att de finlandssvenska rådda, råddig, rådd och råddare skulle få spridning i Sverige. Men tyvärr kom musikertiteln roadie i vägen för det. En roadie är enligt Svensk ordbok en person som sätter upp och tar ner en flyttbar scen och en vardaglig benämning för de här personerna är råddare. Och det är förstås naturligt att en person med en sådan titel råddar. Men då betyder rådda ungefär ”ställa i ordning”, dvs. betydelsen är raka motsatsen till det finlandssvenska rådda.

Visserligen för att engelskan som vanligt är med som spridare av ordet råddare, men det är kul att finlandssvenskan ”råddat till” just denna paradox beträffande innebörden.

För en vanlig svensk är väl ändå inte "klargöra" ett svårt ord, va?

Nej, inte behöver man hitta på nya ord direkt. Men prima vore om de gamla kunde användas som de var tänkta. D v s ha sin gamla vanliga betydelse. Och apropå det, ja: vanligt folk, som man brukar säga, får göra vilka fel som helst. Men det får inte mediemänniskor som arbetar för att informera och upplysa oss fåkunniga om saker och ting. Och nu menar jag förstås inte felsägningar och stakningar av lite banalare grad.

I ett radioreportage om synskadade sa journalisten om en människa att hon rörde sig ”oberoende i lokalen trots sin synnedsättning”. Det var som sagt ett reportage, ingen direktsändning då det naturligtvis kan göras fel i stunden. Antagligen skulle ordet vara ”obehindrat”, men när det kryllar av såna misstag i tillvaron rör sig inte läsare och lyssnare obehindrat, det är ett som är säkert.

Antagligen är inte heller rubriksättning något som står högt i kurs, för där firar vagheten triumfer. Vad sägs om ”Vårens covid-dödstal troligen högre än känt”?

Eller, med det nya och skruttiga ordförråd corona fört med sig: ”Sjukhuset går tillbaka ner till stabsläge”. Det där gångandet upp och ner i stabsläge hör till det nya frigolitspråk som låter mycket och väger inget. ”Stabsläge” betyder – såvitt jag begriper – att man jobbar mer med det man vanligen gör.

Kongruensfel är vanliga utav attan. Varje dag ser/hör man sådant som ”man är rädda för covid” eller ”Sverige är framgångsrika”. Det här störde* mig: ”Räddningstjänsten för få vid brand”.

Inte en dag utan engelska som kläms in med våld. En radioreporter sa: "/Blablabla…/ tills företaget har klarifierat detta”. Det engelska ordet ”clarify” betyder bl a ”klargöra” vilket hade gått utmärkt att säga om reportern (utan utländsk brytning) hade kunnat ordet.


*Varför säger folk ”jag stör mig på att..” när man kan säga ”det stör mig att…”?

Är det nåt fel med att vara en gammal, handikappad städare?

Apropå flickan i de två senaste inläggen, hon som uppmanades att försöka introducera ett nytt ord i det svenska ordförrådet, kan man påminna sig hur Barbro Westerholm (läkare, politiker m m) under lång tid engagerat sig i att göra detsamma med ordet årsrik. Tidningen Senioren (15 januari 2020) skriver om försöket samt återger Westerholms bevekelsegrunder. 

För inte länge sen skrev jag om saken och själv anser jag den typen av ord vara bara sisådär lagom intressanta. BW:s idé är att ”årsrik” ska få folk att se på äldre, gamla, människor med en helt annan blick bara för att ordet innehåller delen ”-rik” som antas låta positivt. Man skulle då tolka det som ”rik på erfarenheter” och allt vad nu BW föreställer sig. Det är nog ett alltför optimistiskt synsätt.

Varje gång någon försökt hitta ett bättre ord för ”gammal, handikappad” och ”städare” (de exemplen är vanligast när det handlar om den här typen av försök) så har det resulterat i att det nya begreppet hållit ett par år för att därefter ersättas av ytterligare ett annat. Så där rullar det sedan vidare.

Det absolut bästa vore att kunna möblera om i människornas föreställningar, i deras inren (hm, existerar denna plural?). Om de inte tyckte att det är fult att vara gammal, handikappad eller städare skulle kanske inte heller den bokstavskombination som används för att beteckna personen/företeelsen anses vara så förfärlig!

Vi förlorar det gemensamma språket och får individformat babbel

Gårdagens inlägg handlade bl a om en flicka som tyckte att långkalsonger för damer skulle kallas långtrosa. En äldre person ansåg förslaget vara bra: ”Det är vi ’språkanvändare’ som bestämmer hur språket ska låta”.

