Ekenskisen* och klosterkisen

I går löd inläggets rubrik ”En annan och Savonarola”. Uttrycket ”en annan” ligger förmodligen på dödsbädden. Det är slang för ”jag” och har även använts för opersonliga ”man”. Alltså är ”en annan är lite trött i dag” sak samma som ”man är lite trött i dag” och man skulle då avse sig själv – d v s ”jag” –  eller en klart definierad grupp. ”En annan” kommer säkert från Stockholm och Södersnacket, det vågar jag min högra tumme på. Eller vänstra, den är lika viktig.

Här följer en historia man skrattade åt förr. Det var Söderkisen som på sin gravsten ville ha orden: ”Här vilar en annan”.

Savonarola är nåt annat än en Ekenskis. Han var en italiensk 1400-talsmunk som levde om med sin närmsta omgivning och samtid. På Wikipedia sägs han tidigt ha haft ”sin övertygelse klar: han avskydde renässansen, ansåg att kyrkan var ett horhus, och att girigheten styrde i den förefintliga religionen. Dessa känslor växte till ett okuvligt hat och en beslutsamhet att förändra världen. ”

Munken blev snart en veritabel domedagspredikant. Han råkade i bråk med makten och heligheten som såg till att hans eftermäle inte blev nåt vidare.

En annan ska inte dra likheterna med överhettade munkar för långt, det kan vara en smula självöverskattande. Ändå ligger det nära till hands att känna visst frändskap med domedagsprofeter som berättar hur illa det kommer att gå om inte pöbeln lyssnar på dem!

I sammanhanget är det svårt att låta bli att dra historien om Söderkisen som gick in på ett kafé och sa: "Kan ja få en balja lut å två klosterkisar?" OK, "en balja lut" var slang för "en kopp kaffe". Vad bakverket klosterkis är torde framgå av hela denna drapa!


* Eken är ett gammal namn på Stockholm. Det härstammar från knallarnas hemliga språk månsing. En hel del ord därifrån blev Stockholmsslang och spreds även till landsbygden. Slå upp "månsing" och kolla - där finns många ord vi använder än i dag!

En annan* och Savonarola**

Det kan verka som om den största käpphästen i mitt käpphäststall är de direkta översättningarna av engelska ord, uttryck och meningar. Det är delvis rätt. Men dessa konstlade skapelser är inte bara ord, de ger en påverkan som saknar klangbotten i vårt land.

Detta halvspråk famlar i blindo.

Nutiden kombinerar – redan oavsett språk - en obehagligt utmejslad individualism med en påträngande pöbelmentalitet. Det är tekniken som slipar fram oss till detta uppdrivna tillstånd. Algoritmer (heter det, har jag lärt mig – inte logaritmer) i det alltomfattande nätet ”hjälper” oss att bli alltmer oss själva. Alltmedan vi ropar ut vår unicitet på ställen som den här bloggen närmar vi oss i hög fart varandra beträffande åsikter och sätt att vara.

Det här skapar kollektiva rörelser, ofta i form av massamlingar med anledning av olyckor, katastrofer, terrorattacker. Vi uppmanas ”visa att vi inte är rädda”. Vi ska "gå ut och visa vår avsky”, heter det. Språket kring dessa samlingar låter alltid likadant. Man kan undra varför vi ska gå ut? Det går utmärkt att stanna hemma och känna medlidande och sorg. Det är obehagligt när folk i stora skaror gråter samfällt, tycker jag, som misstror massuppbåd och påbjudna flockbeteenden. Jag är rädd för terrorhandlingar och även att ingå i en aldrig så välmenande folkhop.

Beträffande hur sorg och medlidande bör uttryckas kan det vara viktigt att påminna om att stora känslor kan pågå utanför rampljus och sociala medier.


* och ** kommenteras i morgon, tillvaron utanför bloggen kräver uppmärksamhet!.

Annat var det med Tjelvar

Här följer ett citat ur en notis (i en  papperstidning) om ett tv-program. Dessa små textsnuttar skickas ut från TT.

”Det har gått drygt en månad sedan skådespelaren NN gick bort. Han sörjs fortfarande, men hans kulturgärning lever vidare.” 

 Mannens grav i bakgrunden

Det språket kan man inte bråka om formellt sett. Meddelandets innehåll tycks på ytan neutralt och oförargligt men visar, enligt min lilla åsikt, på vad man kan kalla mentalt fördärv.
Läs texten igen! En förhållandevis ung människa har avlidit. En hel (!) månad efter hans bortgång sörjs han fortfarande (det ni!) och hans kulturgärning lever vidare (det ni, en gång till).

Det här sättet att se på människan känns relativt nytt.

Annat är det med Tjelvar (som kanske inte ens funnits), enligt Gutasagan Gotlands Christofer Columbus (eller Leif Eriksson). Hans båtgrav visar att han levt i folks minne mer än en månad.

Dessutom har folkhumorn med en lite rar (i ordets båda bemärkelser) åtbörd  påmint om att det säkert vid sidan av denne Tjelvar funnits en hustru, även om hennes namn är glömt!

Ibland slutar man upp i konstiga ordvändningar

Exempel ur samlingen ”Så här ser det ut när man översätter direkt från engelska”: En kvinna hade förlorat en god vän och hon var "både ledsen och hjärtekrossad” (heartbroken).💔

De nu så vanliga krossade hjärtana var förr ”brustna” på svenska, men dessa verkar ha sjunkit ner i det kollektivt glömda. Och i det här fallet skulle "förtvivlad" passa bättre, "hjärtekrossad" hör nog till en annan känslosfär...
                              💔    
Nu till en bloggare (normalt brukar sbråkbloggen koncentrera sig på proffsmedier, men…) som tänker vara försiktig med sitt hår. Hon ”vill råda folk till att ge håret en paus om man använder extentions för du vill inte sluta upp i samma situation som mig, men kala fläckar". Bortsett från stavfelen på både engelska och svenska ord skriver bloggaren ”sluta upp” och är då antagligen påverkad av engelskans "end up". Den rätta översättningen vore ”hamna” – "du vill inte hamna i samma situation... ’’

"Sluta upp" är nåt annat: "sluta upp  (upphöra) med något", eller "sluta upp (samlas) bakom ledaren/partiet", m fl liknande uttryck

Och slutligen en konstruktion som stör mig märkligt mycket - antagligen för att den låter så väldigt atypisk för det svenska språket: Grannen från helvetet eller Bakfyllan från helvetet.
Vad i h-e - på ren svenska - är det för sätt att tala? Det heter väl ”en helvetisk" granne eller - hellre - "en jävla granne", "en satans" dito eller vad som helst i svordomsväg.

