Gråmulen november (nästan) och man är en tragisk anakronism

Jag säger som den siste mohikanen: "Ingenting är längre som förut". Nej, det sa han (Little Gerhards med fleras mohikan) inte alls, för det var Anders Fugelstad som sjöng att inget längre är som förut och att alla gamla sanningar är slut. Mohikanen sa ”Vilda västern är ej som förut”.

Som om det spelat nån roll vad nån sa. Eller säger nu. Och sen. Om det fanns något förstånd kvar i en skulle man sluta skriva bloggar som denna. Samt strunta i vart ens modersmål tar vägen. Vadan denna dysterhet? Jo, det är sånt som slår till under dunkla höstdagar: Inte många tar det här med språkbiten så allvarligt, märker jag.

”Biten” är f ö inte riktigt lika rikligt förekommande – åtminstone går det att glädjas över det. Vid den tid undertecknad började notera det stora sönderfallet av språket svämmade det över av ”bitar”. Det sattes ”-biten” på allt: jobb-biten, bygg-biten (dock inte myggbiten), semesterbiten och tusentals andra ”bitar” vi då skrattade ihjäl oss åt. Och så språkbiten.

Det har funnits värre saker, jag vet det. Efter andra världskriget hade många tyskspråkiga författare och poeter (bland dem Paul Celan och Nelly Sachs) svårt att använda det språk som besudlats av nazismen och de ägnade stor kraft åt att ”återerövra” modersmålet.

Nu pågår en långt mindre brutal förändring, men det känns illa nog att den nya svenskan halkar av det teflon samtiden utgör. Jag tycker visserligen inte att man ska använda folk man inte kan läsa nåt av, Wittgenstein, t ex. Men det kan inte hjälpas: hans utsaga känns passande dagar som denna: "Om det man inte kan tala, därom måste man tiga." Och ändå pladdrar jag vidare – som en annan anakronism.

Man måste tydligen vara tvåspråkig för att förstå svenska medier

Dagar som varit fulla av annat blir det enkla inlägg, här är ett av dessa. Då åker några av alla samlade exempel rätt in i bloggen. Alltid närvarande är förvåningen över vad utbildat och/eller bildat folk säger och, observera, sådant som inte bara är vanliga felsägningar. I ett radioprogram om relationer sa en psykolog ”man har haft nån sorts neglekt”. Hur går det till? ”Neglect” är engelska och kan vara verb eller substantiv med betydelser som ”negligera” respektive ”likgiltighet”. Mer och mer krävs (som synes och höres) av en lyssnare, läsare eller tittare att den är tvåspråkig.

I samma program talade en journalist om en situation där man ”söker tröst från en fellow”. Det var väl nån jolly good fellow som avsågs, får man anta. I ett nyhetsprogram beskrev en person med titeln ”samordnare” (det gällde arbetsmarknaden) ett scenario då vi kan ”få s k fly in fly out-situationer”.

En underliggande och pyrande engelska måste inte alltid, och som bekant, vara stötestenen. En politiker ville berätta om en diskussion som var en smula löjlig: den gjorde att ” man drar på läpparna”. Utan att blinka vågar jag påstå att en större del av svenska folket tidigare klarat bättre av vad som anses vara gamla, idiomatiska uttryck.

Man kan givetvis också tycka att det är kul ibland när det blir fel. P1-programmet Språket (som undertecknad ofta håller på ”en armlängds avstånd”) tog upp fenomenet hopblandade uttryck i ett avsnitt (19 april 2021) med rubriken ”Ha tummen mitt i munnen”.

Det har alltid funnits nya världar men man kan undra hur de sett ut

 

Den Nya Världen är jättegammal. Uttrycket i sig passar bättre att använda efter ca 1980, men det mesta i mänsklighetens historia upprepar sig. ”Nya världen (ofta benämnt med bestämd artikel som ’den nya världen’)”, står det på Wikipedia, ”är en benämning som används för att referera till de världsdelar som koloniserades av europeiska sjöfarare från och med 1492”.

Mycket vatten har runnit under inte bara sjöfararna utan även broarna, och förmodligen har människorna många gånger hänvisat till andra nya världar än de här två. Min egen nya värld ligger dock fast, ca 1980. Därefter började allt flyta, bli flyktigt och fransa ut i kanterna.

Och nu ska här syndas, man bör egentligen aldrig citera sig själv. Men i går skrev jag: ”Lika gärna kunde jag ha stannat lika ovetande som före Den Nya Världens intåg”. Det var bara för att förbereda läsaren på ytterligare översatt engelska som står och knackar på dörren.

En ung programledare i tv sa i något sammanhang: ”Då kan jag lika gärna stanna fattig.” Det ”stay” som måste ligga bakom den konstiga svenskan betyder i det här fallet (samt i min egen mening i förra inlägget ”stannat lika ovetande”) ett något föråldrat ”förbli”. Det ordet använder inte många av oss, vi säger ”fortsätta vara”.

Betrakta det här som ett tips: den gång någon säger ”stanna” på ett underligt ställe, kan det handla om det nya blandspråket. Som vanlig dödlig sitter man alltid pyrt till. Vår nya värld är jobbig, och kaffet, som plötsligt hamnade överst i mina tankar, kom till oss genom den första nya värld vars främsta kännetecken är kolonialism.

Om den nya värld som inträffade ca 700 år efter Nya Världen 1)

Mja, det blir samma slags gnäll som i går. Nåja: Den som levt större delen av sitt liv i en analog värld måste få spader (bli tokig/knäpp i kolan, gå bananas eller det som passar läsaren bäst) av all s k information. Den första drabbande kollisionen med Den Nya Världen skedde mellan mig (närmare 40 än 37) och ett par unga journalister (i 20-årsåldern). Tidpunkten för krocken var sent 80-tal och vi hade råkat hamna vid samma bord på en tillställning.

Ungdomarna hade just börjat på en av alla tidiga gratistidningar som bl a distribuerades i kollektivtrafiken. De talade om den revolution som var på gång med den nya datatekniken och hur vi skulle få tillgång till mer och mer information. Halleluja.

Redan då anade jag ugglor i mossen. Inte enbart p g a min profetiska gåva, den funkar inte inom det tekniska. Men det som var mig bekant (och ännu är, tyvärr) gällde människans sensations- och skvallerlystnad. Ungdomarna var extatiska: man kunde på någon sekund få veta vad som skett var som helst på jorden och jag brast ut i något som löd så här ungefär: ”Jag måste väl inte få reda på om en massmördare härjar i bortre Uzbekistan!” Killarna, tre till antalet, tittade lika upprört tillbaka på mig och en av dem sa: ”Du vill alltså blunda för vad som händer i världen?”

Det var m a o inget vältaligt och komplext resonemang från nån av oss, men jag vill påstå (säkert efterkonstruktion!) att luften att andas därefter blev en annan. Nu kan vi leta ihjäl oss efter allt möjligt och ändå vara osäkra (som förr) angående hur pass korrekt informationen är. Lika gärna kunde jag ha stannat lika ovetande som före Den Nya Världens intåg. 

Klipphängare: I morgon blir det mer om Nya Världen och ”stanna ovetande”.

