Dagens medier kräver faktiskt trespråkighet av nutidssvensken

Tipsen från informanterna duggar tätt. Nu var det C som ringde för att berätta något hon just hört på radion. Det tog ett tag för hon hade inte skrattat klart än. Detta efter att en person omtalats med orden ”han var inget hushållsnamn precis”.

Där ser man. Med öron på vid gavel tror jag ibland att jag hört allt, men så är det ju inte. Ty det finns ingen ände på detta. Däremot finns det många som talat om diverse "hushållsnamn", det blir uppenbart vid en googling. Vid en snabbtitt framgår att en person redan 2012 i en twitterkommentar skrev ”Ska vi klubba att det heter hushållsnamn på svenska då?”

Sammanhanget är förborgat för mig, men det hela torde ha föregåtts av en diskussion om ordet. Man är alltså sent ute med sina iakttagelser. Nå, i alla fall var C och jag förvånade så här flera år efter att begreppet uppenbarligen börjat användas.

”A household name” är engelska från början (om någon skulle undra över ursprunget) och betyder ”kändis, allmänt bekant, välkänd, på allas läppar”. För dessa begrepp har alltså engelskan ett idiom, ett fast uttryck, som lyder ”a household name”. Är det inte väldigt ineffektivt att ersätta det egna språkets begrepp, bl a ”på allas läppar”, med ett dito på engelska som man dessuton översätter till något som säkert många inte förstår?

I vår tid gäller det alltså att behärska tre tungomål: svenska, engelska samt det språk som kallas översättningssvenska.

Man besitter inte tillräcklig korpulens för att framstå som smart

En av de yngre informanterna, P, bidrog häromdagen med ett par åsikter när vi talade om särskrivning. Fenomenet driver emellanåt äldre och/eller rättrogna till vansinne. Egentligen borde det inte vara svårt att undvika, kan man tycka – skillnaden hörs ju i uttalet, som hos det berömda exemplet ”sjuk sköterska” och ”sjuksköterska”.

”Men”, sa P, ”särskrivning stör mig inte för det visar så uppenbart att den som skriver har dyslexi”. Ja, det är väl inte dumt tänkt. Antagligen sitter inte en person med skriv- och stavningsproblem och funderar på hur ord uttalas, den särskrivningen sker nog automatiskt.

”Då är det mycket värre med folk som vill ’flåda’ till språket och anstränger sig med underliga ord som inte passar”, sa P, och återgav exemplet ”Jag besitter en allvarlig sjukdom”.

Så är det ju. Det blir sällan bra när folk ska försöka snobba till det. Min far använde alltid frasen ”nu är ju inte jag korpulent att bedöma det här”, och den får väl ses som en släng mot dem som tog i lite för mycket.

Jag hittade en sida som tar upp just detta. Här berättas om olika försök som gjorts där personer som använt ett alltför utbroderat och avancerat språk upplevts som mindre intelligenta än de som begagnat sig av ett klart och koncist språk:

Forskarna förklarar detta med att då vi anstränger oss för att verka smarta, så riskerar vi att exponera allt det vi inte vet. Och ju mer vi försöker – desto tydligare blir det att vi inte har koll. /…/ Ja, du kan till och med framstå som dummare än vad du är genom att använda ett språk du inte behärskar.

Förresten: sidan detta stod på heter Shortcut.se – Sveriges karriärsida för yrkesverksamma (!).

På engelska verkar ”över tid inte vara något annat än ”övertid”

Informanten M klagade inte högljutt men muttrade vid sin tidningsläsning: ”Över tid, över tid, detta evinnerliga över tid”. 

Ja, det är ju vad även jag inte bara muttrar utan protesterar och skriver om, ilsket, och om och om igen. Sökte återigen med ljus och lykta efter uttrycket ”över tid” i diverse ordböcker. Enligt min egen logik betyder det på svenska ingenting. Kanske betyder det kanske inte på engelska (”over time”) någonting heller?

Det används efter verb som ”utvecklas, följs, förändras, växer”. Här ett exempel: ”pengarna växer över tid”. Ja, vad fasiken över annars? Över rum? Över hav eller vida fält? Jag vågar nästan påstå att det i de flesta fall är överflödigt. En person med samma känsla inför uttrycket fick i ett svar i en språkspalt (DN, 2017) veta att det ”är ett översättningslån av engelskans over time”. Sen kom i vanlig ordning redovisande av ett första belägg från

Svenska Akademiens ordbok från 1975, där uttrycket uppges betyda ’under en (längre) oavbruten tidsperiod’ med tillägget att det närmar sig betydelsen ’så småningom, efter hand’. Möjliga ersättningsuttryck är till exempel under en längre tid och allteftersom, lite beroende på sammanhang.

Tycks alltså som om vi redan 1975 hade ett par tre gångbara fraser för det som är en ny nonsenskombination av två ord! Men jag till att söka vidare och denna gång på den engelska variant som ”över tid” skulle vara ett översättningslån av. Inte utan att man ler i mjugg av att läsa vad Cambridge Dictionary skriver: ”over time is a common misspelling of overtime"

 

Kongruens, konsistens och konsekvens – klara det den som kan

”SD är positiva till det”, sa reportern, vad det nu var partiet var positivt till.

Här kommer för omväxlings skull lite om sådant man får ge upp under sin språkpetiga tillvaro. På det tidningskorrektur som skapade en nörd av mig hade vi korrigerat meningen om den stått i text. Vi hade ändrat till ”SD är positivt till det”. Detsamma hade (på den tiden) skett med ”SJ är jobbiga, kommunledningen är nöjda” och ”manskapet är rädda”.

I alla dessa fall är det tji kongruens. På korret hade vi skrivit att ”SJ är jobbigt” och ”kommunledningen nöjd”. En ytterligare knepighet hade uppträtt vid det skraja manskapet, för man kan inte säga att manskapet är rätt (om det nu inte är det ”andra” rätt man menar). Där hade vi diskuterat om ”ängsligt, oroligt” eller något annat ord varit en passande synonym.

Sammanfattning: Jag hoppar inte högt vid kongruenstabbar, men skulle nog inte skriva dem själv i allvarligare texter. Säga, kanske, det talade språket är man vanligen inte så noga med.