Sibirisk tiger, backsippa och ”från”

Nu har jag läst/hört många gånger att man ska akta sig ”från” det ena och det andra. Det börjar bli så vanligt att högre språkinstanser snart och med all säkerhet ger grönt ljus för ”akta sig från”. Men i min ryggmärg sitter ”akta sig för” och det är vad jag planerar att göra framledes: akta mig för ”akta mig från”. I den stora från-invasionen hörs även ”stoppa /skydda/ från”.

Karg jordmån 

Förutom första exemplet – som på engelska heter "beware of" – så kommer de två andra från-en från ”stop from” och ”protect from”. Stoppa från – ja, här avser man nog hindra/hindra från.

Vad gäller "skydda" så används det svenska verbet vanligen med ”för” eller ”mot”.

Och apropå skydda: Ofta hör man om arter som försvinner eller är utrotningshotade. Det gäller vanligen djur och växter.

Men det verkar som om språk utsätts för en klimatpåverkan som även gör dem torftiga när s k invasiva arter tar över hela villevippen. Det sista ordet tycks knappast finnas, vilket jag trodde, vanligare är viddevippen.

”Från”, däremot, kommer snart att tränga ut ett antal andra fungerande svenska prepositioner.

Orkar man leva ut i 100 år?

I våras twittrade Trump ”Immigration in Sweden is working out just beautifully. NOT!” Så kanske man säger där, men här låter det konstigt. Har redan skrivit om uttryckssättet. I en annons från en fond som samlar in pengar för att bekämpa sjukdomar användes en likalydande variant, om än på svenska: ”Du dog. Inte.”

Nyligen hade samma fond en ny annons med texten: ”Ja må du leva ut i hundrade år”.
Vad vill man säga? Det vanliga, som i visan? Men då heter det ”ja, må du leva uti hundrade år”. Uti är en gammal preposition som betyder samma sak som i.

Eller menar man verkligen ”leva ut”? Det låter inte så vidare värst om man nu vill hindra folk att drabbas av sjukdomar. Sånt man ”lever ut” ger sällan hälsosamma effekter.Eller försöker annonsören vara rolig?

Och så mannen som rapporterades säga: ”Plötsligt kom en fy helvetes smäll och alla skrek”.
Ja, så sa han säkert. Men var finns de på medieredaktioner som vet att uttrycket lyder ”sjuhelvetes”? Förr korrigerades sånt här för att inte en person som sagt något i lite hastigt mod skulle behöva flinas åt av folk som gärna flinar åt andras misstag.

                                                    💰💵💲＄$💵💰💲💵💵 💰💰＄

Avslutningsvis dock en sjuhelsikes affär! Kasinon och andra inrättningar utlovar under vissa omständigheter ”gratis pengar”.

Kanonbra, vem vill inte ha lite gratis pengar, de brukar vara så dyra!

Hur länge ska vi sitta här med halvtomma glas?

Tacka vet jag generaliseringar. Utan dem blir inte mycket sagt. Men om man t ex säger: "Vilka jädrans anpasslingar folk är i dag", så skriker ens kamrater: "Så kan du inte säga!" Man måste tillägga "inte Nisse B, Lisa Y, Östen K, Karin P, Einar S" m fl.
I "gud vad allt blivit dyrt," betyder allt inte ALLT. Generaliseringar måste man ta till för att kunna säga något alls.

Annat är det med klyschor,  plattityder och floskler. De är rätt tjatiga.

"Sommarförkylningar går aldrig över." I november: "Det är inte kul med snö, men den lyser ju upp. Det finns de som ser ett glas som halvtomt, medan andra kallar det halvfullt."

En floskel gjorde mig uppmärksam på en talang jag har. Första gången (på nån av alla dessa optimistkonsultsföreläsningar) jag hörde: ”Kinesiska tecknet för kris betyder också möjlighet", tänkte jag "det där kommer vi att få höra många, många gånger".

Den profetian slog in och slog in.

Topplåtar och topplåtar

Beslutet att inte ha kommentarsfält i den här bloggen var utmärkt. Jag vill så gärna ha fel i fred och slippa veta om mina misstag. Det stoppar inte somliga som ringer/mejlar och meddelar sina åsikter.

Nu senast var det en herre som frågade om inte den låt från 1967 jag skrev om, Let’s go to San Francisco (med The Flowerpot Men), egentligen skulle vara Scott McKenzies ”If you're going to San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair).*                                                       🌞
                                                        🥀
Jo, det skulle det faktiskt. Ty även om jag trallade som 17 (vilket jag också var) på dem 1967, så sker det inte ofta nu. Men det är ju faktiskt två låtar med i stort sett samma innehåll: San Fransisco, blommor, glädje, sol etc. Med ålderns rätt smälte jag samman dem (”de”, säger den moderne svensken, men här hålls hårt i objektsformerna) till en låt.                                                                                                                                                     🌻            
Det blir ganska mycket -67 nu, jag instämmer. Men snart är det 2018 och då kommer jag istället att tala irriterande mycket om 1968.
    🌷                                                                                                           😎
Det kommer ändå att bli synnerligen lättviktigt. Var kamraterna inblandade i politiskt godhjärtade strider så satt sbråkmakaren ännu kvar med San F-blommor i håret, gick på diskotek och var allmänt ointresserad av resten.
                                                                                                                                   🌻
                                              🌷
* Något senare återkom samma person, som bl a arbetar som översättare, och berättade om en översättning där ordet "topplåten" förekom (det handlade om nån maskin). Sagespersonen hade 60-talspopen kvar i tankarna och blev förbryllad. Men det skulle utläsas "topp-plåten". Tänk alla dessa roliga sammanträffanden, ett ord om f ö har -n i plural till skillnad från "ordförande" som heter samma i plural som singular. Ett -n på ordföranden sätter densamme i bestämd form. Att det ska vara så svårt!   🌻

Japaner, dom kan dom!

”Ordet 'beklaga' har”, sa en språkintresserad kompis i skapligt mogen ålder, ”råkat ut för en betydelseglidning”. Man kan beklaga någons sorg, man kan beklaga att någon råkat ut för tråkigheter, men det betyder inte samma sak som att be om ursäkt!”

Här höjde han rösten och lät bestämd. Det som föranledde hans betraktelse var ett antal förseningar inom tågtrafiken, förseningar som SJ-personal i högtalare och annorstädes ("ordet känns ålderdomligt och främmande för Word", säger Word) ”beklagade”.

”I det här fallet är väl snarare en ursäkt på sin plats”, fortsatte han, och beklaga betyder inte ’be om ursäkt!’. Om nån beklagar sorgen ber de väl inte om ursäkt???!!!”