Man smider planer på att uppgå i den slutliga AI-gemenskapen

Ny dag, nya tag! Avsikten i går var att förklara varför jag hälsar den stund välkommen då vi smälter samman med den artificiella intelligensen. Så här: När undertecknad, en kvartsbildad äldre och med vanliga brister i såväl hälsa som kunskaper, sitter vid sin dator och försöker förstå språkförändringar och annat på jorden, uppstår en delvis fasansfull känsla. Världs- och multiångest, är nog ett bra namn på den.

Det är inte så att krig och miljöförstörelse lämnas åt sidan – jag kan inte ta hand om allt, ju! Men vid sökande efter sådant denna blogg handlar om: hur språket (detta gäller enbart svenska) används, varför eftergivenheten från språkvetareliten är markant (den kan väl inte annat) samt varför i h-e det vansinnigt plastiga babbelspråket brer ut sig gravt invasivt 

– ja, då måste först en punkt sättas här innan klagoropet ekar vidare. (Där var punkten)

(Forts från förra meningen) Då är det lätt att inse hur långt efter man är, vilken jättemangel nätet utgör. Man kanske tycker sig ha vetat det ett tag, men det är svårt att fatta till fullo. Bristen på ett åtminstone förhållandevis gemensamt språk börjar göra sig gällande. Hur mycket ska var och en av oss antas förstå i denna gigantiska och individprofilerade kökkenmödding?

Måste man helt avstå från medier eftersom de ofta är så otydliga, felskrivna och dito meddelade? Varje dag förekommer rättelser i alla gammelmedier (vad som försiggår i de nya vete tusan). Innebär inte allt detta sammantaget att mycket är felaktigt? Var det bättre ”förr” eller låtsades man bara och ”förteg” sånt som blev fel?

Nu ska resonemanget kring AI knytas ihop: Istället för att genomsköljas av världens alla miljoner tankar, ord, katt- och våldsfilmer skulle man kunna vara en mer själlös programvara* som har jordens data inom sig. Slippa ångest och rädsla och i stället ingå i den teknik som ska lösa allt! (Frukten icke, I mänskor i Sbråks lilla läsarhop, i morgon är det vanligt gnäll.)

*Någon läsare kan eventuellt notera att skribenten inte vet riktigt vad hon skriver

Dagens fråga: Är ens seende/tänkande dåligt i sid- eller höjdled?

Vattenkastare, stuprörens före-
gångare, på Notre-Dame, Wikipedia

Man är inte först på bollen, som det heter. De ord-, begrepps- och uttrycksefterforskningar som går att bedriva med hjälp av dagens teknik kan få en att längta efter den tidpunkt när vi alla uppgått i en helig förening med den Artificiella Intelligensen! Nämen, vad säger jag, är jag inte klok? Mja, men man bör lyssna på dårar också, och hör bara:

Sbråk har tidigare tagit upp stupröret (!) som en del av omvärldens moderna bildspråk (22 februari i år). Bl a med ett exempel från psykiatrin (mja, hm, hm) där det talades om nackdelen av ensamjobb i branschen, att alla skulle sitta var och en ”i sitt stuprör”.

Sen dess har fler" stuprör" dykt upp i diverse medier och jag till att kasta mig ut (på nätet) för att få fler förklaringar och sammanhang. Snart stöter man på "stuprörstänkande" eller, 

i analogi med annat -tänk, "stuprörstänk". Nu börjar frasen ”hjälp mig milde herre” dyka upp i skallen. Texter om företags-, organisations, ekonomi- och teknikgrejs samt akademiskt dito, kompletterar med ”tunnelseende” och ”top-down-” respektive ”bottom-up-styrning”, med mera.

Det engelska ordet för det här språket är corporate bullshit, men hur kan det översättas till svenska? ”Affärsord som är floskler” skriver M Harnhag i sin ordlista med ”engelska finansord”. Han jobbar på en mer seriös nivå än denna blogg, ska tilläggas.

Apropå det har jag (själv!) tänkt ut att tunnelseende och stuprörstänk också befinner sig på olika nivåer, eller håll, eller hur det blir. Tunnelseendet är horisontalt och stuprörstänkandet är vertikalt. Nu saknas bara en sammanfattning som knyter ihop detta med inläggets andra mening. Det får vänta några timmar.

Hjälper rapporteringsdramaturgi folk att bättre fatta krigets fasor?

Det går nog inte att spontanöversätta ord från engelska bara för att de låter lika de svenska.

I går beskrevs reportern som undrade hur människor i krigsområden gör för att inte ”konsumeras” av hat eller ilska. Svenskan använder inte (ännu) ”konsumera” lika rikligt, vad en amatör kan förstå.

Visserligen konsumerar vi allt möjligt utav bara sjutton, men mycket av det vi sätter i oss ”äter” eller ”dricker” vi, och säger, t ex, ”en svensk dricker X kg kaffe per år” istället för ”konsumerar”. I andra sammanhang används ”förbruka” för engelskans ”consume”, ibland ”förtära”.

Nu är lattjolajban nog verbet ”förtära” antagligen på väg ut ur svenskan, men var nyligen en rätt vanlig synonym för ”äta” – som jag minns det. Det gick även att använda bildligt: ”hon förtärs av svåra skuldkänslor”, vilket hade varit ett lämpligare ord att använda för reportern ovan. Kanske hade även ”ätas upp av hat och ilska” varit ”mer” svenska?

Och på tal om de krig som väcker hat, ilska, sorg, bestörtning, tänker jag (åter) säga något ytterligare om rapporteringen i medierna. Återkommande är inslagen med reportrars teateraktigt modulerade röster. Avsikten är säkert att skapa medlidande.

Ändå skrämmer mig beskrivningsretoriken och frågan är varför? Rösterna och dramaturgin känns olämplig: ”I det sönderbombade huset finns ännu tecken av det liv som pågick här, en tallrik med mat står kvar på bordet, en trasig nalle och en barnsko ligger i ett hörn av det som en gång var ett kök”.

Exakt den meningen hittade jag på själv, och använder som schablon/etikett på vår samtids ”berättelseteknik”. Många är säkert kapabla att föreställa sig krigsscener utan den sortens svulstiga ”hjälp” för sina tankar.

Nog är det lätt att konsumeras* av tanken på all konsumtion

Emellanåt får man mer spader än annars. En snabbanalys (ur egna kontoret) ger vid handen att det gäller de dagar man lyssnar mer uppmärksamt på radio än annars, läser tidningar med hjärnan mer närvarande o s v. Det tar bara ett par timmar för att samla ihop sådant som rimligen borde få fler (än jag) att reagera. Radioprogrammet Kropp och själv (ofta mycket intressant, liksom många andra program, det måste sägas) handlade om relationer (eller förhållanden eller folk som ”är tillsammans”).

En person (kanske psykolog) beskrev vilka egenskaper människor önskar sig av kontrahenten, och finns inte dessa ”så får vi inte det paket som jag vill att alla ska ha”. Jag studsar på stolen av förvåning: ”som jag vill att alla ska ha”. Ett par tankar snurrar: 1) Tänk att VILJA något för alla 2) ”paket/…/alla ska ha”. Det är förfärligt att beskriva ett förhållande (en relation, då) som ett paket. Som alla ska ha. Nu är undertecknad visserligen hyperkänslig, men sättet att tala om allt i kommersiella termer är väldigt störande.

