Och nu blir det reklam och sen en fruktlös strävan mot framtiden

Det smyger sig in lite annat gnäll i bloggen – annat än det som handlar om språket. På senare tid har det verkat som om det (visserligen uttjatade, men ändå) hjärteknipande carpe diem, fånga dagen. För något decennium sen var det legio hos dem med tolkningsföreträde.

Bakåt har man inte fått blicka så gärna, då är man den tråkiga bakåtsträvande pensionär man också är. Nej, det tycks som om framtiden är vad som nu ska fokuseras på. Där måste en normal människa invända, för ”morgondagen känner ingen”. Men vem säger något så dystert?

Finner Anders Österlings översättning av Lorenzo de Medicis Bacchus och Ariadnes triumf. Där står: ”Om han ej kan stå på benen/skratta kan han – ingen fara!/ Gör dig glad, men skynda bara:/ morgondagen känner ingen.” Bibeln har också ett par ställen där man ska påminnas om samma sak, det självklara att vi inget vet om framtiden.

Men konsumtionshetsarna försöker göra bizznizz av denna omöjlighet. Jag blev vittne till två sådana tv-reklamförsök på raken: Först var det en sån där generisk (har just lärt mig ordet) bilannons: En ensam bil plöjer sig fram i skog och/eller snö. Rösten frågar vad vi längtar efter. Sekundsnabba bilder av flådiga händelser medan en kilometermätare går. Mil efter mil läggs till och rösten påpekar att det inte är kilometerantalet som avgör hur man gläds (åt denna antagligen svindyra bil). Nej: ”Det viktiga är minnena du skapar.”

Direkt efter denna kom en reklamfilm från en firma som säljer dyra kläder att ha i naturen. Och så kom meningen: ”Vilka minnen skapar du i höst?” Sen var det bilder på folk i vandringsutrustning för tusentals kronor. DeMen hör nu:H skapar minnen med svampplockning och matlagning tillsammans i naturen.

Hörrnu: Man skapar inte minnen, man minns efteråt vad som var vackert, kul och finemang. Att slå mynt av det som ännu icke är: det måste ju vara omöjligt. Den som googlar frasen ”framtiden är här” får en jädrans massa träffar. Här ska nu äntligen avslöjas. Så fort man yttrat meningen ”framtiden är här” befinner man sig närmre den. Men fram kommer man aldrig.

Inte många flinar mot solen, och betydligt färre kissar mot den

Nu är det åter en sådan dag som många andra, när irritationen flödar över dem som arbetar professionellt med språk. De säger så konstiga saker. Men det gäller att vara modest och ödmjuk, i alla fall till viss del.

Det gäller ett radioprogram som handlade om kaffe. Reportern samtalade med en inbiten kaffedrickare och sa sig själv inte tåla drycken så bra, av en mindre mängd blev han ”lite all over the place”.

Senare i inslaget sa en annan att hon blir ”stirrig” av kaffe. Det är nog så en svensk skulle ha beskrivit saken innan engelskan gjorde sitt intåg i språket. Om jag minns rätt gav prins Daniel en skjuts åt uttrycket när hans känslor var ”all over the place” då hans första barn föddes.

Nu är förstås denna fras helt naturlig för en ung person, prinsen då, reportern nu. Vad som däremot lät mycket märkligt var beskrivningen (i radioinslaget) av folk som satt ute och drack kaffe på kaféer: ”Där sitter folk och flinar med stängda ögon mot solen”. Jag mejlade redaktionen för programmet och bad dem berätta för ynglingen att man ”kisar” mot solen.

När jag skrev detta mejl la sig stavningsprogrammet i, det går f ö i takt med hela världens sjunkande ordförråd. För ”kisar” föreslog det ”kissar”. Kissa mot solen, jo, man tackar. Nog för att man sett män ta sikte på saker att kissa på och mot, men mot solen är lite väl ambitiöst. Men vad säger man på svenska, nu igen? Jo, the sky is the limit.

”Hej hå, hej hå” och ”håhåjaja” för att inte säga ”och hej och hå”

”Åhej åhå”, skrevs på denna plats i går, sa man (och säger man väl än) när något skulle lyftas, dras och flyttas på. Det var däremot inte vad de sju dvärgarna sjöng när de gick hem från gruvan (i filmen, kanske filmerna, om Snövit).

När jag nu letar efter den sången verkar det f ö som ”de sju dvärgarna byts ut mot magiska väsen”, skriver sajten MovieZine och fortsätter att dessa är ”både män och kvinnor av olika etnicitet”. Men nu var det låten i sig.

Vad Butter, Glader, Trötter, Toker, Prosit, Kloker och Blyger sjunger är ”hej hå, hej hå, vi hem från gruvan gå” (alternativt ”vi från vår gruva gå”). Undertecknad är knappast ensam om att ha sjungit ”hej hå, hej hå, vi TILL vår gruva gå”. Nu inser jag det uppenbara: hur många sjunger när de går till jobbet?

Över till den moderna variant som vanligen lyder ”och hej och hå” och inte betyder annat än att folk inte orkar prata vidare om något banalt eller jobbigt. Någon skrev ” det är viktigt vem som delar på Twitter och hej och hå”. Personligen har jag hört uttrycket vid massor av tillfällen: ”Ja, och sen hälsar vi på mormor och Nisse och hej och hå”. (Påhittat citat)

Gruvlåtens ”hej hå” löd i originalet ”heigh ho, high ho” eller ”hey ho”, som man förstår. Amerikanska Merriam-Webster säger att det används för att uttrycka leda, trötthet, ledsnad men ibland är ett utrop för uppmuntran.

 
Dessutom, på nätet där nästan allt finns, låg en artikel från 2009 på News Magazine från BBC med rubriken: ”Why has 'hey-ho' made a comeback?” Texten är informativ och man misstänker att här är förklaringen till alla svenska ”och sen åt vi mat och hej och hå” (också påhittat).

Dock är det inte en motsvarighet till (men lik) det håhå (oftast med tillägg jaja) som svensken sa förr. F ö sa vår inhemske tomte inte HO HO (som den engelskspråkiga) utan: Goddag, goddag, finns det några snälla barn här? Men det fattar ju en idiot att man inte kan säga längre. Av många skäl.

"Tjena" är inte enbart ett enkelt "hej" och så är inte heller "hej hå"

Sex av sju på väg hem från gruvan. Enligt Wikipedia fattas Toker på bilden, han är väl lite efter

Uppvuxen med pilsnerfilmer är man inte främmande för käckhet. Nja, första delen av meningen, ”uppvuxen med”, är lögn. Men som äldre, då! Ändå är det svårare att gissa någons ålder efter personens tjosan-hejsan-språk än att placera denna/denne i en samhällsklass.

Förutom ”hej” och ”hejsan svejsan” och ”hej(san) på dejsan” sa vi kanske ”tjenixen på dixen” (när det nu var) och ”tjena/ tjenare”. Hur ”tjänare”, med annan betydelse i grunden, kom att bli också ”tjena, tjenis (med folk)" är svårt att förstå, t o m i SAOB:s etymologiska förklaring.