Däremot skulle jag kunna yttra en ordräcka som ”folk är besvärliga”, trots att ”folk” är ett ”kollektivt substantiv” eller, som det står i min skolgrammatik, ”ett entalsord som betecknar ett flertal”. Men stoppar man dit en bestämning blir det knepigt: ”gammalt folk är besvärliga”.

Det får räcka för i dag, annars leder det för långt in i den grammatiska djungeln. Man får konstatera att det går att låta vissa inkongruenser passera.

Om läsaren blir uttråkad är det ingenting mot vad jag själv blir

Man kan känna ett behov av att ursäkta sig när man drar samma klagovisor om och om igen. Läsaren av bloggen kanske tycker att ”ooo vad tradigt”. Men tänk på mig då, som inte kan koppla bort allt elände jag hör, gissa hur tradigt det känns i det här hörnet! Om och om igen samma språkvisor.

Det var väl bara nån vecka sen som jag skrev om otyget ”för nu”, men det är där hela tiden i svenska medier: ”Där lämnar vi inrikespolitiken för nu.” Eller ”det var vädret för nu”. Vid såna tillfällen samt alla gånger man säger ”tack för nu” och ”hej för nu” är det möjligt att behålla sitt modersmål intakt. Förutom att bara säga ”tack” eller ”hej” finns en mängd varianter: ”tack för i kväll, för i dag, denna vecka” – beroende på vad som passar. Vill man använda en annan avskedsfras än ”hej då” går ”hej så länge” mycket bra.

Det ”för nu” jag är syrak på kommer alltså från ”for now” som i exempelvis ”bye for now”. Jo, syrak är också ett lånord (kommer från romani) men det är etablerat sen länge. Man skulle kunna hävda att ”syrak” gjort den språkhistoriska vandring som är vanlig i alla språk. En sådan tar tid. Den sker inte på en kvart och dess färd skyndas inte på av flåshurtiga språkmänniskor. Fast, det är klart, syrak är kanske inte det bästa exemplet, vid närmare eftertanke.

Men när vi ändå är igång: i går hörde jag nån i radio säga ”Varför såg jag inte det här komma?”. Hur kan det bli så? Det är klart att andemeningen kan uttryckas på svenska! ”Varför var jag inte beredd på det här?” Då slipper man ju översätta "why didn't I see this coming?"

Sörru.

Är det klokt att låta engelska ord gjuta liv i onödiga svenska?

Nya ord och begrepp – ja, det är klart att de kan ha ett berättigande. Men då är det ju bra om de dessutom är nödvändiga, annars kan det kvitta att dra in dem i språket. Härförleden avled en svensk sångerska, Anita Lindblom. Hon var mycket känd en gång i världen och alla gammelmedier presenterar återblickar på hennes liv.

I en tidning stod rubriken ”Tidslinje: Anita Lindblom 1937-2020”. Den där ”tidslinjen” har på något sätt nästlat sig in i svenska språket. (Igen. För vänta bara.) Vad har den där att göra, egentligen? För om det endast skulle ha stått ”Anita Lindblom 1937-2020” och därunder ett antal årtaltal – när hon sjöng in låtar, spelade in filmer – så hade väl en medelbegåvad läsare hängt med? Och säkert sett sådana sammanställningar tidigare.

Det är klart att mitt liv inte faller samman av denna utskrivna "tidslinje", men den är provocerande. Som om jag inte annars skulle fatta! Well, för här måste man tillfälligt tala utrikiska, det är nog så att denna ”time line” är mycket vanligare i engelska texter. Den dekorationen kan väl  engelskspråkiga ha, men varför dra hit den?

Men här kommer grejen. Skulle den som läser detta vara språkvetare skulle den låta mig veta (det ligger i titeln…) att i SAOB finns ordet ”tidslinje” som förklaras som en ”dragen linje (med markering av årtal eller sekel o dyl)" och det finns belägg från 1870 och 1944.

Jag vill genast kontra med att här (och nu, som nutidssvensken säger) införa begreppet ”tidshav”. I SAOB lyder betydelsen: ”(i vitter stil) om ofantlig tidrymd med omväxlande skeenden; även såsom bild av tiden”. För tidshavet finns belägg från 1882 och 1942.

En alert läsare inser hur omfattande svenskan kan bli om vi använder alla ord från alla tider!

Detta är inte bilden av ett vanligt hav, detta är ett tidshav innehållande alla svenska ord som existerat

Tydligen är vissa knepiga grupper av konsonanter inte alls svåra

När jag svimmat färdigt efter att ha hört en 50-plussare (på allvar, tycktes det) tala om mormrar och morfrar slog det mej att pluralen av mor resp far möjligen är okänd för moderna människor. Om dessa äldre släktskapsord dyker upp kanske mormödrar och farfäder känns så ovanligt att man trycker dit en, som man tycker, troligare plural.

Vare hur det vill med den saken, men morfrar och farmrar visar att det finns kompetens hos många svenska munnar och gommar att producera bokstavskombinationer – rfr och mrfr – som ligger långt från det enkla pr i ett ord som program.

Ett annat intressant och fel uppfattat uttryck uppsnappade jag häromdagen. ”Va?” tänkte jag då, ”sa han verkligen att något gått till spillro?”

Som vanligt googlade jag till spillro med citationstecken kring och se på fanken! Det fanns några träffar! Uttrycket är ett typiskt exempel på folketymologi som sägs vara ”en språklig omvandling av ett ord så att det liknar ett ord i det egna språket med liknande betydelse”. Troligt är att de som säger till spillro blandar in ”spillra” och ”spillror” i sammanhanget. Definitionen är tagen ur Språkbruk nr 4 2001 (utgiven av Språkinstitutet för svenska i Finland) och på samma ställe står:

"Vissa folketymologier är humoristiska och inte sällan en medveten lek med språket, t.ex. undervisitet (universitet), komframåsäj (konferencier), /…/ ansjofisk (ansjovis), svamp­injon (champinjon) och skärkötteri (charkuteri)."

Det måste finnas en förklaring till att vuxna pratar barnspråk

Informanten från i går, A, får räknas till de noggranna (nja, det gäller inte allt, vid närmare eftertanke), och återkom för säkerhets skull med en liknelse för att ytterligare belysa innehållet i sin tes om språkets förändring. Så här skriver A:

Koldioxidhalten i atmosfären stiger, och det har den "alltid" gjort. Detta är dock inte ett argument för att blåsa ut koldioxid i atmosfären, snarare för att begränsa utsläppen.