Jag medgav att uttalandet var vad moderna svenskar kallar lamt (från engelska ”lame”) och att en ursäkt passat bättre.

”Passat bättre?” sa han: ”Det ENDA som SJ ska säga är 'vi ber om ursäkt'. Tacka vet jag Japan, där kan man be om ursäkt. Man bugar och gråter och har inte ord för hur ledsen man är. Ibland begår man harakiri!”

                                                               🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴 🔴

Jag höjde ett halvt ögonbryn.

”Det sista kan möjligen vara att gå lite väl långt”, medgav han.

Dock kunde man ana att ett ”men…” hängde kvar i luften.

Dom små, små detaljerna

Rubriken är titeln på en Povel Ramel-låt. Den är från 1948 men kan lika gärna vara från 1484 eller 962 f Kr. Inget är ju nytt under solen, särskilt inte detaljerna.

Vissa nutida små, små saker - skiljetecken och bruket av dem - tas inte alltid hänsyn till i bloggen, vilket mest beror på lättja, men även på ständigt ändrade regler för sådant som kommatering, exempelvis. Med en barn- och ungdom som präglades av såväl sats- som pauskommatering (mja, det fanns även ett och annat annat som satte spår i uppväxten) gör sbråkmakaren nu som de flesta och kommaterar lite som det faller sig utifrån det intuitiva perspektiv som ser olika ut hos alla. I en del fall är det skit samma med komma, ibland undviker man felaktigheter/missförstånd genom att använda kommatecken - eller låta bli.

Då går vi över till tankstreck som börjat användas som utfyllnad i rubriker. De tappar då sitt syfte och kan istället ge ett lite löjligt intryck.

”NN avled – 84 år gammal” är en typisk formulering i f a webb-blaskor. Ett tankstreck används för att "utmärka ett avbrott eller en paus framför något oväntat" (Svensk språklära, 1967). I exempelmeningen har det ingen uppgift, "NN avled 84 år gammal" är tillräckligt, om nu inte hela världen trott att NN dött för länge sen och då 51 år gammal!
Fast en sån händelse skulle väl tarva en helt annan rubrik

Och så har vi bindestrecket (divisen*) som är kortare. Beträffande de tu syndar jag på nåden rejält och i bloggen finns många bindestreck som ska vara tankstreck. Jag hoppas att ingen märker det.

Sen har vi hela konkarongen av kolon och citationstecken (som inte heter situationstecken hur gärna man än vill) och parenteser samt andra. T ex utropstecken som jag gillar mot min vilja. Gapiga nätkommentatorer är förtjusta i versaler och utropstecken. Jag försöker låta bli sådana utbrott, men det går sisådär. För mig finns lyckligtvis motkrafter. En nära släkting svarar som följer på mina versaler och en lång rad utropstecken: "Kan du sluta upp med att skrika när du skriver!?"


* "divis" kommer från latinska "divisus" som betyder "delad"

67, vart har du tagit vägen nu?

Det är sommaren 1967, sbråkmakaren är 17 och trallar dagarna igenom på låtar från Sgt Pepper's-LP-n, Puppet on a string och Let’s go to San Francisco.

Hon skiter rätt mycket i skolan men skriver och stavar hyfsat bra. Hon vet alltså att hyfsat har ett f och inte två. En av dessa gudabegåvade* sommardagar kommer hon över en tidsmaskin. Den har lite att välja på: 500 år framåt/bakåt, 50 år bakåt, näe, så tråkigt. Femtio framåt: ja, det kan man börja med!

Tidsmaskinen sätter av henne vid ett skrivbord, märkligt nog. På det står en tv-liknande ruta – fast platt - som visar något som ser ut som en tidning. På tv-skärmen! Aha, i framtiden kommer man alltså att ha tidningen i tv-n (gud så knasigt). Hon ser tre stora rubriker:

Löfven: Kommer sitta kvar oavsett.

Ygeman: Stod upp när ingen annan gjorde det.

Nu börjar ett chicken race – ingen viker sig.

Rubrik 1: Hon tänker: "Va? Oavsett vaddå? Och saknas inte ett 'att'? Kommer att sitta kvar oavsett – ja, åter: oavsett vaddå?

Rubrik 2: "Stod upp? Hm, varför stod denne Ygeman (vad är det för namn, förresten?) upp om ingen annan gjorde det? Ritual?"

Rubrik 3: "Chicken race? Är inte det engelska? Kyckling-lopp?? Ingen viker sig? Varför ska en kyckling vika sig? I ett lopp?"

Hon kastar sig i tidsmaskinen och åker tillbaka till 1967 och hittar en vanlig tidning som hon lättad bläddrar i. Hon förstår i alla fall rubrikerna.


* gudabegåvad börjar bli så pass vanligt att det nog måste in i ordböckerna.

Nättitt på äldreäldre

En del moderna ord är rätt roliga. Ett som betecknar undertecknad (m fl) är ”yngreäldre”. Man är rätt gammal men inte äldst, även om gammal egentligen är äldst*, som alla vet. Nästa gång blir man med denna vokabulär "äldreäldre".

De här ålderskategoriorden används en del om jag får dra slutsatser av en snabb nättitt (nät-titt) men däremot verkar ”äldreyngre” till större delen ingå i verksamheter som sysslar med sexualia och pornografi.

Dessa ändå rätt neutrala uttryck till trots: det är bäst att även passa på tillfället (eller ”pissa på tallfället”, som en kollega brukar säga) att nämna beteckningen ”våra gamla”. Jag hittade till min stora glädje en (inte lastgammal) journalist som skrivit i ärendet 2014. Hon menar att man gott kan kalla barnen ”våra barn”, i betydelsen ”samhällets alla barn”. När det gäller äldre är det en annan femma.

                                 👵👵👵👵👵👵👵👵👴👴👴👴👴👴👴👴

Man menar förstås väl, men den som kommit närmare att tillhöra ”våra” äldre, vill protestera mot ordvalet. En tröst är förstås att alla en gång kommer att vara ägda av våra medelålders eller vilka det nu är som rår om den äldsta åldersgruppen.

Om just det här har Magnus Nilsson (Linköpings universitet 2008) skrivit en avhandling: ”Våra äldre - om konstruktioner av äldre i offentligheten”.

I en sammanfattning står: ”Studien visar bland annat att ’äldre’ är en kategori som det talas om, men inte till.”

Och en gång, tänk en gång är vi där...


* Talesätt - om nån till äventyrs missat det!

Saker att framförhålla

En dag som idag när jag inte orkar tänka (det skiljer sig inte så mycket från andra dagar i och för sig) får det bli exempel ur min samling. Här en rolig sammanblandning av fler uttryck:

Bröderna stod inte på god jord med varandra (författare i radion).

