Var och en sin egen lyckas smed och kanske även bäste dräng

Bland oss människor i den övre ålderskvartilen (jag hittade på det just istället för att skriva ”gamla”) finns många favoritklag-ämnen. Ett är ”det är för jäkligt att man ska göra allt själv i dag och i datorn: beställa tågbiljetter och vad det kan vara där man skippat servicepersonal”. En av de knäppare grejerna är inscannandet av varor, det kräver minst lika många hjälpande anställda som tidigare kassörer/kassörskor (vet inte vad som är kåmm-ill-få att säga i dag).

Iakttagelse 1: Själv utföra det som varit såväl kommersiell som samhälls- och annan service.

Iakttagelse 2: Inte veta vad man bör eller kan använda för ord numera. Inte veta om de gamla ändrat betydelse, eller inte kunna tillräckligt med engelska för att översätta till nutidssvenska.

Iakttagelse 3: Inte längre kunna se konst, lyssna på musik, läsa böcker som är oanfrätta av starkt penningmässiga (läs: kommersiella) krafter.

Den tredje iakttagelsen kommer sig av en förkortning en konstnärsbekant berättade om i går: KKB! Det betyder kulturella och kreativa branscher. Min samlade kunskap om kapitalism och konstarter är begränsad. Mycket finns säkert att säga om kombinationen, men formuleringen ”kulturella och kreativa branscher” låter stötande, störande och farligt.

Kanske får vi förutom att skapa vårt eget språk samt utföra ALLA sysslor själva även skapa den konst vi vill ha. En uppenbarelse, ett felslag, smög sig in nyss – i skrivande stund, som man säger – och jag råkade skriva något som borde kunna ge upphov till ett projekt av något slag. Ordet var kapitalsim.