Vi får hoppas att detta når Svenska Akademien, Språkrådet och Språktidningens chefredaktör.

Och nu är det jag igen. Som inte går på att det ska vara så svårt att uttala orden egentligen, ordentligt och program (det blir ofta ijängkligen, ordengklitt och pogram). Människor med riktiga uttalsproblem undantas givetvis. Men är det svårt för en del att få in ett r efter p i program så finns det andra som säger det betydligt mer tungvrickande mormrar och morfrar (som plural av mormor och morfar).

På nätet ligger en hel hoper av dessa pluraler, tillsammans med farfrar och farmrar. Jag hörde nyligen en s k radiopersonlighet säga precis så – utan nåt skämtsamt i tonfallet. Det måste vara något jag missat. Det måste finnas en barnbok där författaren skrivit så och sen har både barn och vuxna hakat på. Det måste finnas en förklaring.

Men liknande har hänt förr. Är inte säker men misstänker att Astrid Lindgren ligger bakom ordet hittepå som nu även vuxna använder när de menar ”något påhittat” eller ”påhitt”. Jag vill förtydliga igen: att barn lattjar till ord och talar lite som det faller sig är en sak. Men det är bra om de har en omgivning där vuxna sinsemellan talar ett sådant språk som barnen också får höra och som kan förbereda dem för ett kommande vuxenliv.

Det finns nog mer att tillägga i ämnet. Återkommer när jag nannat, pömsat och sussat på saken.

Att språk förändras är en självklarhet – varför tjata om det?

Hakande på gårdagens asterisk-tillägg här: Det är klart att yngre människor ser annorlunda på språket och att de ofta talar på ett annat sätt än tidigare generationer. Det är en självklarhet som snart ska formuleras ännu självklarare.

Det föds hela tiden nya människor och visst borde väl varje land (eller vad det nu gäller för språkområde) bemöda sig om ett tydligt språk med regler, normer och råd? Det är bara att slå upp en tidning (eller ja, lyssna eller glo nån annanstans) för att se hur man från olika håll larmar om ett ofullständigt språk hos många unga (och inte för att det alltid ser bra ut bland äldre heller).

Vad är det som gör att så få av dem som arbetar med språk intresserar sig för att ett annat språk (engelska) deformerar svenska (i detta fall) till både form och innehåll? Man är intill döden trött på att höra om andra språks inflytande under århundradena: påverkan från dem pågick under långeliga tider. De ändrade inte Sveriges språk på ett några decennier som nu sker. 

Kring det uttjatade ”språk förändras ständigt” formulerade sig en av bloggens informanter, A, koncist:

Att språk förändras är ett sakförhållande. Det är inte ett argument för att driva på förändringen utan snarare ett argument för att vara återhållsam. Förändringar uppträder av sig själva, vi behöver inte gå in och klåfingra! 

(Sa informanten och hittade i hastigheten på ett nytt verb.)

Det är bland mycket annat finfint om olika generationer förstår varandra

Ett hederligt försök att förstå vad en ung språkvetare vill säga

Alexander Katourgi (se gårdagens inlägg) är ung, 29 år. Ett lite förvånande faktum, de inom branschen som säger sitt eviga ”språk förändras” brukar vara äldre. Dessutom framstår de ofta som angelägna om att visa hur mycket de hänger med i moderna svängar.

Nå. Sådana svagheter har vi lite till mans. Men AK torde inte ha liknande behov, så jag fortsatte fundera över varför han drar samma slags svärd i språkkampen. Svärd och svärd, förresten, utsagan som får undertecknad att vilja slåss är självklar: den att språk ändras med tiden.

Det är väl så här det går till: De som har språk till yrke är trötta på folks klagan över det språkliga förfallet. Och detta ”folk” är i sin tur trött på att ständigt få samma formulering slängd i plytet: ”språk förändras med tiden, förstår du!” Det är också svårt för språkarbetarna att skilja en språkpolis från en annan (vill bara pepåka att jag själv avskyr uttrycket språkpolis, och ja, jag skrev pepåka bara för att jag är lite wild and crazy).

Att bli sedd som språkpolis retar just mig, eftersom jag skriver och, framför allt, talar som en tjolattjofladdring (försök inte googla ordet, det tycks vara bara jag och en annan random person som använder det!) men ändå är skapligt bra på den svenska som bör användas när man riktar sig till en grupp människor man inte känner. (Bloggen är ett undantag, som synes)

Vi delar ändå en avgörande åsikt, AK och jag, trots att vi vuxit upp med olika svenska* omkring oss: Språket måste kunna förstås av så många som möjligt. Så här säger han i intervjun (nämnd i går) angående den oro många känner inför språkförändringar: ”…visst kan det finnas skäl att vara skeptisk, ett skriftspråk ska ju vara någorlunda enhetligt…”

Själv anser jag att det språk som talas ur f a medierna också bör vara någorlunda enhetligt, kanske t o m mer än ”någorlunda”.


*Med ”olika svenska” avses något så enkelt – det är ju det språkfolket tjatar om – som att språket ständigt förändras. Jag har ett betydligt äldre språk att värna om, unga människor kan inte rimligen känna förlusten av det som försvunnit t o m innan de föddes!

Vart man sig i världen vänder: det blåser kallt om ens språköron

För några månader sen snubblade jag över Alexander Katourgi. Minns inte hur eller var, bara att. Det handlade förstås om språk och i det sammanhang jag nu glömt framstod han som en riktigt klok resonör i det som kallas språkfrågor (men sällan språksvar).

Så snubblade jag nyligen över honom igen, denna gång i en SvD-artikel, där han bl a talar om sin kommande bok, ”Svenskan går bananer. En bok om översättningar som syns” (Lys Förlag).

Artikelförfattaren och intervjuaren Agneta Lagercrantz beskriver den som något som ”ska hjälpa oss att lättare upptäcka betydelselån, konstruktionslån och kalkeringar som språkvetarna kallar olika varianter av sådant som jag (alltså A Lagercrantz) samlat på under våren men inte haft ett namn på: översättningssvenska.”

Alexander K tar upp en mängd exempel på de här lånen från engelska, vi stöter på dem dagligen. Han är framför allt intresserad av hur denna s k översättningssvenska påverkar grammatiken, men sen tar han samma väg som sina betydligt äldre språkvetar- och språkvårdarkolleger, m a o de som brukar göra mig så förgrymmad att jag sätter citationstecken kring dem: ”språkvårdare”.

