Den här världen ser ut att klara biffen: det finns ett mervärde i allt

Radions P1, som ger många uppslag till denna blogg, sände ett program om missbrukare. En av dem som lyckats få ordning på sin tillvaro, sa att ”det varit en skumpig resa”. Hoppsan, en person som talar svensk svenska! Nätet ger svar på hur många som tycker att man bör säga en ”bumpig resa” (engelskans ord för ”gropig, skumpig” m fl är förstås ”bumpy”).

Men säg den glädje som varar. I ett annat program berättade en ung kvinna vad det kommer att kosta henne att åka till en konsert med favoritartisten som snart kommer till Sverige: ”Jag måste köpa en outfit först och så ska jag köpa lite merch”. Ekonomin kring denna sångerska (som likt de flesta kvinnliga artister sjunger iklädd baddräkt och högklackat) har gett namn åt en världsvid triljonindustri och som dessutom, sägs det, kan komma att påverka det amerikanska valet.

”Outfit” betyder ”kläder/klädsel/dress”, det kan ingen ha missat, men ”merch” tvingade mig att leta. Det visade sig vara en förkortning av ”merchandise” (givetvis släkt med ”merkantil”) och betyder, så Wikipedia, ”kringprodukter”. Dessa omfattar den kommers i form av vanligen svindyra prylar som växer upp runt artister fotbolls- och andra lag, filmer och fan vet allt.

För denna artists tillbedjare kommer det att kosta tusentals kronor för att höra samt se henne sjunga i sin speciella outfit. Jag säger då det: Kvinnor KAN! Män har ännu kvar sjungandet i badbrallor eller kalsingar. Men så långsamt har även de börjat objektifieras, så det går väl att öka antalet kringprodukter med deras smink- och smyckesmärken etc. Fast det finns nog redan, när man tänker efter. 

Som avslutning ett enkelt och stilla utbrott om klyschor som är så tjatiga att man kolar vippen: ”Missförstå mig rätt” är ett av dem. Det används flitigt och hänvisas även till här och där som svenskt idiomatiskt uttryck, men ändå. En radiolyssnare vill likaså skrika av meningen ”Podden finns där poddar finns”. Var skulle de annars finnas? Men det är klart: med världen full av merch vet man ju inte.

”Om ni vill skaka loss mellan övningarna: känn er fria och gör så”

Allt är inte åt skogen. Det går faktiskt att notera ett och annat positivt trots ens språkdystopiska hållning. Häromdagen skrev en ung journalist ”få bukt med problem”. Denna idiomatiska fras har annars rådbråkats och lyder i de flesta fall ”komma till bukt med”, som dels låter roligt (vem vill inte komma till en bukt, helst en vacker sådan), dels är en katakres (tror jag, kolla själva). Man har blandat ihop ”komma till rätta med” och ”få bukt med”.

En annan överraskande liten historia var den om författaren som vunnit pris för sin bok och i en radiointervju sa: ”En lyssnarjury är lite hårdare att pleasa…” I den text som åtföljer programmet, som en ingress ungefär, har författaren ”översatts” när meningen citeras. Där står ”men en lyssnarjury är svårare att behaga”. Så heter det på svenska. Eller ”göra till lags”. Eller säkert andra möjliga uttryck.

Verbet ”pleasa” (från engelska ”please” med just denna innebörd) är rikligt förekommande i svenska texter på nätet. Det skrivs ”pleasa” men uttalas förstås ”plisa”. Sånt brukar bli lite som det faller sig. Svenska Akademiens ordböcker nästa för ”pleasa”. Tur att nätet kan rymma hur tjocka lexikon som helst.

 

Husmorsgymnastik, 1940-talet. Källa Carl-Adam Nycop, 75 år i Sverige 

Häromdan använde en gympaledare ett uttryck som upptog några minuter av min dyrbara tid: ”Om ni måste skaka loss lite mellan övningarna så känn er fria och gör så”. Vadå ”känner er fria”?

Naturligtvis sammanfaller engelska och svenska ibland, naturligtvis kan man ofta översätta ord för ord. Men om man letar i stor-, lill- och reptilhjärnan så minns ingen av dem ett sådant uttryck.

En gympaledare förr i tiden hade nog sagt: ”Om ni måste skaka på er lite mellan övningarna så gör det.” Engelskans ”feel free to do so” kan vara en möjlig påverkan. Ja, så löd dagens epistel. Nu tar det mer handfasta livet vid en stund.

Verkliga brott och verklig språkanvändning ur Sbråks samlingar

Dagens första exempel kommer antagligen (exemplen ligger oordnat och skvalpar) från den genre som kallas ”true crime”, alltså ”verkliga brott”. Det är en typ av program man bör känna sig tveksam inför, ibland dekoreras som bekant även en brutal verklighet med spektakulärt strössel. Men inom området finns också serier som visar hängivet polisarbete och liknande.

I denna typ av ”underhållning” läggs vanligen inte mycket krut på översättning. Inte för att jag minns hur jag råkade på två olika översättningar från samma program, kanske har samma exakt mening yttrats i ett annat sammanhang. Nå. Jag noterade först ett ställe där svenska texten löd: ”Man kan bara fantisera så mycket innan man går över gränsen”. Engelska speakerrösten sa ”you can only fantasize so much before you cross that line”.

Om den engelska meningen är det svårt att ha en åsikt, men översättningen är inte svenska. Och så fanns en annorlunda variant nån annanstans: ”man kan inte fantisera hur mycket som helst innan man går över gränsen”. Bättre, möjligen, men i vilket fall som helst verkar sånt här språk tveksamt, utan att man måste fantisera så mycket.

Häromdagen sa en svensk konstkritiker i sin analys av en uttrycksfull målning: ”Det är så mycket drama som går att hantera på en enda natt”. Här vill det gamla språkjaget ha något i stil med ”man inte hantera mer drama än så här på en natt". Fast även det låter rätt underligt. Är det bara jag som går bananas? Har någon annan modersmålstalande svensk samma funderingar? Svajar språket bara för mig och inte för Patrik Hadenius m fl?

Man pitchar och säljer in, ut och igenom tills man vill skita i det

I förrgår klagades på denna plats över historieprofessorn som påstod att väringar och normander ”pitchade” mot varandra. Dagen därpå sa en skådespelare – på uppmaning att beskriva en aktuell pjäs han spelade i – att han inte ville ”pitcha pjäsen”. Man pitchar i alla kretsar, tycks det.

Vände mig till informanten P, ur den yngre generationen (den i 35–40-åsåldern), för att höra vad den kan tänkas ”pitcha”. Det är ungefär som ”att presentera en idé”, sa P. ”Sälja in, alltså?” undrade jag. ”Ja, typ”, blev svaret. Antagligen var det vad skådespelaren avsåg i samtalet, att inte vilja "sälja in pjäsen”. Av någon anledning.

Det är som att gå på äggskal, som nutidssvensken säger, och översätter ”walk on eggshells”. Helst skulle jag vilja ”pitcha” som väringarna och normanderna: slåss mot någon. Tyvärr är denne Någon ansikts- och namnlös, men tar ändå upp stor plats kring min ringa person.

Den snabba ordboken SO har förstås med verbet ”pitcha” och ger tre betydelser: 1 (vanligen med partikeln upp) justera ton­höjd. 2 presentera idé till manus, ny produkt, tjänst m.m. för tänkbar finansiär, producent eller dylikt. 3 slå kortare golf­slag (mot green).

Den 13 januari tog bloggen upp ”sellout”, men alla innebörder och den vanligaste stavningen har fallit ur minnet. Med bindestreck? Hopskrivet eller ej?. Exempelmeningen då löd i alla fall: ”Att hon väljer ett kontorsarbete framför att sälja ut är otidsenligt”.

Jag vill skita i det här säljtermerna nu. I ett försök att bringa ordning fann jag nämligen även ”sell-through”, som säkert snart kommer att användas i vilka-sammanhang-vet-den-lede på svenska. Det står i alla fall vem som helst fritt att ”sälja igenom” saker i framtiden. Vad det betyder? Äsch, då.

En kärv pust från det förgångna då känslorna inte svallade över

Man får konstatera att varken människorna eller språkvärlden bryr sig om ens pekfingrar och varningar inför framtiden. Återstår att lägga krut på sitt  eget vittnesbörd. Det lyder ungefär: ”Så här sa/skrev man förr, och menade vanligen något med det, dessutom”.

Att ordens innebörd speglar tiden är en truism. Lyssnar man till s k språkexperter utgör detta faktum deras huvudbudskap: Språket förändras, förstår du!

Vissa dagar känns det värre att ord med en tidigare kraftfull innebörd dras genom en blekningsprocedur än att se nerfallet av engelska och politrukpladder. Samhället har tyvärr hårdnat så att ord som hot och hat kanske är de rätta att använda. I en gamlings ungdom förekom de mer sällan, för det hotades och hatades inte så till den grad.

Bild: Freestocks, Unsplash

Förnedra, kränka, håna var också något man sällan hörde, deras betydelse var också av sådant slag att de inte kunde kastas runt hur som helst. Det är i dag svårt att veta om tillvaron blivit så förändrad att de måste förekomma så ofta.

Nu har det även gått inflation i ord som hört till en privat sfär: älska, kärlek, kram, puss. Hade man i ungdomen hört någon utbrista (i en konsert eller annan församling): ”Det är så mycket käääärlek här!”, hade man svimmat av pur förvåning.

Och om man hört folk i alla samhällsklasser och åldrar säga ”älskar dig!” istället för ”hej då” i telefonen, då hade man svimmat igen. Kramar, pussar, e-moijier föreställande gulligheter – de är svåra att använda för dem som vuxit upp i ett kärvt klimat där man vare sig ”älskade. hatade” eller ”förnedrades” hej vilt.

Tankar om sakernas tillstånd. Och om språkligt förräderi och svek

Det är bara att vänja sig och slå upp en massa ord man hör varje dag. Förr irriterades jag av att det var ett väldigt tjat från alla möjliga människor när ett "för svårt” språk användes. De som då anklagades var ofta folk ur den litterära eller akademiska världen, skribenter, författare, m fl, som ansågs representera ”finkultur”.

Det som så länge man minns har kallats finkultur har aldrig utgjort ett bekymmer för mig. Inte det som ibland kallats fulkultur heller. Ett bra sätt att navigera när det handlar om kultur, nöje, underhållning etc, är att ägna sig åt det man gillar.

Talar företrädare inom något område ett språk man inte förstår eller tycker om, ja, då skiter man i dem och deras göranden samt låtanden. Ett annat bra knep – om dessa företrädare använt svåra ord och man ändå känner visst intresse för boken, konsten, musiken – är att slå upp orden eller på annat sätt ta reda på vad som menas. Bra tips, anser jag, som under (jag höll på att skriva det urslappa ”resans gång”) alla år inte lyckats lära mig fotbollsspelets regler.

Inte heller har operaentusiaster i min närhet lyckats förklara den konstartens tjusning för mig.

Men de verkar nöjda med sitt val, så det är svårt att invända.

Men nu har detta hänt: Mycket av det som yttras omkring mig, röst- eller skrivmässigt, sker på ett främmande språk. Koloratur, kontext och diskurs må vara, men varför måste man sitta och leta efter vad sell-out, gå på äggskal och pitcha betyder? Okej, äggskalen kan man förstå till nöds, men svenska är det inte. Sell-out är inte den rea man först misstänker (och den stavas sale) utan kan lika gärna vara svek, förräderi eller (beroende på ordklass) svika, förråda. M fl.