I nästa program, ett pratdito (talk show), sa programledaren att hon/han skulle ”pitcha” något. Aalto-universitetet (Helsingfors), som hamnar först på Googleträfflistan, ger förklaringen ”en pitch är en muntlig presentation med övertygande syfte”. Bra, då vet vi det.

Nu ledde tyvärr sökandet vidare till fenomenet ”hisspitch” och det kan ju läsaren av denna blogg söka själv på. Under tiden säger jag herregud. Med det menar jag ”tänk att radion talar så mycket engelska när de flesta som lyssnar på eftermiddagen är pensionärer som främst levt under en analog, svensktalande tid”.

Sen ställer programledaren en i grunden mycket allvarlig fråga till två personer som befinner sig i Israel respektive Gazaremsan. Det handlar om huruvida man kan känna medlidande med civila (f a) på andra sidan i kriget och ”hur man gör för att inte konsumeras* av hat eller ilska”.


*Håll kvar tanken på konsumtion till i morgon

Varifrån kom den brutaliserande och byråkratiska fackjargongen?

Inte använde folk så ofta facksnack förr i världen? Med förr menas för fler än tre decennier sen. Nu kommer det från alla håll, som en utmaning för tittare, läsare och lyssnare som inte är journalister, poliser, brandmän, har jobbat inom sjukvården eller vad-det-kan-vara.

Första gången jag började lägga märke till detta faktum var av en tidningsrad om en skadad som ”avfördes med ambulans”. Min egen användning utsträckte sig till frasen om att ”något avfördes från dagordningen”. Vilken sällan uttalades, förresten: föreningsvärlden har aldrig varit något för mig.

”Avföra” betyder bl a forsla bort, avlägsna. Och det sker ju faktiskt med den skadade, men den tid som formade mig har även skänkt en känsla för ordet ”avföra”: det låter kort sagt icke-mänskligt. En bestående förnimmelse, nej, uppfattning, är alltså att språket kantrar över i något mer byråkratiskt, tekniskt och –  facksnackifierat. Bloggen har tidigare sysslat en hel del med ”avmystifieringen” av ord som ”magiskt, episkt” och ”ikoniskt”. De var tidigare stora ord som nu används om vart eller vartannat dataspel eller ny amerikansk ”storfilm”.

Och till ens förvåning börjar visst även begrepp ur verslära, poetik, retorik eller annat som möjligen också slutar på -ik, användas utanför litteratörers och andra finstämdas kammare. "Metafor" är ett ord som ökar med kvadraten på hypotenusan, men riktigt häpen kunde en lyssnare till P1-programmet Talk show bli häromdagen.

Där diskuterades ensamhet och en psykolog sa att ”lycklig singel kan man vara, den tropen finns”. Vavava? Trop, i jissenamn! Wikipedia: ”Trop är ett begrepp inom retoriken innefattande en rad olika språkliga medel av semantisk karaktär”. Där stor även att i modern retorikhistoria är de fyra huvudtroperna ”metafor, metonymi, synekdoke och ironi”. 

SAOL förklarar trop så de flesta förstår: "bildligt uttryck".

Brösta upp sig låter relativt ofarligt, men med "brösta" är det annat!

”/…/hushåll som får brösta kostnaden/…/” Se där ett nytt och besvärligt verb. Exemplet kommer från ett radioprogram, men ursprunget till den här nya innebörden tycks vara förortsslang och betyda ”acceptera”.

”Brösta en fyra för att bli en hundragubbe”, är ett spritt uttryck inom kriminella kretsar. Där skulle alltså brösta betyda ”acceptera” fyra års sluten ungdomsvård för mord och sedan ses som fullvärdig gängmedlem. En gammal innebörd av ”brösta” är ”avlossa en salva” och det är en språkmässig och tragisk ironi att ordet på så vis kommit till heders (mja, heder…) igen.

Foto: Michael Hacker, Unsplash

Att uttryck glider över från slangvärlden lär f ö inte vara något nytt, även om man gärna sluppe (konjunktiv!) kriminalspråk.

I engelska ordböcker dominerar betydelsen ”gå uppför, gå/ simma mot, konfrontera”, med exempel som ”breast the waves”.

De svenska lexikonen tar främst upp fraserna brösta upp sig/

brösta sig. I SAOB står, förutom hänvisningar till djur (som utför denna kroppsrörelse), tuppar, svanar, orrar, även: ”om person (vanl. man): spänna ut bröstet”.

Ett klag och ett tänk och nu även ett duck från en rätt uppretad

Inne på det tradiga engelskaspåret fortsätter nu det tradiga klaget. Vadå, heter det inte ”klag”? Och varför inte det, om man får fråga, så många som säger ”ett tänk”. Fast "tänk" blev inte rödmarkerat av Wordprogrammet, men det blev ”klag”. Föralldel även ordet ”rödmarkerat”. Som gammal korrekturläsare önskar jag att alla stavningsprogram höllo truten. Höllo markeras likaså. Det är ju bara en gammal pluralform hos verbet, men så långt tänker inte programmet.

Men nu tänker jag smälla av: ”tänk” togs med i SAOL (2015) och även i SO. Ett tänk! Är Svenska Akademiens ordboksredaktion inte klok!? Men för att väga upp eländet: substantivet ”klag” finns med i SAOB. Betydelsen är ”klagan”. Jaa, ens liv har blivit en enda klagan på hur proffsena hanterar språket! I mitten av 1600-talet kunde man skriva så här: ”Iagh hördhe it så ÿnkeligt klagh”. In med ett klag i ordböckerna vetja!

Men där trängs ju så mycket annat. Ducka, t ex. Men nehej, det har inte tagits in i sin nya betydelse än, i SAOL står bara ”hastigt böja sig undan”. Man är inte uppdaterad! I den amerikanska ordboken jag anlitar finns (en relativt ny, tror jag) synonym för ducka: ”undvika”, som i ”undvika frågan”. Men i svenska medier duckas det för fullt. Som i ”Miljöministern duckar intervjuer”. Det går att använda orden ”avböjer, nekar, avstår från, undviker, avvisar, undanber sig” och många fler.

Låter inte neutralisera som något lite väl hoppfullt och positivt?

” Det var väl lite ruffare förr”, säger rösten i en annons för trav. "Ruffare", tänker jag, med ett frågetecken bakom och slår i https://svenska.se/tre/. I SAOL tas tre betydelser upp, varav en är mig bekant: ”liten kajuta”. Andra synonymer är ”driftighet, fart och kläm”, och så den tredje ”hårt, regel­vidrigt spel, t ex i fot­boll”.

Naturligtvis är ruff släkt med ”rough”, men det engelska ordet används framför allt som adjektiv (tror jag), medan alla tre ruff-exemplen i svenska ordlistan är substantiv. Så konstigt! Den något till åren komna informanten M ger ett exempel på den sista betydelsen: ”Nilsson blåstes av för ruff”. Däremot kan "rough", enligt amerikanska ordboken Merriam-Webster, tillhöra fyra ordklasser: adjektiv, adverb, substantiv och verb.