På en fråga om hur han ser på de pågående förändringarna i svenskan svarar han:

– De är en naturlig del av språket. Språket har alltid förändrats och det är vanskligt att kalla det förflackning. Ibland diskvalificeras ord om de lånas direkt från engelskan, men svenskan utarmas väl också om vi förbjuder alla ord som råkar finnas på engelska?

Jädrars också, Alexander K, även du, min Brutus? Ska du sälla dig till de språkvetare som läxar upp en sån som, t ex, mig. Varför tjatar de om att språket alltid förändrats? Det är klart att det har. Och varför använder AK och hans fränder alltid ord som ”förbjuda” när de bemöter sina kritiker? Som att vi vill förbjuda engelska ord?

Det blir mer AK i morgon, den gossen är sbråkmakaren inte färdig med än!

Har vi alla samma tankar om hur tankstreck bör användas?

Om skiljetecken kan man ofta inte – det hörs på deras namn – enas. Tvi, för övrigt, för alla tiders diskussioner om kommatecken, semikolon och kolon samt bindestreck och tankstreck. Enklast är kanske att sätta punkt. Men så ska inte ske nu, utan här ska tänkas på tankstreck.

Och eftersom exemplen som används är rubriker, passar ett citat från en* som är kunnig på just de här längre strecken:

Enligt skrivreglerna markerar tankstreck att det som följer är anmärkningsvärt. Det stämmer ofta för tidningsrubriker: före tankstrecket kommer nyhetens tema, och efter kommer den oväntade förvecklingen, det som ger nyhetsvärde.

Det låter enkelt, ändå känns många rubriker med tankstreck konstiga. Men det är väl som allt annat en smaksak. Eller? Exempel ur skrivna medier, en del namn är ändrade:

Halsbrytande färden – med ballonger: ”Wow!”
Min åsikt: Bättre vore ”Halsbrytande färd med – ballonger” (Wow-et blir för mycket)

Ung man till sjukhus – misshandlad
Min åsikt: Kanske flytta på de två leden ”Misshandlad – ung man till sjukhus”? 

Här brister Svenne K ut i skratt – efter frågan
Min åsikt: Svenne K efter frågan – brister ut i skratt

Som jämförelse kommer tre exempel som är svåra att invända emot:

Bygdeboda – förebild när det gäller satsning på specialaffärer
Muffins – enkelt recept
Försvarsuppgörelse är klar – nytt regemente 

(Nja, förresten, vore inte det här bättre: ”Försvarsuppgörelse klar – nytt regemente”?)

Smaksak, visst. Men nog sitter tankstrecket ofta konstigt. Tilläggas bör att fäblessen för tankstreck, ”wow” m fl klicklockande åtbörder inte är så uttalad hos de stora morgondrakarna.


*Bakom citatet står Alexander Katourgi. Om honom finns mer att säga, bara vänta på det

Jag minns henne ju så väl, men vad var det hon hette nu igen?

Mannen från gårdagens inlägg får vara utgångspunkt för dagens predikan. Dock utan att schavottera för sin tvekan angående uttrycket ”ta skeden i vacker hand”. Det kan, som bekant, hända vem som helst. Reagerar man för att man  själv blir gaggigare? Det finns en risk, men jag vågar påstå att osäkerheten angående språkets många fasta uttryck ökar. Det sker i alla åldersgrupper. Jämfört med så där för 30-40 år sedan. Också av mig själv, så är det sagt igen.

När åren hopar sig lägger man även märke till hur ens med-äldre gärna beslår andra med glömska men inte lägger märke till sin egen. Se där ytterligare en ålderssvaghet! Sked-exemplet fick  mig i alla fall att tänka på "glömska” i största allmänhet samt nätsöka på själva ordet. Hos Demenscentrum står följande trösterika rader: ”Det är inte onormalt att berätta en historia för sina vänner som de redan tidigare hört”. 

Jag minns (trots allt) en kul sketch (svår att googla fram, visar det sig) med bl a Margareta Krook och Lars Ekborg. Ett samtal man är bekant med utspelar sig. Det kan pågå i evigheter:

– Du, vad heter han, den där mörke som jobbade på banken och som är gift med, äh, vad heter hon nu igen? Du vet hon som tycker sig vara lite förmer?

– Jaja, det var dom som sen flyttade till, äsch, vad heter det nu igen? Jaja, och jag gick ju i hennes syrras klass, vad hette hon nu igen?”

Slutrepliken är Lars Ekborgs (om inte minnet sviker mig). Han pekar in i sin mun: ”Jamen du, jag har det ju på – äh, vad heter det nu igen?”

När man blandar och ger blir resultatet inte sällan därefter

Som om det inte var nog med gårdagens groda: här kommer lite till från menyn av språklig blandkompott: katakres-rester och vanligt hopjoxande. Tautologier är något de flesta av oss strör omkring utan att tänka efter. De är ofta en slags dubbelbabbel, kan man säga. ”Helt unikt”, är ett sådant exempel. Unikt är unikt och kan inte vara mer, mindre eller ”helt” unikt. Salsa-sås betyder sås-sås och sacco-säck betyder säck-säck. En utsaga som ”värma upp” är också att ta i, värma betyder värma.

Av hopblandade fasta uttryck finns mycket som får folk att skratta (om de nu känner till originaluttrycken) Såna skojigheter är mer eller mindre kända – eller roliga. Ett kul ett är ”det var pricken som fick i-et att rinna över”.

Inom sportjournalistik går det undan, därav följande fantastiska formuleringar: ”Det är roligt att se en målvakt som sätter pris på att rädda”. Eller ”NN står och klappar på landslagsporten”

Men det snabba – talade – sportspråket är en femma, vanliga gamla uttryck är en annan. En äldre man (inte journalist, men vältalig) sa följande i ett längre resonemang: ”… och då får man ta skeden i, ja, vad heter det, hm, vacker hand, kanske det inte heter, eller…?”

Denna tendens, märkbar hos såväl en själv som andra, är lite skrämmande. Gamla beprövade fraser, ordspråk och uttryck är ute och svajar. I den äldre mannens fall, liksom mitt eget, gäller det sådant som inte kan skrivas på begynnande åderförkalkningens (som man sa förr) konto. Men det är det annat som kan, se morgondagens inlägg.