Utsagan har varit i säck innan den kommit i påse, för det har formligen ekat ur språkvetares korridorer under ett par decennier: ”Språkanvändaren bestämmer!”.

 
Förstå nu detta rätt! Det är klart som korvspad att "språkbrukarna" i det långa loppet ”avgör” hur ett språk talas och skrivs. Frågan är dock varför dagens språkvårdare vill avhända sig arvet från, låt oss säga de två senaste generationerna i syfte att, som det verkar, påskynda språkutvecklingen. En sådan sker automatiskt och man bör snarare lägga krut på en viss fördröjning (detta gäller antagligen alla språk) så att det inte uppstår konstiga glapp i förståelsen mellan de olika nu levande språkanvändarna.

 
Vid sidan av enorma mängder nyord (oftast är av tillfällig karaktär) ser/hör man ofta hur ”språkvården” uppmuntrar folk att dessutom använda ord vilkas bäst-före-datum gick ut för flera hundra år sen. Den 3 december förra året skrev jag om huvudredaktören för SAOB, Bo Wendt, som anser att man bör rådfråga SAOL ”som redovisar det som är gängse bruk i dag”. När man har frågor om nutidssvenska, alltså. (Radioprogrammet Språket, 30 november 2020.)

 
Att samtidigt uppmana svenskar att okritiskt anamma såväl nya ord som jättegamla kan låta kul som konstprojekt, men skrämmer dem som är ute efter ett gediget kommunikationsmedel. Själv har jag svårt att förstå den svenska som kommer ur medierna. Men det är väl mig det är fel på, förstås.

Braxor, brallor, benkläder, kalsipper, fillingar och långkallingar

Håll språket i strama tyglar! Så ljuder det vanligen ur denna blogg. Men ibland måste man dra på smilbanden. Till radioprogrammet Ring P1 ringde en liten flicka med följande fundering: ”Det heter långkalsonger, men kalsonger är ju vad killar har. Borde inte då såna med långa ben för tjejer heta långtrosor?”

 
Några dar senare ringde en person till samma program och hävdade att flickan hade rätt: ”Det låter rimligt och du kan bestämma själv om det ska heta långtrosa. Det är vi som använder språket som bestämmer och börjar du och dina kompisar kalla dessa plagg för långtrosor så kanske ordet kommer att bli vanligt.”

Det är svårt att invända mot någon av dessa två, att människor reflekterar över språkliga uttryck är tvärtom kul. I min skalle finns emellertid (som bekant?) ett stort aber angående det där förslaget till flickan, men diskussionen får vänta till imorgon.

Vad gäller underbrallor har herrvarianten hetat kalsonger så länge jag kan minnas. Trosorna är nog inte lika gamla. SAOB hittar visserligen ett par, d v s har med två tros-belägg från 1949 resp 1958, men under 50- och 60-talen (åtminstone) använde jag och min omgivning ett ord som ”underbyxor”. I SAOL från 1950 finns ordet ”trosa” inte upptaget, men däremot i efterföljande upplaga, 1973. I SAOL:s förelöpare, Ordbok öfver svenska språket (A F Dalin, 1850-53) är det ordning och reda. De damplagg som förr i världen kallades ”benkläder” sägs vara: ”Ett mera städadt uttryck för ordet Byxor.”

Paradoxer i andras meningsbyggnad och kanske även i den egna

Om man försöker sätta rubriker på de olika språkeländen som pågår så blir det väl bara två. Påverkan från engelska är den största. Underavdelningarna kan benämnas Ett fåtal vettiga lån, Många förbaskat onödiga och Såna som blir helt fel (t ex ”sägning”, se gårdagens inlägg, som gått en tokväg från engelskans ”saying” – med helt annan innebörd).

Den andra rubriken måste bli nåt i stil med Vettlöst pladder utan grund och eftertanke. Låt mig ge ett exempel på sådant snömosspråk: ”Jag känner nånstans ändå att vi får vara nöjda med detta”. Det finns en fråga att ställa till den som talar på det viset: ”Var nånstans sa du att du känner det där du sa?”

 
I spåren av coronaviruset följer en massa uttryck som också sprider sig fort som attan: Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”rulla ut” som väl bara betyder ”starta, sätta igång”? Ett annat yttrande (en ”sägning”, haha) löd: ”Detta är potentiellt allvarligt.”

 
”Potentiellt” har synonymer som ”slumrande, latent” m fl, och innebär alltså att något som ännu inte är allvarligt kan bli det. Den som ägnar en stunds filosoferande åt yttrandet inser att det mesta kan vara potentiellt allvarligt.

