Bloggen är gränslös: ibland måste den handla om pelargoner!

 

Skriver man om pelargoner och begonior (bloggen i går) uppstår lätt funderingar kring dessa namn. Många av oss (undertecknad bl a) tror lite till mans att vi sitter inne med den enda, sanna och rätta världsbilden. För det är ju mycket som rasar när man trott sig VETA sånt som senare inte tål närmare skärskådning. Själv har jag fram till nyligen varit säker på att det heter pelargon. Inte pelargonia som en del säger bara för att en annan växt heter begonia.

 
Som ofta ges båda pelargon(ia)varianterna av SAOB (lätt att hysa hatkärlek till, f ö). Men studerar man etymologin vill jag ändå ge mig rätt. Begonian är lätt: Franske botanikern Plumier gav den namn efter en marinprefekt, Begon, i slutet av 1600-talet.

 
Pelargon, däremot, kommer från nylatinska pelargonium, säger SAOB. Sajten Wexthuset anger grekiska ordet pelargos, med betydelsen ”stork”, som ursprung. Detta beroende på ”att pelargonens fröer sades likna små storknäbbar”.

 
Från samma källa lite mer botanik: Pelargonerna klassificerades först av Linné in i nävesläktet, Geranium. Men, hör och häpna: 1788, tio år efter Linnés död, bestämde franske botanikern L`Hèritier att de utgjorde det egna släktet Pelargonium.

Å andra sidan ingår detta i familjen Geraniaceae och innefattar alla pelargoner. Här slutar jag, nu bär det ut på okänd mark. Men det verkar som om det finns många vilda medlemmar i denna familj. Leta efter en bild av geranium robertianum och skåda en släkting man gång på gång repar bort ur grusgångar o dyl.

Pelargonium, ja, det är lätt att förstå hur det blir "pelargonia", men det kommer jag aldrig att säga. Pelargon, heter det. Och begonia.

Om man tänker efter hör ”avslut” till de fulaste orden i svenskan

Som mycket ung fanns tanken: Kärringblomman pelargon kommer aldrig in i mitt hem. För att inte tala om begonian. Åren gick och avogheten avtog: vem som helst kan bli en tant med pelargoner i fönstren. Fast begonieåldern dröjer.

Inledningen beskriver en självklarhet: under årens lopp förändras ens smak, liksom syn på saker och ting. Det gäller inte alla och alltid. Men ju mer man ägnar sig åt något desto mer faller somt på läppen, annat faller bort. Det går inte att förutsätta att den som en gång gillat struvor kommer att göra det i resten av livet.

 
Det gäller förstås även språk, ord, sång och musik. Många anser franska vara sååå vackert medan andra skrattar när de hört det talas. Så här skulle jag kunna sitta länge och skriva intigheter. Men det krävs milda inledningar numera, anpassade till dagens småmjäkiga och fjantiga tilltal innan man går loss i den stora avskyn: Mina känslor för ordet ”avslut”.

 
För att parafrasera Björn Afzelius är det nog det fulaste jag vet. Fram t o m 2015 års upplaga av SAOL ges för ”avslut” synonymen ”affärsöverenskommelse”. Den innebörden sitter fast i undertecknad, hårdare än pelargonen.

 
Nu används ”avslut” lite hipp som happ. Ibland som affärsterm: nyss läste jag om hur en hyresförhandling ”nått ett avslut”. Ibland får ordet "sätta punkt" för människors sorg. Särskilt när anhöriga dött i svår sjukdom eller av våld, säger sig många vilja ha ett ”avslut”.

 
Sörjande kan inte rå för att de tvingats vänja sig vid ett så fult ord som blivit förhärskande för att beskriva en acceptans eller ro som i bästa fall infinner sig efter outhärdliga situationer.

 
Men sorg får sällan vare sig avslut eller slut – det skulle ju betyda att ordets innebörd från affärsvärlden dröjer kvar. Ja, så tycker jag. Som visserligen ändrat känslan för pelargoner. Men begonian och jag befinner oss i evig envig.

När yttranden inte går att kalla "fel", men låter skumt främmande

Det är ungefär ett halvt år kvar tills denna blogg fyller fem år. I det stora hela – i ”moderna människans” 300 000-åriga existens – är det inte mycket, vad än en 1900-talsmänniska tycker. Så det är väl ingen idé att skrämmas av språkets snabba förstörelse.

 
Ändå kan man påstå att den hastighet med vilken vi närmar oss en avartsengelska har ökat rejält under dessa fem år. Inte konstigt om man kastar en blick på vår tillvaro, men för den som har en fot (och kanske en arm) kvar i en predigital värld, känns det ruggigt, kymigt och FÖRFRÄMLIGANDE!

 
I bloggens början fanns det mer av allmängrammatiska förändringar att haka upp sig på. De börjar nästan blekna i konturerna vid jämförelse med den översatta engelska som skapar skarpare drag i svenskan.

 
Det verkar inte bekymra så många, inte ens dem som arbetar yrkesmässigt med språk. Eller så är det svårt att hitta fram till ställen där saken diskuteras. Här kommer i rask följd tre meningar från den senaste veckan. De är skum på ytan, jag lusläser eller luslyssnar inte på jättemycket.

 
”Jag hatar varje del av att skriva böcker”. Så löd en lattjo rubrik. Mer svenska vore: ”Jag avskyr (allt med) att skriva böcker”. Som också låter konstigt, förmodligen för att innehållet inte verkar klokt. ”Ge fan i att skriva då”, vill man tipsa denna ovilliga författare om.

 
”Han hittades med en skottskada i sitt ben”. Den meningen i en notis kanske inte många reagerar på. Men när något har med kroppsdelar att göra på svenska används inte det possessiva pronomen som engelskan har, idiomatiskt: ”He shook his head” blir ”Han skakade på huvudet”. Och ”She moved her arm” blir ”Hon rörde på armen”.

 
Slutligen en mening från reklamvärlden: ”Vill du ta din matlagning till nästa nivå?” Vad sägs om det urenkla: ”Vill du bli bättre på att laga mat?”

