Länge sen ha "under bältet" betydde "att hafva något i magen"

Året går mot sitt slut och här sitter man med tomma lador. Vanligen är förråden fulla med ord och uttryck från (främst) gammelmedierna. Det får bli till att skrapa upp lite rester, exempelvis vad en röst (tillhörande en utlandskorre) i radio sa angående sin tidigare långa tid i landet i fråga: ”det har blivit många år under bältet här i staden”.

Många år under bältet? Möjligen har uttrycket behandlats tidigare, men det har i så fall både läsaren och sbråkmakaren glömt. Själv känner jag bara till två underbältetbetydelser: 1) som idrottsterm (boxning och andra våldsamma sporter) och 2) omskrivning för snuskig humor.

Men eftersom människor, som radiokillen, använt ”under bältet” i andra sammanhang måste det kollas. Först går vi till SAOB som beskriver ett uttryck ” hafva under bältet” som hafva i magen, ”inombords”. Exemplet som ges är från 1839. Ett sådant faktum brukar användas av språkvetare: har ett ord/en fras använts i Sverige – även om det är inemot 200 år sedan – så är det bara att tuta och köra.

Då är nog engelska som inspiration ett bättre stalltips. Etymologiskt har uttrycket betytt något konkret: ”få något i magen” (to get something under one's belt is to get it into one's stomach) för att glida över i en bildlig betydelse jämförbar med vår urgamla ”ha något inombords”.

Men en modern svensk bör nog välja bland uttryck som ”ha med sig, ha erfarenhet” eller ”ha något i bagaget” eftersom det nutida ”under bältet” leder tankarna till Stefan & Krister (intresserade läsare ombeds att googla ”år under bältet”).

Lotten B piggar upp en märkbart irriterad sbråkbloggare

Nu kommer vi inte undan längre. Nyordslistan måste fram i ljuset. Eller det kan kanske uttryckas så här: denna förbannade nyordslista som kommer varje år som ett brev på posten! (Detta senare uttryck kan f ö sättas upp på förteckningen över ”ord och fraser utan relevans”.) Listeländet retar upp mig varje år. Den presenteras som något officiellt, medierna hakar på och går ut på stan och frågar folk vad de anser om det och det ordet.

Folket, lättstyrt i vanlig ordning, säger att det är kul med ett levande språk. Men nu är det så att det studentikosa projekt som kallas nyordslistan inte är detsamma som SAOL, vilket många verkar tro. Även om t o m den, SAOL, är en emellanåt slapp tillställning, tar den inte bums upp roliga ord som roliga språkletare, förlåt, jag menar språkvetare, letat fram.

Tyvärr är sprattlet kring dessa nyordslisteord snarare ett bevis på den språkdöd som är mer omfattande än det ”levande språk” det något mindre levande folket säger sig uppskatta. Snarare bör några slags språktomtar intressera sig för de fullt användbara ord som försvinner till förmån för översatta ord från engelska. Eller andra blahablaha-formuleringar.

Emellertid! Igår skrev jag ordet ”pudla” som visat sig användbart och möjligen kommer att överleva. Tror att det fanns på en nyordslista för några år sen, men ord dyker – och har dykt – upp förr utan att först sjösättas med buller och bång.

Lite smått uppretad av tilltaget ”nyordslista” letade jag efter dess födelse (mitten av 80-talet, verkar det som) m m. Roligast i sökandet var att hitta Lotten Bergmans språkblogg. Hon har lite mer koll på ett och annat än en annan samt tycks lida av en jämförbar irritation kring listan. T ex anser hon att den bör få ett annat namn. Kolla lotten.se under rubriken ”Bloggen”, 27 dec.

Vårt viktigaste kommunikationsmedel är inget att snobba med

Ibland får man pudla.

I denna blogg förekommer då och då utrop av avsky som gäller andra människors språkbruk. Men egentligen har sbråkmakaren stor fördragsamhet med individers otillräckliga kunskaper. Den som känner sig själv vet också om sina egna brister. Detta uttryckte de gamla grekerna med orden gnōthi seauton (γνῶθι σεαυτόν) som betyder ”känn dig själv”. Sokrates förklarade det som att folk gör sig löjliga när de låtsas förstå svåra grejer innan de själva fattat dem.

Jag har, det kan ha framgått, ett litet horn i sidan till de flesta av vårt lands språkvetare. Inte för att jag ogillar dem mänskligt sett, jag känner dem inte, men deras hållning inför modersmålet anser jag ofta ryggradslös. (Där kom pudeln, ingen ska beslå denna skribent med orättvisa.)

Min bakgrund rymde många släktingar som inte hade så j-a mycket (ut)bildning bakom sig, men de stod för en hel del språkliga finesser som inte alltid passar i andra salonger än deras modesta krypin.

Man kan inte beskylla dem för att ha snobbat med orden. Men det är, sanna mina ord, en sjuka som grasserar i dag. Och då dessutom ord av typen corporate-bullshit-varianter. Det är väl inte konstigt att man blir förbannad, som en nära släkting alltid sa, fast om andra ting.

Till saken. En representant för den svenska ”språkvården” satt för en tid sen och talade (i radio) om att ”adoptera” ord man ville ha kvar i språket. Om den idén skulle vinna stort gehör hos allmänheten vore den inte alls dum, anser jag.

Men så säger denna professionella språkmänniska att han med detta ”adopterande” som bakgrund börjat använda ordet eklatant (effektfull, iögonfallande, uppenbar). Förklaringen till användandet var dock inte lika ädel: ”Det är för att visa att jag vet något som du inte vet när jag använder det ordet”.

Vad språkmänniskan inte vet då är att det till helt nyligen fanns många människor i Sverige (och en del finns kvar) som studerat franska och mycket lätt känner igen eller i alla fall kan härleda ordet. För att inte tala om alla miljoner fransmän! Bland dem står det till med som citatet ur Pyttans A-B och C-D-lära berättar: ”I Paris gentila salar värsta buse franska talar”.

Det är oerhört förvånande att folk inom språkskrået håller på som tonåringar och pellejönsar sig. Respekten naggas oavbrutet och se på fan: inte har jag kommit fram till nyordslistan ens och än som utlovades i förra inlägget!

Föresatserna är storstilade men stupar ofta på upploppet

Också ett slags klipphängare

Visserligen sägs många i dag vara kritiska gentemot medierna (gammel-, de andra utgör en oöverblickbar djungel) men en påfallande stor grupp skapligt och annars kloka människor anammar för mycket utan att själva tänka efter. Tror jag. Nu vet jag förstås inte i vilken grad folk i allmänhet tänker efter, men de tecken man ser befinner sig inte precis i skyn. 