Pitcha har jag hör i en massa sammanhang, senast sa en historieprofessor: ”väringar och normander, de pitchade mot varandra”. För pitch finns massvis av betydelser, men antagligen menades just här att de ”tävlade”, eventuellt ”slogs" mot varandra. Dagens språk är hur som helst mycket svårare än en kulturartikel i DN skriven av Horace Engdahl på 1980-talet.

Uttryck som ska tolka våra känslor av vrede, glädje och förtret

Ofta hoppar man högt av mediernas formmässiga språkanvändning. Men ibland väcker det innehållsliga förvåning eller en hoppa-högt-reflex. Så här löd en nyhet idag: ”Tonåringar som är uppkopplade på nätet i vad de själva beskriver som överdrivet mycket, har högre skolfrånvaro än andra”. Överraskningarnas tid är inte förbi, som man brukat säga.

Från tonåringarna på nätet och tillbaka till gårdagens ”KABOOM”. Eftersom den typen av ljudhärmande ord ofta förekommer i serietidningar skuttar de lätt över och in i svenskan, vad man än tycker om saken. Rannsakar jag mig (händer sällan) är det nog så att vissa utrop/interjektioner är lättare att acceptera, som exempelvis ”kaboom” (vårt ”pang” eller ”bom”), vroom (”brumbrum”?) och andra från pang-, smäll-, krasch- och bomvärlden.

Värre är det med flickliga utrop som ”oops”. Bläää, så att säga. Inte heller gillar jag att svenskar säger ”aotsch” (”ouch” på originalspråk) när de menar ”aj” (ofta med tillägg av svordomsslag). Vill man uttrycka förtrytelse, harm, grämelse eller liknande, kan man (liksom informanten M) använda Stora Stygga Vargens (i Kalle Anka) frustande: ”BAH!” Och om känslan är starkare: ”DUBBELT BAH”.

De bokstäver som fått föreställa fnitter har i serier skrivits ”TIHI”. Ett något längre utrop som är svårt att tåla för somliga, men ibland smittat oss själva, är ”O MAJ GADD”. Det handlar inte om tandvärk utan är ett allmänt rop som inbegriper vår fader som är i himlen: HERREGUD! Som man sa innan JU ESS EJ vräkte sig in i våra hjärnor.



PS Piia Takala har skrivit en pro gradu-avhandling (magisteruppsats, tror jag) vid Jyväskylä universitet i Finland. Titeln är ”Affektiva uttryck i serietidningen Kalle Anka” och där kan man läsa mer om BAH! Det dubbla bah-et finns inte med i uppsatsen, men det gör ”Bah! Bah! Och bah upphöjt till fyra!”

När det peakar och finns bumpar på linjen är det risk för kaboom!

Här sitter man och översätter världen. Inte bara för andra, ofta även för en själv. Många engelska ord och begrepp kan vara bekanta, men användandet på svenska kan låta konstigt värre. En sak är svår att få in i skallen, och det är varför Svenska Akademien bestämmer sig för att flytta in drösvis av engelska glosor i sina svenska ordböcker.

Vad kan man då hitta, utöver alla andra exempel som getts i denna blogg? Jo, ett verb som ”peaka”, av engelskans ”peak”. SAOL och SO har med ordet, vars innebörd sägs vara ”nå sin kulmen”. Ja, d v s just det betyder ordet, men det är ju engelskt (har jag sagt det?), och stavas här likadant som i sitt modersmål, men böjs på svenska. Det användes nyligen, naturligt, obekymrat och utan översättning, av en expert (docent i svenska) i P1-programmet Språket. 

  

Samma person beskrev med hjälp av ett diagram ett annat ords förekomst i svenskan under årens lopp: ”Det är en liten bump på linjen vid 1870”. Bump? Uttalad med ett svenskt u-ljud. Bump? Detta ord är också engelskt och uttalas egentligen [bamp].

Översättarsajten bab.la ger innebörder som ”bula, kula, knöl, gupp, ojämnhet på väg”, bland många andra. Själv orkar jag säga ”en upphöjning på linjen vid 1870”. Inte utan att man har lust att utbrista i vad en annan radiopersonlighet utbrast i häromdan: ”Det är risk för kaboom!”

Var och en sin egen lyckas smed och kanske även bäste dräng

Bland oss människor i den övre ålderskvartilen (jag hittade på det just istället för att skriva ”gamla”) finns många favoritklag-ämnen. Ett är ”det är för jäkligt att man ska göra allt själv i dag och i datorn: beställa tågbiljetter och vad det kan vara där man skippat servicepersonal”. En av de knäppare grejerna är inscannandet av varor, det kräver minst lika många hjälpande anställda som tidigare kassörer/kassörskor (vet inte vad som är kåmm-ill-få att säga i dag).

Iakttagelse 1: Själv utföra det som varit såväl kommersiell som samhälls- och annan service.

Iakttagelse 2: Inte veta vad man bör eller kan använda för ord numera. Inte veta om de gamla ändrat betydelse, eller inte kunna tillräckligt med engelska för att översätta till nutidssvenska.

Iakttagelse 3: Inte längre kunna se konst, lyssna på musik, läsa böcker som är oanfrätta av starkt penningmässiga (läs: kommersiella) krafter.

Den tredje iakttagelsen kommer sig av en förkortning en konstnärsbekant berättade om i går: KKB! Det betyder kulturella och kreativa branscher. Min samlade kunskap om kapitalism och konstarter är begränsad. Mycket finns säkert att säga om kombinationen, men formuleringen ”kulturella och kreativa branscher” låter stötande, störande och farligt.

Kanske får vi förutom att skapa vårt eget språk samt utföra ALLA sysslor själva även skapa den konst vi vill ha. En uppenbarelse, ett felslag, smög sig in nyss – i skrivande stund, som man säger – och jag råkade skriva något som borde kunna ge upphov till ett projekt av något slag. Ordet var kapitalsim.

Vore idé att låta finlandssvenskar lära ut svenska till svenskarna

Danska är svårt och konstigt, norska låter tjosan och roligt. Känns tanken igen? Kanske borde det ingå i den nya kanonen (jo, de båda böjs likadant men har olika betoning) att känna till något litet om våra närmsta grannars språk. Frågar man danskar och norrmän vad de tycker om svenska har de väl ungefär motsvarande åsikter om vårt språk som vi om deras. Rättvist. Ändå är det påfallande många svenskar som tror att just deras modersmål är alla språks ursprung: de andra pratar något förvridet, fult, skojigt, fel. Eller jättevackert.

Sen har vi Finland, vars två nationalspråk är finska och svenska, men där det senare är ett minoritetsspråk som talas av ca fem procent av befolkningen och kallas finlandssvenska. På tal om det larmade informanten A upprört (förståeligt!) om att SVT Nyheter i går hade en text om vad svenskar anser om ”finsk brytning”. Här finns en del att säga. 

Det är troligt att en ursprungligen finsktalande person, som lärt sig svenska (eller tagalog eller tyska) som vuxen, talar med finsk brytning. De med finlandssvenska som modersmål har ingen brytning, de talar en dialekt av svenskan. Precis som en värmlänning eller skåning gör. Tack och lov fanns en ytterligare text på SVT Nyheter där en ung finlandssvensktalande man fick komma till tals. Han sa sig ha fått kommentarer om sitt språk:

"Varför kan du inte prata som alla andra här fick jag höra kort efter att jag hade flyttat till Sverige och pratade lite mer som en finlandssvensk", säger han, och fortsätter: "Jag hade ju lärt mig språket i Finland och där talar man svenska på ett annat sätt".

Det är f a dåligt av SVT (och andra medier som ”diskuterar” frågan) att inte ha lärt sig den här skillnaden. Undertecknad som med ljus och lykta söker stadga och stringens i svenska språket hamnar nästan alltid hos Isof, Institutet för språk och folkminnen, Finlands dubbelspråkiga och utmärkta språkvård.

De finlandssvenskar som ständigt får höra att de låter som mysiga mumintroll föreslår jag biter ifrån med att deras svenska är oerhört mycket bättre än den som talas i Sverige numera!

Tro mig: den som gapar över mycket hamnar lätt i galen tunna

Man måste sikta högt. I dag är det dags att ifrågasätta auktoriteter. Eller vad man tror att de kan hjälpa en med. Förste man till rakning (ursprunget till det talesättet är mig obekant) är Kungliga biblioteket. Nyligen lärde jag mig att leta i KB:s dagstidningsdatabas, men stötte på ett litet problem p g a den egna ovanan/oförmågan.

Söker man frasen ”i det vilda”, som jag gjort ett par dar nu, dyker det upp massor av träffar. Och visst är det fortfarande sant att många modermålstalande svenskar börjat säga ”det vilda” (i stället för ”naturen/det fria/frihet”), men en hel del av träffarna visade sig härröra från ett tv-program som sändes åren runt 2015. Den engelska titeln var ”A wild life”, vilket någon då döpt till det osvenska ”I det vilda”. Dessa träffar måste bort för den som går så vetenskapligt till väga som Sbråkmakaren.

Så har vi P1-programmet Språket, där allt som sägs mest är sköjigt och där brukarna demokratiskt nog får bestämma hela viddevippen vad gäller ordval etc. Nu talades om verbet ”säkerställa”, som varje nu levande svensk måste ha undrat över. Språketexperten sa att första belägget (källan minns jag icke) var från 1870, och att ordet därför är förhållandevis nytt.

Ålrajt, tänkte undertecknad och slog upp SAOB. Vid säkerställa (med belägg från ca 1870, så sant…) stod även ”[jfr t. sicher stellen]”. Jahaja, tyska ”sicher stellen”, skrevs inte ihop tidigare, men det gör dagens tyskar. Så jag letade åter hos KB, och fann ett antal varianter där även svenskar i slutet av 1800- och början av 1900-talen skrev ”säker ställa”.

Kanske säger detta inte läsaren något, men mig säger det att det är svårt att säkerställa något överhuvudtaget. Ska kanske både Språket och Sbråk dra nåt gammalt över sig?

Hamnar ett djur man släpper ut ur sin bur i det fria eller det vilda?

Bild Elmira Gokolyan, Unsplash

I går handlade sbråkutbrottet bl a om hur hela tillvaron folk lyssnar/ser på, eller läser, börjat använda ”i det vilda” i stället för ”i naturen”. Men informanten M la sig plötsligt i och föreslog två ytterligare, möjliga, svenska uttryck för det snodda ”i det vilda” – lite också beroende på sammanhang (betyder kontext, för er yngre eller nyspråksanfrätta).

Just i dagarna har jag sett eller läst eller hört om människor som arbetar för att återbörda fångna djur till ett liv i frihet. Det gäller även vissa som fötts och levt sina liv i burar och/eller djurparker.

När nu i dessa program (eller texter) uttrycket ”i det vilda” dominerar påpekade M att man beroende på hur meningarna formulerats hade kunnat använda ”i det fria” (som ovan) eller ”till/i frihet”. Inte låter det väl konstigt att säga ”de här djuren som nu lever i det fria bodde förr i djurparker…” istället för ”i det vilda”?

Eller att säga: ”I djurparken anpassas nu gorillorna till ett liv i frihet”? Naturligtvis kan även ”i naturen” passa. Och som sagt säger ju ibland engelsktalande även ”in nature”. Men förmodligen använder de oftare ”in the wild” eftersom direktöversättningen av just den formuleringen spillt över på svenskan så ini bänken.