Resa på järnväg kallas miljövänligt, men är själva tågen snälla?

När språken ska joxas ihop som nu sker kan det bli fel. Historien kommer från informanten A som nyligen åkte tåg i Skåne. När man kom till en viss station ropades som vanligt anslutande tåg upp: Tåget till Siochsåstad går från plattform 2 kl 16.02, tåget till Nånannanstans från plattform 1 kl 16.20 och Snälltåget till Stockholm går från plattform 3 kl 16.12.

 

Konduktören, eller tågvärden, som det väl heter nu, drog även det hela på engelska och sa avslutningsvis ”The kind train for Stockholm goes from…”

 
Det var inget skämt, det säger sig självt. Upplysningar till resande som inte behärskar svenska ska få dem att förstå varifrån och när deras anslutning går. Tågvärden översatte på eget bevåg ”snälltåg” på det sätt den fann troligt.

 
Och då är det så här: Alla kan inte behärska en massa språk. Men så pass har engelskan krupit under svenskans skinn att ”kind train” verkar vara en rimlig översättning. 

Om den SJ-anställda utbildats noggrannare av företaget i en annan tid hade den fått lära sig att ”snälltåg” ursprungligen betydde ”snabbtåg” – efter tyskans ”Schnellzug”. 

 
Detta ord har blivit kvar men betydelsen är borta. För nu finns ännu snällare tåg: X2000, till exempel.

Patafysiska sällskapet är utplånat av nutidens dimma och töcken

Frågelådan i svenska (utarbetad av språkvårdare på Språkrådet) skriver så här om en ofta använd fras som inte går att hitta i Svenskt språkbruk (tidigare Svensk handordbok):

Uttrycket ta höjd för betyder ’ta med i beräkningen, räkna med’, t.ex. ”Vi måste ta höjd för eventuella räntehöjningar i budgeten”. Det verkar ha funnits längre i danskan än i svenskan. Men i dag börjar det sprida sig. Det är typiskt i ekonomiska sammanhang, men kan även förekomma i andra sammanhang. Det kan uppfattas som modeord eller jargong.

Modeord, ja det kan man säga! I går kallade undertecknad dagens förhärskande språk för plastsvenska. Dit hör höjdtagandet, ursprungligen ett fackuttryck från f a segling, om det är rätt uppfattat. Yngre kanske inte ser det skojiga i Den Stora Tidningens rubrik men det gör jag:

 
Expert: ”Vi måste ta höjd för mer skyfall”

Det roliga – ett oavsiktligt bildspråk – i meningen kan nog bara förstås av medlemmar i det patafysiska sällskap som grundades av bl a författaren Claes Hylinger på 70-talet. Detta sällskap lever mycket undanskymt sedan vår samtid kapat den fingertoppskänsla för existensens konsistens som gamla patafysiker besatt.

Men det är så en stor del av oss framlever våra dagar: Vi skrattar i tysthet åt var och varannan tidningsrubrik eller, för all del, nutida yttranden vartsomhelstifrån.

Och här är en till skrattframkallande sak, likaså ur en stor tidning:

Australien duckar riskstatus för hotat rev

Även jag duckar. För rubriken. Vad det handlade om? Jo, ingressen förklarade att Australien ”lyckats med sin kampanj för att hindra FN:s världsarvsorgan Unesco från att klassa Stora barriärrevet som hotat”.

När det handlar om ”när det kommer till” gäller det att stå ut

Detta skrivs enbart för nytillkomna läsare, de andra kan få ta en paus, de har hört det som komma skall till leda!

 
Enligt min inte alltför ringa åsikt kan det ändå kommenteras om och om igen. Eller så ger man upp inför den nya plastsvenskan. Vilket inte går att anklaga sin nästa för, men själv får jag raptus och gör omgivningen utmattad p g a att jag gärna korrekturläser såväl talat som skrivet språk (d v s genast ger ifrån mig en synpunkt).

 
”Skit i’t bara”, säger omgivningen, ty den har inte jobbat som korrekturläsare och vet inte att sådana kan drabbas av långvarig postkorrsjuka. Den kan exempelvis bryta ut av uttrycket ”när det kommer till” som aldrig kommer över mina läppar. (Det kan finnas undantag som jag inte kan tänka ut i detta nu.) Hur sjutton kan man säga ”när det kommer till havregryn, långtidsarbetslöshet, trädgårdsskötsel”?

 
Ja, alltså: det är inte svårt att säga, men vart tar ”när det gäller” och ”när det handlar om” vägen? Det sorgliga är att när den här typen av uttryck (vanligen översatta från engelska) får fäste, så ryker ett flertal mycket vanliga svenska fraser eller ord all världens väg.

 
Den här förhållandevis stora invasionen medför ingen språklig rikedom, nej, utarmning blir resultatet. Låt oss slå vad.

Det blir nästan färsbiff när somliga håller på och mal och mal

Den beef jag bitit fast mig i ett par dar nu måste bli färdigtuggad! Förvånande nog har detta uttryck (se bloggens två senaste inlägg) med ursprung i hiphopkkultur haft ett litet men dock fäste i Sverige under ca ett decennium.

Normalt sett känner man givetvis inte till vad alla möjliga grupper i samhället svänger sig med för fraser. Gränsen går när etablerade journalister kastar ur sig sådan jargong i etablerade medier. Det handlar inte om moralisk upprördhet här, nota bene, utan irritation över slarvet med det outtalade kontrakt som borde finnas mellan nyss nämnda medier och de lyssnare, läsare eller tittare man vänder sig till.

Däremot bör lånade ord (beef, i detta fall), återges på originalspråk. Om de översätts kan det bli knas. ”Jag har en biff med honom”, skulle väl få fler än undertecknad att undra.

Om man vänder på steken så blir det lätt att se hur konstiga såna här beef-importer är. Ta ett uttryck som ”få betalt för gammal ost”. Den som gör misstaget att till en engelskspråkig säga ”get paid for old cheese” kan i bästa fall bli varse styrkan hos idiomatiska uttryck.