I dag ska det handla om en sån där populistisk (ja, här används ordet på ett något annorlunda sätt) historia som den s k nyordslistan. Men innan dess krävs en uppladdning och ett mindre utbrott. Eller låt oss kalla det förhistoria.

I tonåren var vi ett par kamrater (eller ”vänner”, som ”kompisar, kamrater, polare” m fl heter i dag, tack vare Facebook antagligen, eller hur, alla ni som tänker själva?) som fick för oss att lusläsa Svenska Akademiens Ordlista och börja använda svåra ord från den för att imponera på andra. I övrigt var vi inte intresserade av något intellektuellt arbete så det störde. Ett typiskt tonårsbeteende, kan man påstå.

Vi kom inte långt. Ett projekt av samma art är de något äldre människornas avsikt att läsa Marcel Prousts À la recherche du temps perdu i originalspråk (hej, A!).

Vi kom i alla fall till början av B och kunde kalla varann sådant som ”bedagade belackare”. Ett drygt halvsekel senare är det svårt att beklaga tilltaget – eller ens flina åt det – om inte annat kan "bedagad" så småningom beskriva en själv.

Detta var bara klipphängaren. Läs den spännande fortsättningen i morgon.

När de dumma svenskarna ska håna sig själva går det inte bra

Uttrycken i förra inlägget visar hur lätt man kan göra fel när man är säker på att ha rätt. Om något sådant sker i modersmålet är det ändå ett intet mot likartade misstag man kan begå på främmande språk.

Främmande och främmande, förresten: tyska anser många vara enkelt för att det är ”så likt” svenska. Se upp! Med den tanken går man genast i fällan!

Idén till den här texten kom flygande när en kvinna i radion talade om olika länders bakverk med anknytning till julen. Hon nämnde bl a en tysk ”stolle”. Nu skämtade kvinnan kanske, man kan frestas att kalla kakan "stolle". Dess tyska namn är ”Stollen”.

Likheten med vårt svenska ord för en knäppgök, en stolle, gör det svårt för oss med Stollen, som låter som en plural för den som är lite bekant med tyska språket.

Så fort man lärt sig något man tror är ett grammatiskt mönster sitter man på pottkanten. Ta alla dessa tyska verb som slutar på -ieren och vanligen motsvaras av svenska verb på -era: diskutieren, publizieren, reparieren.

Ja, och så en vacker dag vill man tala med en tysk om att ”parkera” och säger "parkieren". Då visar sig den rackarns tysken säga ”parken”.

Det mest välkända felsteget av dem alla är ”die dumme Schweden”. Fel. På fler sätt än ett. För detta är en svag adjektivböjning och den låter grammatiskt korrekt ”die dummen Schweden".

Wikipedia:

Die dummen Schweden, de enfaldiga svenskarna (även omnämnt i den grammatiskt felaktiga formen die dumme Schweden), är ett svenskt uttryck på tyska för det mindervärdeskomplex som svenskar kan drabbas av i kontakter med utlandet. Uttrycket är en faktoid och förekommer inte i tysktalande länder.

Det är alltså de dumma svenskarna som fått för sig att folk som talar tyska säger så.

Kaka söker maka – och det tycks även gälla uttalsmässigt

Orsak till kakafoni?

Alla har vi fått för oss att det heter saker som det inte heter: "öppenhjärtlig" hör dit, liksom "kakafoni". De här misstagen är väl rätt nära vad som kallas folketymologiska uttryck, d v s ett ord låter rätt beroende på den kunskap man har om andra likartade ord. 

Bokstavskombinationen ”kaka” sitter så starkt i en svensk att hon/han uttalar/skriver "kakofoni" felaktigt. Ordet kommer, enligt Wikipedia, ”av grekiskans ”kakophonia”, missljud, som i sin tur kommer av ”kakos”, dålig, och ”phone”, ljud, ton, röst."

Vi var några som diskuterade ordet hårdra. Om detta skrev en journalist en gång: ”Hårdra är ett riktigt signalord för språkpoliser eftersom de vet att det ofta stavas fel, med två d: hårddra”. 

En liten utvikning: man tillhör alltså språkpolisgruppen om man nu råkar kunna stava till ett ord. Vad ska man tycka om det egentligen? SO skriver: Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra". Ni ser, ordboken SO är benhård och inte så himla pk.

Det där om språkpoliser är annars ett intressant fenomen. Ingen jäkel skulle komma på att ifrågasätta folk som kan sina kemiska formler eller matematiska antaganden. 

Kan man kanske få vilja att ord stavas rätt utan att förlöjligas? Inte det? Nähä, det är väl så att de som inte kan stava till dem blir kränkta. Det vet man ju hur det är i det här j-a landet!

Vill man vara långsökt kan man kalla blandningen ett ljudbord

Så här i juletid kan man få lust att räta ut utropstecken!

Man kan på, som det heter, goda grunder misstänka att den dag som i dag är kommer att erbjuda människorna ett stort antal rätter av väldigt olika slag. Och kör i vind, varför inte ett smörgåsbord även i bloggen, här kommer lite löst sammanhängande produkter!

Detta hörde jag någon säga: ”Jag var rädd för mitt liv”. Hör nu här, gott folk! Man kan kanske ha vad man betraktar som ett mer eller mindre lyckat liv, men att ”vara rädd för det”? Antagligen menade personen ”jag var livrädd”. Eller, beroende på ålder och uttryckssätt, ”jag fruktade för mitt liv”.

Nu ett värre exempel från ett sammanhang som jag i vanlig ordning glömt: ”Jag snackade upp dej för honom”. Det framgick att personen menade ”jag la ett gott ord för dig när jag talade med honom”. Varifrån uttrycket ”snackade upp dig” kommer överlåts med varm hand åt läsaren att fundera kring.

Sist en rolig abrovink. En kompis ondgjorde sig över uttrycket ”räta ut frågetecknen”. Själv petig som fan tycker jag ändå att det är en bra bild av att försöka få ordning på något.

Det senaste, om frågetecknen, var själva grunden för vad som nu kommer, nämligen den gube på radion som sa: ”Vi har inte kunnat räta ut de här frågorna”. Så blir ett klichébetonat uttryck till något helt nytt och skojigt. Antagligen utan sagespersonens avsikt

Var britterna ”in the mood” eller var de ”in (the) mode”?

Det är inte bara jag! (It's not just me!)

En illuster skara informanter brukar höra av sig och rapportera vad de hört och sett av språkliga oegentligheter i tillvaron. Nu var det M som sms-ade och berättade vad en reporter i radio sagt vid det nyligen timade brittiska nyvalet: ”Vad var de engelska röstarna i för mod när de kom till vallokalen?” Antagligen tänkt som en retorisk fråga innan hon/han skulle ut och intervjua folk.