Små grodorna vet att försvara sig mot illdådare som vill koka dem

I dag ska åter (liksom i går) en politisk kommentator få utgöra exempel på hur det kan gå när man pratar och har för bråttom (eller vad det nu finns att skylla på). Han talade om något som var ”en svårsmält nöt”. Det kan låta troligt att nötter är svåra för magen, men uttrycket brukar handla om ”en hård/svår nöt att knäcka”. Visserligen används ”svårsmält” i en överförd bemärkelse och som bildspråk, men bara för sig, ordet brukar inte ingå i fasta uttryck. 

Grodor tål värme, men säger ifrån när det blir för mycket

Fast språkligt mer svårsmält blev det då den nämnde kommentatorn tog det kända grodexemplet. Men på ett lite virrigt vis. Han sa att om man ”släpper en groda direkt i kokhett vatten så flyr den”, och fortsatte sen berätta att om man låter den ligga i kallt vatten som långsamt värms så märker den inget och kokas ihjäl. 

Historien är ofta använd, men på sajten ”Faktoider” vederläggs exemplet som vanligt. Det är inte första gången Faktoider sabbar ens världsbild! Här citeras bl a en universitetsgubbe från Oklahoma som (på ett vetenskapligt vis) berättar att grodor lagda i kallvatten visst lägger märke till att det börjar bli hett om såväl öron som resten: ”Om kärlet där djuret placerats har sådan storlek och en öppning som tillåter grodan att hoppa ut kommer den också att göra det!”

Vilsen tants kommentarer om det språk som äts av tidens tand

Ibland tillkommer det nya läsare och då måste programförklaringarna dras igen. Den jättestora följarskaran kan dem utan och innan.

Det är svårt att läsa vad människor skriver, särskilt om man inte känner dem. Här går att ta ett exempel genast: nyss användes orden ”jättestor följarskara”. Det är givetvis ett skämt, bloggaren vet hur få som läser språkgnöl och dito gnäll när det finns sminkbloggar (ja, nu är de förstås vloggar, poddar eller Youtubeinlägg eller annat). Det finns pladder om mat, det finns narcissistiska utvikningar om kroppens och ens vardagsrums utseende. Och mycket porr.

Här skriver bara en gammal tant om det språk hon lärde sig som barn och ung samt hur detta språk äts av tidens tand. Ibland skämtar tanten, ibland är hon gravallvarlig.

Hon lyssnar på vad de som förr uppträdde rådgivande och normerande i ”språkfrågor” säger i dag. Från alla sin s k plattformar berättar de (vi kan kalla dem ”språkvetare”) hur konservativa såna som sbråkmakaren är. Ja, inte bara det, utan dumma i huvet rent av som inte fattar att språk ändras ”över tid” (som de säger på sitt från engelska direktöversatta språk).

Dessutom brukar de berätta att unga alltid haft ett ”eget” språk jämfört med de äldre som i varje generation klagar över detta faktum. M a o: visdomar man aldrig hört förr flödar. Och det dessutom på deras lite småballa randomspråk som är bara sååå fullt av den mer tillåtande svenska som nu präglar våra medier.

Som aningens påläst sedan decennier förstår tanten ofta vad språkvetare och mediefolk säger, men vet också till att det finns människor som inte talar modespråk eller halv engelska.

För dem kan ett yttrande av en politisk kommentator i riksradion låta märkligt. På frågan om huruvida Boris Johnson sitter säkert i sin politiska roll, svarade kommentatorn: ”Ja, för nu, men det spelar även roll hur det kommande året spelar ut sig”.*

Tantens roll är inte att sitta och peka finger åt enskilda utan sätta samma finger på hur allt fler människor talar svenska i dag. I värsta fall kan det även hända tanten själv.


*För nu = för tillfället (eng: for now)
Spela ut sig = genomförs, utvecklas, eller annat (eng: plays out)

Let’s create ett våldsamt uppror mot det generande språkbruket

Vad skulle man göra utan informanterna? Nu hörde T av sig och påminde om en gammal kommunslogan. Den går lite i stil med den där tursimidén att kalla städers och landskaps evenemangsprogram och besökstips för ”Visit Stockholm, Visit Vadstena, Småland” etc.

Man har inte mycket att sätta emot, utan får göra det lilla man kan. Jag låtsas inte förstå ”visit” i sammanhanget och använder svenskt uttal – som i ”göra visit” (den kan även vara fransysk).

Men vad sa då T? Jo, han nämnde östgötska ”Let’s create Norrköping”. Man vill inte hålla med i Birgitta Anderssons hitlåt ”Jag är så glad att jag är svensk”. Man vill gömma sig. Man skäms.

Men jag kollade det dynamiska (jag är bara ironisk) uttrycket som dock inte är en slogan för kommunen ”utan ett gemensamt budskap som syftar till att stärka varumärket Norrköping”, läser jag på webbplatsen med samma namn, ”Let’s create N”. Här står också ” Budskapet är basen i vår kommunikation”. Mot sådana formuleringskonstigheter existerar inget botemedel.

Under rubriken ”kommunslogan” på Wikipedia finns dock läsning som är kul. Det är ganska lätt att se vilka slogans som skapats av inbitna tråkbyråkrater respektive dem med lite mer klacksparkande inställning. Även om man är en som skriker av smärta vid engelska tvångsadopterade ord måste man le åt följande kommuner: ”Borås – of course” och ”When in Europe – Don’t miss Skurup”

Bland de svenska exemplen finns ett par rejält omdiskuterade: ”Fagersta – här får du livstid” och ”Jag är galen i Säter”. Förklaringar finns om man googlar dessa ”slogans”.

Yes box, serruvarrekätts, dra på dig fracken, hahaha!

Fersen week – för all del, ansåg jag i går, men drar mig till minnes en konstig egenreklam SVT hade för kanske ett decennium sedan. Själva formuleringarna har gått förlorade i minnets labyrint, men i den lilla filmsnutten fanns bild på några av de journalister som skulle sköta rapporteringen från nobelfestligheterna. I trailern ("förhandsreklam" på svenska) var SVT-medarbetarna klädda i frack och så fanns att antal roliga (trodde de som gjort eländet) kommentarer där ordet ”fracking”ingick. 