Trots en uppväxt där familjen även sa saker som jag ”tjensade”(sa hej till) på Kalle idag, har inte "jo, tjänare (tjenare)!" funnits med i ordförrådet. Tills en dag de något yngre familjemedlemmarna plötsligt började säga: "jo, tjena" eller bara "tjena!"

Utropet ”jo, tjänare!” har tydligen funnits länge, så här skriver SAOB:

i fråga om (ironiskt) påkallande av uppmärksamhet ss. negativt värderande reaktion på (annans) föregående handling l. utsaga (särsk. föregånget av jo) o. åtföljt av utsaga som utvecklar l. antyder vari invändningen består

”Jo, tjänare” – eller det nutida ”(jo) tjena” förstår man av sammanhangen. Förr hade man väl sagt ”jo, pyttsan” eller annat även om de två utropen nog har lite olika valör.

Men så snart jag vant mig vid detta ”tjena” började även en yngre del av befolkningen säga ”och hej och hå” i märkliga sammanhang. Själv kunde jag bara ett ”åhej åhå” (när man tar i) samt det mer utländska ”hej hå, hej hå”, se bild ovan. Mer om dessa mycket använda stilglosor (obs, det ordet finns inte, det hittade jag bara på!) i morgon.

Varför är kantarellmackor det enda folk nånsin kan komma på?

Lika trött på egna upprepningar kan man vara på andras. I ärlig- och elakhetens namn sker det senare nog oftare. Och förresten kommer ett par sådana upprepningar i denna dags drapa, vänta bara ett par sekunder.

Främst gäller den egna tröttheten de allmänna ”sanningar” som saklöst dyker upp vid särskilda årstider. En välanvänd sommarmening låter: ”Oj, är du förkyld? Och sommarförkylningar som tar såååå lång tid att bli av med.” Själv har jag minnen av ett par dylika åkommor som hängde i rejält även under andra årstider.

Vad gäller våren är det nog mest tjat om hur svårt det är att klä sig för att varken frysa eller bli för varm. Det är svårt att säga emot.

Däremot kan man hitta invändningar till den vinterkommentar som dyker upp vid första snöfallet. Man säger: ”Fy fan nu är det vinter igen.” Svaret kommer som brev på posten förr: ”Jamen, det blir ju i alla fall ljusare av snön”. För vinterhataren som ogillar kyla, snö och mörker är det ändå svårt att skåda just det ljuset som något uppmuntrande. 

Kvar är hösten. Säg att någon plockat lite kantareller, alltså bara lite. Då kommer antingen plockaren själv eller någon annan att utbrista: ”Ja, det räcker i alla fall till en kantarellmacka”.

Som jag önskar att någon, någon gång, säger: ”Det här räcker allt till en liten svampomelett”!

Snälla transportörer med värdegrund som inte går av för hackor

Fraktföretag, fraktbolag, transportörer, transportföretag, distributionsföretag – vad en skillnad dem emellan betyder för kunden så är den okänd för mig. Låt oss för enkelhets skull kalla dem transportörer, de som fraktar allt vi köper, byter och säljer. En sådan hade en annons i den lokaltidning som ännu kommer till mitt hem via just en annan sådan (transportör). I annonsen stod att man kunde få hem sina varor utan att ”lämna läggan”.

Jo, den typen av ord konstruerade tonåringar också förr i tiden. Så trots egen hög ålder gick det ändå att lista ut att det var "lägenheten" som menades. Har dock aldrig sett ordet innan och googlekollen visade endast ett fåtal "läggor" (mest såna som pyntas av influerare).

Det här jargonganvändandet tyder på att det kommer att bli fler läggor. Men de som inte är tonåringar och vill vända sig nånstans för att köpa frakttjänster kan möjligen tveka. Å andra sidan: som den här världen ser ut blir många äldre förtjusta över alla möjliga språknyheter och sprider dem för att verka coola, balla och ungdomliga. Det är en ny äldrediagnos.

Men jag fann även en transportör som säkert inte skickar grejer till ”läggor” utan lägger krut på sin s k värdegrund. Denna sägs vara ett ”förhållningssätt" som "ska genomsyra” arbetet, och alla medarbetarna har ett ”ansvar” att hålla ”värdegrunden levande”. Så här låter den:

Vi är lyhörda, målinriktade och nyfikna och därför snabba till förändring. Vi har en positiv anda och vi är förlåtande, toleranta och inkluderande.

Så fint, så fint, så fint. Själv nöjer jag mig med transportörer som är hederliga, har skapliga priser och gör vad många gjort innan: säger sig transportera ens grejer miljövänligt och säkert (den ambitionen kan man ändå tro på lite grann).

Det mesta, t ex "eye-opener", går inte att översätta utan att blinka

Damen på tåget berättade för reskamraten om en god idé hon fått. Sammanhanget har fallit ur mitt minne: även om man råkar höra konversationer mellan folk på tåg och bussar kommer man inte ihåg dem flera veckor efteråt.

Det är lite fräckt att använda andras kommentarer, men damerna är okända. Inte heller skulle de kanske själva minnas vad de sagt. Och inte misstänka att de som sitter framför dem kommer ihåg vissa yttranden och sen skriver om dem i en obekant blogg! 

Vad denna kvinna sa var: ”och då fick jag en ögonöppnare”. Som jag skrev allra först: hon hade kommit på något att göra av en kompis, i stil med: ”När jag såg Stina sticka fick jag en ögonöppnare och började själv”. Därför förföljde mig denna ”ögonöppnare” och det blev dags att ta fram de språkliga verktygen: ordböcker samt egen erfarenhet och intuition.

Glosan ”ögonöppnare” finns inte i mina svenska ordböcker, utom en. På diverse översättningssajter ges för engelska ”eye-opener” bl a: "insikt, uppvaknande, tankeställare, väckarklocka". Mitt engelsk-svenska lexikon från 1969 ger följande för motsvarigheter: ”väckare, tankeställare, verklig överraskning”. Engelskan har haft sitt ”eye-opener” sedan 1800-talet, i vår SAOL togs den svenska direktöversättningen in först 2015 och förklaras så här: ”särsk. bildl. ngt som ökar mångas med­vetenhet”. Då passar inte tågkvinnans ögonöppnare direkt, en plötslig och stor medvetenhet handlar inte stickandet om. 

Bortsett från andra svenska ord för saken (se ovan) har vi även (om man prompt ska ha med ögon) ”få upp ögonen för något” eller ”öppna ögonen för något” som i meningen ”det var mitt jobb som korrekturläsare som öppnade ögonen för vad vi gör med vårt språk”. 

Till den som tycker att det här är petitesser och petimätersnack vill jag gärna säga att man bör vakta på nyanser. 