Så här är det: inte alla svenskar talar/förstår engelska. De flesta blir i sinom tid tvungna, men vi har inte kommit dit än.

Säkerligen uttalade reportern ordet mood som det uttalas på engelska, alltså som svenska ”mod” fast med lite längre o. Men om nu den som inte kan engelska undrar vad svenska ”mod” har med saken att göra, så är problemet ännu större: vilket engelskt ord är det som avses?

Ja, inte vet jag om det här funkar idiomatiskt, men hör: ”Mood” som i låten ”in the mood” betyder ”humör”. Men man stöter även på ”mode” (mest som en term i tekniska sammanhang) och det betyder ”läge” (uttalet är lite som meud).

Mootarbetad av de språkliberala (”anythings goes”, d v s i stort sett allt är OK) undrar jag om det är schysst att först låta folk gissa vilket språk de hör (läser) och sen, om de nu står ut med att deras modersmål är halv engelska, dessutom måste gissa vilket av några likalydande ord det är fråga om.

Högt och lågt. Kort och långt. Rätt och fel. Fult och snyggt

Allt som påverkar dagens språk är, som sagt, inte engelska. Ett faktum är att man hör alltfler ickemodersmålstalare prata svenska i medier. Det går inte att undvika att det då blir lite si och så med språket. Ändå påverkar det naturligtvis allas våra sätt att tala och skriva.

Att över huvud taget närma sig denna fråga är lite kinkigt. Men det vore absurt att hindra människor med brytning att tala i radio och tv.

Å andra sidan kan man önska att åtminstone journalister skulle prestera en svenska som förstås av så många som möjligt. Och det gäller i minst lika hög grad reportrar o dyl yrkesgrupper med svenska som modersmål!

Först ett par exempel från, tror jag, personer som inte är födda i Sverige. En var den radioreporter som ville ge beskrivning av intervjumiljön han befann sig i och sa: ”Framför oss står vatten i korta glas”.

Jag googlar ”korta” respektive ”långa” glas. Jodå, särskilt gott är det om ”långa” glas. Många bryr sig inte om sånt här. Det gör jag. Försvinner eller blandas motsatsparen ”hög-låg” och ”lång-kort” är det som med floran och faunan: utarmningen blir tragisk.

En annan (möjligen tvåspråkig) programledare i tv, delade ut priser som hade att göra med svenskt och finskt programsamarbete. Han sa om några av vinnarna: ”De är förvånansvärt bejakade till det finska språket.” Felet är förklarligt men innebörden blir nonsens.

Värre var det med den uppenbart svensksvenska politiker som kommenterade vad-det-nu-var med orden ”När vi hör honom prata om de positiva incitamenten vill jag gärna bejaka det”. Det går inte ens att avgöra om det är rätt eller fel. Snyggt är det i alla fall icke!

Dagens väderrapport: Utsikt från Klagshamn och Utklippan

Man borde bo i Klagshamn. Fast det gör man ju på sätt och vis. Eller Utklippan. Hur som helst är det dålig sikt hela tiden. Javisst har jag just lyssnat på sjövädret. Och visst använder jag dessa orter med tillhörande väderlek som metaforer för att gorma om dagens språkbruk. Snajsigt, va?

Ofta faller det sig tyvärr naturligt att jämföra den språkliga utförslupan med andra lupor som går åt samma håll. Nä, hörrni, det heter ”utförslöpa”, jag förstår inte varför jag vill säga ”lupa”!

Till saken: Uniformeringen i nutidssamhället är störande. Och jag går på och säger för vilken gång i ordningen vet man inte: Hur kan det komma sig att människor talar så mycket om sig själva som unikum när de oreflekterat hakar på varandras konstiga språk och annat. Förvirrande är bl a de härar av kvinnor (mest unga, men det kan gälla äldre) som talar om vikten av att ”vara den man är” och sen ser exakt likadana ut: tjock smet av vi vad vi förr kallade brunkräm i plytet, korpvingar till ögonfransar och lika svarta ögonbryn à la Super Mario.

Kompisar till mig invänder: ”vi följde också vissa moden”. Jodå, många av oss gjorde det. Skillnaden var väl att inte riktigt hela världen såg likadan ut. Det är bara att morra över den teknik som framkallar massrörelser och samtidigt ibland hjälper en. Samt kanske prisa sin relativt höga ålder.

Dock händer det att man någon gång förvånas. På en textremsa, en sån som brukar få somliga av oss att hoppa och skrika om dåliga översättningar, stod plötsligt: ”Det är en hårfin gräns”.

Kalla mig gärna vad som helst, men att se ett svenskt uttryck användas för ”it’s a thin line” gör mig mycket, mycket glad. Men jag skulle inte säga att det ”gjorde min dag” för det uttrycket är upptaget/reserverat av ett annat språk: ””It made my day”.

Vid slutet av dagen betyder ett bra språk världen för mig

Kanske blev gårdagens text kortfattat oförståelig. Så vi tuggar nördigt vidare på världsuttrycken från de två senaste inläggen.

En katastrofdrabbad kvinnas ”I thought it was the end of the world” översattes med ”...det var världens ände” och det måste tilläggas att just ”världens ände” existerar på fler sätt än som namn på platser. En småtjusig och poetisk variant är: ”hon reste till världens ände för att sedan upptäcka att lyckan fanns hemmavid”. (Parentetiskt: om man skulle ta och försöka axla Sigge Starks mantel?)

”Det är inte slutet på världen om NN lämnar”, stod att läsa redan 2011 i en s k renommerad morgontidning. Det finns inte mycket svenskt i en sådan mening: "It’s not the end of the world if NN leaves". Det ska vara ett objekt efter lämnar. Även om det framgår vad. I det här fallet var det visst ”lämnar klubben” som avsågs. Och så heter början ”Det är inte hela världen om...”.

Nu till det mycket oroväckande att det på nätet ligger ett stort antal meningar av typen ”det betyder världen för mig”. Det idiomatiska uttrycket på engelska är: ”it means the world to me”. Det svenska lyder: "det betyder allt för mig".

Trogna läsare kan nu vända blicken åt annat håll, här kommer ett välbekant utbrott: Varje språk har (haft) ett personligt utseende (och läte, för all del), det har färg och prakt i sig självt. Märkligt nog får detta faktum inget genomslag i en värld som säger sig hylla det personliga och individuella. Helvete.