Den är rätt uppenbar. Men den här då:
”Man lägger sig vikt vid hur blabla” (forskare). Där har ”lägga vikt vid” korsats med ”lägga sig vinn om”.

Sen finns det sådant som inte är sammanblandningar utan blir fel ändå. Om man inte är ute i poetiska ärenden, förstås:
Det kom som ett slag från klar himmel
Det var som att balansera på en knivsudd. 

Han sätter sig till ro med detta (slår sig till ro, var väl vad som avsågs?)

Och en favorit (med ett antal tillskyndare ser man om man googlar) i repris:
Han är en gudabegåvad berättare

Den beskrivningen av en finfin berättare går att förstå på nåt vis, men värre är det med sättet ett känt universitet beskriver en av sina kurser - i medieteknik, dessutom: 

Lite hjälp och riktlinjer för hur man framförhåller sig själv och sin kompetens - kanske speciellt som medietekniker.

Det finns gånger man gärna vill sätta sig för att få ro

Ett andra dubbelbabbel

”Den bästa kursen jag gått” löd en rubrik i en mellanstor stads lokaltidning. Jag vet inte vad läsaren tycker – eller Svenska Akademien – men nog låter det ganska dialektalt?

Jag slår i Svensk språklära ( Rebbe – Gullberg – Ivan) från 1967. (Det ska snart komma mer om -67 framöver, f ö). Slår man i en grammatikbok leder det som vanligt för långt och jag skulle få skriva av halva boken. Lika bra att lita på sin egen drygt halvsekelgamla svenska som nogsamt och ihärdigt ristades in i ens basalaste ganglier. Det där hittade jag just på för att jag inte vill skriva nåt om hjärnbark. En som kan sin hjärna anser det säkert att skojande med ganglier är bullshitsnack. (Hoppsan igen.) Det är så mycket jag kan säga utan att veta vad det är!

Det heter ”den bästa kurs jag gått”. En läsare beskriver hur han häpnade när hans lärarinna sa ”dessa barnen”* i skolan. Hon kom från sydligaste Sverige och så farligt var det väl inte egentligen: "men rätt är det inte att skriva så", hävdar han fermt!

Det verkar bli fler och fler såna exempel där det liksom blir en dubbel bestämd form.

Å andra sidan hör/ser jag ofta motsatsen där det inte ska vara obestämd form utan bestämd: ”Paret bor i Nyköping och alla tre barn bor i närheten". Alla tre barn?

Aldrig får man vara riktigt glad.


* Till min stora glädje la sig Words stavningskontroll i "dessa barnen" och föreslog "dessa barn"

Ett tredje dubbelbabbel

Tja, den rubriken är inget vidare täckande, men äsch! Jag har ju inte ens publicerat det andra dubbelbabblet. Man kan undra över varför en språklig petimäter i övrigt är så slarvig och liksom slamsig. Men en del frågor har inget svar.

Först ska jag börja med lite mea culpa och canossa. Nyligen skrev jag på bloggen att grå är en underskattad färg, men jag har inte hängt med i den färgliga utvecklingen: den är egentligen överskattad.

Jag såg i ett reklamblad meningen ”Hetaste trenden är grå” och så påpekade en kompis att i alla lägenheter som är till salu är inredningen grå, grå och grå, med inslag av svart och vitt. Titta efter får ni se, man tror inte sina ögon! Möjligen är lägenheterna stajlade av en och samma stajlist.

Eller visst, ja, vad dum jag är: i den här individuella tiden gör ju alla individer samma som varann!

Nu kommer vi till dubbelbabblet. ”Har du inte skrivit det här förr” sa en av mina kritiska 3-4 läsare häromdan. Jo, tänk för det har jag nog. Det glöms lätt bort att kolla sånt (slarvig, sa jag). Fast eftersom folk i min ålder ofta berättar samma saker om och om igen, vill jag inte märka ut mig.

Så ursäkta då för 17 och i förväg!

Vill överstyrka faktum

I dag skulle ett andra dubbelbabbel komma, men det får styrka på foten en dag eller två. Innan någon korrekturläsare hoar vill jag meddela att styrka är medvetet stavat just så.

Wait for it, som svensken säger.

Det finns de som fortfarande misstror mina renhjärtade ambitioner. De tror att jag sitter här och småtjurigt kriarättar enstaka individer som råkat slinta på tangenten eller något artikulationsställe i gommen.

Fel, fel, fel. Jag bara skådar in i framtiden (som delvis är här, carpe diem på er alla!) och beskriver en svenska jag minns från förr. Den jämförs med den nya variant som ökar i mängd men minskar i specifik vikt.

Mycket av vad jag ser och hör samt här nedskriver har kollats mot det världsvida nätet. Det är i och för sig och av många skäl inget att luta sig mot, men det visar vartåt vinden blåser och vart (snart i en ordlista i din bokhylla) landet ligger.

Just i dag sa en sån där gammal petig gubbe jag känner att verbet ”understyrka” blivit vanligt i texter.

Å ja ba: va? Och till att skriva understyrka med citattecken på Google som visserligen först frågade om jag inte menade understryka. Skit i det du, svarade jag.

För att vara felstavat visade det sig förekomma ovanligt många gånger på ovanligt många olika sidor.

Nu ska jag dra en (kanske alltför) hastig slutsats: Folk skriver ju inte med pennor längre. Vad "stryka under" innebär kanske de inte vet. Men eftersom de använder det i rätt sammanhang vore ju snarare ”överstyrka” bättre.        🏋🏋🏋

Om nu läsaren förstår vad jag menar.

Ett första dubbelbabbel - om om

Ni vet hur det är: man står där och märker att man måste säga två ”om” i rad. Tja, det går ju, men när man skriver ser det inte kul ut (eller snarare, det ser rätt kul ut) och dessutom bråkar stavningskontrollen.

Men då är det så vist ordnat att man i stället för det andra om-et kan använda ”huruvida”. Nu doftar det kanske en smula mögel för somliga, men ordet är trots allt mycket användbart.

Ta exemplet: ”Det råder strid om vi ska göra så här”. Fattas ett ”om”, inte sant? Eller, förresten, det beror ju på vad man vill säga. Det kanske verkligen råder strid om vi nu gör så här. Men antagligen menas att det råder strid om om vi ska göra så. Jahapp, stoppar man in ett huruvida blir striden en annan.

ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ ॐ*

De dubbla om-en ställer till det när det ena är en preposition och det andra en subjunktion, d v s en underordnad konjunktion. Det har jag läst mig till och kan inte utveckla mycket djupare. Jag får citera farsgubben : "Det här är inte jag korpulent att bedöma!" 