Vår ”ostfras” översätts av proffs med ”to settle old scores”. Det senare påstår Google Translate i sin tur bli ”göra upp gamla poäng” på svenska.

Kan inte komma på en avslutande formulering som innehåller ”saken är biff”, men nog känns köttbiten i fråga ”well done” (förlåt).

Den som är på jakt efter Det Tidlösa får nog söka sig bortom orden

Ja, ni. Man lär så länge man lever, heter det. Frågan är om det är sant. Allt man mödosamt knölat in i skallen blir ju snart gammalt och ska ut för att ersättas av annat. Det tidlösa som många av oss åstundar (konservativa jäklar) sjunker undan för undan undan i språkdjungeln.

 
I går skrev bloggen om den reporter som tappat ”det” utan att vi riktigt fick veta vad hon/han EGENTLIGEN tappat. När vi nu ändå – via slående i engelska ordböcker – inser vad ”tappa det” betyder – nämligen samma sak som ”tappa koncepterna” – beskrivs även samma reporter ”ha haft en personlig ’beef’” med någon (något) i tio år.

Då får man tacka högre makter för Wikipedia som kan berätta att engelska ”beef” inte bara är kött från nötkreatur, utan även, ”inom hiphopkulturen”, avser ”ett bråk, gräl eller någon form av oenighet mellan olika personer eller grupper”.

OK. Om man då lär sig vad denna hiphop-beef innebär så (och nu talar erfarenheten) kan denna ”beef” snart heta något helt annat inom en snar framtid.

Den som söker det tidlösa får sig om i månen efter detta. Eller i rabatten.

Mer om bloggarens vanmakt inför ledband och språkbruk

Man skulle kunna tro att det vore enklare att viljelöst hänga med i allt nytt som tränger sig på. Eller i alla fall avstå från att protestera. Ingen förväntar sig ändå något av en överårig, sådana är osynliga och ganska så oförargliga. Dessutom blir de också talade till med samma tonfall man använder till barn. Som om de var nära att gå sönder!

Denna slimmade värld kräver dock ork, det innebär svårigheter med såväl språk som tankeinnehåll. En institution som ändrats till att passa dagens tillrättalagda medier är pangschis-favoriten (radio) Ring P1. I det programmet uppmanades förr Sveriges radiolyssnare att ringa in och säga sin mening om vad som helst. Naturligtvis skulle ton och ämnen hållas rumsrena, men detta var underförstått hos de flesta medborgare på den tiden.

Något har kvaddat förtroendet mellan radion och lyssnaren. Nu heter det att man ska ”diskutera” och ”debattera” med programledarna. Det här går inte att ringa in med få ord, men nog har jag känslan av att lyssnarna tydligare tas i örat beträffande sina åsikter och styrs in på den rätta vägen. Men jag kan ha fel, förstås.

Men feluppfattat är inte följande: Den reporter (Sbråk 19 sept) som sa att hon ”tappade det” har även ”en personlig beef som går tio år tillbaka”. Står det i en stor svensk tidning. Vad för slags biff det gäller förklaras inte, men senare i artikeln hänvisas till ”beefen” ytterligare en gång.

Kan en retare inför ett radioprogram reta en sbråkmakare? Ja

I P1 inledde reportern med att berätta om en programseries tidigare ”teaser”. Det handlade om en förannonsering, något som nu skulle avslöjas och berättas om.

 
Teaser. Och jag som hoppar högt när en programledare säger att ”det här hade vi med som en teaser förra gången”. OK, hoppar högt är kanske att ta i, men det är ju ungefär som att säga: ”jag tar nu fram en chair” eller ”låt oss nu talk om det här”. Vad jag menar är att man i en helt vanlig mening använder ett ord på engelska som också finns på svenska.

 
Roligt nog är Google Translate det ställe som översätter ”teaser” med ”aptitretare” – helt adekvat, enligt min ringa åsikt. Engelska verbet ”tease” betyder ”reta”. På Wikipedia står något jättekonstigt för att förklara begreppet: ”Teaser är en kort trailer för en film. Begreppet teaser betyder 'retare' och kommer av att man ska reta publiken att vilja se filmen.”

 
Hur det är med läsaren av dessa rader vete 17, men för bloggarens del är ”reta publiken att vilja se filmen” aningens skvimpigt. Det är allom bekant att man ibland talar om att ”reta smaklökarna” med mat som är mer speciell än vanligt. Men reta publiken att se filmen låter inte bra, för det är en annan innebörd i detta retande än det gamla vanliga ”hon blev retad för sitt röda hår” eller vad folk kan reta varann för.

 
Jag förstår den läsare som har invändningar mot dessa funderingar, men själv skulle jag aldrig kalla en aptitretare (smakprov/smakbit, vilka bättre tål att användas bildligt) för en retare. Knepigt, knivigt och knasigt.

Tänk om man kunde försäkra sig även mot bristfälligt språkbruk!

I dagarna har ett försäkringsbolag och undertecknad haft en palaver. Låt oss skippa futiliteterna: Vad ärendet gällde, vad som blev stulet, hur mycket ersättning som utgick (haha) och så vidare.

 
Förutom att ersättningsbeloppet ändrades tre gånger under tiden som korrespondensen pågick, fanns i "brevväxlingen" ett antal tydliga språkfel. Ja, det låter väl som om en petig gammal kärring skriver det här. Och eftersom det delvis är en korrekt beskrivning fortsätter hon.

 
Den som skrev från försäkringsbolagets håll hade (man förstod det av namnet) förmodligen inte svenska som modersmål. Eller hade kunnat vara dyslektisk. Här kommer vi in på en kritisk fråga: ska ett försäkringsbolag (med renommé) 1) ändra sin ersättning flera gånger? 2) Och ska det kommunicera på dålig svenska?

 
Naturligtvis behöver man inte vara född i Sverige för att jobba på dylika arbetsplatser – man kan vara en baddare på försäkringsarbete! – men kan man inte uttrycka sig bra bör för trovärdighetens skull någon annan korrigera brev som skickas till kunderna.