PS I går nämndes frasen ”vid slutet av dagen” som tyvärr skvalpar runt. ”Att the end of the day” heter på svenska ”när allt kommer omkring”. Helvete, än en gång.

Kanske inte världskända världsändar, men vad vet man?

Man kan bli vansinnig. Ibland av det ohyggligt fula språk som brer ut sig som en invasiv växt och hotar att kväva allt i sin väg. Ibland blir man bara vansinnig av att en hel drapa man skrivit bara försvinner och inte går att ctrl-zäta (förlåt, vi är alla offer för fulspråk) tillbaka.

Nu blir det istället en kortvariant av de exempel den längre texten innehöll. Dessa återknöt till gårdagens världens-ände-tema och gav (varför måste jag googla en massa skit?) upphov till en chock vid insikten (för tusende gången) om den den svenska som direktöversatts från engelska.

Antyder här enbart något om de uttryck som ska avhandlas i morgon. Den snabbtänkte läsaren förstår vartåt det barkar av följande citat från nätet: ”Det är inte slutet av världen” och ”vid slutet av dagen”. Samt ”han betyder världen för mig”.

Innan den spännande upplösningen känns det som att plikt att också redovisa resultatet av en viss efterforskning. ”Världens ände” från igår påminner säkert många om att de känt till platser som kallas just så. Däremot kanske det inte varit bekant hur många ”Världens ände” det finns i Sverige. Slår man på Eniro och ”kartor” visar det sig att antalet är 167. Beträffande hela jordens världsändar blir det kanske högre. 

När saker kastas över ändan är det dags att ta det lugnt

”Det kommer antagligen ingen snö längst kusten”, sa meteorologen och gjorde därvid ett vanligt misstag. ”Längst” är superlativform av adjektivet ”lång” (lång-längre-längst). Oturligt nog är adverbet/prepositionen ”längs” väldigt lik, så det är klart att det ibland hänger med ett felaktigt t på änden.

Och på tal om änden sa en reporter i radio häromdagen: ”Plötsligt händer något som gör att hela tillvaron kastas över ändan”. Vilket är roligare, radikalare och mer konkret än vad som vanligen ”kastas över”, nämligen ”ända”, i obestämd form.

Det är som bekant pyttepetitesser i ett språk som gör det bra, fel, roligt, löjligt o s v.

Och apropå ände/ända så finns det – just det – ingen ände på de fel som kan uppstå kring dessa ack så lika ord med flera betydelser. När man säger att det inte ”finns nån ände” betyder ju ände ”slut”. För att nu dra in det språk som påverkar vårt eget mest är det samma sak där. ”End”, fanns f ö med bland de första engelska ord man lärde sig som barn när det vid filmens slut stod THE END över bioduken. Det anses nog inte nödvändigt längre, man ser det sällan.

”Jag trodde det var världens ände”, lät översättaren en kvinna säga i ett tv-inslag om en översvämningskatastrof. Originalet löd ”I thought it was the end of the world”).

I detta sammanhang uttrycker sig svenskar på annat sätt och väljer kanske ”jordens undergång, slutet på (för) världen” eller bara ”slutet”. Karl Nordgren (min morfar) hade uttryckt saken som att ”dä ä på världens siste’ ti’!”

Det går säkert att säga såväl korvens ”ända” som ”ände”. Men den som vill använda plural får tänka efter. ”Korvens ändar” låter rätt, men säger man ”korvens ändor” kan det bli lustigare än man tänkt sig. (Har jag använt dessa exempel förr? Sånt slår mig ibland.)

Så här ser i alla fall alla språk ut och det är därför man inte ska strunta i ”vad det heter”.

Det finns en hel del att frukta och inte bara när det gäller frukt

Ja, hjälp oss, milde herre (och då menar jag Herren Gud, som är den som avses i ett gammalt uttryck som detta)! Ironiskt nog är det inte bara allmänna konstigheter i medierna som påverkar ens vanligtvis goda humör – nej, även radioprogram om just språket irriterar en som värnar om detsamma.

I ett sådant program program hörs från experters sida slappheter (som att säga ”pogram” i stället för ”program”) och diverse anglifieringar.

Nu senast handlade det om en speciell frukt, och då talades det om tidpunkten när denna frukt är ”i säsong”. Man behöver inte vara vrålkunnig i vare sig svenska eller engelska för att anta att det på det senare språket heter ”be in season” när det gäller frukt (som här).

Tja, inte vet jag vad ni säger, men ”det är säsong för denna frukt nu”, låter som vad en svensk skulle kunna säga utan att tänka efter. Men det är väl detsamma för språkvetare och folk som har språkprogram. Man förstår ju vad som menas, som mantrat lyder.

När folk pratar eller när de skriver: är det inte svårare och svårare att förstå dem? Eller är det så att jag överdriver? Fan tro't.

Här kommer ett tydligt utbrott i ämnet: Varför är det så få som bryr sig om vad ord och meningar betyder?

En miljöminister skulle sammanfatta vad deltagarna kommit fram till vid något möte (eller diskussion) och sa (i tv): ”vi har haft bra språk om att höja…” Nu har sammanhanget fallit bort i minnet, likaså vad det var som skulle höjas, men det är inte poängen. Frågan kvarstår, vad betyder ”vi har haft bra språk”. Vad är det för uttryck jag missat?

Det är dock lätt att frukta att vi har haft bra språk (i alla fall "bättre") men inte har det längre.

När det är mer av smultron och mindre av teckenrutor i skallen

Apropå gårdagens feedback och återkoppling kommer TG med frågan om huruvida det heter ”teckenfönster” eller ”display”. Ytterligare en smärtpunkt i dagens modernitetsspråk, m a o.

Många bryr sig inte direkt om hur de talar, andra bryr sig alltför mycket och korrigerar sin omgivning. En tredje grupp – räknar mig ödmjukt dit – köper en del moderna begrepp (som t ex ”köper”, i detta fall) men kräks mentalt samtidigt som de yttras. Å andra sidan: det kommer snart nya ord och uttryck. Språket har blivit som en konsumtionsvara, hjulens ska rulla.

Beträffande ”display” och ”teckenfönster” har de aldrig bekymrat mig eftersom jag går med på ”display” och inte haft något förhållande till ”teckenfönster”. Men nu måste jag förstås det och slänger mig över såväl analoga som digitala sökverktyg (bara det, ”SÖKVERTYG”!). Ingen av ordböckerna i svenska.se/tre har med ”teckenfönster”. SAOL undrar lite diskret om jag menar ”tankemönster”. Det gör jag ju också delvis, men vi går vidare i nomenklaturen.