Fårskallar är vi allihopa, allihopa - åtminstone sbråkmakaren

                      Vad vi glor på? Er, såklart.                                                 Bild: Judith Prins, Unsplash


Nu ska det bli självbespeglande, invecklat och lyftas ett varningens finger: Se så galet det kan bli för den som försöker uttrycka sig i skrift!

I gårdagens utkast till inlägg stod först följande mening ”Det är förstås alltid roligare när andra får till skojiga felsägningar”. Vid omläsning av texten verkade det bättre att skriva ”Det är förstås alltid roligare när andra åstadkommer skojiga felsägningar”. Orden ”får till” måste bort.

Är läsaren med? Detta är ju högintressant (ironi, riktad mot mig själv). Nå. Jag råkade ta bort endast ”till” och vid ytterligare genomläsning (tack och lov) visade det sig stå: ”Det är förstås alltid roligare när andra får åstadkommer skojiga felsägningar”. Det var givetvis inte meningen att kalla andra människor ”får”, men genom att där även stod ”andra” så inbegrep jag ju i alla fall mig själv.

Så kan man alltså förolämpa sin läsekrets genom att slarva, så var för guds skull inte slarviga! Men av erfarenhet inser jag att även denna blogg som skriker och hojtar om skruttigt språk inte är felfri på långa vägar.

Man ser det ibland i böcker som är skrivna av mycket duktiga författare, översatta av lika duktiga översättare och korrekturlästa av väldigt kompetenta korrekturläsare: några jädrans fel blir alltid kvar. Eller skapas när man ändrar i texten, som undertecknad i detta lilla får-fall.

Missförstå mig rätt om jag säger att de här grejerna är roliga

Min gamle far brukade säga: ”det här är jag inte korpulent att bedöma”. Vilket han egentligen var. Korpulent, alltså. Det var väl på 60-talet och man kunde skämta om ord som ”kompetent” och ”korpulent” för de var ännu inte söndernötta. Ja, nu gäller det ändå inte korpulent som säkert är utflyttat ur bibliotekens böcker ihop med ordet ”fet” som på vissa ställen bytts ut mot det vänligare (???) ”enorm”. Man orkar inte ens sucka.

Första gångerna man hör skämt som ”korpulent” för ”kompetent” kan det vara kul för dem som förstår det. Däremot bör man inte i första taget skämta med människor som inte har språket i fråga som modersmål. Det är också bra att inte försöka översätta inhemska skämt om ett annat språk till dess modersmålstalare. Det känner var och en till som försökt förklara frasen ”es ist unser in die luft und bald kommen die löven und bären” för tyskar. Gitter inte säga mer, googla frasen om behov finns.

Det är förstås alltid roligare när andra åstadkommer skojiga felsägningar. Spritt är fenomenet som handlar om när engelsktalande vill rikta ett tack till någon ”from the bottom of my heart”, och i stället säger ”from the heart of my bottom”. Säkert inte jättemånga som gjort, men det är så populärt att det kommersialiserats (kort, affischer, m m).

Nästa misstag har jag hört berättas på ett mer dramatiskt vis, men vad man finner vid sökande på nätet är att det var en tv-hallåa som istället för Nathan Söderblom (Svenska kyrkans ärkebiskop åren 1914–1931) råkade kalla honom Satan Nöderblom.

Harvandet om oviktigheter fortsätter: Huvudsaken att man förstår!

Språkarkeologiförsöket tar aldrig ledigt och undertecknad behöver inte gräva länge för att finna exotiska märkvärdigheter. ”Han attackerades av en person med boxningshandskar”, sa nyhetsuppläsaren. Mycket ointresserad av alla slags sporter – för att inte nämna dem där folk pucklar på varann – reagerade ändå nåt ställe i min skalles insida: ”Jamän det heter väl boxhandske, för bövelen?”

Man är förstås en dåre som ser Svenska Akademiens tre ordböcker som riktlinjer, ja, rikslikare, vad gäller svenskt ordförråd, men ”boxningshandske” finns inte i någon av dem. Och hör sen.

I går nämndes MSN-portalen som hoppar upp i kåmpjutörn och består en med lite väder och börsnoteringar, men f a skvallerartiklar. I en sådan erkände en av våra kändisar till programledare (för ett av alla koppleriprogram): ”Jag ljög till folk”.

Det har hetat ”ljuga FÖR någon” så länge jag minns, ”ljuga till” har inte varit på tapeten, ens som språkdiskussion, punkt slut. Det är nog ren och skär engelska bakom: ”lie to someone”.

I dag berättades på nyheterna om en politiker som föreslår att man kortar av skolornas sommarlov och förlänger terminerna. På så sätt skulle man avhjälpa (menar politikern) att svenska skolbarn halkar efter  andra länders resultat. Mig skulle det intressera väldigt mycket att få veta vilken slags svenska man ska lära ut till dessa barn så att de kan tillgodogöra sig kunskaper i alla skolämnen på bästa sätt.

Hjärtefrågor kan man ha, men varifrån kommer de? Från botten?

En fin liten låt från barndomen börjar ”måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting, tisdag ser jag mig omkring – ja, och så fortsätter beskrivningen av en lättjefull vecka utan att något ansträngande sker. I dag har jag bara lyssnat på radio och sett någon upphoppande MSN-webbportal med ”nyheter, reportage, väder och dylikt”, som eländet kallas.

Det började med P1 och informanten M som sa: ”Va i h-e?” Vad M just hört var ett stycke uppläst nyhet som löd ”nio personer har fått räddas ur en flod nära en bro”. Det är svårt att analysera, visserligen är det svenska på något sätt, men...

Ett annat inslag talar om att "säkra upp tillgången" på läkemedel. Jag kallar det förtjusning inför upp-ande: det hela började med "öppna upp" för ett par decennier sen, häromsistens sa en gubbe ”stävja upp” och nu kom ”säkra upp”. Man kan säga enbart "öppna, stävja, säkra", men det tycks inte gå att skippa upp-et.

Nästa iakttagelse: någon berättade att han har en "tidslinjal". Ordet finns inte i någon av våra ordböcker. Och jag som tyckte att det myckna användandet av ”tidslinje” kändes märkligt för länge sen! Lägg det här på minnet: nu verkar har människorna ha tidslinjaler.

Slutligen har vi en talkshow (numera uttalat takschau) där en programledare sa sig yttra något ”från botten av sitt hjärta”. Det är också en redan gammal översättning av ”from the bottom of my heart”, som ett annat språk säger för det svenska ”ur djupet av mitt hjärta”.

Bilden från Unsplash, Camilo Jimenez

Hur många har sajnat upp för denna rotvälska, detta halvspråk?

Gudarna (och andra) ska veta att det är svårt att variera orden när man sitter och registrerar det stora inflödet av engelska. Men i dag skiter jag i försök till språkligt finlir utan skriver bara ner iakttagelserna.