(Nu undrar man förstås över ini bänken, men det här letandet gör en 1) galen, 2) leder inte alltid till något).

När naturen visar sina värstaste vågor sjunger Sigge F om dem

Man kan inte hålla på med det här varje dag utan att emellanåt få raptus. Eller åtminstone hjärnstillestånd. I går hjälpte även stormen till med att blåsa ur skallen. Själv har jag bara vetat att 25 m/sek betyder storm och det fanns alltså anledning att lära sig ordningen på de värstaste* vindstyrkornas namn: kuling, storm, orkan. Det här var nog orkan (säger denna nyblivna expert).

Naturen går som bekant inte att tämja, trots att människan gjort sitt bästa, vilket ofta fått som resultat det sämsta. Språk, detta vanligen så förnämliga kommunikationsmedel, måste höra till såväl natur som kultur, och borde rimligen utgöra den bästa kombinationen av de båda. Enbart natur kan vara skrämmande. Liksom enbart kultur.

Varför kallar så många modersmålstalande svenskar naturen för ”det vilda”? Jo, det vet jag, förstås. På engelska säger man (gissa!) ”in the wild”. Om det är korrekt vete tusan: det verkar som om man även kan säga ”in nature”, men inte ”in the nature”. Så frågan om varför man här i landet väljer ”i det vilda” kvarstår.

Ja, vad mer än det man hör allt oftare? Jo, ”detektera” i stället för ”upptäcka”. Det används ofta i medicinska sammanhang och kan då ersättas av ”påvisa närvaron av”. Synonymer.se ger för ”upptäcka” en hel del andra varianter:

finna, påträffa, hitta, träffa på, utforska, anträffa, spåra upp, uppspåra, detektera, uppdaga, uppenbara, avslöja; uppfinna; förstå, komma underfund med.

Så här går det att hålla på om man finner någon anledning till det, vilket en del gör.



*Som Sigge Fürst sjöng i sin hit: ”Åh, såna vågor, det var de värstaste vågor jag sett”

Från parader i solsken via det som passar alla till chapeau-claque

Nej, här skas inte återkommas till bildliga uttryck som utlovades i går. Det sista exemplet som användes då mördar alla vidare tankar på saken. Klart som attan att det är kul att skämta om sånt som ”regna på nåns parad, vandra längs minnenas allé” och annat vi nu importerat från engelskan, men sånt här skojande med idiomatiska uttryck når inte så långt, egentligen.

Man får väl stå ut med att inte så många kommer att "regna på andras parad" eller "kissa på nåns cornflakes" – på svenska. Den person som i förra inlägget citerades och även undrade över huruvida det finns ett motsvarande svenskt uttryck fick förhoppningsvis ”glädjedödare” till svar. Roligare än så blir det ofta inte. Tyskarna kan kalla beteendet "Spielverderber", alltså ”lekförstörare”, ordagrant. Även om man inte skrattar åt uttrycket glädjedödare (eller den som VERKLIGEN är det) får vi nog hålla till godo med det.

Nytt ämne! Det händer att man önskar att man vore copywriter och fick hitta på bättre namn åt den hälsoprodukt som Lasse Holm gör reklam för: 1-Fits-All. Han slipper nu stå och hacka en massa grönsaker till sin morgonjuice (nu heter det smoothie) för att den produkt som "passar alla" innehåller ett pulver av 24 torkade frukter, nötter och svampar m m.

Det är nog bättre att hacka, trots allt, för Råd & Rön, samt en rad medicinska experter, säger att den som äter allsidig kost får i sig vad den behöver, och ”att vitaminer i överskott i vissa fall faktiskt kan vara skadligt”.

Hur som helst låter 1-Fits-All som en sån där billig regncape som passar alla storlekar. På tal om ”cape”, så är det ett gammalt ord som funnits/finns i många språk och är släkt med kappa, kapuschong, kapott och chapeau. Med all säkerhet en massa ytterligare varianter.

 

Man ska inte regna på parader eller förstöra folks frukosttallrikar

Många blundar med öronen – vilka lyckostar! Många är även de som hör samma saker som undertecknad, men de kunde inte bry sig mindre (”they couldn’t care less”). Bäst att strunta i saken, det underlättar för ens franska nerver att sitta och klaga i denna blogg.

Vilka franska nerver uttrycket egentligen handlar om kan man undra, och då vända sig till Frågelådan. Den sköts av Språkrådet , som sorterar under Institutet för språk och folkminnen. Denna myndighet säger sig ”bidra till ett lustfyllt lärande”. Det låter också lite halvfranskt, så tillbaka till min undran. Frågelådan förklarar:

Man säger ofta ”Akta/Tänk på mina franska nerver”. Man menar då att man är känslig och inte tål bråk e.d. Det är inte känt när detta uttryck uppstod, men man kan nog gissa att det kan vara under 1800-talet. Då talade man oftare än nu om nerver, med uttryck som nervattack och nervklen. Att man kallar nerverna franska hänger sannolikt ihop med föreställningen att det är ”fint” folk som har känsliga nerver, och finhet förknippas med Frankrike, som länge sågs som kulturellt mer utvecklat än Norden.

Fint folk, jo det tackar man för. Fast kalla något lärande för ”lustfyllt” – så fin blir man väl aldrig. Även om man inte heller vill regna på någons parad. Den meningen skrev jag förstås inte på fullt allvar, för man bör vara lite kallsinnig inför andra språks roliga uttryck: ofta faller det sig inte naturligt att få in den typen av underliga ”bilder” i ens modersmål.

Det beror förstås på ens ålder och utblick vilken slags uttryck man använder. Just i dag var det en politisk kommentator i radion som tog till frasen i fråga och sa: "Jag vill inte regna på någons parad". Visst har Sbråk haft med formuleringen förr, men eftersom jag glömt hur orden föll den gången letar jag på nätet och hittar en bloggare, en utlandssvensk, som skriver:

I går lärde jag mig ett par nya engelska uttryck. Att regna på någons parad betyder samma sak som att kissa på någons cornflakes, dvs att göra så att någon annans jätte-fina grej inte känns riktigt lika fantastisk längre. Finns det något bra svenskt uttryck för det?

Nu åker tusen tankar runt i hjärnan. Som pilar far de kors och tvärs. Tänker återkomma om bildliga uttryck.

ChatGPT – dagens artiga variant av Plåtmannen och Plåt-Niklas

Det som kallas teknisk utveckling upphör aldrig att fascinera, alternativt skrämma en. Något stopp för mänsklig fantasi verkar inte finnas, så det är bara att åka med. Jag frågade ChatGPT om AI:s roll för framtida språkutveckling och den svarade artigt så här:

Ja, AI spelar definitivt en stor roll för framtida språkutveckling. Genom användningen av AI-tekniker som maskininlärning och naturlig språkbearbetning kan vi förbättra översättningar, språkigenkänning och tolkning av olika språk. AI kan ocksåhjälpa till att automatisera och effektivisera språkinlärningsprocessen för individer genom skräddarsydda lektioner och övningar.

 

Plåtmannen på en filmaffisch 1903

Kanske är människans tid över. Man har ingen chans mot robotar. Det kunde man inte tro förr i världen när de närmaste förebilderna var Plåtmannen (ur Trollkarlen från Oz) eller Plåt-Niklas (Grodan Bolls kompis), ungefär. 

Jag meddelade roboten ändå mina farhågor kring språket och den nuvarande bristen på korrekturläsare. Den svarade som en god vän:

Även om jag är skeptisk till robotars förmåga att korrekturläsa på samma sätt som en människa, inser jag att det är en oundviklig del av den framväxande teknologin. Jag hoppas bara att det inte kommer att ersätta behovet av människors expertis och insikt när det gäller textredigering och korrekturläsning.

De här funderingarna kom flygande vid nutida rapportering om klonade röster. Stefan Sauk berättade i ett radioprogram att han som första svenska skådespelare tillåtit att en AI-kopia görs av hans röst. 

En annan sån här hoppa-högt-av-tekniken-känsla kom av att man som bäst håller på att skapa en kopia av Arktis (!). De AI-genererade kopiorna dyker upp i snart sagt (ha, vilket roligt uttryck) alla sammanhang. Dessa s k ”digitala tvillingar” gör alltså virtuella kopior av hela verkligheten. Man måste föreställa sig att människan inom kort gjort sitt och att våra "tvillingar" kommer att sköta ruljangsen. Vi andra får liksom ledigt.

En enkel mat-teknisk fråga kan ge upphov till andra undringar

Man lär sig något var dag. I en text om mat la jag märke till att begreppen ”fryst” och ”djupfryst” användes godtyckligt. Åtminstone gick det att tolka texten så. Men det visade sig vara en ganska stor skillnad. Skrev just så i Google: skillnad fryst djupfryst, och fick som första träff en förklaring från ett italienskt företag (eller kanske ett konglomerat av företag) vars ”mission” är att främja italiensk matkultur:

Fryst eller djupfryst? Tydligen är det synonymer, men i verkligheten är de det inte alls. I själva verket talar vi om väldigt olika bevarandeprocesser. Skillnaden är att djupfrysning är en industriell process där mat förs till minusgrader på mycket kort tid. Frysning å andra sidan är en långsammare och grövre process, som även kan göras med frysen hemma men garanterar inte ett effektivt bibehållande av matens alla organoleptiska egenskaper.

Infrysning sker så snabbt och vid så låga temperaturer att iskristallerna som bildas är mycket små i storlek. Tack vare denna frysta mat, till skillnad från fryst mat, när den väl har återställts till rumstemperatur, är den helt lik färsk mat och behåller framför allt sina näringsvärden.

När man läser om de olika förfarandena låter det klart som korvspad, men de här skillnaderna hade undgått mig. Själva språket i texten svajar som synes, men på sätt som inte förstör innehållet alltför mycket. Ändå är det ganska så skakande, för så här kommer nog många texter att se ut i en framtid som kommer att kräva mycket god vilja hos läsare.

Översättningar blir säkert bättre och bättre, men det faktum att de i högre grad INTE kommer att hanteras av människor är skrämmande. Å andra sidan är inte människornas språkhantering heller nåt att hurra för numera, så resultatet blir nog detsamma, artificiell arbetskraft eller ej. Självförtroendet kan ändå vara obrutet, så här låter det när nämnda företag presenterar sig och sin webbportal som 

är skapad för att dela förträfflighet Italiensk mat, uppmuntra ökningen av internationell handel med mat, drycker och relaterade tjänster, utvalda på grundval av kvalitet, innovation och hållbarhet. Det är den globala referensen för den första tillverkningssektorn i Europa, just livsmedel, med uppmärksamhet på mogna marknader, men också på framväxande och snabbt utvecklande områden.

Tillverkad i Italien excellens och globala kommersiella operatörer har äntligen en unik mötesplats och ett innovativt tekniskt stöd som gör att de kan kommunicera, få information och öka affärsvolymerna. Allt med maximala garantier för alla intresserade.

Maximala garantier, man tackar.

Sbråkbarnet undrar om inte språkkejsaren är naken. Ijängklien.