Nu till ett annat ”rough” (i betydelsen grovt) ord, en brutaliserad användning av verbet ”neutralisera”. I SAOL ges innebörderna ”göra neutral; förta verkan av, upp­väga”, medan SO även har med ”göra (stat eller region) neutral genom bindande internationell överens­kommelse”. SAOB ger ”göra till neutralt område”, men även synonymen ”oskadliggöra”.

Ingenstans nämns innebörder som ”skjuta” eller ”döda”, vilket uppenbarligen avsågs i den tidning som skrev ”Gärningsmannen neutraliserades under motaktionen, säger presstjänsten”. Den nyss nämnda amerikanska ordboken har med betydelserna ”kill, destroy” för ”neutralize”.

Den ”neutraliserade” gärningsmannen var visserligen mördare själv, men språkligt sett känns ordvalet förgrovande och rått. ”Dödades” eller ”sköts” hade varit lämpligare än det läskigt beslöjade ”neutralisera” som för tanken åt andra håll.

Ska man skriva som man talar eller kanske tala som man skriver?

Det händer ibland att någon hänvisar till en broschyr Posten gav ut i slutet av 1970-talet: Skriv som du talar. Förmodligen har det rådet aldrig varit någon god idé – om man nu undantar det lilla antal människor som talar på ett sätt som genast kan skrivas ned. Det handlar inte om stilnivån, utan att dessa har pli på sig. De flaxar inte runt med samtalet, ändrar sig och får till nån slags ordkompott: "Nej, jag menar, jo, förresten, äh, hur var det nu igen, hm, vänta nu".

Det här inser jag genom att själv tillhöra de språkligt röriga. Det lär f ö vara omöjligt att ”skriva ut” de flesta samtal. Då avses inte skriva ut på en skrivare, utan vad som förr gjordes för hand. Ofta via stenografi. Oavsett metod lär det vara oerhört svårt att teckna ned de flesta människors talspråk med hummanden, omtagningar och knepig grammatik.

Å andra sidan bekymrar det här inte nutidsmänniskan eftersom vårt främsta kommunikationsmedel, språket, hamnat i strykklass. Men det roliga i kråksången är att många människor, oavsett s k ställning i samhället, använder vissa ord som antagligen uppfattas som statushöjande: populärt nu är ”givet det och det”, de facto, initialt m fl.

Det låter ofta som folk talar som de antagligen skriver, för att nu omforma 70-talsförsöket från Posten. Häromdagen hörde jag en politiker som kanske sitter fast i ambitionen att tala på ett sätt som ska låta mer än det innehåller:

Den här skadan har alltså uppkommit i tid och rum, [stannar, börjar om] i ett närliggande tidsfönster till de tidigare rapporterade skadorna på en gasledning /…/

Inte för att man låter nåt vidare värst själv, särskilt inte när man ska prata inför andra. Ingen skugga, alltså, på talaren här, utan mer på oss alla som accepterar fulspråk och inte skärper oss.

En flint som kammats över kan ge upphov till språkliga funderingar

En radioreporter beskrev en politiker som ”en man med overcomb”. Underligt som bara den, måste vanligt folk tycka. Många kan räkna ut vad en overcomb är, även om ett stort antal kanske först måste översätta ordet inne i sina mer eller mindre överkammade huvuden. Vi skulle nog inte ens säga ”överkammad”” utan beskrivit det som att någon ”kammat över flinten”. Ändå: kör i vind för ”överkamning”, men "overcomb"?

Engelska Wikipedia kallar fenomenet en ”comb over” och den svenska har mycket riktigt ”överkamning” som uppslagsord. Så långt har inte våra stora ordböcker kommit, men just ett sånt här ord ger en vink (hint!) om hur svenskan kommer att se ut snart.  

Wikipedia, foto: David Shankbone

Det finns inte en susning att Svenska Akademien på långa vägar klarar denna kapplöpning: Vårt ordförråd kommer att bli gigantiskt, ligga på nätet, och det kommer inte att vara särskilt gemensamt för svenskar i olika åldrar, av olika bildningsgrad. Upplagt för problem med kommunikationen, m a o.

Vid sökandet efter svenska träffar för den märkliga glosstölden ”overcomb” hittar jag en mening, ett citat, som återgetts i sin dråpliga helhet i en dagstidning: ”Kurt Haijby kämpade med en overcomb hela livet. Det finns mugshots där han verkligen jobbar med att slicka håret över flinten”.

Förutom inlånade overcomb och mugshot får läsaren kämpa med bilden av någon som ”jobbar med att slicka håret över flinten”. Få se nu, en myrslok når som längst 60 cm med tungan…

Vill man lära sig nåt går det åt skogen (fritt efter Predikaren 1:18)

Det klart att man undrar vad folk i andra länder säger för det beteende svenskar kallar ”binge-watching”. Man kan se efter vad den ibland trovärdiga men lika ofta bedrägliga medhjälparen Google Translate föreslår. Den ger ”titta i sträck” för det ursprungliga begreppet. Slår man åt andra hållet, fast på  ”sträcktitta” får man engelska ”stretch look”. Ändrar man till det mer (tycker jag!) korrekta svenska ”titta i ett sträck” blir resultatet ”look for a stretch”. Vågar sätta ett par spänn på att en engelskspråkig skulle få svårt med detta.

GT ger tyskarna samma fras som på engelska, medan norrmännen får ”overstadig se på”, vilket låter som en rimlig översättning. Franska frasen blir ”regarder de façon excessive”, vilket i sin tur, om man söker på franska till svenska, blir ”titta överdrivet”. Inte dumt, kan t o m användas!

Ibland blir det helt omöjligt för undertecknad som har både outvecklad teknisk kunskap och dito språk. I ett radioprogram (som dock inte handlade om teknik i första hand) sa en gosse: 

”…så länge autotune är intryckt”. I ett försök att förstå ordet (lite grann, bara) googlade jag.

På Wikipedia stod ”Autotune är ett ljudplugin för Windows och Mac OS (samt en ljudprocessor i rackform, kallad ATR-1) utvecklat av Antares 1997. Pluginen är ett ljudtekniskt verktyg/…/” Genast förstår jag att jag inte förstår (man är väl inte dum), men blicken faller på något annat än tekniken. ”Autotune är ett ljudplugin”, står det. Ett ljudplugin. Därefter kommer ordet i bestämd form och skrivs då "pluginen". Då måste det ju heta en plugin.

Allt man pluggat in – är det värt nåt? Nej. En vacker dag tröttnar man kanske på att se, tänka, läsa eller skriva. Då får man plugga ut.

Bloggen hamnar i dag på nordengelska och skotska bonnvischan

Hur mycket engelska måste man lära sig? För egen del klarar jag skapligt av att förstå och läsa, det går att pladdra med folk om ämnet inte kräver ett alltför komplicerat språk, och allt detta räcker för mig. Men vad jag menar är ”hur mycket engelska måste svenskar i allmänhet kunna” Såna som bor i Sverige och vill förstå radio, tv och tidningar?

Man kan känna att en del ord nötts in utan egentlig frivillighet, även om det i en allmän och logisk mening är ens eget val hur man använder sitt språk! Ibland säger jag "random”, fast det går att uttrycka på svenska (tänka sig). ”Deleta”, säger många med mig. Det vore läge att skrika ”O maj gådd” även om allt det här borde ge något slags stupstocksstraff. Många säger ”fajn” när de menar ”fint” eller ”bra” och så det rullar det på. Allt är m a o ”på rull” (spöstraff, stegling).