En radiojournalist rapporterar från en känd persons begravning och berättar bl a att folk utanför kändisens hem lagt blommor och lappar: ”En läser: För alltid i våra hjärtan”. Säger reportern. Jag upprepar: ”en av lapparna läser”. På engelska går det att säga ”the note reads”. Men lappen ”läser” inte på svenska där heter det ”på lappen står” och därefter texten på lappen.

Det handlar inte om att kunna lite engelska när man lyssnar på och läser svenska medier, det krävs att man känner till en jädrans massa idiomatiskt grejs också. I en intervju sa en artist att något inte var vad han/hon ”sajnade upp för” (signed up for, på originalspråk). Antagligen, och nu gissar jag, har det engelska uttrycket gått från en mer konkret betydelse till en abstrakt. Googlar man på svenska sidor finner man att människor använder en direktöversättning och ”signar upp för” information, nyhetsbrev, event, medlemskap, ett hållbarare ö-liv, crawlkurser.

Vad artisten inte signade upp för var något mera bildligt än simkurser. Alltså används den engelska frasen för såväl konkreta som abstrakta sammanhang. Jag vet att en hel del människor inte på långa vägar förstår vad de hör eller läser. Vanligen är det äldre personer, men säkert inte enbart.

”Signa upp för” kan även uttryckas som ”anmäla eller ansluta sig till något, efterleva eller godkänna (lagar, bestämmelser), registrera sig för eller skriva på något”. Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Borde inte även "smäda” få en chans bland dagens alla elaka ord?

På Wikipedia, under uppslagsordet skällsord, stod alltså frasen ”ett smädlig yttrande”. Då hoppar den inre korrekturläsaren upp, undrande. Finns "smädlig" ens? Verbet ”smäda” är bekant, men icke detta. Däremot finns ”försmädlig”.

Alltnog. Hos de tre stora svenska ordböckerna har varken SAOL eller SO med något ”smädlig”. Men i SAOB finns upplysningar. I den skrevs 1979 texten om ”smädlig”, som uppges vara ”blott arkaiserande”. För 44 år sedan ansågs det ”efterbilda ålderdomlig stil” (som ”arkaiserande” betyder). Exemplen med ”smädlig” eller ”smädelig” i, hade många år på nacken.

Ofta hamnar man i ett språkligt drama: låt oss säga att någon använder ett ord som inte finns i moderna ordböcker. Om man då frågar språkvårdare, i den mån sådana existerar, slår de ofta i SAOB och säger att ordet visst finns.

Det intressanta i kråksången är att den våldsamma moderniseringsiver som vidlåder (ha!) språkproffsen annars (”språk förändras förstår du, över tid”), nu plötseligen överges: att exemplen ibland är månghundraåriga tycks vara shit the same.

Vänder man sig till dagens allmänhet, som gammelmedierna gör, borde det ske med ett språk (tycker jag) som delas av en större del av befolkningen. Såvitt jag minns fanns för 30, 40 och ännu fler år sen ett pågående arbete kring detta gemensamma språk. Det jobbet sköttes av lärare, journalister, annat språkfolk på olika poster och många fler som ansträngde sig om skaplig konsensus beträffande hur man talar svenska och vad orden betyder.

Vänder man sig till allmänheten ska man m a o inte skriva och prata som jag, som dock saknar äldre tiders klippanischer. Se Sbråk som ett förtvivlat skrik ut i världsrymden.

Att använda okvädinsord hör inte heller till det enklaste i språkväg

Nej, nu måste man ta och adressera okvädinsorden (ta mig inte på allvar: inte skulle väl jag använda ”adressera” på annat sätt än det som handlar om att skriva adress på brev). Någon kan undra om okvädinsord verkligen skrivs så där. Jodå, men det är värre än så.

SAOL ger följande stavningar: okvädningsord, okvädingsord och okvädinsord. Det finns m a o få chanser att stava fel. Å andra sidan försvinner den glåpglosan säkert snart från ordlistan, utanför vilkens dörr många mer eller mindre engelska ord står och stampar.

Googlar man ”invektiv” leder Wikipedia en till rubriken ”skällsord”. Där står:

Skällsord eller okvädingsord (även invektiv) är ett smädligt yttrande om någon eller en ärerörig beskyllning mot någon.

Låt detta bli en påminnelse om att Wikipedia inte är hundraprocentigt. Nej, det är så sant, förresten, något sådant finns inte. Men det kan vara bra att komma ihåg att Wikipedia är skrivet av oss alla. Visserligen med moderatorer som kollar, men det slipper givetvis igenom en del lustigheter. T ex finns inte ordet ”smädlig” i Svenska Akademiens ordböcker – i alla fall inte de två modernaste. Dessutom kan man hoppa till av ordet ”ärerörig” – det har jag nog inte hört eller läst på den här sidan millennieskiftet.

Men det där ”smädlig” förde längre än jag först trodde. Spännande fortsättning i morgon.

Silverfjällad sill och silverfiskar: båda är de kollektiva substantiv

Från de vevande rörelserna hos samtidsmänniskorna hoppar vi rakt ner i den värld som bebos av riktigt små men lika jobbiga rackare. Silverfisk, t ex. Den hör till de kollektiva substantiv som ofta inte längre funkar som sådana. Man hör och läser: "Jag har silverfiskar i lägenheten".

Det här sättet att uttrycka sig sker nog mest med företeelser som inte diskuteras varje dag (får man hoppas). Inte många skulle komma på att säga att de åt ”sillar och potatisar” till lunch. Om de inte har ett annat modersmål, förstås, såna här knepigheter höra i alla fall inte till vad folk (där hade vi ett likadant substantiv till!) lär sig i början av en främmandespråkinlärning.

Sill och potatis är alltså "kollektiva substantiv". Under den rubriken skilde min barndoms språklära på ”gruppord” och ”flocknamn”. Gruppord är bl a ”boskap, folk, mygg, fisk” (de senare två har även artnamnen fisk-fiskar, mygga-myggor). Flocknamn är exempelvis ”hjord, armé, skock”. Och även ”folk” – när man talar om nationer.

Man kan inte hoppa opp och sätta sig på att dessa gamla regler ännu gäller. Många gör det inte eftersom ingenting längre är som förut och alla gamla sanningar är slut.

Så gick ett par rader i en låt som sjöngs redan 1970. Folk som levt länge har passerat många sanningar, tro mig.

Båda "firrarna" från Wikipedia. Översta bilden av Sebastian Stabinger,

den undre Uwe Kils

Avklädda kvinnor som ålar runt utför egenterapi och inget annat

Sista (nåja, vi vet hur det brukar vara med det) avsnittet om nutidsordet appropriering och vad det innebär. Tar bögar motståndarens skällsord och gör till sitt, verkar kvinnor (de förhållandevis unga med kroppar och hud i behåll, ska tilläggas) göra något liknande.

Attans så fel feministerna hade för femtio år sen, de kämpade bl a för att få bort den tidens ohämmade fäbless för mer eller mindre avklädda kvinnor i alla möjliga slags kommersiella syften. Det kallades objektifiering av kvinnokroppen.