”Ditt innehåll kan vara svårt att läsa”, löd ett Microsoft-meddelande i Word. Här avsågs antagligen textens färgstyrka, bakgrundens ljushet eller vad vet jag. ”Innehåll”, tänkte jag morrande, och började fundera över varför ett ord som ”innehåll”, stort och enkelt på samma gång, har blivit en sån jädrans issue (grej, sak, för den som inte talar modern svenska).

Det engelska ordet med samma betydelse, "content", har också blivit en grej av samma anledning, vilken den nu är. I Sverige (säkert även på andra håll)! Förmodligen för att det visar sig svårt att hantera två ord med i princip samma betydelse (innehåll 😊). Trots det skriver språkvårdarna vid SR/SVT i sitt senaste språkbrev:

Från språkvårdens håll finns ingen avrådan från content enbart för att det är engelskt – ordet är ganska etablerat vid det här laget.

De noterar att de två orden används på olika områden: ”content” är vanligare i kommersiella sammanhang: ett typiskt sådant är influerares världar. ”Innehåll” är vad språkvården anser vara mer korrekt i public service-sammanhang. Och säkert andra utanför den stora köp- och säljsfären, får man anta.

Personligen har jag mycket svårt att förstå varför man inte avråder från ”content”, kanske just för att det betyder innehåll, fast på ett annat språk (min hjärna tappar fotfästet). Och förresten låter även "innehåll" larvigt i en del sammanhang. P1:s porgramförklaring skrattar jag åt när jag ser den: "P1 är talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap". (Åfan, säger hjärnan.) P2 har en självsäkrare presentation, liksom de övriga kanalerna.

Vad är det för övrigt för fel på ”material”? Även om ”talat material” låter lika fånigt. Men man slipper man ifrån blandandet av innehåll/kontent. Och om man måste kan man skilja på dem genom att i stället säga journalistiskt/redaktionellt material respektive kommersiellt dito.

Men det är här skon klämmer, antagligen: det ska låta mer än det är.

PS Jo: på eget bevåg, utan stöttning, skriver jag "influerare": annat engelskt försvenskas ju! Svensk språkvård använder "influencer, vad jag förstått.

Vilken väg bör man välja? Vi är många som stått vilsna och velat

Man bör inte alltid vända sig till personer, texter och källor som tycker samma som en själv (ajabaja), men det är kul att slippa känna sig ensam om något. I denna blogg gäller det mest språket, som bekant. Mycket annat här i världen är värre, mycket är bättre, fast så är det med det mesta och alltså en plattityd.

Kommen hit känns dock tanken bekant. Jodå, som mycket annat har redan Jenny Nordbergs krönika i SvD 24 juni 2023 tagits upp. Och som jag i min tur skrev ett inlägg om dagen därpå. Där sa jag samma saker som jag just skulle till att skriva.

 

Dygden står och pekar ut rätt väg på gravyren av Stiernhielms son 

Ständigt dessa av- och korsvägar – som för Stiernhielms Hercules och Dante i Divina Commedia: man står där och stampar och undrar vilken väg att ta? Går man runt, runt, är det bara att – har någon hört den kommande frasen? – ”släppa det”. Släpp det här, säger folk. Alltmer sällan ”strunta” eller ”skit i det”. Språket krymper, oavsett all engelsk nutrition

(d v s näring).

Det är inte lätt att go with the flow (jag menar hänga med), för osäkerheten om det egna språket tilltar på ett obehagligt vis. Många bara ”släpper det”. Det är svårt för ett fåtal, kanske har de en diagnos. Men diagnoser skrämmer inte på långa vägar lika mycket som anpassligheten.

 

När man ser följande (från nån tv-kanal): ”Kostymdraman du bara inte får missa!” är det lätt att falla i penséer (gammalt och utnött skämt) av det vanliga slaget. ”Drama” heter i plural ”dramer”. Och vad är det där ”bara”? Det räcker med ”kostymdramer du inte får missa” (vilket jag får, tack gode gud).

Kanske kommer "bara" från ett i engelskan mer använt (på såna här ställen) ”just”. Jag läser om ett nytt p1-program, ”Förmiddag med (namn)”, där programledarna ska ta med oss in i sina tankevärldar. Vad kretsar i deras huvuden här och nu? Vad måste de bara få svar på?

Ja, vad är det de bara måste få svar på?

Ups and downs, a big no-no, dos and don’ts: vad hände 2013?

Firmor och företag och ekonomier har haft sina ups and downs. Man själv har också haft ups and downs, liksom resten av världen. Engelska up betyder upp, och down ner. Så kan det språket skoja till det: sätta plural på adverb. Vi är inte lika roliga på svenska än, först måste vi komma överens om genus på upp respektive ner: ska det heta uppar eller upper, nerar eller nerer? Nej, det låter konstigt, så vi övertar ups and downs. Även om vi har varianter som för- och nackdelar, fram- och motgångar, upp- och nedgångar.

Varför gör svenskar så här? Nejdå, jag är inte bättre själv. Varifrån kommer denna trängtan till Anglosaxien? Och varför blir det ofta till och med löjligt? Ett annat ganska vanligt uttryck i genren är ”ett big no-no”. Här kan man hitta översättningssidor med mer eller mindre mått av självaktning som ger svenska varianten ”ett stort nej-nej”. Eller ”en stor nej-nej” (se genusproblemet ovan). På sajten HiNative (i grunden ett jättebra initiativ) beskriver en engelsktalande vad man menar med frasen "big no-no". Jo, det är something you shouldn’t do.

Om det gick att utnämna Självklarheternas Självklarhet skulle denna förklaring ligga bra till. Det är så puckat, korkat, knäppt, koko, vrickat, fånigt, knasigt att man inte finner ord (jo, det gjorde jag visst, många, dessutom) för saken. Vi har annars lite gamla svenska ord att ta till: förbjudet, olämpligt, otillåtligt, olovligt. Är sammanhanget inte helt allvarligt, går det bra med olämpligt, opassande, skadligt, eller massor av andra.

Som om det inte räckte finns även det flitigt använda ”dos and don’ts”. Man får stå ut med att ens eget språk inte alltid har samma ”snärtiga” formuleringar. I ett nätforum skrev en person att om det skulle förklaras för en treåring skulle man kunna säga ”saker man bör/ska göra och saker man inte ska/bör/får göra”.

Det riktigt intressanta med den här typen av begrepp (jag sa det häromdan) är att de får en rejäl skjuts i svenska dagstidningar kring 2013, vad nu det beror på.

Joråvars, man är inte bara ohejdbar, man är ostoppbar dessutom

Gårdagens ”missmatcha” finns inte i de stora ordböckerna, ej heller ”ostoppbar” (som jag skrivit om förr). Deras motsvarigheter på engelska är ”mismatch” (både verb och substantiv) och ”unstoppable” (adjektiv). Man inser hur lätt det är att ta till dem, svenska ”gå ihop/passa med”, känns nog för långt för en otålig nutidsperson. ”Ohejdbar” sänder inga vibbar till engelska och ryker nog av den anledningen.

Det går att räkna ut med öronen att det dräller av den här sortens glosor och begrepp som ännu inte tagits upp i svenska ordböcker. Båda har riktigt höga staplar i KB:s tidningsdatabas från 2000-talets första del. Antagligen baseras ords väg (än mer i dag än förr) in i lexikon på ”brukarnas” användning. Som ju samtliga medier givetvis skvallrar om.

Ska kanske någon dag intressera mig för Svenska Akademiens ordboksarbete och försöka förstå hur man går till väga. Det är säkert enkelt att hitta något om Akademiens arbetsmetod. I värsta fall går det till precis som man misstänker.

Digitaliteten (ja, jag hittade på det just nu) möjliggör förstås ordböcker större än Guinness rekordbok kan drömma om. Alltså spelar det ingen roll om man helt enkelt bara mosar in de här mer eller mindre översatta varianterna även i svenska lexikon. Förloppet måste, som man inser, vara ohejdbart. Ni vet ju vad alla progressiva språkmänniskor säger: ”Språk är en föränderlig organism”. Kör på bara. Det är ju trots allt kul att någon organism klarar sig när alla andra dito försvinner och går under.

Vad är "en match" (förutom i sportens värld)? Något som hör ihop?

En missmatch för somliga kan betyda något moderiktigt för andra

Hur många gånger har man hört ordet mismatch? Många. Och verbet som konstruerats oppanpå detta, mismatcha? Många. Hur bör en svensk stava det? Tj, det vet man inte, för det finns inte i någon ordbok. Vanligen, om inte alltid, rentav, skriver vi miss-, engelskan mis-. Betydelsen är i stort sett densamma.

Googlandes fann jag en influerarinredare som skriver: Missmatcha. Ett ord så fritt att det inte ens räknas som ord i svenska språket. Ändå använder vi det – och älskar det. Inte minst i inredningssammanhang.

Om Nationalencyklopedin älskar missmatchning vet vi inte, men den säger så här om prefixet: miss- förled • med negativ innebörd {→van-}: missgärning; misskötsel

Men som allt annat approprierat här i världen så är missmatch i en del sammanhang något positivt, precis som inredarinflueraren skriver. Försöker man finna en gratis bild av begreppet mismatch (hos Unsplash), dyker ett par dojor upp, fotade (!) av Chanhee Lee.

Har man levt ett tag gäspar man åt fenomenet: det som experimenterades med i ens ungdom (och utmanade den s k goda smaken), försvann under en period bland knytblusar och spets, men dök sen upp igen (jag extraherar eror, om någon undrar).

”Matcha”, ett verb vi umgås enkelt med, togs in i SAOL först 1973. Förutom att vara en sportterm beskrevs det som ”går bra ihop med” (i färg etc). Läser jag Merriam-Webster rätt har engelskan haft betydelsen ”går bra ihop med” (kan gälla allt möjligt) i flera hundra år.

Om poddar egentligen hette proddar skulle de ändå bli poddar

Man ”tittar på” saker, överallt. Det betyder att man studerar eller undersöker dem. Kommuner, idrottsklubbar, myndigheter, politiker – alla ska de ”titta på det här”. I dag tänker jag titta på mitt envetna skrivande i denna blogg.

Under en tid har uppslagen blivit färre. Jag som hade ladorna fulla av knasigheter som yttrats eller skrivits. Men efter att ha ”tittat på” det hela är det lätt att hitta orsaken. Den här inbilskt självpåtagna uppgiften är övermäktig. Många av samtidens medieprodukter (tja, vad ska man kalla dem?) blir mindre lockande och det är svårt att orka se, läsa, lyssna.

Vi som annars gör det är utlämnade till vad tredje statsmakten sänder. Trots det s k uppdraget för SR/SVT känner man sig inte som nån bra mottagare av utbudet. Även om  honnörsorden är "allmänbildande, humanistiska värden, kvalitet, folkbildningsambitioner", alltså.

I P1 går programmet Fabriken (från UR) som egentligen är en podd. Det goda med den är att den inte kan vara svår att uttala för alla på radion som inte kan säga program. Det blir pogram. Nu handlade podden om ”hovjournalistikens svåra balansgång”. Må så vara, men i poddens ingress ställdes frågan ”Varför är vi sådana omättliga kärl av kunglig glans och ljuvlighet?” Ska inte besvära läsaren med att be den fundera kring såväl språk som innehåll i denna mening, ty jag är själv ett omättligt kärl av frågor om mening.

I avsnittet fanns många felsägningar av den art som blivit allt vanligare, men kanske ska man gå den ödmjuka vägen och inte kriarätta (vem är väl jag att döma?). Nå. En tidigare sändning i podden har titeln: ”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” och där löd en del av den inledande texten: ”Vad krävs för ett ökat intresse? Eller sagt med andra ord: How to make klimatrörelsen sexig again?”