Googlar ”display” och får olika svenska förslag som ”bildskärm” och ”teckenskärm”. SO ger en lång synonym för ”display”, nämligen ”textskärm på bildskärmsterminal” och SAOL föreslår, förutom ”bildskärm”, vilket låter konstigt, även ”teckenruta”. Inte så dumt, egentligen, men hos mig har ”display” bitit sig fast trots allt.

Under sökandet dök det emellertid upp en mening som skulle kunna skapa oreda om man var mer vacklande i sin egen hållning: ”det visas fel display i teckenfönstret”.

Men det innebär kanske något självklart som är svårt att föreställa sig för den som fortfarande har hjärnan upptagen av grankottar, smultron och mjölkpallar.

Man vill gärna att utsignalen kopplas till systemets insignal

OR dunkade näven i bordet. Nej, det är kanske att ta i, men det lät som en mental nävdunkning: "Det heter inte återkoppling, det heter feedback!!!"

Personligen är undertecknad trött på både ”återkoppling” och ”feedback”. Det måste vara så att man levt ett halvt liv utan vare sig det ena eller andra, de känns ännu inte "klockrena". Som inte heller är klockrent i en äldres fatabur.

Förr fick man skäll eller beröm. Med viss uttänjning av beredvilligheten (ja, vad sägs om ett sådant ord?) kan man även gå med på ”respons” som väl inte är så tokigt egentligen.

I vilket fall som helst var det svårt att begripa OR:s ovilja – stark sådan – inför ”återkoppling”.
Det är allom (en gammal dativ!) bekant att ens egen ålder påverkar vad man anser om diverse ord och uttryck. T o m jag förstår det, även om jag anser mej ha mest rätt av alla. Vi är även många som har just den känslan - att vi är den som har rätt. Ålrajt, med OR ett decennium äldre än mig (jag vet att flertalet av er vill ha ”äldre än jag”, vilket är fel av er. Se förrförra meningen) verkar ändå ha fog för sin avoghet för slår man upp ordet på Wikipedia får man enbart förklaringar som denna:

Återkoppling är ett sätt att styra olika typer av system, där en del av utsignalen kopplas till systemets insignal. Återkoppling används bland annat i elektriska, akustiska och mekaniska system och i matematiska modeller.

Äh, varför inte bara "klaga" eller "ge beeröm" som respons. Återkoppling och feedback kan andra hålla på med.

Den som gör en resa har något att lyssna på även om hon inte vill

Från det ena smittsamma konsumtionsmönstret till det andra: huvudtemat för denna blogg, språket. Det är inte konstigt (även om det är sorgligt) att de yngre (då menas 50 år och nedåt…) använder det nya managementkonsultbullshitspråket.

Men när de äldre låter som ett eko av ett föredrag om carpe diem, ja, då känns det bistert.

På tåg går det lätt att överhöra vad folk säger. Nej, skämtar bara, inte använder jag ett ord som överhöra, mer korrekta är det fula ”tjuvlyssna” eller det mildare ”råka höra”. Vad vi än kallar det: ibland rår man inte för det. I min kupé höll plötsligt två medresenärer en telefonkonferens och då gick det inte att INTE höra. Så där satt en annan och gapade över det språk dessa konfererare (nej, lugn, ordet finns inte) använde, trots att de uppnått övermogen ålder. 

En konerenslokal jag nyligen befann mig i

 Den ena personen ringde upp övriga deltagare och berättade därvid att han och kollegan befann sig på ett tåg och att han skulle uttrycka sig på speciella sätt p g a "risk för överhörning", som han sa.”Det kan du slå dig i backen på”, tänkte jag och överhörde för fulla muggar.

Här drällde det av ytterligare samtidsuttryck som att ”vara på banan”, och ”när det kommer till” (ett av mina många hatobjekt som tar bort ”gäller, handlar om”). De båda konferensdeltagarna avbröts ständigt p g a den dåliga täckningen, så jag fick höra det svenska ordet ”connecta” många gånger: ”vi får försöka connecta igen.”

Och varje utflykt i tillvaron leder till något annat språkfenomen. Håll kvar ”connecta” i minnet så ska jag återkoppla i morgon.

PS Hör man väldigt personliga grejer hamnar det givetvis inte i bloggar som denna! 

Brukar inte folk numera vanligen säga att de vill "sticka ut"?

Här fortsätter språksociologin. Eller kanske snarare socialpsykologin.

Vi blir lite till mans fast för mode under vår levnad, somliga mer, andra mindre. Men det var först i övre medelåldern som undertecknad blev varse de riktigt små och ändå avslöjande detaljerna. Vissa halvlånga jackor hade med ens ett slags v-format sprund där bak. Något år senare försvann dessa pyttesmå signaler om hur dessa jackor gick att datera. Det är i minibeståndsdelarna som vissa människor kan avgöra hur modernt/elegant andra är klädda.

För att nu gå över till leksaksvärlden är det bekant för föräldrar, mor- och farföräldrar m fl hur leksaksmodet skiftar. Det går snabbt och det är de ”senaste” och ”rätta” figurerna som förekommit i filmer, annonser eller liknande som genomsyrar barnens önskelistor.

Den konsumtionshetsen är i full paritet med vuxnas plötsliga behov av köksapparater, designade ljusstakar och allt som tänkas kan.

Senast blev jag satt på spåret av ett barn som talade om ”nästomtar”. Dessa ingick inte direkt i leksaksaffärernas arméer av figurer, däremot visade de sig vara denna juls (och möjligen) ”innetomtar”. Kollade igenom broschyrer samt en mängd affärers julpyntavdelningar och såg att det ska vara ”nästomtar” i år. Samt är de i stort sett vad som erbjuds i tomteväg. Läsaren kommer att förstå vad en "nästomte" är om hon/han bara ser sig omkring.

Och för femtielfte gången blir man varse att folk går som på samma räls i det samhälle som samtidigt sägs vara så individualiserat. Tydligt är att de flesta vill ha likadana grejer som alla andra. Och se ut som varann samt använda de senaste orden som dyker upp på språkhimlen. Det är förklaringen till att en fastighetsbolags-vd (tidningsartikel) säger: ”Vi kan med stolthet kommunicera att den här fastigheten skall utvecklas med målsättningen att skapa fler bostäder för närområdet.”

Själv kan jag kommunicera att det är mycket som smittar i vår tid.

Detta kan hända när klassamhället är ute och åker tåg

Man kommer ibland på sig med att undra över vissa begrepp. ”Likvärdig”, t ex. Är det inte fasligt vad mycket som i dag är likvärdigt? Det låter inte som ett konstigt ord, men ändå känns det ymniga bruket märkligt. ”Likvärdig” är något att återkomma till.