Anledningen till just detta utbrott? Jo, i en av våra större tidningar citerades en forskare som sa så här: ”Så kallad binge watching innebär att du sträcktittar på en serie tills att den tar slut”. 

I min engelsk-svenska ordbok (ca femtio år gammal) betyder ”binge” supargille, hippa, fest, gamla ord för ”partaj” (som i sin tur kommer från party). I delar av Storbritannien betyder ”bing” hög (substantivet, alltså, även om det ligger nära till hands att tänka knark). Svenskan har ett gammalt ord ”binge” som betyder ”sädesmagasin, låda, kärl”, men även ”hög” (av hö och halm) – som i nordengelska och skotska varianter av engelskan!

Nä nu, jädrar i min lilla binge, förlorar jag mig i språkhistorien. Vi är tillbaka på vikingatiden, antagligen, och kan med gott samvete fortsätta säga binge-tittande! Men då med svenskt uttal och inte som bindsch, är ni med? Och forskaren skulle inte behöva översätta binge-watching medan han talar – i modern svenska heter det väl som han också säger ”sträcktitta”! Vilket borde ligga närmast till hands.

Fara å färde! Snart är man tvåspråkig inom det egna modersmålet

Det är så löjligt att sitta här och skriva så man skulle kunna skratta, alternativt gråta, sig fördärvad. Det går ju, som alltför många påstår, inte att vrida klockan bakåt. Men att den ”utvecklingen” går mot att språket (språken) kvaddas som kommunikationsmedel tycks inte vara intressant. För miljonte gången får man höra de enfaldiga kommentarerna om att språkliga förändringar alltid existerat. Om man då säger att dessa inte skedde på en kvart tidigare, ser man medlidsamhet i de ointresserades ögon. Men, men, men: en dag skall allt varda uppenbarat – skratta då bäst som skrattar sist, säger jag.

Röst ur ett radioprogram om beroendesjukdomar: ”Då har vi fått en situation vi kallar craving”. Sista ordet är engelska och betyder begär. Man skulle alltså kunna ”kalla” det begär, lika gärna. Men allt oftare ser man att folk ”har en craving”, eller ”cravings”. I hela ens liv har man hört om att detta begär, lust att äta något speciellt, ofta dyker upp hos gravida. Men förr hade de inga ”cravings” för då uttryckte man saken på svenska.

Ytterligare någon skrev eller sa att en händelse var ”ett happy moment”. Kanske det känns svårt att skriva/säga att något var ett ”lyckligt ögonblick” eftersom det låter lite fjantigt, men jag är säker på att det går att beskriva något roligt eller fantastiskt på ett antal andra sätt. För engelsktalande som använt frasen lång tid låter det INTE löjligt, ty så är språk beskaffade. Hur folk i allmänhet ser på språk, kan man undra, men det är bäst att inte pusha de tankarna.

Om en tv-thriller stod i beskrivningen att en familjefar gör ”vad som än krävs för att skydda sin familj.” Det måste vara direktöversatt av ”he does whatever it takes to protect his family”. På svenska kan man välja: ”han gör allt (vad) som krävs/behövs/ allt han måste”. Skrämmande nog blir jag blir dag för dag allt osäkrare på vad som är/varit svenska och det är fler som känner hur språket äts upp. Creepy.

Omvärlden ligger, som man misstänkt länge nu, väldigt risigt till

Förr skrapade det en hel del när man tog in fjärran stationer, nu skrapar det rejält även utanför radion

 

I takt med informationssamhällets utbredning, vänta nu, vad menar jag med det? Jo så här säger allas vår Wikipedia: "Informationssamhället (även kallat IT-samhället) betyder att människans hantering av information i hög grad ersätter mycket fysiskt arbete". Visst, det går att skriva under på för den som sitter här och försöker förstå omvärlden utan att uträtta så mycket fysiskt arbete.

Facksnack griper omkring sig mer än förr, folk kan knepiga medicinska termer och svänger sig även med statsepidemiologer, statsepizootologer och andra underliga titlar. Nyligen fick jag lära mig att det finns ”kommersiella redaktörer” samt att de existerat länge. Va? Jag upprepar: va? På den lokalblaska jag arbetade var det nästan dödstraff för den skribent som presterade något som kunde andas ”textreklam”.

Mer ur informationsvärlden. Inte så himla länge har begreppet pk använts och betytt politiskt korrekt. Nu sa en röst ur radion att man ”väntade på en pk” och där satt jag och gapade av förvåning. Det visade sig betyda ”presskonferens”. Hur ska jag kunna tyda allt? Samma medium, radion, brukar säga ”Välkommen till fortsatt lyssningar”. Förutom att det borde heta ”fortsatta” tycker jag att själva meningskonstruktionen låter hejkomochhjälp.

Och så såg jag en tidningsnotis med rubriken ”Omvärlden riskerar att läggas ned vid årsskiftet”. Det visade sig handla om tidningen Omvärlden, som ägs av Sida, men det var inte utan att det såg ut som ett tecken på vad man själv länge trott ska hända.

Så fort blir våra språk gammalmodiga, passé och föråldrade

Mikael Reuter som nämndes i förrgår vid asterisken, står för mången klyftig språkkommentar. Man hamnar ofta hos språkvården i Finland när man letar svenska ord och formuleringar. Närmare bestämt Institutet för de inhemska språken, där många namnkunniga språkvetare skrivit artiklar om finska och svenska i nästan femtio års tid. Under vinjetten Reuters ruta på nämnda institut kunde man mellan 1986 och 2013 läsa Mikael Reuters språkspalt som även publicerades i Hufvudstadsbladet.

I dag sökte jag på formuleringen ”han räknas till en av våra största”. I en av sina ”rutor” (2002) ger Reuter exemplet: ”Han tillhör en av landets rikaste män.” Så kan man inte säga, anser MR: 

Däremot är det naturligtvis helt korrekt att använda tillhör en av när det verkligen handlar om tillhörighet till en grupp eller dylikt. Det är alltså inget fel på satser som Han tillhör en av landets rikaste industrifamiljer.

Äh, av lättja låter jag MR sköta resten av förklaringen och chansen är större att det blir rätt (hjälp, jag sa ordet ”rätt”):

Den som tvekar gör klokast i att helt undvika tillhör när det handlar om att någon är en av flera med en viss egenskap. Säg eller skriv hellre hon är en av veteranerna, han är en av landets rikaste män.

En besläktad konstruktion är räknas till. Det heter alltså hon räknas till våra främsta utförsåkare, inte till en av våra främsta utförsåkare. Däremot kan någon räknas som en av de främsta på sitt område.

Möjligen har det här språkliga finlirsområdet dryftats på denna plats förr, men det kan inte upprepas nog ofta! Särskilt inte som det numera bredvid ”rutorna” lagts till: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”. Undertecknad vill att läsarna av Sbråk ska observera att vad som skrevs 2002 kan vara föråldrat.