Svårt att veta, däremot finns snart svar på what makes this språkbloggare stop writing.

Inlägget är inte en once in a lifetime utan mer något av en cirkus

Det är en "once in a lifetime", sa någon. Det spelar ingen roll vem, för det hör man rätt ofta. Uttrycket är syskon med en ”dream come true”. Det spelar heller ingen roll om de med engelska som modersmål använder det, men det är säkert en floskel redan för dem.

Frågan är dock varför man importerar andras klyschor? Och gör vissa fraser till verbala mem? Tullar lite på sanningen (sanningen?) nu, mem är egentligen ett internetfenomen: ”något från början okänt, exempelvis olika typer av kortfilmer eller bilder, sprids via Internet och uppnår stor popularitet och igenkänning på kort tid bara genom just detta medium” (Wikipedia). De nyss nämnda, uttjatade fras-schablonerna sprids via alla medier genom världen.

En modersmålstalande svensk kan säga ”det här sker en gång i livet”. Den som önskar vara unik, som alla strömlinjeformade säger sig vilja, kan utmärka sig med ett: ”Det sker blott en gång, och aldrig mera”. Så börjar f ö en låt ur en tysk 30-talsoperett. Vill man vara ännu mer unik (som om det ginge), kan man förstås utbrista ”Das gibt’s nur einmal”.

Vill man ändå stjäla andras idiom, ordspråk och talesätt, kan man välja såna med mer kläm i. Nyligen, i en talkshow (där man pratar), nämnde en programledare ett polskt talesätt: ”inte min cirkus, inte mina apor”. Originalet är (hoppas jag) "nie mój cyrk, nie moje małpy" och det (fattar man), betyder ”inte mitt problem” eller andra avståndstagande formuleringar.

Let’s twist again, som vi åter gör, men det var ett bra tag sen sist

Bland alla stötestenar som dräller omkring när människor med modersmålet svenska lägger sig till med delar av ett annat tungomål, engelska, är många små, mycket små (men finns ändå). Ibland blir det mischmasch. Och se på fan! Där kom ett ord med ursprung från latin (miscere), släkt med tyska mischen, och säkert även engelska mix. Det betyder blandning. För att förstärka en sådan brukar (kanske) svenskar dra till med en ”salig blandning”.

I ett nyhetsprogram sa någon: ”De ska bli intressant att se vem som ska vinna twisten om guldet”. (Det gäller ett antal guldtackor som diverse människor gör anspråk på.) Då blev det vajsing, för av uttalet att döma användes det engelska ”twist”. Det har börjat uppträda vid sidan av ”tvist”, vilket är något annat, men just här hade varit det rätta.

”Ungdomen twistar med naturligt behag”

En hederlig gammal tvist är (förutom nåt inom vävteknik o dyl) enkelt uttryckt en osämja. ”Därom tvistar de lärde” är alltså inte samma sak som ”därom twistar de lärde”. Twisten dök upp som dans och in i flera språk i början av 60-talet. 

Namnet är begripligt eftersom den utförs med en ”vridande (twisting) rörelse. Den beskrivs (Wikipedia citerar okänd källa) som att:

man torkar sig om ryggen med en badhandduk samtidigt som man

fimpar en cigarett med foten.

Numera, långt efter att twisten både kommit och gått, är det många som ”twistar till det” i alla sammanhang. Antagligen att likna vid att något ”skruvas, snitsas, piffas till”. Problemet med att det ”twistas” i olika sammanhang, är att en svensk bör använda rätt uttal och sålunda fundera över om det gäller ”tvisten om guldet”, som några bråkar om, eller ”twisten kring guldkalven”? (Då menas dans) Kanske finns en advokat som med hjälp av en ”twist” i lagboken löser problemet? (Då menas abrovink, trick, krumelur).

I SAOB och ett belägg från Expressen 1962, står: ”Ungdomen twistar med naturligt behag”. Naturligt behag var det…

Vad är det vi hör och ser? Man önskar sig mer styrka i alla detaljer

Man är förstås inte den första att bli gammal, så pass mycket går att förstå, även om var och en av oss är rotade i mitten av våra egna centrum. Lät det töntigt? Nåja, jag avstod i alla fall från att skriva ”i våra egna epicentrum”. För genast grep ödet in: nånstans har jag läst att ordet används om jordbävningar, men inte mycket annat. Hör vad Wikipedia och Språkrådet säger:

I vardagligt tal och i media används epicentrum även i utvidgad betydelse för att ange centrum för andra katastrofala händelser, till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet, ursprunget till en smittsam sjukdoms utbredning eller ursprunget till ondskefulla handlingar. Språkrådet avråder från att epicentrum används i dessa fall.

Som i undertecknads egocentriska fall, alltså. Åter till åldern: Omvärlden känns brutalare för var dag som går, kan en som varit med länge tänka. Även gällande sådant som andra kallar bagateller: det mesta blir råare och mer obegripligt.

Att inte kunna ”läsa av” tillvaron hör dit. Det gäller inte enbart vad mina belackare ser som bagateller: att svenskan är halvt engelsk för de flesta individer (d v s vi har inte längre samma ordförråd), att den uppblåsta skitsnackssvenskan växer som mögelsvamp, etc, etc. Såna saker.

Nu ett par dar har jag bl a försökt förstå tv-reklam, man är ju ändå konsument! Men jag fattar inget annat än: ”det här är en god glass, köp den! Alla små filmsnuttar där folk flyger i luften (tycks populärt hos fastighetsförvaltare och teleoperatörer) och andra konstigt konstruerade ”sketcher”, vad säger de? Märkligt att dessa svårbegripliga budskap existerar samtidigt som många talar om "narrativ" och "berättelser".

Ja, inte har man sån tur som hunden i reklamen. Om honom säger ägaren efter att ha serverat en speciell hundmat: ”Jag ser hans styrka i alla detaljer”.

Går in för något är vad jag gör i bloggen, går ut för kaffe inte alls

Språkets vägar är outgrundliga, skrev jag för ett par dar sen, men frågan är om inte minnets vägar är mer outgrundliga (går det att komparera?) Äldreglömska i all ära, men mitt eget minne har det varit lite sisådär med i alla dar. Därför är det desto konstigare att de hågkomster som hör ihop med världens tekniska förändringar är så tydliga.

En svåger som hörde till de tidiga medieteknikglada visste inte till sig av glädje över videobandspelaren: ”Fantastiskt! Man behöver inte vara hemma! Om ens favoritprogram går en kväll när man ska bort är det bara att spela in! Och titta sen!” Det var lätt att inse att videobandspelaren slutligen ensam skulle få se alla program man spelat in och sen glömde.

Hur det senaste i ”tittväg” ska utvecklas är svårt även för spåkulan. Ej heller har min omvittnat synska hjärna kunnat klura ut framtiden för det s k bingeande (sträcktittande), som kommer av en överflödstillgång på underhållning.

Mobiltelefonen gick också att begripa (nästan hela) vidden av, när den för första gången råkade sitta bredvid mig på ett pendeltåg. Den som telefonerade pratade onaturligt högt så ingen skulle missa att han var en viktig person med kontakter och exporter i och till månget fjärran land.

Vid något som kan kallas påskstädning dök nyligen en bit av en kvällsblaska upp. Det är bara att titta på rubriken för att påminnas om varför den sparats. En författare hade avlidit och tidningen skrev: ”Hans fru gick ut för en kopp te, så blev det tyst”. Vem som citerats är obekant.

För egen del vet jag att den meningen signalerade en ökad påverkan från engelska, en sådan påverkan som de flesta inte lägger märke till, men snart har anammat. Jag är nästan till hundra procent säker på att svenskar inte brukat ”gå ut för en kopp”. Nu hör man ofta att ”de går ut för en kaffe”. Kanske "går de in för en kaffe" när de jobbat klart i trädgården, vad vet man?

Personligen är jag mycket FÖR kaffe, mer "för" än så blir det aldrig. Förresten, tidningsurklippet var från 2007.

Folk ska inte behandlas som idioter. Inte jag, inte Beatrix Potter

Det är ett billigt nöje att kunna skratta åt roligt språk. Man kan t o m dra på smilbanden av halvkul meningar. Det är som med annan slags konst: svårt att veta i förväg varför somt faller en på läppen och annat inte.

Det händer att jag deltar i enkäter. Och det händer att de själva kallar sig enkätundersökning. Då brukar jag flina och tycka att ”det är väl ändå en tautologi?” Då kan man bli tagen i örat av språkprofessor Lars-Gunnar Andersson. Han svarade en lyssnare som tyckte som jag: ”Det är ett misstag att tro att tautologi (som enkätundersökning) alltid är fel, säger han. ”I själva verket finns ju olika sorters undersökning; ordet kan därför sägas behövas”.

 
Hmhmhm, är min kommentar till det. Just en sån slags undersökning hade lagt till följande rader: Tack för att du deltar i vår enkät! Vi kommer att ställa frågor om hur du uppfattar och konsumerar blåbär.

Det låter också skämtsamt. Hur jag ”uppfattar” blåbär! Men det är inget mot den instruktion som följde i ett annat enkätsammanhang där man ville ha upplysningar om min ålder:

Vilket år föddes du?
Till exempel, om du föddes 1981, skriv in 1981.

Där gäller det för undertecknad att hålla sig allvarlig. En mening som visar att enkätskonstruktören uppfattar mig som en idiot är svår att svara allvarligt på: Mjaha, om jag föddes 1981, skriver jag in 1969!

Men den lättsårade nerven finns även för mina medmänniskor, levande som döda. När P1 skriver en programrubrik som lyder ”Beatrix Potter – kvinnan som cashade in på kaniner i kläder”, blir jag förtörnad och förnärmad å BP:s vägnar. Hon var en, som det brukar heta, ”högt skattad” författare, illustratör och naturvårdare. ”Cashade in på kaniner i kläder”, pöhöh!

Man kommer nog inte att få stå här så länge med tomma lador

 

Nästan aldrig sker det som skett denna dag: ladorna är tomma! Och inte har jag studerat några medier. Inga tidningar, ingen tv och knappt ens P1 ståendes gåendes i hemmet. Men det brukar inte ta lång tid innan fatburen åter är fylld. I och för sig kan gårdagens sista mening räcka ytterligare ett tag: Munkänslan är aptitligt mjäll och krispig. Den petige kan notera att det eländiga "krispig" fått ersätta våra gamla "frasig, spröd, knaprig". Men, såklart, både SAOL och SO har nyligen tagit in krispig, en efterapning av engelska ”crisp/y/”.

Alla de där onomatopoetiska uttrycken är väldigt irriterande. Många strör dem omkring sig, de äter crunchiga kakor, krispiga knäckemackor och har frissigt hår. Jag kallar det en styggelse. Den som vill titta på frekvensen av dessa märkliga adjektiv kan slå upp dem i KB:s dagstidningsdatabas. Ta även med cringe, också numera ofta använt. Det är f ö vad det heter. Pinsamt. (Ordets första översättningsträff i Google Translate.)

Magkänslan av dricksandet är sisådär, men munkänslan av löken?