 

De frågor som gnager hela tiden – och bl a ligger bakom denna envetna blogg – är: Hur mycket fel i språket ska man tolerera? Av vem och för vem? Hjälper man dem som skriver och pratar felaktigt genom att se mellan fingrarna?

 
Själv kan jag låta en mängd språkliga fadäser och missar passera. Men kanske inte dem från medier, politiker, myndigheter, företag och bolag jag betalar för att få hjälp av. Det är nästan så man vill snyfta, med rösten fylld av gråt: ”Vem i hela världen kan man lita på?”*

 

*rätt ska vara rätt och för den sista meningen ska Mikel Wiehe ha ett erkännande

När någon tappar ”det” vill en svensk veta VAD som tappas

Igen och igen skrivs samma saker i denna blogg. Det är ett sätt att balansera upp (plats för skratt) den värld som igen och igen säger och skriver samma saker likaså. Och banar väg för uttryck som är främmande för svenskan. Det är ingen ”normal” språkförändring. Fullt gångbara uttryck som inte är föråldrade byts lättvindigt ut.

 
Oftast handlar det om direkta översättningar som i mångas öron låter obegripliga. Men medierna och språkvetarna jobbar på för fulla muggar (”det här går också att säga” samt ”man förstår ju”) och trumfar igenom dessa främmande fraser så de blir allenarådande. Svenska texter äldre än 10-15 år blir svåra att förstå. Å andra sidan finns inget direkt intresse för gångna tider så det är väl bara att köra på!

 
En av de större tidningar som brukar ha ord om sig att höra till de seriösare och, kanske, lite konservativare, citerade en reporter som anses ha trampat i klaveret. Denna ursäktade sig med orden: ”Jag bara tappade det”.

 
Enligt min åsikt borde inte just detta ha citerats i en rubrik, som nu skedde. Det är nämligen en helt uppenbar ord-för-ord-översättning av ”I just lost it”. Så säger folk på engelska. Här har man sagt: ”Jag tappade fattningen/förståndet/koncepterna”. Det finns säker en mängd andra uttryck för när man spårar ur. Och klantar sig eller trampar i klaveret.

Är det några som tappar förståndet är det de som agerar medlöpare och använder ett fulspråk som få förstår. Det är riktigt allvarligt. Och här sitter en annan (som inte är nån annan, utan jag själv) och blir sedd som en besatt språkrättshaverist. I det ger jag blanka faderittan.

Den som tror att ett enkelt ”goddag” är väldigt enkelt bedrar sig

Bland allt man kan fundera över finns ”goddag”. Skriver man ihop orden till ett och inte tvångssparar (som nyss), så ändrar Word till särskrivet ”god dag”. I ett försök att rådfråga nätet kommer en salig röra upp. En variant där var: ”goddag betyder tjänare”. Därefter gavs en mängd synonymer för tjänare såsom tjänstefolk, tjänstehjon, anställd”, m fl.

 
Det här beror på att ”tjänare” är en homonym – ett likalydande ord som betyder fler saker. För att hitta saker på nätet måste man alltså ha svaret innan man frågar!

Tillbaka till goddag (som jag vill stava det p g a dess uttal), så var det vad en översättare lät en kriminalkommissarie i en tv-serie säga till sin kollega när han gick hem. ”Goddag”, sa alltså översättningen, när det nog borde stått ”hej då”. Eller ”adjö” om filmen varit sextio år gammal.

 
Det verkar i och för sig som om danska goddag kan betyda ”god eftermiddag”, och kanske, som jag tror, ”hej då” (det ska jag fråga närmsta dansk om).

Det ligger en del engelska fraser förborgade i ens minne. Med samma osäkerhet här (som alltid) ekar repliker från gamla filmer då nån kunde säga: ”Good day to you, sir!”. Och de kan ha menat samma sak som dansken: ”god eftermiddag” eller ”hej då”.

I vilket fall som helst säger väl inte en engelskspråkig good day när den möter någon? Då säger den ”hi, hello” eller ”how do you do”. Och sker annat har jag varit lurad i hela livet.

Språkets och informationens utposter borde vara stadigare

Det är med språket i medier som med klimatet: ett väldigt snackande om vad som ska ändras och förbättras men i själva verket händer ingenting.

 
Bloggen skrev nyligen om ”Medierna” (28 aug), ett radioprogram som ofta sätter fingret på smärtpunkter (ja, sen händer som sagt inget, men ändå!). Det handlade om så kallade ”så-rubriker” av typen ”Så slipper du fästingar” och ”Så kan du spara en miljon på ett år”.

 
I programmet intervjuas en journalist från en av de större blaskorna. En språk- eller medieintresserad bör lyssna på intervjun eftersom den är talande på många sätt. Den säger en del om hur vissa icke nogräknade tidningar arbetar, hur mentaliteten är och hur motsägelsefull branschen kan vara. Förbluffande är också hur många klyschor och plattityder en person kan få till på kort tid. Några exempel: ”Vi har över åren, från tid till annan…” Eller ”det är i farans riktning”. Ett tredje ”det blir per se dåligt”.

 
Nä, det går inte att återberätta eller beskriva den intervjun, den måste höras! Ens förtroende för tidningen det gäller blir inte större.

 
Sånt här chockar undertecknad. Som i och för sig fick en annan chock nyss av det program som heter ”Språket” (14 sept) men som borde byta namn till ”Säg hur fan du vill för det är skit samma”. Inte mycket att hålla i handen m a o – varken nyss beskrivna tidning (det gäller f ö fler) eller dem som är tänkta att vara språkets utposter.

Rubriksättning – en konst som numera tillhör Det Försvunna

Rubriksättning var förr ett gediget jobb. Eftersom det också var en mycket svår syssla brukade vissa tidningsredaktörer anses som verkliga experter. Nu verkar den kompetensen och ambitionen i hög grad ha försvunnit. Även från landets större tidningar varifrån exemplen är hämtade. Dåliga rubriker är lika många till antalet som blåbär i skogen. Detta år och föregående. Så här kan det se ut:

 
Relativt stor fara för utbrott i områdena

Nobbar sprutan – fast nära blev svårt sjuka

Första rubriken handlar om problemområden, ”utsatta” dito som man kallar dem. Bara ”områdena” funkar inte, ett område är i sanning en mycket odefinierad plats, det kan vara en större eller mindre plätt i Guatemalas djungler eller ett distrikt utanför Longyearbyen. ”Område” är m a o en lika bestämd plats som just ”plats”. Eller ”ställe”.