Nu driver kvinnliga artister, skådespelare – ja, det stannar inte där – på en tendens att se ut ungefär som den typen av sexobjekt. Dessa nya objekt ser sig som subjekt och säger, som ur en enda strupe, att de inte är till för den ”manliga blicken”.

De vill ”experimentera” med sin ”feminina sida” och framhäva den. Det har inget med sex att göra utan ska stärka den egna självkänslan. Det märks förstås mest hos artister som uppträder i behå, trosor och nätstrumpor samt utför pornografiska danser under sången. Även detta för att stärka självkänslan, får man förmoda.

Om de tänker göra detsamma som homosexuella med orden bög och flata – vända på steken – så kommer mycken underhållning att påminna om gammaldags kabaréer, nattklubbar och bordeller. Den som betraktat världen i flera decennier undrar hur lång tid det ska ta för den approprieringen att lyckas. Tappert försök!

Ovan står Betty Grable på ett 80-årigt "pinup-foto" (Wikipedia) och bättrar på sin självkänsla

Sällan lyckat att översätta andra språks skällsord eller invektiv

Hänvisande till gårdagsepisteln kan även fyllas på med det ofta förekommande ”boomer”, företrädare för en grupp undertecknad lär tillhöra, en kohort som på svenska fått heta ”köttberget” och ”jätteproppen Orvar”, om jag inte minns fel. Det kan man gärna få kalla mig, orden väcker ingen känsla alls i mig.

De beskriver äldre personer, ungefär som när jag säger ”gammal kärring” om mig själv (se i går igen). Men man bör inte gå runt och kalla folk ”gamla kärringar”, alla tänker nog inte som undertecknad. Lite försiktigt får man gå fram: jag säger ”hej på dig din gamla kärring” när jag träffar nära (och halvnära) kompisar. Men de måste vara yngre än mig (”jag”, för den skolan), annars törs jag inte.

Det finns ord i svang numera som många inte är vana vid. Häromdagen stod det brutalfula ”rövål” i en lokaltidningsrubrik. Det är väl ändå att dribbla med den goda smaken? Som i och för sig många inte bryr sig om längre. Men i takt med den ständigt ökande amerikanisering som pågår i Sverige m fl länder har man hört många skådisar kalla varann ”asshole” i filmer. Googlar man runt lite visar sig detta amerikanska asshole användas i betydelsen ”skitstövel, jubelidiot” och andra mer ”normala” skällsord.

Här i landet har vi inte sagt rövhål särskilt länge, fast i längden vi blir förstås lika tondöva som amerikaner för detta. De har f ö ”sonofabitch” som synonym, ett ord Google Translate översätter till ”jävel”, som i ”du din jävel”. Om man inte fattar helt fel betyder det ursprungligen ”son till en hora”. I vår egen mörkare dåtid sa man ”horunge” och menade inte enbart den typografiska beteckningen, som är en annan historia, men inte heller låter så snygg.

Om inställningen till något är skev hjälper det inte att byta ut ordet

Vad gäller bögarnas appropriering (se gårdagen) så kvarstår ändå ett litet problem: vi är alla oförberedda på ord- och innehållsbyten. Ju längre man levt desto svårare kan det vara att anamma ett nytt ordbruk. Det kan också vara lättare med "bög" om man känner fler homosexuella män än kvinnor. Av den anledningen har jag nämligen svårt med den kvinnliga motsvarigheten, ”flata”. Antagligen för att jag hört ordet användas negativt.

Ofta funkar nya benämningar som smink: det döljer ens verkliga nuna. Därunder finns blemmor eller rester av gamla fördomar. I mitt eget approprieringsförsök kallar jag mig ibland ”gammal kärring”. Folk stelnar till och utbrister: ”Men så får du väl inte säga om dig själv!

Det kan vara ordet ”kärring” som stör dem, men kanske är också ”gammal” ett fult ord. För nutidsmänniskan är skräcken att åldras ständigt närvarande, det märks f a på kvinnors (och en del mäns, jojo) pyssel med sitt yttre och pengar som läggs på detta i längden omöjliga arbete.

Om en gammal föreställning om homosexuella och, som prästen Camilla Lif uttryckte det, ”vänner bortom den binära uppdelningen”, kvarstår, blir ordbytandet mest som andra översminkande åtgärder. Det här gäller som de flesta vet även gamla yrkesbeteckningar 

(städare, vaktmästare, m fl) och ord för människor med fysiska eller psykiska skador, olika slags tillkortakommanden eller diagnoser. 

Må läsekretsen jubla: här börjar en serie om appropriering o dyl

Man törs inte säga ”politiskt korrekt” längre, för man vet inte i vilket hörn man stoppas då. Detsamma sker antagligen om man använder de relativt nya honnörsorden ”appropriering” och ”woke”. Alltså håller vi oss på ytan i dag, den som vill kan googla orden och försöka förstå var vederbörande själv befinner sig.

Låt oss ta en 120-årig definition av ordet ”appropriera” ur SAOB, bara för att få en aning: (mindre brukligt) göra (ngt) till (sitt) eget eller till sin privata egendom; förvärfva ensamrätt till (ngt), monopolisera; taga i besittning.

Appropriera är väl vad homosexuella män gjorde redan för många år sen när de började använda ett tidigare skällsord, bög, om sig själva. I Fula Ordboken står:

Numera har homosexuella gjort ordet bög till sitt eget och därmed helt brutit udden av det forna skällsordet och "efter att i årtionden ha klassat bög och flata som nedsättande ströks dessa anmärkningar ur Svenska Akademiens ordlista 2015." (Språktidningen 8/20 s 27)
”Intervjuade ungdomar menar exempelvis att det upplevs som fel och kränkande att använda ordet bög som skällsord emot någon som uppfattas (och uppfattar sig) som homosexuell.

I relation till en kompis kan det däremot användas närmast kärleksfullt.

I tidningen Skolvärlden finns en artikel med rubriken ”Välkomna ordet bög”. Ojojojoj, så många tankar man får kring approprierade områden. Jag säger på vårt nya språk: stay alert, stay awake, stay woke, för det här är inte färdigtröskat än!

PS I Fula Ordboken står "brutit udden av". Undertecknad skulle ha sagt "tagit udden av". 

Sbråkmakarens pogamföklaring sitter som inristad i cortex!

Det är inte enbart snodda och direktöversatta engelska uttryck man kan reagera för. Ett antal ord, inhemska sen länge, verkar ställa till problem för många – eller ska jag säga poblem? Det tycks omöjligt, märkligt nog för många i radiobranschen, att säga program. Påfallande ofta blir det som bekant pogram. Jag har sagt det förr, men om det första r-et är ett poblem måste väl pogam vara nästa steg?