Så ofta som man känner behov av att ”sätta klackarna i backen” borde man egentligen bära såna där högklackade tortyrinstrument. Hittar man sen en backe (som i det nyss citerade uttrycket oftast betyder mark) som inte är alltför hård – ja, då blir det ett praktfullt inbromsande. Det här babblet är endast en inledning för att tillstå att man sannerligen inte ensam kan hejda allt som händer i språkväg. Det bara händer.

Ett av de ämnen som tagit hela folket i besittning under några minuter, en följd av ett snabbt medielandskap, har varit företeelsen att ge dricks till servicepersonal. På restauranger och barer har en ny ”betalningsmodell” börjat användas. I kortterminalen föreslås en procentsats man förutsätts vilja ge i dricks. (Det finns en nejtack-knapp också, men då skäms kunden).

Det här kan i sig diskuteras, själv noterar jag hur vanligt verbet ”dricksa” blivit. Hittills har ”ge dricks” och ”få dricks” varit vanligast. Men när undertecknad upptäcker något har det redan funnits i SAOL ett decennium. Dricksa. Words stavningsprogram är också med på noterna.

Nej, det är bäst att övergå till långfredagens matlagning i hemmet där man slipper dricksa på en redan saltad och saftig nota. I ett av recepten för denna aftons ekvilibristiska kokkonst finns ett på en sallad där ”salladslök” ingår.

Upphovspersonen till receptet upplyser på ett pedagogiskt sätt om att salladslöken även kallas ”knipplök” och påminner något om purjo. Sen följer om denna lilla lök en beskrivning som man kan uppmana språkintresserade att fundera på: "Smaken är mild och munkänslan är aptitligt mjäll och krispig".

Många känner ingen skillnad på underhållning och underhåll. Hm

Jaha, då var det stilla veckan. Men: ”Själva påskhelgen består idag av skärtorsdagen, långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk”, skriver Nordiska Museet.

Om dymmelonsdagen hör man inte mycket längre, men förr erbjöd den rajtan. Institutet för språk och folkminnen berättar om seder kring påsk i äldre tid, och om de s k ”respassen till Blåkulla” man gav sina medmänniskor i:

skämtsamma upptåg med anknytning till blåkullaberättelserna. Ett exempel på detta är att man i smyg kunde fästa utklippta pappershäxor eller andra häxattribut på andras ryggar.

Eftersom sbråkmakaren själv är ett gammalt folkminne minns hon det här från sin barndom. Det där med häxorna var i stort borta på 1950-talet, men vi barn tyckte att det var roligt att ”hemligt” fästa lappar på familjemedlemmars och kompisars ryggar där det stod ”Jag är en åsna” eller något annat lika fyndigt. Vi var inte bortskämda med underhållning.

Men apropå underhållning lärde vi oss på den tiden att känna skillnad på ”underhållning” och ”underhåll” (här kastar jag läsarens blick bakåt till gårdagens sista mening). På nätet finns mängder av exempel på underhållning: av fastigheter, av lägenheter, av tak, med mera.

SVT Nyheter skriver (2022) att ”det stora arbetet med underhållning av vägar ska dra igång". Alla dessa underhållningar går att läsa om hos företag och institutioner  av alla slag samt medier. I underhållets tid kan man skoja om dessa liknande ord, fast med olika innebörder. Men fattar nån att man skämtar? Underhållning av en båt måste väl egentligen vara "underhållning på en båt". Om man nu läser världen rätt.

Justeringar, omläggningar och annat som går som på räls i vår tid

Hur vanliga ord man känt till innebörden av i årtionden plötsligt ändrar denna – tja, det retar en del (t ex den som skriver här). Andra kallar tilltaget innovativt eller drar igång den urgamla diskussionen om hur språket, likt andra biologiska system, förändras.

Något som inte direkt ändrat betydelse men fått en ytterligare, var ”justera”, särskilt i kombinationen med ordet ”priser”.

En prisjustering går nästan alltid i riktningen uppåt. Som jag minns det var Posten bland de första användarna.

Nej, förresten, de skrev inte inledningsvis ”justera priserna” utan ”sänka priserna”. Här fanns en abrovink med i spelet: kanske sänktes priset på en mycket udda service som legitimering, vilket tillät ordvalet. I det stora hela handlade sänkningen dock om en höjning.

Prenumerationspriser är såna som ofta justeras. Exemplen är många. Men nu finns en konkurrent till ”justering”, nämligen ”omläggning”. Söker man i texter på vad som läggs om hittar man sånt som ”skol-, klimat-” och all slags ”politik, SIS-hem” samt annat mellan himmel och jord. Det finns även de som ”lägger om från inre stuprör till yttre stuprör”.

”Lägga om kursen” är väl för banalt, men ”de som lägger om kyrktaket” har man mest förståelse för: det är en konkret handling! Alla de andra skulle kunna använda det gamla

verbet ”ändrar”, men då har man inte lagt fernissa över ordvalet. Att "ändra" saker vinner man inga val på, men "lägga om", det är något som låter det, i handlingskraftens tid. (De tre sista orden utgjorde rubrik till en tidningsartikel om moderatpolitik.)

Är det förresten några som behöver ”lägga om” tycks det vara SJ, som kan börja med att lägga om spår. Eller kanske lägga till. Eller framför allt underhålla: I underhållningens tid.

Lösa ut bitar och svinga döda katter, vad håller folk på med?

Språkets alla vägar är outgrundliga. Man sitter fridfullt i en fåtölj och hör någon tala (i radio) om ett problem. Plötsligt säger personen: ”Vi ska se hur vi kan lösa ut den här biten”. Och visserligen kan de flesta svensktalande förstå att det som menas är ”vi ska se hur vi kan lösa det här problemet/den här delen”, men erkänn att det är konstigt att ”lösa ut biten”!? 

Osvingad levande katt som ligger konstigt

Som språkspanare vet man att ”biten” nu är en gammal bekant vi för länge sen tog från engelska ”bit” som är lika diffust det, men ofta betyder det enkla ”del”. 

Med ”lösa” finns inget problem, men många  önskar sig tydligen en preposition i likhet med andra onödiga småord som i ”säkra upp, stävja upp” samt det eviga ”starta upp”. Det är en drift hos nutidssvensken att använda sånt som dekoration. ”Lösa ut” betyder f ö något helt annat.

Dagens engelskstöld får den journlist stå för som skrev att det i dagens Sverige ”knappt går att svinga en död katt utan att träffa en nybliven miljardär”. Svensken, jag, undrar: ”vad nu då?” Men som man ropar på nätet får man svar, närmare bestämt på Quora, där en person svarar någon ”utom-engelsk” som frågat vad ”swing a dead cat” innebär: 

Can't swing a dead cat or not enough room to swing a cat has nothing to do with the animal itself; it basically means that there’s very little room or space.

Ja, det har alltså inte att göra med döda (eller levande) katter utan ska beskriva ett litet utrymme. Det finns mer om detta talesätt på Quora, som i sin tur enligt Wikipedia är

en webbplats där frågor ställs, besvaras, redigeras och organiseras av dess användare. Företaget grundades 2009 och webbplatsen blev tillgänglig för allmänheten 2010. Användare kan samarbeta genom att redigera frågor och föreslå ändringar till andras svar. 

Kompositören från 1800-talet: en grym tjej, ibland förbannad

I detta inlägg kommer jag att framstå som en tjurig kriarättare, värre än vanligt. En brasklapp är: enskilda bör inte drabbas av denna vrede, nej det ska den tidsanda som förtalades i går. I själva verket är det mycket svårt att veta vart man ska vända sig med sin förtvivlan!

Klassisk musik är något som sällan söker upp mig, det har bara fallit sig så. Men jag känner en del hängivna lyssnare och/eller utövare och är inte helt främmande för konstformen. Allt som engagerar människor ska behandlas med respekt.

Nu hamnade jag för ovanlighetens skull i P2 och ett program som handlade om en kvinnlig kompositör och altviolinist född på senare delen av1800-talet. Hon hade inte haft det så enkelt, och nu skulle hennes liv beskrivas för oss som lever långt senare.

Den här produktionen var uppenbarligen tänkt för yngre människor och vad vet jag? Kanske de uppskattar berättelsetekniken? Förmodligen var manuset översatt från engelska samt anpassat till en ”ungdomlig” nutidssvenska som alltså kan störa den som vill ha ett seriöst porträtt av kompositören och musikern.

Här följer nu en lista på ord och delar av språkbruket i programmet: ”hon och kompisen satt sig för att käka middag”. Till en tävling för musiker hade ”skitmånga bidrag” kommit in och frågan var vem som skulle ”casha in”. Musikern var inte bara ”tjej” utan även ”grym” samt fick ”hänga med brorsan” när han spelade, vilket ibland lät ”för jävligt”. Någon ”hade stenkoll”, en annan blev ”förbannad”, det finns en ”pussgurka” samt en ”mansbäbis” i hennes närhet. Med mera.

Musikkarriären beskrevs emellanåt i hyfsade ordalag, men de halvdramatiserade delarna uttryckta vår tids slang – vete sjutton om de inte fördärvar en bra idé istället för tvärtom. 

För att även anknyta till vad stilistik är, se gårdagens inlägg.

Tidsandan gör att medierna vill tala till oss med tillgjorda röster

Ens invändningar mot nutida språkanvändning tycks aldrig ta slut! Många är de områden som drabbas av förstörelse, inte bara ordförråd och meningsbyggnad: det stilistiska är minst lika angripet. (Se inlägg 17 mars). Webbplatsen larare.at skriver att "stilistik" grovt sett avser:

såväl skriftspråk som talat språk och med skillnader vad beträffar ordförråd, grammatik och satsbyggnad och, beträffande talat språk, även uttal. Stilistiken är helt beroende på sammanhanget, situationen och erfarenhet och utbildning av den eller de personer som är engagerade. Alla individer använder olika delar av sitt språk beroende på situation.

Något i tidsandan premierar inlevelse i bl a nyhetsrapportering på ett sätt som låter onaturligt och hyser baktankar som är svåra att tolka för en äldre medborgare, van vid strikt objektivitet. I vår tid har Det Känslosamma blivit mode. Något känns fel i det, tydligare går inte att vara. För egen del ogillar jag när journalister som rapporterar från krig och katastrofer lägger en dramatisk darrning i sin röst.

Jag önskar att orden i seriös nyhetsförmedling skulle ha kvar sina innebörder, men det är väl där det börjar slira. För att övergå till sammanhang av annan art kan man exemplifiera med det barnsliga eller käckt ungdomliga språk som används när man riktar sig till en ung publik.

Det är svårt att misstänka yngre för att gå på knepet, som om något skulle bli intressantare av att vuxna snor deras slang med tillfälliga ord och uttal. Nyligen skrev jag ner en programrubrik i P1: ”Antiken for kids – så blev de gamla grekerna det nya svarta”. Där luktar man sig till ett språk med avsikt! Den som litar på sitt programinnehåll behöver inte använda tillgjordhet.

Imorgon om ett P2-program som borde skrämma intresserade i alla åldrar, även kidsen.

Hur många svensktalande kan nås av sånt här jargongspråk?

Det är riskabelt att göra sig till talesman för andra. Men med en ganska stor krets kamrater och bekanta i ungefär samma ålder vågar jag sticka ut hakan och klaga på Mediesverige. Stup i kvarten, som läsaren vet. Denne känner även till att jag emellanåt talar och skriver illa själv: det kan sväras i bloggen, det kan användas ett påhittat språk och ja, ibland finns ingen hejd.