Gamla grammatiska reglerna sitter i mångas ryggmärg, VARFÖR  man säger som man gör eller kan det man kan är värre att reda ut. 

Och inte för att jag är en stor vän av rekommendationer: "läs det här och läs det där", men här måste undantag åter (det har hänt förr) göras. Nu för en mer riktig språkblogg, nämligen Linnéas. 

Bara googla "Linnéas språkblogg" tillsammans med "huruvida" och få en lektion att sent glömma!

* ॐ= om (eller aum), ett heligt ord i sanskrit-skrift. Det symboliserar den hinduiska världssjälen och hela universum. Ett ord av vikt, m a o! Allom bekant är ju hur det skulle vara om inte om fanns!

Mer eller mindre roligt

De som jobbat/jobbar i mediebranschen vet att man där kan mista delar av sin mänskliga hållning och bli en cynisk rackare.

Särskilt äldreyngre och äldreäldre (mer om kategorierna en annan dag) blir förskräckta över det mentala våld som en vanlig dag kan bevittnas genom nyhetsförmedling och "underhållning". Det är svårt att gå oskadd genom den ord- och bildsörjan - eller i alla fall inte smutsas av den.

Här ett litet utbrott från en hjärna som byggdes av röda stugor och smultronstrån - nja, men som i alla fall bestods en helt annan världsbild än dagens: Rubriksättningen i tidningar ligger ofta och skvalpar på en obehagligt tunn gräns (en "fin linje" säger nutidssvensken som översatt "a fine line") mellan tragik och komik. Det här har påverkat oss länge nu, men jag vill i alla fall ta några exempel på det språk som avtrubbar oss.

Först två rubriker:

Fitnessbloggare dödad av gräddspruta

Kremerad kvinna borta med posten

Och här en rubrikkollision:

Hitlers hantlangare flydde genom Sverige.
Så gick det för dansbandsgiganterna.

Det finns inte ord för den här typen av smaklöst framdukat klickbete. Jo, ett till: clickbait. Men det är ju ingen idé att försöka bespruta giftigheter med gift, skiten frodas hur man än beter sig. Det är inbyggt i den nutida teknikframgången att protester från enskilda är omöjliga.

Den  Big Brother vi läste om för länge sen var åtminstone en avgränsad fiende. Nu är det vi själva som liksom lyder våra egna order utan prut.

Det måste ju vara ett fall framåt.

Mest underhållande

Ur min samling roliga rubriker och skojigheter från andra håll:

”Det kan se ut som en storm i en ankdamm”, sa radiorösten, och föralldel, det måste ju inte alltid storma i vattenglas.

Och här är en rubrik som muntrar upp mig fast jag inte vet varför:

”Sjö på Mars kunde ha haft liv”

Det är nåt med verbformen. Jag hade nog sagt ”kan ha haft”. Men det kanske bara är jag i hela världen - och på Mars - som tycker att det låter roligt. Sen är det även så att rubriker ofta handlar om att fylla ett utrymme, inte bara täcka ett innehåll!

Och här från en tidning på webben:

”Rånaren får dem att bryta ihop av skratt – i sändning.

Den udda masken får ankarna att tappa det"

Fundera på de raderna en stund. (För den fåkunnige: att "tappa det" = tappa fattningen, "ankare" = en journalist, vanligen i tv, som är en riktig klippa)

Det är visserligen inte mycket kvar av veckoslutet men jag vill ändå instämma i önskningen från en programpresentatör i tv:

En riktigt fortsatt trevlig helg!

Svärande smartskallar 2

Rönnbär

Mensa heter en klubb som ägnar sig åt skallmätning. Inte utsidan den här gången, men insidan. Man måste kvala in genom att svara rätt på en massa frågor om vilken konstig figur som ska följa på ett par andra konstiga figurer. Kopplingen kanske är skruvad och svag, men associationerna hoppar iväg till ett citat som tillskrivs Groucho Marx. Han fick inbjudan till en förnäm herrklubb och svarade: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."

Nu är det ingen fara för min del, Mensa-klubben vill inte ha mig. Mina IQ-tester på nätet, jag har gjort ett antal, har gett ett lika stort antal resultat på mellan 96 och 132. Till min förtvivlan ser jag att det finns flera skalor och då räcker inte ens 132 för att förstå dem. Det test som gav mig 132 började säkert på 130. I vilket fall som helst är det lätt att räkna ut att jag liksom befinner mig bortanför ALLT som den övriga befolkningen uppvisar.

Cromagnonmänniskan hade lite större hjärna än oss men hade säkert ändå inte fått en enda IQ om man mätt henne. Detta gäller miljarder människor som föddes innan alla skolreformer och inte gått i skolan och lärt sig räkna och skriva. Hur många av dem skulle ha kunna räkna ut vilken "nästa bild" ska vara? Egentligen är det ett under att man finns om man betänker alla föregångare (= människor) med taskigt IQ man haft.

(Som jag går på börjar man snart misstänka att jag känner mig kränkt och
hånad av Mensaexistensen...)

Kanske går det att träna upp "nästa-bild-frågorna"?
Några med jättehög IQ är Dolph Lundgren, Madonna och Schwarzenegger.
Det är svårt att smälta. Fan också, men jag kan ju i alla fall och som sagt svära
(se förra inlägget).

Svärande smartskallar 1

Den 9 augusti antydde jag att det skulle bli en fortsättning om svordomar.

Först över till hovets middagar. Jag kände en gång en som var festfixare hos kungen. Han berättade om en person av börd som ofta var gäst på slottet och som inte uppförde sig enligt regelboken. Inga stora grejer, men han bröt mot en del konventioner. Vad jag förstår kan det räcka med att hålla vinglaset på fel sätt och lite sånt där småjox. Men, sa min sagesman, den här personen visste naturligtvis hur man skulle gå till väga, för man bryter mest framgångsrikt mot regler om man kan dem.

Det är likadant med svordomar. "Ojojoj vilket fattigt språk", säger folk när nån svär, men gång på gång visar undersökningar att de som svär har ett större ordförråd och – här blygs jag – en större intelligens (mer om mitt IQ imorgon...).

Det gäller alltså inte flåbusar som endast använder svordomar.

Vid förra årets andra hälft svämmades vanliga tidningar, nätet och vetenskapstidskrifter över av en amerikansk undersökning som visade på sambandet.

Men ni vet hur det är: släng in en amerikansk undersökning i svenska medier och den citeras mer än flitigt.