Så kan det se ut mellan hjärnmässig bananas och kaffetåren

Som ordskrutinerare (jag ligger lite i framkant rent språkligt, ska förklara detta vid tillfälle) är det lätt att hamna i tankemässiga bryderier: är det jag hör eller läser rätt eller fel? Har JAG rätt eller fel? Eller är det som språkvetarna säger att språket är ett levande väsen och ständigt förändras? Att jag egentligen ska skita i att tänka efter?

Här kommer några exempel där undertecknad gått bananas hjärnmässigt: På nyheterna talades om en nordkoreansk u-båt med kapacitet att bära kärnvapen men att den ”sannolikt inte är redo att tas i operativt bruk”. Blir inte det  tautologiskt? Tas något i bruk är det väl operativt? Eller menar man att u-båten kan åka runt som en vanlig u-båt men inte avfyra kärnvapen?

Se där en inblick i ens vardag. Och här är en till: ”Han nekar till brott och motsäger sig restriktioner och häktning”. Där satt jag, som ofta motsäger mig, och funderade, men kom fram till att det var ”motsätter sig” som avsågs. Det blev bara en alltmer vanlig korrekturläsning av de medier man, som det heter, konsumerar. En farlig konsumtion, som mycket annat.

Den tredje utsagan som snurrade runt i skallen ett tag var: ”Friluftsmärket har blivit en ofrivillig symbol för gängkulturen”. Detta innebär alltså att ”friluftsmärket” är ofrivilligt, inte sant? I vilket fall som helst motsätter jag mig formuleringen utan att kunna reda ut varför. Den meningen skickas med varm hand ut till läsekretsen att fundera över. Är märket ofrivilligt självt? Eller har gängen ofrivilligt valt det som symbol? Och vad är då en ofrivillig symbol?

Det var dagens inblick, nu väntar kaffet. Varför inte citera Hasses och Tages ”våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad”.

Misstag modersmålstalande svenskar inte borde kunna få till ens

Närå, problemet är inte alltid engelska. Svenskan verkar vara nog svår för svenskar. Förresten, de meningar som samlas i bloggens fatabur är givetvis sådana som skrivits eller uttalats av modersmålstalande svenskar. Givetvis.

Här är något som kan förbrylla vem som helst: ”Jag bryr sig inte om det här”. Har även hört (eller sett) ”vi bryr sig inte om honom”. Den rätta användningen lär sig normalt de som har svenska som modersmål. De behöver inte bry sig om* att sig är ett reflexivt pronomen som bara existerar i tredje person, således när det syftar på ”han, hon, den, det” och ”de”.

För övriga: ”jag, du, vi”, används objektsformerna ”mig, dig, oss”. Inte heller behöver modersmålstalarna veta att sig (och de nyss nämnda objektsformerna) syftar tillbaka på subjektet. Det kan ibland syfta på någon annan, och kallas då ”tankesubjekt”, som i ”hon bad brodern skynda sig”.

Sen har vi informanten A:s käpphäst: att så många efter ett modalt hjälpverb börjat använda presensform för huvudverbet. Apropå ”bryr sig” ovan, här är ett exempel: Han/jag/hon etc ”skulle bryr sig…” eller ”kan har...” eller ”vill går ut”. Dessa exempel är så konstiga att man knappt vill tror att de är sanna!

Slutligen måste jag upprepningsvis nämna en uttalsgrej som är lika ofattbar och som verkligen sprider sig. Det är den mycket stora mängd radio- och tv-folk, journalister, programledare – jag vet inte allt, som inte kan säga program utan säger pogram. Och hör nu noga: Många har mer eller mindre problem med uttal, eller de har en dialekt utan rullande r, och dessa personer kan man inte klandra. Men att det är ett poblem för de andra är ofattbat.


*den som till äventyrs undrar över varför vi började sluta (!) säga ”bry sig om” och nu oftare säger enbart ”bry sig”, kan googla bry sig (om) och Mikael Reuter

Egentligen kan ingen musik jämföras med brittiska 60-talspopen

”De har stannat tillsammans i alla år”, sa K och ändrade sig genast: ”ojojoj, jag menar: de har varit tillsammans i alla år”. Vi hade talat om några gamla kompisar som fortfarande var gifta efter 50 år eller mer. Detta faktum var inte lika intressant som att K talade en misstänkt och översatt engelska: ”They have stayed together all these years”. Och att hon rättade sig själv.

I vår ungdom föll vi pladask för det brittiska. Amerika låg långt efter popundret från Storbritannien. Vi märkte av en stor kvalitetsskillnad. Överhuvudtaget danades vår smak av allt engelskt, det nordamerikanska blev aldrig vår tekopp.

Sen dess har vi ansett brittisk engelska överlägsen varianten från USA, men i vårt land har det som bekant skett en rockad av dessa respektive ”dialekter”. Det brittiska uttalet var vanligast i skolor för ett halvsekel sedan, hur det är nu märker vi.
  

Dessutom har vi föredragit tv-serier, filmer – humorn! – från Storbritannien som ännu använder människor som skådisar och inte plastdockor. Men även det har svängt och svensken vill ha cupcakes och donuts för såväl kropp som själ.

Se det här som bakgrundshistoria till bloggen, vars tonfall kan verka fientligt gentemot engelska språket. Det är alltså i själva verket tvärtom. Men i många länder flödar det in och gör en massa språk till något annat än de varit. Som nämnts är även äldre anfäktade!

Och engelskan själv förlorar på det här. En britt jag känner brukar säga: ”Mitt språk är kapat. En massa människor världen över påstår att de pratar engelska, men det gör de inte alls.”

Det här kallas utveckling av språken, säger proffsen.

Oddsen för Fosse var inget vidare, så honom blev ingen rik på

Tyvärr (här fortsätter tankegångarna från i går) är det mesta anfrätt av kommers i våra dagar, och det är väl därför det pratas om kultur på det sätt som sker. Vilket man blir påmind av i nobelpristider. Det kan t o m gå så långt som pekuniära intressen med vadslagningsfirmor som får människor att spela på möjliga litteraturpristagare.

Och i medierna har de hjälpsamma kultursidorna ställt frågor som läsarna antas ha: ”Vad ska man läsa av Fosse? Ett verk man måste ha koll på? Fem böcker av Jon Fosse man bör läsa.” Sen besvarar förstås en Fosse-expert frågorna i en och samma artikel. Men denna kulturalretorik (hittade på ordet själv) finns alltid och överallt. Har även sparat på den här från förra året: ”6 serier du bör ha sett innan 2022 är över.”

Jag tycks inte ha lytt rådet, minns inte ens vilka det var. Den typen av språk på kultur- och nöjessidor – ja, vilka sidor som helst, är av ondo. Det är svårt att förstå varför inte hetsläsning och iproppning av ”kultur” är lika skadligt som hetsätning och supande.

Men om nu alla vill göra samma sak samt bli tillsagda och berättade för varför de ska göra det ena eller andra, så är det förstås deras ensak. Men tonen man använder när ”upplevelser” diskuteras leder tankarna rakt in i den gamle psykoanalytikern Erich Fromms tankevärld. Han beskrev två sätt att ”begå” livet på, det var med termerna ägande respektive varande.