Institution verkar svårt även för dem som jobbar på dylika anstalter: Instutition, hör man vanligen. Och så förstås det evinnerliga ejenkligen eller ijängkligen – jag vet inte hur dessa ”uttalare” föreställer sig att ordet stavas.

Vad gäller pogram har det förekommit så pass länge att det antagligen kommer att få den stavningen snart. I en text som hörde till Ordalaget (numera nedlagt) i P4, skrev Stieg för snart tio år sen: ”Varför säger så många personer 'pogram' när det heter program?”

Jag tänker framhärda (famhäda?) med min linje: Att människor kan ha konkreta uttalsproblem av alla möjliga skäl är en sak. Men att de som är språkmässigt kapabla bara skiter i hur ord ska uttalas är svårare att förstå. När man säger det jag just skrev brukar språkmänniskor ställa sig på kö för att berätta hur uttal förändrats genom seklen. Schår. Vanligen har stavningen oftare fått stryka på foten, och dessutom har alla slags språkförändringar skett under mycket lång tid. ”Över tid”, som det heter sen länge medan jag ännu sitter och undrar över detta över.

Jag upprepar mig gärna: om saker inte sker över tid vad sker de över då? Berg och dal? Även om dialekter utvecklas olika är det sällan man hör att något förändrats över dal. Eller berg.

På översättarsajter används ”med tiden” eller ”under tidens gång” för det engelska uttryck som ligger till grund för över-tid-sjukan. Många begagnar sig av ett ”över”, men sätter då intressant nog ”tid” i bestämd form: ”över tiden”. Varför ”över tid” blivit jättevanligt? Ha en gissning!

Älgar – bor dem i det fria eller bor dem i det vilda, det är frågan

Tusentals gånger i livet har jag fått anledning att lära mig frasen: ”Hör du till dem som” – ja, sen kommer vad som helst: ”gillar blåbär, hatar rapmusik, läser mycket”? Det heter inte ”hör du till en av dem” – hur kan man höra till en? Njäpp, den korrekta frasen är antingen ”hör du till dem som” eller ”är du en av dem som”. Enkelt och tydligen mycket svårt, för jag hör till dem som nästan uteslutande ser/hör den felaktiga varianten.

Detta var inledningen till ett dem-propagerande. Menar förstås det de-dem-dom-problem som seglat upp till stor storm senaste tiden. Jag fattar fortfarande inte varför. Engelska är ju snart halva vårt modersmål, kan man inte lära av ”they” och ”them”, då? Inte många svenskar skulle säga ”I saw they” eller ”Them came walking”. Om man översätter från engelskans korrekta "them" och "they" (i de nämnda exemplen) blir det ju ”dem” resp ”de”. Då skriver man så och i talspråk kan man säga ”dom” i alla lägen.

Igår, i sökandet efter de bokstäver som används för att beteckna olika generationer, hamnade jag på en sida där det stod: ”Generation X, Y och Z - Hur fungerar dem?” Om man ska se det positivt fick jag ändå hjälp med generationsbeteckningarna.

Ligger i det vilda? Bild Malene Thyssen, Wikipedia

Så till en annan fras vi förlorar till engelskan: ”det vilda” har börjat användas för ”naturen, vildmarken, det fria”. SAOL ger ”i det fria” innebörden ”i naturen”. Vad gäller ”det vilda” finns detta inte i svenska ordböcker. Ännu.

Meningar som ”There are very few pandas living in the wild now” har vi tidigare formulerat om: ”Det finns mycket få vilda pandor nu”. Vilket är kortare – som försvaret för engelska lånord/-fraser brukar låta.

Till den stora envishetens och det förändringsobenägnas lov

Anpassa sig till eller vänja sig vid rådande förhållanden kan vara en positiv sak. Ibland negativ. För verbet tolerera gäller detsamma. Ett ytterligare uttryck är ”stå ut med”. När det gäller snabba, språkliga förändringar är det vanligt att man hoppar mellan hela faderullan.

Den här bloggen handlar dock mest om vad som är svårt att stå ut med. Men trots att invektiv som förändringsobenägen, konservativ och envis haglar kring öronen, fortsätter sbråkmakaren beträda sin sedan länge anträdda väg.

Alltså tänker jag inte vänja mig vid mediefolkets märkliga betoning. I samband med ett oväder sa reportern: "Delar av byn HAR drabbats hårt". Snarare borde väl "hårt" betonas? Detsamma gäller ”Det ÄR blåsigt i dag”, där väl "blåsigt" är det viktigaste ordet.

Vad den sammanlagda konsekvensen BLIR (det är svårt att skämta med ljud när man skriver…) är svårt att säga. Jag har en känsla av att det här knasbetonandet påverkar svensk språkmelodi, men min kunskap sträcker sig inte bortom skillnaden på accenterna hos enskilda ord.

Nu över till ordkunskap. Vi som levt längre i en analog värld än den digitala får erfara detta än tydligare när vi ska försöka förklara vårt nyuppkomna problem med mobilen för yngre generationer. Representanter ur dessa kan säga: "Men jag har ju sagt tusen gånger vad du ska trycka på!" (Eller inte trycka på)

Under livets gång har jag samlat sådant jag först fått höra tusentals gånger, sen försökt förmedla till generation X, Y, Z och Alfa. De lyssnar/förstår lika mycket som jag förstår dem. Behåll det där sista pronomenet i minne (för dem som har nåt kvar) till imorgon.

Det ligger ett skimmer, glimmer och glitter över krokofanterna

Som en och annan läsare kan ha noterat ställer undertecknad vissa språkliga krav på mediefolk, forskare, alla slags kommunikatörer och gärna, om det ginge, politiker. Vissa krav, var det, särskilt höga är de inte längre.

Jag har ju blivit varse att man själv inte är måttet för ett hyfsat språk. Hur skulle det kunna vara så när ens eget i denna osäkra tid låter som en krokofant ser ut? Och med krokofanter menas inte moderna godisbitar utan de riktiga. Skriv detta i Google: Krokofanter – Exempel – team mysak och bli upplyst! Det är svårt att säga på vilken hemsida man egentligen hamnar, men strunt i det, karaktäristiken av krokofanten är fenomenal.

Här följer nu det vanliga klagandet på andra: Radioreportern sa att något låg ”söder om de glitsiga skyskraporna”. Ännu skramlar enbart ett litet antal av det ordet runt på nätet, men du bara vänta! (”You just wait”) Det finns inte i någon svensk ordbok – ett vettigt beslut av Svenska Akademien. Men du bara vänta!

Det finns nämligen ett engelskt ”glitzy” (se amerikanska ordboken Merriam-Webster) med betydelser som ”glittrande, gräll, prålig” m fl. Snart har vi m a o ”glitsig” i de egna ordböckerna. Men är det något vi behöver? Vi har redan "glimrande, glimmande, glindrande, glittrande, glänsande, skimrande, strålande" m fl – alla med samma tindrande glans.