Det här har som det mesta varit känt länge. När jag letade efter svordomar och ordförråd hamnade jag i språkkonsulten Jenny Forsbergs hemsida. Där citerade hon ett bra uttalande av svordomsexperten Ulla Stroh-Wollin (Uppsala universitet) som sagt: ”Det är inte så att man kan ett visst antal ord, och om man lär sig en svordom så försvinner andra ord.”
                                                           😈🤘😈🤘😈🤘😈

En hotad Mensamedlem kommenterade den amerikanska undersökningen på ett lite surt vis. Mer om det imorgon, då sbråkmakaren går lite bananas och utanför ramarna.

Nån ordning får det vara!

”Kina är missnöjda”, sa nyhetsuppläsaren och det blev även jag.

Den yngre språkvården är inte lika missnöjd. Den har förslag på att ge upp gamla regler kring såna här kollektiva substantiv.

Som korrekturläsare hade jag ändrat exempelmeningen till ”Kina är missnöjt” eftersom de flesta länder, orter, företag, sportlag o dyl är neutrer. Med dagens beröringsskräck vad gäller ”svåra” begrepp (neutrum, t ex) kallas de t-ord. Bord, gupp, regeringsråd hör till dem. De andra orden, n-orden (n-ordet är något helt annat!), har tidigare kallats reale och utrum men det är också svårt så glöm det.
Det kan finnas en vettig förklaring till begreppsbyte, men "t-" och "n-ord" verkar lite väl mesigt.

De kollektiva substantiven Kina, Sverige, Ikea, Ica, AIK, är ”till formen entalsord men betecknar ett flertal” (Svensk Språklära, 1967*, en omarbetning av Carl Rebbes Kortfattad svensk språklära för realskola ).

Nu föreslås att man trycker undan sin gamla grammatiska känsla som säger en att Kina, Sverige, Ikea, Ica, AIK är missnöjt. I stället för formen (det grammatiska) bör man gå efter innehållet (att det finns många människor i ett Kina o s v). Detta i en tid som normalt föredrar formen/ytan framför innehållet. Jojo, själv har jag alltid hållit hårt på formaliteter.

I en artikel menar en skribent i tolkningsföreträdesålder (ca 45 år) att såna som vill ha kvar den här typen av regler (jag, t ex, med ca 20-30 år till på nacken) är lite pretto, verkar vara en viktigpetter och så en sån där ”språkpolis”. Man är utless på tillmälet. Språkpolis, pöh! Bara för att man tycker nåt. Det är väl dumt att slänga sånt som funkar fint överbord?

Jag tycker också att Bowie och Snoddas är bra sångare samt att färgen grå ofta är underskattad. Och några tusen saker till.

Och den som skyller andra för att vara viktigpettrar ska tänka sig för, det blir lätt att den som sa’t va’t.

Varför är det så ont om t? Kina är missnöjt, Sverige argt och Ica belåtet, 
om jag får bestämma

* I denna språklära används som beskrivning av reale och neutrum även "n-" och "t-ord", dock inte som grammatiska begrepp

Bäst att objektifiera sig

Den här bloggen har inget kommentarsfält. Det hindrar inte somliga från att höra av sig och protestera. En läsare påstod att ”givet” inte alls kan vara en preposition. Hm. Samtidigt som sbråkmakaren misstror Svenska Akademien är den det enda hon har att luta sig mot i språklig blåst. Rackarns! I SAOL (2006) påstås ”givet” kunna vara, förutom adverb, även preposition.

Här är inte avsikten att gå till botten med allt, detta är en blogg för missnöje som helst inte ska motsägas samt ska den bedrivas på en inte alltför seriös nivå och med ett lagom mått av kunskap.

Fan också. (Och här är ett tillfälle för de allvarligt sinnade att undra om inte bloggskribenten har ett tillräckligt ordförråd utan måste ta till kraftuttryck. Mer om det en annan gång).

Oavsett om detta alltmer använda ”givet” är adverb, preposition eller nån slags konjunktion vill jag gärna ge mig på det och klaga. Så här kan det låta: ”givet landets historiskt starka ställning”, ”givet att företaget kan behålla de goda marginalerna blabla så har företaget blabla”.

På svenska behövs längre konstruktioner som "med tanke på, under förutsättning av", så jag inser att "givet" är lockande. Men jag tror, i likhet med en skribent jag hittade på ett chatforum, att ordet är ett inlån som växer i antal och i original heter "given that”. ”Givet att…så” kan förresten och helt enkelt även heta ”om…så”.

Enligt min åsikt är det nutidspopulära "givet" lite mer hipstersnackigt i stil med det ofta överflödiga "de facto".

Matematikspråket använder sedan urminnes tider ”givet” i betydelsen "under förutsättning av" och det är svårare att bli upprörd över fackspråk. Beräkna triangelns area, givet att c=|AB|=7, och att tanβ=11/7.

Men med förflutet på en tidning är det bäst att objektifiera sig. Vara objektiv, alltså.*

Därför hänvisas den intresserade (som om det funnes (konjunktiv!) nån) till en masteruppsats av Martin Nyblom med titeln Givet – etableringen av en ny preposition: ”Ord måste, i varje enskilt fall, hållas ansvariga för sitt grammatiska beteende”.
Den är betydligt mer balanserad än somliga.

*Man förstör skämt genom att förklara dem, men jag har ju varit med ett tag. Inte bara fattar folk inte att jag skämtar, jag skämtar inte alltid bra. Sånt märker man när man själv är den enda som skrattar...

Rimmar inte illa men är fel

Mina gamla korrekturkolleger och jag kan mängder av dödsverser utantill. Så kallade vi de verser som stod i dödsannonser.

Ibland är verserna psalmer, ibland är de hopsnickrade av poetiskt lagda kända och okända, ibland skrivna direkt till den döde av en släkting eller vän.

Om någon av oss kolleger börjar recitera: ”Lär mig du skog att vissna glad”, skulle vi andra i kör kunna fortsätta, ”en gång som höstens gula blad/ en bättre vår snart blommar/ o s v…” *

En av alla vi kan rabbla i sömnen såg jag häromdagen: ”Din sol gick upp men skymdes bort/ Du var för god för livet/Men fast din levnad blev så kort/Du har oss mycket givet.”

Det kan förvåna en normal medborgare, men av detta fel blir jag rasande.

Jag ska be att få skriva in i evigheten, eller åtminstone tills Svenska Akademien tycker att det är strunt samma, att supinumformen av ”giva” heter ”givit”. I och för sig kommer väl det här verbets tema snart att lyda ”ge-gedde-gett”, men än tvekar vuxna inför preteritumformen (imperfekt hette det förr) och säger ”gav”. Gamla infinitiven ”giva” är rätt ute**, liksom ”givit”.