Nu undrar vänner av ordning hur det hör ihop med Jon Fosse, Annie Ernaux och Abdulrazak Gurnah, m fl. Det får vi ta en annan dag. Jag skulle låta minst lika religiös som dem som äääälskar kultur om jag försökte förklara min ståndpunkt.

Är kultur- och bokälskarna i själva verket kultur- och bokslavar?

I mitten av 1900-talet, i den omgivning och samhällsklass som var min, tänkte vi sällan på Svenska Akademien. Men vi visste att den delade ut fina priser och trots vår ringa bildning visste vi att priserna erhölls, att pristagarna tilldelades eller helt enkelt ”fick” nobelpriset. I dag verkar det hela ha blivit en annan sak eftersom även vår tids bildade säger att man vinner det.

I våra kojor med stampat jordgolv (mja) tyckte vi ibland att överklassen betedde sig lite fisförnämt, den spelade golf och talade underligt om viner – apropå jord – att de smakade jordigt med en ton av fan vet allt.

Men såna vanor har en tendens att sippra ner genom samhällslagren och snart spelade en massa människor utan självaktning golf och pratade konstigt om viner. Det lyckades inte alltid. Kompisen K gjorde ett försök att uttrycka sig i vintermer men det blev: O, vilket gott vin, det liksom fyller käften!”

På liknande vis har nu nobelpriser, särskilt det i litteratur, börjat omfamnas och kramas lite väl hårt. Jag har läst och hört X antal svar från dem som blivit tillfrågade om de känner till Jon Fosse: ”Nej, men nu måste man läsa honom”. Eller ”nu får man väl läsa honom”.

Hur blev det så här? För några decennier sen struntade folk i priset. Om Akademien brydde de sig föga. Men snart stod dessa litteraturprisälskare i kö för att köpa/låna pristagarnas böcker. När sen A smutsades av skandaler utbrast en skadeglädje som legat på lut och lur.

Men nu är tydligen A åter rumsren och folk fortsätter bete sig som viljelösa mähän. Det är väl ingen som måste läsa Jon Fosse? Särskilt inte som han verkar vara en mycket särpräglad författare vars böcker man inte hetsläser. Vilket också en pratshowprogramledare sa om den kollega som skulle läsa in sig på Fosse fort som fan: ”han har nu hetsläst honom”.

Det är väl samma personer som ääälskar kultur och böcker som måste läsa allt som ”vunnit” pris. Då blir den förkättrade Akademien en slags förälder som tvingar en att läsa sånt man kanske inte gillar. Det verkar förslavat och tråkigt.

Kulturen, den så många älskar, skjuts upp. I alla fall någon dag

Nej, det här går ju inte. I gårdagens inlägg utlovades ”mer kultur”, men av det blir det platt intet. Det får anstå. Så många tankar kom farandes och korsade varandra att det krävs större stillhet, koncentration, ett högre medvetande.

Som bekant är Sbråk en blogg utan cup cakes, foundation och mysiga höstupplevelser (soffhörn, filtar, tekopp, bok), men det kan köra ihop sig även för oss enkla varelser.

Ofta har jag ett par tre tankespår för kommande inlägg som ligger och väntar. De finns där nu också, men för tillfället propsar Jon Fosse på att bli behandlad. D v s det gör han inte direkt, han är en av dem som tycks propsa på väldigt lite. Han råkade bara dyka upp mitt i en nutida kommers: det människor kallar ”kulturkonsumtion”.

Fortsätt vara intonad på denna kanal! Intonad? Klaga inte, jag håller er à jour (franska, för en gångs skull) med vad som kommer i våra ordböcker i närtid (som i sig är ett populärt ord för ”inom kort” eller kanske "/ganska/ snart" och andra trista sätt en svensk kan uttrycka sig på).

Här börjar ytterligare en av bloggens typiskt långrandiga historier

Från ljudskridningar (i går) skrider vi över till en annan mänsklig verksamhet. Korse sig den som behöver, vände sig en annan på en matta mot heliga platser eller gör något annat religiöst tecken som passar den privatlämpliga religionen, för här kommer en rookie*: KULTUREN.
  

När jag var barn, och även vuxen, för all del, var inte nobelpris något som satte igång mer än halva befolkningen. Utdelningen av priset väckte inget intresse hos gemene man och de lika gemena kvinnorna, nej, det försiggick bland vad som ännu på den tiden kunde kallas ”bättre folk”.

Det fanns visserligen en och annan (ur alla samhällsklasser, nota bene) som visste att bättre folk egentligen bedöms efter speciella kriterier, som exempelvis moral och etik, ödmjukhet, generositet m fl egenskaper.

Nu ska det omöjliga begås inom bloggens ram: att utan alltför upräglad långrandighet beskriva hur KULTUREN skiftat gestalt under senare år. Och då avses inte  innehållsmässigt utan den plastiska förvandling den undergått utifrån: från betraktarnas, ”älskarnas” sida.

De kan nämligen utbrista sådant som ”jag älskar kultur”. Människor formulerar på samma sätt meningar som ”jag älskar kvinnor” eller ”jag älskar män”. Den senare är mindre vanlig, mest har man hört män säga att de ”älskar kvinnor”. Kanske vill man svara "då har du inte träffat min faster", men de menar sällan henne. Mer "kultur" i morgon.

*bloggen bör inte använda utrikiska, men det är engelska för "uppstickare" (m fl synonymer)

Det dansken kallar "drilske talemåder" vill jag kalla "trilska talesätt!

Det måste väl ses som nån slags åkomma det faktum att man blir jätteförvånad av ord och uttryck man aldrig hört. Åkomman kan börja på ego-nånting, man varför skulle någon här i landet (eller i andra länder) behärska HELA språket? Förresten är det inte så väldigt helt, det består uppenbarligen inte av något homogent material.

Jag letar bland passande ord på ego-, kanske ”egogängad” vore ett bra uttryck för den stora förvåningen när något obekant slår till. ”Han spetsar på en fjällvandring”. Så (ungefär) löd en mening i en tidskrift och mitt egogängade ordförråd ryckte till – ”det där måste väl vara fel?”

Den personliga sökmotorn startar och efter ett tag finner jag Öresunds översättningsbyrå, och närmare bestämt avdelningen ”Drilske svenske talemåder”. Danska ”drilsk” visar sig betyda ”besvärlig, lurig, kinkig, svår, knivig” m m: rubriken talar alltså om ”Kniviga svenska talesätt”, eller vad man nu väljer av de svenska alternativen.

Så hittar jag meningen ”han spetsar på att bli chef” i dessa drilske talemåder, och där översätts det med ”han håber på at blive chef”, alltså ”han hoppas på att bli chef”. Jag hade gått med på en konstruktion som ”bespetsar sig på”, och se på fanken! Vår storstora ordbok SAOB skriver att ”spetsa på ngt” är detsamma sak som ” bespetsa sig på ngt”, samt kallar det ”vardagligt”.