Nånstans räcker inte fack- eller yrkesspråken till, och blir otydliga

Språkvreden vidgas och rör sig bortom tidningar, sociala medier och radio/tv. Nu går vi in i de flådigare rummen med de snitsiga inredningarna: advokatkontoren. Informanten M som läste om att någon ”anställt” en advokat hoppade därvid högt: ”Anlita, heter det väl för sjutton!?”

Det är nog väldigt få som "anställer" advokater, utom de som äger en advokatfirma. Kunderna brukar ”anlita” jurister för rättsliga problem de fått. Här ska gås till botten med skillnaden. Att kreti och pleti inte kan skilja de båda ordens innehåll åt är som vanligt inget att bråka om (även om de är betydligt fler i dag än för 30-40-50 med flera år sen). Men det är konstigt att finna advokatkontor som själva skriver om hur allmänheten kan ”anställa” advokater hos dem.

Under uppslagsordet ”anställd” säger Wikipedia: Anställning är ett sätt att organisera arbete, där en part, "arbetsgivaren", köper den andres, "arbetstagarens", tid mot att arbete utförs. Och Wiktionary skriver under ”anställa”: låta någon /mot ersättning, lön/ börja arbeta för det egna företaget, den egna organisationen e.dyl.

Beträffande ”anlita”, skriver SAOL i sin tur: ”ta ngn till hjälp; begagna” och ger som exempel 

”​an­lita en advokat”. Googlar man vidare finner man en affärsjuridisk hemsida där bolagsjurister svarar på frågor från, främst, företag. Någon skriver ”Ska vi anställa personal eller anlita en konsult, vad är skillnaden?”

I svaret som ges framgår att just de här juristerna vet skillnaden på ”anställa” och ”anlita”. Det känns bra nånstans, som svensken säger. (Igår sa en intervjuad forskare hur många gånger som helst ”det känns nånstans som, jag tycker nånstans, man måste nånstans” o s v. Varje gång tänker jag ”men var nånstans, egentligen?)

Utseendeförändringar hos såväl miljöpartister som väderfenomen

Skrev igår om det bjäbbande man kan få av Words stavningsprogram – som förresten säkert är avsett som en hjälp. Det finns mycket som dyker upp på ens skärmar när man inget fattar av själva tekniken utan bara är användningsorienterad. Det ordet hittade jag på, trodde jag, men Word svalde det med hull och hår. Det är säkert redan påhittat av någon med en titel som managementconsultingkonsult.

Annat som dyker upp (det går kanske att få bort, men hur?) är bing, en ”söktjänst” från Microsoft. Den är en cocktail av sajter jag förväntas vara intresserad av och där blandas nyhetsutsnitt, annonser, ett urval av mina egna bilder från tidigare år, börsnyheter, väder och skvallerutrop av typen ”Per Bolunds rejäla utseendeförändring”.

Jag är nästan sjukligt ointresserad och har ännu inte kollat vilken rejäl utseendeförändring det kan handla om. Men den lilla korta rad som beskriver vädret ser man ibland vare sig man vill eller ej. Ibland har det poetiska ”regn i annalkan” stått som enda meddelande.

Nyligen var det ingen poesi utan en varning, och inte vilken som helst, vill jag lova: Där stod ”Varning för måttligt regn”.

Det måttliga regn som bing varnade för lämnade efter sig droppar på balkongräcket, värre blev det inte...

Aktuell fråga i dagarna: Vill man vara ”vem” eller ”den” man är?

I en text nyligen skrev undertecknad ”…/min egen del/…” varvid Words stavningsprogram i en liten tipsr skrev "Byt bestämdhetsform på substantivet eller adjektivet". Men här är inte ”egen” ett adjektiv utan ett ”adjektiviskt” eller ”framhävande” pronomen. Knepigt och överkurs, men de äldre av oss tycker nog att ”jag vill ha min egna hund” låter fel. Men så talas det i dag.

Något Sbråkbloggen hittar bra grejor i heter Språklådan. Där ställdes frågan: ”Heter det min egen soffa eller min egna soffa? Mitt eget bord eller mitt egna bord?” Svaret blev så här:

I skrift rekommenderar vi min egen soffa, mitt eget bord och mina egna stolar. Ordet egen böjs oftast som ett adjektiv, d.v.s. en egen soffa, ett eget bord, flera egna stolar. Men egen böjs annorlunda än adjektiv när det står direkt efter ett possessivattribut (något som betecknar ägande), t.ex. min/mitt/hennes/Kims).

En fylligare förklaring står som vanligt språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson för, där han i GP under rubriken ”Språkfrågan” skriver om ”En säregen böjning av egen”. Artikeln är från 2015 och i dag kan man inte längre hoppas på sådana texter då ”brukarna” bestämmer.

 
En annan pronomenanvändning man ofta hör – och speciellt nu i Pridetider – är den i frasen ”få vara vem man är”. Har letat förgäves efter grammatik förklaring. Men det finns miljoooner ”be who you are”. Allt var enklare förr, då man önskade att ""få vara den man var”.

Den som omringat sig av värre kålsupare bör slå upp ordboken

Informanten I som jobbat i skolan är bekymrad över barns och ungdomars dåliga läs- och skrivförmågor. ”Det är ju för tusan en demokratifråga”, sa hon med en blandning av vrede och indignation i rösten. På denna plats gör jag inget annat än håller med. Varför inte kraftfullare åtgärder än översminkande skitprat tas till är obegripligt. Fast, det är klart, hela världen är insyltad i eländet och en sån kutting vänder man inte på i första taget.

Oroväckande – åtminstone för min egen del – är det diffusa språk som används i på tok för allvarliga sammanhang. En ledarskribent på en större lokaltidning skrev häromdagen så här: Det är således svårt att motivera varför just Richard Jomshof skulle falla i onåd hos Andersson när hon omringat sig av lika goda eller ännu värre kålsupare.

Den senare delen av meningen visar på hur det kan se ut när en analys krävs från läsarens sida. ”Välvilliga” krafter tycker inte att sånt här är ett problem, de ser det inte ens. Låt oss gå igenom formuleringarna. Så här kan det heta: ”Politiker brukar omge sig med” vad det nu kan vara.

Jag har aldrig sett ”omringat sig av” – förmodligen för att uttrycket inte finns. En språkvetare med specialistutbildning skulle nog kunna förklara varför det inte går att säga så. Men att använda ord på ett korrekt sätt klarar många – utan specialistutbildning. När man omringas av något brukar det handla om illvilliga typer. Och "omringat sig av" går som sagt inte att säga.

Låt oss fortsätta till ”lika goda eller ännu värre kålsupare”. Det kan passera som en dålig "skojig" formulering, men eftersom ”lika goda kålsupare” avser att ha negativ innebörd, borde formuleringen lyda "eller ännu bättre kålsupare” för att fullfölja ironin hos grunduttrycket.