Men jag varken talar eller skriver i riksmedierna, utan är en simpel mediekonsument. Som f ö hatar hur ”konsument/konsumtion” börjat behandlas. Ta bara ”kulturkonsumtion”, hur är det möjligt att ens komma på ett sånt begrepp?

Några grupper slipper undan mina klagomål: bl a en mängd ungdomar som inte kan rå för att äldre generationer förmenat dem ett bra språk. De med andra modersmål måste likaså undantas samt personer med olika inlärningssvårigheter.

Men de som skriver för och talar till oss i medier! De med utbildning som går ut på att de i sitt jobb ska nå så många som möjligt! Dem tar jag mig friheten att lamentera över. Och här följer en uppräkning av vad en s k kulturpersonlighet kläckte ur sig i radioapparaten, och inte bara min utan även andras.

Personen uttryckte sig först kraftfullt om ”skräp-tv”, detta bör noteras. Här kommer orden och fraserna: bingea (uttalas binndja, försvenskning av "bingewatching" som betyder sträcktitta), reddit-tråd (Reddit är ”en webbplats med nyheter och diskussionsforum”, skriver Wikipedia).

Kulturpersonligheten säger ”…jag är inte ett totalt rövhål…” och har genom det inte bara använt ett mindre tjusigt invektiv utan även översatt hela den engelska och mer använda frasen ”a total arsehole”. Vidare är något ”så vanilj”. Engelska ”it’s so vanilla”, är ett mycket vanligt sätt att beskriva något blekt och mesigt. Gig, vet kanske alla svenskar vad det innebär, liksom fomo och break-ups? Vad vet man? Jo, så pass vet jag: de går att uttrycka på vårt modersmål.

Ords innebörder slinker än hit och än dit, sen går de ner i diket

”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” Så löd titeln på ett radioprogram och för ett okänt antal gånger i ordningen reagerar jag på det konstigt adjektivet. SAOL, som annars brukar vara den lite långsammare ordboken, gav upp redan 2015 och tryckte in den ”bildliga” innebörden ”spännande, intressant” under uppslagsordet "sexig".

Ja, det är en lisa att man kan bestämma själv (än så länge) vad man använder för ord på ens tankar. Det verkar bero rätt mycket på vem man är. Som exempel kan även nämnas en ordkombination som är i ropet och inte heller tilltalar mig: ”civil kärnkraft”. Avsikten är antagligen att mildra ordet ”kärnkraft” som annars kan ingjuta skräck i folk. ”Civil kärnkraft” låter nästan hemtrevligt och rart.

 

Three Mile Island utanför Harrisburg          Wikipedia

En som gav det en annan innebörd är Christian Azar, professor vid Chalmers i Göteborg, som redan 2007 skrev i tidskriften Ny Teknik att begreppet ”är en täckmantel för länder som vill skaffa kärnvapen”. 

Ingen idé att dyka längre in i diverse energislag, laddningen som undertecknad får av den språkliga sprängkraften (äh, jag fattar inte heller vad jag skriver) räcker och blir över. 

Än så länge räcker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om reaktorhaveriet vid Harrisburg till för mina behov på området kärnkraft.

Rubriker man inte förstår och svenska fraser som misshandlas

Informanten M suckar över sin padda och läser ett par rubriker ur de stora tidningarna högt:

Sensationellt unik lokal och sån mat – obegripligt

Den hör till den växande genren krogrecensioner och bjuder inte precis på lättsmält tolkning. Det verkar som om konstarten rubriksättning är på rejäl tillbakagång likt det mesta i språkväg.

En annan rubrik har försetts med citattecken: man får anta att någon inne i artikeln yttrar de ord som får utgöra en lika svårbegriplig rubrik som den om krogmaten.

”Sitt kvar – höj volymen så taxiföraren inte hör”

Och den här meningen då, ropar M:

I Helsingfors kan bostadslösa vraka och välja

Jag googlar och får världens värsta chock, Just den formuleringen finns i tusentals träffar. Det ser likadant ut när man letar i Kungliga bibliotekets dagstidningssamlingar. Det är förstås fördomsfullt tänkande att ordningen på verben är ”välja och vraka”. Man är en tråkig fan, helt enkelt. Alla får väl säga vad de vill…

 
Bäst att sluta tänka på eländet. Och f ö fann jag en rubrik som löd

Forskare: Du kan bryta spiralen av övertänkande

I själva artikeln, en normallång en, förekom verbet övertänka nitton gånger. Slår man i svenska.se/tre/ finns inget ”övertänka”. Jo, SAOB har med några belägg från 1500-talet, men de betyder då ”tänka över, begrunda”. Det ”övertänka” som nu tagit sig in via engelskans ”overthink”, betyder ”tänka för mycket på något".

"Övertänka" sällar sig till den direktöversatta grupp av ord som inte finns med i någon svensk ordbok. Ett annat ofta använt exempel är ”ostoppbar”, lika icke-existerande det. Finns gör däremot "unstoppable" – i engelska lexikon, förstås.

En del av oss jublar inte inför tvånget att ändra språkligt mindset*

I en språkkrönika (2 januari, 2021) i Göteborgs-Posten, skriver Lars-Gunnar Andersson, professor em i svenska, om kollokationer som var gårdagsinläggets tema. Om ett sånt typiskt exempel säger han: Vi lär oss inte verbet vidta för sig för att sedan koppla ihop det med substantivet åtgärder, utan vi lär oss frasen som en enhet, som ett ord bestående av två ord.

De begrepp som oftast tas upp i sammanhanget kallar L-G A ”tre kollokationer i förändring”. De är "vidta åtgärder, begå självmord" och "fatta beslut". I dag omvandlas de ofta till "göra åtgärder", resp "ta" eller "göra självmord". Det senare gäller även "beslut" som förr "fattades".

Det är väldigt kul när språkfolk, som L-G A, har stadiga uppfattningar . Han säger om dessa ”konkurrensutsatta” fraser: Risken är uppenbar att de försvinner om ett par decennier, men det ska inte hindra en del av oss att använda dem så länge vi lever. Vi hävdar till och med att det är så det heter.

Om kollokationer skriver även Urban Östberg i Språkbruk (1 januari 2002) som ges ut av svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland. Den utkommer fortlöpande på webben och är en mycket levande och innehållsrik historia. U Ö skriver: Svenskan – liksom andra språk – byggs till stor del upp av mer eller mindre fasta fraser. De bidrar till att språket flyter och blir idiomatiskt – kort sagt att det låter ”svenskt”.

Det är väl inte konstigt att man saknar de ord och uttryck som flöt in nästan samtidigt med modersmjölken? Och det är väl klart som korvspad att språket blvit torftigare och blekare nu för tiden? Massorna av mer eller mindre direktöversatta engelska ord och fraser känns inte så berikande som en del positiva språkproffs antyder.

*mindset innebär ”inställning, synsätt, mentalitet”. Bland annat

Mer eller mindre fasta uttryck? Ta fasta på det senare för framtiden

För några månader sen flöt en konstig undran runt i internetvärlden: ”Varför tänker så många män på romarriket?” Må så vara, själv tänker jag rätt ofta på kollokationer. De har (som mycket annat) tidigare kollationerats (förlåt, jag rår inte för det) i bloggen.

En lättfattlig förklaring står SO för: ”par av ord som har en benägenhet att upp­träda till­sammans och kan ut­göra ett mer eller mindre fast ut­tryck”. Ordbokens ”gardering”, mer eller mindre fast, kommer nog att bli allt sannare i takt med att de gamla fasta uttrycken käkas upp av tidens tand. Det går riktigt att höra tuggandet när fraser som ”begå självmord” blir ”ta” eller ”göra självmord”.

Överhuvudtaget tycks verbet ”göra” ligga långt framme när detta enklare språk vinner terräng: ”göra åtgärder” hörs numera från både slott och koja – i stället för ”vidta” dem. En politiker, eller om det var reporter, meddelade: ”EU har gjort ett förslag”. Tja, vad gör man med förslag? Man ”lägger (fram)” eller "presenterar dem", tror jag. Är man ute efter förenkling – så brukar det heta fast motsatsen sker – så kan det vara bättre att säga ”EU föreslår”.

Kriminella har slutat ”begå brott”, de ”gör brott”. Ett ytterligare exempel från verkligheten är ”göra möten”. Får man föreslå ”anordna/arrangera möten”, eller är det för komplicerat för dem med både utbildning och bildning och som är utan de hinder som kan försvåra tal och skrift hos andra människor?

Nu driver tankarna bort till annat än de fasta uttryck som var ämnet för detta inlägg, men så kan det gå för dem med hjärnor som har lite svårt för sig. Kollokationerna är dock inte slut än, först måste Lars-Gunnar Andersson få säga sitt om dem. Det blir i morgon, hav förtröstan!

Huskvinnans manliga motsvarighet? Husman är väl upptaget?

”Det nya normala kommer att se annorlunda ut”. Så ljöd och löd en mening ur radion och först måste man tänka en sekund, sen skrattar man. Det är ju bara ett roligare sätt att säga att saker och ting förändras. För några år sedan lockade ordet ”huskvinna” fram ett skratt eftersom det lät som något ovanligt gammalmodigt för vår tid.

Husmödrar var mig mycket bekanta, liksom hemmafruar. Husfru var/är en titel, och jobbet utför/de/s vanligen på slott. Husmor kan vara både en privat syssla och en yrkestitel. Det lät förstås lite konstigt med programtiteln American-Housewives. Översättningen för housewife är  hemmafru (eller hur ?) och den svenska serien undkom språkproblemet genom att kallas ”Svenska Hollywoodfruar”. 

I vilken mån husfruar anses vara detsamma som huskvinna i dag, därom tvista de inte alltför lärda. Huskvinnan kom åter i svang för bara några år sen, men ”ursprungstiteln” känns inte som nån vidare verksamhet. Om man nu bryr sig om sådant som etymologi.

I SAOB finns upplysningar: Fornsvenska ordet "husquinna" nämns i Stockholms stads tänkeböcker från 1477. Det kunde även beteckna en ”backstugusitterska” (1550) eller "kvinna som ngn har i sitt hus; särsk. om hustru eller hushållerska”. Ingen speciell status för den tidens huskvinnor, vad det verkar.

Googlar den intresserade ”huskvinna”, kommer en hel del texter upp. En mycket initierad och balanserad (så pass att mina egna åsikter blir åtgångna) artikel skrevs 15 mars av Essy Klingberg i SvD.

Som alltid existerar motsatta uppfattningar, och de som var tonåringar det legendariska året 1968 kunde identifiera sig med två rätt oförenliga kvinnogestalter.

Grammatiken är normupplöst, men är stilistiken räddningen?

Det tycks vara som om Postens kampanj från 1970-talet, ”Skriv som du talar!” börjar vinna terräng så här ett halvsekel senare. När jag sökte på frasen gav Google tillägget ”argument”, vilket lät klyftigt. Överst låg då en nästan två decennier gammal artikel i Sundsvalls Tidning av Anders Mildner (kulturjournalist, författare, musiker). Rubriken gjorde om Postens slogan (med utropstecken) till en fråga: "Skriv som du talar?"