”Gav” håller alltså ställningarna, men vare hur det vill med det: Supinumformen av ”giva” är ”givit”!
                                                     iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Visserligen rimmar inte ”givit” på ”livet”, men här får konsten stryka på foten. ”Givit” är en verbform, ”given/givet” är ett adjektiv. Eller en preposition.

Mer om det imorgon givetvis.


* Psalmen är skriven av Adam Oehlenschläger (1779–1850)

** Med "rätt ute" menar jag inte "rätt ute" utan "rätt ute". Här skulle en läsare behöva höra betoningen!

Det Höga, Det Låga, Det Viktiga

Varifrån kommer det språkliga fnattet hos undertecknad? Medfött? Knappast. Inlärt? Vem vet? inte jag.

Men har man (jag) suttit på en tidnings korrekturavdelning och piskats till språklig ordning i bladet så är det inget man ”släpper” bara för att tidningar och andra medier "släpper" sina rättstavningsanstalter.

Jag lärdes upp på annonskorrekturet. På 70-talet fanns två sätt att betrakta den avdelning som korrigerade fläskränger*, Opel Commodore (se upp för Commondore med ett n som inte ska vara där!) och Bougainvillea (se upp för hur många andra stavningar som helst!). Annonskorret hade lägre status än textkorret. Men en falang, den ekonomiska makten, var av annan uppfattning, ty på den tiden annonserades det flitigt i papperstidningar eftersom inget annat dylikt månglarställe fanns.

Missade vi något kostade det pengar. Viktigt som bara den var stavningen av folks namn. Vi ”läste mot”, som det hette. En av oss läste på ”avdraget” och utförde korrigeringar (med penna!), en följde med i manus. Vi satt där och svor om alla individuella stavningar folk hade på sina namn: Anderson, Anderzon, Andersohn etc.

MEN DET FICK INTE BLI FEL!

Annat  oerhört viktigt var dödsannonser. Och visst handlade mycket om pengar, det var dyrt att låta en annons ”gå om” gratis om det varit fel i den. Men det medförde också en respekt gentemot det mänskliga. Jag tänker påstå att noggrannheten dåförtiden genomsyrade hela samhällslivet, arbetsmässigt och personligt, och gav goda bieffekter.

Det snackades däremot inte så förbannat om respekt och empati och förståelse och kränkthet och hån och hat m fl av de honnörsord som följt i den tekniska utvecklingens (vill sätta ett frågetecken för "utveckling", men det är så tjatigt att jag låter bli) kölvatten.

Gissa vad, nutidsmänniskor, allt det där fina fanns i luften utan att vara påbjudet.

I morgon en intressant och ihärdig felstavning av ett verb i dödsannonser (bl a).
Så, stay tuned! ("Häng kvar, fortsätt läsa", eller som Google-översättningen föreslår: "Håll dig stämd"!).

                                                ✟✞✟✟✞✟✞✞✟✟✟✞✝✞✟✝


* På nätet finns bara en träff på "fläskränger". I en text som skrivits av mig. En handfull med "fläskrängor" finns. Om jag minns rätt så lärde vi oss "fläskränger" som plural, inte -or, som man vill misstänka. Här finns dock ingen hjälp att få på nätet. Ingen etymologi, inget.

Släpp informationen!

"Släpp det där", säger kamraterna, och menar att jag ska sluta prata om det ena och det andra. Ha! Här ”släpps” inget i första taget. Hur länge har vi förresten ”släppt det där”? Det låter misstänkt likt en översättning av ”let it go”. Vi har nog brukat säga ”äh, skit i det där”, eller det något stilfullare ”strunta i det där".

Jag är lite kvar i förra inlägget: ens världsbild får sig faktiskt en törn av att plötsligt ha ett annat språk som tränger sig på. Det finns säkert bättre lämpade att diskutera sånt här, men jag vet inte ens vilken yrkesgrupp de skulle tillhöra. Därför fortsätter jag oförtrutet.

”Det där är för mycket information” är en annan mening man hör och som också kommer från andra sidan Atlanten. Man använder det om någon t ex berättar sådant som är lite för intimt och lyssnaren vill meddela att den blir besvärad. Förr sa man kanske det enkla: ”det där vill jag inte höra mer om” eller ”jag orkar inte lyssna” eller fler individuellt utformade meningar.

Detta är min tes, för nytillkomna läsare (de andra tycker att det är för mycket information): språket håller på att förtorftigas* och kvar blir en medioker direkt-till-svenska-översatt amerikansk 25-öresroman (dime novel). Egentligen ska man inte värdera litteratur på det sätt jag just gjorde, men i detta sammanhang menar jag det nedsättande. I ett annat sammanhang gör jag det antagligen inte. Det är så språk funkar. Kontext, ni vet. Det ordet kan alltså och även stavas s-a-m-m-a-n-h-a-n-g.


*Ont om konsekvent hållning i denna blogg, det här ordet hittade jag på själv och hittills är vi bara en handfull som gjort det, bl a nån från ett aspergerforum.

Ingentings bjällror*

Idag blir det inget renodlat språktjat utan en djupdykning i en människas hjärna – min egen!

Fast förresten, vaddå ”inget språktjat”, det är klart det blir, språk är det enda jag kan ta till. Mina karriärer som målare respektive steppare blev mycket korta och hann aldrig utvecklas till den konst som hade kunnat säga en publik något. Det får bli hjärnan ändå.

Förutom att störas av amerikanska direktimporterade uttryck, i största allmänhet, undrar jag även vad de gör till ens världsbild på djupet– också det i största allmänhet. Ett par tv-lösa decennier från mitten av 70-talet och framåt skulle visa mig vad som skett med mediet under den period jag inte utsatts. Det visade sig att tilltron till orden som det  betydelsebärande hade avtagit – ALLT skulle bildsättas. Fenomenet fortsätter med ökad styrka. Medierna vill väl, säger de, men nog känns det som om de inte tror sin publik om egen tankeverksamhet ö h t.

I mitten av 90-talet såg jag några avsnitt av det amerikanska satirprogrammet Saturday Night Live. Förutom att vi sedan länge hade en stor portion nöjesindustri från den kontinenten, var vi inte inne i deras samhälls- och politiska sfär som i dag när minsta stavelse från presidenten sänds över världen nästan samtidigt som den yttras (tweetas). Våra respektive världsbilder - hela den kultur vi bor i - var annorlunda. Jag förstod inte språket – inte ens om det var bra översatt till svenska: här fanns kulturella och samhälleliga skiktningar som inte rimligen kunde ha någon klangbotten här. Jag hörde inget klinga i alla fall.