I den andra rubriken är det ”nära” som ställer till det. Vad som avses är den slappa och nya användningen av ”nära släktingar”. Lämpligare hade varit (nära) ”anhöriga” eller bara ”släkt”. ”Familjen” hade eventuellt gått bra. Antagligen ligger det överanvända uttrycket ”nära och kära” bakom det här bruket.

Vad som ytterligare stökar till det är att en vanlig – och korrekt – annan konstruktion gör att man ”går fel”, som t ex ”nära bli svårt sjuk av köttet” eller ”nära hamna mitt i stormen”. I de fallen är ordet adverb. Det kan också vara ett adjektiv som i ”hennes nära kompis”.

I exempelrubriken används ordet som ett substantiv, ett alternativ som inte ges i de ordböcker jag konsulterat. Men i det skiter menigheten.

Vad gör egentligen den som försöker ”jobba efter empower”?

Som bekant känns det inte rättvist att diskutera vad folk i allmänhet säger – har man inte språket som främsta arbetsverktyg, eller har snöat in på det som undertecknad – ja, då är man kanske inte så himla genomtänkt.

 
Men de gånger jag ändå tar upp ”vanligt” folks språkbruk är det för att belysa hur det faktiskt går till. Tänker man på att skolan inte verkar kunna ge samma undervisning i modersmålet som förr, att de som är språkproffs okejar allt som sägs samt att internet sprider allt på fem röda sekunder så blir det som det blir.

 
Exemplet här kommer från någon som beskriver sin yrkesverksamhet: ”Det finns ett ord som heter empower och det försöker vi jobba efter.”

 
Ordvalet är intressant. ”Det finns ett ord som heter empower”. För det är så här begrepp förs in i svenska utan tanke på att försöka hitta en svensk motsvarighet. En annan sak som däremot finns, jag menar förutom ”empower”, är mitt engelsk-svenska lexikon från 1969 som översätter ordet med ”sätta i stånd”. En synonym är ”bemyndiga”, vilket kanske låter främmande för många, men vad är det som gör att ”empower” ligger närmare till hands?

 
Jo, så länge man kan minnas så har den här typen av snack på engelska (amerikanska) varit arbetsverktyg på svenska arbetsplatser. Det går även att hitta översättningar som ”berättiga, ska ha rätt att, ges behörighet, ges befogenhet”. 

Tänk om Gud vetat hur den människa han skapade skulle tala!

”Herregud”, utbrasts i går. Det är ett utrop som passar var dag! Man kan förstås formulera det på annat vis. Som t ex ”hjälp oss, milde herre! Eller vilken dam som helst med förståndet kvar”! Som vanligt hade en journalist att göra med min reaktion, tror det var i radio. Så här löd en mening: ”I det här programmet blir det talat innehåll på andra språk.” 

Talat innehåll, jo, man tackar.

Det händer att jag, trots ovilja i början (en modern människa skulle säga: ”trots initial ovilja”), så småningom faller till föga och använder nån modern språkskit. Med det sagt måste ändå frågan ställas: Vad i helsefyr är ”talat innehåll”? Hur kan någon ens komma på uttrycket? Antar att det vore mer normalt att säga: ”I det här programmet kommer det även att talas på andra språk”. Eller vad som helst. Utom ”talat innehåll”. 

Man misstänker att engelskans ”content”, d v s ”innehåll” ligger bakom. Fast det låter nog konstigt att använda på likande sätt även på det språket. Som mycket annat i vår hylla-ytan-värld är det förstås bara en orddekoration. På samma vis som folk sätter upp texter på väggarna: ”Love” eller ”Carpe diem” och annat jox. 

Ibland översätts inte ens detta ”innehåll”. En författare sa sig, inför arbetet med en bok, ha "tittat på mycket content” med bl a Kardashians. Hon hade m a o studerat verklighetssåpor. Tar du själv del av ”content” ibland? Jo, vad du nu läser är "innehåll". Herregud igen.

 

Här fyller guden människan med innehåll. Möjligen                                Bild: (beskuren av mig) janeb13, Pixabay            

Man bör skilja på om någon fått en vagel i ögat eller en nagel

Det var en gång en helt annan tid. Ja, det är klart att det var, förlåt plattityden! Så här då: jobbade man på en tidnings korrekturavdelning (suck, nu kommer det där tjatet igen) fick man tips av äldre kolleger om saker att passa sig för.

Det var ibland enkla folketymologiska grejer: ord och uttryck som LÄT helt rätt i ens ovana öron. Det första jag presenterades för som ny, var en stötesten för många: ordet ”öppenhjärtligt. Det här hände för nästan ett halvsekel sen, men var och en kan konstatera att den felaktigheten lever och frodas.

Annat som togs upp var ”parallell” som ofta blev ”pararell”. När man hör journalister av i dag tala och skriva förstår man att de inte blivit varnade för den typen av mycket vanliga fel. ”Andledning” är en annan, liksom ”åtminstonde”. Häromdan sa undertecknad (ajabaja) i hastigheten att något blivit ”en vagel i ögat” på någon.

Sekunden efter att det yttrats minns man plötsligt den verkliga vagel som en gång drabbade en och kommer på att ”visst fanken, det heter en ’nagel i ögat’ ju”! I värsta fall kan kanske även det hända, men i frasen med den överförda, bildliga, betydelsen innebär det vanligen andra och alla möjliga slags motigheter.