Ens tankar går till sådant som är jämlikt, lika mycket värt. Och då är vi raskt inne på den hårda och skiktade verkligheten. Britter sas förr (kanske kvarstår fenomenet) vara bra på att bedöma folks sociala hemvist så fort de öppnade munnen. Jag, som är ett solklart fall, tyckte aldrig att denna ”talang” varit speciellt brittisk, den är nog världsvid.

Klasspråk, eller sociolekt, som det heter på ett annat språk, avslöjar de flesta av oss. Ett ytterligare meddelandesätt är kroppsspråket. Det förstår de flesta utan att tänka på det.

Men så har vi även klädspråket. Alltså inte direkt det som kallas klädkod, sånt som etikettproffset Magdalena Ribbing brukade svara på frågor om. Nej, det finns ett klädklasspråk som många, de flesta kvinnor, skam till sägandes, kan på sina fem fingrar.

Följande hände bara häromdagen när undertecknad lyxade till en tågresa med att begå den i första klass. Vi var bara två i den delen av vagnen, i sin tur en del av ett mindre tåg som inte kör på stambanan. De flesta hade kunnat konstatera vem av oss som var elegantast klädd, men var skillnaden jättestor?

Jodå, så var nog fallet, för den andra kvinnan skannade av mig med en snabb blick och sa sen, upplysningsvis, ”det här är första klass”.

Misstaget gick upp för henne nån tiondels sekund senare och hon fick fullt sjå med att förklara att hon inte menade som det lät.

”Det är lugnt”, sa jag, på mitt socialgrupptrespråk, ”i detta land av lättkränkta hör jag inte till de mer lättkränkta”.

Så här förminskar tolkningsföreträdarna såväl stora som små

I Nobelpristider yppar sig folks, folkets, hade jag sånär skrivit, ambivalenta hållning till en institution som Svenska Akademien. Föraktet får tillfälle att fira triumfer när ledamöterna anses säga fel saker, välja fel pristagare och/eller dabba sig i största allmänhet.

Det är inget konstigt med det. Många tycker mycket om att tycka mycket illa om studerade människor, rika typer och kändispersonligheter. (Nej, jag är inget undantag). Det intressanta i kråksången är dock att dessa belackare också visar en väldig längtan till de salonger där de usla och omoraliska personerna håller till.

Själv har jag väldigt svårt för det nästan halloweenartade tvång som Nobelfestligheterna gett upphov till i folkdjupet. På förskolor, i skolor och på äldreboenden härmar man såväl prisutdelningar som banketten. Den här dragningen till lite flådigare högtider växer, samtidigt som förlagorna gärna anses inte bara förnäma utan fisförnäma.

Inte för att jag vill missunna barn eller äldre lite partajande, men då är det väl bättre att stoppa in festligheter som en egen överraskning ibland?

Nobelfjantet är jättefjantigt. Det brukar sägas att barn och gamla (kanske resten av befolkningen också?) ska behandlas respektfullt. I en mellansvensk lokaltidning läste jag om en av de här Nobelkopiorna på ett äldreboende (alla tidningar skriver om dem, f ö) och där används vad som med dagens terminologi benämns förminskande ton när det beskrivs hur glada de äldre blir när de, som på boendet jag läste om, får leka kung och drottning för en dag.

Jäkligt irriterande med såna här rapporter där just barn och gamla tydligens ses som totalhomogena grupper där de ingående inte är individer utan förnöjt klappar i sina små (eller åldriga) händer.

I bildtexten stod att stämningen var underbar ”när det bjöds upp till fest”. Vad journalisten som skrev om den puttenuttiga tillställningen inte känner till är att de rara gummorna och gubbarna nog vet att man ”bjuder (in) till fest” och inte ”bjuder upp” till fest. Man "bjuder upp till dans".

Sådär kan en sbråkmakare gå bananas när de tolkningsföreträdande medierna lägger alla sina egna hån-, upphöjnings- respektive gullighetsraster över tillvaron.

Vad kan egentligen få stubbar att plötsligt falla på livsfarliga sätt?

Vad är det jag läser? Detta finns anledning att undra över emellanåt. I en lokaltidning stod rubriken ”Stubbe föll över lastbil: Livsfarligt” 

Relativ vän av relativ ordning börjar grubbla över hur denna nästan-olycka skulle kunna se ut. Hur kan en stubbe falla över en lastbil så att det blir farligt? Basfrågan inställer sig: vad är en stubbe, egentligen? Man får slå upp. Jo, en stubbe är vad som blir kvar när ett träd huggits ner eller gått av p g a att det ruttnat eller försvagats på annat sätt.

Och det stod faktiskt ”högstubbe” väl inne i tidningsartikeln. OK.

Wikipedia: "Högstubbe är ett på rot stående träd där kronan brutits av. Ibland används begreppet specifikt för höga stubbar som tillskapats som naturhänsyn vid avverkning."

En högstubbe kan förstås brytas av och falla över en lastbil så det blir vådligt. Men tanken leds fel av tidningsrubriken som borde få de flesta läsare att undra hur i helsike en stubbe kan falla över en lastbil – eller över vad som helst egentligen!

Dit med att-en och bort med ner-en och upp-en så man förstår!

De där ”öppna upp” och ”stänga ner” som bragte mången svensk i obalans för några år sen hör nu till det allmänna och accepterade språket (utom för en del av oss, förstås).

Man kan ändå grubbla över behovet att till varje pris trycka dit en preposition (eller adverb) och på så vis skapa ett partikelverb av ett som tidigare funkat ensamt. En landshövding tog emot besökare i sitt nya hem och detta beskrevs som att hon/han ”öppnade upp slottet”. Det räcker i de flesta fall att öppna för att folk ska komma in.

Detsamma gäller ”släcka” resp ”stänga ner”. De båda verben innehåller redan information nog, ”stänga" och "släcka" är entydiga!

Däremot kan man inte säga ”låsa upp” när man menar ”låsa”. Vad ska partikelverbsfantasterna då ta sig till? ”Låsa ner”? Eller ”låsa ihop”?

Angående ett skolproblem sa en myndighetsperson: ”Jag hoppas situationen ska lösas ut”. Men det blir väl ändå rätt fel, va? Man löser ut en fallskärm eller sin kusin ur fängelse. Men skolproblemet löser man tamejtusan inte upp utan det gör man med en knut.

Man kan även "lösa in" sina rabattkuponger men därvidlag tänka på att dessa småord man är så förtjust i att stoppa in överallt också kan stoppa upp förståelsen för det man tänker säga.

Det är förvånande med alla de här tilläggen när motsatsen sker med ”att”. En kortare flukt ut i (på) verkligheten visar att de flesta säger ”det blir kul vara på landet” och ”det kommer vara regnigt imorgon”.