Så kan det gå när man är alldeles för säker. Men det användbara danska ”drilsk” vågar man nog gissa är släkt med vårt ”trilsk”. Och att skillnaderna på respektive första bokstav i orden har med germanska ljudskridningen att göra. Mer än så ska nog undertecknad inte säga i dag…

Tala: artikulera språkljud. Innehålla: rymma något i sig (SAOB)

Man är bliven en relik, en kvarleva från äldre tid. Inte använder bara omgivningen ett konstigt språk, man gör det själv också! I ett frågesportprogram på tv (var kommer de ifrån förresten? Frågesporter var rätt töntiga i min ungdom och något för äldre) skulle deltagarna säga vilket ord som utelämnats i ett meddelande man kunde få i telefonen när man ringde någon förr.

”Telia ----------, numret har upphört”, lät detta. ”Ja”, mindes en av deltagarna lite vagt, ”det var ett konstigt ord”. Det konstiga ordet visade sig vara ”kundbesked”. Det börjar m a o att blåsa snålt i språkvärlden. Hur länge ska, som i detta fall, en 36-årig person och en exakt dubbelt så gammal, kunna förstå varann? Och då handlar det inte direkt om engelska.

Och var ”kundbesked” ett märkligt ord för den personen så är följande, enligt mig,  en jättekonstig sak att skriva/säga: I en slags logga på SR:s hemsida står att ”P1 är talat innehåll”. För det första är P1 en radiokanal. För det andra är radio något man talat ur (inga bilder!). För det tredje, om man nu ska ha sitt jädrans ”innehåll” så bör det väl heta ”P1 har talat innehåll”.

I det ”innehållet” kan en reporter kalla en ”stenkaka” för ”stenplatta”, en annan säga att någon ”la axeln om sin lillasyster”. Och visst är det så: alla kan uttrycka sig fel, glömma ord eller namn: en åldrings specialare! Och det förekommer slarvfel även i denna allvarligt sinnade blogg (sånt upptäcker informanten A ofta, tack och lov). Men jag lovar och svär: det talade innehållet i forna dagars (30-40 år sen) radio var mycket lättare att förstå än dagens.

Ska man ta folk för vem de är uppstår vissa grammatiska problem

Det händer att man har fel. Men eftersom så många åsikter/fördomar/tankar sällan prövas är det bara att gå vidare i sina eventuellt egocentriska villfarelser. Som man f ö inte är ensam om: de flesta jag känner är övertygade om att deras egna sanningar är sannast.

När jag för tiotusende gången såg (eller hörde) ett yttrande om att ”ta livet för vad det är”, tänkte jag mitt vanliga (det inträffar ofta) att det tamejsjutton är engelska: ”take life for what it is”. Det här rymmer en intressant tanke (min, igen), nämligen att vi alla efter att ha talat och skrivit översatt engelska tillräckligt många gånger tycker att den svenska varianten låter ”fel”. Jag skulle vilja påstå att man för några decennier sedan skulle ha sagt att man måste ”ta livet som det är”.

Detsamma gäller en annan liknande fras ur vår ytterligt individcentrerade tillvaro: ”Du måste se mig för den jag är”, alternativt den ännu värre ”…för vem jag är”. Utan att vara helt säker (trots den nyliga stöddigheten) får jag känslan av att det vrålar engelska ur konstruktionerna.

”Uppfatta mig som jag är” eller ”ta mig som jag är” – se där enklare meningar, kortare dessutom. Möjligen är de lite kvaddade av moderna populärsexuella konnotationer, sånt påverkar också våra sätt att uttrycka oss.

Slutligen ett annat mycket omtyckt sätt att uttrycka sig när man antingen känner igen något, är bekant med det, håller med om det (eller ej): ”Det här kan jag /inte/ relatera till”. Här är undertecknads ståndpunkt: det är så tjatigt med folks relaterande att det inte är klokt!

 
"Jamen", invänder läsaren, "det är väl inget stort problem"? Nä, inte om man skiter i att svenskan blir allt trängre och trängre, fjuttigare och fjuttigare. Vilken många språkvetare inte kan relatera till, jo, jag vet det.

Kluvna åsikter kring engelskans påverkan på svenska språket 2)

I slutet av förra året publicerades ett upprop, ”Säkra svenskan som undervisningsspråk”,

i många svenska tidningar. Det hade författats av Nätverket Språkförsvarets styrelse och undertecknats av 200 mer eller mindre kända namn. En central slutsats i uppropet är att ”de viktiga nyanserna i ett gemensamt samhällsspråk är hotade”. Så här ska det tydligen hålla på: En mängd svenskar ser stora risker med den stora engelska påverkan som sker utan att några åtgärder vidtas. Andra åter, säger motsatsen.
     

”Ryktet om svenskans död som vetenskapsspråk är överdrivet”, påstod en språkvetare som doktorerade i ämnet 2016. Han förespråkar parallellspråkighet, liksom den igår nämnde professor som 2013 ansett att engelskan i svenskan är ”skum på ytan”, men senare  modifierade sin åsikt (om jag fattat rätt).

I Universitetsläraren publicerades 2022 en artikel om en rapport från Språkrådet. Den pekar på tre vägar att gå, enligt den professor (från Chalmers!) som genomfört utredningen. 

I den första bestämmer sig "staten, lärosätena, lärare och studenter" för att "anglifieringen måste stoppas”. Det kräver ”mycket kraftfulla, systematiska, medvetna åtgärder”. Den andra ger upp inför engelskans utbredning,  "ungefär där vi befinner oss i dag. Anglifieringen får fortgå utan att vi gör så mycket.”

Det tredje är en slags mellanväg om att skapa en parallellspråkighet, ”där engelskan och svenskan på ett bra sätt kan samexistera och befrukta varandra”. Om detta säger Chalmersprofessorn ”visa mig något land där parallellspråkighet har lyckats fullt ut”. Nä, det vore som att vända en skuta som inte existerar.

Kluvna åsikter kring engelskans påverkan på svenska språket 1)

För nästan exakt tretton år sen, 2010, på Bokmässan i Göteborg, talade en språkprofessor i engelska om sin nya bok, ”Engelskan i svenskan”. Hon sa då bl a : ”Alla språk behöver utökas när verkligheten förändras”. Men hon varnade också för ”så kallade domänförluster, som inträffar när engelskan börjar dominera inom ett bestämt område. Eftersom språket i internationell forskning numera är engelska, finns en risk att svenskan förlorar terräng inom viktiga ämnesområden som teknik och naturvetenskap. Svenska språket i sin helhet är däremot inte hotat.”
   

En annan namnkunnig språkprofessor framförde samma år (2013) liknande åsikter i en artikel (i SvD). Innehållet i den går att föreställa sig av rubriken: ”Engelskan i svenskan är skum på ytan”. Fem år senare, 2018, skriver han på samma plats, SvD, en annan artikel som nu handlar om svenska gymnasieelever som undervisats på engelska. Rubriken lyder ”Engelsk skola ger större förlust än vinst”, och här påstås att de engelskundervisade gymnasisterna inte klarar

att utveckla en avancerad svenska. Engelskan utvecklas visserligen, men inte så mycket som man kunde förvänta sig. Allt talar för att alla elever måste ges utrymme att använda sitt starkaste språk, svenskan, för svåra utmaningar i kemi, geografi och alla andra ämnen

Den insikten och sättet att uttrycka sig måste väl sägas peka mot det som kallas domänförlust. Googlar en vanlig dödlig på ordet får sig denna en hel del olika uppfattningar till livs. Läs den spännande fortsättningen imorgon…