Slutligen ett till sånt där segt ord som det inte varnats tillräckligt för: ”apparition”. Antagligen kommer sig det felaktiga uttalet, ”apparation”, av att ordet ”apparat” existerar men inte ”apparit”. Ja, herregud så mycket som kan hända med ordena! Särskilt så här ”på välens siste ti”, som morfar sa, med ”tjockt” uttal av l-et. Det han ofta utbrast, skrivet på rikssvenska var: ”Det är på världens sista tid!” Föga anade han hur mycket mer sista det kunde bli!

Lägga ingefära i lakan intresserar nog mer än språkfrågor gör

Apropå i går och innebörden av ”faldig”. Ja, det existerar inte ensamt utan i sammansättningar som ”två-, sju- och flerfaldig m fl. Googlesökning ger meningar som ”vi kommer att få tiofalt tillbaka” – där har vi att göra med samma orddel.

 
Med avstamp i SAOB som ofta ger en vink om ords etymologi tänker jag nu freestyla (uttalas friistajla och finns inte egentligen, men betyder för min del att jag improviserar utan direkt kunskap). Man inser av avledningarna -falt, -fald och -faldig att det handlar det om ungefär detsamma som ”gånger”. Sjufalt är något gånger sju, mångfald är något ”gånger mycket”.

 
En av mina (flerfaldiga) käpphästar är att det inte heter (t ex) ”femdubbelt”. Eftersom ”dubbel” betyder ”två” skulle man ju mena ”tio”! Här är det rättare att säga ”femfalt”.

 
SAOB går inte in på själva ”falt”-delen, men ger först betydelsen för ordet mångfaldig: " (+) viken flera gånger, flerdubbel.” Därefter ges ett exempel ur en bok om åderlåtning från 1642: ”Sedhan skal man läggia Ingeferan på itt mångfaldigt Lijnlakan.” (Sedan ska man lägga ingefäran på ett linlakan som vikts flera gånger)

 
En desillusionerad språknörd misstänker att intresset för att stoppa in ingefära i vikta lakan i dag är större än att fundera över vad ”-faldig” betyder. Notera gärna att här inte har förekommit ett enda skämt om ”enfald”.

PS Korset framför SAOB-exemplet innebär att just den betydelsen av ordet är ålderdomlig. Samtidigt används den äldre formen "viken" av dagens "vikt".

Kanske ni hört någon magisk låt av den där sångaren Epic Sale?

Som alltför intresserad av vart språket tar vägen inbillar jag mig bland att jag har ett övertag gentemot somliga, särskilt generationskamrater. Men vad vet väl jag? Det man blir varse om gör en å andra sidan rasande och sjuk. De som skiter mer i eländet har säkert en bättre hälsa.

 
I ett mejl från en firma jag köpte något från en gång står det i meddelanderaden: ”Vi kör vidare med Epic Sale”. Exakt så, står det, Epic och Sale med versaler. Få se nu Epic Sale, det är en svensk sångare, eller hur?

 
Episk, historisk och magisk – har klagat på dessa adjektiv förr och gör det så gärna igen. I ett 

s k kulturprogram på radion var det så mycket magiskt att man nästan blev förtrollad (den lilla skruven kan ingen under 52 förstå). Vad kommer att tas till härnäst när vägen via ”sjukt” och ”galet” gått mot de nyss nämnda tre som verkar vara de förhärskande beskrivande orden?

 
En s k språkvetare skrev redan för ett decennium sedan på övligt tillåtande vis om just "episk": "Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs".

 
Den kommunikativa resursen börjar gå dithän att många inte förstår vad andra säger och skriver. Påfallande är också att de som struntar i saken blir fler och fler. Och snälla rara språkvetaren, som du beskriver det har förändringar alltid gått till. Skillnaden är att de förr tog många decennier, ibland sekel, på sig.

 
Problemet nu är att det som betydde något i går inte gör det i dag. Häng med i den hastigheten den som kan. Den som kallar den här världen mångfaldig vet inte vad vare sig mång eller faldig betyder.

Statuskvinnornas parad påminner om kostymnissarnas procession

   Bild: Clker-Free-Vector-Images från Pixabay. Beskuren och färglagd av bloggens författare

Den som kommer från en annan värld har svårt att förstå det förhärskande sättet att tala om (och med) människor på. Det är rätt provocerande att höra snacket om högt utbildade kvinnor när de som får mest plats i medier är sådana som tjänar mycket pengar. Och de gör det vanligen på sådant som t o m kan kännas frånstötande. Skarorna av influerare är mer skrämmande än en invasion av blå figurer från Mars.

Folk som håller på med utseende, kläder, heminredning – ibland författande – underhållning (som det kallas), tja, det mesta –  jag kan inte läsa, d v s "avkoda" dem! Många stoltserar med att se ut som en kvinnovariant av kostymnissen. ”Bankblondiner”, kallar en närstående dessa. Kränkande? Får man säga kostymnisse får man väl säga bankblondin? Och det här är lattjo: Högklackat som verkar vara ett tvångsmässigt svar på slipsen hos männen.

 
Man kan roa sig med att hålla koll på hur lång tid det tar innan nya politiker och andra makthavare (kvinnor) överger sitt ”första” utseende och tar på en skråpuk, krokar till ögonbrynen så de liknar cirkumflex, trycker dit lösögonfransar i korpvingestorlek och – här kommer det – ta på de mest högklackade skor som står att finna. Och är svåra/omöjliga att gå i.

 
En kulturminister var den senaste i högklacksparaden. I det tåget sabbas många fötter och ryggar. Status?

Helledare, halvledare och så de mittemellan: mellancheferna

Ber om ursäkt, men här fortsätter allmängnölet.

 
Man hör från medier att det är brist på halvledare. Det verkar inte vara så gott om helledare heller. Nej, ingen fara, jag förstår: skämtet är förstås redan gammalt. Å andra sidan verkar det vara gott om mellanchefer. Som också ofta är ett skämt.

Hänvisar åter till de senaste inläggen, de som handlat om att kvinnor i dag är så väldigt utbildade och önskar sig ännu mer utbildade män som statusobjekt.