Det här tvångsmässiga ääälskandet har inget med kärlek att göra

Se mig för guds skull inte som en dum och tråkig felfinnare! Kanske lite perverst intresserad av modersmålet, men det är inte elakt menat (ja, någon gång, kanske).

Det är bara så in i vassen märkligt hur vissa väljer att handskas med orden. Många skulle förstås säga detsamma om undertecknad som inte väjer för svordomar och andra mindre passande ord och uttryck. Men nog kan man få ställa begriplighetskrav på dem som rör sig i etern/gammelmedierna. Häromdagen hördes en urkonstig mening i ett sådant program som på svenska kallas talk show. En manlig programledare frågade sin kvinnliga kollega ”älskar du att kallas senorita?” Denna knasfråga användes även som ”rubrik” till programmet i fråga på radions hemsida.

Det handlade alltså om att kvinnan kallats senorita av någon i Spanien. Om jag är korrekt underrättad så betyder denna ”titel” detsamma som engelskans ”miss” och vårt, numera otidsenliga, ”fröken”.

Det konstiga med frågan är inte dess relativa intighet utan valet av verbet ”älska”. Detta ”älska” som används i tid och otid kan man bli förbenat trött på. Normalt hade varit om mannen frågat ”gillar du att kallas …” eller ”tycker du om att…”

Älskandet har folk vattnat ur så till den grad att de borde skämmas. Och ta alla dessa mobilsamtal som avslutas med ett ”älskar dej” till en person talaren kommer att träffa om en kvart eller så samt bor ihop med.

Det är inte nödvändigt att här upplysa om vilken nation västerut som fått folk att älska sönder varann och då inte i den innebörd som verbet egentligen har.

En annan liten älska-fråga till slut: Hur många gånger har man hört meningar som ”jag bara ääälskar choklad, hon bara ääälskar gosedjur”? I min kärva ungdom bara-ääälskade vi inget. Däremot är det idiomatiskt, d v s skitvanligt, att engelsktalande säger ”I just looove coffee”.

Detta önskar jag av svensktalande: att de slutar prata översatt engelska och låtsas att det är svenska. Jag skulle bara ääälska det!

Det är nog många som kan känna en oense inför diverse hårdagar

Som läsaren redan vet är bloggen fylld av vetenskaplig stringens. Grundarbetet kan förstås se en aning rörigt ut, men ändå. På lösa lappar eller papperstidningar finns nerklottrade ord och meningar som sedan förs en inre monolog kring. Den återges ibland på denna plats.

Man måste dock ta alla variabler i beaktande vid ett sånt här arbete, det är lätt att fara fram med osanningar eller löst hopsatta funderingar. Men bakgrunden som alltiallo på en lokaltidning kan ge viss förståelse för de underligheter som trycks på papper (nätvarianter kan man alltid korrigera och ändra på i evighet).

Nå. När man läser en mening som ”det råder en oense inom kommunpolitiken kring om det fria skolvalet påverkar skolornas likvärdighet eller ej”, studsar man till: ”Vad i helskotta?”

Men då är det möjligen så att en pressad reporter/redigerare suttit och klippt och ändrat i texten ett antal gånger. Just den där blev ganska så stolpig och ”en oense” finns nog inte ens i den liberalaste fantasi hos språkvetare som sammanställer ordböcker.

Då blev det värre med den mening undertecknad hört eller sett och slarvigt krafsat ner på ett papper: ”Kanal 6 är mots till en bra hårdag”. Slarvet rör givetvis förkortningen ”mots”. Ska det stå ”motsatsen” eller ”motsvarigheten”?

Det får vi aldrig veta. Antagligen var det chocken av ”bra hårdag” som orsakade slarvet. Och egentligen är det skit samma. Att det finns uttryck som ”bra/dålig hårdag” är en permanent chockupplevelse för den som enbart önskar sig en "hyfsat bra knä- och ryggdag”.

Så lätt det är för många talare att snubbla på blomman flosculus

Finns det fler floskler i dag jämfört med förr? Eller tycker man så bara för att tillvaron är informationstätare? Finns det helt enkelt bara mer av allt i största allmänhet? De språkfilosofiska frågorna är många och jag slår upp ordet floskel i SAOB. Ursprung är latinska flosculus som betyder liten blomma eller tänkespråk. Så vackert det låter!

Men beskrivningen av ”floskel”, som det vanligen används, är mindre tjusig:

ord eller uttryck (i allmänhet av välklingande form) som saknar (djupare) innehåll, tom retorisk prydnad, vältalighetsblomster, fras; oftast i plural

När man tar ett engelskt idiomatiskt uttryck och översätter ”rakt av” – ja, då blir resultatet ofta floskelartat. I ett reklamblad för ”svarta veckan” stod ”Inget kan stoppa dig nu!” Det är inte att vara ute på för djupt vatten att misstänka att ”nothing will/can stop you now!” ligger bakom. Svenska hade låtit något i stil med ”låt inget hindra dig, inget får hindra dig” eller ett antal uttryck som snart dör sotdöden.

Men ren och skär tråksvenska står för en hel del av floskelsnacket. Vad sägs om alla meningar från politiker (och andra makthavare) som börjar med orden ”jag känner mig trygg i att (vi tillsammans ska klara av det här, t ex)”? Hur kan man ens komma på att prata på det viset? Varför inte säga ”jag tror att vi…” eller ”jag är säker på att vi…”? Det skulle också gå bra att skita i ordet ”tillsammans”. Säger man ett ”vi” så brukar det framgå vilket ”vi” det handlar om.

Ett ytterligare tjatigt tugg är det där man hållit på med ett tag nu: ”Det här ger så mycket energi”. Jag tänker inte på solkraft och sånt utan på när, t ex, artister säger att de ”får så mycket energi” av sin publik. Det är naturligtvis i sig bra och trevligt, men den här typen av energiutbrott är nära att snubbla på floskeltröskeln.

Ett utspel om inspel och annat som tar plats i tillvaron

Mitt språk är inte av denna världen, eller denna tiden, snarare. I går utlovades utspel och här kommer ett: Visst sjutton finns det också ”inspel”?

Bekant med ”utspel” googlar och slår jag som en dåre på ”inspel”. Mest av allt får man då hänvisningar till en bollsport och ordet ska i det sammanhanget betyda: ”ett golfslag som, oavsett avstånd, har till syfte att få bollen att stanna på greenen”.