 
En ytterligare filosofistund ägnades åt (det gällde nog vaccinet) utsagan ”det blir en temporär fördröjning”. Få se nu. En fördröjning betyder att något är försenat. Temporär betyder tillfällig. Vad är egentligen en tillfällig fördröjning? Så gick tankarna. När fördröjningen upphör att vara tillfällig blir den permanent. Och vad vore en permanent fördröjning?

 
Vad jag vill med allt detta snack? Jo, förmodligen påstå att ordet ”fördröjning” i sig är heltäckande och beskriver vad det är frågan om. Inte för att jag riktigt förstår vad jag säger, men nog går tankarna till den flygande pilen. Eller haren och sköldpaddan. Läsaren vill kalla detta "det dunkelt sagda som är det dunkelt tänkta”? Schår. Om detta är jag inte ensam.

🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇

Det är viktigt att veta att en "sägning" helt enkelt är en "felsägning"

Det måste upprepas då och då: Här sitter ingen felfinnare-i-största-allmänhet och hoar. Att individer uttrycker sig felaktigt är inget att bråka om. Men när knasgerjer visar sig utgöra ett mönster – ja, då är det dags att språka, bråka och sbråka om saken.

 
En ”sägning”, sa alltså en journalist. Vid en googling hittar man ordet på ställen som inte bara är prat på Facebook, Twitter el likn. Här exempel från en s k kvällstidning: ”Det var då han stod för en sägning som snart skulle komma att kablas ut över hela världen”. Spektaklet Bingolotto, tidskrifter m fl använder ordet ”sägning” –  man frågar sig hur i helsicke detta kunnat uppstå.

 
Ingen av de stora ”svenska.se/tre/ har med ordet. I SAOB finns det, men då endast som del av ord med förleden ”upp-, fel-, nej-” och ”replik-sägning”. Vad gäller nya och gamla ordböcker står klart: Det existerar inte. På något ställe tas något som liknar ordet upp och är då en particip i ett fast uttryck: ”Skam till sägandes”.

 
På engelska finns begreppet ”saying” som förutom den typiska pågåendeformen som slutat på -ing också är ett substantiv. Men problemet med substantivet, ”a saying”, tycks vara att det står för talesätt, ordspråk och yttranden av liknande karaktär. Och se på fanken, där använde jag det ord som den unge radioreportern (och alla andra som går att googla fram) skulle ha använt: ”Jag är väl inte den enda som hört det yttrandet?” (Eller meningen, uttrycket m fl synonymer.)

 
Sens moralen är den vanliga: Folk tar uttryck från engelska för att uttalet liknar det svenska. Med den tekniken sabbar man båda språken för sig själv. Och kanske andra.

Att backa bandet innebär inte alltid att man vill backa bandet

I går skrev jag att andras ordförråd krymper. Det är en näsvis sak att säga eftersom det framgår att det är ”mina” (läs: min generations) ord som i hög grad försvinner. Men, och på det kan man slå sig i backen, det kommer en mängd nya. Särskilt såna som inte imponerar på en.

 
Undertecknads språkåsikter drar till sig en hel del gliringar som i första hand går ut på att hög ålder är anledning till ens invändningar. Tja, det ligger en del i det, den som levt i en annan tid har präglats av andra värderingar och, inte minst, språk!

 
Men man kan bortse från generationstugget och ställa frågan: Vill folk ha ett språk som så många som möjligt av alla svensktalande kan använda och göra sig förstådda med?

 
Varje dag hör jag ord som inte finns. Än så länge går det att gissa sig till innebörden, man ”förstår” p g a sammanhanget. Men det blir allt oftare jag ”lyssnar OM” för att höra/begripa vad som verkligen sas. Nu finns teknik för att lyssna igen och igen, det går att ”backa bandet”. Ha, förresten! Med ”backa bandet” menar jag den konkreta betydelsen, nämligen att spela om det senaste avsnittet i radio, tv, poddar eller vad det nu handlar om. Betydelsen av det moderna ”backa bandet” är att återgå till en tidigare, enklare, tillvaro.

 
Förutom sådana slags tolkningar från den som bor i en kökkenmödding händer det att en hel del ord och uttryck inte kan härledas eller hittas i ordböcker.

 
Häromdagen sa en yngre radioreporter apropå en mening någon yttrat till honom: ”Jag är väl inte den enda som hört den sägningen”. Hur kommenterar man en sån sak? Uppgiften till i morgon är att söka efter ordet ”sägning”. Låter som barnspråk.