”Det är inte skamfullt för en kvinna att tjäna mindre än en man, men det är skamfullt för en man att tjäna mindre än en kvinna. Våra relationer är inte givna av naturen, att kvinnor skulle vara underordnade och männen överordnade. Men vi reagerar ändå emotionellt”, säger den sociologiprofessor som uttalat sig.

”Vi reagerar emotionellt”? Vilka vi? ”Du och dina löss?”, som vi sa på min gata när nån använde detta pretentiösa ”vi”. Många reagerar nog inte på det viset. Sånt här slarvigt pladder – vilken människosyn"! – får större spridning än det borde. I värsta fall kan det leda till självuppfyllande profetior när någon som själv anser sig tillhöra de ”utbildade” uttrycker sig så.

För undertecknad, som delvis vistats i hyfsat s k ”bildade” kretsar, börjar dagens dito låta som konstruerade tv-program med ursprungsformat i Japan eller USA. Kollar man nutida utbildningars innehåll, liksom många lärares och akademikers kompetens, känns det inte så hemskt tragiskt med de stackars kvinnor som tvingas ”gifta ner sig”. Så fruktansvärt ”utbildade” vete fanken om de är. Och, framför allt, särskilt "bildade" låter de inte.

Mona Ek och Sven Ask var inte borta, de är tillbaka i ny tappning

Måste bara avslutningskommentera den där sociologiprofessorn (se inlägget i förrgår) som berättade om hur kvinnor ”gifter ner sig”. Och att en stor tidning skriver om det på det sätt den gör. Hör nu här. Ens egen socialiseringstid var väl inte heller nåt att stoltsera med. På 50- och 60-talen stod publikationer som Mitt Livs Novell för mycket av manipulationen av unga flickor.

 
Där brukade fröken Mona Ek bli förälskad i kontorschefen Sven Ask. Men lite senare, på 70-talet – och som JAG minns det – ändrades tönterier från förr och folk blev något mer mänskliga. Men, som en generationskamrat uttryckte saken, 40-talisterna (och de några år yngre) kom liksom att leva i en paus.

 
Nu är gamla tider tillbaka, den här gången är kvinnorna de utbildade. ”Det börjar få effekter i samhället nu att fler kvinnor är högutbildade. Det är klart att de flesta fortfarande vill ha en man som har en högre lön och högre utbildning. Men det går inte”, säger sociologiprofessorn.

 
Om s k högutbildade gifter sig med varann är väl inget att förvånas över. Under studietiden finns ju många tillfällen att träffas (jag mår nästan illa av att skriva självklarheter) för dessa. Men inte känner jag någon (och jag rör mig i olika ”klasser”, som journalisten och professorn kallar det) som uttalat de statusönskningar artikeln skriver om.

 
Däremot känner jag x antal kvinnor och y antal män som lidit av att den önskat tilltänkta inte gillat dem tillräckligt. Hur kan en tidning beskriva något jag aldrig noterat? Det ska påpekas att könsmässiga sammanhang är något jag verkligen noterat i min dag.

 
Eller är helt enkelt Mona Ek och Sven Asp tillbaka? Med den skillnaden att Mona nu är kontorschefen? Är det världen som är galen eller undertecknad?

You might think that you live in Sweden, but are you really sure?

Och jag som tänkt fortsätta indignationen kring kvinnorna som ”gifter ner sig”, enligt en professor i sociologi. Men språkjox tycks ligga överst i den hjärna som naturen bestått en med, så vi sticker emellan med det gamla vanliga!

Att kafékedjor i Sverige har engelska namn lyfter väl ingen på ögonbrynen åt. Men det som hände för ett par timmar sen var (ännu) en smula utöver det vanliga.

Kaffekoppen på bilden har inget samband med den i texten

I en sån där kedjas fik går jag in, beställer en kopp kaffe och en kaka med hjälp av mitt modersmål. Killen bakom disken säger: ”Are you staying here with us or do you want to take your coffee with you?” Om han sa så ordagrant vete fåglarna, min förvåning var, som samtidssvensken säger, av episka mått, men jag framhärdade och frågade om man kunde sitta ute. Då pekade han och sa:”Yes you can, the door is over there to the left”.

Drar mig till minnes att liknande hänt en gång i Stockholm, för ett par år sedan. Det som nyss skedde utspelade sig i Malmö. Här skulle det passa med en avslutande ironisk mening, but I don’t know how to put it actually.

Herrskap och tjänstefolk – ett inte längre särskilt åldrigt synsätt

Hur lantlig och bakom man än är (se i går) finns det gränser! Och ålrajt: Sbråk handlar om språk och så bör det rimligen vara. Mestadels. Resten av världens tillkortakommanden får andra ta hand om. Men det är lätt att få spader av mediers – och därmed tidens – innehåll. Då måste sbråkbloggen göra undantag och skrika.

En kulturchef i en stor tidning drar växlar på att det kommit många serier (med ”serier” menas i dag såna med rörliga bilder), som handlar om kärlek mellan individer tillhörande olika ”klasser”. Som sbråkskribent noterar jag att ett ord som ”klasser” ofta används mer frimodigt än förr då begreppet ”socialgrupper” var vanligare.

Är denna sociala ”rörlighet” ny? Kulturyttringar har väl alltid slagit klorna i just det ämnet. Vad som är höna och ägg i det kulturchefen skriver om är svårt att veta. Mer om det senare.

I alla fall: tidningen ”följer upp”, som det heter, med en artikel där en sociologiprofessor berättar om ett trendbrott: Kvinnor ”gifter ner sig”. Vad är det som händer? Hur kan en sådan mening överhuvudtaget formas? Fast det är klart, om man anser ömsesidig attraktion vara något som kan framställas maskinmässigt – jag tänker på en mängd koppleriserier – så går det säkert också att bedöma vad som är gifta ”ner” respektive ”upp” sig. Grattis, grattis alla mäniskobarn till den tillvaro ni lyckats skapa er.

Ändå är man väl hellre lantlolla än annat folk kallas i vår tid

Man skriver ett ord som lantlolla och undrar givetvis varifrån ett sådant kommit.

