Koldioxidhalten i atmosfären stiger, och det har den "alltid" gjort. Detta är dock inte ett argument för att blåsa ut koldioxid i atmosfären, snarare för att begränsa utsläppen.
Vi får hoppas att detta når Svenska Akademien, Språkrådet och Språktidningens chefredaktör.
Och nu är det jag igen. Som inte går på att det ska vara så svårt att uttala orden egentligen, ordentligt och program (det blir ofta ijängkligen, ordengklitt och pogram). Människor med riktiga uttalsproblem undantas givetvis. Men är det svårt för en del att få in ett r efter p i program så finns det andra som säger det betydligt mer tungvrickande mormrar och morfrar (som plural av mormor och morfar).
På nätet ligger en hel hoper av dessa pluraler, tillsammans med farfrar och farmrar. Jag hörde nyligen en s k radiopersonlighet säga precis så – utan nåt skämtsamt i tonfallet. Det måste vara något jag missat. Det måste finnas en barnbok där författaren skrivit så och sen har både barn och vuxna hakat på. Det måste finnas en förklaring.
Men liknande har hänt förr. Är inte säker men misstänker att Astrid Lindgren ligger bakom ordet hittepå som nu även vuxna använder när de menar ”något påhittat” eller ”påhitt”. Jag vill förtydliga igen: att barn lattjar till ord och talar lite som det faller sig är en sak. Men det är bra om de har en omgivning där vuxna sinsemellan talar ett sådant språk som barnen också får höra och som kan förbereda dem för ett kommande vuxenliv.
Det finns nog mer att tillägga i ämnet. Återkommer när jag nannat, pömsat och sussat på saken.
Och nu är det jag igen. Som inte går på att det ska vara så svårt att uttala orden egentligen, ordentligt och program (det blir ofta ijängkligen, ordengklitt och pogram). Människor med riktiga uttalsproblem undantas givetvis. Men är det svårt för en del att få in ett r efter p i program så finns det andra som säger det betydligt mer tungvrickande mormrar och morfrar (som plural av mormor och morfar).
På nätet ligger en hel hoper av dessa pluraler, tillsammans med farfrar och farmrar. Jag hörde nyligen en s k radiopersonlighet säga precis så – utan nåt skämtsamt i tonfallet. Det måste vara något jag missat. Det måste finnas en barnbok där författaren skrivit så och sen har både barn och vuxna hakat på. Det måste finnas en förklaring.
Men liknande har hänt förr. Är inte säker men misstänker att Astrid Lindgren ligger bakom ordet hittepå som nu även vuxna använder när de menar ”något påhittat” eller ”påhitt”. Jag vill förtydliga igen: att barn lattjar till ord och talar lite som det faller sig är en sak. Men det är bra om de har en omgivning där vuxna sinsemellan talar ett sådant språk som barnen också får höra och som kan förbereda dem för ett kommande vuxenliv.
Det finns nog mer att tillägga i ämnet. Återkommer när jag nannat, pömsat och sussat på saken.