                                                                              🔕

Nu ser jag de flesta SNL och hänger med mycket bättre. Jag kan ofta tolka vad som sägs och sker och sättet de skämtar på. Så bra, kan man tycka. Men dessa nya "glasögon" har också inskränkt vissa delar av min mentala syn. Tydligare går det inte att förklara. 

*Lånade titeln från en diktbok (1980) av Jan Erik Vold

"En plats där alla tar plats"

I dag blir det husmanskost, jag bara tar saker ur mina mångatusentecken-anteckningar. Och jag vill be hundra gånger om tusen (hoppsan, Norrköpingsbakgrunden igen) för jag är inte ute efter individer. Och jag är, som sagt, ingen vältalare själv, men pratar inte heller i radio eller tv. Varför sitter en reporter i någon av dessa medier  och säger: ”Vi ska nu tala om hur fyrverkerier kan komma till skada än bara vara en nöjesfull upplevelse”?

Och varför säger en annan: ”Det här är en plats där alla tar plats”?

Varför skriver någon i en tidning ”folk flockas till platsen” eller ”han blev av med passet längst vägen” eller ”ett av länets längsta stup i öster är cirka 150 meter”?

Jovars, höga berg och djupa dalar och långa stup, man må säga!

Och varför säger en presskontakten på en stor bank till en journalist (som citerar det i sin helhet) så här: ”Vi har inte lyckats lösa problemet, inte så tillvida att vi kommit tillrätta med vad som är grundorsaken”?

Slutligen vill jag gärna tillägga att jag inte sitter och letar efter såna här citat, de kommer till mig automatiskt via radio, tv och tidningar. Många gånger om dagen.

Här står jag och fotar vid långa stup

Man vet vad man får - men inte alltid

I går försökte jag hänvisa till hyfsat modern filmhistoria. Det var huvudpersonen Forrest Gump i filmen med samma namn som sa “My mom always said life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get.”

Just den typen av snodda meningar är inte så hemska, vägen har förberetts länge, bl a av ”Play it again, Sam". Men som så mycket annat är just detta citat en faktoid (släkt med "falska" nyheter), ett bra exempel på hur saker blir sanna om de upprepas tillräckligt ofta!

Chokladaskcitatet har ett antal varianter på svenska. Tänker inte bråka om det heller, utom möjligen ofoget att använda ”du” för ”you”, alltså ”du vet aldrig vad du får” i översättningen av "you never know what you're gonna get".

Man påminns om det förträffligt opersonliga ”man”. Vi fick smäll (bildligt) på fingrarna i skolan när vi använde för många ”man” (”använd inte "man" när du menar dig själv!!!”) i en uppsats. Femtio-sextio år senare skulle vi liksom näpsas igen, nu av ungdomar som inte vet att vi viker oss av skratt när de säger ”en vet aldrig vad en får”. För oss låter det bonnigt och buskisartat (vare sig bönder eller buskisskådisar ska känna sig hånade eller kränkta för detta). "Man" är ett prima pronomen när man inte vill lämna ut sin själ, t ex. Och "en" i subjektsställning är finfint men TYDLIGT dialektalt eller föråldrat.

Men den där med chokladen stämmer ju inte. Man brukar få välja ur en chokladask. Klart, okända praliner kan förrvirra. Å andra sidan användes för några år sen det motsatta som grund för en reklamfilm. I den kastade sig julfirare över (kända) chokladaskar och ville öppna en ny när en, säger en, speciell pralin var kvar. Den var verkligen inte poppis och man visste precis vad man fick!

Forrest Gumps mammas teori stämmer när det gäller dagens exklusivare choklad.
Ingen skymt av en körsbärspralin, men vilken som helst av dem kan vara en sådan

Man kan kalla det knivigt*

”Livet är som en ask choklad, man vet inte vad man får.” Snicksnack. Mer om det senare.

Egentligen började allt med kartan. Jag satt och funderade över uttrycket ”det finns inte på kartan” och andra som har med ”sätta på kartan” – eller inte – att göra.

Nu har jag inte tillgång till all världens kunskap, för det finns mer utanför Wikipedia, även om det glöms bort.
Lite halvhjärtade efterforskningar visar inte på omedelbar anglosaxisk påverkan, så jag lämnar det därhän och åt läsaren att tänka vidare på.

Däremot har jag en annan kul anteckning, en tidningstext som berättade att något var "en kamp på kniven” och, ännu kuligare och på ett annat ställe: ”det handlade om två olika knivkamper”.

Sånt här är ett otyg och ett satdito. Vad heter det igen på svenska? upprepar man för sig själv tills man måste ringa en jämnårig som just i dag inte tappat bort det uttrycket.

På engelska heter ”en strid på kniven” något liknande, ”a war to the knife”. Nu hade det kanske i första citatets ursprungstext stått ”knife fight” vilket det kunnat vara också – en helt konkret en, alltså. Det borde i så fall heta ”knivslagsmål” på svenska. Men mitt exempel avsåg den överförda betydelsen – det gällde en politisk kamp som höll sig på språklig nivå och inte utfördes med kniv eller andra vapen. Så frågan är också varför det stod "knife fight" på engelska när det inte gällde ett knivslagsmål

Alltid ska man komma på avvägar, nu nådde jag inte ens fram till chokladen. Men imorgon, då kommer det att bli nästan en hel ask.


* Rår inte själv för dåliga skämt, har både gener och miljö att skylla på.

Grymt coolt - vad man nu menar

”Det var grymt”, sa en äldre s k radiopersonlighet. Det tog nån sekund för min lite stelnade hjärna att förstå att han menade vad han sa. Han menade "grymt" som i "brutalt" och i "fasansfullt" och "omänskligt". De två senare har ännu kvar (tror jag) sin gamla betydelse, de två första kan lika gärna betyda "coolt" som också betyder "lugnt" som kan betyda "coolt" eller "lugnt".

Grymt åldrigt nattlinne,
 hemsytt, men inte av mig.

Det är inte lätt att vara uttolkare av samtiden.

Om att ”krypa ner i folks sänglinnen”, skrev en ledarskribent på en dagstidning, och det blir skojigt eftersom det med den pluralen
betyder linnen som folk har på sig i sängen. Lakan heter nämligen sänglinne i plural, det är ett kollektivt substantiv - som bestick, personal m fl.

Politiker i radio: ”Då kommer man att hacka ner på det här!”
Kära okända politiker, man "rackar ner" eller "hackar" på. Men hur 17 ska du kunna hålla reda på det idag när grymt många saker tas tillvara på! D v s, det heter antingen "ta vara på" eller "tas till vara". Detta är gammal inpiskad lärdom lika värdefull som utgångna pengar.

Och visst, det inte är lätt. Det händer att jag själv skriver och säger det jag anser vara fel.

Döträlit. Och så är jag från Norrköping.