OK. Men ordet används även bildligt och man kan finna det i fraser som ”De båda gjorde ett inspel under klimatveckan…”. Just så skulle undertecknad kunna tänka sig att använda ”inspel”, i betydelsen ”inlägg, kommentar” eller liknande. Men det är ändå svårt att förstå bildligheten, alltså det som ska vara en liknelse med golfslaget. Nu struntar vi i det.

Det är betydligt lättare med verbet ”inspela” – eller det mer vanliga ”spela in”.

Däremot hittar man en mängd yttranden där saker ”spelar ut sig”, de kan spela ut sig "i veckan, på konferensen, i hennes huvud” – ja, alla ställen där jag vill påstå att saker ”utspelar sig”.

Ännu värre: det finns också påståenden om att något ”tar plats”. Om någon tar plats kan det betyda att denne någon slår sig ner eller, med ett sämre uppträdande, låter och beter sig besvärande och storvulet.

Tillbaka till det första ”tar plats”. Det är en alltför omedelbar översättning av engelska ”take place”. Tyvärr hör man ofta sådant som ”handlingen i filmen tar plats i…” Det heter "handlingen utspelar sig i... "

Detta förbaskade språkbruk utspelar sig runt omkring oss. Man kan säga att det tar plats.

Man kan få spader i dessa dagar, mer sällan spelar man ut dem

Det har varit svårsmält det där med kravställt (1 december) så nu kommer det mer bloggbabbel om den typen av byråkratbabbel. Eller vad man nu ska kalla det? De senaste decennierna har det gripit omkring sig – även bland s k vanligt folk som förr brukade flina i lönn när byråkratbabblarna gick loss.

Ofta hör man verb som ”åtskilja, efterfråga” och ”efterhöra”. De brukade användas löst sammansatta. Man sa alltså ”vi måste skilja dem åt, publiken frågar inte efter våld” och ”vi får höra efter vad de önskar”.

Och nu dök även knasverbet ”kravställa” upp. I min ålderdomliga fast enkla värld ”ställer man krav”. Och som jag skrev 1 dec betyder ”vi kravställer på en funktionell nivå” det mindre braskande: Våra krav är att kläderna är bra för ändamålet”.

Men bäst som man sitter och är förbannad på såna där fult sammansatta verb så kommer det en lirare och gör tvärtom, en aktiestrateg som sa: ”Om jag hade haft aktier hade jag definitivt behållit dem och sett hur det spelas ut kommande dagar”.

Det måste vara ett av alla löst sammansatta verb undertecknad inte har i sin fatabur. Det hade gått att förstå meningen ”Om jag hade haft aktier hade jag definitivt behållit dem och sett vad som utspelar sig under de kommande dagarna.”

”Spela ut” har brukat användas på annat sätt: ”spela ut sina kort, han spelade ut folk mot varandra” och lite annat idiomatiskt jox. Det blir mer utspel i morgon!

 

Would you believe what was happening last night in Sweden?

Last night in Sweden. I just got back from a trip and there, right by the railway station, there was a poster with a cute litte girl on it.

On top of of the poster was a name of a shop where you buy mainly clothes.

This is not the poster, it's a Christmas decoration

The little girl wore a red dress and beside her you could read: ”Yes, it’s Christmas”. On the other side, to the right, there was a funny word printed, it said ”Klänning 149:-”.

Beneath the picture of the girl and the foreign word there was another joyful message: ”It can be yours at /shopname/.com”

Well, this is what happened last night in Sweden, close to the railway station in a town, not so big, not too small either. In a country where they speak Swedish. 

Who would believe this?

Ska slöfockarna bli framgångsrika med sitt tjugotjugo 2020?

Det lär vara vanligt att folk får dåligt minne när de blir äldre samt att de lättare minns sånt som hände för länge sen. Så är fallet med den som skriver dagens drapa.

I början av 1980-talet la sig många till med en ny vana när de skulle uttala tal med tre och fler siffror i. Volvo ”sju-förti”, kunde de säga. Sju förti? Själv tyckte jag volvon borde heta ”sjuhundraförti”.

I samma veva kunde man höra hur folk skulle åka med ”sextjugoåttan”. Det var då ingen bil utan en buss med nummer 628.

Varifrån de här förkortningarna kom är svårt att gissa. Man tjänar väldigt lite på att inte uttala ”hundra” och med tanke på hur mycket som sägs utan att ens betyda något (som t ex ”de facto”, mitt favorit-icke-ord) så borde de två stavelserna gott kunna få vara med. Om inte annat så för förståelsens skull, den är ju så helig annars!

Och snart blir det åter aktuellt att bestämma sig för hur man uttalar årtal. I diskussionen vid millennieskiftet försökte vissa medier få igenom uttalet ”tjugohundra-”, i analogi med det tidigare använda ”nittonhundra-”.

Lika vanligt som det inledande ”tjugohundra” tycks numera ”tvåtusen” ha blivit. Men nu blir det nya bud igen, det talas om ”år tjugofemtio” (2050) och ”tjugotrettio” (2030). Det tycks ha kommit plötsligt, inte har man väl kallat de senaste åren tjugoarton och tjugosjutton? Har man kallat innevarande år ”tjugonitton”? Och har någon sagt sig vara född nittontrettiåtta eller nittonsjuttisex? Eller för den delen "ettusenniohundrasjuttisex"?

Vi får väl se hur det blir nu under tjugotjugo.

Pressad kvalitet när man kravställer på funktionella nivåer

Den minnesgode läsaren (obs, klyscha!) vet att det bland allsköns gnäll förekommit missnöje (från undertecknad) med ordkombinationen ”tyngre tag”.

Tror det var mot vad som kallas skjutningar som de tyngre tagen skulle tas (hoppsan, inte kan man säga ”ta tag”, men allt är ju möjligt).

Och så hörde jag nån som talade om ”pressad kvalitet” på vad det nu var.

Pressad kvalitet var f ö vad som utmärkte snacket hos en person som berättade om en yrkesgrupps nya uniform.

”Vi har kravställt på ett helt system”, sa representanten för denna grupp, och bara efter nån minut kom ”vi har kravställt på en funktionell nivå”. Detta skumma ord, ”kravställa”, användes fyra gånger inom de få minuter intervjun varade.

Vilket verb! Kravställa! Som jag tolkade det innebar ”kravställa på ett helt system” att man ställde vissa krav som skulle gälla alla delar i uniformen, även underkläder. Och ”kravställt på funktionell nivå” verkade betyda att kläderna skulle funka bra för yrkesgruppen det handlade om. På ungefär samma sätt som man vintertid – om det är kallt – förutom varma kläder även tar på sig mössa och vantar. En typiskt funktionell nivå.

Varifrån får folk sitt märkliga språk som är så långt från funktionellt?