Begreppet var (om jag minns rätt igen) förhållandevis nytt. Fracking, läser man sig till, är en kontroversiell och brutal metod som används för bränsleutvinning. Förfarandet hade inte ett dugg med Nobelpriset att göra, däremot är det brukligt att män frack bär vid prisutdelningen och festen. Alltså: det finns en hydraulisk spräckning av mark som heter ”fracking” på engelska och så finns det klädesplagget frack. Så ungefär såg kopplingen ut. 

Det påminner om morfar som på 50-talet låtsades kunna engelska och ibland svarade på en fråga så här: Yes box, serruvarrekätts! Nonsensspråk, alltså. 

Och längs en motorväg står en skylt med texten ”eat Buffe”. Det är hela meddelandet. Får nog säga att det placerar sig på en av de främsta platserna för obegripligheter folk hasplar ur sig, trycker på skyltar som måste kosta pengar och sätter upp som ett budskap.


(Bilden publicerad i Vanity Fair 1885)

Någon enstaka gång kan den tvångsmässiga engelskan vara rolig

Det finns olika slag av engelsk påverkan. Den mest störande är nog den som äter sig långsamt in i språket och som så många struntar i. Eller inte märker. En del av er noterar det, förstås. Till exempel informanter som A och O, T och O och A.

Och så finns det den där okynnesengelskan som får folk att ropa ”O maj gadd” när de menar ”herregud”. Nu har förresten en rolig uttalsvariant letat sig in via ”Black lives matter”. Till för något decennium sedan sa medelsvensken ”matter” med brittiskt uttal. Nu säger samme svensk ”bläck lavjs mädder”. Och här sitter jag och undrar hur det kunde bli så.

Sen har vi alla de där larviga sakerna som ”sale” för ”rea”, ”pride”, fashion week, Visit Stockholm och drösvis av töntiga exempel. Någon enstaka gång kan det dock bli lite småroligt och även jag halvsmälta.

Löfstad slott utanför Norrköping, en gång i världen ägt av Sophie von Fersen, syster till Axel, har nyligen arrangerat en vecka om den historiska familjen von Fersen. Med bl a inslag om den tidens (1700-talet) mode har veckan kallats Fersen week. Vet man att det även finns en känd Fashion week (som brann inne i år, förstås) i Stockholm måste man le åt tilltaget.

Men läser man igenom programmet för denna fyndigt formulerade (och nyligen timade) vecka ramlar man genast ner i språksurhet: Det skulle bli ”catwalkvisning” – vad är det för fel på ”modevisning”? – och där skulle man få en ”goodiebag”. Jodå, jag har sett ordet massor av gånger, men det går ju lika bra att kalla den ”godispåse” eftersom detta sker i ett land där svenska talas. Fan vet förstås hur länge till.

Men Fersen week var lite fräsigt!

Trappa ner kan vara bara trappa ner, inte trappa ner

Strax norr om Gränna på en väg vars nummer jag glömt men som går parallellt med E4 står en skylt med texten ”Trappa ner”. Det tog åtminstone någon sekund att fatta innebörden: ”Trappa ner vaddå, vad menas?”

Det finns ju så mycket man borde trappa ner, när man tänker efter. Sen inser förbifararen (jag, alltså den som for förbi) att det handlade om en ytterst konkret trappa och var den låg. Vägen följde ju Vättern som låg strax nedanför, naturskönt så det förslog. Man kunde helt enkelt stanna till och gå en trappa ner och komma – ja, vart vet jag inte, men i alla fall närmare sjön.

Min tolkningstvekan var ett handgripligt exempel på skillnaden mellan konkret och överförd betydelse. Man nu lever nu i en tillvaro där folk ständigt pratar om ”att landa” eller ”nånstans känner jag mig överkörd” eller ”Vi tar det härifrån”. Jag tänker alltid när jag hör sådant språk: ”landa?”. Eller Var nånstans känner du dig överkörd och det låter ju hemskt”. Eller ”varifrån tar vi det, säger du?”

Klart att en sån får problem med ”trappa ner”.

Om man tror att ”färst” är illa så är det ändå inte så värst farligt

När man tvärsäkert hävdar ett språkfel – eller ett språkrätt! – kan man åka på pumpen. Och det händer. Jag vill inte påstå att det är smällar man får ta eftersom ”smällar man får ta” är en av alla klyschor jag försöker undvika.

Nu var det på ett ställe som någon gjorde sig lustig över ordet ”färst” och kommenterade det som om det inte funnes. Men det används, som i exemplet: ”Denna högskola har färst publicerade vetenskapliga artiklar”. Och ordet är inte värre än andra, så enkelt är det. Jämför förresten med just ”värre” som kompareras ”illa – värre – värst”. Så det blir alltså på samma vis ”få – färre – färst”.

I övrigt är jag lite ostrukturerad i dag (hahaha, som jämfört med när då?) och fyrar i stället av en rolighet någon sa i radio: ”Jag är helt enig om det”. Men det är inte bara att skratta åt, det visar på den kanonfina kalibrering som ständigt pågår inom området ”mänskligt språk”.

Det påminner också om ett gammalt skämt från förr: Ett äkta par samtalar och plötsligt säger kvinnan (eller mannen, för all del): ”Om någon av oss dör ska jag öppna pensionat!”

Glöm inte var ni läst det som här står att läsa - det kan nå långt!

Nu sprider sig bloggens tankar till de språkvetenskapliga höjderna! Den 5 dennes handlade Sbråk om verbet ”tänka”, gravt överanvänt – antagligen p g a likheten med engelska ”think”.

Vad händer? Jo två dagar senare publicerades i en av landets större tidningar en krönika i ämnet av chefredaktören för en tidning som handlar om språk. Som sann optimist har denne redaktör som främsta gren att tycka (eller ”tänka”) att i stort sett språkligt allt är möjligt.

(För nytillkomna läsare, som det heter, måste en sak förklaras, även om det sabbar ursprungsupplägget till vad som här skrivs: Sbråks egen chef och redaktör tror givetvis inte att NÅGON språkhöjdare läser denna blogg som bedrivs i skuggan av stora tänkare.)

I tidningskrönikan slätades den ökande "tänka"-användningen (se denna blogg 5 september) över i vanlig ordning: man har sagt och skrivit så här i landet. Förr. Att det mesta går att söka i påverkan från engelska är en diskussion ses inte med samma blida ögon.