Den dag jag skrattar ”hårt” kommer jag att svimma av häpnad

Repetition från igår: svensken säger alltså ”case” (kejs) och inte ”fall”. Svensken säger ”stoppa” men ytterst sällan ”hindra”. Vidare har ”intention” ersatt ”avsikt”. Så där håller det på och därför håller jag på så här.

Bland prepositioner och adverb kan man vraka och välja och ta nåt för dagen, i den världen härskar tillfällighets-bonanza. Rikstidningen skriver ”Person skjuten vid svenskt konsulat över visumprocess”. Över? Där kunde det vara värt att beskriva med lite fler ord, kanske ”Person skjuten vid svenskt konsulat i samband med visumprocess”.

Men lyssna inte på mig, jag är en tråkig gammal kärring som har till hobby att klaga. Låt oss också läsa skribenten som har mycket roligt åt en Sommarpratare och skriver att åt skämten ”skrattar jag på riktigt så hårt att det sprutar snor ur näsan”.

Jag förstår förstås vad han menar, och inte är han ensam om saken heller: på nätet skrattas det ”hårt” åt allt möjligt. Här misstänker jag som vanligt (och j-ligt hårt) att engelska ligger bakom. Själv har jag aldrig skrattat hårt, men ett och annat gapskratt har väl kommit över ens läppar, eller ur ens strupe, snarare.

Det där snoret är inte heller så bekant, åtminstone inte sättet att formulera sig. Det har hänt att folk i min omgivning ”frustat av skratt”, vilker ger ungefär samma bild. Men man får be om ursäkt för den höga ålder som gjort en till ett språkmuseum fullt av gamla pratartefakter.

Det är inte fajn när även hederligt folk är med och delitar svenskan

Det är en gammal historia: låna ord från engelskan och sen diskutera hur man ska behandla dem. Använda dem som de låter i originalspråket eller omforma dem till en variant som passar svenskt ordbildningsmönster (i bästa fall även grammatiska diton)?

En del funkar bra som de är. Det användbara ”shit” har blivit en synonym till svenska ”skit”. Man kan förstås undra över anledningen till detta lån, men så ser det ut.

Själv har jag sedan länge använt verbet ”delete” med svenska böjningsändelser: ”Nu har jag deletat det här stycket”, t ex. Varför de flesta väljer att INTE säga ta bort, stryka, sudda kan man undra över. Liksom varför inte ”språkbrukarna” börjat skriva ”delita” istället, så har ju skett med ”najs” och ”fajn”.

Det senare har märkligt nog trängt sig in min vokabulär, även hederligt folk har svårt att freda sig. Den stora frågan är hur det kommer sig att dessa ord blivit så väldigt vanliga när vi säkert kan finna en mängd svenska synonymer som ”kul och trevlig” respektive ”bra och prima”.

Ibland kan det bli irriterande när vissa grupper använder engelska glosor på ett sätt som ingår i deras jargong. I ett (som det heter ”i övrigt”) mycket bra tv-inslag om övergrepp inom idrottsrörelsen användes utan undantag ordet ”case” för ”fall”. Sagespersonen hanterade det på samma sätt som najs och fajn, men eftersom, tycker jag, sammanhanget var allvarligt, verkade ordvalet malplacerat.

Men ordböjningsmässigt anpassades det till svenska, så det var ”kejset, alla kejs, kejsen: Kanske är det självklart för många att utgå från att de flesta svenskar har lika bra tillgång till engelska och svenska, men antagligen bidrar det till språkklyftor. Som oftast är klassklyftor. Får rätta mig angående ”klyftor”. Visserligen har jag inte hör "klassgap än, men de flesta klyftor kallas ”gap” och uttalas [gäp].

Det är inte säkert att folk bara vill ha nejlikor och papegojblommor

Det kanske verkar tokigt att jämföra blommor med ord, meningar och språkligheter, men varför inte? En gång i världen skydde jag ord som ”vacker, söt, fin” och andra flickrumsbegrepp. Gamla flickrum, är bäst att tillägga, där har såväl språk som annan livsstil ändrats. Efter ett antal år där skrivande delvis ingick återtog jag de enkla och inte längre patetiska orden.

Detta faktum påminner mig om pelargoner. De avfärdades som tant-blommor. Nu tycker jag att de är mycket vackra, men så har man ju hunnit bli tant, också. Kanske finns ett samband, inget är säkert på denna jord. Det kan hända att även bollkryssen (se gårdagsinlägget) finner nåd inför ens ögon en dag?

Det är tradigt att behöva säga detta, men tvärsäkerhet betalar sig illa. Det kanske är så enkelt att man tröttnar på såväl blommor som ord när de blir alltför vanliga och urvattnade? Samma sak var det med barndomens nejlikor, nästan de enda blommor folk gav bort eller fick. Färgen kunde variera, men det kändes som om döden bodde i dem, eller åtminstone tristessen.

Stolt som en härfågel trots sitt namn. Forest & Kim Starr, Wikipedia

I DDR kunde folk från andra sidan muren få en chock av de flotta papegojblommorna i den tidens blomsteraffärer. De är nästan överdådigt tjusiga, men kanske var människorna där trötta på dem, de kan i dåtidens öststater varit vad nejlikor var i Sverige.

I vilket fall som helst önskar jag mig ett rikare språk i dagens Sverige, om än inte det som kallas blommigt: var sak på sin plats.

Låt tusen blommor blomma – fast helst inte tusen av samma sort

Ibland hemfaller man åt privatfilosofiska utläggningar. Detta är en sådan dag. Hur kommer det sig att vissa människor kan vara nöjda med blygsamma utsvävningar medan andra önskar ett övermått av båtar, bilar, fester, mat och dryck som kostar skjortan? För att inte tala om de skjortor och andra persedlar samma människor lägger förmögenheter på.

Jo, för så ser jordens diversitet (jag sa ju filosofi) ut. Det gör att märkesskjortor kostar en bra bit över tusenlappen även efter en markant sommarrabatt. Samtidigt klarar skjortaffären inte hopskrivning utan säljer ”business skjortor”. Å andra kan man inte heller vara säker på hur ens egna lågprisvarianter tillverkats. Vi lämnar kläderna och går till blommorna.

Fastän skapligt förnöjsam beträffande utsvävningar finns så här års en företeelse som skapar en inre smärta hos mig: bollkryssen! Det gäller nu inte fotboll utan höstens alltför populära blomma: bollkrysantemum. Inget annat visar så tydligt på motsatsen till naturens övriga mångfald som bollkryss.

Jag vill dra dessa funderingar så långt som till att säga att de blommorna skulle kunna vara sinnebilden för modersmålet efter dess förvandling  vi har fått massvis av ord med samma tråkiga utseende. Mängder av texter med en inneboende binnikemask som käkar upp mångfalden tills ett påvert 1984-nyspråk återstår.

Det människorna talar. Och på trapporna till deras flådiga villor står gigantiska krukor med lika gigantiska bollkryss bestående av tusentals små blommor med samma liknöjda utseende.

Det lutar åt fler glasklara betraktelser i morgon.