 
I SAOB ges synonymer som ”landtlig lolla” och ”bondlolla”. Det visar sig att mycket har kunnat vara lolligt förr i världen och etymologiskt sett har beteckningen gällt människor i allmänhet som var elaka, dumma och fåniga. Framför allt var dessa lantlollor halvvuxna pojkar och flickor, det kunde skilja lite mellan de gamla dialekterna. Genomgående tycktes vara – då som nu – att folk på landet ansågs trögare och dummare i huvudet än folk i stan. 

 
Sätter man på tv-n och zappar runt bland programmen, särskilt dem som brukar kallas underhållningsdito, kan man få en känsla av att även större städers invånare ligger illa till i fånighet. Lyssnar man på radioprogrammet Ring P1 får man en prima beskrivning av medelsvensken. Det finns folk som bor mitt i skogen långt från allt och låter klyftigare än vilka politiker, psykologer och proffs som helst tillsammans.

 
Även om de gamla lantlollorna från förr i världen kunde vara såväl kvinnor som män har jag själv enbart hört kvinnor kallas ”lantlolla”. Från barndomen minns jag ordet utan ”lant” framför. Det var en äldre släktings bekant som om en granne sa ”den där j-a lollan”. Det lät både skrämmande och roligt för ett barn.

 
Men med tanke på dagens invektiv som t o m småbarn strör omkring sig är det inte utan att man föredrar ”lantlolla”.

Lantlollan borde nog egentligen dras inför livsmedelsdomstol

Min medvetandehet är sisådär, kan jag tycka. Är läsarens också det? Vaknade denna/denne ur sin Törnrosasömn nu och tänkte ”det finns väl inget som heter medvetandehet”. Word reagerade inte, konstigt nog. Ingen röd understrykning.

Men en radioreporter kunde säga så. Och visst, för tusende gången, kan man halka på orden, men jag misstänker som vanligt att bakom något sådant ligger halvspråkigheten (halv svenska, halv engelska) och lurar. På ett eller annat sätt.

Tydligare ses språkhärkomsten i: ”titta/se åt andra hållet” eller ”titta bort” som ofta används för svenska ”blunda för”. De här nya varianterna kommer sannolikt från ”look the other way”.

Ett riktigt kul exempel berättade en översättare i min närhet. På ett ställe hade begreppet ”food court” översatts till ”livsmedelsdomstol” i en svensk text. ”Court” har ett par olika innebörder, något som blir tydligt här, och ett typiskt exempel på att det kan vara bättre att behålla det engelska ordet. Nog skulle man kunna tänka sig varianter som ”mattorg”, ett okänt ord för undertecknad, men uppenbarligen inte för den person som kommenterat ett inlägg, ”Food court på svenska”, hos sajten Språkförsvaret.

 
Där framgår att man är sent ute med sina funderingar, termen behandlades som mycket välkänd redan för ett decennium sedan (inlägget är från 2010 och kommentaren från 2013).

Det är tydligt att man är en lantlolla.

Den som trodde sig veta vad ordet grafiskt betyder, se hit!

Gammal skåpmat ånyo ur medierna: ”Vi sticker ut i en europeisk kontext”, stod det på ett ställe nånstans. Och, på en kultursida (jösses): ”Kerstin Ekmans första roman på tio år sticker ut”. Det går att lova sig själv att aldrig använda ”sticka ut”, det låter helt enkelt för grafiskt, höll jag på att säga. Hur menar jag då?

 
Jo, ”sticka ut” har ännu för mycket kvar av sin konkreta innebörd. I alla fall för undertecknad som är långsam i språkvändningarna och tolkar exempelmeningen mer så här: ”Vad är det där som sticker ut ur bokhyllan? Jo, titta, det är ju Kerstin Ekmans senaste bok!”

Men nu måste jag slå upp ordet ”grafisk”, apropå att jag nyss använde det och själv blev lite förvånad över valet. På svenska.se/tre/ finns definitionerna: ”skrift-; fram­ställd i bild el. kurva ” (SAOL). Eller (ur SO) ”som har att göra med skrivkonsten” och ”som har att göra med konstarten grafik”. SAOB:s förklaringar ansluter sig till samma definitioner.

Men nu hör man ofta ordet med ”ny” betydelse, ännu inte införd i svenska ordböcker. Inför ett radioprogram om pedofiler varnade presentatören för ett starkt ”grafiskt” språk.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster förklarar ”graphic” bl a så här: ”using offensive or obscene words : including swear words.” Beträffande programmet varnades antagligen för ett anstötligt och möjligen rått pornografiskt språk.

Jähäpp, så gick det med det ordet.  

                                                                   Bild: janjf93, Pixabay

Det framtida lingua franca kommer att vara mycket begränsat

Den som gör en resa har som bekant ett och annat att berätta. Det har i och för sig de flesta också utan att resa, men nån inledning ska man ju ha.

 
Alltnog, på denna resa satt sbråkmakaren i närheten av en tyskspråkig familj: en mamma och två nästan vuxna barn. De roade sig med kortspel och brast då och då ut i skrik av glädje, ilska och annat sådana förströelser kan frambringa. De lät m a o precis så som man också hör hos svenskar i alla åldrar: plötsligt sägs ett ord eller en hel mening på engelska. Just like that.

 
Egentligen var nog mamman, i 50-årsåldern, värst. Då och då ropade hon: ”Yes, I did it!”.

Jag kan lite tyska och vet att det går att uttrycka den saken på hennes modersmål.

Sonen ropade: ”Now I know definitely”. Sen var det tyska igen och så höll det på. Det var INTE en av de riktigt tvåspråkiga familjer man ibland hör, de låter annorlunda. Något modern ofta ropade var: ”You must be kidding!” Utan att vara expert TROR jag att engelska uttrycket i de här sammanhangen lyder ”You must be kidding me”.

 
Det där senaste handlade om en bagatell, och jag kanske har fel om uttrycket, men det går ändå att föreställa sig hur det blir när hela (nja, halva då) världen pratar engelska. Alla som har ett annat modersmål kommer att bidra med sin speciella uppfattning av hur engelska ska talas.

But who fucking cares?