Som stöd för sina teser som i går uttrycktes i den stora draken anförde chefredaktören en hel del som lånats från en annan skribent, i sin tur (början av januari 2015) en doktorand  som skrev i ämnet i just tidningen om språk. Rubriken var ”Jag tänker att…”

Svenskarna har länge marinerats i engelska. ”Think” låter mest likt ”tänka” (t,n och k är gemensamma). Hade engelska verbet hetat (obs, här hittar jag på!) ”thrue” – I thrue that…” – hade vi valt ”tro” oftare. ”Tycka” är en lite annan femma, men hade engelska verbet hetat ”Tick” eller ”thick” – ”I tick that…” så hade vi oftare valt verbet ”tycka”. Som det verkar kommer vi att i hög grad avhända oss ”tro” och ”tycka” till förmån för ”tänka”.

Så tror jag. Vad än Victoria Benedictsson skrev på 1800-talet. 

Fråga av existentiell karaktär: Hur går det till att "vara" sitt namn?

Oooo, vad det är tråkigt med alla språkfåter som följer den engelska påverkan. Nu är en film på gång, säkert intressant, men att kalla den ”Jag är Greta”?  För ett par år sen kom ”Jag är Ingrid” (Bergman) och nyligen visades i SVT en dokumentär med titeln ”Jag är Klimpen”. 

Hon heter Ingrid. Jag har bestämt färgen

Nästan så man blir glad, trots det fula ordet, att filmens hela titel är ”Jag är Klimpen, motherfucker”. Med tanke på hur ofta man hör det svärordet i filmer antar (hoppas) jag att det inte låter så illa som en svensk tycker. 

Engelskan har satt agendan, som nutidsmänniskan säger. ”I am Legend, I am Sam, I am Robot, I am Bolt, I am Fear” – många film- och boktitlar börjar på ”I am”.

Nu är det bara på det viset att man brukar presentera sig så på engelska: ”I am Sven, Lisa, Bob, Marianne” – ni hajar? Svenskar presenterar sig med antingen ”jag heter Lisa” eller bara ”Lisa”.

Det där med ”Jag är” är inget mindre än en nyck, en gest, en pose. Om nu filmernas titel varit ”Jag heter Ingrid, Greta, Bolt” hade jag inte reagerat. Men man är väl ensam om tanken. Svenskarna kan fortsätta tala översatt engelska, men här sitter en annan och heter Don Quijote.

Kommer aldrig nånsin att servera pajer eller pizzor med ”topping

Man kan ge nyårslöften som går ut på att lova (mest sig själv) att man inte ska röka, dricka alkohol, äta godis eller vad det kan vara. Visserligen är det ett tag till nyår, men jag känner mig ändå mogen att lova vad jag aldrig kommer att använda för ord eller uttryck.

Aldrig ”topping” – när börjades den vara något som läggs på en pizza eller bakverk? Och ”toppa med hallon”? Vaffan, är det nåt fel med ”lägg på hallon”? Förr hade pizzor ”fyllning”. Jag förstår att ”fyllning” kanske verkar vara sådant som ligger injoxat i pajer, pizzor, bakverk, men tänker framhärda. ”Topping”, vilket ord!

Inte heller kommer jag att ”pimpa” något. Det låter f ö inte lagligt. Och något som inte får en att bli kvar i sin bekvämlighetszon. Jag kommer aldrig att säga ”bekvämlighetszon” eller, än värre, ”komfortzon”. Lever vi i en möbelaffär?

Över mina läppar kommer heller aldrig: ”Och det avslutar Ekot för nu”. Det blir lätt, jag jobbar inte på Ekot, men tänker aldrig att säga ”för nu” om jag menar ”nu, för idag” eller ”för tillfället”.

För den intresserade läsaren kommer mer jag lovar att aldrig säga: ”göra gärningar, göra åtgärder, göra brott”. Jag kommer på sin höjd att begå eller vidta något av dem.

Om man med "tänker" menar "tror" eller "tycker" ska man säga det

Det borde ha framgått (underdrift) att det stör mig rejält när svenskan med folkets goda minne i skrämmande hög grad nu anpassas till engelska. Och att inte yrkesfolk i språkbranschen reagerar är besynnerligt.

Häromdan tänkte jag (och det var verkligen tänkte jag gjorde) på att det skulle vara intressant att höra hur man själv pratade för trettio-fyrtio år sedan.

Eftersom självobservation är nödvändig i jobbet som sbråkbloggare upptäcker jag hur ofta jag (för att inte tala om resten av landet) säger ”…, tänker jag” eller ”jag tänker så här”. Vid tillfällen när egna språkpiskan viner står klart att egentligen ”tycker” eller ”tror” passar bättre.

Antagligen har inte ett lands invånare historiskt sett börjat så många meningar med ”jag”. Inte bara yngre flickor (som nog har rekordet) låter: ”Amenjaråva” och ”nu tänker JAG så här dårå”.

Jag-jagandet är en annan (om än mycket irriterande) nutidsåkomma, men vi fortsätter med ”tänka, tro, tycka”. Som de flesta känner till täcker engelskans ”think” alla dessa tre. Nu har förstås engelska andra ord som ”believe, imagine, presume”, men det har vi också om man gå lite åt sidorna i tänkandet, tyckandet och troendet.

Här kommer en bön: låt inte den engelska som ständigt injiceras i oss leda till att vi inte också kan ”tro” eller ”tycka” ett och annat.

Inte utan att man börjar undra över "komikerns" kärleksliv

Gårdagsinläggets sista ord var ”obestämbarhet”. I dag ska vi titta närmare på det bestämda. Informanten O var upprörd. Denna j-a bestämda form, dundrade han och utgöt sig sen över tidningsrubriker: ”Okända viruset drabbar” och ”Kände författaren avliden”.

I det senare fallet menade O att det måste innebära att det bara finns en känd författare och att denne nu är avliden. Och det är klart, tänker man efter så bör väl rubriken egentligen lyda ”(En) känd författare avliden”.

Väl inne på detta spår utförde jag en snabbkoll. Det är givetvis tidningar med en braskande, för att inte säga snaskig, karaktär som nyttjar den ”bestämda formens rubrikstil".

Här finns exempel som: ”Fyraåringen viral efter galna fullträffen” Det här sättet att formulera rubriker är på sina håll så vanligt att man kanske inte ägnat det djupare tankar. Antagligen är syftet att skapa någon slags intim känsla som signalerar att man lite telepatiskt borde veta vem ”författaren” eller t o m ”fyraåringen” är.