AM påminner om att vi bara ”haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla” i 35 år: 

”Sedan kom internetrevolutionen och ställde allt på ända. De normer som under en kort tid funnits började upplösas”. Det är bara att instämma. Avslutningsvis skriver AM:

Visst, det finns fortfarande gemensamma normer. Men de gäller inte längre för alla sammanhang. Eller rättare sagt de gäller i allt färre sammanhang. Och här kommer det svåra: normerna är fortfarande viktiga. Det handlar alltså inte om en allmän normupplösning där anything goes. Nu gäller det att kunna avgöra vilken stil som ska användas i vilket sammanhang. En spådom inför framtiden är att stilistiken kommer att ersätta grammatiken.

Arton år senare vill man påstå att även stilistiken svajar betänkligt. En av de stora drakarna använde i en krogrecension, denna överflödserans växande verksamhet, följande rubrik: ”Magiskt, lätt det godaste köttet jag någonsin ätit”. 

Jag satte mig att dissekera meningen, liksom bara infrån mig själv alltså liksom ni förstår liksom i princip alltså (ett skämt för åldringar), och kom fram till att det nog inte är så bra att skriva som man talar i en tidning. ”Magiskt” måste tyvärr passera förstås, det är en av senaste decenniets adjektiv/adverbplågor ihop med episkt, ikoniskt och historiskt.

Men ”lätt det godaste köttet” – det är lite för mycket jargongspråk för en rubrik. Här behövs talspråkets betoning dessutom. Personligen invänder jag också mot köttets bestämda form och skulle ha skrivit ”Fantastiskt! Helt enkelt det godaste kött jag någonsin ätit”. Hade jag tvingats skriva en kortare rubrik hade även det gått. Utan att jag liksom snackat till mina polare.

Ett riktigt släkthäng, fast egentligen inte, vid närmare eftertanke*

Skulle någon ny läsare händelsevis ramla in i denna blogg, måste avsikten och budskapet upprepas. Läs gärna under fliken Varför, skriven på ett föråldrat språk från 2017. Bloggaren är en desillusionerad gammal kärring som f a riktar blickar och hörslar (ja, vad heter det, då?) mot den språkliga förändring som, för ca ett halvt sekel sedan, började gå fortare än tidigare. Nu ökar farten med åtminstone ljudets hastighet.

I bloggen blandas allt bloggaren observerar och störs av. Det gäller språklig och allmän förstörelse som sabbar människan. Se er omkring! Lyssna! Nå. Beteendet ska inte förväxlas med ”rädsla för förändringar”. Gud, vilket tröttsamt påstående, jag hittade knappt de tangenter som kan skriva ner det. Nu börjar vi.

Om en bostad sa en person att den ”checkade av alla punkter”, en influerare sa sig ha "checkat av alla punkter" på sin ”måste-göra-lista”. Bloggen har ett antal gånger skärskådat ursprunget, ”tick the boxes”, 6 och 9 januari samt 8 februari. Översättarsidor ger ännu den svenska frasen ”uppfyller alla krav”. Det kanske låter stelt för nutidsmänniskan, men ”checka av punkter” skapar en lika stum, stor och förvånad äldre skara som undrar vaffanken det innebär.

Fler exempel tagna ur livet: En lärare berättade om knep för att hålla eleverna koncentrerade (lovvärt i sig) och sa att ”det lättade stämningen”. Vanligen far jag ut i klagan över att en massa verb i ”modern” tid ges ett onödigt upp som slutkläm, men här skulle ett sådant låta rättare: "lätta upp".

En reporter i radion sa busshållsplats, och varje dag hör man krigsföring. Dessa s är okända för mig. En annan radiojournalist använde ett begrepp som tagits in i språkvärmen, ”häng/a”, och berättade om en resa där det inte blev ”så mycket släkthäng”. Jag kommer aldrig att hänga på det sättet. Möjligen sitta och hänga p g a andlig andtäppa. Eller hänga läpp.

* Släkten t h har tidigare hängt på min vägg, men föll olyckligtvis i golvet när den åldriga ramen brast

Kryssa rätt på trottoarerna och bland de skandinaviska språken

"Du cyklar fel!" skrek en man åt mig. Han hade rätt. Det fanns tre fält på trottoaren, två för cykel åt varsitt håll, en för fotgängare. Jag löste logistiska vardagsproblem i huvudet och visst var jag på fel bana. "Ja, du har rätt, ursäkta", sa jag. "Nej!" illvrålade han. "Jag tänkte på annat och gjorde fel, förlåt!" Han vrålade igen: "Du ska inte tänka på annat! Du cyklade fel!

Det blev en påminnelse om att vara mer närvarande i nuet (här avses nåt annat än carpe diem, denna snart färdigtuggade fras). Men man kan inte hålla på och deppa ner sig (som i går) . Det finns faktiskt de som ännu bryr sig om språk och kör i rätt fil.

Lite tacknämligt hullaballo blev det kring en ny fotbollsförbundskapten (inte lika långt, f ö, som ålderdomshemsföreståndareutbildning). Han är dansk och meddelade att hans kommunikation med spelare och medier ska ske på engelska. Visst har kanske var och en av oss tagit till engelskan i Danmark. Problemet där har länge varit att om man frågar efter något på svenska så svarar dansken på danska. Där slutar ofta samtalet.

Men i princip håller jag med dem som tycker att det är dålig stil, även om såna kommentarer mest kommer från skåningar som har lite av en språklig gräddfil i sammanhanget. I vilket fall som helst är det inte jättejobbigt att identifiera danska ord till husbehov.

Men man måste anstränga sig något. Det är synd och skam att inte Sverige, Norge, Danmark och svenskspråkiga Finland kan tala åtminstone någon slags skandinaviska sig emellan. En (skåning…) som uttalat sig om saken är Petter Birgersson på Ystads Allehanda, som (bl a) skriver i en ledare i går:

När det står allt mer klart att Nordens betydelse ökar, då borde det också göras gemensamma ansträngningar för att lyfta de skandinaviska språkens betydelse. Nordiska rådet kunde äntligen få ett tydligt uppdrag. Finland har trots allt svenska som ett av sina officiella språk och islänningar har ofta bra kunskaper i danska.

Måste verkligen allt vara en trasa? Kan inte folk protestera mera?

Det går inte att sitta här och beskärma sig över det språkliga raset utan att nämna resten av förfallet. Eller avfallet och avfällingarna. Det är visserligen en dygd att vara ödmjuk, men för den som levt fler decennier än två-tre och därmed har en backspegel med lång sikt i, kan sådan mildhet kännas svår att bära.

Man kräks snart av att alltid behöva säga: ”Men mycket har ju blivit bättre”. Som om det skulle ursäkta allt som blivit sämre? Om vi bortser från bagateller som svält, krig och klimatkris, så håller samhället på att totalfördummas. Människan har passerat sitt bäst-före-datum. Också en tröttsam nutidsklyscha, varför ens skriva en sån?

När journalistiken inte håller måttet och drabbas av analfabetism och underhållning samt

hastigheten på allt är det enda som framhålls – då kan vi kasta in alla handdukar vi äger.

I en filmsnutt från Naturskyddsföreningen, ”Miljardslöseri med motorvägar”, sägs det klassiska ju större utbud desto större efterfrågan. Det gäller det mesta, kan man tillägga, utom kanske sjukvård, bostäder, kollektivtrafik och några till mindre viktiga samhällskomponenter.

Carl Jonas Love Almqvist skrev en gång ”Varför är allt en trasa?” Ska man behöva instämma i en 1800-talsförfattares ord? Många umbäranden folk utsattes för på den tiden är borta, materiella nöden nu är långt ifrån lika svår. Ska inte individen börja hojta mer om det själsliga armodet? Utanför sina sociala mediers ”vänner” och Ring P1?

Först upplevde, därefter relaterade man, sen försvann cellerna

Karolinska institutet förstörde dagens blogginledning. Tänkte göra stor sak av det faktum att en människas celler byts ut på sju år. Vad kan det innebära för en desillusionerad? KI skriver:

En vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Forskningen har dock visat att vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd.

Jag låtsas inte ha sett det: I dagarna har Sbråkbloggen sju år på nacken. De inledningsvis kamplystna cellerna har sprungit all världens väg. Vad denna skrivande organism lagt märke till under de sju åren är att är språkets celler kolat vippen. Men så hittar jag (från Finland, förstås) en vetenskapsartikel av Marcus Rosenlund. Den har rubriken ”Är du fortfarande du, trots att alla dina celler bytts ut?”

Det var just vad dagens epistel skulle handla om. Jag känner mig inte som mig (jag) eftersom språkets alla celler under de sju åren har skrapat bort min energi. Får ligga lågt ett tag, acceptera faktum, inse världens föränderlighet, vara ödmjuk och all annan skit.

Fast det är egentligen inget jag kan relatera till. Så här var det: nyss, för femtitusende gången, var det någon som ”relaterade till” nåt (eller inte) och då brast en sträng (samt rök en massa celler). Hur kan folk ”relatera till” vad-som-helst numera? Vi sa inte så under min barn-, ung- eller tidiga vuxendom. Raset började redan när man lite till mans ”upplevde sin situation”. Vi slog oss på knäna och skrek av skratt. I dag säger människor hela tiden roligare och ännu konstigare saker utan att NÅGON slår sig på knäna och skriker av skratt.

Och inte minns jag vad folk menade när de 1) ”upplevde sin situation”. Eller vad de gör när de 2) ”relaterar till” något. Var 1) bara ”tycker att”? Är 2) bara ”känner igen”?

Fara å färde: Det går vågor i håret och stormar i modersmålet

Det är inte svårt att uppfatta trender. Förutom språkliga diton är det några utseendemässiga som inte går att missa. Folk i tv är nästan absurt stajlade i vår tid: det gäller såväl uppläsare och reportrar som programledare samt gäster i diverse studior. De riktigt höga klackarna har nämnts i bloggen, de måste vara ett tvång i rutan. Vilka egenskaper krävs för att frivilligt knöla ner fötterna i såna? Och gå i dem, i värsta fall?

Noterbart är att klackhöjden går uppåt när karriären (gäller kvinnor) går åt samma håll. Uniforma är även de förfärligt sotade ögonlocken. Krigsmålning, sa vi förr. Om någon slår ner ögonen tror man sig ha hamnat i en socialdokumentär om slagna kvinnor.  

Bild Silas Baisch, Unsplash

Nu beledsagar extremt långa lockar den övligt övriga klädseln och makeupen.

Efter att ha sett den åttifjärde kvinnan med böljande svallvågor (håller inte länge, säger expertisen på riktigt rakt hår) runt ansiktet, skred jag till Google. Och hittade ett magasin med det originella namnet ”City” samt denna text:

 

Trendiga frisyrer 2024:

Omfamna återkomsten av långa lockar och magin med lager

Så oavsett om du växer dina lockar eller ändrar din befintliga längd, vet att 2024 är långt hår inte bara en frisyr - de är ett uttalande om förtroende och autenticitet.

Översättningen är inte ovanlig, så här ser ett otal texter på nätet ut. Men jag tänkte längre än lockarna: Detta är det språk som ett gigantiskt antal unga människor läser i jakt på sitt rätta utseende. De får som bekant hjälp av idoler som influerare och dessa talar redan en svenska som inte skiljer sig mycket från de här automatöversättningarna.

Om företeelsen var liten vore den inte plågsam. Men den är stor. Språket kommer att bli en tydligare s k klassmarkör. Och eftersom även de mer språkmedvetna lockas av ett ”inne-lingo” är det svårt att inte tvivla på överlevnaden hos människans främsta kommunikationsmedel.