Så dyker den här rubriken upp: ”Nya anklagelser mot komikern”, formulerad på samma sätt, alltså. Men ”komikern” som med sin bestämda form ska antyda något bekant visar sig vara en för mig okänd amerikan. Nu fångades dock blicken av en andra rubrikrad med lydelsen ”Nekar: aldrig gjort något sexuellt”.

Kollade ”komikerns” ålder. Han är fyrtio år. Och har ”aldrig gjort något sexuellt”. Nåja, tänker den alerta tidningsläsare som bor i mig: det är ju aldrig för sent för ”komikern”.

Tvångsmekanikern skulle minsann aldrig säga något "över telefon"

Med oss gamla tvångsmekaniker är det så här: Man kommer in på ett spår och åker där ett tag. Tvångsmekaniker var ett ord jag hittade på, men Words stavningsprogram protesterade inte. Ordet är tänkt att binda ihop en företeelse som ”tvångshandling” (tjata om prepositioner) med något ”mekaniskt” ( i betydelsen automatiskt).

Mekanik funkar f ö vanligen bättre än digitalitet! Det där sista ordet strök Word under, men det finns på sajten ”IT-ord. Ord och uttryck i it-branschen”

Här är det utlovade tjatet: Det är väääldigt ofta förekommande att folk säger ”över telefon” som i ”sa hon över telefon”. Jag, en rigid gammal fossil (SAOL föredrar ett fossil, men okejar en!), anser att det heter ”sa hon på telefon” eller ”i telefonen”.

Nu blir det tyvärr svajigt när prepositioner beter sig godtyckligt p g a den engelska påverkan och det är svårt att minnas vad man själv sagt, skrivit eller lärt sig.

I en text läste jag att någon var ”glad över” vad-det-nu-var, men mitt inre skrek ”glad FÖR” till dess att en närmare eftertanke viskade ”du har själv sagt båda”. Men riktigt svår är följande mening (rubrik nånstansifrån):

Shimas blöta kindpuss med Kalle Moraeus

En puss MED Kalle? Det hjälper inte att byta till ”kyss”: Hennes blöta kyss med Kalle. Det är "med" som är största problemet (vad Kalle anser är obekant). Säger man "Shimas blöta kindpuss PÅ Kalle" låter det inte heller klokt. Ingen preposition duger. Så blir det ibland.

Men språket är så pass rikt att det går att omformulera: ”Shima gav Kalle M en blöt kindpuss”. En redigerare skulle kanske anse att något hmhmhm då går förlorat. Särskilt de tidningar som ännu kallas kvällspress låter gärna språket åka kana ut i obestämbarheten.

Man får nästan lust att klippa till den som använder dubbla "till"

”Vad bra att du har förståelse över det här”, skrev någon. ”Förståelse över”! Ja, nu får man inte slå folk, inte heller får man kränka dem på andra vis. Min ondsinta hjärna gör en tyst, verbal attack: ”Du din förpäpplade dyngpropp och luspudel, det heter förståelse FÖR”. Men givetvis vet jag att om personen som sa ”ha förståelse över” är förhållandevis ung så är det egentligen min betydligt äldre generation som låtit dessa språkbrister uppstå. Allt är mitt fel!

Från mediehåll kommer exemplet ”Han tillägnar programmet till sin mamma”. Gud hjälpe oss: ”tillägnar till”. Har man fått bra undervisning i modersmålet skulle man nästan kunna höra att det är tårta-på-tårta. Som med frasen ”ta tillvara på” som vunnit över de tidigare korrekta (förlåt, jag skrev ett ord som ”korrekt”, min gamla fascist!) ”ta vara på” ELLER ”ta tillvara”.

Det engelska ordet för ”tillägna” (någon något) heter ”dedicate to”. På så vis fick vi antagligen ett ”till” till. Har man lärt sig lite om språk kanske man kan dela på ”tillägna” och få det till ”ägna (något) till” (någon) och inte göra misstaget med ”tillägna till”.

Sista skriket* för i dag gäller en amerikansk pratshow-värd. Följande rubrik stod i nästan alla svenska tidningar: ”Ellen DeGeneres ber om ursäkt till personalen.”

”Be om ursäkt till”??? En enda (om jag sett rätt) svensk tidning har ändrat denna rubrik till det korrekta (förlåt igen): ”Ellen DeGeneres ber personalen om ursäkt”.

Hurra för den tidningen som kan skriva. Hurra för E DG som ber personalen om ursäkt. Mindre hurra till TT som en gång i tiden var den institution många korrekturavdelningar och redaktioner lutade sig mot.


*Sista skriket betydde det förr i världen även "senaste modet" Det har man inte hört på ett tag. Jag klagar inte, för det var förstås ett tillfälligt uttryck, jag bara noterar.

Visst fick väl Flärpmalm jobbet som omsorgskommunikatör?

Jobb man kan namnet på

Nya ord var det (se i går). Det finns även en stor mängd nya titlar. Inte för att chikanera individer som innehar de sysslor jag nu ska nämna, men håll med om att vi börjar närma oss Ankeborg. Eller tecknarna Berglins samhälle med invånare som Pjätterud och Flärpmalm.

Jag har en fäbless för ”managementkonsult” – till nyligen trodde jag att jag hittat på det själv. Men det finns. I en av träffarna när man söker på den titeln står: ”Managementkonsult – Vad är det? Vad dem gör?" Nöjer mig dock med att de existerar. Vad ”dem” gör skulle jag nog inte förstå ens av en utförlig beskrivning.

Här är några ytterligare yrkestitlar som dykt upp i min väg senaste tiden: Trygghetsdirektör. Se där ett jobb att försöka förstå. ”Direktör” har jag en visserligen lite fördomsfull, men ändå bild av. Och ”trygghet” har en innebörd som går att tänka sig. Men ”trygghetsdirektör”?

För att inte tala om titeln tobaksansvarig. Med den är det som med mycket annat – ordet har två nästan motsatta innebörder. En sådan kan nämligen ha hand om lagret av tobaksvaror i en affär, eller så kan den jobba med munhälsa vid Folktandvården.

Den sista i dagens samling är svår att föreställa sig: Omsorgskommunikatör. Man skulle kunna tänka sig att föräldrar kan se sig som omsorgskommunikatörer i hemmet. Barnen, å sin sida, skulle kanske välja titeln ”tjatmoster”.

Svårt att inte tänka på Ankeborg. Eller Flärpmalms.